Nukleär energi löser inte klimatfrågan

Det är ett väldigt tjat om kärnkraft från några politiska partier. De har ”kärnkraft” som ett autosvar på frågor om klimatet. Den nukleära energiproduktionen har till synes vissa fördelar, som att det går att storskaligt driva turbiner som genererar en stabil ström (även om verkningsgraden bara är cirka 30 % när mycket energi går förlorad i det uppvärmda kylvattnet). Men bekymret är att nukleär energiproduktion kräver uran, som behöver brytas och hanteras på ett säkert sätt. Och restprodukten, uttjänt kärnbränsle, har bara ett negativt värde som en deponiprodukt, som dessutom behöver lagras på ett säkert sätt i 100 000 år. Och så finns risken för tekniska problem, haverier, naturkatastrofer och mänskliga misstag. Även om kostnaden för långtidslagringen räknas bort är det ett mycket dyrt energislag. Marknadens aktörer tvekar med rätta.

Bara dyrare ju fler driftstimmar som adderas
Kostnadsutvecklingen för sol- och vindkraft har varit sensationellt positiv för en omställning till dessa energislag. Det omvända gäller för nukleär energi. Säkerhetskraven, övervakning, bemanning med utbildad personal osv kostar pengar, medan driftskostnaderna för en solcellsanläggning är försumbara. Ingen människa behöver sitta och titta på när solen skiner. Skillnaden i produktionskostnad gör att kalkylerna blir osäkra för de energibolag som vill bygga och driva nukleär energiproduktion. Kommer försäljningspriset per kWh ligga så högt att det går att räkna hem investeringen? Vilka andra osäkerheter finns i kalkylerna?

Vem ska ta risken och betalar konsumenten rätt pris?
Det som är märkligt i den offentliga debatten är att ingen journalist ställer följdfrågor till anhängarna av storskalig nukleär energiproduktion.
– Vem vill de ska bygga verken? Ryssarna (som i Finland)? Eller vem ska ta den kommersiella risken?
– Vad tror anhängarna om prisutvecklingen? Kommer elen i framtiden vara så dyr att det långsiktigt lönar sig att bygga storskaliga nukleära anläggningar?
– Kommer konsumenterna acceptera mycket dyrare el bara för att den garanterat inte kommer från sol och vind? Vem tycker anhängarna ska tjäna på att konsumenterna betalar ett överpris i relation till el från sol och vind?

Tekniska risker, den mänskliga faktorn och terrorhoten
– Hur ofta räknar bolagen med att kustnära verk kommer att behöva stänga ner för att kylvattnet är för varmt? (Så som sker redan idag, när t.ex. Östersjön sommartid blir cirka 20 grader varmt och kylningen inte duger). Vilken osäkerhet innebär det ur driftsynpunkt att kylningen inte kan garanteras med ett allt varmare havsvatten?
– Hur ser kalkylerna för mänskliga misstag ut? I maj 2011 glömdes en dammsugare kvar i Ringhals 2, till en kostnad av 1,8 miljarder kronor (!). Alla vet att det aldrig går att helt utesluta mänskliga misstag. Hur ser kalkylerna ut mot bakgrund av den incidenten?
– Vilka säkerhetsanordningar kalkylerar man med mot bakgrund av ökningen av terrorhot, nya sätt att t.ex. med drönare ge sig in i luftrummet ovanför verken osv? Vilka risker räknar man med och vilka merkostnader innebär dessa säkerhetsanordningar?

Placering och projekteringstid
– Tänker sig anhängarna nya anläggningar i Barsebäck? Eller var ska de nya verken placeras?
– Ryms utbyggnaden inom Parisavtalet? I Finland skulle ett verk stått klart 2009 i Olkiluoto. Den senaste uppgiften är att verket kanske kommer i full drift med 13 års försening, dvs nästa år. Vad innebär planering, konstruktion, tillståndsgivning, byggfas, godkännande, laddning och testdrift rent tidsmässigt? När kommer nya verk att leverera ström? Om allt går utan problem kan kanske nya verk stå driftsklara på 10 år, men om det är ny teknologi man tänker sig är det uppenbart att ny teknik inte fungerar felfritt och storskaligt vid testdrift. Hur svårt det kan vara illustreras även av fördyringen av och förseningarna med Hanhikivi 1 i Finland, som byggs av ett ryskt bolag. (se länk nedan).

Klimatfrågan är global – är tekniken det?
Även om Sverige skulle lyckas bygga 3-4 nya reaktorer och få dem i drift är klimatfrågan global. Alla världens länder behöver fossiloberoende energi.
– Vill anhängarna till nukleära anläggningar att varje grekisk eller thailändsk semesterö har sitt egna aggregat?
– Skulle det fungera med vattenkylning om havstemperaturen är så behaglig som semesterfirarna vill att den ska vara?
– Med tanke på kopplingen till kärnvapen – vilka ickedemokratiska länder vill anhängarna ska få tillgång till teknologin – och ska de i annat fall fortsätta med olja, kol och gas eller hur tänker man?
Klimatfrågan är global och det gör att den teknik vi utvecklar och skulle kunna exportera behöver snabbt komma igång i många länder. Enkla tekniska lösningar är ur det perspektivet enklast att exportera. Det finns inget som talar för att en storskalig satsning på nukleär energiproduktion skulle lösa klimatfrågan, särskilt som det är oerhört bråttom att få till stånd ett teknikskifte – samtidigt som vi måste verka för en mer rättvis välståndsutveckling länder och befolkningar emellan.

Journalister – ställ några av ovanstående följdfrågor, tack!

Länktips:
Hanhikivi 1: https://www.nyteknik.se/energi/nasta-finska-karnkraftverk-blir-forsenat-och-dyrare-7014143

Tidigare bloggtext på samma tema med flera länkar: http://christerowe.se/2020/10/nr737-karnkraften-ett-haveri/

Nukleär energiproduktion är inte framtiden

Då och då framträder forskare i media och propagerar för mer nukleär energiproduktion, nu senast KTH-professorn Lina Bertling Tjernberg (se länk till SVT-klipp nedan). Elkraftnät är hennes specialitet. Hur elkraften ska distribueras är naturligtvis en viktig fråga och lika viktig är hur energin ska produceras. Ur sårbarhetsaspekt är det rimligt att bygga ett energisystem med få flaskhalsar och med så mycket produktion och lagring som möjligt på olika platser. Nukleär energiproduktion är komplicerad och har ännu så länge lett till storskaliga lösningar. Vattenkylning är nödvändig och det har lett till tillfälliga driftstopp när kylvattnet (Östersjön) varit för varmt. Temperaturproblemet lär inte minska.

Vem ska betala och vem är köpare?
Det går inte värja sig från tanken att energiforskning är dyr och kommer att behöva finansieras av stora energibolag, något som innebär att utspelet från professorn denna gång mycket väl kan vara motiverad av att säkra forskningsresurser. Det hon säger i intervjun låter bra, detta att vi måste tänka globalt, dvs global marknad. Frågan är bara vilka av jordens 190 länder som kommer att kunna köpa de anläggningar KTH-forskarna tar fram? Den ”Generation IV” hon nämner har entusiasterna talat om i decennier och Frankrike övergett (se nedan). Jordbävningsdrabbade länder går bort – det lärde oss Fukushima. Kopplingen till militär upparbetning av uranet gör att ett antal andra länder går bort. Lagringsproblematiken är fortfarande inte löst.

Vem vill bo granne med detta?
En annan KTH-forskare brukar vilja få gehör för sin ”småskaliga” nuklerära energiproduktion. Varför skulle ”Not-in-my-backyard”-argumentet bli mindre med nuklerär energiproduktion än med vindkraft? Och vem ska betala för den säkerhet som kommer att behöva finnas runt varje installation? Vill vi ha ett potentiellt Tjernobyl inpå knutarna? Vem vill det?

Storskalighet en förutsättning
Det finns som vanligt stora finansiella intressen i storskalig teknik. Ägandet, vinsterna och de potentiella statsstöden lockar naturligtvis. Och lite av alla miljarder kan ju – tycker KTH-forskarna – spilla över på forskningen. Det är svårare att få vindkraftkooperativ eller solcellsägare att finansiera forskning, när varje anläggning ägs och driftas lokalt.

Alla argumenten finns kvar
Gruvbrytningen gör ett stort miljö- och klimatmässigt avtryck och alla de välkända argumenten mot nukleär energiproduktion finns kvar. Mycket riktigt har också länder som Frankrike avbrutit sina forskningsprojekt. (Se mer om detta i länk nedan).

Mobil lagring är intressant
Hela energisystemet måste tänkas om och lagring bli en mer tillgänglig del, något som kommer att kräva en snabb utbyggnad av anslutningspunkter för elfordon. Volkswagens VD säger för övrigt att man siktar på att vara ett energibolag i framtiden, just för att elfordonen blir en viktig och utjämnande faktor i ett modernt elsystem. (Se länk nedan). Och Olkiluoto som försenats 12 år – vem ska betala för den förseningen? (se nedan).

Starkt kapital eller en stark stat
Storskalighet passar in i samhällen dominerade av starka koncerner med stora vinstmarginaler och i totalitära samhällen, där övervakning och säkerhet kan motivera ofrihet på andra områden. Det är där högerpartierna och ytterhögern möts i Sverige: i tron på det starka kapitalet respektive den starka staten. Det är ju rätt typiskt att det är ryska och kinesiska exempel som anhängarna helst lyfter fram, när de ska peka på ”hoppfullheten” i tekniken.

Tänk LED
Alternativet är mer decentraliserat ägande, förnybar energiproduktion och mer fokus på att öka effektiviteten. LED-tekniken innebar 90% besparing på belysningssidan. Mer LED-liknande lösningar är nödvändiga.

Länktips:
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/klimat-2

https://www.sverigesnatur.org/aktuellt/frankrike-stoppar-fjarde-generationens-karnkraft/

https://ingenjorerformiljon.se/wp-content/uploads/2021/03/Medlemsinfo-IfM-mars2021.pdf

https://www.energinyheter.se/20191220/21217/bygget-av-olkiluoto-3-forsenas-ytterligare-elproduktionen-startar-2021

Varför är denna återvändsgränd så intressant?

Visst är det märkligt att vi har fått en ny kärnkraftsdebatt i Sverige. Fyra partier tävlar om att föreslå mer av den mest orimliga, dyra, ansvarslösa och farliga energiteknik världen har skådat. Världen är upp-och-ner.
(Se även länken till en kritisk artikel om mini-reaktorer och ett kort citat ur den artikeln nedan).

Flera exempel på att tekniken inte är tillförlitlig
Det räcker tydligen inte med Tjernobyl och Fukushima. Det räcker inte med dammsugarincidenten i Ringhals 2 i maj 2011, där en kvarglömd dammsugare kostade 1,8 miljarder kronor i reparations- och stilleståndskostnader. Det räcker inte att finska Olkiluoto 3 började byggas 2005 och nu är minst 12 år försenad. Det räcker inte att alla stolta ”Generation-IV-kommer-att-lösa-alla-tekniska-frågor”-utfästelser kommit på skam och att den stora kärnkraftnationen Frankrike tvingats svälja prestigenförlusten och avbryta sin stora forsknings- och utvecklingssatsning. Nu ska mini-kärnkraftverk lanseras, en lösning som bara finns på teoretisk nivå och som ingen sett om den fungerar tekniskt, vilken livslängd den kan ha, vilka säkerhetskrav och kostnader den innebär, hur den ekonomiska vinstmodellen för ägarbolagen ser ut eller hur systemet blir en del av ett kretslopp.

Dne mänskliga faktorn kan aldrig kalkyleras bort
Detta talar fyra riksdagspartier om som om det vore något att beställa på Internet och få hemlevererat på kort tid. Det finns ingen teknik som kan skydda oss mot den mänskliga faktorn. Det har både Tjernobyl 1986 och Ringhals 2011 visat. Det finns ingen teknik som skyddar mot extremhändelser, det visade oss Fukushima i mars 2011. I dagsläget är dessutom energi producerad från solceller och vindkraftverk betydligt mer lönsamma för både producenter och energikunder. Så varför envisas partierna att kärnkraft är framtiden?

Forskning pågår
Janne Wallenius från KTH intervjuas i tidningen NU (partiorgan för L) och är naturligtvis tacksam för all uppmärksamhet hans forskning kan få. Hans intresse väcktes 1998 och det återstår ett antal år av forskning innan det kan bli dags för en pilotanläggning, hävdar han. Tekniskt handlar lösningen om att bly används både för att kapsla in klyvningsprocessen och att kyla den. Och efter 25 års drift ”skickas anläggningen tillbaka”, säger Wallenius.


Ur tidningen NU i april 2021, artikel om Wallenius forskning

Är allt en dimridå för att man inte har något bättre att föreslå?
Det enda rimliga är att skicka hela iden tillbaka till papperskorgen. Det kontaminerade bly som ska ”skickas tillbaka” måste då också slutförvaras istället för att återanvändas på ett klokt sätt, när det nu en gång tagits fram ur olika gruvor. Ingenting i denna lösning talar för att det är en framtidssäker, kretsloppsanpassad eller ekonomiskt försvarbar satsning. Vem ska betala för långstidslagringen? ”Slit-och-släng” blir inte bättre för att Wallenius och Liberalerna kallar det för batteri-reaktorer. Farlig engångsteknik blir inte bättre för att man döper den till något mer säljbart. Frågan är vem Liberalerna och deras kamrater på högersidan egentligen lurar med sina drömmar om en über-teknisk lösning med kopplingar till det militärekonomiska komplexet.

Länktips: https://cleantechnica.com/2021/05/03/small-modular-nuclear-reactors-are-mostly-bad-policy/amp/

Ur ovanstående artikel ett citat som försöker förklara varför primärt konservativt styrda regioner i t.ex. Kanada förordar små kärnkraftverk:
” Så varför gör de (politikerna) det här? Eftersom det tillåter dem att skjuta upp statliga klimatåtgärder samtidigt som de ger sken av att vara klimatåtgärder. De kan vända sig till sina minst pålästa anhängare och att hävda att förnybara energikällor inte är lämpliga för ändamålet, samtidigt som de inte gör något åt ​​det verkliga problemet eftersom minireaktorer ännu inte finns i en modern, användbar, form.”



Kan en robot dömas?

Det finns en utbredd teknikoptimism i vissa kretsar. Tekniken ska lösa det mesta. Små partiklar i stratosfären ska reflektera solinstrålningen, så att klimatförändringen bromsas. Mars ska koloniseras. Självkörande bilar ska lösa våra transportproblem, avancerad AI-teknik ska avlasta hemtjänsten när robotar pysslar om de gamla, maskinerna ska till och med bygga nya maskiner utan att människan är involverad – det är ingen hejd på optimismen. Man glömmer två saker: All teknik går sönder och det finns alltid en mänsklig faktor att ta hänsyn till.

Exemplet Boeing
Boeing 737 Max 8 var en typ av flygplan som tekniskt ansågs ligga i framkant. På kort tid inträffade två olyckor med snarlika förlopp. Så här skrev tidningen Ny Teknik i mars 2019: ”Enligt experter tycks de båda krascherna likna varandra då planen bara några få minuter efter start störtdykt mot marken. Planet i Indonesien ska ha kraschat efter att nödsystemet felaktigt gått igång och därefter aktiverat autopiloten, som styrt planet nedåt. Piloterna ska inte ha kunnat ta över planet manuellt innan det slog ner i havet.” Nu tycks Boeing ha börjat leverera planet igen. Men exemplet blir i bästa fall en fortsatt väckarklocka för en övertro på automatiska tekniska system.

Olyckor som vi minns
Den minnesgode kan också komma att tänka på hur Tjernobyl-katastrofen uppstod 1986 och hur en kvarglömd dammsugare i Ringhals 2 den 10 maj 2011 kom att leda till en brand inne i reaktorn som kostade ägarna 1,8 miljarder kronor. Det är två illustrativa exempel på hur det – trots alla rutiner – sker mänskliga misstag, som får förödande konsekvenser. Vi hade tur att Ringhals-olyckan ”bara” handlade om en mindre brandförlopp och några månader i förlorad driftstid. Det hade kunnat bli mycket värre.

Två små exempel i vardagen
På ett privat plan har jag just nu två pågående exempel. En hiss i huset där jag bor beter sig märkligt ibland. Den tvärstannar mellan våningsplan, går sedan sakta vidare till rätt nivå och fortsätter därefter att fungera som tänkt. Eller får plötsligt för sig att växla till något slags serviceläge, då ingen knapp fungerar. Just i en hiss vill man inte drabbas av tekniska fel. Eller vår porttelefon, där öppningsfunktionen för att släppa in besök bara fungerar två gånger av tre i bästa fall. Teknik, som man litar på ska fungera i ett 8-våningshus, går just nu inte att lita på. Det är många trappor att gå om ytterporten ska öppnas manuellt och hissen är på dåligt humör.

Framåt
På den mer principiella nivån måste vi vara observanta på teknikens möjligheter och på vilka risker den för med sig. I takt med att fler och fler funktioner digitaliseras och integreras i det stora informationspusslet finns en risk att oväntade störningar leder till allvarliga problem på olika nivåer. Och självklart är det praktiskt att kunna utföra en massa ärenden med hjälp av en mobiltelefon, köpa, betala, planera, hålla kontakt, bli informerad osv. Samtidigt kan tekniken användas på ett sätt som skadar den enskilde eller delar av samhället. Regimer som vill ha koll på sina medborgare och destruktiva krafter som har egna motiv för att nå sina mål kan också använda tekniken.

Den moraliska aspekten har vi alltid själva ansvar för – i alla fall än så länge. Vad som händer i ett samhälle där den artificiella intelligensen själv tar beslut vet vi inte. Kan en robot dömas till böter eller fängelse?


Kärnkraften – ett haveri

Det är över 40 år sedan vi hade en folkomröstning om kärnkraften i Sverige. Landet var delat. Partierna delvis splittrade i frågan. Lite förenklat kan man hävda att teknikentusiaster bland akademiker och näringslivsfolk argumenterade för, medan landsbygdens folk var mer negativa. Centerpartisten Torbjörn Fälldin blev bl.a. statsminister 1976 på sitt starka engagemang och motstånd mot kärnkraften. En spirande miljörörelse protesterade och turades om att övernatta under 20 år (!) i en stuga på Kynnefjäll i Bohuslän. Allt för att förhindra planerna på att förvara kärnavfall i Bohusläns klippor. Sverige var delat i synen på storskalighet och småskalighet som vägen framåt.

Två olyckor och ett passerat slutår
Tre alternativa linjer fanns att välja på, alla med en uttalad ambition att låta kärnkraftsenergin bli en parentes i svensk energiförsörjning. Linje 3 var tydligast och ville avveckla kärnkraften snabbt, medan Linje 1 och Linje 2 formulerade sina svarsalternativ bakom ord som ”förnuft” och ”inte riskera jobben”. Bakom Linje 2 stod folkpartister och socialdemokrater. Den bortre parentesen sattes 30 år in i framtiden. Till år 2010 skulle kärnkraften avvecklas. Ingen av linjerna fick egen majoritet. Hur det gick vet vi. År 2020 är fortfarande några reaktorer i drift. Två stora olyckor har inträffat sedan omröstningen: Tjernobyl 1986 och Fokushima 2011.

Olkiuloto 12 år försenat – vem ska ta förlusterna?
Det finns en rad tekniska – för att inte tala om ekonomiska och moraliska – skäl till att avstå kärnkraft, särskilt nu när sol- och vindkraft snabbt har utvecklats både tekniskt och ekonomiskt. Olyckorna i Ukraina och Japan har lett till strängare säkerhetskrav på nya anläggningar. Den finska anläggningen Olkiuloto skulle stått klar år 2009, men kommer tidigast att tas i drift nästa år efter 12 års fördröjning. I somras handlade problemen om en trasig tryckventil och ett problem med vibrationer i den systemkritiska vattenkylningen. Det vi vet är att all teknik förr eller senare fallerar. Så även dyr atomteknik. De delar som monterades in 2009 börjar nu bli till åren och kanske behöver bytas ut innan verket ens levererat en enda kilowatt! Att de investerande tyska och franska bolagen gör stora förluster står klart.

Östhammar sa ja till att ta ansvar i 100 000 år….
I dagarna sa Östhammars kommun ja till att vara platsen för långtidslagring av uttjänt svenskt kärnkraftsbränsle. Sista ordet är inte sagt i frågan, men så länge långtidslagringen inte är löst är det märkligt för att inte säga oansvarigt att argumentera för att vi i Sverige ska öka andelen kärnkraft i den svenska energimixen. Det gör man gärna på den borgerliga sidan. Det är som om man inget har lärt och inget har förstått. Storskalig energiproduktion förutsätter stora industrikoncerner som ägare, ägare som självklart vill ha återbäring på gjorda investeringar. Vem kommer att generera dessa vinster? Kanske räknar man med att staten – skattebetalarna – ska täcka upp förlusterna. Alternativt marknaden, dvs vi konsumenter. Ägandet är det centrala. Vem äger energiproduktionen och vem ska säkra upp att den fungerar?

Sårbarhet
Av alla argument emot kärnkraften, fossilberoende gruvbrytning och transporter, upparbetning, driftsrisker och slutförvaring m.m. finns ytterligare ett par argument som blir allt tydligare. Kärnkraften bygger på vattenkylning. Det är därför de alltid ligger kustnära. När havstemperaturen stiger måste kärnkraften stängas ner. Så sker redan idag. Det som också tillkommit är tillgången till drönare. Den som vill skada en anläggning eller skapa osäkerhet kring eltillförseln kan med punktinsatser mot transformatorstationer på nyckelpositioner slå ut centrala system. När energiproduktionen är spridd på tusentals solceller och vindkraftverk blir det i praktiken inte lika lätt för illasinnade att sabotera energiförsörjningen. Ur ett säkerhetsperspektiv är därför ett finfördelat energisystem att föredra.

Låsning
I ett nyligen utkommet nummer av liberalernas interna partitidning pryds en helsida av argument för mer kärnkraft. Uppenbarligen tror Sabuni och hennes kollegor att det finns röster att vinna på att titta 40 år tillbaka i tiden. Som om olyckorna och den problemfyllda finska reaktorn inte finns. Som om den franska statens beslut att avsluta miljardsatsningen på nästa generation kärnkraft inte ägt rum. Som om storskalighet, sårbarhetsanalyser och ansvarstagande för 100 000 års lagring av avfall inte spelar någon roll. Som om vanligt folk hellre ger stöd till kärnkraftsindustrin än att de själva tjänar en slant på sin andel av sol- och vindproduktionen. Som om inget kan förändras. Kramandet av gammal, storskalig, överkomplicerad och farlig teknik kommer inte att lösa Sveriges framtida behov av tillförlitlig och grön energi. Och hur tänker sig ett liberalt parti att icke-demokratiska länder i Syd någonsin ska få råd, kunskap och säkerhet att försörja sina länder med denna teknik? Vill vi att jordens alla makthavare håller på med kärnteknik? Hela resonemanget havererar. Särskilt när alternativen är uppenbara.

Och hur ska samhället bli mer inkluderande och demokratiskt om det vilar på teknik som förutsätter övervakning i orwellsk 1984-stil? Allt hänger ihop.

Länktips:
MKG en NGO som arbetat i 15 år för att bevaka kärnavfallsfrågan. http://mkg.se/valkommen-till-mkg

Om Frankrike och stoppad forskning: https://www.sverigesnatur.org/aktuellt/frankrike-stoppar-fjarde-generationens-karnkraft/

Om Olkiuloto 3: https://www.energinyheter.se/20191220/21217/bygget-av-olkiluoto-3-forsenas-ytterligare-elproduktionen-startar-2021


Så märkligt med denna dröm om storskalig och dyr energi

Det är 40 år sedan vi hade en folkomröstning om svensk kärnkraft. Fortfarande drömmer flera borgerliga partier om att kunna fortsätta utbyggnaden. Nästa ”generation” av kärnkraft sägs kunna använda uttjänt kärnkraftsbränsle och på så sätt lösa en del av problemet med långtidsförvaring. Så att istället för 100 000 år skulle det räcka med 500 års slutförvar…. ( jämför att Gustav Vasas tekniknivå och tydliga instruktion skulle kunna förstås av oss). Det är uppenbarligen väldigt lockande att vinna röster på en teknik som dels inte finns, dels visat sig dyr och farlig och dels låser fast samhället i ett beroende av stora energibolag.

Ägandet
Det är märkligt att så många partistrateger och beslutsfattare på fullt allvar blundar för verkligheten. Förnybara energisystem är småskaliga, kan byggas och plockas ner utan att göra avtryck i generationer och kan framför allt ägas av folkflertalet via privat ägande, genom föreningar etc. Det man äger och förvaltar är man också angelägen om att vårda, att optimera och att inte slita ut i förtid. Insikten om hur vi måste hushålla med energi blir tydligare ju närmare produktionen konsumenten befinner sig. Motsatsen är det ”två-hål-i-väggen”-tänkande som blir konsekvensen av något storskaligt, anonymt och utlandsägt.

Hur ser ansvarsförhållandena ut?
Ännu märkligare är det att kärnkraftsförespråkarna inte kräver av kärnkraftsindustrin att de senare tar ansvar för alla kostnader i samband med uppförande och drift av anläggningarna. På något märkligt sätt ska ”samhället” stå för riskerna om, eller snarare när, nästa Fukushima-olycka inträffar. Ingen teknik är ofelbar. Det finns dessutom alltid en mänsklig faktor.
Investerare vill ha vinst på sin insats, men är ointresserade av att ta ansvar för riskerna och slutförvaret. Stora investeringar lockar till sig lycksökare och gör länder beroende av stora industrier, som tar rationella ekonomiska beslut, som sällan innebär att de är samhällsnyttiga. Konsekvenserna för samhället blir långtgående när storskaliga lösningar visar sig inte fungera. De mångåriga förseningarna av bygget i finska Olkiuloto kommer t.ex. att behöva betalas av någon. Vem?

Lagra elen
Det finns rationella ekonomiska argument att välja förnybara energisystem. Sol- och vindkraft kan lagras på flera olika sätt. Överskottselen kan lagras i vätgas, som i ett senare skede kan användas för att generera el via bränsleceller. Eller så kan överskottselen användas för att driva pumpstationer, som pumpar upp vatten i dammar, där lägesenergin kan tas tillvara via gamla hederliga vattenturbiner.

Verkningsgrad och kylbehov
Teknikernas fascination över kärnkraften blir ännu mer märklig när man inser att kärnkraftselen produceras med en mycket låg verkningsgrad, cirka 35%. Två tredjedelar av verkens effekt går således till spillo, när vatten kokar och ångan driver turbiner. Världens dyraste tekokare, typ….. Och dessutom stängs de svenska verken ner när kylvattnet (från t ex. Östersjön) blir för varmt på sommaren. Vad som händer när perioderna med extrem värme blir många och långa är det ingen som talar om…..

Långsiktighet och sparande
Allra viktigast är att vi effektiviserar energianvändningen. Den sparade kw-timmen är den billigaste. Det behövs incitament för energisparande inom industrin och hos allmänheten. Elintensiva etableringar som datorhallar ska inte få onödigt förmånliga villkor för att arbetstillfällen anses viktigare än energisparåtgärder. Politiken måste gynna ansvarstagande och långsiktighet och sträva efter ett spritt ägande, som i sin tur genererar förståelse för behovet av att inte slösa på energi i olika former.



Märkliga tider och vägval

Corona-viruset hänger kvar som en envis dimma över landskapet. En del tycks inte bry sig, andra är försiktiga. Ingen vet riktigt hur länge vi ska behöva anpassa oss själva och samhället till denna smittsamma sjukdom. Länders regeringar agerar olika. Vissa med klåfingrighet, andra med närmast monumental likgiltighet eller cynism. Hur historien till slut kommer att döma eller bedöma beslutsfattandet vet vi inte. Vi vet bara att viruset är farligt, framför allt för äldre.

Göksäter ganska folktomt
När man bor på Orust på sommaren blir det alltid någon tur till Orusts ”Ullared”, Göksäter, där saker är extra billiga och där det oftast är mycket folk. Idag den 13 augusti var det påtagligt få kunder i lokalerna, ingen kö till kassorna och gott om plats i fiket för den traditionella (mini)-räkmackan. Kanske var det för vackert väder. Kanske var det många som var på jobbet. Eller något annat skäl.

Björnbären påminner om det som finns kvar av naturliga händelser
Så här års finns det björnbär att plocka på och runt vår tomt. Som trollas till marmelad i köket av min kära livspartner. Burk efter burk staplas och kommer så småningom bli en uppskattad detalj i några barnbarns frukost. I dessa ovanliga tider är det bra med rutiner. Björnbären finns varje år och blir varje år till marmelad. Allt är inte olika, en del är som det brukar vara.

Tro eller vetande? Vi eller dom – eller bara vi?
Hela världen tycks förbereda sig för ett avgörande. Ska USA ledas av en egofixerad lögnare eller av någon som tar rollen på allvar? Ska världens ledare inse brådskan när det gäller klimat, artutrotning och vart världen är på väg? Tro och tyckande, egoism och girighet växer på bekostnad av vetenskap, sunt förnuft och en känsla av rättvis representativitet. Varför är det så? Hur kan vi som mänsklighet tillåta att lura oss själva på detta sätt? Vi-och-dom-tänkandet är starkt och empatin förlorar terräng. Varför?

Marknadens svagheter och storskalighetens
Liberalernas partiledare höll ett tal idag, som jag lyssnade till. En del lät klokt, men det jag saknade var ett klarläggande besked om hur en fortsatt marknadsliberal ekonomi ska kunna rätta till de fel som samma ekonomi har skapat. Att förlita sig på marknaden räcker inte – det har pandemin visat. Och i energifrågan blundar partiet för de uppenbara fördelar som lokalt ägd och nyttjad förnybar produktion innebär i relation till dyra, farliga och storskaliga centrala kraftproducerande enheter, som till och med Frankrike har slutat att forska på.

Fel riktning för världens länder
Det verkar vara en övertygelse som gränsar till tro som vägleder (L), snarare än att de litar på styrkan i mångfalden och spridningen av ägande och välstånd. Särskilt ur ett globalt perspektiv (som klimatfrågan är) är det orimligt att tro att 190 länder ska kunna satsa på dyr och komplicerad energiproduktion, där minsta misstag blir förödande. För att inte tala om vilka krav på kontroll som krävs. Vill verkligen (L) att världens länder utvecklas till polisstater med minutiös kontroll av medborgarna?

Nu har trettio år gått….

Nu har det gått 30 år sedan miljöfrågorna på allvar kom på politikernas bord. I december 1989 beslutade FN att det var dags för en stor miljökonferens, ett möte som kom till stånd i Rio de Janeiro 1992 och som blev startpunkten för mycket av det globala miljö- och klimatarbetet. Agenda 21 drog igång, mängder av initiativ startade. Märkningssystemen fick uppmärksamhet och en tydlig politisk vilja – från många håll – bidrog till att en hel del arbete tog fart. Bra Miljöval, Svanen, Det Naturliga Steget, Ekocentrum – under 90-talet växte flera märkningar, system och organisationer fram, som satte fingret på och kom med lösningar kring flera av de problem som Rio-mötet uppmärksammade. Politiker och organisationer tog tag i frågorna. Vad gjorde näringslivet?

Avskrivningstakten styr omställningen
Med dessa 30 år i backspegeln kan vi konstatera att det är väldigt få företag som på allvar ställt om sin verksamhet. Dels finns naturligtvis fossilbranschen, som aktivt har motarbetat varje initiativ för att minska dessa företags vinster. Dimridåer som BP:s ”Beyond Petroleum” och halvhjärtade satsningar på elhybrider eller etanoldrift, men sällan som mainstreamlösning, har vi sett en hel del. Det märkliga är att marknadsliberala politiker fortfarande hävdar att det är ”företagen som ska fixa det här”, trots att väldigt lite hänt under tre decennier. 30 år brukar för övrigt vara en tidsrymd som behövs för att industrin i ordnade former ska kunna byta teknologi. Det har med avskrivningar, investeringstakt, kompetensfrågor, chefsbyten och marknadsmognad att göra. Nu har 30 år gått och näringslivet hävdar fortfarande att de ”kommer att…”, någon gång, senare, inte nu…. och deras påhejare som ideologiskt står bakom tanken att ”detta fixar vi med ny teknik”. Biobränsle- eller soldrivna flygplan kommer om vi litar på industrins omställningsförmåga. Jaha. Verkar det troligt? Och nu har tiden krympt, nu finns inte de rimliga avskrivningstiderna kvar, nu måste kostnaderna för förtida omställning tas i boksluten. Hur smart är det? Vad säger aktieägarna när vinsterna snabbt mals ner av röda förlustsiffror, som uppstår på grund av tidigare felbeslut?

Egoistiskt och kortsiktigt
Det vi kan räkna med nu är att vissa branscher vill ha skattelättnader och stöd för att göra det som krävs. Trots att de i 30 år har vetat vad de måste göra kommer de nu att hävda att ”tiden är för knapp” och ”vi klarar inte omställningen utan subventioner.” Vissa partiers ständiga tjat om att kärnkraft är lösningen på energiomställningen syftar säkert till att få folkets acceptans för statligt stöd – skattepengar som ska plöjas ner i investeringar – för att stora projekt med stora avkastningsmöjligheter ska kunna se dagens ljus. Så genomskinligt och så motsägelsefullt eftersom samma partier hävdar att marknaden är bäst på att lösa problemen.
Hur världens drygt 190 länder dessutom ska få råd till och kunna erbjudas dyr och farlig kärnkraft är inget förespråkarna nämner. Så lösningen gäller bara rika västländer. Och vill vi verkligen att teknologin ska spridas till icke-demokratier som i nästa skede lånar in experter från Nordkorea för att bygga missiler….?

När är det nödläge?
Centerpartiet i Göteborg vill inte utlysa klimatnödläge. Bland annat för att man ”inte vill spä på oron”, för att man räknar med att industrin löser de problem vi står inför och att det är oklart vad ett ”nödläge” innebär juridiskt. Frågan är när det är berättigat att känna oro eller är ett skarpt nödläge enligt Centern. Är det när portarna för att stå emot de återkommande översvämningarna av Göteborg ska byggas? Eller när då?

Länktips: https://www.dn.se/nyheter/sverige/darfor-rostar-centerpartiet-nej-till-klimatnodlage-i-goteborg/

Trollspöet i EU-debatten

Hur mycket förändring talar vi om när vi ska gå från dagens 10 ton koldioxid per person och år till 1 ton? Räcker det att använda ”osthyvel”-principen? Förändra lite grand? Ta bilen varannan gång? Källsortera lite bättre? Det vi talar om är samma skifte som vi lyckats bra med på glödlampans område. Från glödtråd till lysdiod (LED) innebar ungefär en faktor 10 i energibesparing. Det som förut gav ljus som en ”40-wattare” drar nu bara 4W. Nu försöker konsumenterna lära sig att mäta ljus i Lumen istället för Watt. Och detta skifte måste vi klara på varje område. Biffen, bilen, bostaden, banken, butiken…. överallt behöver vi hitta faktor-10-lösningarna.

Stickspår kärnkraft
Några partier drog till med kärnkraft som ett slags trollspö i EU-debatten. Några partistrateger fick tydligen gehör för följande: ”EU bestämmer inte energipolitiken i varje land, men när vi fått väljarna att fatta att kärnkraft är lösningen på den tydligaste frågan så fixar sig resten”. Några partier svingade detta trollspö frenetiskt de sista veckorna före EU-valet. Och de visste att media skulle haka på. Kärnkraften är ju laddad (!) med ett konstant för eller emot ända sedan Harrisburg och folkomröstningen 1980 med tre nej-linjer: Linje 1 med lite nej, Linje 2 med samma nej bara lite annorlunda formulerat och Linje 3 med ett tydligare nej. Efter 40 år har nyanserna bleknat och ett par Linje-1-partier driver nu en ja-linje. Verkligheten säger något annat. Att hålla liv i gammal teknik låter sig inte räknas hem ekonomiskt. Att bygga ny kärnkraft blir inte heller lönsamt. Alldeles oavsett miljö- och andra kostnader i samband med gruvbrytning, mellanlagring och slutförvaring samt riskbedömningen kring den mänskliga faktorn, frågan om global rättvisa, kärnvapenkopplingen etc etc. Entusiastiskt hävdar anhängarna till 4G-generationen kärnkraft att lagringstiden nu ”bara är 500 år” istället för 100 000 år. Som om Gustav Vasa skulle ha lämnat begripliga instruktioner efter sig: ”Enhvar må för evärderlig tid wähl på detta avfall thaga, på det att intet ont må dem hända”…..inklusive en skiss över en skräphög ( Uppsala högar?) som ingen längre kan tolka…. Allt tycks mer och mer liknas vid halmstrån för storskalighetsivrare.

Rullande lager
När det gäller lagring av el kommer varje fordon att vara ett rörligt, decentraliserat energilager. Som min vän Thomas ute på ön sa häromsistens: Jag har med mig 300W i bilen som gör att jag kan borra med borrmaskinen var som helst där jag befinner mig, ladda min telefon osv. Att flytta runt energilagren är en stor fördel med elbilarna. En annan är att vi kan flytta systemgränserna. Tänker vi smart kan vi knyta ihop lokal energiförsörjning och dito användning så att samhällena på lokal nivå blir mindre sårbara. Därmed minskar vi behovet av stora kraftöverföringssystem. Vi behöver inte bygga gigantiska ledningsnät kors och tvärs över landet. Det räcker inte till ”faktor 10”, men bromsar i alla fall utbyggnadstakten.

”Biffen”
Hur ska vi klara ”faktor 10” på livsmedelssidan? Att äta var tionde dag blir inte hållbart. Att minska användningen av konstgödsel är en del, att minska transportbehoven en annan. Säsongsanpassning. Närodlat. Mer vegetariskt. Det behövs ett omtag i mat- och livsmedelsfrågan som ökar vår självförsörjningsgrad och ger oss högre kvalitet på livsmedlen på bekostnad av kvantiteten. Forskare och myndigheter måste få tydliga uppdrag att lösa detta. Hur fixar vi 1/10-del av dagens koldioxidutsläpp samtidigt som vi klarar att avgifta jordbruket och ge folkhälsan en skjuts? Med kärnkraft?

Vara bättre och uppfattas vara bättre
På område efter område måste vi jobba fram lösningar som både är och uppfattas att vara bättre än dagens. Då går skiftet fort. Brons och järn var tydligt bättre än sten när det begav sig. Det är så utveckling rappas på.

Det är skillnad på en skoaffär och ett kärnkraftverk

I Dagstidningen ETC Göteborg skriver Tomas Kåberger den 26 april på ledarplats (länk se nedan) om den bakvända logik som finns inbyggd i konstruktionen av aktiebolag. Så länge de går bra kan aktieägare plocka ut vinst, när de inte längre bär sig kan de försättas i konkurs och konsekvenserna blir skattebetalarnas bekymmer.

Energibolagen grubblar
Han kunde ha skrivit om banksektorn eller om John Bauerskolan som drevs i bolagsform ända tills den försattes i konkurs och hundratals elever fick fångas upp av det skattefinansierade systemet. Men eftersom Tomas är energiexpert – han var under flera år generaldirektör för Energimyndigheten och är professor vid Chalmers så han kan mycket om energisystem på olika nivåer – plockade han upp konkursaspekten ur ett energipolitiskt perspektiv. Runt om i världen sliter de gamla energibolagen med frågan hur man ska tjäna pengar på de förlustbringande fossilbaserade energiverken. Inte minst kärnkraftsbolagen försöker nu på olika sätt att mildra konsekvenserna av att en stor kostnad i kärnkraftverksbranschen hela tiden skjuts på framtiden: slutförvaret av utbränt kärnbränsle.

Champagne och skurtrasa
Sakfrågan är intressant. Vem ska städa upp efter kärnkraftsindustrins halvsekelgamla vinstkalas? Blir det som vanligt att vinsten går till bolagens ägare och slutnotan läggs på skattebetalarna? För det är ju snarlikt med bankerna och flera andra branscher, där upp- och nersidan av myntet hanteras totalt olika. Champagnen dricks av ett fåtal aktieägare medan skurtrasa och sopborste får hanteras av oss alla. Visst är det väl rimligt att aktiebolagslagen ändras? Nog borde vinsterna också kunna användas för att täcka framtida kända kostnader?

Den omöjliga ekvationen
Den fond som finns just för kärnkraftsavveckling lär enligt Kåberger inte räcka till. Och han bör ju ha insyn i dessa frågor. Så hur ska avvecklingskostnaderna fördelas? En tanke är förstatliga kärnkraftverken till 100% redan nu. Och därmed får staten vissa intäkter så länge det går, men också får ta ansvar för avvecklingen. Bekymret är att de nuvarande aktieägarna sannolikt  inte vill ge bort sina aktier gratis. Hela problematiken snurrar kring den omöjliga ekvationen med privat ägande för framtida vinstutdelning och statligt ansvar för framtida förlustverksamhet. Det är inte rimligt att vi skattebetalare ska stå för ägarnas kalas.

Slutsatsen blir att vi behöver ändra aktiebolagslagen för vissa slags verksamheter. Det är skillnad på att driva en skoaffär och ett kärnkraftverk. I en cirkulär ekonomi behöver rollfördelningen när det gäller risker och nytta, för- och nackdelar, se annorlunda ut.

Länktips: http://goteborg.etc.se/ledare/framsteg-med-baksida