År 2012 började jag med den här bloggen. Det var efter att jag arbetat sedan 1998 på Stiftelsen Ekocentrum i Göteborg och bestämt mig för att arbeta mer på egen hand och med projekt som intresserade mig. Under snart tolv år har jag publicerat bloggtexter om sådant som intresserar mig. Ordmolnet av taggar illustrerar vad texterna handlat om.
Ordmoln efter snart 12 år
Lite förvånande att jag inte skrivit så ofta om rättvisa Nästan tusen texter har det blivit. Den här texten är numrerad nummer 1000. (Några blev aldrig utlagda, så i verkligheten är det aningen färre). Och alla har fått ett par taggar, etiketter, som beskrivit vad de handlat om. De som läser här ibland, vet att jag då och då återkommer till Cirkulär Ekonomi, till Demokrati, till Hållbar Utveckling och andra ord som syns i lite större stil i ordmolnet. Själv trodde jag kanske att oftare återkommit till Rättvisa. För det är ju så ─ ska vi förändra samhället i en hållbar riktning måste vi samtidigt inkludera en större rättvis fördelning av resurser och möjligheter.
Övning ger färdighet Det jag lärt mig av bloggskrivandet är att det gäller att hålla sig kort. Och att vara relevant, tydlig och gärna erbjuda länkar för den som vill gräva vidare. Jag har också insett att övning ger färdighet. Gör man något tillräckligt ofta blir man helt enkelt mer bekväm med det man gör. Oavsett om det är att klippa gräsmattan, dammsuga köksgolvet eller stryka skjortor. Och troligen blir kvaliteten jämnare. När Arne Weise hade suttit julvärd ett antal säsonger var han självklar i sin roll. Och publiken visste vad som väntades. Samspelet skapade en ömsesidig trygghet. Och att Mondo Duplantis, Ingemar Stenmark eller Sarah Sjöström lyckats så bra hänger ihop med talang och övning. Övning. Övning. Och mer övning.
Varför duckar den tredje statsmakten? Min föregående bloggtext handlade om kärnkraften och fyra principiella skäl till varför det är fel att satsa på ny kärnkraft. Att den typen av preciseringar behövs blev tydligt när jag öppnade Göteborgs-Posten den 14 november och läste ett helt uppslag med en intervju med Jakob Wallenberg. Han är ordförande i Svenskt Näringsliv och har ett stort inflytande inom näringslivet och i relationen mellan näringslivet och politiken. Han hävdar att det är absolut nödvändigt att Sverige satsar på ny kärnkraft. Tänk om han fått uppföljningsfrågan om vem som ska betala för denna dyra energiform. Hans egen SEB-bank, kanske? Eller vill hans företag betala merpriset? Det är sorgligt att media generellt har slutat att ställa obekväma frågor. Man tycks inte förstå hur viktigt det är att ”den tredje statsmakten” verkligen utnyttjar sin makt.
Så här får du info om nya bloggtexter Jag har fått frågan hur man prenumererar på blogginläggen. Skicka mig ett mejl så kommer jag att mejla er på intresserad-listan ett par gånger i månaden vad som har lagts ut. Svårare än så behöver det inte vara.
Kärnkraftsfrågan hjälpte Tidögänget att visa på enighet före valet 2022. Alla fyra partier var ”helt överens” om att ny kärnkraft skulle byggas. Man spelade på allmänhetens osäkerhet kring energipriser och tillförlitlighet i energisystemet och propagerade gemensamt för en omläggning av energipolitiken. Det fanns och finns naturligtvis argument för att satsa på denna energiform. Men det finns också helt avgörande motargument, som behöver lyftas fram. Och då nämner jag inte ens gruvbrytningen, miljöförstöringen, strålningsriskerna vid hantering och drift, hur Putin har visat att kärnkraftverk är tacksamma mål i ett krig, att avfallsfrågan är olöst och det extrema perspektivet av att vi tvingar 4000 generationer efter oss att acceptera våra atomsopor.
Teknisk korrekthet och allmän begriplighet är svåra att kombinera Ett tag tänkte jag använda tid till att sätta mig in i de tekniska detaljerna kring hur bränslet tas fram, vilka olika processer som förekommer före, under och efter användning etc. Efter ett tag insåg jag att det var fel att närma sig kärnkraften ur den aspekten. Det finns många delbegrepp att förklara, tekniska beskrivningar som är svåra att förklara på ett sådant sätt att det blir begripligt för en bred allmänhet. Kanske jag till slut skulle begripa breed-reaktorns funktion, (som branschen fortfarande låtsas är intressant), vad MUX står för, skillnaden på uranisotoperna 235 och 238 och hur de separeras med energikrävande centrifugteknik, hur mycket radioaktivt spill som inte är avfall ur klyvningsprocessen, hur återanvändning av använt kärnbränsle ibland villkoras av upparbetning utomlands osv. Men hela begreppsapparaten och sammanhangen gör beskrivningen till svår balansgång mellan teknisk korrekthet och allmän begriplighet. Hur ska man ”utbilda” allmänheten och samtidigt förklara att ”det du just nu begripit kan du glömma, för det kommer inte fungera…” Vem vill lägga tid på att lära sig något man snabbt ska glömma? Jag hoppar därför över ett antal tekniska frågetecken, som jag överlämnar åt experterna att diskutera.
Förespråkarna bortser från riskerna och glömmer bort 190 länder Min inställning är att kärnkraften måste ses som en dyr, farlig och tekniskt komplicerad energiproduktion, som vi snarast ska sätta en parentes ikring. Den har ingen plats i en hållbar utveckling. Att det finns starka röster som fortsätter att förespråka kärnkraft hänger ihop med andra saker än teknisk eller ekonomisk överlägsenhet.
Några avgörande argument mot mer kärnkraft Vi som inte vill se mer kärnkraft bör fokusera på ett antal tydliga motargument, som tillsammans och var för sig räcker mer än väl för att avfärda hela tanken. A. Kopplingen är till kärnvapen är logisk och potentiellt farlig. B. Den mänskliga faktorn kan aldrig räknas bort. C. Jämfört med energi från sol, vind och vågor kommer kärnkraften aldrig kunna konkurrera på en global energimarknad, kompetensmässigt och D. Även ur lönsamhetsaspekt, för vem vill betala för onödigt dyr energi?
Kopplingen till kärnvapen är logisk, men inte för Sverige Att kärnvapenländer som Storbritannien och Frankrike fortsätter att satsa på kärnkraft är begripligt. Ska man kunna erbjuda utbildad personal en bra anställning, karriärmöjligheter och hålla igång en rimligt stor produktion av klyvbart material är inte tillverkning av atombomber tillräckligt för de industrier som staten upphandlar tjänster av. Synergierna mellan kärnvapen och kärnkraft när det gäller allt arbete ”före” energiproduktion behöver tas tillvara. Det är naturligtvis på liknande sätt i de andra länderna som säger sig ha tillgång till kärnvapen, men där är öppenheten mindre: som i Ryssland, Pakistan, Indien och Kina.
Kapacitetsfaktor – det blir inte 100 procent något år Som jag har nämnt i tidigare blogginlägg (länktips se nedan) är situationen i Frankrike speciell. Man har en kapacitetsfaktor på 56 procent. Dvs man producerar lite över hälften av den effekt som teoretiskt skulle kunna komma ur de franska reaktorerna. När man går igenom siffrorna för produktion i Sverige blir bilden bättre, men fortfarande olika år från år. Statistiken för de tre reaktorerna i Forsmark sedan 1997 (se länktips nedan) visar att produktionen per år varierar ganska mycket. Toppnoteringen för Forsmark 3 kommer dessutom från år 2005, innan man tog beslut om att generellt öka effektuttaget från alla tre reaktorerna.
Forsmarks elproduktion i genomsnitt per år
Och i takt med att billig vindkraft konkurrerar på elmarknaden ser vi allt oftare hur reaktorer drar ner på sin produktion för att minska förlusterna. Det är en myt att kärnkraft alltid och i alla lägen producerar exakt den energi vi behöver. Här följer en grafik som finns i en artikel från Svenska Dagbladet (se länktips nedan).
Tack till Svenska Dagbladet
Pris på el har med tillgång och efterfrågan att göra Energiprissituationen i EU under 2022, och som påverkade valet i Sverige, hängde bl.a. ihop med att Frankrike gick från att vara nettoexportör till att vara nettoimportör av el under 2022., samtidigt som Putin stängde av energitillförseln via Nordstream-ledningen. När elpriset var som högst i Sverige valde många som kunde att dra ner på sin elanvändning, något som bidrog till att minska problemen. Energimyndigheten konstaterar att elanvändningen i Sverige minskade år 2022 med 5 procent, jämfört med 2021. Elpriset i Sverige är dessutom ett av de lägsta i Europa.
Den mänskliga faktorn: Händelserna vid Forsmark 1 Incidenten den 25 juli 2006 började med att någon gjorde fel vid arbete på ställverket till Forsmark 1. Felet ledde till en kortslutning som i sin tur gjorde att Forsmark 1 och ställverket kopplades isär. Batterierna, som skulle tagit över strömförsörjningen, kopplas automatiskt bort och alla bildskärmar släcks i kontrollrummet. En trasig oljepump gör att turbinerna (som ger ström) stannar. Som ytterligare kedjeeffekt blockeras reservkraften från externa strömkällor och en gasturbin som skulle starta, gör inte det. I det här läget ser operatörerna ingenting på sina skärmar, batterierna och reservaggregaten är frånkopplade och turbinerna ger ingen ström. Det finns fyra dieselaggregat som ska kunna lösa strömförsörjningen, men två av dem startar inte och de andra två kan operatörerna inte se på sina skärmar, eftersom de är släckta. Reaktorn snabbstoppas, men operatörerna vet inte om snabbstoppet fungerar. Vattennivån på kylningen av härden sjunker. Nödpumparna är delvis utslagna. Forsmark 1 närmar sig en härdsmälta om inget görs. Efter drygt 20 minuters tekniskt kaos med ett tiotal sammanlänkade fel bestämmer sig personalen för att manuellt ställa om ett par switchar så att extern strömmatning återställer kontrollen. Summa summarum: det går aldrig att eliminera den mänskliga faktorn. Och utöver misstag finns ju alltid risken för sabotage och skadegörelse, en risk som vuxit i takt med utvecklingen i Ryssland m.m.
Den mänskliga faktorn: Dammsugaren i Ringhals 2 Den bortglömda dammsugaren den 10 maj 2011 i Ringhals 2 är ett annat exempel på hur den mänskliga faktorn alltid kan ställa till det. Prislappen för bortfallet och reparationsarbetena uppges ha landat på 1,8 miljarder kronor för ägarna. Även här man tänka sig att en (tillfälligt?) anställd skulle kunna få bra betalt för att sabotera anläggningen på ett relativt enkelt sätt. Det går aldrig att bortse från misstag eller medvetna felgrepp.
Risken för en svensk olycka måste minimeras, men det bryr sig inte SD om Incidenterna 2006 och 2011, samt Fukushima-olyckan bidrog till att regelverken skärptes kring hur en oberoende strömförsörjning för kylning av reaktorhärden skulle säkras. Ringhals 1 och 2 blev p.g.a. dessa krav för dyra att uppgradera, mest beroende på hur kort återstående driftstid man kunde räkna med för att kunna återbetala en extra investering i extern strömförsörjning. När nu SD i år, 2023, återkommer med sitt krav på återstart av Ringhals 1 och 2, som de anser att S och MP stängt av ”politiska” skäl, undviker de självfallet att förklara att de därmed kräver att säkerheten kring driften av Ringhals 1 och 2 ska sänkas. Och att risken för en svensk härdsmälta skulle öka. SD är beredda att chansa. Verkligheten visar att det är en kombination av tur och skicklighet hos driftspersonalen vid svenska kärnkraftverk som gjort att vi (ännu) inte haft en större olycka på svensk mark. Och att risken inte är försumbar.
Kärnkraft är inte svaret på klimatfrågans angelägna lösning I valrörelsen 2022, och speciellt i de ledda debatterna i TV, dröjde det bara några sekunder innan klimatfrågan som ämne började handla om kärnkraft. Tidöpartierna hade ett stort intresse av att vinkla klimatfrågan till att handla om energi och att energiproduktion skulle handla om ja eller nej till mer kärnkraft. Det var en taktik som fungerade, uppenbarligen. Det som helt försvann i dessa debatter var det faktum att det är ett fåtal av världens länder som har förutsättningar att kunna skaffa ny kärnkraft. Även om folkopinionen skulle vända i EU:s alla medlemsländer återstår över 160 länder i världen, som skulle behöva investera i en teknik, som både kräver en stabil ekonomi, en väl utbildad kader av tekniker, inspektörer och beslutsfattare på operativ nivå liksom en infrastruktur för en centraliserad energiproduktion. För en majoritet av världens länder är det fortfarande olja, fossil gas, kol och förbränning av olika material som är de viktigaste energikällorna. Den snabbaste vägen till ett fasa ut fossilberoendet i dessa länder är en satsning på lokal elproduktion, primärt vindkraft och solkraft. Den politiska situationen i ett antal länder, där olika grupperingar i praktiken slåss om makten, gör det synnerligen osannolikt att dessa länder skulle kunna satsa på kärnkraft. Om så sker så skulle det troligen leda till att fler länder och grupperingar skaffar sig tillgång till kärnvapen. Kärnkraft är ingen global lösning på klimatutmaningen.
Kostnaderna måste tas av någon Det som till slut fäller avgörandet kommer att bli kostnaden. Vem vill betala ett överpris för en el, som går att få billigare på annat sätt? Ska kommunerna åläggas att köpa statens dyra kärnkraft? Ska staten subventionera kärnkraftselen till de industrier som nu ska etableras i Sverige? Varför ska Vattenfall redovisa ekonomiska förluster som en följd av olönsamma kärnkraftsprojekt när de kan fortsätta att generera ekonomiskt överskott till ägaren staten? Hur tänker Tidöpartierna redovisa kommande subventioner av den dyrare el, som de tänker sig ska produceras av statliga Vattenfall? Är det en konstruktion liknande hur skattepengar för grundskolan slussas till utländska skolkoncerner som föresvävar regeringen? Eller tänker man stoppa undan subventionerna i den kommande NATO-budgeten, som säkerligen kan sekretessklassas? Att man inte drar sig för att hemligstämpla statliga utgifter visade man tydligt i samband med att elstödet delades ut tidigare i år.
Räntan driver upp kalkylerna och skapar osäkerhet Prisutvecklingen per producerad kilowattimme visar att vindkraft blir billigare och billigare i takt med att verken blir större. Man talar om cirka 30 öre per kilowattimme el som en produktionskostnad för ny vind. I synnerhet är det havsbaserad vind som ger god ekonomi, eftersom det i praktiken alltid blåser på havet och det finns få naturliga hinder. Samtidigt har Tidöpartierna fördyrat för havsbaserad vind genom att kräva att varje projekt självt betalar för landanslutningen. Dessutom är ränteläget en faktor som fördyrar alla projekt, oavsett teknik. Men högkostnadsprojekt, som kräver lång byggtid och lång återbetalningstid (som kärnkraftverk) blir på så sätt extra vanskliga att ta den ekonomiska risken för. I Svenska Dagbladet (länktips nedan) finns den här illustrativa bilden över vad tre västeuropeiska kärnkraftsprojekt har lett till för produktionskostnader. Då ska man minnas att det finska projektet försenades 14 år. De andra två projekten är ännu inte i drift. Ny kärnkraft är svårt.
Ur Svenska Dagbladet ( se länk nedan)
Lägst pris vinner. Eller? Energibolagen och investerarna vill ha så högt elpris som möjligt och förutsägbara villkor. Köparna av elen vill ha så lågt pris som möjligt. I den dragkampen räknar jag med att lägsta pris vinner. Och i nästa valrörelse kommer vi att få höra olika bortförklaringar från Tidöpartierna kring varför det inte blev någon kärnkraft. SD kommer fortsätta att hävda att Ringhals 1 och 2 ska dras igång och att det är rätt att kompromissa med säkerheten. De marknadsinriktade borgerliga partierna kommer att i varierande grad propagera för statlig planekonomi som en lösning. Världen är upp-och-ner.
Tillägg: Spiken i kistan? Och så kom beskedet den 9 november att det amerikanska NuScale-projektet i Utah, som ansetts vara närmast i tiden att förverkliga s.k. SMR-reaktorer, läggs ner. När man läser Reuters nyhetsartikel om detta står det klart att en bidragande orsak var den mer än 50-procentiga kostnadsökning projektet redovisat för sina intressenter. Produktionskostnader på 89 dollar per MWh, talar man om. I svenska kronor runt 1 kr per kWh, så som vi brukar jämföra priser. Utrymmet för vinst och att återbetala investeringen krymper och finansiärerna drar öronen åt sig. Att SMR-leverantörer fått 600 miljoner dollar i stöd hjälper inte. Får man inte kalkylen att stämma, går det inte. (Länk till Reuters nyhet, se nedan).
Den tidigare generaldirektören vid Energimyndigheten, tillika Chalmers-professorn Tomas Kåberger är en viktig röst för förståelsen av energisystemet på flera nivåer. Häromdagen skrev han på LinkedIn om hur kärnkraften utvecklas. Här följer en sammanfattning och översättning av det Kåberger skrev, där jag lagt till några egna kommentarer. I stort sett håller kärnkraften ställningarna, men man har ett växande problem med lönsamheten. Kärnkraft är dyr att producera.
Frankrike I Frankrike återhämtar sig kärnkraften. Kapacitetsfaktorn är hittills i år strax över 56 %. En förbättring jämfört med förra årets 52 %. Min kommentar: Om alla verk producerade för fullt skulle faktorn vara 100 %. För ett år sedan var endast knappt 25 GW av de installerade 60 GW i drift. I år levererar enligt de senaste uppgifterna nära 40 GW, vilket indikerar att produktionsnivån kommer att vara ännu bättre i slutet av 2023. Som ett resultat av detta är Frankrike tillbaka som den främsta elexportören i Europa under 2023, efter att ha tvingats att vara en nettoimportör under 2022. Min kommentar: Även i ett erfaret och till stor del kärnkraftberoende land som Frankrike kan man inte vara säkra på att klara sin elförsörjning, i synnerhet som verken är beroende av kylning från vattendrag, som med klimatförändringarna inte håller tillräckligt låg temperatur och därmed tvingar verken att stänga.
Japan En annan anmärkningsvärd prestation från kärnkraftsindustrin är att Kansai Electric i Japan rapporterar att de har startat om Takahama-2. Denna reaktor har varit off-line i mer än 12 år. En sådan omstart skulle vara beundransvärd för vilken komplicerad processindustri som helst. Därmed har 12 av tidigare mer än 50 reaktorer i Japan återstartats efter att tre reaktorhärdar smälte i Fukushima dai-ichi kärnkraftverk. Kansai Electric planerar att återuppta sin kommersiella verksamhet den 16 oktober. Hur framgångsrik denna inkoppling blir kommer att studeras med stor uppmärksamhet från många intresserade den närmaste tiden.
In- och urkoppling av reaktorer Under 2022 och 2023 balanserar nya nätanslutna reaktorer och permanent stängda reaktorer varandra i IAEA:s databas. Detta gäller både antalet reaktorer, 10 st nya och 10 st avstängda, och kapacitetsmässigt med inkopplade 9 GW och urkopplade 9 GW. Förbättrade prestanda resulterade i en liten nettoökning av produktionen på 5 TWh under första halvåret i år, enligt tillgänglig IEA-data som täcker de flesta länder med kärnreaktorer. Men det är osannolikt att den totala kärnkraftsproduktionen i år kommer att överträffa den högsta globala kärnkraftsgenereringen, något som inträffade år 2006.
Under åren 2021, 2022 och 2023 stängdes 20 st reaktorer i världen, medan 16 st nya reaktorer anslöts till nätet samtidigt som byggnation av 21 st nya reaktorer påbörjades. Historiskt sett har ungefär vart tionde byggprojekt övergetts innan reaktorerna färdigställts. senast de två reaktorkonstruktionerna vid Summer i USA. Det finns alltså få tecken på en global tillväxt av kärnkraftverk som skulle kunna bidra till att minska beroendet av olja och gas inom en snar framtid.
Kostnader Den främsta orsaken till att inte bygga och även för att överge projekt är ekonomisk. Kostnaderna är helt enkelt för höga jämfört med värdet på den producerade elen.
Ledtider En annan anledning är de långa ledtiderna. IAEA-data visar byggtiden för de reaktorer som har startat. Två av de 16 nya reaktorerna som har anslutits under de senaste åren finns inom EU. Båda dessa har byggtider långt över tio år. Men även om man bortser från dessa två är den genomsnittliga byggtiden för reaktorer i världen i genomsnitt mer än 7 år.
Byggtid i antal år, baserat på IAEA, namn, leverantör och plats
Drift är inte kommersiell drift IAEA anger också datum när reaktorer anses vara i ”kommersiell drift”. Av de 16 nya reaktorer som är i drift har fem fortfarande inte rapporterat att de är i kommersiell drift. Nätanslutningarna skedde för dessa 2021 (2 st), 2022 (1 st) och 2023 (2 st). Min kommentar: De är således ännu inte inkopplade så att de ger sina ägare inkomster. Här kan för övrigt en dagsfärsk bild från Nordpool passa in, där R3 i Ringhals plötsligt minskat sin produktion, troligen för att ägarna vill minska ekonomiska förluster och få bättre bättre betalt för elen från andra anläggningar.
Marknadsvillkor Fortsatt drift av kärnreaktorer kommer att konkurrera ekonomiskt i länder där fossildrivna generatorer sätter priset på den producerade elen och där gynnsamma villkor, avfallshantering och olycksrisk innebär kostnader. Även under sådana förhållanden är fortsatt förbättrade tekniska prestanda avgörande för ekonomisk överlevnad. Detta är en utmaning för kärnkraftsindustrin eftersom kostnaderna för el från sol och vind fortsätter att sjunka.
Mina kommentarer: Sverige är en av Europas största nettoexportörer av el. Och detta även när ett par av de nuvarande kärnkraftverken är tagna ur drift. Det är inte elbrist som tidvis skapar höga elpriser. Och det är inte mer ny kärnkraft som kommer att kunna konkurrera med ett lågt pris till konsument.
Att kärnvapenländer som Storbritannien, Frankrike, Kina och Ryssland satsar på kärnkraft handlar mycket om att säkerställa kompetens längs hela kedjan och att ta vara på synergier mellan de båda användningssätten.
De fyra Tidöpartierna hade en fråga som tydligt förenade dem inför riksdagsvalet 2022, kärnkraften. Skickligt lyckades de få en stor del av miljödebatten inför valet att handla om klimatfrågan och klimatfrågan att handla om energi och energifrågan att handla om kärnkraft. Det tog max en halv minut så hade varje miljöfråga i varje debatt plötsligt börjat handla om vikten av att bygga ny kärnkraft. Det var tydligen viktigt att kommunicera att de fyra partierna på Kristerssons sida såg ut att vara överens om det mesta. (Tillägg: Den 10 april lade jag en länk i länklistan nedan om incidenten den 25 juli 2006 vid Forsmark 1, en 30 min film om en ganska okänd händelse, som enligt det internationella rapportsystemet inte var så allvarlig – eftersom inget hände – men det var mer tur än skicklighet visade det sig. Den mänskliga faktorn och tekniska fel kan aldrig uteslutas.)
Nu samarbetar man med Frankrike 400 miljarder i statliga garantier utlovade Kristersson för att få riskvilligt kapital att vilja bygga ny kärnkraft. Före valet skulle det ta 100 dagar för en ny högerregering att påbörja arbetet med ny kärnkraft. Troligen har man gjort detta eftersom energiminister Ebba Busch i något sammanhang också meddelat att hon ”håller på att shoppa kärnkraft”. Förhandlingar pågår. Ulf Kristersson har skakat hand med Frankrikes president Macron om att samarbeta kring ny kärnkraft. (Se länktips nedan om dessa händelser).
Den enklaste vägen Staten äger AB Vattenfall till 100 procent. Vattenfall bygger, äger och förvaltar energiproduktionsanläggningar i hela Europa. I Sverige äger man bl.a. 70 procent av Ringhals 3 och Ringhals 4. I juni 2022 startade Vattenfall en förstudie i syfte att undersöka förutsättningarna och möjligheten att uppföra ett par s.k. SMR-verk på Ringhalsområdet. Det finns ur ett företagsekonomiskt och tekniskt perspektiv goda skäl till att använda Ringhals-området för uppförande av nya SMR-verk. Infrastrukturen med elkablar, vägar, lokaler liksom formella godkännanden för att använda platsen för elproduktion med reaktordrift finns ju på plats. Troligen finns även personal att anställa i närområdet. Om nya SMR-verk ska uppföras i Sverige ligger det nära till hands att använda Ringhals-området, där ju Ringhals 1 och 2 nu ska avvecklas efter att ha stängts ner.
Ny styrelse, där SD fått ett avgörande ord Inför årsstämman i senare i april har regeringen utsett tre nya styrelseledamöter i Vattenfall med särskild kompetens på atomenergiområdet. Med dessa nya personer på plats kommer troligen takten öka och Vattenfall kommer att anstränga sig att få ny kärnkraft på plats så fort som möjligt, så att nästa valrörelse kan handla om hur projekten framskrider och att de kommer att lösa Sveriges energibehov. Det kan kommer att tiga om är kostnaderna. Någon måste ju betala, och det blir inte den elintensiva industrin.
Tjäna pengar eller sälja billig el? Den intressanta balansgången för regeringen och för Vattenfall blir att hålla elpriset uppe, så att lönsamheten i den dyra, nya tekniken optimeras, samtidigt som man ger sken av att vilja underlätta för väljarna och för företagen att få el till så låg kostnad som möjligt. I praktiken är detta en omöjlig balansgång. Det går inte att samtidigt verka för höga priser (god lönsamhet) OCH låga priser som hjälper företagen och konsumenterna. Min gissning är att energiministern och finansministern kommer att ta lite olika roller i kommunikationen. Lite som det klassiska ”bad cop”, ”good cop”, där den ena föreställer en snäll och den andre en elak polis. Man kan hoppas att pålästa journalister kommer att kunna slå hål på argumentationen. Det är ju inte möjligt att samtidigt verka för god lönsamhet för Vattenfall samtidigt som man verkar för låga energipriser för svenska folket. Någon del kommer att döljas, mer eller mindre skickligt av regeringen. Eller så kommer vissa företag att få specialrabatt samtidigt som konsumenterna får betala fullt pris. Ett hemlighålla energibidrag är regeringen bra på, som bekant.
Frankrike är en kärnvapenmakt Samarbetet med Frankrike är intressant. Frankrike är som kärnvapenmakt beroende av högsta möjliga kompetens på atomområdet: forskning, utveckling, säkerhetstänkande, utbildning osv. Kopplingen mellan vapen och den ”fredliga” kärnkraften är tydlig. Sambandet beskrivs i en bra artikel i HBL som jag länkar till längst ner i länktipslistan. Läs den! Ett annat stort problem för Macron är att hälften av kärnkraftverken i Frankrike stod still sommaren 2022. Till stor del hängde detta samman med kylningsproblemen. När vädret blir varmt och floder och vattendrag inte kan kyla reaktorhärdarna kan anläggningarna inte drivas. Resultatet blev stor elimport från Tyskland och ett ökat tryck på elpriset i hela Europa. Frankrike sitter fast i sina storskaliga, klimatkänsliga kärnkraftverk, som dessutom börjar bli till åren. Man är säkert intresserade av att testa SMR-tekniken för att hitta en fortsättning. När Ulf Kristersson nu flaggar upp ett samarbete mellan Sverige och Frankrike kring kärnkraft är det en intressant medfinansieringslösning för Macron. Med svenska skattepengar.
Ny nyckelperson ska knyta kontakter Intressant nog är en av de tre nya styrelseledamöterna i Vattenfall anställd av Schneider Electric i Paris. Hon talar dessutom flytande franska. Det är relativt enkelt att se att regeringen vill ha direkta och täta kontakter på flera nivåer med Frankrike på kärnkraftsområdet. Ska utvecklingsprojekt sys ihop är det en fördel att ha personer på plats som kan språket, kan branschen och har rätt kontakter. När förstudien är klar senare i år kommer säkert ett pilotprojekt att lanseras, där Sverige och Frankrike gemensamt ska bygga SMR-verk på minst två ställen för att lära och för att senare kunna rulla ut större beställningar av samma reaktortyp.
Långt ifrån i mål Troligen blir det inte svenska Blykalla (eller heter de Blåkulla?) som blir först på bollen. Deras engångs-reaktor har inte testats IRL ännu. Man har inte ens testat kylningsprincipen. Så varken en reaktor eller flytande bly har testats av företaget ännu. Och man ändå hållit på sedan 90-talet. Och har som ägare och tidigare VD en person som varit aktiv på klimatförnekande sajter som Klimatsans. Den vetenskapliga trovärdighet som eventuellt finns runt Blåkulla, förlåt Blykalla, är kraftigt naggad i kanten. Vad är det mer man döljer i sin forskning?
Putin sitter på uran Hur man ska hantera Putin och Ryssland i SMR-sammanhang är oklart. Ryssland sitter på en stor del av det uran som behövs till alla kärnkraftverk. Detta har Finland insett och där har man stoppat det projekt som var på gång, där Ryssland var delägare.
Vem ska få tekniken? Iran? Afghanistan? Fiji? Kärnkraft är dyr, farlig och långt ifrån så stabil och planerbar som förespråkarna hävdar. Kärnkraften löser heller inte det globala problemet med klimatförändringarna. Jordens fattiga länder kommer inte att ha råd, teknik eller kunnande att sätta upp kärnkraftverk som energikällor. Det är en mindre del av världens länder, några demokratier och några icke-demokratier som har kärnkraft och som också har tillgång till kärnvapen. Och hela avfallsfrågan kvarstår. Oavsett vad anhängarna säger finns det inte någon påbörjad långtidslagring av det radioaktiva avfallet. Och så ständigt denna mänskliga faktor, som 2011 orsakade att en bortglömd dammsugare kostade 1,8 miljarder kronor och som nu i närtid orsakade att Ringhals 4 inte kan köra för fullt.
Inte fossilfri! Och så då detta med fossilfrihet – Birger Schlaug åskådliggjorde redan 2019 på sin blogg hur fossil energi krävs i varje led före och efter kärnkraftsproduktionen: ” Fossila bränslen krävs för alla moment i kärnbränslekedjan – uranbrytning, konvertering, energikrävande anrikning, transporter, bränsletillverkning, byggande under många år, den tidskrävande rivningen av reaktorer och därtill avfallshantering under minst 100000 år.”
Två generationer är en bedrift… (!) När nu Ågestaverket som var i drift under 10 år fram till 1974 avvecklas beskriver teknikerna det som en bedrift att man lyckas lösa tekniska utmaningar under nedmonteringens gång. Det var 50 år sedan, två generationer tillbaka. Kärnkraftslagren ska fungera i 4000 generationer, 100 000 år. Pyramiderna byggdes för 100 generationer sedan. Vi vet fortfarande inte hur eller varför. Och våra atomsopor ska framtiden hantera om 4000 generationer. Perspektiven hisnar. Två generationers tidsgap beskrivs som en bedrift vid Ågesta, när man löser frågor som man ställs inför. Och utan att blinka tänker sig dagens kärnkraftsanhängare att 4000 generationer är en rimlig tidshorisont för att låta framtiden hantera våra sopor.
Det vi kan göra är att gynna och stärka framväxten av sol- och vindkraftverk, så att prisskillnaden blir ännu större än idag.
30 min reportagefilm om incidenten 25 juli 2006 vid Forsmark 1, en händelse som illustrerar det omöjliga att gardera sig för den mänskliga faktorn eller för mekaniska fel: Med säkerheten som insats. Om incidenten 25 juli 2066 vid Forsmark 1. https://www.youtube.com/watch?v=h9ygRAOfWxA
(Uppdaterat på ett par ställen i texten 13 mars, se nedan) SVT Rapport sände den 3 mars ett kort inslag om Blykalla och deras planer på en forskningsreaktor i Studsvik. (Länktips se nedan). Blykallas forskningschef Janne Wallenius har forskat sedan 1996 på en typ av kylning för kärnkraftsprocessen med hjälp av flytande bly och med användning av en patenterad legering som ska förhindra korrosion. Relativt nyligen fick företaget stöd av svenska staten i storleksordningen 100 MSEK för att kunna fortsätta sin forskning och utveckling. Är detta en bra lösning?
Ryssland… Kärnkraft innebär alltid risker. Uran ska brytas, det ska upparbetas, transporteras, idriftsättas och processen ska styras på ett kontrollerbart och säkert sätt och slutligen ska avfallet hanteras på ett säkert sätt. I en annan intervju jag just nu inte minns var den sändes har Wallenius sagt att de avvaktar lite eftersom det uran man arbetar med kommer från Ryssland. Redan där väcks frågor. Kommer Sverige att kunna göra affärer med Ryssland de närmaste decennierna? Går det att lita på de ryska löftena?
Ansenliga mängder bly per reaktor Blyet som ska kyla processen ska vara flytande. Bly smälter vid 327 grader Celsius. Varje reaktor behöver enligt Blykalla 800 ton bly. Bly bryts bland annat utanför Arjeplog. Årligen tas där fram 6000 ton bly ur 1,6 miljoner ton berg. Det är stora mängder gruvbrytning (och energi) som åtgår bara för att ta fram det bly som Blykallas lösning kräver. Bly är som bekant en tungmetall och farlig för miljön, att öka mängden bly i samhället är knappast en framtidslösning, alldeles bortsett från uranet. Det framgår heller inte av Blykallas information om blyet blir radioaktivt eller inte efter att processen avslutas. Uppdatering: Det är i Oskarshamn som man tänker testa blykylningen under driftsliknande förhållanden. Uniper hjälper till och möjliggör detta. Värmen ska tydligtvis alstras med lokalt producerad el och så ska blyinkapslingens kylförmåga testas. Denna testa ska tydligen komma igång under 2024. Lite märkligt är det att en så avgörande del av konceptet inte har testats IRL sedan Wallenius påbörjade sin forskning 1996. (Länktips till info bl.a. om Uniper, se längst ner)
Bridreaktorer förbjöds 1976 Blykalla säger på sin hemsida att deras reaktortyp är en bridreaktor. Bridreaktorer finns i drift i en handfull anläggningar i världen. I Sverige förbjöds bridreaktorer redan år 1976 med hänvisning till icke-spridningsavtalet, eftersom en bridreaktor (därav namnet) genererar mer bränsle än den använder. Den blir således mycket attraktiv för kärnvapenmakter, som behöver tillgång till användbart material i den militära produktionen av vapen. Kopplingen till kärnvapen är oroande när det gäller Blykallas lösning och inte blir man lugnare av att det är med Putins Ryssland Blykalla slutit avtal.
Kretslopp? En Blykallareaktor sägs kunna vara i drift i 60 år. Vad ska hända sedan? Hur ska kretsloppet se ut för deras anläggningar? SMR, små modulära reaktorer, som tas fram av flera olika företag för att via serietillverkning reducera de höga produktionskostnaderna, kan låta attraktivt i beställningsläget. Men vi måste lära oss att tänka helhet. Hur ska varje anläggning demonteras, marken återställas och kretsloppet bli naturligt? (Uppdatering: I länken längst ner finns ett SVT-program, där ett antal bolag berättar om sina SMR-lösningar. Ingen talar om kretslopp eller hur deras system ska omhändertas efter driftstiden.)
Spridningsrisker och hot Det finns ingenting i Blykallas presentation som talar för att deras teknik kan kallas hållbar. Tvärtom ökar risken för att tekniken sprids till länder som vi absolut inte vill ska få tillgång till kärnvapen, alldeles bortsett från riskerna med brytning av uran och bly, lagring av uttjänt bränsle och alla säkerhetsaspekter vid driften, där Putin-kriget tydliggjort hur en aggressiv stat kan rikta hot mot denna av anläggningar. Även utan krigsförklaring.
Hur ska kravlistan se ut och vem ska ha vilken utbildning? Fascinationen för teknikens frontlinje får inte förblinda oss att tro att vi kan lösa dagens och morgondagens energibehov med teknik som leder oss fel. Och dessutom är det ingen som har sett en prislapp på en Blykalla-reaktor ännu, än mindre sett en lista på vilka säkerhetskrav som ska ställas och vilka utbildningar som behöver genomföras av driftspersonal m.m. för att skapa förutsättningar för en säker energiförsörjning. Forskning och prototyp är en sak. Serietillverkning (inklusive måndagsexemplar !), typgodkännande, idriftsättning och avtalsskrivning är något helt annat.
Olkiluoto 3 beställdes för 21 år sedan och är fortfarande inte i drift Blykalla tror att de har en kommersiell reaktor i drift år 2030. Sju år var precis så det hette år 2002 när Olkilouto 3 beställdes i Finland. Verket skulle vara i drift 2009. Det är fortfarande inte inkopplat för kontinuerlig drift, 21 år efter beställning. Optimismen och övertron på teknikens överlägsenhet kolliderar uppenbarligen lätt med verkligheten.
Under tiden kommer havsbaserad vindkraft, kanske vågkraft och solenergi att fortsätta att bli billigare och säkrare. Att skänka fattiga länder förnybara energislag känns betydligt bättre än att ge dem nycklarna till kärnvapen.
Från flera håll hör man att tiden är inne för ”små modulära reaktorer” som nästa generation kärnkraft. Det modulära innebär tydligen att det ska gå att serietillverka enheter, som därefter transporteras, installeras och tas i drift på kort tid. Små är relativt i sammanhanget. Enheterna kan generera cirka en fjärdedel av den energi som ett traditionellt kärnkraftverk levererar. Visserligen på en mindre fysisk yta, men anspråken på fysisk yta är nog inte det som avgör var dessa enheter placeras. Snarare är det frågan om en avvägning mellan den tänkta nyttan respektive risken att en olycka inträffar samt konsekvenser ifall en olycka är framme. Plus – självfallet – konkurrenskraften i pris per levererad kilowattimme el och återbetalningstakten till investerarna.
Sju dagar utan ström räcker inte om naturen säger ifrån När man kollar vad som erbjuds idag är det två modeller som oftast återkommer i listorna. General Electric har sitt Hitachi BWRX-300 som de jagar kunder till. Ett vattenkylt verk – generation tio säger de själva – som ska ta mindre plats än en fotbollsplan, och som sägs klara kylningen av härden under 7 dagar utan extern strömförsörjning. När man tänker på vilka översvämningar som kan drabba kustområden i olika länder, t.ex. Pakistan, inser man att 7 dagar är knappt med tid för att evakuera människor i en rimlig radie från en härdsmälta.
Bara skisser – inga bilder När jag kollar hemsidan för denna modell som anses ligga i framkant för leverans som ”SMR” slås jag av att det inte finns en enda bild av något kärnkraftverk i drift. Ingenstans skryter man om antal driftstimmar i någon testanläggning. Det finns inga uppgifter om ”tusentals oproblematiska timmar av säker elproduktion.” Man har helt enkelt inte kommit till testfasen ännu. Optimistiskt skriver man att 2028 kommer de första verken att leverera ström. Och så nämner man en handfull länder som visat intresse. Som gammal säljare ser jag genomskinligheten i argumenten. Man försöker desperat hitta köpare till en produkt som inte är leveransklar.
Prispressade lösningar är inte så förtroendegivande I Sverige marknadsförs Hitaschi-systemet av Kärnfull Next, som på sin hemsida lyfter att tekniken bygger på samma typ av betonggjutning som används vid tunnelbyggen. Alla som sett betong användas i olika sammanhang kan relatera till Ölandsbron, till nya Hisingsbron, till sprickor och till reparationer. Så jag vet inte om just betong stärker aktierna. Och självklart skriver varken Hitachi eller Kärnfull något om livslängd på en anläggning. De svenska verk som byggdes på 70-talet ska hållas i fortsatt drift i totalt 80 år. Tillåt mig tvivla på att den prispressade BWRX-300 är designad för så lång tid. Av pris- och konkurrensskäl är det snarast så att man troligen kompromissar rätt rejält med kvalitet och livslängder på ingående delar. Så brukar det vara på en marknad.
Avfall och Putins strategi Självklart sägs heller ingenting på någon av hemsidorna om bekymret med det uttjänta bränslet. Det ska väl underförstått ”någon annan” ta hand om. Och ingen kommentar återfinns till den ryska taktiken i Ukraina att använda kärnkraftverk som bricka i de militära strategierna för att vinna i väpnad strid. Att slå ut elförsörjning är en användbar taktik för en angripare, något som kommit i blixtbelysning under Putinkriget. Låt mig i sammanhanget påminna om att det i våras flög oidentifierade drönare vid samtliga svenska kärnkraftverk. Troligen främmande makt som kartlade hur anläggningarna ser ut. (Se länk nedan).
Blykalla har också en lösning på pappret… En annan innovation på SMR-området är svenska Blykalla, som har en grundidé att kyla fissionen med bly, bly som samtidigt isolerar härden strålningsmässigt. Den problematik man säger sig ha löst på pappret är korrosionen av stålinkapslingen. Det som saknas är fysiska tester. Blykalla har kopplingar till KTH och forskarna har hållit på i decennier med sin idé. De har heller ingen prototyp framme, än mindre gjort något fysiskt test och därmed heller inga uppgifter om beräknad driftstid eller olika parametrar för hur verken fungerar. I en tidningsintervju läser jag att Blykallas VD räknar med att det finns 100 länder som vill köpa tekniken. Att 100 länder skulle ha råd, utbildad personal och förutsättningar för att köpa och drifta kärnkraft låter märkligt. Och hur väl stämmer dessa tankar med det internationella icke spridningsavtalet. Det är ju tillräckligt illa att Nordkorea tycks ha utvecklat sin egna atombomb. Vilka andra skurkstater tycker vi ska få tillgång till världens farligaste teknik?
Soporna från SMR blir 2 till 30 gånger så omfattande Det finns idag 442 kärnkraftverk i drift i 33 länder, knappt hälften av dem i EU. Branschens dilemma är att de återkommande olyckorna (Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima…) och incidenterna innebär ökade kostnader eftersom drift och säkerhet varje gång behöver ses över och åtgärdas. Följaktligen har priset per producerad kWh el från kärnkraft stadigt ökat de senaste decennierna, medan de förnybara energislagen (sol, vind och havsbaserad vindkraft) stadigt blivit billigare. Priset ska inte spela någon roll, anser den nya svenska regeringen. Man garanterar skattemedel för att säkerställa att kärnkraften blir konkurrensduglig och branschen klarar sig. Men soporna är det ingen som talar om. En forskare har räknat på avfallsmängderna från SMR och gör en bedömning att det kan handla om mellan 2 och 30 gånger så mycket atomsopor från SMR jämfört med traditionella kärnkraftverk. (Se länk nedan).
När sätts priset? Avgörande blir ändå ekonomin. Det börjar vid begreppet serietillverkning. Alla vet att en prototyp kostar mångdubbelt mer än den serietillverkade produkten. När kan priset bestämmas? Hur mycket test- och drifterfarenheter måste inkluderas innan en serie byggs? Här finns en helt avgörande tröskel för producenterna. Och var ska fabriken ligga? Nära urangruvan eller nära kunderna? Och hur ser föreskrifterna ut för fabriken så att inget radioaktivt material kommer på avvägar?
Förluster och risktagande Nästa osäkerhet gäller driften. Ingen aktör kommer att vilja producera el över tid med förlust. Man vill att kalkylen ska hålla. Men möjligheten att tjäna pengar på elproduktionen hänger samman med en mängd olika faktorer. Driftstid är en viktig faktor, priset per såld kWh en annan. På samhällsnivå är det också viktigt att den som äger och driver ett kärnkraftverk kan ansvara för driften över lång tid. Det finns heller inget försäkringsbolag som är redo att teckna en försäkring för kärnkraftverk, vilket innebär att både effekterna av och kostnaderna för en olycka kommer att drabba befolkningen fullt ut.
Byarna i Afrika bör äga sin egen produktion Ägarförhållanden och risktagande kring kärnkraft gör den till motsatsen till de lokala och hållbara lösningar som världen behöver idag. Gemensamt ägande av energiproduktionen är eftersträvansvärt för att bidra till hushållning och välfärd på en lokal och på en global nivå. För detta passar sol- och vindanläggningar betydligt bättre eftersom de inte kräver samma kringapparat, bevakning och utbildning. De kräver heller inte de investeringar eller den avfallshantering som kärnkraften innebär.
Hemska tanke: Hänger det ihop med NATO-ansökan? Mitt i allt detta fokus på den tionde generationen av vattenkylda reaktorer (som Hitachi skryter om att BWRX-300 är) dyker en annan fråga upp på agendan. Sverige söker medlemskap i NATO. Är NATO-ansökan och den överoptimistiska tidsskalan kring idriftsättning av ny ”modulär” kärnkraft sammankopplade på något märkligt sätt? Är det så att Sverige ser en väg framåt i att – under radarn – skaffa kärnvapen samtidigt som allt fokus ligger på införskaffandet av SMR-reaktorer? Vilka avtal finns det bakom slutna dörrar? Är allt bara ett spel för galleriet? Och rollerna redan besatta? Medan allmänheten inte ska fatta vad som pågår ska Sverige få egna kärnvapen som ska placeras ut på strategiska platser och/eller säljas vidare?
Ett kallt samhälle Det är svårt att lita på en del av politikerna, när de gör upp med partier som definitivt inte ställer upp på de demokratiska spelreglerna. Vilka krumbukter och dolda avsikter handlar de här affärerna om, egentligen? Vem är det som tjänar pengar på att staten leds av partier som inte har problem med ropen på ökad övervakning, visitationszoner, undantagstillstånd och militär på gatorna. Kärnkraften passar utmärkt in i ett hårt övervakningssamhälle, och dit vill regeringen driva oss, vare sig vi gillar det eller inte. Bara för att den är farlig måste skyddssystemen finnas på plats, kameror riggas och samhället bli kallare. Kallt som bly eller vad du vill, men mer mänskligt blir det inte.
Länktips: General Electric och Hitachi BWRX-300: här
Professor Lina Bertling Tjernberg är föreståndare för KTH:s energiplattform och har en gedigen bakgrund inom forskning kring elproduktion och kraftöverföring. Den 21 oktober höll hon en presentation arrangerad av Sveriges Ingenjörer som hade titeln ”Ingenjörerna och energin – Vem löser framtidens energisystem?” Föreläsningen och hennes presentation ska finnas att hitta i efterhand på Sveriges Ingenjörers hemsida.
Bra genomgång av ett komplext ämne Lina Bertling gick i rask takt igenom hur det nuvarande elsystemet ser ut ur ett europeiskt perspektiv, hur elproduktion har fått en allt större betydelse och betonade flera gånger vikten av samverkan. I takt med att energi- och el-systemen blir allt mer komplexa krävs en ökad samverkan mellan olika aktörer så att produktion, kapacitet, synergier med värmebehov, energilagring och inte minst smarta elnät tas till vara. Hon betonade att just smarta elnät har potential att betyda väldigt mycket när Afrika ska elektrifieras.
Det är inte cirkulär ekonomi när det är optimerad återvinning Ett par gånger berörde hon begreppet Cirkulär ekonomi, men tyvärr på det sättet som många gör idag genom att likställa cirkulär ekonomi med en optimerad återvinning eller återproduktion av material, komponenter och produkter. Det är tråkigt att konstatera att optimerad återvinning likställs med Cirkulär ekonomi i så många sammanhang. Att optimera materialflöden är bara en mindre del av den cirkulära ekonomin, som ju innebär att affärsmodellerna ser helt annorlunda ut och att ägande, nyttjande och ansvarsfrågorna fördelas på helt nytt sätt. Men bortsett från detta så innehöll presentationen flera intressanta budskap.
Bra kommentarer till slottsavtalet Bland annat betonade föreläsaren att klimatfrågan berör så många fler områden än energi, vilket ju den nya regeringen tycks blunda för. Hon talade mycket om behovet av samverkan, att knyta ihop lösningar och att minska polariseringen, som lätt blir fallet när energislag ställs mot varandra. För att klara den framtida energiförsörjningen är kärnkraft inte absolut nödvändig, nämnde hon också. I sin analys av regeringens slottsavtal saknade hon den tydliga viljan att samarbeta och nämnde även att det finns en formulering om teknikneutralitet i avtalet, samtidigt som avtalet inte är just teknikneutralt när det innehåller en specifik satsning för att möjliggöra ny kärnkraft.
Det var ett otydligt ”vi” som hela tiden nämndes… Häromveckan bestod den svenska elmixen till 55 procent av vindkraftsel, nämnde hon, och betonade att vind är gratis. Något som vi bör ta fasta på. På en direkt fråga bekräftade hon att cirka 100 timmar per år behöver Sverige hantera en elbrist. Ofta täcks behovet då av Karlshamnsverket. Att priset är högt på el hänger samman med att marknaden vill tjäna pengar. Den som producerar el säljer den hellre än kör sin fabrik, som hon sa. Resonemanget haltar naturligtvis eftersom vi inte har ett statskontrollerat energisystem, där ”vi” producerar el till ”våra” fabriker.
Vem ska egentligen tjäna på elen? Flaskhalsarna i överföring av el är ett problem för de aktörer som vill ha en jämn och likvärdig prissättning på el. Samtidigt, och det nämndes inte i föreläsningen, finns det ju aktörer som gärna ser att det finns stora skillnader i tillgång och efterfrågan, eftersom det är så vinsterna kan uppstå. Hela frågeställningen illustrerar enligt min mening hur viktigt det är att vi generellt i samhället får en ny syn på avvägningen mellan företagsnytta, samhällsnytta och framtidsnytta. Vem är det egentligen som ska tjäna på produktion och resurser?
Men vi har ju inte ens en prototyp framme? När det gäller de s.k. modulära kärnkraftverken hade Lina Bertling en mycket optimistisk syn. Hon räknar med att de ska kunna leverera el till nätet redan år 2030. Och ungefär samtidigt ska vindkraften ha byggts ut så att vi klarar energiförsörjningen, menar hon. Vad som motiverar hennes optimism angående de modulära kärnkraftverken är lite oklart. Det finns ju i dagsläget inga prototyper i drift, prototyper som skulle kunna möjliggöra fastställande av lagstiftning, kriterier och villkor för byggnation, drift, underhåll, säkerhet m.m. kring denna nya typ av kärnkraft. Och tekniken behöver ju få en prislapp för att investerare ska bli intresserade. Framför allt om det ”modulära” tänket med serieproduktion av enheter ska komma till stånd för att sänka kostnaden före idriftsättning. Men också vem som ska ta vilken risk i vilket skede och hur intäktssidan ska garanteras för att kalkylerna ska hålla. Och så hela utbildningssidan – vem ska utbilda alla de drifts- och underhållstekniker som behövs när väl en prototyp är igång? Och hur ska återvinningen ske? Det finns massvis med frågor som förespråkarna aldrig redovisar. Det enda vi vet är att staten, skattebetalarna, ska stå för notan enligt slottsavtalet.
Bra om balans, överföring och pumpkraft För att runda av med något positivt – det var ett pedagogiskt och tydligt föredrag, inte minst kring de två viktiga problemen med balans i elnätet mellan produktion och användning samt de överföringsproblem som nuvarande system innehåller. Hon betonade också hur väl vattenkraften fyller sin funktion som baskraft för att hålla igång systemet. Tanken på att skapa pumpkraftverk i övergivna gruvor var också intressant. Om man pumpar upp vatten när elen är billig kan generatorer alstra el när vattnet faller tillbaka ner i gruvan. Inte minst när det blåser rejält på fjället och elen annars skulle gå förlorad är det en intressant lösning.
Det är några dagar kvar till valet den 11 september och klimatfrågan är fortfarande inte den fråga som dominerar debatten. Fyra partier gör vad de kan för att dölja att de inte har någon lösning för att klara Parisavtalet. Forskningen säger att vi behöver minska CO2-utsläppen med sju procent årligen det närmsta decenniet för att ha en chans att klara Parisavtalet. Men istället för årliga utsläppsminskningar har fyra av partierna valt att betona hur viktigt det är med ny kärnkraft.
Dimridå Att hela upplägget är en dimridå för att dölja att man står naken utan en vettig och samlad politik på klimatområdet skriver Lennart Fernström på ledarplats i senaste numret av tidningen Syre. Det är lätt att hålla med.
Stora utsläpp från kärnkraften På det konkret tekniska området finns det naturligtvis också invändningar mot kärnkraften. Göran Bryntse och Thomas B Johansson skriver i Aktuell Hållbarhet just om alla tekniska invändningar mot kärnkraften. Den är varken fossilfri eller planerbar, den är dyr och inte alls så driftsäker som anhängarna gör gällande, menar de, och lutar sig mot en stor studie från Stanforduniversitetet. I denna studie har man funnit att kärnkraft ger mellan 9 och 37 gånger så stora utsläpp som sol och vind, räknat per kWh och räknat för helheten, där gruvdrift och anrikning ingår. Uranet är ju inte gratis, utan en förutsättning för driften. (Länk till artikeln, se nedan.)
Ingår kopparkapslarna? Det är lite oklart om Stanforduniversitetet räknat in kostnaden i material och energi för att åstadkomma kopparkapslar för slutförvar av bränslet. Är de inte inräknade måste kostnader och energiåtgång ytterligare ökas.
Osäkerheter och sårbarheter Sårbarheten vid sabotage och liknande är också en faktor att räkna med. När Putin inte drar sig för att använda Ukrainas kärnkraftverk i krigföringen är det inte otänkbart att han – för att destabilisera energiförsörjningen i väst – organiserar sabotage mot några få platser i vårt elsystem. Kostnaden för ökad övervakning och säkerhet kommer troligen att stiga ifall Sverige får fler kärnkraftverk. Att Ryssland står för hälften av världens anrikade uran är också ett problem. Återstoden lär ett antal länder vara intresserade av och det skapar ytterligare osäkerhet i pris och tillgång.
Ett antal delfrågor Ägande, priser, återbetalning på gjorda investeringar m m är också viktiga parametrar för energisektorn, oavsett vilka energislag vi diskuterar. Det är rimligt att energiproduktion på något sätt gynnar det lokala samhället. Det som också ligger med som en outtalad fråga är hur det ser ut med det kommunala vetot. Vid vindkraftsetableringar har det kommunala vetot använts ett otal gånger. Det är rimligt att anta att även nya kärnkraftsetableringar utanför de befintliga platserna väcker frågor om acceptans hos befolkningen. Det räcker att påminna om danskarnas protester mot Barsebäck för att inse detta. Och den mänskliga faktorn. År 2011 glömde någon en dammsugare i Ringhals till en kostnad av 1800 miljoner kronor. Det var dessutom snubblande nära något mycket värre, den gången. Den mänskliga faktorn kan aldrig räknas bort.
Åtgärder som är enkla att vidta Ska vi spara på el under Putinkriget måste vi bli bättre på att inte använda el. Stand-by-läge på många apparater drar i genomsnitt tio procent av all el. Det är en enkel åtgärd för var och en. Som var och en kan göra. Och byta till snåla LED-lampor, tvätta mer sällan, låta tvätten självtorka osv.
SVT hade idag på morgonen, den 26 april, ett inslag om så kallade minikärnkraftverk, som anhängarna gärna ser att de får testas i skarpt läge. Förutom att tekniken fortsätter att låsa in oss i ett beroende av uran, som behöver brytas och kanske köpas från Ryssland, och ett olöst långtidsförvaringsproblem finns det många frågetecken kring tekniken. Ett bekymmer för anhängarna är att tekniken inte finns i operativ drift. Och ingen vet när tekniken är klar för kommersiell drift.
Putin har visat hur tekniken ingår i militär strategi Under våren rapporterades om drönare som flög över Forsmark och de andra kärnkraftverken i Sverige. Mig veterligt har inget sagts om vem som flög och varför. Men att Tjernobyl i Ukraina ingick i Putins strategin för att ta kontroll över grannlandet är klart. Man förstod att Ukraina inte skulle våga beskjuta Tjernobyl, så man stationerade rysk militär där. Möjligen glömde Putin bort i sammanhanget att de soldater som stationerades i Tjernobyl utsattes för skadliga strålningsnivåer. Lärdomen är att även minikärnkraftverk kan bli måltavlor vid ett hotfullt militärt läge. Med konsekvenser för säkerhetsfrågor, bevakning och kostnader för någon.
Samhällets extra kostnader Speciellt små är de heller inte, de tänkta massproducerade reaktorerna. En yta stor som en fotbollsplan krävs och helst ska de placeras nära de industrier som ska dra nytta av energin, anser Vattenfall. Frågan är hur regelverken, samt säkerhetsavstånd till boende och industriområden ska se ut. Ingen vet eftersom det inte finns någon anläggning i drift att utgå ifrån. Att det kan uppstå gisslansituationer och liknande hot är uppenbart. Och teknikoptimisterna har naturligtvis ingen anledning av spekulera i hur samhället ska skyddas från konsekvenserna av tekniken. Som vanligt försöker teknikförespråkarna att flytta över ansvarsfrågorna på ”samhället”, dvs befolkningen i sin helhet.
Priset och det globala perspektivet Det som till slut blir avgörande är nog ändå priset. Marknaden för energi och de prognoser som kan göras över prisutvecklingen styr vad produktion kommer att få kosta. Ingen vill förlora pengar på en osäker investering. Och tänker våra politiker helhet så tänker livscykelkostnader och ansvarsfrågor i eventuella tillståndsprocesser. Ägande, vinster och ansvar måste redas ut – i förväg. Det är dyrt att ta hand om atomsopor. Särskilt under lång tid och särskilt när det finns irrationella militära hot och terroristhot att inkludera. Dessutom – klimatfrågan är global. Vi behöver snabbt hitta energiförsörjning till världens 190 länder på en nivå som fungerar i olika slags ekonomier. Att ge diverse politiska ledare tillgång till avancerad kärnteknik känns inte så genomtänkt. Kopplingen mellan ”fredlig” atomklyvning och militär användning av samma teknik är tydlig. Är det bra för världens utveckling att fler länder får tillgång till den mest farliga teknik världen skådat? Varför skulle det vara bra?
Eller annorlunda uttryckt: Vem vinner på att världen blir en farligare plats? Vapenindustrin?
Det pågår en internationell diskussion om kärnkraftens roll i den hållbara energiförsörjningen och som en väg ut ur hotet från klimatförändringarna. I en artikel i det internationella nyhetsmagasinet Power hittar jag en sammanfattning av ett uttalande från fyra toppchefer inom strålsäkerhet. De listar också i tio punkter sina viktigaste invändningar mot att tro att kärnkraften kan lösa klimatfrågan. (Länk till Power-artikeln längst ner). I översättning lyder artikeln ungefär så här:
== start == Fyra internationella säkerhetsexperter säger nej till kärnkraft för att lösa klimatkrisen
De tidigare cheferna för tillsyn över kärnkraften i USA, Tyskland och Frankrike konstaterar, tillsammans med den tidigare sekreteraren för Storbritanniens strålskyddskommitté, i ett gemensamt uttalande att kärnkraft inte är en del av en genomförbar strategi för att motverka klimatförändringar. I sin skrivelse den 25 januari betonar de vikten av globala åtgärder för att tackla klimatfrågan. Men kärnkraften är för dyr och innebär en alltför riskabel investering för att vara en hållbar strategi mot klimatförändringar. De fyra personerna bakom uttalandet är: • Dr. Greg Jaczko, tidigare ordförande för U.S. Nuclear Regulatory Commission och grundare av energibolaget Maxean. • Prof. Wolfgang Renneberg, universitetsprofessor och tidigare chef för reaktorsäkerhet, strålskydd och kärnavfall, federala miljöministeriet, Tyskland. • Dr. Bernard Laponche, fransk ingenjör och författare, och tidigare generaldirektör för franska byrån för energiledning, samt tidigare rådgivare åt Frankrikes minister för miljö, energi och kärnsäkerhet. • Dr. Paul Dorfman, biträdande stipendiat och forskare vid University of Sussex, och tidigare sekreterare vid den statliga brittiska kommitté som undersöker strålningsrisk vid slutna system.
Citat ur skrivelsen: ” Vi får ett allt varmare klimat. Kunskapsutvecklingen om klimatkänslighet och polarisens smälthastighet har klarlagt att havsnivåhöjningen ökar, samtidigt som skadliga stormar, kraftig nederbörd, översvämningar och skogsbränder tilltar. I takt med den ökande oron över utvecklingen och att insikten om att takten i den nödvändiga energiomställningen till låga koldioxidutsläpp behöver ökas, har kärnkraften av vissa aktörer presenterats som ett delvis omarbetat delsvar på hotet från den globala uppvärmningen. Frågan är därför om kärnkraften kan vara till hjälp i klimatkrisen, om den är lönsam, hur man ska se på risken med olyckor, avfallsfrågan och därmed om det finns plats för kärnkraften i den snabba utvecklingen av förnybar energi? Med vår bakgrund som experter på kärnkraft, där vi alla varit verksamma på högsta statliga nivå gällande reglerings- och strålskyddsnivåerna i USA, Tyskland, Frankrike och Storbritannien, ser vi det som vårt gemensamma ansvar att uttala oss i frågan om kärnkraftens roll i en strategi mot klimatförändringarna. Det brukar heta att en ny generation kärnkraft kommer att vara ren, säker, smart och billig. Men det är en är fiktion. Verkligheten är att kärnkraften varken är ren, säker eller smart; snarare en mycket komplex teknik med potential att orsaka betydande skada. Kärnkraften är inte billig, utan extremt dyr. Kanske viktigast av allt är att kärnkraften helt enkelt inte är en del av en genomförbar strategi för att motverka klimatförändringar. För att ge ett relevant bidrag till global kraftgenerering skulle upp till tiotusen nya reaktorer krävas, beroende på reaktordesign.” (…) Kärnkraften som strategi mot klimatförändringar är, enligt de fyra cheferna: • För dyr i absoluta tal för att ge ett relevant bidrag till global kraftproduktion. • Dyrare än förnybar energi när det gäller energiproduktion och CO2-reducering, även om man tar hänsyn till kostnaderna för systemdelar som energilagring i samband med utbyggnaden av förnybara energikällor. • För kostsam och riskabel för finansmarknadens investerare och därmed beroende av mycket stora offentliga subventioner och lånegarantier. • Ohållbar på grund av det olösta problemet med mycket långlivat radioaktivt avfall. • Ekonomiskt ohållbar eftersom ingen ekonomisk institution är beredd att försäkra sig mot den fulla potentiella kostnaden, miljömässiga och mänskliga effekter av oavsiktlig strålning – då majoriteten av dessa mycket betydande kostnader i så fall kommer att bäras av allmänheten. • Militärt farlig eftersom nyligen marknadsförda reaktorkonstruktioner ökar risken för kärnvapenspridning. • Som koncept inkluderar kärnkraften risker orsakade av kedjereaktioner baserade på mänskliga misstag, tekniska fel och yttre påverkan; som t.ex. havsnivåhöjning, stormar och översvämningar, som allt leder till internationella ekonomiska konsekvenser. • Tekniska och säkerhetsmässiga osäkerheter kopplade till nya, ännu oprövade ”avancerade” och små reaktorsystem i modulär form (s.k. SMR). • Tekniken är generellt sett för ohanterlig och komplicerad för att skapa en effektiv industriell bas för reaktorkonstruktion och driftprocesser inom den avsedda byggtiden och det tidsmässiga utrymme som behövs för att mildra klimatförändringarna. • Det är således mycket osannolikt att kärnkraften kan ge ett relevant bidrag till den nödvändiga begränsningen av klimatförändringar som behövs fram till 2030-talet på grund av kärnkraftens långa utvecklings- och byggtider och de oerhörda kostnader den mycket stora volymen reaktorer skulle ge upphov till för att göra någon skillnad. == slut ==
Kommentar Ska jag peka på några aspekter författarna missat är det kompetensfrågor, utbildning och en väl fungerande samhällsstruktur som krävs för en framgångsrik satsning på kärnkraft. Majoriteten av världens 190 länder är inte rustade för en avancerad och potentiellt farlig teknik, som – om den hamnar i fel händer – kan ställa till stora problem. T.o.m. i välfärdslandet Sverige missade anställda på Ringhals 3 att det fanns en dammsugare kvar i en reaktorbyggnad; en kvarglömd dammsugare som i maj 2011 ledde till obudgeterade extra kostnader på 1 miljard kronor. Det går aldrig att helt räkna bort mänskliga misstag. Inte ens i Sverige. Hur andra länder med svagare samhällsstrukturer, lägre utbildningsnivå eller mer korrupta tjänstemän skulle klara en storskalig satsning på kärnkraft är minst sagt osäkert. När svenska politiker hävdar att kärnkraft är lösningen på klimatfrågan handlar det om rejäla dimridåer för att dölja att man inte har andra lösningar att erbjuda. Och att man inte förstår vilken roll Sverige kan spela som föregångsland för fattigare länder om vi satsar mer på småskaliga och tekniskt ofarliga system som är mobila och/eller lämpade för ödrift. Inte potentiella vapen i händerna på talibaner eller andra grupper med ambition att kontrollera snarare än att vara folkvalda ledare.
