Monthly Archives: maj 2014

Framtidstro borde vara politikens bästa gren

Posted on by
Reply

I kulturdelen av GP den 25 maj 2014 skriver Kenan Malik om att den politiska skiljelinjen inte längre går mellan vänstern och högern. Han beskriver den frustration många känner när politiken inte tycks ha någon lösning på dagens problem. Och på den andra sidan ser han människor som deltar i eller anpassar sig till verklighetens nya spelregler. Hans bild är ganska dyster, men han ser en lösning i upprättandet av nya samhällsmekanismer som förenar liberala grundvärderingar med progressiva ekonomiska argument och en tro på samhället och kollektivet. Någon slags medveten kombination av egennytta och allmännytta, skulle hans lösning kunna beskrivas som.

Två bitar saknas
Kontrasterna är säkerligen större i resten av Europa. Arbetslösheten är omfattande. Och särskilt allvarlig när unga människor drabbas.  Men jag saknar två komponenter i Maliks analys, som jag menar har haft en avgörande betydelse för samhällsutvecklingen: tillgången på billig energi och ekonomins transformering.

I början var det enkelt
Samhället behöver ha en utvecklingsriktning för att locka engagemang. Inte minst för våra barn vill vi att samhället blir ”bättre”. Politikens uppgift har bl.a. varit att visa upp bilden av detta bättre samhälle och även att visa hur de gemensamma resurserna, skatterna, ska användas på ett klokt sätt för att skapa detta bättre samhälle. I Fattigsverige var det enkelt. Fattigdomen skulle bort. Sociala reformer skulle garantera en grundläggande välfärd.

Energi som hävstång för materiellt välstånd
Under 1900-talet gynnades välfärdsbygget av tillgången på energi. Effektivare maskiner och industrier kunde generera produktivitet och möjliggöra produktion av hus, vägar och prylar på ett sätt som genererade snabba vinster, inte bara ekonomiska. Olja och el gav oss förutsättningar att mångdubbla vinsterna per arbetad timme. I Sverige och västvärlden klättrade samhällena snabbt materiellt. Inkomster kunde beskattas och utrymmet för välfärd ökade. Men sen blev det svårare.

Pengar som mål
Effektiviseringen drevs så långt att människan inte längre var lika behövd. På område efter område minskade behovet av en arbetsinsats för att åstadkomma vinster. Mot slutet av 1970-talet gick den finansiella ekonomin förbi den reala i storlek. Pengar var inte längre medlet, de blev målet. Den diffusa marknaden, bestående av våra egna pensionsfonder (!) och spekulanter av olika slag tjänade pengar på att de förstod att navigera i ett nytt landskap. Konsumtionsutrymmet ökade genom nya fastighetsvärden.

Vi har effektiviserat bort oss själva
När människans arbete inte längre utgjorde kärnan i ekonomin uppstod en ny social hierarki: de som förstod hur de skulle agera för att vara en del av den nya verkligheten och de som upplevde att de inte längre hade en plats. ”Frånsprungna”, säger en del, ”i utanförskap” säger andra, ”åsidosatta” använder Malik som begrepp. Politiskt har grunden lagts för ett flerbottnat missnöje. Dels med vart samhället tagit vägen, dels med bristen på framtidstro och inkluderande visioner.

Vi måste bygga en ny framtidstro som inkluderar
Till råga på allt har skolan försvårat för stora grupper att rusta sig för en ny tid. Klarar man inte skolan har man svårt att konkurrera om de jobb som finns eller se möjligheter i att skapa sin egen sysselsättning. Klyftan mellan att ha och inte ha en möjlig yrkesväg och en försörjning vidgas. Den effektiviserade kakan ska dessutom delas av fler och de som känner sig chanslösa i racet skyller lätt på andra. Försvagade grupper skyller på ännu svagare. Med förklaringar och förenklingar till den uppkomna situationen utnyttjar vissa partier bristen på framtidstro och man kanaliserar därmed det missnöje som finns.

”Snart blir det bättre”
Under decennier lyckades (S) att upprätthålla kritiken mot det system man själva förvaltade. Första-maj-tågen skallade av ilska mot orättvisor och maktkoncentration, samtidigt som kommuner, landsting och regering styrdes av ”de egna”. Förklaringen låg i framtidstron. Snart skulle det bli bättre.

Ännu inte framme vid en gemensam sjukdomsbild
Systemskiftet i Sverige efter 2006 har inte fått lika drastiska konsekvenser som utvecklingen i andra europeiska länder. Arbetslösheten är oroande hög i flera länder. Den sociala sammanhållningen sätts på prov. Men för att sätta in rätt medicin måste vi ha en korrekt sjukdomsbild. Där tycks vi inte vara ännu.

Den perfekta staden?

Posted on by
Reply

Det är ett starkt fokus på stadsutveckling och stadsplanering i dessa tider. Hälften av jordens dryga sju miljarder människor bor i städer och andelen ökar. I Sverige forskas det på toppnivå om urban utveckling t.ex. genom Mistra Urban Futures, som jag skrivit om tidigare. På Svenska Stadskärnors årskonferens i Västerås i veckan presenterade några arkitekter ”Den perfekta stadsdelen”.

Från tryggt till flexibelt
Jag hade ingen möjlighet att åka på konferensen, men de viktigaste budskapen fann jag på en hemsida med den anspråkslösa titeln www.denperfektastadsdelen.se (länk nedan). På några slides listar arkitekterna de viktigaste aspekterna för att få en fungerande stadsdel. Man nämner t.ex. trygghet, placering, lokalstorlek, att närmarknaden styr, flexibilitet och att anpassa utbudet efter ändrade behov.

Logistik, klimat, internet…
Det som förvånar 2014 är att ingen av de tjugo huvud- och underrubrikerna i presentationen knyter an till logistikfrågan, klimatfrågan, förändrade inköpsvanor med internethandel osv. Hade jag talat i detta sammanhang hade jag pekat på den stora förändring som vi står inför och som kommer att förändra flöden, beteenden och prioriteringar hos många konsumenter.

De hade kunnat ha tio slides som nämnde:
Närtransporter med lånekärror, lastcyklar och en ny servicenäring med hemkörning.
Internethandelns behov av mellanlagring och hämtplatser.
Bilens minskande betydelse för både gods- och persontransporter.
Showroom och mötesplatser.
Nya näringars behov av både varuintag och varuutlämning när hyr-per-tidsenhet-tjänster blir mer vanliga för sådant vi tidigare köpt och förvarat.
Den cirkulära ekonomins genomslag och konsekvenser för hela kretsloppsfrågan, för återanvändning och för förlängning av produkters livslängd.
Hur de nya affärsmodellerna kommer att innebära helt nya företag med helt nya behov.
Hur returtransporter och uppgradering av varor kommer att kräva plats och skapa returflöden, som behöver utrymme och effektiva system.
Hur spårbarhet och identifiering av varor kommer att bli en förändrande faktor när varje produkt får en egen spårbar identitet och ett längre liv.
Osv.

Hoppas att jag missat det väsentliga
Planering innebär att ta höjd för några decennier, eftersom det kostar pengar att bygga om och inte tänka rätt från början. ”Den perfekta staden” verkar inte vara ens i närheten av att vara perfekt. Jag kan bara hoppas att jag missat allt viktigt i den presentation arkitekterna genomförde för de stadsplanerare som lyssnade.

Länktips: http://www.denperfektastadsdelen.se/

Är kulturell hållbar utveckling viktigast?

Posted on by
Reply

Vi får bara en hållbar utveckling när varje människa beter sig hållbart. Ända sedan de tre perspektiven eller aspekterna av hållbar utveckling ( ekonomi, ekologi, sociala faktorer ) lanserades och började användas i politiska och vetenskapliga sammanhang har hela idén med hållbar utveckling bromsat sig själv. Utveckling uppstår inte och består inte av de tre nämnda perspektiven. Hur skulle det då kunna räcka att forma en hållbar utveckling på dessa tre perspektiv?

Ett gott liv
Hållbar utveckling är i grunden en värderingsfråga. Vad är viktigt för ett gott liv i ett gott samhälle? Hur ska vi bete oss, hur prioriterar vi bort det ohållbara, det oönskade, hur formar vi utvecklingsprocesser på ett optimalt sätt? Hur ska skattefinansierade verksamheter, näringslivet, forskningen och civilsamhällets resurser samverka? Hur skapar vi plats för det nya utan att förstöra det gamla?

Den mänskliga dimensionen
Det är den kulturella hållbara utvecklingen som är central. Den griper in i alla de andra perspektiven och ger förmänskligar dem. Det är när vi har förmåga att göra kloka sammanvägningar av konsekvenser av de insatser som görs – och i förlängningen ta ansvar för mer än oss själva – som det också blir möjligt att väga in det sunda förnuftet, omdömet och ansvarstagandet. När olika åtgärder vägs in i värdeskalor får de en förankring in i det subjektiva och det för var och en reellt värdefulla.

Mätvärden och verkliga värden
När ekologisk hållbar utveckling reduceras till utsläppsnivåer blir frågan dels teknisk, dels objektifierad. Även ekonomisk hållbar utveckling, som kan handla om hur ägande eller vinst ska genereras och förvaltas, hamnar lätt i det tekniskt mätbara, t.ex. BNP i relation till något annat. Indikatorer på social hållbar utveckling, eller dess motsats, blir också gärna ”sanningar” som stannar i procenttal, rapportdata eller kvantifierbara storheter. Ibland översätts de i ekonomiska termer, vilket dock inte betyder att de fått ett värde. Bara att de blivit möjliga att inkludera i de ekonomiska modellerna.

Balansen för omdömesbildningen
Det centrala är i själva verket att vår individuella och vår gemensamma omdömesbildning fungerar. Att vi förmår själva och i grupp skilja på det vi bör förhålla oss positiva till, respektive det som vi bör undvika eller förkasta. Omdömesbildningen kräver kunskap och känsla i en sund balans. Kunskaper om vad olika lösningar innebär, känsla för hur bra det ena eller andra är och en förmåga att ur helheten förstå hur vi ska bete oss. Ju mer komplex världen blir, desto mer måste vi dessutom förlita oss på andras omdöme. Vi köper en vara, men vi vet egentligen ingenting om hur den producerats. Vi måste lita på att ”någon” (snarare ”några”) har använt sitt omdöme till att skapa den produkt jag vill köpa.

Jag och andra – tänker vi lika?
Att förlita sig på andras omdöme innebär att förstå hur andra tänker. Den person som erbjuder det kaffe jag just nu dricker, har hen samma värderingar som jag själv? Har kaffet odlats och förädlats på ett juste sätt? Hur ser kedjan av avvägningar ut? Speglar priset de genvägar som några intressenter gärna tar? Och omvänt – kan jag lita på att ett högt pris inte innebär att miljön eller medmänniskor har fått betala ett högt pris för min skull?

Viktigast: att värdera
Slutsatsen blir att den kanske viktigaste delen av en hållbar utveckling är den som jämkar oss samman ur ett värderande perspektiv. Det är kulturen som står för de kvalitetsdimensioner som sätter de andra tre aspekterna i sitt sammanhang. Bara när vi korrekt enskilt och gemensamt kan värdera varje parameter får vi ett fungerande hållbarhetsinstrument, som kan sålla bort det oönskade och främja det vi vill ha.

 

Besluta inte så mycket!

Posted on by
Reply

Det finns en automatisk logik invävd i olika organisationer. Denna logik innebär att ett mandat eller en uppgift som getts till någon individ eller grupp också alltid tas i anspråk. Det klassiska exemplet är besiktningsmannen. Vem anlitar en besiktningsman som inte hittar något fel? Det måste ju vara fel på besiktningsmannen om han rapporterar ett felfritt bygge, en perfekt installation eller en oklanderlig reparation. Därför rapporterar alltid besiktningsmannen något fel.

Lämna ett fel
Byggbranschen brukade förr skoja om att alltid lämna någon liten detalj ofärdig, så att besiktningsmannen fick något att skriva i sitt protokoll. Annars skulle ju besiktningsmannen känna sig oprofessionell och husköparen känna att han betalade för en onödig besiktning. På den nivån kan det ju vara skämtsamt att se automatiken på besiktningen som något alla tjänar på. Men det finns värre exempel.

Det går inte att besluta vissa saker
Det riktigt bekymmersamma med funktioner som per automatik leder till onödiga eller tom negativa händelser är när någon, eller några, får mandat att besluta om saker som inte bör beslutas. Utveckling och kunskap är sådant som inte kan beslutas fram. ”Nu ska det ske en positiv utveckling!” eller ”Nu ska du som går den här utbildningen kunna detsamma som alla andra!”. Det fungerar inte. Utveckling är som växande – organiskt och utifrån egengenererad energi. Att behärska en färdighet, kunna något på rätt nivå kan inte heller beslutas fram. Det handlar om inre processer som kan stödjas.

Dags att besluta
Och nu närmar vi oss det riktigt komplicerade. På en mängd olika nivåer i samhället sitter förtroendevalda och anställda med uppdrag att främja samhällsutvecklingen. Det kan vara politiker som valts att förverkliga politiskt förankrade visioner, det kan vara specialister som är bra på att skapa beslutsunderlag och synliggöra konsekvenser av olika vägval. Bekymret är att automatiken tvingar fram en beslutskultur. ”Eftersom vi fått mandat att ta beslut så är det det vi ska göra: ta beslut”. Och så beslutar man. Det sägs kanske inte i klartext, men det är den mekanismen som träder in.

En konsekvens av mätbarhetsjakten?
Det blir policies, inriktningsdokument, strategier, handlingsplaner och arbetsplaner….. man beslutar om verksamheten i dess olika delar, man tar beslut om målsättningar och indikatorer, vad som ska uppnås och när och med vilka resurser, tider och pengar det ska ske. Man försöker skapa stringens och spårbarhet kring alla beslutsnivåer, rimligt nog. Och bara det är säkerligen en konst. Men frågan är vad som skulle hända om man avstod från beslut i rätt ögonblick? Och inte enbart jagade det mätbara?

Beslut behövs – ibland
Missförstå inte detta – naturligtvis måste beslut fattas på den ansvarsnivå som är korrekt. Det bör finnas tydliga gränslinjer för hur våra skattepengar används, hur beslut fattas, hur uppföljning ska ske, hur resultat ska redovisas och tolkas samt klargöras hur ansvarsfrågan ser ut.

Uppifrån-perspektivet missar lätt kvaliteter och olikheter
Utveckling och samverkan kan inte beslutas fram. De måste ske på aktörernas villkor. Om ett bostadsområde ska bli trivsamt och upplevas som tryggt måste olika åtgärder sättas in, som bygger på de boendes egna upplevelser. Samhället kan inte planeras fram ur ett uppifrån- perspektiv. Eller – rättare – risken är uppenbar att ett uppifrån-perspektiv på staden eller samhället inte räcker för att motsvara allas förväntningar på vad som menas med ett bra samhälle. Det som får folk att stanna till, att dröja kvar, umgås, att trivas på en viss plats är subtila ting, som säkert ofta uppstår ur flera samverkande faktorer som dagsljus, vindläge, sol och skugga, grönytor, sammanhang, skönhet, vatten, inbjudande rum att mötas och vistas i, butiker, lokaler, transportmöjligheter, mötesplatser för olika aktiviteter, lekplatser osv.

Fatta att fatta noll
Jag har en känsla av att vi skulle få en betydligt mer inkluderande samhällsutveckling om beslutsfattare kunde fatta att de bör fatta noll beslut i vissa lägen. Vänta in. Lyssna. Vänta på gräsrötternas process, som formas av en minst sagt heterogen grupp. Inte för att avsäga sig ansvar, utan för att faktiskt ta sitt ansvar för helheten. Genom att vänta in och väga av olika synpunkter på ett klokt sätt blir också den fortsatta processen mer legitim, när budgetar ska manglas och avvägningar ske mot andra intressen.

Förvaltning och förnyelse: Leading by sometimes stepping back
Inga-Britt Ahlenius tal om att vi måste ha en ny kommunallag blir allt mer rimlig som tanke. Men då borde kommunens roll som förvaltare och förnyare preciseras tydligare. Hur ska dessa roller fungera i helheten och sida vid sida? Känslan man får idag är att förvaltandet och kontrollen över skattemiljonerna präglar all verksamhet. Leading by spending less borde ersättas av leading by (sometimes) stepping back.

Länktips:
Ny kommunallag: http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2175510-debatt-ny-kommunallag-kravs-

Äntligen lite klimatdebatt!

Posted on by
Reply

Plötsligt hettade det till i klimatdebatten. 23 forskare och opinionsbildare skrev på DN Debatt att ”inga beslut får tas som ökar utsläppen av växthusgaser”. (Se länkar längst ner på sidan). Men föreslår ett överordnat moratorium för klimatskadliga utsläpp, mer uppföljning och kontroll och en koppling till bandande lokala klimatmål.

23 tunga namn
Artikeln är undertecknad av ett antal akademiker och flera ledande opinionsbildare, inte minst Johan Rockström, Anders Wijkman, Karl-Henrik Robért, Stefan Edman och Pär Holmgren. Artikeln har fått många, framför allt miljöengagerade, att reagera. ”Viktigt, men fel metod” kan man sammanfatta kritiken.

Mothugg från göteborgstrio
Professorerna Azar, Kåberger och Sterner, alla vassa och kunniga göteborgsprofiler, håller med om det övergripande behovet, men underkänner metoden att varje delbeslut måste inordnas i ett moratorium. I ett samhälle, där befolkningen växer, exemplifierar man, blir förslaget ur ett demokratiskt perspektiv en onödig tvångströja. Koldioxidskatt, teknikutveckling och internationella överenskommelser är bättre verktyg, hävdar de.

Kopiera Storbritannien
Miljöpartiets Åsa Romson och Helena Leander föreslår istället att Sverige bör införa klimatregler som liknar de budgetregler och ramverk som infördes i Sverige på 90-talet, när det inte längre blev möjligt att via statsbudgeten skicka notan för reformerna till kommande generationer. En sådan princip borde finnas på miljöområdet, tycker Romson och Leander, och pekar på Storbritannien som infört en sådan lag.

Miljöministern
Miljöminister Lena Ek skriver som svar på originalartikeln att de 23 forskarna har rätt, men att deras förslag är fel väg att gå. Självständiga kommuner och landsting är viktiga att behålla, menar hon, och använder artikeln till att peka på hur tillväxt och utsläppsminskningar till synes kan kombineras och hur oeniga oppositionen är. Det är ju valår.

En ny första kammare
Själv har jag tidigare varit inne på en annan konstruktion, som skulle möjliggöra att inte bara hantera klimatfrågan, utan alla hållbarhetsfrågor, sociala, miljömässiga, rättviseaspekter etc. Om vi inrättar en ny ”första kammare” som väljs för att ta beslut kring varje lagförslag ur ett långsiktigt hållbarhetsperspektiv, skulle vi få företrädare i riksdagen med en annan grundsyn och ett annat uppdrag. De skulle tex kunna sitta över tre mandatperioder och väljas en tredjedel varje valår, för att förnyas i lagom takt. De skulle kunna nomineras eller tom utses av universiteten i landet. Alternativt väljas två per län för att få en annan regional fördelning. Tre platser skulle kunna reserveras för de fattigaste länderna på jorden, för FN eller andra organisationer. Om vi verkligen vill ta ansvar för framtiden, skulle vi kunna inrätta en kammare som har som uppdrag att se på varje lagförslag ur ett långsiktigt och hållbart perspektiv.

En röst för framtiden
Man skulle kunna kalla det välståndsriksdag istället för ståndsriksdag. En kammare med uppdraget att säkra välfärd och välstånd för de ofödda, för naturen, för framtiden och för alla dem som vi redan idag påverkar utan att ge dem möjlighet att göra sig hörda. För ett år sedan beskrev jag idén som barnens kammare, en hjärtkammare. (Se länk).

Allra viktigast är att vi diskuterar dessa frågor. Tystnaden innebär att uppgivenheten sprider sig.

Länktips: http://www.dn.se/debatt/bannlys-alla-politiska-beslut-som-ger-mer-klimatutslapp/
Motargumentation: http://www.dn.se/debatt/inte-rimligt-med-overdomare-for-klimatet/
Artikel om att gå Storbritanniens väg: http://www.dn.se/debatt/sverige-behover-en-klimatlag/
Miljöministerns inlägg: http://www.dn.se/debatt/ineffektivt-centralisera-klimatbesluten/
Mitt tidigare inlägg: http://christerowe.se/2013/05/nr222-vi-behover-en-hjartkammare/

Raka svar är bättre än dimridåer

Posted on by
Reply

Igår framträdde förra närings- och energiministern Maud Olofsson i SVT:s Aktuellt och svarade på frågor om konstitutionsutskottets (KU) uttalanden gällande hennes agerande i samband med Vattenfalls köp av det holländska energibolaget Nuon. Affären har som bekant än så länge inneburit värdeminskningar i Vattenfalls bokföring på 37 miljarder kronor. Vad var det som hände? Kunde något ha hanterats annorlunda?

Är det OK att misslyckas?
Att köpet inte var lyckat inser vem som helst. Att på kort tid förlora nästan 40% av värdet på det man köpt det går nästan inte. Inte utan att ha blivit lurad. Får en regering vara klantig? Är det OK att göra dåliga affärer? Faktum är att det måste det nog få vara. Om ingen gör dåliga affärer kommer heller ingen att göra bra affärer. Det ligger en portion mod i varje beslut som handlar om de gemensamma pengarna. Nu hade man ju önskat att staten som ägare hade tvingat Vattenfall att göra smarta, framtidssäkrade affärer med fokus på förnybar energi. Men så blev det inte.

Vattenfall
Vattenfall hade en egen agenda. Europaverksamheten skulle växa genom köp. Tysk brunkol och nederländsk kol- och gasbaserad elproduktion. Samtidigt gav Vattenfalls VD sken av att vara miljöengagerad, han kallades ”Mr Green” av sina branschkollegor. Lars G Josefsson är kanske den mest utpräglade representanten för det som kallas ”Green-washing”. Att måla upp en helt annan bild än den verkliga, att ge sken av ansvarstagande för miljön och samtidigt öka Sveriges andel av koldioxidutsläppen till mer än det dubbla. Genom Vattenfalls utländska dotterbolag mer än dubbleras nämligen de ”svenska” koldioxidutsläppen. Ett ansvar vi alla bär genom att staten är ägare av Vattenfall. Och lite märkligt blir det när säljaren, Nuon, som lurade Vattenfall att betala för mycket, gjordes till VD för hela Vattenfall. Som ett extra underkännande av den egna kompetensen. ”Vi betalade för mycket – nu är det bäst att du tar hand om hela klabbet”…

Är det smart att vägra svara?
I Aktuelltstudion höll sig Maud Olofsson till den gamla Bosse Ringholm-taktiken. Svara likadant på frågan. Åtta gånger fick hon frågan om vad regeringen som helhet visste, och lika envist vägrade hon att säga något om den delen. Är det så vi vill ha det? Att när frågorna inte passar in, när de blir besvärliga, då vägrar man att svara? Är det bra för demokratin? Är det bra för det generella förtroendet för makthavarna? Är det rimligt? ”Det är ju valår, så nu gäller andra regler”, hävdas det. Just i ett valår borde det vara extra viktigt att få svar på vad som gjorts och hur besluten togs.

Dialogen
Kanske är det så att inget formellt beslut togs. Man såg kanske samtalen som en slags orientering. Maud Olofsson ringde upp Fredrik Reinfeldt och dialogen föll eventuellt så här:
MO: ” Hej, Vattenfall har äntligen hittat ett bolag att köpa. Nuon heter det.”
FR: ”Jaha, är det bra? Tjänar vi pengar på det? Går Vattenfall bättre då?”
MO: ”Ja, det säger dom i alla fall. Det ska inte påverka deras bidrag till statskassan.”
FR: ”Jaha. Det låter ju bra. Har du låtit någon mer titta på det?”
MO: ”Nja, jag kollade med en kompis jag har och han var tveksam, men Vattenfalls ledning är väldigt optimistiska. De hävdar att det blir bra.”
FR: ”Jaha. Ja…. Har du fått tag i Anders Borg? Har han något att invända?”
MO: ”Nej, han satt i möte, så jag vet inte…. vad tycker du?”
FR: ”Det är ditt fögderi. Gör det som känns bäst. Jag håller tummarna. Hur går det med SAAB förresten? Vi får absolut inte förlora en krona på SAAB”.
MO: ”OK, ja de andra bekymren får vi ta sen. Ha det bra, vi hörs.”
FR: ”Förresten ….Hur är det med de där holländarna. Du träffar ju många. Victor Muller. Och nu Nuon:s VD. Är de duktiga?”
MO: ”Jo, jag tänkte plocka in Nuons Öystein Löseth som chef på Vattenfall. Så får vi synergier på köpet.”
FR: ”Bra tänkt. Hej då.”

Bubbel?
Om orden föll precis så vet vi ju inte. Men det är klart att Fredrik Reinfeldt minns att dom talat om ett köp på 100 miljarder kronor. Sveriges största affär genom tiderna. Man kanske t.o.m. skålade i bubbel. Varför inte? Det var ju stort. Och visst är det praktiskt att skylla på en minister som avgått.

Fler rakryggade politiker
Eftermälet till Maud Olofsson kommer att solkas av två saker. Dels att energiöverenskommelsen med bevarad kärnkraft och satsning på förnybar energi kan tolkas olika av partierna i Alliansen. Det ska inte gå att göra en principöverenskommelse där man kamouflerar motsättningarna i vackra ord. Dels att hon inte tydligare beskrivit hur köpet av Nuon gick till. Hon hade vunnit mycket sympati på att vara tydlig och ärlig. Fel förstår folk att det kan bli. Även med stora belopp och stora insatser. Lögner och dimridåer kan alltid undvikas. Torbjörn Fälldin avgick 1978 som statsminister när han ställdes inför valet att gå emot sin övertygelse eller inte. Och återkom ett år senare som statsminister. Det går att vara rakryggad i politiken.

Länktips: Ett av många klipp om Maud Olofsson och Nuon-affären: här .

Elfordon och omställningen

Posted on by
Reply

Fossilberoendet när det gäller drivmedel för våra transporter är nästan totalt, framför allt på global nivå. Visst ökar användningen av fordon drivna av etanol, biogas och el, men en siffra illustrerar hur långt det är kvar tills vi har ersatt fossil förbränning. Av nyregistrerade fordon i USA senaste året var det 0,1 procent som var elbilar. Det är en bit kvar.

Flera motiv
Motiven till en omställning är flera. Klimatfrågan, resursfrågan och optimering mellan behov och prestanda när det gäller det fysiska utrymmet. Att omställningen kommer råder det knappast tvekan om. Det intressanta är hur det ska gå till.

Hur ska företagen byta fot?
En stor del av problematiken bottnar i behovet av samtidig finansiering av infrastruktur och en tydligt ökande nyförsäljning av bilar baserad på en annan princip än förbränningsmotorns. Allt detta vet biltillverkarna. De har också ett trovärdighetsproblem i relation till kunderna. När ska fordonstillverkarna börja tala om för sina kunder att de bilar de säljer inte har framtiden för sig? Hur ska de lotsa och locka kunderna att köpa elbilar? Ett sätt är att samverka med myndigheter.

Norge samverkar
I Norge har elbilarna nått en hög andel av nybilsförsäljningen. I november nådde elbilarna nästan 12 % av nybilsförsäljningen. En delförklaring bakom detta är att norska Transnova ( ett statligt finansieringsorgan) aktivt arbetar med att skapa goda förutsättningar för en omställning på transportsidan, där samverkan mellan industri och myndigheter, samordning av standarder och tydliga krav på en fungerande efterfrågan och en fungerande marknad är några viktiga element. I Norge tycks man förstå hur samverkan ska genomföras.

Kalifornien satsar
I Kalifornien har man nu tagit beslut om att delstaten investerar 50 miljoner dollar i en ny infrastruktur för laddstationer för vätgas. Långa resor är svårt att klara på rena batteribilar. Där blir vätgasen och bränslecellstekniken intressant. Det är fortfarande en elmotor som driver bilen, men strömmen kommer ur bränslecellen och energibärare är vätgas. Även Tyskland och Japan satsar på denna infrastruktur.

Tvåhjulingar, delning och tjänsteföretag
Spaningen in i framtiden handlar om att bilen är på tillbakagång. Trängseln, resursproblemet och flera andra parametrar bidrar till detta. Globalt kommer elektriska tvåhjulingar och andra fordon att bli dominerande, tror många. Kombinerar vi detta med car-sharing (bil-pooler etc) kommer antalet fordon att minska medan användandet per enhet ökar. Istället för att äga en bil, bokar vi den och vet att vi kan välja mellan olika storlekar beroende på behov. Sista-minuten-bokningar blir troligen dyra som taxi, men medlemskap och andra förmåner kan kompensera för detta till viss del. En slags tillgångsförsäkring kan bli en lösning. Nya tjänsteföretag kommer att se affärsmöjligheter, i alla fall i stadsmiljö. På landsbygden gör de som de alltid gjort – samarbetar.

Länktips:
Kaliforniens Energikommission meddelar att Kalifornien satsar på infrastruktur på vätgas http://bit.ly/1hGSmRy

Artikel i SvD om elbilssuccén i Norge: här .

I krisen ligger fröet till förnyelsen

Posted on by
Reply

45 procent av alla hushåll i värmländska Filipstad är ensamhushåll. Många äldre, men framför allt många unga män bor ensamma, enligt ett inslag i SVT den 11 maj 2014. Trenden tycks vara att unga kvinnor söker sig till utbildning och jobb på annan ort när de klarat av grundutbildningen, medan de unga männen stannar kvar. Finns det slutsatser att dra av detta?

Pojkar och skolan
Det finns återkommande rapporter om att dagens skola missgynnar pojkar. Möjligen delvis för att pojkars mognad och själsliga utveckling i genomsnitt brukar beskrivas som långsammare än flickors i samma ålder. Den som börjar släpa efter i skolarbetet har ju också ofta svårt att hinna ikapp. Och skolorna har dåligt med resurser att sätta in för att hjälpa enskilda elever. Resultatet blir en generation pojkar som kanske inte får eller tar chansen för framtiden. Vems ansvar det är kan diskuteras.

Svårigheter
Samhället utvecklas snabbt. Urbaniseringen och globaliseringen driver på förvandlingen. Inflyttningen till städerna är större idag än förr. Landsbygden och framför allt det helt avgörande lantbruket tappar i konkurrens- och attraktionskraft. Mindre städer och samhällen har svårt att hävda sig. Tidigare bruksorter med en dominerande arbetsgivare får svårt att klara omställningen om arbetsgivaren minskar eller lägger ner verksamheten. Uppförsbacken för de som vill stanna kvar blir svår.

Personlig nivå och samhällsnivå
Det är problematiskt att inte alla unga får chans att utveckla sin kompetens och sin framtid. På en personlig nivå, liksom för samhället i stort. Det är vår gemensamma möjlighet att finansiera välfärden som urholkas när inte varje resurs tas till vara. Ojämlikheten mellan pojkar och flickor samt mellan stadens och landsbygdens förutsättningar är också allvarliga tendenser, som vi måste hitta sätt att åtgärda.

Fröet till förnyelsen
Kunskapssamhället, som ofta talas om, kanske är nyckeln till framtiden på ett annat sätt än vi vanligtvis tänker. De forskare och andra intresserade som studerat alternativa ekonomiska modeller lyfter bland annat fram ”cirkulär ekonomi” som en framtidsväg för att minimera resurs- och energiåtgång och för att förlänga livslängden på varor som produceras. Här kan en dellösning finnas, som just fångar upp kvaliteter och nedärvd kunskap på ett nytt sätt och gör re-use, re-manufactoring och re-cycling till nyckelfunktioner. I det sammanhanget kommer specifika kunskaper att efterfrågas. Bland annat hur man gjorde förr för att skapa långsiktigt fungerande kvalitetsprodukter. I krisen ligger fröet till förnyelsen.

Jakten på handlarna – stadens oförmåga att se konsekvenser

Posted on by
Reply

Där jag bor finns ett litet torg med små butiker. Ett par restauranger, några frisörer, ett café och en närlivsbutik. För en tid sedan hörde jag att ägaren för närlivsbutiken har tröttnat. Han har sagt upp sitt hyresavtal och lägger av. Han förlorade cirka 30 % av sin omsättning när den gata som går på ena sidan av torget nyligen byggdes om under 18 månader.

Nedgången
Kunderna har vanebeteende, de har inte återkommit. Sortimentet har krympt till huvudsakligen läsk, chips och godis kompletterat med ett minisortiment av mejerivaror och konserveringsmedelsstinna kaffebrödsprodukter, kex och liknande. Färre produkter går inte att ha. Nu lägger han av. Det gick inte.

En som försökte
Kanske är det ingen större skada. Skräpkonsumtionen är ändå inte den viktigaste. Vi kan leva utan godis och chips. Dammsugare som håller i evighet kanske inte är så nyttiga. Men det är en entreprenör som ger upp, en man som ville försörja sig själv och sin familj. Han har en utländsk bakgrund, han kanske har ett helt annat yrkesliv bakom sig, jag vet inte. Han har ändå orkat ha öppet 12 timmar per dag, varje vecka, året runt. Ibland har han haft avlösning, självklart. Men det är tufft att ha butik.

Fem minuter fel
Idag såg jag hur han förtvivlat försökte få några parkeringsvakter att ha förståelse för hans situation. Det var före öppningsdags, han skulle lasta in lite frukt och annat från sin bil i sin butik. De två stadiga parkeringsvakterna lappade bilen. Bilen stod på torget i fem minuter. Butiksinnehavaren blev arg, vädjade, pratade, förklarade, ville få parkeringsvakterna att förstå att det bara handlade om att han behöva lasta in lite varor. Fem minuter.

Fyrkantighet
Regler är regler. I Sverige styr regelverket. Vi organiserar oss för att regelverket ska vara rättvist och gemensamt. Parkering ska ske på därför avsedd mark, inte på trottoarer och torg. Parkeringsvakterna ser till att regelverket följs. Lastzoner finns för lastbilar. Att vår butiksinnehavare inte får varor med lastbil och pallyftare utan använder sin egen bil och vill spara steg genom att stå fem minuter utanför sin butik ryms inte i regelverket.

Man hade kunnat kompensera
På en överordnad nivå borde staden kompensera de butiksägare som under gatuarbetena alla gjorde stora förluster. Någon restaurang hade tom fått faktura på uteserveringstillståndet samma vecka som gatan grävdes upp. Ingen förvarning. Säsongsanställda fick permitteras. Ingen bryr sig om villkoren för butikerna. Hade man gjort det, hade särskilda undantag kunnat ges till de cirka 20-25 butiker som drabbades under lång tid i samband med gatuarbetena. Man hade t.ex. kunnat instruera parkeringsvakterna att godsleveranser och liknande till dessa butiker skulle ses som tillåtna, även om fordonen under några minuter stod uppställda på ett regelvidrigt sätt. Det finns utrymme för medmänsklighet och empati även från en myndighets sida. Inte för all framtid och inte för alla butiksägare, men som en gest för att man förstått hur svårt det blev för verksamheterna att överleva när deras närområde förändrades.

Fientlig eller oförstånd?
Parkeringsvakterna var trygga i sin roll. De argumenterade inte. Det behövde de inte, de hade ju ett stabilt regelverk att luta sig emot. Butiksägaren suckade till slut, sänkte blicken, sjönk ihop, gick därifrån. Den historia han nu berättar för sina vänner och sina barn, som funderar på att starta butik, den är präglad av ett bemötande som på vardagsnivå i värsta fall kan beskrivas som fientligt eller i bästa fall som oförstående.

Jakten på torghandlarna – staten som särintresse

Posted on by
8

Våra myndigheter anstränger sig på sina respektive områden. Alla vill naturligtvis göra ett bra jobb. En av de mer nitiska myndigheterna i landet är Skatteverket. Den 12 november 2013 publicerade man en information på sin hemsida att alla som bedriver torghandel från 1 januari 2014 måste ha kassaregister och kontrollenhet. Förutom att framförhållningen på sex veckor får anses kort fanns det en hake till: det finns inga godkända kassaregister att köpa.

Omöjlighet
Kravet på kassaregister beskrivs av Skatteverket på ett sätt, som gör det svårt att se att det kan finnas undantag. Bara den som har en försäljning under fyra basbelopp per år slipper systemet. I sin nitiska jakt på undanhållen skatt ser man frågan ur sitt eget perspektiv – inget annat. Att kräva att alla torghandlare i landet, som är rätt många, på ett fåtal veckor införskaffar ny utrustning, kopplar in och lär sig använda den, är enbart det ett förmyndaraktigt förhållningssätt. Inte blir det bättre av att torghandlarna inte kan skaffa utrustningen utan att bryta mot lagen.

Ett tufft jobb
Torghandel bedrivs på gator och torg. Det är liksom själva vitsen. En handlare erbjuder sina varor, ofta regelbundet, ofta till återkommande stamkunder, ofta blommor, grönsaker, frukt och andra färskvaror som varierar i pris och tillgång. Det regnar, det snöar, det är blåsigt och kallt. Avklippta fingervantar och andra tillbehör hjälper till så att handlaren kan hålla värmen. Man ber en granne passa ståndet medan man springer iväg ett ärende. Det är obekväma tider, det är osäkra inkomster, men det skapar liv och trivsel i närområdet förutom närhet till populära varor.

IP-klassning
Kassaregister är idag ganska avancerade, lätta, elektroniska apparater. De kräver elanslutning. Om det regnar på elektriska apparater behöver de ha en viss skyddsklass för att inte bli farliga att använda. Elsäkerhetsverket ansvarar för dessa regler. Elektrisk skyddsklassning på nivå IPX4 ska gälla för dessa apparater, dvs de ska tåla strilande vatten från alla riktningar. Bekymret är att inga kassaregister saluförs med denna IP-klassning. Elektroniken står ju i normalfallet inomhus.

Reträtt ? Nej.
Här kunde historien tagit slut. Skatteverket hade kunnat få bakläxa och hade kunnat få återkomma med ett nytt datum när kravet ska vara uppfyllt. Men, nej. De nitiska medarbetarna på Skatteverket insisterar. Kassaregisterlagen ska följas. Om det är livsfarligt eller inte att stå i ösregn med ett kassaregister klassat för inomhusbruk, bryr sig Skatteverket inte om. Torghandlaren riskerar 10.000 kr i straffavgift, 20.000 kr vid nästa kontroll.

Myndigheten som särintresse
Småföretagare är ett tåligt släkte. Men regelkrånglet upplevs som en stort hinder. Företagaren vill göra rätt, men när regelverket tvingar företagaren att åtminstone bryta mot en av lagarna har något gått snett. Myndigheter måste kunna se längre än till sin egen domän. Istället uppträder man nu som särintresse och gör sin bit, och bryr sig inte om helheten och absolut inte om den enskilde näringsidkaren. Ingen på Skatteverket tycks ha förstått att denna typ av skandaler urholkar trovärdigheten hos alla myndigheter och specifikt hos Skatteverket.

Människan i systemet
Det är extra anmärkningsvärt eftersom det också kan skada den generella inställningen till skattefinansierad verksamhet överhuvudtaget. Varumärket staten tar skada. ”Dom” som bestämmer lyssnar inte på oss. Förtroendeklyftan vidgas. Samhällets förmåga att bygga en gemensam framtid försvagas. Inte av en isolerad händelse, utan av systemfelet – att ingen bryr sig om människan i systemet.

Länktips:

Skatteverkets information om kassaregister för torghandel http://bit.ly/1iZZP3j

En typisk apparat till salu på nätet utan angivelse om IP-märkning: http://butikskassa.com/kassaregister/custom-j-one

Skatteverkets samordnare uttalar sig: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=5854135