Category Archives: Uncategorized

Det är ett nytt förhandlingsläge

Posted on by
Reply

Såhär i valrörelsens slutspurt kan man notera att det talats en hel del om hur Magdalena Andersson ska få ihop ”sitt lag” om oppositionen vinner. Om hur det finns röda linjer och stora skillnader i hur V och C vill lösa viktiga frågor. Och att det i praktiken kan bli en svår förhandling för att få ihop en regering som kan styra landet. Själv tror jag att kommer lösa sig om oppositionen får majoritet. Men det finns en delfråga som knappast har lyfts ifall – gud förbjude – Tidösidan skulle få fortsatt förtroende.

Läget var annorlunda 2022
2022 var läget nytt. Plötsligt skulle de tre borgerliga partierna ge SD ett formellt inflytande över budgeten och över hur besluten skulle tas i Rosenbad. Det var viktigt för Kristersson att komma ut från Tidö slott med en överenskommelse som skulle hålla. Detta utnyttjade SD maximalt och ställde mycket tuffa krav, eftersom de visste att Ulf Kristersson inte kunde komma ut från mötet och utlysa nyval eller extraval som det egentligen heter. Det hade varit ett stort misslyckande för Tidösidan och det hade troligen gett vänstersidan majoritet i ett nyval. Alltså tvingades de tre borgerliga partierna acceptera mycket långtgående krav från SD. Vilket vi ju också har sett under fyra år hur Tidöavtalet blev faktisk politik med obefintligt klimatarbete, med tonårsutvisningar, med särskilt avsatta pengar för att få folk att ”frivilligt” återvända till länder de kommit från, med slaktat bistånd och slaktat stöd till civilsamhället, ökat tryck på Public Service osv osv.

Nu behöver tre inte böja sig fullt ut för det fjärde partiet
2026 är läget annorlunda. Nu behöver inte Tidösidan till varje pris bevisa att de kan hålla ihop i fyra år. Den delen är klar. Nu kan de fyra partierna gå in i en förhandling med mer normala förutsättningar. Var och en av de fyra Tidöpartierna kan driva sina hjärtefrågor och det som ligger i potten är inte längre att bevisa att man kan hålla sams utan nu handlar det mer om att alla fyra partier behöver kunna peka på tydliga framgångar i förhandlingarna. På så sätt är läget mer ”normalt” även om det är otroligt onormalt att tre demokratiskt och liberalt sinnade partier vill släppa in ett antiliberalt, nationalistiskt och högerextremt parti i maktens centrum och dela regeringsförklaring med dem. Men de tre (tidigare) borgerliga partierna behöver denna gång inte längre böja sig för alla SD:s krav. De kan gå in i förhandlingarna med en stärkt position jämfört med hur läget var 2022.

Det är en annan förhandling
Självklart hoppas jag att talmannen ger Magdalena Andersson uppdraget att bilda regering, men skulle valresultatet gå i Tidögängets riktning behöver faktiskt inte slutresultatet av Tidö-förhandlingarna denna gång bli lika drastiskt negativa som förra gången. Nu lockar ju ministerposter för Åkesson och hans kompisar och då blir sannolikt kompromissviljan större. Kanske får vi en klimatpolitik som inte handlar om att förneka klimatet. Kanske kan några viktiga samhällsområden få ökat stöd, trots allt.

Men mycket kan förändras
Men vi ska inte glömma Tidö 2.0, den lista på 130 punkter som M och SD tagit fram och som de säkert vill genomföra. (Se länktips nedan där jag nämner Tidö 2.0 och har en länk till dokumentet). Då hänger det på L och KD om de orkar stå emot M och SD:s slakt av det samhälle som byggdes upp under 1900-talet och som bygger på sammanhållning och en relativ ekonomisk och praktisk rättvisa. Så även om förhandlingsläget är annorlunda skulle en Tidö-vinst den 13 september självklart innebära en stor risk att Tidö 2.0 faktiskt genomförs till stora delar. Att universitetsutbildning börjar kosta pengar, att Systembolaget och allemansrätten stegvis avvecklas, att Allmänna Arvsfonden läggs ner (som ju hjälper civilsamhället att finansiera mycket för att i nästa skede kunna söka EU-medel), att privatiseringarna fortsätter och gemensamma tillgångar säljs ut, att klyftorna ökar osv.

Fullt fungerande ministrar?
Det som också stör så här i valrörelsens slutskede är hur vissa partiledare bluffar, kör med halvsanningar och rent av ljuger. Det skadar tilltron till det demokratiska systemet när våra företrädare inte kan hålla sig till sanningen. Vill vi verkligen ha företrädare som ljuger väljarna upp i ansiktet? Det är ovärdigt och det skadar tilltron till ett samhälles förmåga att vara just samhälle, där vi hjälps åt, bär varandras kostnader och ser verkligheten så som den ser ut. I TV4:s slutdebatt den 10 september fick vi återigen höra att vänstersidan ”lade ner två fullt fungerande kärnkraftverk”. Detta trots att det 40 år gamla Ringhals 2 kördes på dispens och hade omfattande rostskador i fundamentet innan det stängdes 2019 av ägarna eftersom reparationerna inte hade kunnat betalas under återstående driftstid. Fullt fungerande ministrar uttrycker sig inte på det sättet.

Länktips: Min text om Tidö 2.0 : https://christerowe.se/2026/09/nr1388-vi-har-talat-for-lite-om-tido-2/

Positivt om Aralsjön

Posted on by
1

Allt är inte nattsvart om nu någon trodde det. Det finns positiva nyheter också. Som lätt försvinner i mängden elände, krig och katastrofer. Jag läser och tar del av en sammanställning av hur det gått för Aralsjön, som Kazakstan har gjort en strålande insats för. (Länktips nedan).

Bomullsodlingar snodde vattnet
Minnesgoda personer kommer säkert ihåg hur bilderna kablades ut i början av 90-talet. Aralsjön, världens fjärde största sötvattensjö, var torrlagd. Fartygsskelett stod på torr ökensand och allt kändes apokalyptiskt.

Bild fr Wikipedia, fartyg i Aralsjön.

Ett första försök
Men det finns några entusiaster som inte gav upp. Man testade att bygga en enorm sandpir tvärs över sjön. Vanliga lastbilar körde ut tonvis med sand och det byggdes en slags dammvägg, som skulle skapa en mindre sjö i den gamla Aralsjön, sannolikt baserad på tillflödet från Syr-Darja, den flod som förser den norra delen av Aralsjön med färskt vatten från Himalaya.

Ett andra försök
Enligt den berättelse jag länkar till nedan raserades den första sandpiren och man byggde en ny, mer permanent pir som skulle stå emot de krafter som det handlade om. Nu finns det återigen ett visst industriellt fiske i sjön igen. Och när sjön återfår sin forna betydelse kan människor återigen tro på framtiden och försörja sig. Lite hoppfullt är det, även om det inte finns några garantier.

Länktips: You-tube-film om Aralsjön: https://youtu.be/c2VvliP8pO8?is=kbn8Hmcr1F05OPX8

Noll och ingenting

Posted on by
Reply

Allt måste inte handla om världsutvecklingen, problem och elände. Ibland känns det nödvändigt att kort nämna något helt annat, som kanske kan få smilbanden att röra på sig och dagen kännas lite lättare. Den här texten ska handla om ingenting, dvs noll, och särskilt hur några kulturer använder noll.

Romarna hade bekymmer
Romarna använde bokstäver för att symbolisera sina tal. M för tusen, C för hundra och så vidare. Det blev lite omständigt, men 1877 skrevs ju på ett sätt logiskt med latinska bokstäver MDCCCLXXVII. Värre blev det ju när bokföringen skulle sammanställas och kolumner adderas. Det var svårt. Särskilt som man helt saknade ett tecken för noll.

Noll på engelska
På Facebook blev jag häromdagen påmind om hur britterna på ett motsägelsefullt sätt hanterar talet noll i olika sammanhang. (Se länktips nedan). Zero, nil, oh, naught, love… Det är så totalt utan konsekvens så man undrar hur de egentligen tänker där på de brittiska öarna. Just hur tennis räknas är ju dessutom bortom all logik. Femton, trettio, fyrtio och sedan game-vinst.

Räknade de fel?
Det kanske är bra att stormaktstiden är över för britterna, eller kanske var det just deras räknesätt som fick dem på fall? Glöm inte hur de räknade shilling och guinness samtidigt som de skulle hålla koll på att en shilling var 12 pence och att det gick 20 shilling på ett pund, men 21 shilling på en guinnea. Stackars torghandlare.

Länktips: https://www.facebook.com/reel/2463384737489664/?fs=e&fs=e

Föredrag: Jennifer Hinton om den nya ekonomin

Posted on by
Reply

Jennifer Hinton, forskare från Lund, brukar tala om ”enough-economy”, eller som jag hellre kallar det på svenska: lagom-ekonomi. Jennifer är nu aktuell med en ny bok i juni och som jag ska försöka skaffa och som heter ”Game changer – an economy beyond profit”, där en helt ny modell skissas upp för att visa hur en ekonomi faktiskt skulle kunna byggas utan att vara vinstdriven.

Nyttotänkandet i fokus
Den 30 mars föll hon ett cirka 35 minuter långt föredrag på engelska, på Researchers desk, där hon steg för steg förklarar inlåsningarna som dagens system ger oss och vilka möjligheter och aktörer som utvecklas om vi istället låter nyttan, the benefits, vara avgörande. Och det är inte så konstigt som det låter. Vi har ett nyttotänkande redan idag i mycket av det som det allmänna driver och bedriver, även om vinsttänkandet smyger sig in i både järnvägar, sjukhus, skola och allmännyttiga bostäder.

Skatter?
Jag ska återkomma till hennes modell när jag läst boken, men det som inte hanns med under de 35 minuterna, var hur omställningen ska motiveras och genomföras och av vem. Det hanns inte heller med någon tanke på hur skattesystemet ska utformas och därmed också hur företagens redovisningar blir rättvisa och rättvisande, i och med att vi behöver ha skatteintäkter. Idag är det ”vinst” och det stegvist ackumulerande moms-systemet som ger staten skatteintäkter. Men som också öppnar kryphål för den som kan och vill undvika att betala skatt. Nolltaxerare har vi ju hört om i decennier.

Det cirkulära?
En annan aspekt som inte hanns med är hur Jennifer Hintons modell hänger ihop med kraven på mer cirkulär ekonomi. Inte flödena, primärt, utan mer hur ekonomin kring nyttjandet och de olika logistikflödena ska se ut. Jag skriver som bekant ofta om detta och här upplevde jag att det saknades något. Kanske står det i boken. Den ekonomi vi har i dag när en handfull superrika äger lika mycket som hälften av världens länder tillsammans är det något som inte stämmer. Det är miljön som tar stryk liksom fattiga arbetare och andra mindre lyckligt lottade. Rättvisa är nödvändigt för en ekonomi som klarar att balansera olika krav.

Länktips: 35 minuter med Jennifer Hinton: https://researchersdesk.se/en/resources/lectures/jennifer-hinton-on-game-changer-an-economy-beyond-profit

Ny rapport: Tjänsteskjuts kan bli en dellösning

Posted on by
Reply

Kanske går det att hitta billigare och bättre mobilitetslösningar ute i kommunerna än att kommunen ska teckna ett antal tjänstebilsavtal? En förstudie och ett pilotprojekt i bl a Karlstad kommun ser lovande ut. Med sitt inspirationsmaterial kring tjänsteskjuts sätter Klimatkommunerna fingret på en framkomlig väg när det gäller tjänsteresor och att minimera koldioxidutsläppen, samtidigt som tidsvinsterna och miljöfördelarna blir uppenbara. Karlstad kommun tillhör föregångarna. (Se länktips nedan).

Tjänsteskjuts är en smart variant
Tjänsteskjuts är ett sätt att använda tillgängliga resurser smartare så att arbetstiden används bättre, behovet av parkeringsytor minskar och att flera andra nyttor kan uppstå samtidigt.

De nyttor rapporten tar upp

Förstudie och pilot
Projektet genomfördes under perioden 2022 – 2025 och bestod av en förstudie och en pilotstudie. Det uppstår alltid frågetecken när ett system ska förändras, men rapporten hjälper den som vill testa upplägget så att konsekvenserna av förändringen kan begränsas till att bli positiva. Varje kommun eller organisation som vill testa ”Tjänsteskjuts” som koncept bör naturligtvis noga läsa igenom rapporten och slutsatserna.

Det är stora pengar
På flera ställen återkommer rapporten till att en traditionell tjänstebil i en kommun kostar i storleksordningen 100 000 kr per år i värdeminskning, servicekostnader och olika utlägg. Det går att ordna ganska många tjänsteskjutsresor för 100 000 kronor, för att inte tala om den tidsvinst som uppstår när bilföraren inte behöver leta parkering, skrapa rutor osv.

Flera fördelar
En i förväg upphandlad tjänsteskjuts blir billigare än en traditionell taxiresa och den skapar också möjlighet för den som blir skjutsad att ägna restiden åt genomläsning av dokument, telefonsamtal eller annat, något som är omöjligt eller betydligt svårare när vederbörande sitter bakom ratten och ska hantera trafiken. Ett inte oviktigt argument i sammanhanget är också att många tjänsteskjutsresor går på dagtid, vilket skulle kunna öka beläggningen för kvinnliga taxiförare, något som nämns i rapporten.

Hängavtal?
Man skulle också kunna tänka sig att ett tjänsteskjutsavtal kombineras med ett samutnyttjandeavtal, så att upphandlingen av tjänsteskjutstjänsten också blir en stödresurs i andra sammanhang, där persontransport är en viktig del av helheten. Det skulle t ex kunna gå att teckna ”hängavtal”, som ger vissa andra organisationer rätt att boka resor till ett lägre pris och med trygga villkor.

Rapporten är bara på 24 sidor, så den är relativt snabbt läst. Heja Karlstad!

Länktips: https://klimatkommunerna.se/wp-content/uploads/2025/11/tjansteskjuts-metodhandbok-final251119.pdf

Läsning: Erika Bjerström: Demokratin dör i hettan

Posted on by
2

Erika Bjerström har skrivit en viktig bok som heter Demokratin dör i hettan. Det är en bok som är svår att lägga ifrån sig, eftersom hon så tydligt tar tag i flera av vår tids ödesfrågor, klimatet och demokratins roll. Ett stort antal exempel från alla hennes reportageresor finns med, samtidigt som vi som läsare får en inblick i hur det redaktionella arbetet kan bedrivas. Och allt detta samtidigt som hon återkommer till beskrivningar hur hon själv påverkades som person och i sitt yrke av de drev som hennes rapportering orsakade. På så sätt blir det en bok som kan läsas med flera glasögon på en gång. Beroende på vilken samhällssyn man har kan man förfäras eller glädjas åt det hon skriver. Gladast kan de krafter vara som får bekräftat att deras taktik tycks fungera. Hat, hot och lögner i stora doser, med ekonomisk uppbackning från fossilindustrin, fungerar. Mest oroade kan vi andra vara, som tvingas inse hur svårt sanningen har att göra sig hörd.

Kan man beskriva en kris på ett neutralt sätt?
Åsa Wikforss inleder boken med ett förord som slår an en ton. Det här är viktigt på flera sätt. För vår förståelse vilken utveckling vi befinner oss i och för vilka krafter som utmanar det samhälle vi har. När Erika tar vid får vi en tydlig bild av hur en skicklig journalist arbetar för att knåda ihop reportage, bilder och kommentarer till något som SVT kan sända och som kan intressera den svenska publiken. Men vi får också en inblick i hur svårt det kan vara. Hur beskriver man något krisartat på ett ”neutralt” sätt? Kan man vara ”neutral” i beskrivningen av klimatfrågan? Går det att förhålla sig neutral mellan sanning och lögn?

Fragmentisering och klickjakt passar dåligt för svåra frågor
Vi får också en initierad redovisning av hur nyhetsvärdering numera sker utifrån klick och genomslag på ett mycket fragmentiserat sätt, vilket naturligtvis missgynnar komplexa frågor som kräver bakgrundsförståelse och sammanhang för att kunna återges på ett rimligt sätt. Klimatfrågan bleknar bort när pandemin passerat och när sociala plattformar tar allt större plats i våra liv. Fridays for Future samlar inte hundratusentals följare på gatorna längre. Och kravet från redaktionen att alltid visa upp något positivt blir komplicerat. Som att en cancersjuk person måste beskrivas med något positivt i ett reportage.

Vem ska ordna ramverket?
Våra demokratiska politiska partier försöker vinna väljare i parlamentsval och en svårighet är naturligtvis att paketera åtgärder för att bromsa utvecklingen på ett sätt som inte uppfattas som negativt på det personliga planet. En metod som Erika beskriver och som testats på lite olika sätt i några länder är att låta medborgarråd prata ihop sig om gemensamma åtgärder. Då blir, visar forskningen, åtgärderna både mer långtgående och mer präglade av rättvis fördelning än när politiker försöker få gehör för förslag. Jag kan inte låta bli att tänka på hur vi förhåller oss till trafikregler. Det är inte individen som sätter upp reglerna för hur vi navigerar och agerar i trafiken. Det är ”någon annan” eller en ”myndighet”. Och på ett liknande sätt förväntar sig nog många i allmänheten att klimatfrågan ska ingå i ett större ramverk och inte vara en fråga för varje individ att lösa.

Flera lärorika exempel
Erikas bok innehåller också flera exempel från omvärlden och hur vi kanske ofta har fel bild av hur utvecklingen ser ut i t ex Afrika. Att de kvinnor som sitter och handarbetar i Kenya säljer sina varor inte på den lokala torgmarknaden utan i Paris, genom att ha kontakt via sin mobiltelefon. Ljusglimtar och lite hoppfullhet dyker upp då och då i boken.

Demokratin kan snabbt monteras ner
Men allvaret och oron dominerar, särskilt med tanke på hur snabbt och effektivt demokratin kan monteras ner och hur dessa processer tycks gå hand i hand med klimatförnekelse och en strukturell egoism.

Botemedel mot hat och hot
Det ständiga hatet och hoten på internet, som ju också ibland leder till handgripligheter, måste vi hitta botemedel mot. Det kan inte få vara så att sanningen tystas för att lögnerna bärs fram av destruktiva antidemokrater. Var och en har numera möjlighet att göra sin röst hörd på ett sätt som inte fanns tidigare. Med denna möjlighet borde också följa ett ansvar att faktiskt föregå med gott exempel. Yttrandefriheten borde speglas i en skyldighet att bete sig på ett värdigt och respekttfullt sätt.

Vi behöver diskutera demokrati

Posted on by
Reply

Vi måste kunna vara överens om att vi är oeniga. Och inte låta åsiktsskillnader övergå i handgripligheter eller våld. Så ungefär uttalade sig Barack Obama häromdagen i efterdyningarna på det omtalade mordet på Charlie Kirk. Kirk var en högprofilerad och av vissa mycket uppskattad debattör och influerare med högerradikala åsikter. Kirk tillhörde dem som föreslog Trump att utse J D Vance till vicepresident. Han tog väldigt tydligt ställning emot ett mångkulturellt och jämställt samhälle och formulerade åsikter som man trodde hörde till historien, men som tydligen hittade hela vägen fram till presidentposten i USA.

Våldet kan aldrig vara lösningen
Det Obama sätter fingret på i ett klipp som finns på Facebook (länk, se nedan) är vad som egentligen utgör kärnan i ett demokratiskt samhälle. Vår förmåga att på ett rimligt och respektfullt sätt hantera våra olikheter och olika ståndpunkter. Alla människor har ett värde, som i grunden är lika. Att vi ändå delar in oss i grupperingar, folkslag, nationer, fotbollsfans eller subkulturer av olika slag har antagligen med vårt behov av identifikation att göra. Vi bekräftas av andra. Vi finns när vi blir sedda och bekräftade. Och vi bekräftar andra på liknande sätt. Men våldet kan aldrig vara lösningen. Istället måste vi försöka hitta frågor och dialog som jämnar ut och skapar en gemensam bild av hur världen ser ut. Fredstanken får aldrig överges. Vare sig i det stora eller i det lilla perspektivet.

Den röda mattan i Alaska
När en demokratiskt vald ledare rullar ut röda mattan för sin vän vid toppmötet i Alaska blir det hela lite mer komplicerat. Går det att vara vän med en diktator? En person som har ihjäl sina politiska motståndare? (Det är ju nu bekräftat att Alexej Navalnyj blev förgiftad i Ryssland). Måste man inte ta avstånd från personer som inte respekterar mänskliga rättigheter och demokrati? Är det OK att vara för personer som vill störta det demokratiska styrelseskicket? Eller var ska gränsen gå?

Turkiet behöver diskuteras mer
Om Ulf Kristersson väljer att krama om Erdogan i Turkiet, som sin allierade i NATO, har han då gått för långt? Enligt Utrikespolitiska Institutet är Turkiet delvis fritt och delvis auktoritärt, framför allt när det gäller kritik mot maktens män. (Se länk nedan). En svensk journalist satt fängslad i ett par månader, kurder som flytt till Sverige har antagligen all anledning att känna sig oroliga, eftersom minoriteten kurder inte behandlas på ett rimligt sätt och eftersom PKK valt att strida för kurdernas självstyre. Minoriteters ställning i ett majoritetssamhälle är ett återkommande tema, även hos oss i Sverige. Det tycks vara svårt för vissa politiker att acceptera olikheterna.

Kan man vara vän med en icke-demokrat?
Så går det att vara vän med en auktoritär och antiodemokratisk ledare? Var går i så fall gränsen? Att Trump gillar Putin stör oss kanske mer än att Kristersson är kompis med Erdogan. Men hur är det med de auktoritära åsikterna och agerandena hos Sverigedemokraterna? Är SD numera accepterade som en politisk rörelse i Sverige som vill värna svensk demokrati, mångfald och åsiktsskillnad? Enligt Ebba Busch är det inget problem, men hon ju också förordat att polisen ska skjuta skarpt mot demonstranter som beter sig våldsamt. Så det parti i Sverige som tydligast har kristna rötter tycks numera ha övergett centrala delar av det kristna budskapet, där det brukar handla om att älska din nästa som sig själv osv.

En nordisk debatt om demokratins ställning?
Opinionsbildning och förskjutning av värderingar är långsamma processer som vi kanske alltför sällan sätter ord på. Men det hindrar ju inte att vi då och då måste stanna upp och fråga oss var de röda linjerna går för vad som är acceptabelt och inte. Vi borde ju också ha en debatt om vilket ömsesidigt åtagande vi numera har gentemot exempelvis Turkiet till följd av NATO-inträdet. Är Sverige som land och svenskarna som folk redo att skicka svensk trupp till att försvara Erdogans regim? Om inte, hur motiveras detta? Och vilken konsekvens får NATO-medlemskapet därmed för den svenska synen på demokrati? Borde vi inte ha en nordisk debatt om detta, eftersom alla de nordiska länderna rimligen har mycket likartad grundsyn på vad demokrati är och vad den inte är?

Länktips Obamas tal: https://www.facebook.com/share/v/16A6GUYoS9/?mibextid=wwXIfr

Länktips: https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/turkiet/demokrati-och-rattigheter/

Hur går samtalen mellan regeringen och SÄPO?

Posted on by
1

Migrationsminister Johan Forsell var tydlig i sin kommunikation. Föräldrar har ett tydligt ansvar när det gäller de brott barn begår. Men det gäller naturligtvis inte alla föräldrar. När ministerns egen son på 16 år visade sig vara en drivande rekryterare för en våldsbejakande nazistisk organisation lät det plötsligt annorlunda. (Se länktips som illustrerar detta, nedan).

Hur ser regeringen på högerextremismen?
Nyhetsflödet har fortsatt under sommaren. Borttappade dokument om NATO-processen, svårigheter att rekrytera en nationell säkerhetsrådgivare, kompetensbrist på Folkhälsomyndigheten, dubbla budskap kring Israel/Palestina osv osv. Men frågan om Johan Forsell och hur hans son verkade i en nazistisk miljö är för allvarlig för att tappa bort. Hur ska vi förstå Tidöregeringens inställning till högerextremismen?

Hur ser SÄPO på SD?
Det finns moderata politiker och sverigedemokrater som ansträngt sig för att tona ner hela händelsen med Johan Forsells son. Detta nämns i den podd som Expo har gjort. (Se länktips nedan). Vad innebär det för nuvarande Tidöregering och vilken betydelse har det för valet 2026, då ju Åkesson kräver att få ingå i nästa regering om högersidan vinner valet? Hur ser SÄPO på SD? Ska SD ses som ett parti som ska ha full insyn i alla säkerhetsklassningar och bedömningar? Även om deras aktiva medlemmar tycker att Trump är en ”frisk fläkt” och det finns tydliga belägg för kontakter mellan SD och regimen i Ryssland? Försvarar moderaterna demokratin till varje pris eller ser man genom fingrarna när det gäller hur SD och andra högerkrafter utmanar yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och det som kännetecknar ett fritt, liberalt samhälle?

Vad hade hänt om Expo inte hade avslöjat Forsell?
Ulf Kristersson måste bekänna färg före valet och redogöra för hur han ser på det faktum att några av hans partimedlemmar på ledande nivå gör vad de kan för att relativisera och bagatellisera det faktum att Johan Forsell uppenbarligen inte lyckats förmedla demokratiska värderingar till sina nära och kära och samtidigt exponerat regeringen, statsledningen, för möjliga påtryckningar, hot och infiltration. Det går inte att både vara fullt lojal med sin familj och med Sveriges grundlag om delar av familjen arbetar för att omkullkasta gällande lagstiftning. Hade inte Expos avslöjande kommit hade Johan Forsell troligen förr eller senare tvingats välja mellan sin familj och sitt uppdrag i regeringen. Det går inte att samtidigt vara lojal med revolutionära krafter som vill kullkasta demokratin och att vara lojal med demokratin så som den tillämpas.

Hur ser SÄPO på de högerextrema?
Så hur går resonemanget mellan regeringen och SÄPO? Är SD och deras olika nätverk intressanta för SÄPO att bevaka? Får i så fall Åkesson löpande uppdatering från SÄPO om vad man hittar av känslig information? Eller hur ser regeringen på högerextremismen? Är den inte längre ett hot? Är det därför Johan Forsell sitter kvar som minister? För att de våldsbejakande aktiv-klubbarna bara handlar om lite fysisk träning som är oförarglig? Och för att en radikalisering pågår även inom Moderaterna? Lite mer polisstat är vad Sverige behöver? Och Johan Forsell är ju bara ett offer… Är det så?

Svårt att kliva in och att kliva ur
Att kliva in i den högerextrema miljön är inget enkelt beslut, det är en process. Precis som att lämna den. Det vore rimligt att få en uppdatering från Johan Forsell om hur samtalen med sonen går och vilka slutsatser han har dragit av sina samtal med sonen. Men det lär inte hända. Han har ju haft ett samtal med sonen och nu har denne bytt värderingar över en natt. Tro det den som vill.

Länktips: SVT om dubbelmoralen: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/expert-anklagas-for-dubbelmoral-kan-bli-en-fara-for-regeringen

Länktips: Podd från Expo med lite perspektiv på avslöjandet: https://expo.se/podcasts/fallet-forssell/

Får en terrorist heta Andersson?

Posted on by
2

Den 4 februari 2025 sköt Rickard Andersson ihjäl tio personer på Risbergska skolan i Örebro innan han tog sitt eget liv. En mycket tragisk händelse, naturligtvis, som inte bara drabbade minst elva familjer utan även påverkade alla med någon koppling till skolan. Många har kommenterat att polisutredningen nu läggs ner utan att motivet har klarlagts. Rickard Andersson planlade sitt dåd noga och det finns inga tydliga digitala spår för polisen att följa. Utredningen landar i att hans motiv till gärningen var att ta sitt eget liv.

Oklarheter
Det som stör bilden här är att om det nu var skolan Andersson var besviken på, den skola som inte godkände hans försök att läsa upp sina betyg, vore det då inte mer logiskt att vreden hade vänts mot lärare eller rektor på skolan? Varför mörda andra studenter? Om motivet uteslutande var att avsluta sitt eget liv ─ och bli en i raden av statistiska självmördare ─ varför tar han sig då tid att införskaffa massvis med ammunition, pyroteknik och flera vapen? Att omsorgsfullt planera mördandet av många andra människor tyder på en bredare motivbild än självmord.

Vad hade hänt om de hade bytt plats och tidpunkt?
Men etiketten terrorist passar inte in på efternamnet Andersson. Besvikna män som utför terrordåd på Drottninggatan i Stockholm heter inte Andersson. De heter Rakhmat Akilov och beter sig terroristiskt. Hade de båda männen bytt plats och tidpunkt hade dådet i Örebro säkert blivit kallat ett terrordåd. Nu kunde ju polisen i Risbergs-skjutningen ha benämnt dådet masskjutning med oklart motiv. Men då hade kanske likheterna med Breiviks Utöya-dåd blivit tydliga och någon eller några i polisledningen ville troligen inte att den parallellen skulle dras. Det känns säkert tryggare eller säkrare att kategorisera dådet som ett självmord. Man vill ju inte spekulera.

Ett uteblivet erkännande till brottsoffrens anhöriga
Men de familjer som drabbades av ”självmordet” får på så sätt heller inte samhällets erkännande. Formellt ─ där vet jag inte regelverket ─ kanske de också går miste om ekonomisk ersättning. När de skjutna ”råkade bli skjutna”, mer av otur än av riktad illvilja, kanske det blir svårare att få ut ekonomisk ersättning. Inte för att det hjälper, men det skulle ju i alla fall vara ett erkännande av att något mycket tragiskt ägt rum. Brottsskadeersättningen är dubbelt så hög för mord som för vållande till annans död, för att ta ett exempel. Och det kan säkert också finnas gränsdragningsproblematik kring vad som menas med ”anhörig” med rätt till ersättning. Hur räknas sambo, fästmö, flickvän…. osv? När polisen tonar ner dådet till ett självmord där gärningsmannen dessutom råkat ha ihjäl tio andra personer kan man ana att ersättningsbeloppen blir lägre än om polisen betecknat dådet som ett massmord som avslutades med att gärningsmannen tog sitt eget liv.

Rubriceringen spelar roll
Mer rakryggat hade varit om polisen betonat att vi inte vet Rickard Anderssons motiv för sitt dåd, men ett antal omständigheter tyder på att han hade för avsikt att skada och döda många andra människor. Mängden ammunition, hans användande av rökutvecklare, hans vapenlicens och att han uppenbarligen inte agerat impulsivt är sammantaget tecken som tyder på ett väl planerat attentat, som syftade till att skada andra människor. Hellre än att ta konsekvenserna av sitt dåd valde han att begå självmord. Om man väljer att kalla det terrordåd eller självmord spelar faktiskt roll för historieskrivningen. Beteendet liknar i alla fall det vi brukar kalla terrordåd. Även om terroristen heter Andersson.

Tusen dagar av krig i Ukraina

Posted on by
Reply

Tusen dagar har passerats. Tusen dagar av krig i Europa. Med många döda, med städer och fabriker i ruiner, med människor, barn inte minst, som får livslånga trauman att bearbeta. Och allt för att en rysk ledare anser sig ha rätt till ett annat land. Och ett visst medhåll har han troligtvis i opinionen på hemmaplan, delvis tack vare hårt vinklad rapportering.

Vi måste förstå att vår statsbildning är annorlunda
I den ryska republiken ingår ett antal delrepubliker och Moskvas inflytande över dessa går naturligtvis långt tillbaka i tiden. När man läser på om Ukrainas historia från storhetstiden på 800-talet och framåt inser man hur splittrad bilden är. Ukraina har egentligen aldrig varit den typ av kombinerad stat, nation och språklig kulturell enhet som t.ex. Danmark och Sverige har varit sedan kristendomen slog igenom. Stackars Norge har ju under lång tid antingen styrts från Köpenhamn eller från Stockholm. Och Finland gick från att ha varit svensk-styrt under århundraden till att vara styrt från Moskva på 1800-talet. Man passade på att bli fritt när tsardömet föll samman och valde NATO-medlemskap när Putin angrep Kiev.

Motsägelsefull tid
Ukrainas bördiga slätter har varit en stor tillgång genom århundradena, samtidigt som just detta också lockat främmande makter att ta för sig. Var det inte mongoler, så var det kosacker, polacker eller ryssar. I de framtida historieböckerna kommer kanske vår tid att beskrivas som motsägelsernas tid. Materiellt hade vi alla förutsättningar att skapa rimligt och rättvist välstånd, men andra motiv trängde fram och blockerade en fredlig samexistens. Lagom-tanken hade fortfarande inte slagit igenom.

Ovana vid demokrati och snart kommer Trump
Ur Putins och hans anhängares perspektiv är Krimhalvön och egentligen hela Ukraina en del av den naturliga intressesfär som han vill kontrollera. Ukraina kallas också för Lillryssland i vissa kretsar och helst vill Putin antagligen ha Ukraina på samma nivå som man har Belarus (det som vi kallade Vitryssland förr). Och befolkningen har inte vuxit upp med demokrati utan är van vid korruption och att samhället är dysfunktionellt. Det är samtidigt nästan 50 miljoner människor som bor i Ukraina och om de förmådde det, skulle de rimligtvis kunna åstadkomma ett samhälle som bättre motsvarar vad majoriteten vill. Först måste dock kriget ta slut. Och med Trump i Vita huset i januari 2025 lär Putin få som han vill.

Länktips: Den som vill läsa om Ukrainas historia hittar en hel del på Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Ukraina