Greta måste ha rätt eller fel

Det som kallas sociala medier kryllar av överdrifter, påhopp och diverse anklagelser, hot. hat, desinformation och konspirationsteorier. Tydligen har människor behov av att uttrycka sig nedvärderande om andra personer och företeelser. Kanske har detta behov funnits i alla tider, men att skillnaden nu är genomslaget – att så många kan nås effektivt. Påfallande ofta ser jag starka negativa omdömen om Greta Thunberg.

Har Greta fel – eller har hon rätt?
Ibland får jag lust att fråga personer som uppenbarligen tycker mycket illa om det Greta säger – och ibland om henne som person – om det är för att hon har fel i sitt budskap att vi måste lyssna på forskningen? Eller handlar aversionen mot Greta och hennes budskap om att hon har rätt? Att hon berör något som vissa personer vill slippa höra talas om? För att det stör världsbilden att behöva förändra beteendet? Något måste det ju vara. Antingen har Greta helt fel och då borde väl sakliga argument och belägg vara det rimliga bemötandet – inte aggressiva påhopp? Eller är det för att hon har rätt som så många uttrycker sig nedsättande? För att när argumenten tryter återstår bara förklenande omdömen, hat och hot?

Vad säger förnekarna till sina barn?
Förnekelse är en fas i processer kring förändring. Man förnekar att ett problem existerar för att slippa ta ställning. Hur länge ska i så fall detta fortsätta? Klimatförändringarna pågår, det visar alla tillgängliga data. Och vart det leder har forskarna sagt länge nu. Men förnekarna förnekar sig inte. De låtsas fortfarande att allt är som det brukat vara. Man undrar vad de säger till sina barn och barnbarn?
”Vi brydde oss inte om er – för vad har ni gjort för oss?”

Egoismen idag är fundamental och destruktiv.

Cirkulär ekonomi: En rad goda exempel

När Cirkulär Ekonomi ska förverkligas behövs såväl teoretiska modeller, ny kunskap, insikter om villkor, roller, sammanhang och helheter som praktiska exempel på genomföranden. Och allt detta behöver spridas kunskap och information om. Vad fungerar, vilka har lyckats, var finns de nya, livskraftiga initiativen och hur kan vi stötta dem? Stiftelsen Ekocentrum, där jag fram till och med 2011 hade förmånen att få vara chef, har fångat upp Cirkulär Ekonomi (CE) i sin nya utställning i Gamlestaden och genomförde den 1 december ett alldeles utmärkt seminarium på temat. Jag plockar här ut några minnesvärda delar och kommenterar. Se även min reflexioner i slutet av denna text. Den som vill ta del av seminariet i efterhand hittar en länk längst ner i denna fil.

Forskning och Utveckling
Chalmers Industriteknik har 11 personer som arbetar med CE. En av dem är Andreas Hanning, som inledde med att berätta om hur man arbetar med CE i forskning och utveckling och hur CE är ett verktyg för att nå hållbarhet. I designfasen kan den viktigaste frågan vara att fråga sig om produkten behövs, menar Andreas Hanning. Och om så är fallet måste designen ske på ett sätt som möjliggör redesign, återbruk och återvinning. Material ska naturligtvis väljas med tanke på förnybarhet och energiåtgången vid tillverkningen måste också vägas in, liksom energiåtgången vid användning av produkten. Spårbarhet och transparens, industriell symbios och att bygga värdekedjor som fungerar i loopar nämndes också. Ett projekt som nämndes var Resvinn som handlar om att ta till vara matsvinn och som inkluderat ett stort antal företag från flera branscher.

Göteborgs Stad: Cirkulära Göteborg
Nina Wolf, strategiansvarig CE i Göteborgs Stad, kom härnäst. ”Vi ska bli den cirkulära kunden”, sa Nina Wolf och menade på så sätt att staden ska gå före för att vid år 2030 kunna visa att man i upphandling och på andra sätt konsekvent väljer cirkulära lösningar. Mycket är redan igång. Leksaksbibliotek, Fixotek, Smarta Kartan och ett antal mål och planer har arbetats fram. Man inser också att det inte räcker att staden som organisation blir bra på det cirkulära, det är viktigt att resten av samhället hakar på och samverkar i samma riktning.

Godsinslösen AB: Vill öka värdet på befintliga produkter
Evalena Blomqvist, som länge arbetat med CE, och bl.a. var med och startade projektet RE:Source, var nästa talare. Hon arbetar idag på Godsinlösen Nordic AB, som har som affärsidé att öka varors, produkters och komponenters ekonomiska värde. I ett par effektiva och tänkvärda bilder visade hon hur stort resursuttag och avfall varje person orsakar: 60 ton resurser och 2,5 ton avfall per år. Runt millennieskiftet sprängdes gränsen av människans resursuttag, som då för första gången blev större än vad planeten själv genererar. Kurvan stiger brant. Bara 5 procent återanvänds, medan 60 procent försvinner och aldrig tas till vara, bl.a. vid gruvbrytning. är min gissning. Med ett materialhjul som stöd har Evalena Blomqvist tagit fram bra vägledning för hur verksamheter kan se på sin materialåtgång. En tankeställare är hur bristen på halvledare har synliggjort resursaptiten i världen, liksom att det inte var musikindustrin som digitaliserade sig själv. Att göra mer med mindre resurser är en utmaning.

Göteborgs Stad: Ska göra det möjligt att leva hållbart
Tove Lund, strategiansvarig för Leva Hållbart-strategin på Göteborgs Stad, Demokrati och medborgarservice, tog vid och kunde berätta att strategin går ut på att Göteborgs invånare och besökare ska ges förutsättningar att kunna leva hållbart, dvs göra det hållbara livet till standard. Under åren 2008 till 2018 ökade konsumtionen i Sverige 25 procent med hänsyn tagen till inflationen. En intressant bild var hur CO2-utsläppen fördelas per inkomstkategori i Sverige. Den halva av befolkningen som tjänar minst genererar 4 ton CO2 per år, medan den procent som tjänar mest genererar 43 ton. Se bild nedan.

CO2-utsläpp i Sverige per inkomstkategori

Sharing City
Tove Lund fördjupade därefter sin presentation i vad det egentligen innebär att leva i ett hållbart samhälle. För detta krävs kunskap och förutsättningar, men också en vilja och en motivation att söka de lösningar som är hållbara, lösningar som måste vara attraktiva. Hon berättade lite kort om projektet Sharing City, som hon tidigare arbetat med och som handlar om resursdelning och där Smarta Kartan nu tycks få efterföljare i några andra kommuner, en karta där olika aktörer och platser synliggörs.

Föregångare: 45 900 lagade par jeans
Eliina Brinkberg från Nudie Jeans var nästa talare. Nudie Jeans har en tid erbjudit gratis lagning av sina plagg som ett sätt att förlänga livslängden på plaggen, och naturligtvis också ett sätt att knyta kunden till sig. Förra året lagade man 45 900 par jeans. Och genom att erbjuda kunder att lämna tillbaka gamla jeans och få 20 procent rabatt på nya plagg lyckades man köpa tillbaka 9 218 par jeans. Plagg som togs tillvara på materialnivå. Bomullsproduktion är vattenkrävande och varje plagg som kan få en längre livslängd är naturligtvis bra.

Leksaksbibliotek – låna istället för att köpa
Nästa verksamhet som fick tillfälle att presentera sig var Leksaksbiblioteket, en ideell förening som fungerar ungefär som ett bokbibliotek. Projektledare Anna Zajc från föreningen berättade att många barn har mer än 500 leksaker i sin hemmamiljö och konsumtionen är stor. Genom att låna leksaker används resurserna på ett smartare sätt. Kostnaden för medlemskap är låg och kan i vissa fall ersättas av ideellt arbete. Det finns bara ett leksaksbibliotek i Sverige, men i Europa finns över 5 000. 75 procent av medlemmarna anser att de köper färre leksaker nu än när de inte var medlemmar.

Industriell Symbios i Sotenäs
Sotenäs Symbioscenter var näst på tur, där symbiosutvecklare Louise Staxäng-Torbäck presenterade hur kommunen och några viktiga företag redan för 10 år sedan tog tag i idén om industriell symbios. Det handlade om att ta till vara restprodukter från fiskindustrin på ett klokt sätt. Steg för steg har ett myller av verksamheter kopplats ihop resursmässigt på ett sätt som bara kan beskrivas som win-win. Det finns naturliga kopplingar till hur kvarglömda fiskereredskap, linor och plast kan bli nya produkter, hur landbaserade fiskodlingar kan knytas till nätverket osv.

Återbruk av möbler: Sajkla
Företaget Sajkla stod näst på tur för att berätta om hur man tagit tag i frågan om att underlätta återbruk och återanvändning av möbler och inredning inom offentlig verksamhet. VD Jenny Ekman berättade om sin nystartade verksamhet, som till stor del bygger på en lättfattlig och smart IT-lösning, som gör det enkelt att registrera och hitta produkter. Potentialen är stor. Av möbelmarknaden på dryga 20 miljarder kronor återbrukas idag bara en halv procent. Det allra mesta kasseras. Sajkla har säkerligen, om deras mjukvara är intuitiv, en stor chans att både göra nytta för hållbarheten och utvecklas som verksamhet.

Up-cycling: Barnjeans får nytt liv
I raden av exempel var det nu tid för Nimble Patch, som lagar trasiga barnjeans och ger dem ett nytt liv. Det finns många second hand-butiker som kasserar inlämnade klädesplagg, helt enkelt för att man inte har tid att laga dem. Nimble Patch fyller den funktionen och ger plaggen nytt liv. Man har skrädderiet i Mellerud, där det är framför allt kvinnor som annars hade stått långt från arbetsmarknaden som får chans att arbeta. Därmed finns också en social dimension i upplägget.

Ljus som tjänst: Brighteco
Joel Smedberg från Brighteco var näste talare. Hans företag säljer belysning som en tjänst. Man ser sig som partners med kunden och äger hårdvaran och kommer överens med kunden om vilka ljusbehov som finns. Genom att hårdvaran är modulär kan anläggningarna relativt lätt anpassas till behoven. Ljuskällorna är till största delen kasserade bildskärmar.

Återbruk Väst
Susan Runsten från Business Region Göteborg, BRG, var nästa talare och berättade om projektet Återbruk Väst, som handlar om byggsektorn. I Återbruk Väst har man haft åtta fallstudier för att konkret lära sig av hur återbruk kan realiseras. Av branschens 20 000 aktörer är det 36 st (!) som ägnar sig åt återbruk. Så här finns mycket att göra. Centrum för cirkulärt byggande och IVL Svenska Miljöinstitutet har haft viktiga roller i projektet, som också resulterat i flera rapporter och kunskapsuppbyggnad.

Post-fab byggelement, javisst!
Amilia Björklund och Maja Lindborg tog så vid och berättade om sitt projekt med post-fab-element. Lika väl som byggnadselement kan vara prefabricerade så måste det gå att reversera processen, tänkte de, och ta till vara befintliga väggelement när ett hus ska rivas. Vilket skulle bevisas. Man testade idén och fick med sig Derome som åtog sig att rekonditionera väggelementen på fabrik. Allt gick enklare än man hade trott och det visade sig möjligt att återbruka väggelement som tagit omhand på detta sätt. Innovativt och resurssparande. Idag är Amilia verksam på White arkitekter och Maja arbetar på Kaminsky arkitektbyrå.

IT-stöd: Palats
Henrik Olausson från Higate var näste presentatör. Han talade om sitt IT-stöd för återbruk som heter Palats. Appen kan användas av olika verksamheter för att inventera möbler etc, för att möjliggöra återbruk och för att var en lagringsresurs när man vill dokumentera projekt. Exemplet visar hur viktigt det är att återbruk och resurshantering får rätt typ av IT-stöd för att fungera.

Hands on: Återbruksbyrån
Återbruksbyrån, representerade av Jesper Kempenaar och Anton Franker, kom därnäst. Verksamheten uppstod ur projektet Återbruk Väst och fyller en funktion för att hjälpa fastighetsbolag, kommuner och byggbolag att återbruka inredningar och byggmaterial. Man identifierar, hanterar och cirkulerar, dvs fyller de funktioner som de andra aktörerna inte har egna resurser att lösa. Skulle något säljas vidare delas intäkten 50/50 med uppdragsgivaren, dvs upplägget bygger på samarbete och tillit. De har också en mellanlagringstjänst på 6 månader, som de än så länge är ensamma om.

Möjliggörare: RE:Source
Elin Larsson på RE:Source kom så sist i raden av presentatörer. RE:Source är ett strategiskt innovationsprogram, som finansieras av Energimyndigheten, Vinnova och Formas. Man finansierar innovationsprojekt kring resurshantering och cirkulär ekonomi och har till dags dato finansierat över 200 projekt, där mer än 90 procent av projekten räknar med att kunna fortsätta i någon form. Man fokuserar på produkter, tjänster och användning, utgår från ett systemperspektiv och vill säkra upp hållbara kretslopp. Man har lärt sig att många av de cirkulära företagen är små, samtidigt som de större projekten ofta förutsätter storskaliga lösningar. Det är också uppenbart att kunskap, tyvärr, byggs i silos, och inte över fackgränser som hade varit bra. En kontrollfråga som är bra att ställa är: Behövs produkten?

Mina reflexioner i efterhand
En fullspäckad förmiddag med många intressanta exempel på spirande, goda idéer för en cirkulär framtid blev serverad. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att mycket av det som nu växer fram är nytt, småskaligt och i en slags testfas. Det är svårt att i dagsläget se vilka verksamheter som kommer att utvecklas och bli dominerande i sina respektive nischer. Det är också viktigt att vi lyckas få med banker, investerare och andra beslutsfattare i förståelsen av vad som sker. Den nya ekonomin bygger på en annan logik, där det inte handlar om att vinna för att konkurrenter ska förlora, utan mer om att i samverkan gemensamt lösa problem och uppfylla behov, som det finns anledning för individer, företag eller samhället att betala för. En samarbetsekonomi ska ersätta konkurrensekonomin och det kommer att ställa nya krav på tillit, transparens och uthållighet. Hur gör man i ett industriellt symbios-sammanhang när en samverkanspart inte klarar sin ekonomi? Vem ska ansvar när beroendet är ömsesidigt? Osv. Det är hög tid att få med in forskarna från Handelshögskolan i processerna. Så att det finns förståelse på fler nivåer för hur den nya ekonomin ska byggas och utvecklas. Det vore synd om vi misslyckas med det cirkulära för att några inte har bjudits in att medverka. Och där kommer rollfördelningen in – vem är det som ska bjuda in Handelshögskolan? Vem ringer?

Länktips: Se hela seminariet inspelat här: https://digital-utstallning.ekocentrum.se/cirkular-ekonomi/cirkular-ekonomi-medvind-goteborg/

Om det starka och om det som inte kan beskattas

Hårdare tag mot brottslingar står högt på agendan hos ett antal partier. Man föreslår att lägenhetskontrakt ska kunna sägas upp om hyresgästen tillåter att lägenheten används som vapengömma. Mer avlyssning ska kunna ske för att få bättre koll på de kriminellas mobiltrafik. Under rubriken ”Trygghet” i sin rapport ”Förortslyftet” listar Liberalerna ett antal skärpningar på det rättsliga området. Som om trygghet bara vore en etikett för en tydligare kontrollapparat och i förlängningen farligt nära en orwellsk polisstat. Är det en svensk variant på thatcherism vi beskådar?

Avsändarens betydelse
När Margaret Thatcher styrde i Storbritannien kallades hon för järnladyn, för sina hårda nypor. Är det så att kvinnliga partiledare på den borgerliga sidan måste visa sin tuffa, handlingskraftiga sida? Ebba Busch och Nyamko Sabuni – profilerar de sig på tuffast möjliga förslag för att slippa framstå som kvinnliga? Driver Annie Lööf kraftiga nedskärningar av Arbetsförmedlingen för att på motsvarande sätt framstå som ”stark”? Är det lite av samma omvända logik som när Reinfeldt skrotade det svenska försvaret – att det är just för att han var Moderat som han kunde göra det? Och därmed är det OK för de kvinnliga partiledarna att ”kräva hårdare tag för de står ju egentligen för något annat”? Dvs avsändaren legitimerar ett större svängrum än om en socialdemokrat lagt ner försvaret eller om Göran Hägglund respektive Jan Björklund föreslagit samma saker som nu Busch och Sabuni gör?

Det hårda eller det mänskliga samhället
Det val vi står inför är att lyssna på ytterhögerns domedagsfanfarer och enkla svar på komplexa sammanhang – och i förlängningen riskera just den polisstat dessa antidemokrater drömmer om – eller att hejda oss och inse att det är inte straff och kontroll som bygger ett framtidsinriktat samhälle. Vill vi ha ett hårt eller ett mänskligt samhälle? Är det traditionellt manliga eller kvinnliga synsätt som ska dominera? Och ska vi då lyckas genomskåda hur kvinnliga partiledare som Busch och Sabuni driver ”manliga” förslag?

Betong eller tillit?
Det ska bli intressant att se hur ett parti som Socialdemokraterna väljer väg. Är det jobben, kärnkraften och vägbyggen som är viktigast, eller är det viktigare att satsa på långsiktigt hållbara lösningar, på solidarisk politik, på vård och omsorg och ett land där kunskap och tillit växer? Ska vi ha storskaliga och fossilberoende industrier och lösningar eller ska vi bygga ett samhälle som mer betonar varje människas ansvar och tillit till varandra?

Det mest värdefulla kan inte beskattas
Det finns en risk av ett val av Magdalena Andersson till ny S-ledare gör att hon känner sig manad att visa ”handlingskraft” och ”styrka”. Och på så sätt bidrar till att samhället får mer betong och BNP-ökning och mindre av sammanhållning. Tillit är ju så mycket svårare att mäta. Men är i längden så mycket mer värdefull. Även om den inte kan beskattas.


Back som väcker idéer

Förpackningar är ett bekymmer i sig. Fredagen den 27 november anordnade Johanneberg Science Park ett webbinarium med fokus på förpackningar i industrin. Ett av de exempel som kortfattat beskrevs är det som administreras av Svenska Retursystem AB och som tycks fungera för att alla parter gör sin del av helheten. Det handlar om de grå plastbackar som livsmedelsbranschen använder för att transportera varor till butik.

20 miljoner lådor
Det framkom att man har hållit på i 20 år med systemet och bara det är ju en hållbarhetsindikator. Efter 20 år är samtliga barnsjukdomar borta, per definition. Hälften av livsmedelsföretagens färskvaror distribueras med de grå backarna. 20 miljoner enheter är ute och snurrar i leveransflödet. Det är imponerande. Hur håller man koll på 20 miljoner produkter som hela tiden rör på sig?

Retursystems plastback

Affärsupplägg
Ett svar vi fick på webbinariet var standardisering istället för specialisering. Ett annat delsvar handlade om transparens och kontroll där dessa åtgärder passar in. När jag efteråt ställde följdfrågor fick jag mer detaljerade svar om hur affärsupplägget dels består av ett slags pantsystem som varje part i kedjan fakturerar vidare till nästa aktör, dels en dygnshyra som baseras på hur lådorna används. Och så kommer en slutkläm som jag funderar på:
”Drivkrafter för olika beteenden är centralt för att få det att funka”.

Win-win
Det låter som ett sätt att formulera ”What´s in it for me…?” _ vilken nytta har JAG av systemet, eller annorlunda uttryckt: det behövs ett tydligt win-win så att alla har en uppsida av systemet och ingen känner sig som eller de facto blir förlorare.

Detta illustrerar hela marknadsekonomins dilemma. Hur krånglar vi oss ur det gamla ”jag-vinner-på-att-du-förlorar”-tänket och istället riggar en ekonomi där alla blir och kan känna sig som vinnare?
Detta tål att fundera vidare på.

Arbete blir bättre med frivillighet

Vad menas med arbete? Är det något vi vill göra, väljer att göra eller måste göra? Är arbete något som utgår från en själv och de egna behoven eller är arbete något ”utifrån” som framställs som en möjlighet eller ett krav på individen? Är arbete något objektivt eller något subjektivt?

Oberoende eller beroende
Frågan om arbetets karaktär hänger ihop med självbilden. Den som är van vid egenförsörjning och att själv forma sin arbetsdag upplever troligen en stor frihet i arbetet, medan den som är beroende av en arbetsgivare för att få sitt arbete ersatt i pengar rimligen uppfattar sin situation som styrd av arbetsgivaren.

Kvalitet
Det intressanta är att det finns arbetsgivare som erbjuder sina anställda stor frihet i arbetet – frihet som på så sätt tar till vara vars och ens förmåga att kreativt bidra till helheten. Det är i gränssnittet mellan frihet och styrning av arbetets innehåll som framtiden avgörs. Så länge arbetets innehåll domineras av styrning ”uppifrån” frigörs inte de krafter som kan vara avgörande för kvaliteten på det vi åstadkommer.

Ta vara på vars och ens förmåga
Att erbjuda volontärer och frivilliga möjlighet att få visa vad de kan, kan vara en idé för att synliggöra sådant som individer kan bidra med. Det kräver dock modiga arbetsgivare, som vågar lita på att helheten vinner på att vars och ens förmåga tas till vara på ett optimalt sätt.

Arbetets former och innehåll behöver anpassas till en ny tid, där samarbete blir viktigare än konkurrens och där vi ständigt fokuserar på win-win.


Från C oro na till fotboll

Oundvikligen landar tankarna i Corona-hotet och konsekvenserna, som i skrivande stund inte går att överblicka. I land efter land slår viruset hårt mot befolkningen och epidemiologerna har bråda dagar att förklara för mer eller mindre pålästa journalister vad de ägnat sin yrkeskarriär åt. I Sverige har vi än så länge valt en väg, som inte spärrar in folk i husarrest. Skolor och förskolor håller öppet och vi förväntas hålla avstånd, sköta hygienen och hålla oss hemmavid. Om detta är rätt vet vi inte.

C oro na
Risken är uppenbar att samhällena inte mäktar med den enorma belastning det innebär att företag inte längre fungerar, att miljoner människor i världen blir arbetslösa och att den sociala oron breder ut sig. Det finns alltid krafter som vill utnyttja situationer för sina syften. Både Ryssland och Kina har anledning att hoppas på ett kraftigt försvagat EU. I USA har krisen omedelbart politiserats. I Vita Huset sitter en president som är mer intresserad av tittarsiffror på sina dagliga presskonferenser än att lösa de faktiska problem landet står inför.

Kan vi passa på att korrigera för fel?
Frågan är hur världen efter Covid-19 och efter Corona-virusets framfart ser ut. Blir det business as usual? Eller kommer kloka beslutsfattare att göra vad de kan för att korrigera världsekonomin på det sätt som lindrar effekterna av nästa katastrof? För att vi förr eller senare kommer att drabbas av nya globala hot är uppenbart. Klimatfrågan behöver lösas, liksom hur vi kan återställa stora delar av ekosfären, som faktiskt utgör fundamentet för våra dagliga liv. De ekonomiska klyftor som decennier av överkonsumtion resulterat i behöver åtgärdas på ett klokt sätt, liksom hur vi inordnar samhällsutvecklingen inom de planetära gränser forskarna länge talat om.

Krig eller fred
Det positiva med Corona-hotet är kanske att alla människor tvingas reflektera över vad som är viktigt och vad som skulle behöva justeras för att världsutvecklingen ska gå i rätt riktning. Lite märkligt är det att inte ens krigen tar paus i Corona-krisens spår. Miljoner människor kommer att mista livet och allt för att några vill ha makt över några andra. Har vi verkligen inte kommit längre i utvecklingen?

Fotbollslogik?
På sociala medier finns det en grupp människor som envisas med att bortse från det självklara att vetenskap, kunskap och utbildning går före allmänt tyckande och fördomar. Kanske är det så enkelt att några människor har låst sig i en viss världsbild och inte vill acceptera att det finns andra sätt att se på både problem och lösningar? Inte för att de skulle tvingas erkänna att de har fel (vilket de kanske har) utan för att det kan finnas andra sätt att se på världen, som inte passar in i vederbörandes förklaringsmodell. Kanske är det den fanatiska tillhörigheten till ett fotbollslag i vått och torrt som nu smittar av sig på andra samhällsområden? Samma in-i-döden-trofasthet, samma gapighet, samma blinda tillhörighetskänsla som spritt sig till andra delar av samhället? Då biter inga sakargument. Då är allt en fråga om känsla, engagemang och att tillhöra en klan, en grupp som vägleder och styr.

Jag säger som en svensk politiker brukar säga när frågorna blir för detaljerade: ”Jag vet inte”.

Kasta inte (in) handduken!

Den 23 januari hade GP en debattartikel av Cecilia Solér från Handelshögskolan som ifrågasätter de strategier storföretag som Ikea och H&M har valt för att bidra till en annan resurshushållning än dagens. Solér menar att företagen signalerar att konsumenterna kan fortsätta att konsumera som vanligt och att löftena om återanvändning av produkter och material är orealistiska. ”Det är nämligen svårt att återvinna textilfibrer”, skriver hon. Hon hänvisar till forskare som pekar på att återvinning blir downcycling, dvs att fibrerna ganska snabbt blir lump eller slutar som isoleringsmaterial. De storskaliga återvinningsindustriernas miljöpåverkan är heller inte kartlagda, påpekar Solér och avslutar: Det är greenwashing på en ny nivå. (Se artikeln här intill).

Ta fasta på det som är klokt
De stora aktörerna inom textil och heminredning inser att deras nuvarande affärsmodeller inte är hållbara. Ikea har t.ex. lanserat en ambition att vara helt cirkulära till 2030. De kommer att testa olika abonnemangsupplägg för möbler, det som också kallas funktionsförsäljning eller tjänstifiering. De ska säkra upp att plastprodukter tillverkas av cirkulerad plast och att olika möbler går att plocka isär och återanvända på delproduktnivå. För mig är Ikeas budskap klokt. Att fortsätta som tidigare och tära på jordens resurser är inte rimligt. Att lägga ner företaget inte heller. Att få konsumenterna att acceptera nya former av hyrköp, nyttjandeavtal eller återbäring för välskötta produkter låter som utmärkta modeller att testa.

Flera lösningar
Det betyder inte att Cecilia Solér har fel. Framför allt textilsidan är ett bekymmer som hon beskriver. Tillverkningen, de korta nyttjandetiderna och miljöbelastningen är ett stort problem. Men det finns företag som testar nya sätt att förhålla sig till kläder och textilier. Nudie Jeans reparerar t.ex. sina plagg åt kunderna. Vi behöver hitta sätt att bromsa konsumtionsökningen och nya sätt att ta betalt för nyttjandet av produkter. Råmaterial behöver tas fram och testas i stor skala ur det som kan växa utan kemikalieanvändning och utan stora krav på vattenresurser.

Bambu, björk, hampa eller ?
Cellulosabaserade fibrer har en viktig roll i den framtida textilproduktionen. Lokalt producerade material behöver kunna bearbetas lokalt och kunna ingå i ett återbrukande kretslopp för att ta vara på resurser. Globalt kommer det att behövas flera olika lösningar. Och då är det viktigt att vi uppmuntrar företag som vill förändra sina affärsmodeller och innovativa nya företag som står för något helt nytt.

Forskningen och EU
Det forskas en hel del på lösningar inte minst kring hur blandade material kan detekteras. Högskolan i Borås arbetar med frågan. Och senast 2025 kräver EU att medlemsländerna samlar in textilavfall separat. Januariavtalet mellan regeringen, Centern och Liberalerna innebär dessutom att Sverige ska införa producentansvar för textilier. Då måste kläder samlas in på ungefär samma sätt som förpackningar, tidningar etc. Det är ju tyvärr bara 1 procent av alla plagg som blir nya kläder idag, enl stiftelsen Ellen MacArthur.

Textilt återbruk
Textilt återbruk är något som vi har diskuterat på Orust under en tid. Och då handlar det om flera olika lösningar. Dels upcycling så att gamla plagg får ett nytt värde och ett nytt liv genom design, dels genom att överskott och funktionsdugliga råvaror kan användas för att skapa korta serier av textila produkter. Det gäller att tänka som mormor gjorde – att inte slänga bort något som är användbart. Att bara säga nej till textil återvinning utan att titta på alternativen är inte så konstruktivt. Den hållbara vägen består av flera olika stigar, som alla behöver testas.

Tidningen Forskning och Framsteg hade en bra och hoppfull artikel förra året, som kan rekommenderas:
https://fof.se/tidning/2019/5/artikel/de-forskar-pa-cirkulart-mode

Och här är GP-artikeln:


Det börjar med konstruktionen och designen

Dagens linjära ekonomi är en rak linje. Det kvittar hur effektiv produktion du har, om du gör en bil med färre delar eller använder mindre energi – du använder ändå material. I en cirkulär modell å andra sidan, där det redan från början är tänkt att produkten ska tillbaka i systemet, kommer komponenter och material att tas om hand och återanvändas. ” Så förklarar Ellen MacArthur i en aktuell intervju (länk se nedan) varför hon anser att linjära produkter är mindre värda än de cirkulära.

Konstruktörer behöver tänka bortom sin produkt
Designers och konstruktörer behöver uppmuntras att se hur deras skapande process kan bygga något mycket vidare än produkten och hur produkten kan passa in i ett resursbevarande system, hävdar Ellen MacArthur. Hon var en framgångsrik jorden-runt-seglare innan hon sadlade om och startade den stiftelse som bär hennes namn och som bättre än de flesta lyckats förmå industrin och beslutsfattare att förstå värdet med en cirkulär ekonomi.

Demontering minst lika viktig som montering
Följer man Ellen MacArthurs tankegång blir det uppenbart att vi måste undvika att skapa komplexa kompositmaterial, som är svåra att separera och återanvända på något annat sätt. Hela kemiindustrin måste bygga upp en ny kunskap kring reversibla kemiska processer. Energiinnehållet i en framtagen produkt ska heller inte gå till spillo. En mycket stor del av de produkter som tagits fram de senaste hundra åren måste rimligen ifrågasättas ur ett cirkulärt perspektiv och framför allt måste varje ny produkt skapas utifrån ett cirkulärt materialflödestänkande. Demontering måste bli minst lika viktigt som montering. Hur en produkt ska avlägsnas ur sitt sammanhang kommer att kräva lika tydliga ”IKEA”-beskrivningar som hur man sätter samman något. Restvärdet på en produkt får ju inte gå förlorat på grund av slarv eller okunskap.

Från avfall till resurs – hur ser bokföringen ut?
Det svåra med cirkulär ekonomi är trots allt inte att hitta produkter och material. Det svåra kommer att bli att identifiera, ta till vara och förstärka det ekonomiska restvärde som finns i det som vi traditionellt kallar ”avfall”. Istället för avfall är ju restprodukten en resurs, som någonstans i kedjan går från att vara ett kvittblivningsproblem (en kostnad) till att vara en tillgång även ekonomiskt. Här behöver vi nya modeller för hur ekonomer ska beräkna värde och restvärde på det ”värdelösa” avfallet.

Vem äger en produkt?
Kopplat till ekonomin finns frågan om ägandet. Vem äger en produkt som ingår i en cirkulär ekonomi? Blir inte konsekvensen att ägandet blir underordnat en slags systemtillhörighet? Måste inte den cirkulära ekonomin också innebära att nyttjandet av produkter i olika faser är det centrala – inte det fysiska ägandet? Och måste vi inte skapa en ny slags cirkulär moms som möjliggör en rättvis beskattning av produkter som ”gör flera varv” i samhället innan den upphör att vara en produkt?

Vi har bara börjat nosa på detta, känner jag.

Länktips: https://www.dezeen.com/2019/06/11/ellen-macarthur-circular-economy-designers/

Varje produkt har varit något, är något annat just nu och blir så småningom något nytt….

En ödmjuk kunskapssyn, tack

Beprövad och etablerad vetenskap är viktigt att kunna luta sig mot i de flesta fall. Den systematik och den kritiska granskning som alltid medföljer ett vetenskapligt förhållningssätt är avgörande för att forskningen ska stå på stabil grund och utgöra utgångspunkt för förslag, beslut och investeringar. Det låter bra, så långt. Men det räcker inte.

Alternativ utanför ramen
Ibland finns det avvikelser, som inte ryms inom den definition forskningen satt upp. Även om läkekonsten har kommit väldigt långt idag och det finns botemedel och effektiva bromsmediciner för tidigare dödliga virussjukdomar finns det fortfarande tillstånd och sjukdomar som den gängse läkekonsten inte klarar att hantera. I de fall där den gängse läkekonsten går bet är det intressant med alternativmedicinens lösningar. Akupunktur för smärtlindring är ett sådant exempel. Med sin bakgrund i urgammal kinesisk läkekonst är akupunkturen fortfarande ett alternativ ”utanför” den gängse mainstream-fåran.

Placebo fungerar, eller?
Det är hoppfullt på något sätt, detta att det finns fenomen som fortfarande gäckar forskningen och som inte är kartlagda fullt ut. Det ger oss alla en förhoppning om att det finns mer att utforska. Eller ta detta med placeboeffekten. Humbug skulle den strikt bokstavstroende läkaren hävda, eller manipulation. Att placeboeffekten inte har med läkekonst att göra utan mer handlar om självsuggession och människans förmåga att inbilla sig saker. Ändå fungerar det. Folk blir friska, till och med när de får veta att den medicin de tar är placebo, dvs ur gängse vetenskapligt perspektiv helt overksam medicin.

Självläkningen
Ett bekymmer, tycker jag, är att den gängse läkekonsten så ensidigt fokuserar på symptombehandling istället för att se till hela människans situation och hur olika tillstånd, sjukdomar och värden samverkar. Att kroppen har en självläkande kapacitet vet vi, alla vi som kämpat igenom olika migränanfall utan att medicinera. Inte bara skrubbsår läker, utan mycket mer lyckas kroppen ofta själv balansera och läka. Ett suveränt system vi har detta, som fungerar 24/7 utan att vi behöver medvetandegöra processerna. ”Nu ska du smälta maten, nu ska du ta ett andetag, nu ska du rena vätskorna….” är ingenting vi behöver tala om för våra organ. De bara fungerar – i normaltillståndet.

Vidar Rehab läggs ner
I Sverige har det sedan år 1985 funnits en institution i Järna, som utgått ifrån människan i sin helhet och som i sina behandlingar på olika sätt försökt stärka självläkningsprocesserna, även med konstnärliga inslag. Vidarkliniken, senare Vidar Rehab, har arbetat mycket framgångsrikt för att hjälpa patienter tillbaka till ett friskt liv. Många gånger när den gängse läkekonsten kommit till vägs ände har man i Järna kunnat erbjuda ett alternativ, som i många fall hjälpt patienterna att må bättre och även bli friska. Fibromyalgi, olika cancerformer och svårare kroniska invärtes sjukdomar är sådant man har behandlat. Nu har politikerna i Stockholms Läns Landsting beslutat att inte förlänga avtalet med Vidar Rehab och verksamheten läggs ner.

”Ogrundade idéer”
I en debattartikel i Dagens medicin 2017 förklarar en ledande liberal politiker sitt ställningstagande: ”.. (vi måste) orka stå emot ogrundade idéer om alternativ­medicin. Patienterna ska kunna lita på vårdens kvalitet och att de behandlingsmetoder som vården använder vilar på vetenskaplig grund. ”
(Hela debattartikeln – se länk nedan). Dvs det är enbart den gängse läkekonsten som får definiera kvalitet. Alternativa behandlingar ses som ogrundade. Att hundratals patienter lovordar behandlingen viftas bort med svepande formuleringar om ”vinstintressen” och ”kvacksalveri”, trots att verksamheten sedan starten drivits utan vinstintresse och trots väldokumenterade patientfall.

Den enda vägen – fundamentalismens vagga
Det hela påminner om den blinda tron på den enda ekonomiska vägen med en evigt ökad tillväxt, evigt ökande lån och skuldsättningar, en evig konsumtions- och BNP-ökning. Som om det inte längre finns alternativa svar på de stora frågorna. Som om vi aldrig skulle kunna flytta kunskapshorisonten och göra nya upptäckter. Här dominerar istället en tydlig övertro på den egna ståndpunkten, som hamnar snubblande nära kravet på en ideologisk renlärighet. Det är som man hellre stänger dörren för utveckling än vågar låta det dominerande synsättet utmanas av andra och se värdet med genomarbetade hållbara alternativ. I de flesta andra sammanhang är mångfald något positivt, men uppenbarligen inte inom sjukvården.

Ödmjuk kunskapssyn
Den lärdom jag menar vi kan dra av ovanstående är att främja en kunskapssyn som betonar ödmjukhet inför att vi långt ifrån vet allt om tillvaron och att vi gör klokt i att inte låsa oss i ensidiga tolkningar av hur världen ser ut. Elva procent av människorna är vänsterhänta, kanske en naturens egen fingervisning om att det kan vara smart att att inte ensidigt hävda en enda framkomlig väg på de problem vi ställs inför.

Misteln tillskrivs särskilda egenskaper inom naturmedicinen.

Länktips: Debattartikel i Dagens Medicin

https://vidarrehab.se/



Vi står inte över naturen

Det är tragiskt att människor inte inser hur sammanflätade vi alla är med naturen och hela ekosystemet. Det är inte bara insekterna som håller på att försvinna genom att ekonomiska faktorer bidrar till den stora användningen av gifter i jordbruket. Det är också ett stort bekymmer att människor njuter av att döda vilda djur. Med vilken rätt gör man detta? Vad är det som gör dödandet så viktigt och riktigt? Det handlar ju knappast om matförsörjning, utan det är ett slags primitivt härskarbehov som kommer till uttryck.

Troféjägare i Sydafrika 2018

Den svarta giraffen finns inte stora antal och kvinnan som sköt den förklarar sitt beteende med att giraffen var aggressiv mot andra giraffer. Det må så vara, men naturen har egna metoder att reglera naturliga beteenden – hela evolutionen har handlat om att arter utvecklats i ett större sammanhang. Vi måste som människor inse att vi är en del av systemet, inte härskare.

En annan delfråga är naturligtvis varför Sydafrika tillåter denna typ av jakt – det borde rimligen räcka med fotosafaris för att låta turister uppleva den fantastiska faunan och de vackra djuren. Turister, som säkert ger intäkter till guider, hotell och besöksnäringen väl så bra som troféjägarna.

Vi har mycket att lära av naturfolk och ursprungsbefolkningar som levt i samklang med naturen i årtusenden.