Tusen dagar har passerats. Tusen dagar av krig i Europa. Med många döda, med städer och fabriker i ruiner, med människor, barn inte minst, som får livslånga trauman att bearbeta. Och allt för att en rysk ledare anser sig ha rätt till ett annat land. Och ett visst medhåll har han troligtvis i opinionen på hemmaplan, delvis tack vare hårt vinklad rapportering.
Vi måste förstå att vår statsbildning är annorlunda I den ryska republiken ingår ett antal delrepubliker och Moskvas inflytande över dessa går naturligtvis långt tillbaka i tiden. När man läser på om Ukrainas historia från storhetstiden på 800-talet och framåt inser man hur splittrad bilden är. Ukraina har egentligen aldrig varit den typ av kombinerad stat, nation och språklig kulturell enhet som t.ex. Danmark och Sverige har varit sedan kristendomen slog igenom. Stackars Norge har ju under lång tid antingen styrts från Köpenhamn eller från Stockholm. Och Finland gick från att ha varit svensk-styrt under århundraden till att vara styrt från Moskva på 1800-talet. Man passade på att bli fritt när tsardömet föll samman och valde NATO-medlemskap när Putin angrep Kiev.
Motsägelsefull tid Ukrainas bördiga slätter har varit en stor tillgång genom århundradena, samtidigt som just detta också lockat främmande makter att ta för sig. Var det inte mongoler, så var det kosacker, polacker eller ryssar. I de framtida historieböckerna kommer kanske vår tid att beskrivas som motsägelsernas tid. Materiellt hade vi alla förutsättningar att skapa rimligt och rättvist välstånd, men andra motiv trängde fram och blockerade en fredlig samexistens. Lagom-tanken hade fortfarande inte slagit igenom.
Ovana vid demokrati och snart kommer Trump Ur Putins och hans anhängares perspektiv är Krimhalvön och egentligen hela Ukraina en del av den naturliga intressesfär som han vill kontrollera. Ukraina kallas också för Lillryssland i vissa kretsar och helst vill Putin antagligen ha Ukraina på samma nivå som man har Belarus (det som vi kallade Vitryssland förr). Och befolkningen har inte vuxit upp med demokrati utan är van vid korruption och att samhället är dysfunktionellt. Det är samtidigt nästan 50 miljoner människor som bor i Ukraina och om de förmådde det, skulle de rimligtvis kunna åstadkomma ett samhälle som bättre motsvarar vad majoriteten vill. Först måste dock kriget ta slut. Och med Trump i Vita huset i januari 2025 lär Putin få som han vill.
Då och då läser jag i en bok om sufficiency in business, tillräcklighet i affärer. Det känns som att det är ett viktigt bidrag till korrigeringen av hur ekonomin egentligen behöver underordnas resurstillgången, naturens förmåga till återhämtning och reproduktion samt en rimlig och nyanserad syn på välståndsutveckling. På ett sätt borde konceptet beskrivas som principen om lagom.
Språkligt Språkvetare brukar hävda, jag vet inte om det stämmer, att vi i det svenska ordet lagom har en innebörd och nyans som inte finns i andra språk. Att det är svårt att översätta ordet lagom till andra språk just för att det har den innebörd ordet har. Kanske är det den dubbla dimensionen av att både objektivt och subjektivt fånga det tillräckliga som är ”lagom”-begreppets avvikande innebörd. Att oavsett utgångspunkt och oavsett vems perspektiv som gäller så fungerar ordet. Enough, att det är nog, saknar kanske den allmänna innebörden. Det som räcker för den ena kanske inte är tillräckligt för den andre. Genug säger tyskarna och fastnar väl i samma subjektiva perspektiv som britterna. Fransmännens modéré minns jag inte nyansen av. Ma francais est trés pauvre. Jag har i princip glömt all skolfranska.
Vad är det att vara framgångsrik? När det gäller affärer, business, är lagom naturligtvis svårt att sätta upp som målsättning. Lagom stor verksamhet, lagom lönsam, växande i lagom takt… det är inte så handelshögskolorna lär ut hur företag ska drivas. Allt handlar om maximering och gärna snabbt hög omsättning och (viktigast) stor vinst. Om sedan miljön tar skada, konkurrenter och konsumenter drabbas eller andra sidoeffekter uppstår är det oftast ”acceptabla” sidoeffekter av en framgångsrik ekonomisk verksamhet. Och det är nog där vi måste börja. Att få utbildningarna att inkludera ett annat perspektiv på vad som är framgångsrikt. Maximal vinst på kortast möjliga tid är inte Målet med stort M. Det är att ansvarsfullt och med måttlighet erbjuda kunder, samarbetspartner, anställda och konkurrenter en verksamhet som bygger upp framtida värden, inte till varje pris omsätter värden till vinst.
Jag kommer säkert att återkomma till detta tema när jag läst lite mer i boken.
Nu bekänner moderaterna färg på område efter område. TV4:s Kalla Fakta om den SD-styrda trollfabriken tycks leda till att M accepterar att SD underminerar den demokratiska processen och kombinerat med hur Tidögänget dröjer med besked om presstödet, och den därav följande pressdöden, kan bara konstateras att M inte tycker att respekten för olika åsikter och hur de kommer till uttryck i allmänna val är så viktig.
Dränera staten på pengar är en idé man satsar på Det är sorgligt att konstatera att demokratin i moderat tappning utan vidare kan försvagas. Under låtsasrubriker som valfrihet och konkurrens har man lyckats skada den svenska skolan med ett marknadsliknande koncernkoncept, som tydligen ska få fortsätta, trots att förutom att det dränerar staten på resurser också skadar svenska företags möjlighet att anställa rätt utbildad personal. Man fortsätter med idén och vill nu slussa skattepengar till stora energikoncerner som ska tjäna pengar på storskalig kärnkraft, har man tänkt sig.
Människans behov går före Och i Dagens Nyheter den 18 maj kommer en moderat helsida om hur miljöpolitiken behöver bli mer moderat. (Se länk nedan). Tunga företrädare från hela landet skriver mångordigt om hur vi måste sluta sätta den biologiska mångfalden i centrum och i stället inrikta oss på människans behov i första hand.
Ur DN debattartikel 18 maj
Absolut ingen forskning… Jag läser artikeln. Jag läser den igen. Ingenstans hänvisas till forskning. Man tänker sig en arbetsgrupp som ska söka dialog med relevanta intressenter. Människans behov måste sättas främst. Resurser måste användas, hävdar man, även om det skulle drabba rödlistade arter. Man ser framför sig en moderat miljöpolitik, som i första hand fokuserar på resursbehovet baserat på en fortsatt tillväxt och en ökad välfärd. Mer av samma, således, samma lösningar som har försatt oss och planeten i ett katastrofalt läge.
”Rätt avvägningar” = mer av samma som skapat problemen Mer tillväxt, mer resurser, mer av allt är den moderata lösningen. Om den biologiska plattformen tar stryk, så får den göra det. Nu handlar det ju om att göra ”rätt avvägningar”, som man skriver. Och så lånar man ett SD-grepp, som tydligen är framgångsrikt. Det är bilden av verkligheten som är skev och det är medias fel, som blåser upp problemen på ett oproportionerligt sätt. Så här skriver man:
Ur DN debatt-artikel 18 maj
Bilden av verkligheten viktigare än verkligheten? Det är således medias fel att folk uppfattar hoten mot den biologiska mångfalden och att dessa hot är allmänt kända. Inte ett ord i texten om hur verkligheten ser ut, utan det är bilden av verkligheten som man vänder sig mot. Fakta-resistensen är nästan i klass med den från SD. Och vart tar det politiska samtalet vägen om det är ”mediebilden” som är problemet?
Fakta! De av oss som bryr sig om verkliga fakta behöver bli ännu bättre på att belägga hur det ser ut. När motkrafterna tar de här greppen: resurser, tillväxt, välfärd, behov kopplat till mediabilden av verkligheten, blir det viktigt att underbygga påståenden på rätt sätt. Intervjua fiskarna i Bottenhavet hur de ser på strömmingen och sin möjlighet att fortsätta fiska. Och då behöver vi fristående medier som gör dessa intervjuer och som kan skapa opinion baserat på fakta och inte på vad berörda intressenter har för särintressen.
Kortsiktig egoism kommer inte vinna På en annan nivå är bekymret att sanning och lögn jämställs och att åsikter och fakta ges samma tyngd. Det är starka ekonomiska intressen som backar upp en fortsatt (oändlig? – hur då??) tillväxt och en ökad exploatering av resurser. Men varje kraft inspirerar till en motrörelse. Det är trots allt hoppfullt att den kortsiktiga egoismen knappast kommer att kunna vinna, bara fördröja det som måste ske.
Ett exempel på hur delar av byggbranschen inser att resursslöseriet måste brytas framgår av en intressant debattartikel i tidningen Arkitekten. Se länk nedan. Byggbranschen i Sverige består av 121 000 företag.
Diego Carneiro har startat och driver sedan 2009 den ideella organisationen AmaZonArt. Jag mötte honom den 17 april, då han spelade i Kampala, Uganda. AmaZonArt vill ge barn och unga människor i fattiga och eftersatta delar av Amazonasregionen i Brasilien gratis musikalisk utbildning. Diego Carneiro sätter gärna rubriken ”att orkestrera fred” på sina konserter och framföranden. AmazonArt ser som sitt uppdrag att sprida det som är bra och vackert genom konst och utbildning kring ett gott beteende. Målet har varit att starta upp ungdomsorkestrar och främja utbildningsverksamhet på avlägsna platser där det normalt inte finns någon tillgång till klassisk musik. AmaZonArt och Diego Carneiro har gett musikaliska workshops i Kenya, Mexiko, Peru, Ecuador, England och Schweiz. Och nu nyligen i Uganda.
Diego Carneiro
Han visste mycket väl vem Frans Helmerson är. Cellister håller naturligtvis kontakt. Men det mest intressanta med denne skicklige cellist är hur han har insett att musiken och konsten har en inbyggd förmåga att skärpa sinnena och skapa förutsättningar för ett bokstavligen lyhört sätt att förhålla sig till världen. Jag kunde naturligtvis inte hålla mig och föreslog att han kopplade sitt projekt till Mozart, kanske Amazon Mozart….
När Diego berättade och visade bilder från sina möten med bl.a. massajerna i Afrika blev det väldigt tydligt hur ett celloinstrument med sin fylliga och känslomässiga ton har ett universellt budskap. Även nomadfolk kan ta till sig den ton och den stämning som en cello återger. Även om det låter märkligt i deras öron, kanske. Cellons kvalitet går inte att ta miste på.
Det finns något hoppfullt i en person som Diego Carneiro och hans sätt att ta vara på sin unika talang och låta den göra nytta på ett oväntat sätt. Han hade kunnat lägga sin tid på egna konserter eller att turnera med en orkester på sedvanligt sätt. Men istället blir han en ambassadör för fred, där musiken blir hans domän och där språk och skillnader mellan folkgrupper blir ointressanta. Musikens språk är universellt.
Det finns något hoppfullt i att musiken, genom Diego och andra, kan nå ut till fattiga och till barn och unga på det här sättet, när all rapportering handlar om hur unga människor lockas in i narkotikahandel, uppgörelser och destruktiva miljöer.
” – Här ser vi högst personaltäthet, många sjuksköterskor, den till utbildning sett mest kompetenta omsorgspersonalen, och flest nöjda brukare.” Detta säger Rasmus Broms vid Göteborgs Universitet som utrett kvalitén på äldreboenden som inte drivs av kommuner. Det han funnit är att det är icke-vinstdrivande organisationer överlag är bäst på äldreomsorg i Sverige. Detta när man jämfört fyra kategorier boenden under sju år.
2 639 verksamheter analyserades ! De kategorier man jämfört är icke-vinstdrivande organisationer och stiftelser, privata bolag, börsnoterade bolag och riskkapitalbolag. De undersökte personaltäthet, tillgång till sjuksköterskor, personalens utbildningsnivå, boendenöjdhet, samt hur väl boendena uppdaterat sina handlingsplaner. Hela 2 639 icke-kommunala äldreboenden har analyserats mellan åren 2012 och 2019. Resultatet kan på så sätt anses vara representativt för den icke-kommunala sektorn.
Den som är billigast är det av något skäl Underlagen till studien har hämtats från SCB och från Socialstyrelsens nationella enhets- och brukarundersökningar för särskilt boende för äldre. Och på ett sätt är det märkligt att detta blir en nyhet. Det blir bäst resultat om inte vinstintressen, eller ännu värre extrema vinstintressen, får styra hur man anställer, bemannar, och i övrigt driver en verksamhet. Vi ser det hela tiden. Hur kvaliteten sjunker när vinstkraven ökar. Man anställer personal med lägre utbildning (och lägre lönekrav). Jag är övertygad om att Malmbanans urspårningar i Norrbotten hänger ihop med hur man har upphandlat översyn och kvalitetskontroller. Den billigaste fick jobbet. Och den verksamheten var billig för att man inte förstod kraven eller för att man bara hade priset att konkurrera med.
Schweiz borde vara förebild Jag drar mig till minnes hur de resonerade i Schweiz när jag hade lite med det landet att göra. Där förstod alla att ”det måste bli lite dyrare nu när vi vill ha kvalitet”. Schweiziska ur håller hög kvalitet och kunderna betalar gärna för detta. Schweizisk precision inom tågtrafiken borde på liknande sätt bli riktmärket för svensk upphandling. Eller ur?
Ta vara på mervärdena Framför allt måste de icke-vinstdrivande verksamheterna inom skola och vård och omsorg få den uppskattning och det erkännande de förtjänar. Och få en automatisk fördel vid all kommunal upphandling. Är man bättre för brukare och för samhället i stort bör man ha en fördel i upphandlingen. Civilsamhällets olika organisationer behöver tydligare stöd och uppskattning. Eftersom man levererar tydliga mervärden.
Sedan Putins invasion av Ukraina är det många som anser att ett NATO-medlemskap är en bra garant för att vårt land ska kunna freda sig mot rysk aggression. Tröskeln för att angripa Sverige militärt blir för hög när vi har hela NATO bakom ryggen, heter det. Detta NATO-medlemskap har ännu så länge inte blivit verklighet, mest på grund av att Turkiet, dvs Erdogan, ser en möjlighet att använda situationen till sin fördel. Men det finns flera andra kraftiga frågetecken kring NATO-medlemskapet som inte alls diskuteras. Legitimiteten i beslutet är en sådan. Att beslutet strider mot grundlagen är det flera som noterat. Men det finns fler frågetecken.
Vad händer i gråzonen? Hur ser egentligen beslutsgången ut i olika konfliktskeden? När kliver NATO fram och för befäl över svensk trupp? I vilket militärt eller säkerhetspolitiskt skede ger Sveriges regering och överbefälhavare NATO beslutanderätt och över vad? Det är fullt tänkbart att vårt land drabbas av sabotage, explosioner vid strategiska objekt, blockerade transporter och/eller begränsad internettrafik etc. Dvs en angripare förbereder ett militärt angrepp genom att skada infrastruktur, ledningsförmågor och annat. Samhället är mycket sårbart och med relativt små medel skulle en fiende kunna åstadkomma stor skada. I vilket skede i en ”gråzon” där det varken råder krig eller fred skulle NATO kallas in? Och kan medlemsstaterna, helt i enlighet med medlemsstadgan, välja vilka konflikter de deltar i? Kommer svensk trupp delta i Turkiets terrorbekämpning och kommer Turkiet agera på svensk mark?
SD är inte som andra partier Ett av de fyra Tidöpartierna har genom åren haft goda kontakter med Ryssland. För drygt ett år sedan skrev t.ex. Expressen: ”Sverigedemokraterna och andra nationalistiska aktörer kämpar mot stämpeln som Kremlvänliga – senast i markeringen mot att SD-riksdagsledamoten Roger Richthoff spridit rysk krigspropaganda. Expressen har kartlagt högerprofilerna – med tidigare koppling till SD – som hyllat den ryska skendemokratin som Kremls inbjudna ”valobservatörer”, berömt Putin på plats i Moskva och jobbat för den ryska propagandamaskinen. (—) – Det här är ett väldigt bra demokratiskt exempel som västvärlden kan följa, sa den förre SD-toppen Erik Almqvist i rysk tv om folkomröstningen på Krim 2020.” Även SÄPO har varnat för personer med täta kontakter österut.
Vad händer med NATO om flera medlemmar byter ledarskap? Vi blir då och då påminda om hur rysk propaganda och ryska pengar bidragit till att Trump kunde bli vald till president i USA och till att Marine LePen så när blev det i Frankrike. Vad händer med NATO om USA och/eller Frankrike får en ledare som står i skuld till Putin? Och hur länge tänker de tre borgerliga partierna i Tidögänget tolerera att SD underminerar den svenska NATO-ansökan, exempelvis genom att SD uppmuntrar till koranbränningar och andra konflikthöjande åtgärder?
Krig leder inte till fred På ett principiellt plan måste vi också inse att fredsarbetet behöver förstärkas. Det är inte mer vapen och mer konflikter världen behöver när hela grundvalen för samhället står på spel genom hur vi överutnyttjar resurser och fortsätter att förbränna fossila kolväten. Freden uppstår aldrig som en konsekvens av kriget utan kan bara växa fram där det finns en ömsesidig respekt för olikheter.
Det som kallas sociala medier kryllar av överdrifter, påhopp och diverse anklagelser, hot. hat, desinformation och konspirationsteorier. Tydligen har människor behov av att uttrycka sig nedvärderande om andra personer och företeelser. Kanske har detta behov funnits i alla tider, men att skillnaden nu är genomslaget – att så många kan nås effektivt. Påfallande ofta ser jag starka negativa omdömen om Greta Thunberg.
Har Greta fel – eller har hon rätt? Ibland får jag lust att fråga personer som uppenbarligen tycker mycket illa om det Greta säger – och ibland om henne som person – om det är för att hon har fel i sitt budskap att vi måste lyssna på forskningen? Eller handlar aversionen mot Greta och hennes budskap om att hon har rätt? Att hon berör något som vissa personer vill slippa höra talas om? För att det stör världsbilden att behöva förändra beteendet? Något måste det ju vara. Antingen har Greta helt fel och då borde väl sakliga argument och belägg vara det rimliga bemötandet – inte aggressiva påhopp? Eller är det för att hon har rätt som så många uttrycker sig nedsättande? För att när argumenten tryter återstår bara förklenande omdömen, hat och hot?
Vad säger förnekarna till sina barn? Förnekelse är en fas i processer kring förändring. Man förnekar att ett problem existerar för att slippa ta ställning. Hur länge ska i så fall detta fortsätta? Klimatförändringarna pågår, det visar alla tillgängliga data. Och vart det leder har forskarna sagt länge nu. Men förnekarna förnekar sig inte. De låtsas fortfarande att allt är som det brukat vara. Man undrar vad de säger till sina barn och barnbarn? ”Vi brydde oss inte om er – för vad har ni gjort för oss?”
När Cirkulär Ekonomi ska förverkligas behövs såväl teoretiska modeller, ny kunskap, insikter om villkor, roller, sammanhang och helheter som praktiska exempel på genomföranden. Och allt detta behöver spridas kunskap och information om. Vad fungerar, vilka har lyckats, var finns de nya, livskraftiga initiativen och hur kan vi stötta dem? Stiftelsen Ekocentrum, där jag fram till och med 2011 hade förmånen att få vara chef, har fångat upp Cirkulär Ekonomi (CE) i sin nya utställning i Gamlestaden och genomförde den 1 december ett alldeles utmärkt seminarium på temat. Jag plockar här ut några minnesvärda delar och kommenterar. Se även min reflexioner i slutet av denna text. Den som vill ta del av seminariet i efterhand hittar en länk längst ner i denna fil.
Forskning och Utveckling Chalmers Industriteknik har 11 personer som arbetar med CE. En av dem är Andreas Hanning, som inledde med att berätta om hur man arbetar med CE i forskning och utveckling och hur CE är ett verktyg för att nå hållbarhet. I designfasen kan den viktigaste frågan vara att fråga sig om produkten behövs, menar Andreas Hanning. Och om så är fallet måste designen ske på ett sätt som möjliggör redesign, återbruk och återvinning. Material ska naturligtvis väljas med tanke på förnybarhet och energiåtgången vid tillverkningen måste också vägas in, liksom energiåtgången vid användning av produkten. Spårbarhet och transparens, industriell symbios och att bygga värdekedjor som fungerar i loopar nämndes också. Ett projekt som nämndes var Resvinn som handlar om att ta till vara matsvinn och som inkluderat ett stort antal företag från flera branscher.
Göteborgs Stad: Cirkulära Göteborg Nina Wolf, strategiansvarig CE i Göteborgs Stad, kom härnäst. ”Vi ska bli den cirkulära kunden”, sa Nina Wolf och menade på så sätt att staden ska gå före för att vid år 2030 kunna visa att man i upphandling och på andra sätt konsekvent väljer cirkulära lösningar. Mycket är redan igång. Leksaksbibliotek, Fixotek, Smarta Kartan och ett antal mål och planer har arbetats fram. Man inser också att det inte räcker att staden som organisation blir bra på det cirkulära, det är viktigt att resten av samhället hakar på och samverkar i samma riktning.
Godsinslösen AB: Vill öka värdet på befintliga produkter Evalena Blomqvist, som länge arbetat med CE, och bl.a. var med och startade projektet RE:Source, var nästa talare. Hon arbetar idag på Godsinlösen Nordic AB, som har som affärsidé att öka varors, produkters och komponenters ekonomiska värde. I ett par effektiva och tänkvärda bilder visade hon hur stort resursuttag och avfall varje person orsakar: 60 ton resurser och 2,5 ton avfall per år. Runt millennieskiftet sprängdes gränsen av människans resursuttag, som då för första gången blev större än vad planeten själv genererar. Kurvan stiger brant. Bara 5 procent återanvänds, medan 60 procent försvinner och aldrig tas till vara, bl.a. vid gruvbrytning. är min gissning. Med ett materialhjul som stöd har Evalena Blomqvist tagit fram bra vägledning för hur verksamheter kan se på sin materialåtgång. En tankeställare är hur bristen på halvledare har synliggjort resursaptiten i världen, liksom att det inte var musikindustrin som digitaliserade sig själv. Att göra mer med mindre resurser är en utmaning.
Göteborgs Stad: Ska göra det möjligt att leva hållbart Tove Lund, strategiansvarig för Leva Hållbart-strategin på Göteborgs Stad, Demokrati och medborgarservice, tog vid och kunde berätta att strategin går ut på att Göteborgs invånare och besökare ska ges förutsättningar att kunna leva hållbart, dvs göra det hållbara livet till standard. Under åren 2008 till 2018 ökade konsumtionen i Sverige 25 procent med hänsyn tagen till inflationen. En intressant bild var hur CO2-utsläppen fördelas per inkomstkategori i Sverige. Den halva av befolkningen som tjänar minst genererar 4 ton CO2 per år, medan den procent som tjänar mest genererar 43 ton. Se bild nedan.
CO2-utsläpp i Sverige per inkomstkategori
Sharing City Tove Lund fördjupade därefter sin presentation i vad det egentligen innebär att leva i ett hållbart samhälle. För detta krävs kunskap och förutsättningar, men också en vilja och en motivation att söka de lösningar som är hållbara, lösningar som måste vara attraktiva. Hon berättade lite kort om projektet Sharing City, som hon tidigare arbetat med och som handlar om resursdelning och där Smarta Kartan nu tycks få efterföljare i några andra kommuner, en karta där olika aktörer och platser synliggörs.
Föregångare: 45 900 lagade par jeans Eliina Brinkberg från Nudie Jeans var nästa talare. Nudie Jeans har en tid erbjudit gratis lagning av sina plagg som ett sätt att förlänga livslängden på plaggen, och naturligtvis också ett sätt att knyta kunden till sig. Förra året lagade man 45 900 par jeans. Och genom att erbjuda kunder att lämna tillbaka gamla jeans och få 20 procent rabatt på nya plagg lyckades man köpa tillbaka 9 218 par jeans. Plagg som togs tillvara på materialnivå. Bomullsproduktion är vattenkrävande och varje plagg som kan få en längre livslängd är naturligtvis bra.
Leksaksbibliotek – låna istället för att köpa Nästa verksamhet som fick tillfälle att presentera sig var Leksaksbiblioteket, en ideell förening som fungerar ungefär som ett bokbibliotek. Projektledare Anna Zajc från föreningen berättade att många barn har mer än 500 leksaker i sin hemmamiljö och konsumtionen är stor. Genom att låna leksaker används resurserna på ett smartare sätt. Kostnaden för medlemskap är låg och kan i vissa fall ersättas av ideellt arbete. Det finns bara ett leksaksbibliotek i Sverige, men i Europa finns över 5 000. 75 procent av medlemmarna anser att de köper färre leksaker nu än när de inte var medlemmar.
Industriell Symbios i Sotenäs Sotenäs Symbioscenter var näst på tur, där symbiosutvecklare Louise Staxäng-Torbäck presenterade hur kommunen och några viktiga företag redan för 10 år sedan tog tag i idén om industriell symbios. Det handlade om att ta till vara restprodukter från fiskindustrin på ett klokt sätt. Steg för steg har ett myller av verksamheter kopplats ihop resursmässigt på ett sätt som bara kan beskrivas som win-win. Det finns naturliga kopplingar till hur kvarglömda fiskereredskap, linor och plast kan bli nya produkter, hur landbaserade fiskodlingar kan knytas till nätverket osv.
Återbruk av möbler: Sajkla Företaget Sajkla stod näst på tur för att berätta om hur man tagit tag i frågan om att underlätta återbruk och återanvändning av möbler och inredning inom offentlig verksamhet. VD Jenny Ekman berättade om sin nystartade verksamhet, som till stor del bygger på en lättfattlig och smart IT-lösning, som gör det enkelt att registrera och hitta produkter. Potentialen är stor. Av möbelmarknaden på dryga 20 miljarder kronor återbrukas idag bara en halv procent. Det allra mesta kasseras. Sajkla har säkerligen, om deras mjukvara är intuitiv, en stor chans att både göra nytta för hållbarheten och utvecklas som verksamhet.
Up-cycling: Barnjeans får nytt liv I raden av exempel var det nu tid för Nimble Patch, som lagar trasiga barnjeans och ger dem ett nytt liv. Det finns många second hand-butiker som kasserar inlämnade klädesplagg, helt enkelt för att man inte har tid att laga dem. Nimble Patch fyller den funktionen och ger plaggen nytt liv. Man har skrädderiet i Mellerud, där det är framför allt kvinnor som annars hade stått långt från arbetsmarknaden som får chans att arbeta. Därmed finns också en social dimension i upplägget.
Ljus som tjänst: Brighteco Joel Smedberg från Brighteco var näste talare. Hans företag säljer belysning som en tjänst. Man ser sig som partners med kunden och äger hårdvaran och kommer överens med kunden om vilka ljusbehov som finns. Genom att hårdvaran är modulär kan anläggningarna relativt lätt anpassas till behoven. Ljuskällorna är till största delen kasserade bildskärmar.
Återbruk Väst Susan Runsten från Business Region Göteborg, BRG, var nästa talare och berättade om projektet Återbruk Väst, som handlar om byggsektorn. I Återbruk Väst har man haft åtta fallstudier för att konkret lära sig av hur återbruk kan realiseras. Av branschens 20 000 aktörer är det 36 st (!) som ägnar sig åt återbruk. Så här finns mycket att göra. Centrum för cirkulärt byggande och IVL Svenska Miljöinstitutet har haft viktiga roller i projektet, som också resulterat i flera rapporter och kunskapsuppbyggnad.
Post-fab byggelement, javisst! Amilia Björklund och Maja Lindborg tog så vid och berättade om sitt projekt med post-fab-element. Lika väl som byggnadselement kan vara prefabricerade så måste det gå att reversera processen, tänkte de, och ta till vara befintliga väggelement när ett hus ska rivas. Vilket skulle bevisas. Man testade idén och fick med sig Derome som åtog sig att rekonditionera väggelementen på fabrik. Allt gick enklare än man hade trott och det visade sig möjligt att återbruka väggelement som tagit omhand på detta sätt. Innovativt och resurssparande. Idag är Amilia verksam på White arkitekter och Maja arbetar på Kaminsky arkitektbyrå.
IT-stöd: Palats Henrik Olausson från Higate var näste presentatör. Han talade om sitt IT-stöd för återbruk som heter Palats. Appen kan användas av olika verksamheter för att inventera möbler etc, för att möjliggöra återbruk och för att var en lagringsresurs när man vill dokumentera projekt. Exemplet visar hur viktigt det är att återbruk och resurshantering får rätt typ av IT-stöd för att fungera.
Hands on: Återbruksbyrån Återbruksbyrån, representerade av Jesper Kempenaar och Anton Franker, kom därnäst. Verksamheten uppstod ur projektet Återbruk Väst och fyller en funktion för att hjälpa fastighetsbolag, kommuner och byggbolag att återbruka inredningar och byggmaterial. Man identifierar, hanterar och cirkulerar, dvs fyller de funktioner som de andra aktörerna inte har egna resurser att lösa. Skulle något säljas vidare delas intäkten 50/50 med uppdragsgivaren, dvs upplägget bygger på samarbete och tillit. De har också en mellanlagringstjänst på 6 månader, som de än så länge är ensamma om.
Möjliggörare: RE:Source Elin Larsson på RE:Source kom så sist i raden av presentatörer. RE:Source är ett strategiskt innovationsprogram, som finansieras av Energimyndigheten, Vinnova och Formas. Man finansierar innovationsprojekt kring resurshantering och cirkulär ekonomi och har till dags dato finansierat över 200 projekt, där mer än 90 procent av projekten räknar med att kunna fortsätta i någon form. Man fokuserar på produkter, tjänster och användning, utgår från ett systemperspektiv och vill säkra upp hållbara kretslopp. Man har lärt sig att många av de cirkulära företagen är små, samtidigt som de större projekten ofta förutsätter storskaliga lösningar. Det är också uppenbart att kunskap, tyvärr, byggs i silos, och inte över fackgränser som hade varit bra. En kontrollfråga som är bra att ställa är: Behövs produkten?
Mina reflexioner i efterhand En fullspäckad förmiddag med många intressanta exempel på spirande, goda idéer för en cirkulär framtid blev serverad. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att mycket av det som nu växer fram är nytt, småskaligt och i en slags testfas. Det är svårt att i dagsläget se vilka verksamheter som kommer att utvecklas och bli dominerande i sina respektive nischer. Det är också viktigt att vi lyckas få med banker, investerare och andra beslutsfattare i förståelsen av vad som sker. Den nya ekonomin bygger på en annan logik, där det inte handlar om att vinna för att konkurrenter ska förlora, utan mer om att i samverkan gemensamt lösa problem och uppfylla behov, som det finns anledning för individer, företag eller samhället att betala för. En samarbetsekonomi ska ersätta konkurrensekonomin och det kommer att ställa nya krav på tillit, transparens och uthållighet. Hur gör man i ett industriellt symbios-sammanhang när en samverkanspart inte klarar sin ekonomi? Vem ska ansvar när beroendet är ömsesidigt? Osv. Det är hög tid att få med in forskarna från Handelshögskolan i processerna. Så att det finns förståelse på fler nivåer för hur den nya ekonomin ska byggas och utvecklas. Det vore synd om vi misslyckas med det cirkulära för att några inte har bjudits in att medverka. Och där kommer rollfördelningen in – vem är det som ska bjuda in Handelshögskolan? Vem ringer?
Hårdare tag mot brottslingar står högt på agendan hos ett antal partier. Man föreslår att lägenhetskontrakt ska kunna sägas upp om hyresgästen tillåter att lägenheten används som vapengömma. Mer avlyssning ska kunna ske för att få bättre koll på de kriminellas mobiltrafik. Under rubriken ”Trygghet” i sin rapport ”Förortslyftet” listar Liberalerna ett antal skärpningar på det rättsliga området. Som om trygghet bara vore en etikett för en tydligare kontrollapparat och i förlängningen farligt nära en orwellsk polisstat. Är det en svensk variant på thatcherism vi beskådar?
Avsändarens betydelse När Margaret Thatcher styrde i Storbritannien kallades hon för järnladyn, för sina hårda nypor. Är det så att kvinnliga partiledare på den borgerliga sidan måste visa sin tuffa, handlingskraftiga sida? Ebba Busch och Nyamko Sabuni – profilerar de sig på tuffast möjliga förslag för att slippa framstå som kvinnliga? Driver Annie Lööf kraftiga nedskärningar av Arbetsförmedlingen för att på motsvarande sätt framstå som ”stark”? Är det lite av samma omvända logik som när Reinfeldt skrotade det svenska försvaret – att det är just för att han var Moderat som han kunde göra det? Och därmed är det OK för de kvinnliga partiledarna att ”kräva hårdare tag för de står ju egentligen för något annat”? Dvs avsändaren legitimerar ett större svängrum än om en socialdemokrat lagt ner försvaret eller om Göran Hägglund respektive Jan Björklund föreslagit samma saker som nu Busch och Sabuni gör?
Det hårda eller det mänskliga samhället Det val vi står inför är att lyssna på ytterhögerns domedagsfanfarer och enkla svar på komplexa sammanhang – och i förlängningen riskera just den polisstat dessa antidemokrater drömmer om – eller att hejda oss och inse att det är inte straff och kontroll som bygger ett framtidsinriktat samhälle. Vill vi ha ett hårt eller ett mänskligt samhälle? Är det traditionellt manliga eller kvinnliga synsätt som ska dominera? Och ska vi då lyckas genomskåda hur kvinnliga partiledare som Busch och Sabuni driver ”manliga” förslag?
Betong eller tillit? Det ska bli intressant att se hur ett parti som Socialdemokraterna väljer väg. Är det jobben, kärnkraften och vägbyggen som är viktigast, eller är det viktigare att satsa på långsiktigt hållbara lösningar, på solidarisk politik, på vård och omsorg och ett land där kunskap och tillit växer? Ska vi ha storskaliga och fossilberoende industrier och lösningar eller ska vi bygga ett samhälle som mer betonar varje människas ansvar och tillit till varandra?
Det mest värdefulla kan inte beskattas Det finns en risk av ett val av Magdalena Andersson till ny S-ledare gör att hon känner sig manad att visa ”handlingskraft” och ”styrka”. Och på så sätt bidrar till att samhället får mer betong och BNP-ökning och mindre av sammanhållning. Tillit är ju så mycket svårare att mäta. Men är i längden så mycket mer värdefull. Även om den inte kan beskattas.
Förpackningar är ett bekymmer i sig. Fredagen den 27 november anordnade Johanneberg Science Park ett webbinarium med fokus på förpackningar i industrin. Ett av de exempel som kortfattat beskrevs är det som administreras av Svenska Retursystem AB och som tycks fungera för att alla parter gör sin del av helheten. Det handlar om de grå plastbackar som livsmedelsbranschen använder för att transportera varor till butik.
20 miljoner lådor Det framkom att man har hållit på i 20 år med systemet och bara det är ju en hållbarhetsindikator. Efter 20 år är samtliga barnsjukdomar borta, per definition. Hälften av livsmedelsföretagens färskvaror distribueras med de grå backarna. 20 miljoner enheter är ute och snurrar i leveransflödet. Det är imponerande. Hur håller man koll på 20 miljoner produkter som hela tiden rör på sig?
Retursystems plastback
Affärsupplägg Ett svar vi fick på webbinariet var standardisering istället för specialisering. Ett annat delsvar handlade om transparens och kontroll där dessa åtgärder passar in. När jag efteråt ställde följdfrågor fick jag mer detaljerade svar om hur affärsupplägget dels består av ett slags pantsystem som varje part i kedjan fakturerar vidare till nästa aktör, dels en dygnshyra som baseras på hur lådorna används. Och så kommer en slutkläm som jag funderar på: ”Drivkrafter för olika beteenden är centralt för att få det att funka”.
Win-win Det låter som ett sätt att formulera ”What´s in it for me…?” _ vilken nytta har JAG av systemet, eller annorlunda uttryckt: det behövs ett tydligt win-win så att alla har en uppsida av systemet och ingen känner sig som eller de facto blir förlorare.
Detta illustrerar hela marknadsekonomins dilemma. Hur krånglar vi oss ur det gamla ”jag-vinner-på-att-du-förlorar”-tänket och istället riggar en ekonomi där alla blir och kan känna sig som vinnare? Detta tål att fundera vidare på.
