Vad vill Klimatalliansen?

Klimatalliansen.nu lanserade sig i veckan med en artikel på DN-Debatt signerad Anders Wijkman, Gudrun Schyman, Kristina Persson och KG Hammar m.fl. Med 15 uppropsliknande punkter summerar man vad som behöver tas tag i från beslutsfattarnas horisont, för att vi ska ha en chans att klara klimatutmaningen. Det går att ha synpunkter på flera av de 15 punkterna och det vore kanske bra. Texten presenteras för övrigt i något längre format på föreningens hemsida. (Länk se nedan).

Jag hade tänkt peta i punkterna, men …
Först tänkte jag ägna denna bloggtext till att bena i några av de 15 punkterna, där jag vill komplettera eller ifrågasätta formuleringarna. Men efter ett nära två timmar långt telefonsamtal med klimatkämpen Ragnar Jönsson, som driver flera klimatgrupper på Facebook, landade jag i en några andra slutsatser. I slutet av denna bloggtext skickar jag ändå med ett konkret tips om någon från Klimatalliansen.nu skulle råka läsa…

Ett – det finns många initiativ
Det finns många initiativ på klimatområdet. Föreningar och lösare nätverk som var och en på sitt sätt försöker bidra med opinionsbildning, kunskap, förslag, aktioner och lobbying. Av de existerande räcker det att nämna Greta Thunberg och Fridays for Future, Extinction Rebellion, Klimatriksdagen och Naturskyddsföreningen Klimatgrupp för att peka på hur många olika, men även snarlika, initiativ det finns. Och det är min första invändning mot Klimatalliansen.nu – att det ju redan finns flera klimatinitiativ som på snarlika sätt försöker kanalisera engagemanget hos fåtalet engagerade i syfte att nå ett ännu slumrande flertal och ett genuint politiskt genomslag. Vad är det för fel på de initiativ som finns? Varför ytterligare ett? Söndra och härska verkar vara motkrafternas bästa strategi.

Två – ”tidigare….”
Företrädarna, undertecknarna av DN-artikeln, och framför allt de kända namnen, är alla ”tidigare”. Tidigare partiledare (V och F!), tidigare EU-parlamentariker, tidigare (S)-minister, tidigare ärkebiskop osv. Vad sänder det för signal? Att de nu är fria att säga vad de tycker, men att den aktiva yrkesrollen begränsar möjligheten till detsamma? Hittade man ingen aktiv känd företagsledare, ingen aktuell och upphaussad influencer, ingen TV-kändis…?

Tre – vad blir man medlem i och vem uttalar sig i föreningens namn?
På hemsidan är det väldigt oklart vad ett medlemskap i Klimatalliansen innebär. Är det egentligen ett nätverk mer av typen Greenpeace eller är det en folkrörelseliknande verksamhet med årsstämma, lokalavdelningar och gräsrotsdemokrati man siktar på? Vem uttalar sig i föreningens namn? Formen för verksamheten är oklar. Inte ens de 15 undertecknarna av DN-artikeln har gått och in gillat de uppföljande Facebook-inlägg föreningen lagt ut. Lanseringen i ”gammelmedia” och på sociala plattformar har nog inte koordinerats speciellt noga. Jag är inte så aktiv på twitter, men jag följer några personer där. I skrivande stund är det 28 personer som följer @Klimatalliansen på twitter. När jag kollar vilka följarna är hittar jag President Biden med sitt @PUTUS-konto bland de 28 (!).

Fyra – abstraktionsnivån är ett problem
Initiativen behövs. Klimatfrågan är akut och borde vara en gemensam angelägenhet för de demokratiska partierna. Men miljörörelsens och senare även klimatrörelsens dilemma är ju att motkrafterna är så starka. Business-as-usual är så integrerat i våra vardagliga liv att vi inte ser hur manifestets 15 punkter skulle kunna förverkligas. Och kan vi gräsrötter inte formulera kraven på ett medialt tillgängligt sätt, utan abstraktioner, så får vi inte maktens aktörer att förflytta sig. Det behövs andra former än de gängse. Inte nödvändigtvis utomparlamentariska uppror, utan helt nya plattformar och strukturer som kan kanalisera både frågeställningar, debatt och lösningar.

Idé – virtuell kommun
Till exempel skulle en ny beslutandenivå för de långsiktiga, nödvändiga, frågeställningarna kunna inrättas. Först på försök i två år för att utvärderas och därefter permanentas i någon form. Om det inrättas en ”virtuell kommun”, som alla svenska medborgare per automatik blir medborgare i, kan denna plattform fungera parallellt med de nuvarande tre nivåerna kommun, region, stat. Kommuner kan då välja att delegera vissa frågor till den virtuella beslutsplattformen, där mer av direktdemokrati kan få ta plats. För att skapa legitimitet kring förändringsbeslut om inte annat. Kanske rådgivande i vissa lägen, men kanske även beslutande…

Idé forts – det har med legitimiteten och tidsaxeln att göra
Om inte annat borde detta utredas på ett skyndsamt sätt. Just för att det är bråttom. Den virtuella kommunen skulle kanske enklast fånga upp prioriteringsfrågor av typen ”ska vi prioritera bostäder av en viss typ…” eller ”är det rimligt att avveckla en företeelse på 3, 5 eller 7 år” ? Om vi menar allvar med det som Klimatalliansen skriver om 10% utfasning av fossilberoendet per år är det stora förändringar som samhället står inför och då räcker inte ett val vart fjärde år för att ge legitimitet åt alla detaljbeslut.

Ett litet tips till Klimatalliansen
Slutligen skulle jag föreslå Klimatalliansen att i anslutning till varje av de 15 avsnitten addera 3-4 studiecirkelfrågor som olika grupper kan välja att diskutera. Dvs hjälpa till att konkretisera de halvabstrakta mål och ambitioner som punkterna ger uttryck för. Så att det äntligen blir lite verkstad. Det måste vara slutsnackat nu, snart 30 år efter Rio-konferensen och 50 år efter Stockholms-konferensen. Det är vi skyldiga våra barn och barnbarn.

Länktips: https://www.klimatalliansen.nu

Gränsen för vad som är ”vi”

Idag sattes jag på några tankespår av en forskare, vars tankar jag gärna tar del av. När hans alster är offentligt kanske jag återkommer med synpunkter och perspektiv på hans alster, men dagens process väckte andra funderingar som jag tänkte ventilera här.

Är bombmannen en av oss?
Samhällets sammanhållning, kittet som håller oss samman som samhälle, kan vi sätta fingret på vad det är? Vad gör oss till ett ”vi”? Var det ”vi” som drabbades av explosionen på Övre Husargatan i Göteborg i förra veckan? Är det ”vi” som nu har att hantera konsekvenserna av förödelsen? Är bombmannen en av ”oss”?

Splittrarna
Högernationalisterna gör vad de kan för att splittra oss i ”vi” och ”dom”. Om det finns problem i samhället så är de orsakade av ”dom”, inte av ”oss”. Det är ”dom”, alla de andra, de vänsterliberala, säger högernationalisterna, som har svikit det folkhem som en gång fanns. Nu är det ”vi” som ska återetablera folkhemmet med stort F. Make Sweden Great Again, typ.

Militär och undantagstillstånd – för trygghet ?
Det de har som verktyg för detta är enligt Åkesson att sätta in militär i det civila samhället, att utlysa undantagstillstånd och bygger sin argumentation på att förstärka rädslor och motsättningar. Det är så genomskinligt, så svagt underbyggt och så blekt som framtidsvision. Mer vapen, mer förtryck, mer vi-mot-dom. Inte gemenskap, inte positiva handlingar, inte solidaritet. Istället ska makt och mer makt ge trygghet, säger dom. Så fel de har.

I marknadens ”vi” ingår inte förlorarna
Det samhället behöver är mer av rättvisa, förståelse och empati – inte mer av motsättningar. Det är när vi förstår varandras behov och drivkrafter vi kan hitta de gemensamma lösningarna och det som förenar oss. Men högerfolket vill inte förena. Nyliberalerna, som bara ser marknaden som sin nyckel till frihet, jamsar med och låter nationalisterna hållas. Mer av ”tillväxt” och vinster ska bygga ett rikare samhälle. Och vem som blir rik på det är ju givet – det är inte de med små resurser, med lite utbildning och svaga odds på arbetsmarknaden. Deras ”vi” inkluderar inte förlorarna.

Tunnas ”vi:et” ut?
Så frågan blir lite hängande i luften. Vilka är ”vi”? Är det vi som trängs på spårvagnen, som håller på ett lokalt fotbollslag eller som bekräftar varandra i olika sociala sammanhang? Håller ”vi:et” på att tunnas ut? Späds definitionen ut så att det blir väldigt lite som förenar oss när allt utbud finns tillgängligt hela tiden? Eller händer det något när mer än 100 lägenheter plötsligt gjordes obeboeliga och vi insåg att vi är alla resenärer på samma båt? Att vi alla kan drabbas av planerade eller oplanerade olyckor och att inget egentligen är säkert?

Respekt för andras värderingar måste begränsa vår frihet
Även en konstnär med dubbelt polisskydd omkommer, tragiskt nog för alla inblandade. Vilks tänjde onödigt långt på sin konstnärliga frihet, anser jag. Den enes frihet får aldrig gå ut över andra människors välbefinnande. Bara för att det är tillåtet är det inte lämpligt att skoja om allting. Det vet minsta barn. Man skrattar inte åt sådant som andra blir sårade av

Om forskarens arbete ska jag återkomma vid rätt tillfälle. Det är viktiga saker han håller på med, som har med framtiden att göra.


Läget: Cirkulära textilier i stor skala

Johanneberg Science Park ordnade den 30 september ett webbinarium på temat textil återvinning. För Västra Götaland finns det ett flertal skäl till att fokusera på detta. Här finns kemiklustret i Stenungsund, Vargöns försöksanläggning, forskare vid Chalmers, RISE och IVL och många fler som sitter på viktiga roller och kunskaper kring hur våra textilier ska bli mer cirkulära. Seminariet var informativt och gav en lägesbild, som jag ska försöka sammanfatta här. På slutet några egna funderingar.

Sysav:s Siptex och Wargön
Maria Ström från Wargön Innovation och Erik Perzon från IVL beskrev hur två automatiska sorteringsanläggningar fungerar i Wargön respektive Siptex. (Länk till SYSAVs Siptex-anläggning och till Wargön se nedan). I Wargön är man inriktad på försöksverksamhet och olika samarbeten, medan Siptex testar materialåtervinning i tre fraktioner. Det som återstår att klargöra i båda fallen är hur värdekedjan ska definieras och hur olika kostnader ska täckas – t.ex. hur resårer, knappar och blixtlås ska avlägsnas. Skillnaden på de båda anläggningarna är att Siptex hanterar återvinning, medan Wargön kan generera volymer för både återbruk och återvinning. Wargön är mer inriktad på innovativa lösningar och mindre volymer.

Skogsindustrin
Helena Claesson från Södra beskrev hur projektet Once More fungerar. Skogens råvara är basen i processen. Man behöver stora och kontinuerliga returflöden men ser bl.a. plasttryck på kläder som ett problem. Vi fick lära oss att det tillverkas mer än 100 miljoner ton textila fibrer per år. Och att bara en bråkdel återvinns. Södras målsättning är att 50 procent av de fibrer de levererar ut ska komma från återvunnet material och att man år 2025 når en volym på 25000 ton per år. Det man trycker på som saknas är ett genomtänkt system för returer av textiler, storskalig sorteringsteknik och tillräckliga drivkrafter och motiv för modeindustrin att medverka till storskalig recycling.

Klipp-och-klistra-teknik
Karin Lindqvist från RISE berättade sedan om det fungerar med molekylär ”klipp-och-klistra”, när hon utgår från polyester och PET-produkter för att få fram råvara till nya produkter. Hennes forskning är en del av EU-projektet Cilotex som syftar till att återskapa de ämnen som ingår utgör basen i många plagg. Från tröja till tröja, som hon beskrev det. Framtagning av plagg ur återvunna kemikalier reducerar CO2-utsläppen med cirka 35% jämfört med den jungfruliga processen. Ett problem man brottas med är färgpigment, som kräver lösningsmedel och höga temperaturer för att avlägsnas.

Kolet – och konsumtionen
Martin Seemann från Chalmers berättade så om termokemisk materialåtervinning. Det han forskar på handlar om de allra minsta beståndsdelarna och hur kolet kan tas till vara i CCS, CCU, förgasning, pyrolys etc. Som grundläggande forskning är det naturligtvis viktigt att förstå hur processerna kan se ut även när kolet är atomärt. En intressant kommentar kom i chatten under konferensen från en annan forskare på Chalmers, som gick ut på att vi konsumerar dubbelt så mycket textil nu som för 20 år sedan. En effektiv åtgärd vore att minska konsumtionen.

Avslutande kommentarer från branschen och arrangörerna
Anna-Karin Sundelius från HM berättade lite om hur det företaget siktar på att bara sälja hållbart framtagna textilier år 2030. Ett par andra företag fick också ge sin syn på frågan. Gustav Zettergren från VGR påpekade att både CCS och CCU-tekniken kommer för sent. Cecilia Tall från TEKO tipsade om att Upphandlingsmyndigheten har en guide för cirkulär upphandling. Anna-Karin Sundelius pekade på behovet av infrastruktur, något som arrangörerna Lars Josefsson från Johanneberg Science Park och Nils Hannerz från IKEM fångade upp i slutorden och betonade vikten av vägar, hamnar och järnvägar för att klara logistiken.

Egna tankar – Modeindustrin genererar 92 miljoner ton avfall per år
Stefan Persson, som i högsta grad bidragit till att HM är ett framgångsrikt och globalt modeföretag, anses vara Sveriges rikaste person med en förmögenhet på 178 000 000 000 kronor, 178 miljarder. Det ger honom en plats på världens 100-lista. Han är säkert en idol för många som ser framgången i företagandet som det viktigaste någon kan åstadkomma. Nu säger HM att de ska ställa om och bli hållbara till 2030. Samtidigt läser jag i en rapport från 2020 att ”Impacts from the fashion industry include over 92 million tonnes of waste produced per year and 79 trillion litres of water consumed.” (Länk se nedan). Är det så här vi vill ha det? Måste inte tillverkande företag ta ett större ansvar för det avtryck deras verksamhet gör? Är det rimligt att ett framgångsrikt företag belastar miljön på ett sådant sätt och låter andra ta hand om de problem som verksamheten orsakar?

Ta ansvar för konsekvenserna!
Vi inte rimligen fortsätta att kortsiktigt skapa vinst och långsiktigt skapa problem på de affärsverksamheter som bedrivs. Rimligen måste varje företag ta ansvar för konsekvenserna av sin verksamhet och inkludera detta ansvarstagande i sin affärsmodell. Om Södras uppgift stämmer att det tillverkas textil i storleksordningen 100 miljoner ton per år och om forskarna har rätt i att vi slänger 92 miljoner ton textilavfall per år visar det på en vilken potential som finns att ta fasta på. Eller så visar det på hur kortsiktig branschen är.

Alla måste göra sitt
Samtidigt är det viktigt att vi försöker hantera konsekvenserna av dagens överkonsumtionssamhälle. Vi förgiftar jorden, fyller haven med plast och ändrar hela klimatet med våra CO2-utsläpp. I ren självbevarelsedrift behöver vi adressera dessa frågor snarast. Och då är det troligen nödvändigt med både små- och storskaliga lösningar för att ta vara på restvärdena i de produkter som tjänat ut. Och framför allt måste alla, konsumenter, företagare, politiker…. alla fundera över sin roll i helheten.

Nya affärsmodeller och nytt ansvarstagande
Det duger inte att låtsas att planeten är oändlig och att min lilla del av helhet inte spelar någon roll. Alla måste göra sitt. Nya sätt att tjäna pengar måste komma fram. Kalla det gärna cirkulär ekonomi, men det handlar om ett paradigmskifte, där vi slutar att köpa varandras skuld till naturen. I slutändan är vi alla förlorare om vi tror att vi kan smita undan vårt ansvar. Uppföljningen på webbinariet borde handla om hur de nya affärsmodellerna och de nya ansvarsgränserna ser ut och hur vi vänder utvecklingen. Snabbt. Helst igår.

Länktips: SIPTEX: här

Wargön: här

Södra Once More: här

Cilotex: här

Forskarrapport: här

Intervju med Staffan Laestadius

Staffan Laestadius, som är professor emeritus i industriell omvandling vid KTH, har skrivit boken ”En strimma av hopp – Klimatkrisen och det postfossila samhället.” Hans bok har fått en hel del uppmärksamhet och han har blivit intervjuad i olika sammanhang. Jag har lyssnat till Ragnhild Larssons intervju med honom från i mars 2021 (länk se nedan) och slås av hur han betonar realism i den ofrånkomliga förändring samhället står inför. Framför allt ser jag realism i hans syn på 7-procents-målet.

Lagom steg
7 procents utsläppsminskning var det ”hack i utsläppskurvan” som Laestadius nämner och som uppstod till följd av Corona-pandemin under 2020. 7 procent är dessutom vad vi måste klara av att minska utsläppen om vi ska ha halverat dem till 2030. Genom att fokusera på steget 7 procent blir utmaningen begriplig, hanterbar och uppnåelig. Varje resa börjar med ett steg. Och om första steget är 7 procent blir det lättare att ta nästa steg. Vi behöver en hanterbarhet, rimlighet och en lagom effektiv skala tycks Laestadius mena. 5 procent räcker inte, hävdar han, då går det för långsamt. Och att diskutera större minskningar riskerar att blockera verkliga åtgärder.

Energislag
Av energislagen håller han dörren på glänt för det kollegorna på KTH forskar kring, den typ av ”småskalig” nukleär energiproduktion som det bedrivs forskning kring och där bränslet skulle kunna utgöras av restprodukter från dagens kärnkraft. I övrigt menar han att vi måste satsa på att skala upp det som gör minst avtryck i form av fossila utsläpp, dvs vind och sol och kanske vågkraft. Men också fortsätta att utveckla tekniken.

Omställning – inte tillväxt
Han sågar också teknikoptimisternas övertro på att nya tekniska lösningar kommer kunna frigöra oss från fossilberoendet och samtidigt ge oss ökad BNP. ”Vi kan inte leva på föreställningen att vi kan ha en tillväxt när det är omställning som behövs”, säger han. ”All teknik är inte bra”.

Potential
Han jämför också Sverige med Tyskland. Vi har bara 1/8-del av den vindkraft tyskarna har på samma yta och menar att vi har en stor potential också om vi inkluderar nya lösningar som att bygga tornen i trä och använda smartare teknik. Vi måste använda det bästa vi har.

Hopp
I den filosofiska delen av samtalet kommer han på ordet hopp, som han ger innebörden av att det är något betydelsefullt, som vi förhåller oss till utan att veta hur det slutar. Motsatsen beskriver han som mållöst, tomt och livlöst. Att hoppet är det sista som överger människan är väl ett gammalt känt talesätt. Men det är klart att likgiltigheten hotar runt hörnet.

Migration
Migrationsfrågan menar Laestadius kommer att bli påtaglig inom 30 år i takt med att bebodda trakter blir obeboeliga pga havsnivåhöjningar, torka och översvämningar. Det blir viktigt även utifrån detta perspektiv att tidigt börja rätta till det som är fel, eftersom allt blir dyrare och svårare ju längre vi väntar, samtidigt som det kommer att beröra allt fler människor. I förbifarten nämner han att romarriket kollapsade under migrationstryck och att det forntida assyriska riket blomstrade i 200 år för att sedan gå under under en 100-årsperiod. Historien kanske upprepar sig.

Industrin är redo, men politikerna tvekar
Rimligen måste vi snabbt förbjuda försäljning av fossildrivna bilar, menar Laestadius, och riktar sig särskilt till SUV-ägare, som han inte förstår hur de kan satsa 400-500.000 kronor på något som kommer att vara förbjudet inom kort. Just i fråga i bilindustrin tycker han också att det är märkligt att industrin inte får bättre gensvar från politiken. Industrin är redo att byta från fossil drift till el, men politikerna agerar inte tillräckligt kraftfullt.

Summa summarum, var det en intressant timme att lyssna till, med många kloka ord. Det Laestadius tycks hoppas på är att hans bok ska ge tillräckligt många och goda argument för en omställning, som blir genomförbar och hanterbar i sina konsekvenser. Det får väl snart vara slut på att se klimatfrågan som en fråga som ska hanteras separat. Utan en planet i balans har vi inte förutsättningar för allt annat vi värdesätter och behöver.

Länktips:
Intervjun börjar efter dryga 3 minuter, spola fram.
https://www.youtube.com/watch?v=Vgb9gZMFpvE

Tyskland, Sverige och att förvaltning inte räcker

Idag den 26 september går tyskarna till val och väljer vem som de vill ska efterträda Angela Merkel. Och nästa år har vi riksdagsval i Sverige och väljer vem vi vill ska efterträda Stefan Löfvén som statsminister de kommande åren. Demokratin fungerar. Våra företrädare blir bortvalda eller väljer att avgå i förtid för att bereda plats för nästa person. Vanligast är kanske att förlorare avgår som en konsekvens av en valförlust. Men både Merkel och Löfvén valde att avgå när de själva valt tidpunkten.

Varför kunde inte Löfvén sitta kvar som Merkel gjort?
Till skillnad från i Tyskland skiljer vi i Sverige inte på rollen som partiledare och statsministerkandidat. Hade vi haft det tyska systemet hade Löfvén kunnat sitta kvar till valdagen och ändå aviserat sin avgång så att partiet kunde enas om en statsministerkandidat. Varför är det så? Det skapar ju en onödig karusell med regeringsombildning ett år före valet när Löfvén lämnar både partiledarskapet och statsminsterrollen samtidigt.

Kontinuitet och pragmatism
Det finns m¨ånga kommentarer att läsa om Merkel i dessa dagar. Hur hon pragmatiskt hanterat problem i den takt den visat sig nödvändiga att hantera och egentligen varit mer av en förvaltare än en förnyare. Och där finns likheter med hur Löfvén agerat. Där en Olof Palme hade sökt konfrontation för att det gav rörelse åt rörelsen har Löfvén förlitat sig på sitt omdöme och förmåga att förhandla fram rimliga lösningar. Reinfeldt var också mer av samarbetspolitiker än hans företrädare på den borgerliga sidan.

Förvaltning räcker inte
Ur ett hållbarhetsperspektiv räcker det inte att vi företräds av förvaltare. Eftersom det som förvaltas är ohållbart. För varje år som går utan att vi korrigerar för 1900-talets systemfel får vi och kommande generationer att betala dyrt. I form av drastiskt ändrade livsvillkor för allt levande på jorden. Arter utrotas, klimatförändringens effekter skapar oförutsägbarhet och försörjningskriser. Då duger det inte att vänta tills vi passerat en mängd tröskeleffekter. När isen har smält blir det inte möjligt att återskapa den.

Tiden är inte med oss
Så vilka ledare löser uppgiften bäst i Tyskland och i Sverige? Hur kan våra länder gå före och visa en framkomlig, humanistisk och demokratisk väg, när trumpister, populister och nationalister lockar fram det sämsta hos människor? Det behövs en levande diskussion om vad vi egentligen siktar mot. Hur ett rättvist och på alla sätt hållbart samhälle kan växa fram och
hur acceptansen för denna process ska bli allmängiltig. Ju längre vi väntar att på allvar ta itu med de problem vi skapat de senaste hundra åren, desto svårare kommer det att bli att hitta lösningar som accepteras av flertalet.

Mot bättre vetande
Hur svårt det kan vara att få med ”alla” på en lösning visar oss exemplet med vaccinering mot Covid-19. I vissa länder är misstron mot myndigheter så stor att man hellre chansar och avstår vaccinet än tar det. Även i vårt relativt upplysta land finns det en betydande grupp medborgare som misstror vaccinet och avstår vaccinering, trots att det ger dem själva och hela samhället bättre skydd. De tycks ha misstolkat uppmaningen ”Mot bättre vetande!”

Är det bättre att vara omedveten om vad som pågår?
Översatt till andra kriser vi tvingas hantera kommer det innebära att även självklara val att sluta bete sig själv-och samhällsdestruktivt kan bli ifrågasatta. Logiken får stå tillbaka för den upplevda osäkerheten och misstron. Människans förmåga att fritt välja att göra något annat än vad nedärvda naturliga beteenden lärt oss är det som skiljer oss från djuren. Och det verkar som att denna förmåga också blir det som till slut kommer att bli avgörande. Våra medvetna handlingar försätter oss i dilemman vi inte som mänsklighet inte mäktar att hantera. Alternativet hade varit att vi omedvetet gjort samma sak. Då hade vi troligen skyllt våra tillkortakommanden på ”gudarnas straff” eller något liknande. Hoppet ligger i att vi är medvetna om vad vi håller på med.


Vi vet att vi gör fel

Nyligen läste jag översiktligt några vetenskapliga artiklar publicerade med tjugo års mellanrum och skrivna av mycket ansedda forskare, bland dem John Holmberg på Chalmers. En handlade om verktyget ”ekologiskt fotavtryck”, som utvecklades för att beräkna hur skadlig en produkt kunde vara om allt ingick i form av mineralutvinning, fossil energianvändning etc. En annan artikel handlade om begreppen faktor fyra och faktor tio, som på ett förenklat sätt kan kvantifiera vilken förändring som krävs. (LED-lampans intåg anses illustrera faktor tio-begreppet eftersom energiåtgången för en LED-lampa är cirka 10% av en traditionell glödlampas). Två andra artiklar var mer nyligen publicerade och syftade till att hjälpa oss att orientera oss i den ohållbara tillvaron i syfte att visa vägen mot hållbar utveckling. Läsningen fick mig att reflektera över varför forskningen har så svårt att få genomslag i konkret förändring.

Korrigeringsprocessen kommer inte igång
På ett plan handlar olika teoretiska modeller för hållbarhet om att hitta ett sätt vetenskapligt motivera varför mänsklighetens felaktiga beteende är fel. Vi vet att vi som kultur eller som civilisation beter oss i strid med det vad naturen tål och det vi kallar hållbarhet. Vi vet att vi gör fel. Forskarnas modeller försöker formulera kvalitetssäkrade perspektiv på hur vi ska motivera åtgärder och kunna navigera i en hållbar riktning. Sunt förnuft räcker ju inte. Vi inser att det är fel att förgifta naturen med utsläpp, att vi inte ska överexploatera resurser, att det är förkastligt att utnyttja människor för snöd vinning, och att låta egenintresset ständigt gå före allmänintresset….
Allt detta felaktiga beteende behöver korrigeras, i synnerhet som klimatförändringarna så tydligt kan kopplas till vår ohejdade användning av den energirika fossila oljan.
Och det är denna korrigeringsprocess vi inte riktigt mäktar med att beskriva och sätta igång. För den kanske rubbar så många fundament.

Medan vi avvaktar växer obalansen
Vi väntar på något. Kanske på något som gör att vi slipper korrigera, kanske på att någon annan ska komma på något bättre. Det har ju gått bra så här långt. I alla fall för tillräckligt många människor. BNP växer i många länder, välfärd och livslängd ökar.
Men till priset av en ökande obalans mellan hur det är och hur det borde vara.

Studiebesök i verkligheten ger vägledning
Föreningen Ingenjörer för Miljön ordnade ett studiebesök nyligen på Angereds Gård, där nu Sveriges första naturbruksgymnasium i stadsmiljö tar plats, liksom ett besök på ett lokalt utvecklingsprojekt för s.k. Tiny Houses, som handlar om mobila småhus för små ytbehov. Odlingarna handlar i Angered mycket om agroforestry och att sätta kvalitet före kvantitet. Husbyggen i miniformat möjliggör att kunskaper och resurser tas till vara på ett klokt och hållbart sätt.

Att göra vad man kan
Och så möts vetenskapen och det praktiska. Just skärningspunkten mellan teori och praktik är intressant. Det räcker inte med principer om vi inte tillämpar dem på nya sätt och det räcker inte att göra något nytt om vi inte förstår sammanhangen. Några av de verktyg som forskats fram fokuserar på vad som INTE kan räknas som hållbart. Det är svårare att formulera kriterier för det som ännu inte tagit form och som behöver utvecklas.
Till slut kokar allt ner till ett ansvar för varje människa att göra det man förmår för att bidra till en hållbar utveckling.
Mer kan ingen begära. Mer än att det är bråttom att korrigera för mer än hundrafemtio år av felaktiga beslut.
Eller så får vi skyffla över alla problem på nästa generation och nästnästa…

(Anm. Tack, Dan Melander, för visningarna i Angered)

(Anm2. Den som vill ta del av de artiklar jag nämner ovan får mejla mig).

Oändlig tillväxt på en ändlig planet

Sammanfattning av David Pakmans intervju med Tim Jackson (se länk nedan). Tim Jackson har skrivit flera böcker som tar upp vår tids icke-hållbara samhälle. I intervjun utvecklar Tim Jackson flera av de tankegångar som han har presenterat i sin senaste bok ”Post Growth – Life after Capitalism”. Han har flera viktiga bidrag till förståelsen för den omställning vi tycks ha så svårt att få till.

Bruttonationalprodukt är ett dåligt mått på utveckling
BNP är dåligt mått på hur bra samhället är. Framför allt för att kostnaden på miljön inte synliggörs och för att mycket av allt gratisarbete som idag görs inte räknas in. BNP är inget bra mått på utveckling, säger Jackson i intervjun, och citerar Robert Kennedy som redan på 60-talet insåg de begränsningar som ett strikt BNP-fokus innebär.

Basinkomst skulle kunna vara en förändrande faktor
Basinkomst är intressant, menar Jackson. Konceptet förändrar vår syn på vad arbete är, vad frivilligt arbete har för värde för oss själva och för samhället osv. Marknaden klarar inte att sätta en prislapp på det arbete som kanske betyder mest, där vi utgår från andra värden än de strikt ekonomiska. Problemet är att systemändrande faktorer, som en global miljöskatt för miljöförstörande aktiviteter, effektivt blockeras av aktörerna och arkitekterna bakom det rådande systemet.

Politiker blir beroende av de krafter som finansierar kampanjerna
Mandatperioderna för politiker i de demokratiska länderna stödjer inte en omställning till ett långsiktigt tänkande. Tim Jackson hävdar dessutom att de särintressen som finansierar politiska kampanjer knyter upp lojala politiker som inte kan göra annat än att försvara det rådande systemet. Detta leder till att de mest sårbara och utsatta i samhället inte får den representation de skulle behöva, för att inte tala om alla de djurarter som vi delar planeten med, menar Jackson. (Det ser naturligtvis lite olika ut i olika länder).

Future generations act
Långsiktighet är avgörande och Jackson nämner i det sammanhanget försök som har gjorts att införa en ”ombudsman for future generations”. (Roligt f.ö. att ordet ombudsman blivit ett låneord på engelska). I Storbritannien finns en ”future generations act” som Jackson nämner. (Behöver jag kolla upp lite närmare). Avgörande är att framtiden får ett större genomslag i beslutsfattandet, säger Jackson.

Splittring när resurserna inte räcker till
David Pakman frågar också Jackson vad ett paradigmskifte skulle betyda för vanligt folk. Jackson menar att en svårighet är att politikerna befarar att väljarna inte är redo att hantera större förändringar. Rädslan borde, säger Jackson, istället handla om vad som händer i en ekonomi som inte respekterar miljökonsekvenserna, som inte värderar mänskligt arbete på rätt nivå osv. Och som leder till en splittrad värld, där resursknappheten blir ohanterlig. Där finns dystopia, säger Jackson.

Komsumtionssamhället blockerar människans utveckling
Den materiellt styrda tillvaro vi har idag tar inte till vara människans utvecklingspotential. Vi skulle kunna ha en annan värld, där relationer är starka, där lokalsamhället håller samman och där arbete har ett syfte och vi känner hoppfullhet för framtiden. När vi tar miljöfrågorna på allvar öppnar sig även kreativa möjligheter. Bekvämligheten i dagens konsumtionssamhälle blockerar människans utveckling. Vi skulle kunna ha betydligt mer aktiva liv, där meningsfullheten och hopp blir tydligare. Därför blir en ”post-growth”-värld rikare, menar Jackson.

Länktips till intervjun med Tom Jackson, cirka 16 minuter: här

Tips på Vetenskapsradions pod med Åsa Svenfelt om hur samhället ser ut år 2050. Det finns likheter i de slutsatser Tim Jackson och Åsa Svenfelt drar. Lyssna till Åsa Svenfelt: här

Ett par lärdomar från pandemin

Vad har vi lärt oss av pandemin? Det finns uppenbara och även lite oväntade erfarenheter att sätta fingret på. Här är några exempel på vad pandemin har synliggjort. Och hur vi kommer att kunna utveckla nya idéer och funktioner, beroende på vilken roll vi har.

Hemarbete
Jobba hemifrån fungerar för många, i alla fall deltid. Det sedvanliga sättet att arbeta på samma arbetsplats och sitta vid ett skrivbord på kontoret hade redan före pandemin kommit att utmanas genom införandet av flexibla arbetsplatser. Med pandemin blev det ännu tydligare att en hel del kontorsarbete kan göras hemifrån. Detta förändrar kalkylerna för kontorsytor och hur de kan komma att disponeras i andra upplåtelseformer. Hemarbete blir samtidigt ett tydlig markör för den kvarstående skillnaden för arbetare och tjänstemän. Bussförare, städare, vårdpersonal och många fler kan inte jobba hemifrån. Trångboddhet och social situation blir också tydligare om den som jobbar hemifrån inte har ett rum att arbeta ostört i. VAB blir å andra sidan lite av en gråzon. ”Du som är hemma kan väl passa på att jobba med det här…”. Vi kommer att få se tydligare regelverk för hemarbete och en annorlunda marknad för kontorsfastigheter som ett par av effekterna.

Hemester
En annan påtaglig effekt av pandemin blev att fler upptäckte värdet av att semestra på hemmaplan. Istället för att flyga utomlands till solen valde många att tillbringa semestern på hemmaplan. På sikt kan det innebära ett lyft för småskalig tjänstesektor, upplevelseindustri och turism. Att berätta om lokala sammanhang, vandra i deckarförfattares spår eller att upptäcka flora och fauna under ledning av någon kunnig person eller via en app kan skapa nya mervärden. Som vanligt handlar det om lönsamhet, men också om förmåga att samarbeta för att skapa attraktiva destinationer.

Mötesteknik
Om 100 personer ska träffas för att lyssna till några föreläsningar under en halvdag – eller kortare – har praxis varit att 100 personer använder en hel dag för att resa till mötet, delta och resa hem igen. Med pandemin har vi lärt oss att webbmöten fungerar. Samhällsekonomiskt och företagsekonomiskt blir webbmöten mer lönsamma eftersom deltagarna kan arbeta med annat fram till strax före mötet. Arbetstid försvinner inte i resandetid och dessutom blir tiden produktiv. Kostnader för lokaler och resor blir mindre. En god gissning är att många möten (men definitivt inte alla) i framtiden blir i webbformat. Som spin-off finns ofta en inspelning av mötet att tillgodogöra sig plus att frågor till föredragshållaren modereras i förväg så att de bästa frågorna kommer fram.

Konsekvenser
Inrikesflyget kommer att få färre resenärer när dagspendlingen blir mindre aktuell. Konferenshotellen kommer att få färre bokningar av traditionellt snitt. Nya tjänsteföretag som hjälper till att rigga och förbereda interna och externa konferenser kommer att växa fram, inte minst när det gäller att dokumentera event, realtidsöversätta talare, skapa attraktiva flerbildsskärmar där mötesdeltagaren får flera bilder att välja mellan, möjlighet att zooma in på detaljer, repetera detaljer i presentationen osv. Utvecklingen fortsätter. Men inte linjärt. Nya upplägg och nya sätt att skapa mervärden kommer att utvecklas.

Dvs, om vi hinner innan all is har smält, alla orkaner har omöjliggjort vanligt liv på en planet i balans och innan orättvisorna på global nivå lett till ohanterliga konflikter.

Länktips:
Nyhetsbrev från Daniel Hirsch på Westander Klimat och Energi som skriver om Bromma och om att flygresandet i näringslivet kan komma att halveras:
https://www.westander.se/press/klimatkommentaren/darfor-ar-det-rimligt-att-bromma-flygplats-anvands-till-annat/

Om det starka och om det som inte kan beskattas

Hårdare tag mot brottslingar står högt på agendan hos ett antal partier. Man föreslår att lägenhetskontrakt ska kunna sägas upp om hyresgästen tillåter att lägenheten används som vapengömma. Mer avlyssning ska kunna ske för att få bättre koll på de kriminellas mobiltrafik. Under rubriken ”Trygghet” i sin rapport ”Förortslyftet” listar Liberalerna ett antal skärpningar på det rättsliga området. Som om trygghet bara vore en etikett för en tydligare kontrollapparat och i förlängningen farligt nära en orwellsk polisstat. Är det en svensk variant på thatcherism vi beskådar?

Avsändarens betydelse
När Margaret Thatcher styrde i Storbritannien kallades hon för järnladyn, för sina hårda nypor. Är det så att kvinnliga partiledare på den borgerliga sidan måste visa sin tuffa, handlingskraftiga sida? Ebba Busch och Nyamko Sabuni – profilerar de sig på tuffast möjliga förslag för att slippa framstå som kvinnliga? Driver Annie Lööf kraftiga nedskärningar av Arbetsförmedlingen för att på motsvarande sätt framstå som ”stark”? Är det lite av samma omvända logik som när Reinfeldt skrotade det svenska försvaret – att det är just för att han var Moderat som han kunde göra det? Och därmed är det OK för de kvinnliga partiledarna att ”kräva hårdare tag för de står ju egentligen för något annat”? Dvs avsändaren legitimerar ett större svängrum än om en socialdemokrat lagt ner försvaret eller om Göran Hägglund respektive Jan Björklund föreslagit samma saker som nu Busch och Sabuni gör?

Det hårda eller det mänskliga samhället
Det val vi står inför är att lyssna på ytterhögerns domedagsfanfarer och enkla svar på komplexa sammanhang – och i förlängningen riskera just den polisstat dessa antidemokrater drömmer om – eller att hejda oss och inse att det är inte straff och kontroll som bygger ett framtidsinriktat samhälle. Vill vi ha ett hårt eller ett mänskligt samhälle? Är det traditionellt manliga eller kvinnliga synsätt som ska dominera? Och ska vi då lyckas genomskåda hur kvinnliga partiledare som Busch och Sabuni driver ”manliga” förslag?

Betong eller tillit?
Det ska bli intressant att se hur ett parti som Socialdemokraterna väljer väg. Är det jobben, kärnkraften och vägbyggen som är viktigast, eller är det viktigare att satsa på långsiktigt hållbara lösningar, på solidarisk politik, på vård och omsorg och ett land där kunskap och tillit växer? Ska vi ha storskaliga och fossilberoende industrier och lösningar eller ska vi bygga ett samhälle som mer betonar varje människas ansvar och tillit till varandra?

Det mest värdefulla kan inte beskattas
Det finns en risk av ett val av Magdalena Andersson till ny S-ledare gör att hon känner sig manad att visa ”handlingskraft” och ”styrka”. Och på så sätt bidrar till att samhället får mer betong och BNP-ökning och mindre av sammanhållning. Tillit är ju så mycket svårare att mäta. Men är i längden så mycket mer värdefull. Även om den inte kan beskattas.


Nystarapporten – i begynnelsen var civilsamhället

I inledningen till ”Nystarapporten” vill författarna att Nysta ska förstås som en nystart där det civila samhället kan spela en förnyad och mer utvecklad roll än tidigare. Idén känns rätt. Pandemin har satt fingret på ett antal problem i hur samhället är organiserat. Vid läsning av de 140 sidorna i ”Nystarapporten” om civilsamhället, demokratin och välfärden (länkar se nedan) inser jag att vårt välfärdssystem vuxit fram på ett annat sätt än jag varit fullt medveten om. Demokratin och rösträtten drevs igenom av starka organisationer för 100 år sedan. Eller som det står i rapporten på sid 105: ”Det var genom idéburen organisering som demokratin kom att utvecklas och institutionaliseras i Sverige och det är genom civilsamhällets organisationer som den återvinns dag för dag. Arbetar-, nykterhets-, idrotts-, kvinno- och frikyrkorörelsen är alla exempel på rörelser som på olika sätt förändrat, förbättrat och utvecklat vårt samhälle i grunden.”

I begynnelsen var civilsamhället – och innovationerna fortsätter
” Historiskt har de bland annat skapat fattigvården, barnomsorgen och hemtjänsten, som senare inlemmats i den offentliga välfärden. Nyare exempel är hjälptelefonlinjer, rättvisemärkning och fritidsbanker, som möter behov som inte täcks av staten eller marknaden. Detta kan ses som exempel på social innovation, det vill säga nya lösningar och processer för att möta aktuella samhällsutmaningar och förbättra människors livsvillkor.” (Sid 129).
Så vad är hönan och vad är ägget? Människor med idéer kliver fram när de ser ett behov och resultatet blir ofta något bestående, organiserat som en del av civilsamhället, som en näringsverksamhet eller som en del av det offentligt finansierade. Bottom-up och med ett tydliggjort behov.

En rapport som stärker civilsamhällets roll
Nystarapporten har tagits fram av ett antal organisationer och paraply-dito i civilsamhället. (se länken nedan för att se vilka). Genom att involvera många experter och med en handfull parallella tematiska spår har Nystarapporten blivit en intressant skrift som på flera sätt speglar vår brytningstid och hur vi skulle kunna organisera samhället ännu bättre. Pandemin blev en slags tändande gnista, avslöjas det i förordet. Samtidigt går det att läsa mellan raderna att flera av de gamla organisationerna kanske behöver en nystart för att passa in i dagens snabbt föränderliga värld, inte minst när det gäller digitaliseringens utmaningar och möjligheter.

Omfattning och roller – oväntad formulering 
Vad menas med civilsamhället? På sid 49 hittar jag en av flera definitioner: ”Civilsamhället rymmer allt från fiskeföreningar, båtklubbar, brukarföreningar, scouter, idrottsföreningar, insamlingsstiftelser och rättighetsorganisationer till trossamfund, fackliga organisationer, studieförbund, integrationsverksamheter och idéburna välfärdsproducenter.”   Och inte nog med det. Det sägs i rapporten att varannan svensk mellan 16 och 84 år gjort minst en ideell insats de senaste 12 månaderna och den genomsnittliga tiden någon lägger är 18 timmar i månaden (enligt en studie från 2019). Det är minst sagt imponerande. Och det ger ett perspektiv till påståendet på sid 54: ”Politiker och civilsamhällespolitiken bör betrakta det offentliga som ett komplement till civilsamhället, inte tvärt om.” Läs detta en gång till och låt det sjunka in. Det mellanmänskliga, frivilliga, arbetet är grunden. Det skattefinansierade fyller på, där det mänskliga engagemanget inte räcker till.

Värdet ligger i frivilligheten och nyttan
Överhuvudtaget är rapporten fylld av viktiga preciseringar, där skillnaden på privat näringsverksamhet med vinstfokus och civilsamhällets verksamhet med behovs- och nyttofokus framträder, liksom hur olika idéburna organisationer fungerar jämfört med offentliga. På flera ställen noteras hur regelverk och praxis behöver justeras för bättre ta tillvara civilsamhällets potential och kvaliteter. En paradox blir också tydlig på sid 51 och framåt: så fort frivilligarbetet avlönas händer det något. Det är det altruistiska i frivilligarbetet som utgör värdet, inte att det omräknas i ersättning i form av pengar. Meningsfullheten ligger i det frivilliga. Skulle det finnas ett uns av tvång i frivilligheten blir det frågan om gratisarbete och hela grejen faller. Frivilligheten är nyckeln. Kombinerat med nyttan är detta svaret på hur ideellt arbete blir samhällsbärande. Som man skriver på sid 52: ” Utgår man från det ideella arbetets dynamik finns det goda förutsättningar att frigöra en potential som civilsamhället kan mobilisera och som kommer stärka demokratin och välfärden i det svenska samhället….”

Olika grad av samhällsnytta – och så ASF som ett lysande exempel
Ska jag hitta några brister – och det vore väl konstigt annars – hade det passat in någonstans att i någon definition särskilja samhällsnyttiga organisationer från de föreningar och liknande som primärt ser sig som främjare av sina medlemmars intressen, även om alla idrottsföreningar, ornitologföreningar och hembygdsföreningar självklart fyller mer än en funktion. Positivt är hur man bl.a. på sid 70 beskriver ASF-företagen, som gör nytta på flera direkta och indirekta plan. Arbetsintegrerande sociala företag, som ofta drivs i kooperativ form har hittat en form, som gör nytta både för arbetsträning och med riktiga jobb för personer som står långt från arbetsmarknaden. (Länktips nederst på sidan).

Innovation i utsatta områden
Jag har nyligen sammanfattat mina intryck av Liberalernas ”Förortslyftet”, som beskriver många bra tänkbara åtgärder för att vända utvecklingen i utsatta områden. Men i Förortslyftet nämns inte civilsamhället som den viktiga innovativa förändringskraft det är. Så här står det i Nystarapporten på sid 68: ”Varje nybildad idéburen organisation är i sig en innovation eftersom den fyller ett behov som inte har tillgodosetts.” Och man betonar de tre olika logiker som sektorerna verkar utifrån: ”… de olika samhällssektorerna – den idéburna, den offentliga och näringslivet – verkar utifrån olika rationaliteter eller logiker.” Samt: ”Civilsamhället finns i storstädernas socioekonomiskt utsatta förortsområden och i de gamla bruksorterna, i tätorter och på landsbygd. De individuella behoven är olika och stöd och insatser måste anpassas därefter.” Hur Liberalerna kunde blunda för denna resurs i sitt Förortslyft är en gåta.

Missar Cirkulär Ekonomi och vad Greta Thunberg säger
Ingenstans i Nystarapporten ser jag någon tydlig koppling till den nya ekonomi, som håller på att ta form. Delandeekonomin, Cirkulär Ekonomi och olika sätt att ta vara på materiella och mänskliga resurser ligger ju mycket nära det man beskriver, men jag saknar ett avsnitt om detta. Och på sidan 122 och framåt sätter jag i halsen. Plötsligt får Greta Thunberg personifiera och exemplifiera ett sekulärt, teknokratiskt samhälle där forskarna likställs med överstepräster (typ). För att hon envist påpekar hur viktigt det är att lyssna på forskarna. Där visar rapportförfattarna att de inte hängt med i svängarna. Det är inte Greta eller ens forskarna som har alla lösningar. Det hon påpekar är att klimatkrisen är akut. Det verkar som om rapportförfattarna tycks tro att om det brinner är det bästa att skicka en offertförfrågan till olika brandkårer för att eventuellt i ett senare läge beställa släckning…. När det brinner är det bråttom. Och det har Nysta-författarna missat. På sid 134 skriver man pliktskyldigast att Kanske kräver klimatkrisen en än större omställning, kanske har vi fått se en glimt av vad ett mer hållbart samhälle skulle kunna innebära”.   Kanske är det dags att förstå digniteten på de planetära hoten… (Se gärna Breaking boundaries om Johan Rockströms forskning.)

Människan som utgångspunkt
Men jag vill ändå avsluta med något positivt om Nystarapporten. Civilsamhället fyller en funktion av koppla ihop människor med behovsanpassade lösningar ur ett bottom-up-perspektiv. När detta inte längre räcker till kan det institutionella välfärdssystemet ta vid, så att kommuner och regioner kan erbjuda stabila och förutsägbara lösningar. Detta synsätt skiljer sig från top-down-perspektivet, som konsekvent kommer till uttryck när regering och riksdag ska hitta lösningar. Ett sista citat ur Nystarapporten (sid 134) får avsluta: ”En omistlig uppgift för civilsamhället är att återta demokratiska fri- och rättigheter där de satts på undantag.”  Sorgligt nog behöver detta påpekas.

Länktips:

Nystarapporten: https://nysta.nu/v-rt-material/nystarapporten

Min text om Förortslyftet: http://christerowe.se/2021/06/nr800-forortslyftet-en-analys-fullversion/

ASF-företagens organisation: http://skoopi.coop/

Vägen Ut: https://vagenut.coop/