En hållbar utveckling förutsätter respekt för mänskliga rättigheter. Det är omöjligt att tala om hållbarhet när människors livsvillkor kränks och det inte finns en rimlig rättvisa för människor att leva sina liv i harmoni med omvärlden. Det finns organisationer som ser som sin uppgift att rapportera om hur illa det är ställt. Jag såg en sammanfattning av en av dessa (se länktips nedan) och borde naturligtvis läsa originaltexten. Men det är mycket man borde. Jag nöjer mig med att återge och kommentera en del av artikeln. Den som vill gå till källan kan hitta originalrapporten i länkarna nedan.
Först något om statistik, som har svårt att ge hela bilden All statistik kan vinklas, eftersom den måste bygga på antaganden, indelning, förutbestämda kategoriseringar och vägningar av data. Hur minoriteter behandlas är ofta en gemensam nämnare, men det finns också korruption och andra mekanismer som skadar rättstillämpningen och hur villkoren kan se ut. Mycket börjar med hur skolan, sjukvården och de grundläggande funktionerna i ett samhälle är organiserade. All statistik blir på olika sätt en utvald bild av verkligheten, men ger ändå en viss vägledning för att förstå digniteten och allvaret i situationen.
Ur Civicus Monitor rapport december 2024
Obalans är bara förnamnet Hur illa det är ställt med demokrati och mänskliga rättigheter framgår av bilden ovan. Enligt den kategorisering Civicus Monitor använder lever 30 procent av världens befolkning i ”stängda” samhällen, och bara mellan 3 och 4 procent i samhällen som de betecknar som öppna. Av världens 198 länder är det bara 40 länder som har mötesfrihet etc.
Civilsamhällets förmåga att fungera är avgörande Krig och konflikter finns som bekant på flera ställen, men det finns självklart många fler länder med rapporterade och orapporterade fall där mänskliga rättigheter kränks. Journalister och människorättsadvokater är extra utsatta. Kvinnor likaså. En bild som framträder är att civilsamhället och strukturer för att främja civilsamhället är viktiga komponenter för att stävja problemen. Och att komma till rätta med utvecklingen, där sanning och lögn jämställs och fakta ersätts med alternativa sanningar.
Det går åt rätt håll i några länder, men… I några länder går utvecklingen åt rätt håll. Grekland och Thailand har numera lagstiftning som ger rätt till samkönade äktenskap för att ta ett exempel. Artikeln nämner även vissa framsteg i Kazakstan och i Tjeckien. Men på det stora hela är det oroande att grundläggande mänskliga rättigheter är åsidosatta och blockerade i så stor del av världen. Varför ska det vara så svårt att organisera en rättvis samhällsordning? Och nu kommer en ny fyraårsperiod i USA med en president som verkligen inte har det allmänt bästa i sikte. Med världens rikaste man i släptåg, som i sin tur lär ha egna mål i sikte. Utvecklingen i Tyskland, där Musk stödjer AfD, finns det all anledning att återkomma till. Tyvärr.
Trots allt mörker finns det ljusglimtar att hoppas på. Det pågår till exempel en hel del forskning som kan göra skillnad om resultaten fångas upp på rätt sätt. Mistra finansierar ett program om hållbar konsumtion. Och delar av denna forskning har inte första hand konsumentens roll i fokus, utan ser mer på vilka styrmedel och förutsättningar som det offentliga kan använda. Och när jag tittar närmare på detta får jag upp intresset för det bland andra doktoranden Hanna Eggestand Vaughan på KTH forskar kring. (Se länktips).
En värderingskarta Tillsammans med några kollegor har hon använt en värderingskarta, som illustrerar hur olika vi som individer och i grupp kan resonera och agera. Kartläggningen ger möjlighet att synliggöra skillnader och att öka förståelsen för varför beteende och prioriteringar ser ut som de gör, när det kommer till vad som är viktigt för oss konsumenter och medborgare. Kartan har tagits fram av professor Schwarz och The Common Cause Foundation. (Länktips till kartan i original, se nedan).
Värderingskarta enligt professor Schwarz och Common Cause Foundation
Värdet med att strukturera värderingarna Det intressanta med kartan är hur den användas i olika sammanhang för att synliggöra våra värderingar och hur dessa hänger ihop på gruppnivå. Den forskning Hanna Eggestrand Vaughan håller på med har t.ex. visat att kvinnor tenderar att prioritera värderingar i det övre högra hörnet, medan många män snarare känner sig mer hemma i det nedre vänstra hörnet. För mig illustrerar detta också hur de politiska sympatierna nu för tiden tycks tendera att polariseras, så att (förenklat) män röstar höger och kvinnor mer vänster.
Var är vi, vart ska vi och vem ska leda oss dit? Men forskningen stannar inte där utan försöker se vilka styrmedel och andra verktyg som det offentliga på nationell och lokal nivå kan använda för att bidra till en mer hållbar konsumtion. Greppet är intressant. För att förstå vad som kan göras måste man ha en tydlig lägesbild. Hur ser det ut? Först därefter kan man försöka sätta en målbild och definiera steg i riktning mot denna målbild.
Skillnaderna behövs, men samtalet måste fortsätta En annan insikt tror jag är viktig att betona. Det är att skillnaderna i värderingar är värdefulla. Vi behöver bejaka olikheter och dynamik i ett samhälle. Bekymret är naturligtvis när skillnaderna leder till motsättningar och konflikt. Och när de bygger på helt skilda informationsflöden och när olikheterna inte väcker nyfikenhet utan snarare leder till avståndstagande och oförståelse. Tyvärr leder ju dagens ”nyhetsbubblor” och olika världsbilder till mer och mer klyftor, som i sin tur förstärker skillnader. Sociala mediers algoritmer förstärker det som tittaren redan valt att titta på. Man vill ju hålla kvar den lönsamma tittaren. Detta leder till svårigheter att föra en rimlig diskussion.
En podd att lyssna på Just den hållbara konsumtionen är något som Hanna Eggestrand Vaughan och Emilia Arvidsson diskuterar i en podd (Se länk till nedan). Emilia arbetar med föreläsningar och inspiration kring köpfritt och minskad konsumtion. (Se även länk till Emilias hemsida nedan). Deras samtal är intressant om man är intresserad av att inte vältra över allt ansvar för den minskade konsumtionen på individen, utan också vill se olika styrmedel på plats.
Det handlar om att begränsa populismens skadeverkningar Att dokumentera värderingar utan att nödvändigtvis sortera dem i ”goda” och ”mindre goda” värderingar skulle kunna vara en väg framåt för att överbrygga de skillnader som steg för steg ökar när populismen lockar med enkla svar på komplexa utmaningar och där nationalism och protektionism tycks bana väg för allt mer maktanspråk, våld och ─ ytterst ─ krig om världens resurser.
Pensionsfrågan är viktig för oss alla. Förr eller senare får de flesta av oss del av den kaka vi alla sparat till senare. Men när jag läser om hur systemet (inte) fungerar blir jag bekymrad. Om pensionssystemet inte ger alla, eller nästan alla, en rimlig inkomst efter arbetslivet kommer förr eller senare en växande känsla av misstro att bre ut sig. Om ”vanligt folk” inte klarar att leva ett rimligt gott liv på sin pension raseras tilltron till en stor del av samhällsbygget. Arbetslivet skapar meningsfullhet, bygger social gemenskap och bidrar till vårt välstånd, och genom att delar av vår lön går till skatter är vi alla delaktiga i kostnad och nytta. Och när vi inte längre orkar arbeta ska vi ha satt undan tillräckligt med pension för att leva rimligt gott resten av livet. Det är så det är tänkt. Men om pensionen inte räcker till det basala, hur gör vi då?
Jag läser lite intervjuer Jag läser vad Pensionsmyndighetens analyschef Ole Settergren säger i olika intervjuer. (Länk till en av dem nedan). Han menar tydligen att pensionssystemet egentligen är robust, men att det behöver justeras på vissa områden för att bättre leva upp till de intentioner som fanns när det skapades. En gång i tiden, för mer än ett hundra år sedan, hade vi en genomsnittlig livslängd på ungefär 45 år, medan pensionsåldern sattes till 67 år. Idag lever vi betydligt längre och vi är samtidigt också fler som bidrar till att fylla på systemet med våra inbetalningar. På ett hundra år har mycket hänt.
Hälften av oss ska tydligen bli fattiga som pensionärer Många pensionärer lever idag nära fattigdomsgränsen. Om man tittar närmare på de procentsatser som lagstiftarna enats om är det inte så konstigt. Å ena sidan bedöms en person passera fattigdomsgränsen om vederbörande tjänar mindre än 60 procent av medianinkomsten i landet. Å andra sidan är tanken att pensionen ska ge just 60 procent av den lön yrkesarbetet gav. Att bli pensionär innebär på så sätt att hälften av oss med stor sannolikhet hamnar i fattigdomsfällan. Och så tycks det vara tänkt!
System har svårt att både spegla skillnader och att minska dem En felaktig tanke med hur pensionssystemet är uppbyggt är att det både ska spegla skillnader i yrkeslivsinkomst ( det ska löna sig att arbeta) och samtidigt stärka de svagaste grupperna så att skillnaderna inte blir så stora. Man kan inte ha ett system som både värnar skillnader och minskar dem.
Analyschefen på Pensionsmyndigheten pekar på det motsägelsefulla Till detta kommer problemet med att kvinnor ofta fastnar i deltidsarbete och lägre livslön. Detta samtidigt som kvinnor statistiskt sett lever längre än männen. Lägre pension ska räcka längre. Det går inte ihop. Dagens system sägs också innebära att det som var tänkt som undantag istället har blivit regel. Enligt en artikel på nätet säger Pensionsmyndighetens analyschef så här: ”Grunden för pensionssystemet är att var och en under yrkeslivet tjänar in pengar till sin egen framtida pension. Men om det för 70 procent av befolkningen läggs på en skattefinansierad förmån, och de övriga 30 procenten oftast har haft inkomster över taket, så är det få pensionärer som kan sägas ha en allmän pension som är inkomstgrundad, konstaterar Ole Settergren. – Det är väldigt motsägelsefullt, otydligt och ineffektivt, säger han. Bekymret är antagligen att det är impopulärt eller riskfyllt att röra pensionssystemet, eftersom det är tätt mellan valdagarna. Det är svårt att vinna riksdagsval på försämringar eller det som uppfattas som försämringar.
Det behövs en översyn Men ändå är det en bred parlamentarisk översyn av pensionerna och dess effekter som kommer att behövas, där det också måste kunna diskuteras hur olika skatter får genomslag. Reavinstskatt, fastighetsskatt, förmögenhetsskatt osv måste kunna vridas och vändas på. Och vi behöver ett rimligt rättvist system som inte i onödan tvingar pensionärer att söka bidrag. Bidrag som ju alltid innebär administration, kontroll och risk för medvetna eller omedvetna fel, liksom att gränsdragningar alltid uppstår och några hamnar på ”fel” sida om de gränser som satts upp.
Borde det inte vara en mänsklig rättighet att få känna sig delaktig i samhället? Det samspel och den växelverkan som uppstår mellan människor som tar tag i en gemensam uppgift bör väl vara värdefull och uppmuntras i de fall där människor annars riskerar att hamna i isolering, depression och därmed sammanhängande problematik, eller hur? Tyvärr finns det i vår tid en hel del små beslut på olika nivåer som, kanske tydligast på individnivå, gör samhället kallare och omänskligare. Jag läser i senaste numret av tidningen Reflex om flera konkreta fall, där det empatiska får stå tillbaka för det kalkylerande. Där en kylig vind drar genom folkhemmet och där de redan svaga blir ännu svagare.
Varför måste folk smussla med sitt engagemang? Reflex ges ut av Neuroförbundet, som är en intresseorganisation för personer med neurologiska diagnoser eller symptom, inklusive närstående. Det som beskrivs väcker många frågor. Det beskrivs ett (av flera likartade) fall, där en man drabbats av en sjukdom som ger honom nedsatt arbetsförmåga och som gör honom bunden till en permobil. Är det då rimligt att villkoren för sjukskrivning tvingar honom att smussla med sitt fritidsengagemang? Borde inte samhället och myndigheterna se positivt på att en försvagad person ändå vill bidra i föreningslivet och både stärka sin självkänsla och skapa mervärden för samhället? Istället tolkas ett fritidsengagemang som ett tecken på ökad arbetsförmåga och den som uppger att han eller hon lägger mer än fem timmar per vecka i ideellt arbete riskerar att bli av med sin sjukskrivning.
Försäkringskassans logik Det hela känns Kafka-artat. Försäkringskassans logik tycks innebära följande: Är du sjuk ska du vara sjuk, sitta hemma och hålla käften. Du ska absolut inte försöka vända din upplevt negativa situation till något positivt, du får absolut inte bidra till samhället, du är ju för tusan sjuk, då får du inte vara aktiv!
Ett utrymme för det mänskliga Det är klart att det finns gränsdragningsproblematik och en mängd olika villkor och parametrar som till slut gör det nödvändigt att dra gränser. Fuskare vill vi inte ge bidrag. Men vi vill verkligen heller inte ha ett samhälle som känslokallt bortser från individens behov av bekräftelse och mening i tillvaron. Balansen mellan stöd och kontroll behöver diskuteras mer. Vår tids makthavare tycks utgå från att alla är fuskare och att kontrollen måste öka. Visitationszoner, angiverilagar och polisens nya befogenheter att använda en luddig misstankesparagraf för att kontrollera vanliga medborgare är exempel på detta.
Kontroll först i tredje hand Istället behöver vi ett samhälle som i första hand utgår från barnens behov. Barnen är beroende av sin omgivning och ska naturligtvis ges så generella villkor som möjligt. Barnens framtid ska inte villkoras av hur väl föräldrarna har lyckats skapa sig en ekonomisk plattform. Och på liknande sätt blir det tydligt att de redan svaga och sjuka i första hand ska stödjas och uppmuntras till ett gott liv. I andra hand behöver det finnas en viss förståelse från myndigheters sida hur extra svårt det kan vara att fylla i blanketter och klara alla formella aspekter av livet när omständigheterna är betungande. Först i tredje hand är det rimligt att utöva kontroll för att säkerställa att allt följer regelverken.
Allmän ekonomisk situation är också ett bekymmer Hur tufft det kan vara att drabbas av sjukdom illustreras också av hur den privatekonomiska situationen ofta utvecklas i negativ riktning. På neuroförbundets hemsida lyfts den frågan i debattartikel som jag länkar till (se nedan). Marknaden bryr sig inte om ”olönsamma” medborgare. Barn med behov av assistent får inte plats i de lönsamhetsdrivna koncernskolorna osv.
Dialog och empati är viktiga delar Just för att det är svårt för myndigheter att ta mänskliga hänsyn och se problem och lösningar på ett mänskligt plan är det viktigt att skapa utrymme för civilsamhällets olika organ. Och då blir också dialogen mellan de formella och de informella aktörerna extra viktig. Det kan handla om basala behov som tak över huvudet, mat för dagen och att klara en livskris. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap borde ta täten i detta och uppmana våra kommuner att organisera samarbete med civilsamhället på olika områden. Men det lär inte Tidöregeringen vara intresserad av. Särskilt det parti som tydligast arbetar för att polarisera i ett vi-och-dem lär vara ointresserade av att skapa ett mänskligare samhälle. Vi behöver ett samhälle där empati är viktigare än rädslor.
Åldersvänliga Göteborg är ett projekt som pågått ett antal år i syfte att belysa frågor som berör primärt seniorer lite mer samlat och ur ett behovsperspektiv. FN har utlyst ett ”Decade of healthy ageing”, ett decennium för ett hälsosamt åldrande och idag finns det 1700 städer som arbetar på liknande sätt, där WHO samordnar det hela. (Länktips se nedan). Göteborg var en av de första städerna som fångade upp idén och man håller som bäst på att utvärdera hur det gått och hur man ska arbeta framgent.
Samverkan för ett bättre totalresultat Det handlar bl a om att bygga nytt och bygga om på ett sätt som inkluderar de behov av en god lokal miljö som seniorer har. Det kan handla om att säkerställa att det finns träd och grönska eller att det är rimliga avstånd till butiker, apotek osv. Men också att identifiera och stärka de sociala miljöer som i sin tur håller folk friska och aktiva. Förutom de konkreta initiativ som tagits med fokus på trygghetsboenden och s.k. pratbänkar finns det också organisatoriska poänger med detta arbetssätt.
Former för att testa nytt? Kommunallagen styr hur kommuner ska arbeta och likabehandlingsprinciper är väldigt viktiga. Det är bra att en kommun klarar att hantera en fråga på samma sätt oberoende av vem som ska hantera den. Samtidigt gör det organisationen svårmanövrerad. Hur ska utveckling ske om man i princip inte får göra något man aldrig har gjort? Det är där styrkan finns, tror jag, med ett projekt som Åldersvänliga Göteborg. Upplägget får förvaltningar att prata med varandra, utbyta perspektiv och lära av varandra, väga in andra parametrar i sin beslut och har också lättare att involvera företag och civilsamhället på lämpliga sätt. Projektet kommer på så sätt närmare den behovsnivå som egentligen borde vara mycket mer vägledande än vad som är fallet i den svenska myndighetsutövningen.
Är vi myndiga borde vi kunna utöva myndighet Vi blir myndiga vid 18 år ålder. Och det borde kunna betyda att vi också sitter på embryot till en myndighetsutövning. Medborgarna borde kunna ges en myndighet att faktiskt få ta ansvar och vara med och bestämma hur saker och ting ska organiseras. Kanske inte bära hela det ekonomiska ansvaret, som rimligen ska finnas kvar i kommunledningen. Men vi behöver bemyndiga medborgarna att få vara med och bära ansvar för vissa delar och bli lyssnade till på ett annat sätt.
Ansvarstagande och tillvaratagande av erfarenheter En slags medborgarnas myndighet, som möjliggör mer av bottom-up-perspektiv och delaktighet. Inte bara i form av tyckande via enkäter utan också som mer långsiktigt ansvarstagande och delaktighet. I närmiljön, i skolan, i hur resurser används och annat som engagerar människor. Ta till vara kunskaper och erfarenheter och skapa en mer sammanhållen samhällsutveckling, där det blir naturligt att lyssna in behov och prioritera på ett sätt som gynnar en sund samhällsutveckling.
Kanske kan detta växa fram ur initiativ som Åldersvänliga Göteborg. Där dialog och lyssnande blir lika viktigt som att hålla budgeten. Det blir nog dessutom roligare, mänskligare och inte så toppstyrt.
De senaste två åren har jag lagt en hel del tid på att sätta mig in i frågor som rör bostäder och boende för seniorer. Flera av er som följer min blogg känner till detta. Att konsekvent och kontinuerligt bevaka en viss sakfråga under en tid är intressant och utvecklande. Det är som med det mesta. Lägger man mycket tid på en sak blir man mer och mer uppmärksam på detaljer och förstår mer, samtidigt som nya detaljer också blir synliga.
En konferens som jag hoppas ger lite nya tankar Vi är en grupp som håller regelbunden kontakt och bevakar olika event, nyheter, artiklar och liknande. Senare idag, den 12 november, ska jag gå och lyssna på bland andra tidigare bostadsministern Karolina Skog, som är en av talarna på Hyresgästföreningens event här i Göteborg. Det ska också bli intressant att än en gång möta Tinna Harling, som är en av de drivande bakom Egnahemsfabriken på Tjörn. Egnahemsfabriken har en ambitiös vision för ett slags nytt lokalt utvecklingscentrum, där forskning, utbildning, experimenterande och pilotprojekt kan utvecklas i en skala som går att växla upp.
Vi behöver bli bättre på att bejaka positiva förebilder Det är lätt att tappa sugen när Trump återkommer i USA och vindarna blåser snålt. Just då måste vi bli bättre på att identifiera framgångsexempel och förebilder, som andra kan ta lärdom av. Och naturligtvis bejaka de initiativ som har potential att göra skillnad. Utveckling handlar om att omsätta idéer till verkstad på ett genomtänkt och nyttigt sätt. Inte enbart för egen vinning, utan till förmån för hela samhället.
Polariseringen: mer om graden av egoism, mindre om vänster-höger Det är väl där dagens polarisering tycks ha landat: i dragkampen mellan egoismen och viljan att göra nytta för fler. I sin yttersta konsekvens leder egoismen till krig. ”Jag ska ha min del”, typ. Och vill vi se en mer fredlig utveckling måste vi lyhört och intresserat förstå hur andra behov ser ut och hur det kan gå att optimera olika legitima behov och anspråk i en rimlig gemensam framtid. Vår individuella tid fokuserar på jaget, utseendet och våra upplevda behov, mindre om solidaritet och att hjälpas åt. Det ska ju tom bli straffbart att tigga om hjälp.
Påskön som symbol för vart vi är på väg? Just nu tycks vi vara på väg mot Påskön 2.0. Påsköns öde var att befolkningen inte lyckades enas om att hushålla med trädresurserna och när alla träd var borta gick det inte längre att bygga någon tillräckligt stor båt för att segla till närmaste öar, eller ens bedriva ett mer organiserat fiske. Isoleringen blev permanent och den forntida kulturen försvann. Som minst hade ön drygt 100 invånare på 1800-talet. Traditionen kring stenskulpturerna har gått förlorad, liksom det språk som nedtecknats på trätavlor som man hittat. Lärdomen måste vara att människan behöver anstränga sig för att samexistera med naturen och att inte överutnyttja några resurser. Samtidigt som människan måste hitta sätt att kompromissa och hitta gemensamma lösningar, som alla kan vara någorlunda nöjda med. Att hugga ner det sista trädet (som någon uppenbarligen gjorde på Påskön) löser inget.
I samhällsdebatten blir ofta frågorna kring livskvalitet under andra halvan av livet kraftigt förenklade och synen på ”äldre” schabloniserad. Det räcker att nämna Barbro Westerholms idoga kamp för att lansera begreppet ”årsrika” för att påminna om hur det under lång tid har funnits en tendens att skyffla undan frågor som rör seniorer, äldre. Seniorer har erfarenhet och kunskap som ska tas till vara, inte gömmas undan eller marginaliseras.
Konferens den 17 oktober 2024 Seniorvärlden heter en verksamhet som tycks se en uppgift i att koppla ihop forskning med företag och andra verksamheter som har med seniorers behov att göra. Den 17 oktober hade jag möjlighet att delta i en heldagskonferens som Seniorvärlden hade arrangerat. Ett av de inledande föredragen rubricerades ”Världen åldras, utmaningar för ett åldrande samhälle samt myter om åldrandet leder till ålderism.” Till viss del var det en sammanfattning av konferensens budskap. Några av mina intryck från konferensen följer här, men först ett par invändningar.
Arrangörerna hade kunnat ta ett större grepp och ifrågasatt mer Hade arrangörerna haft hållbar utveckling som en utgångspunkt hade analysen av nuläget sett annorlunda ut. Nu nöjde man sig med att konstatera att de dominerande trenderna är globalisering, urbanisering och digitalisering och att hoten på global nivå framför allt utgörs av klimatförändring, svält och demografisk utveckling. Att vi som samhälle behöver ta större höjd för många fler utmaningar och att det inte går att tro att business-as-usual är en framkomlig väg hade jag velat höra.
Liten utvikning om hur allvarligt läge vi har, och många blundar för Ur mitt perspektiv hade jag velat höra mer av en grundläggande kritisk syn, men det har ju inte landat ännu hos många aktörer hur kritisk situation vi befinner oss i. Denna ”distansering” till de pågående förändringarna och hoten är nog ganska typiska för många aktörer. Man vågar eller orkar inte ifrågasätta grunden för det som görs idag. Och vill inte i en konferens som denna tydligt ta politisk ställning, kan jag föreställa mig. Det sjunker liksom inte in att vi just nu överskrider sex av nio systemgränser för en tillvaro i balans med vad planeten klarar att hantera. Låt mig få påminna om detta med ett diagram.
Planetära gränser enl Johan Rockström m fl
När ska helheten egentligen komma upp på dagordningen? Arrangörerna har naturligtvis inte sett som sin uppgift att förändra synen på var vi befinner oss. Man har utgått från en relativt ”neutral” och allmänt accepterad omvärldsanalys. I en mer komplett omvärldsanalys måste hoten mot demokratin, krigen som pågår och den allmänna förskjutningen från tydligt sanningsfokus till en slags relativ syn på fakta och hur fakta ska tolkas också ingå. Men det ryms naturligtvis inte i en konferens om seniorers livsvillkor i Sverige. Allt ryms inte under en dag. Frågan är ändå: när ska helheten komma upp på dagordningen?
Trots invändningen ovan: Konferensen innehöll mycket intressant ”Om du inte har en funktion i samhället blir det allvarligt” sade en av huvudtalarna. Livet efter pensioneringen (och självklart under hela livet) behöver vara och uppfattas som meningsfullt och medskapande både av en själv och andra. Livets meningsfullhet ställs ofta på sin spets i samband med pensionering, när de dagliga rutinerna kanske upphör och sambandet mellan den egna uppgiften och helheten bryts. Särskilt allvarligt kan skiftet bli för ensamma, barnlösa och personer som har få nära vänner. Samhället har allt att vinna på att se till att folk trivs där de bor, och att det finns möjlighet för var och en att själv välja hur man använder sin tid. Vi lever allt längre och kan vi hålla oss friska och aktiva sparas mycket resurser, särskilt som vi blir allt fler med en hög ålder.
Några fakta att minnas Många siffror nämndes under dagen. Av alla 75-åringar i Sverige är det bara sju procent som är multisjuka. Samtidigt finns det 1000 lägenheter utan eget badrum inom äldreomsorgen och hela 17 000 lägenheter har olika kvalitetsbrister och bara 15 procent av alla lägenheter i Sverige har bra tillgänglighet. Samtidigt är nybyggnadstakten i samhället under en procent, dvs det lär ta tid att ”bygga bort” problemen. Det varnades också för tankarna på att kompromissa kring byggreglerna, med exemplet att det kan bli OK att bygga fönsterlösa sovrum och sovrum på 7 kvadratmeter. Ska det bli möjligt för hemtjänsten att ta hand om en sängliggande person får inte sängens långsida stå intill väggen. Osv.
Ekonomi, hälsa, kostens betydelse och att få vara subjekt Det talades ekonomi också. En miljon hushåll i Sverige har en utsatt ekonomisk situation med inga eller mycket små marginaler, värst utsatta är ensamstående kvinnor med barn. (Och inte lär Tidö-gängets politik göra livet lättare för de utsatta grupperna, tänker jag). Ett par talare kom in på hälsotemat och betonade vikten av vardagsrörelser och att anstränga hjärtat (få upp pulsen då och då) för att motverka en mängd problem, liksom att alla muskler behöver tränas i lagom doser. Att sitta still är farligare än att röka, som någon sa. En kost baserad på bönor, linser, fisk och ljust kött är att föredra. Och på ett generellt plan är det viktigt att skapa förutsättningar för seniorer att själva välja så mycket som möjligt, att inte objektivisera utan att snarare se seniorer som subjekt.
Ett exempel från verkligheten illustrerar budskapet Ett par dagar efter konferensen fick jag möjlighet att titta på en basketmatch för pojkar i 11-12-års åldern. Barnen var duktiga och kämpade på för att bli bättre, men det som knöt an till konferenstemat var en äldre herre som satt i sekretariatet och hade koll på regler, tider och annat under matchen. Han berättade att han hållit på med detta i 49 år. För mig illustrerar detta vikten av meningsfullhet i livet och att var och en bör få möjlighet att ─ oavsett ålder ─ hitta den roll man känner sig hemma i, behövd och bekräftad. Alla människor behöver känna delaktighet och att man har en uppgift. Och den insikten behöver följa oss livet ut.
Det finns mycket mer att återge från konferensen, men den som vill veta mer får höra av sig.
Åsa Wikforss, ledamoten i Svenska Akademien, brukar vara intressant att lyssna till och läsa. Idag skrev hon i DN, tillsammans med professor Torkel Klingberg en debattartikel om kunskap, ungdomar och hotet från AI-tekniken. Den är läsvärd och viktig. (Länktips, se nedan).
Ett antal motiv för att hålla kunskapen högt Artikeln räknar upp sex avgörande skäl till varför kunskapsbildningen hos unga måste främjas. I sammanfattning handlar det om att kunskap främjar lärandet som process, att lärandet utvecklar intelligensen, att kunskap främjar det kritiska tänkandet och en förmåga att stå emot propaganda, att gammal och ny kunskap behövs för att klara alla de utmaningar världen står inför och att kunskapen ger oss ett rikare liv som människor. Tyngdpunkten i artikeln ligger i synen på AI och hur denna teknik kan påverka kommande generationers syn på vad kunskap egentligen är och ska vara bra för.
Främjar tekniken en passivitet och uppgivenhet? Artikeln är angelägen och vi måste förstå vad AI kan komma att göra med vår förståelse av världen. Inte minst hur manipulativa krafter kan använda AI för destruktiva syften. Bildmanipulering har förekommit tidigare, men blir med den nya tekniken allt lättare. Det blir därmed allt svårare att skilja på sanning och lögn. Wikforss och Klingberg har med propagandahotet i listan över skäl varför kunskap är så viktig, men det finns en aspekt som jag hade önskat att den tydligare hade kommit fram i texten. Det är att när vi inte längre kan vara säkra på skillnaden mellan sanning och lögn. när vi ständigt bombarderas med ”fake news” och glidande halvsanningar är risken stor att resignationen inför världens komplexitet blir betydande. Passiviteten blir den logiska konsekvensen av oklarheten om vad som är sant och inte sant.
AI är ett hot, fake news är ett annat Och här finns en betydande risk för hela samhället, skulle jag vilja hävda. Det är inte AI i sig som krånglar till utvecklingen, utan mixen av tydliga och oklara påståenden som kommer vara den stora faran. Och därmed många människors fullt begripliga osäkerhet inför vad man kan lita på och inte. Jag hade önskat att Wikforss och Klingberg tydligare hade kopplat ihop det ena hotet från AI, där en risk är övertron på datorernas förmåga att sammanställa rätt fakta, med det hot som ligger i sammanblandningen av sanning och lögn. Det blir svårt för människor att orientera sig i ett nytt landskap, där världen blir obegriplig och där passivitet och uppgivenhet blir det logiska svaret. Särskilt allvarligt blir det för unga människor, som ska forma sin världsbild. Motpolen till kunskap är inte okunskap utan passivitet, skulle jag vilja hävda.
Nyfikenheten och idéerna försvinner i dimman Nyfikenhet, påhittighet och innovationer hänger samman med en mänsklig förmåga att se på världen med nya ögon, att tänka det ännu inte tänkta. Men dessa förmågor förutsätter att världen är begriplig. Det går inte att orientera i tät dimma och utan kompass. Det är när man begriper var man är och vart man är på väg som utvecklingsresan blir spännande och meningsfull och möjligheterna blir tydliga. När världen blir obegriplig är det enklast att lyssna på den som kommer med förenklade svar.
Hur ska det gå? Vi ser hur allmänheten i USA idag inte längre tror att politiker talar sanning. Vad det gör med ett samhälle kan vi bara ana. Inte lär det uppmuntra till politiskt engagemang utifrån ett rättviseperspektiv i alla fall. Om alla ljuger ─ varför skulle nästa generation politiker då tala sanning?
Ungefär 350 000 ton bekämpningsmedel används inom EU varje år. Mängden flygande insekter har minskat under 27 år med mer än 75 procent i Tyskland och i Danmark har antalet insekter som fastnar på bilrutan under bilkörning de senaste 20 åren minskat med 80–97 procent. Detta läser jag i en rapport om tillståndet för bina i Sverige (Biskadliga bekämpningsmedel på bivänliga växter) från Naturskyddsföreningen. (Länktips, se nedan).
Den biologiska mångfalden hotas Detta är ingen liten fråga. Biologisk mångfald ingår i de planetära gränsvärden som Johan Rockström och andra forskare enträget försökt få gehör för under ett par decennier. Insekterna fyller en viktig funktion för den biologiska mångfalden och bina är speciellt viktiga som pollinatörer. Ungefär en tredjedel av våra livsmedel är beroende av den gratistjänst som pollineringen utgör. På det sättet slår insektsdöden direkt mot oss människor om det nu skulle vara så att djur, natur och miljö inte skulle anses ha ett egenvärde (vilket somliga tycks rycka på axlarna åt).
Detta är ingen ny fråga Hoten mot insekterna har uppmärksammats länge. Rachel Carson satte fingret på problemet så tidigt som 1962 när hon gav ut ”Tyst vår”, då hon förutsåg risken att insekterna skulle dö och därmed fåglarna inte längre nå någon mat. Man kan säga att engagemanget i Naturskyddsföreningen och även stödet för WWF och andra organisationer hela tiden har utgått från synen att vi måste värna vår natur, våra djur, våra vatten och hela vår miljö. Tyvärr har andra intressen hela tiden haft starkare kort på hand. Och den nuvarande Tidöregeringen har slaktat stora delar av naturvårdspolitiken. Kortsiktiga ekonomiska intressen har uppenbarligen ett större inflytande än de många engagerade naturvännerna.
Internationellt ser det inte bättre ut I The Guardian hittar jag en rapportering om att hälften av alla bisamhällen i USA dog under 2022. Enligt forskarna är cirka 21 procents dödlighet under vintern ett ”normalt” utfall. Men att biodlare och bina är satta under stark press råder det ingen tvekan om. Till problemet med kemikaliespridningen kommer klimatförändringarna, med temperaturvariationer som bina inte är vana vid. (Länktips, se nedan om situationen i USA).
Cancerogent och risk för fosterskador – kan det väcka oro? Den som enbart intresserar sig för människans väl och ve kanske tar intryck av det som rapporteras i Naturskyddsföreningens rapport. 53 av undersökta 54 trädgårdsväxter innehöll bekämpningsmedel. Och då kallades dessa 54 ändå ”bivänliga”. Kemikalieresterna fanns både i plantornas jord och i blommorna. Man hittade totalt 68 olika ämnen, bland dessa fanns nio stycken PFAS-kemikalier, evighetskemikalier som inte bryts ner. I undersökningen hittade Naturskyddsföreningen totalt 23 olika bekämpningsmedel som är klassade som cancerogena, mutagena eller toxiska för reproduktion. Mer specifikt så kan, eller misstänks, 13 av substanserna orsaka cancer, två ge genetiska defekter och tolv skada det ofödda barnet eller fertiliteten. Den som ska köpa växter bör efterfråga ekologisk odlade växter, blir slutsatsen.
Tydligare politiker med en agenda och att var och en gör sitt Vi behöver en större medvetenhet om hur illa det är ställt och hur mycket kemikalier som är i omlopp, kemikalier som skadar biosfären och ytterst oss människor. Vi behöver en tidsplan på EU-nivå och en bred allmän insikt om hur illa det är ställt så att vi väljer politiker som vill och kan ställa rätt krav på industrin, samtidigt som vi som konsumenter kan ställa krav från vårt håll.
Amnesty skriver i sitt nummer 3 / 2024 om ”Demokratin på tillbakagång” och pekar på det sorgliga faktum att demokratin i världen backar. De har identifierat att demokratin just nu nedmonteras för fullt i 42 länder. Och i ytterligare 25 länder syns begynnande auktoritära tendenser. I artikeln nämns Ungern och Serbien i vår närhet, men även viktiga globala aktörer som Indien, Indonesien och Sydkorea.
Ekonomi, religion och militär styrka, liksom polarisering spelar roll Professor Staffan Lidberg från V-dem är osäker på varför de positiva tendenserna under 80-, 90- och början av 00-talet förbytts i sin motsats. Han pekar på tre viktiga aktörer: Kina, Saudiarabien och Ryssland, som på olika sätt dominerar på en global arena ekonomiskt, religiöst respektive militärt. Men han betonar också hur forskningen har visat att personer som drabbas av den ökande ojämlikheten har en mycket högre sannolikhet att rösta på högerextrema partier. Och att höga nivåer av polarisering och desinformation förstärker utvecklingen.
Det tycks pågå en dragkamp Detta leder också till att kvinnans ställning i många länder försämras. Det handlar om aborträtt, och den märkliga synen att kvinnans huvuduppgift är att sköta hem och barn. Det finns dock undantag, där utvecklingen inte fortsätter bort från den typ av demokrati flertalet vill se. I Brasilien röstades Bolsonaro bort och i Polen lyckades oppositionen vinna mot det styrande högerpartiet Lag och Rättvisa (PiS). Å andra sidan har AfD i Tyskland och de högerextrema i Österrike (av alla länder!) nyligen skördat framgångar i olika val. Världen tycks stå och väga mellan två riktningar, där de reaktionära krafterna i dagsläget har medvind.
Valsystemen döljer ibland vad som händer Glöm inte att Nigel Farage vann många röster i Storbritannien, vilket gjorde att Labour kunde ta makten från Tories. Det var inte Labour som vann, det var Tories som förlorade till Nigel Farages ytterhögerparti och valsystemet resulterade i en på-papperet-vinst för Labour.
De auktoritära wannabe ledarnas att-göra-lista På sidan 23 i senaste Amnesty-bladet hittar jag en ”att-göra-lista” för den som vill montera ner demokratin. (Text Rasmus Malm och bakgrundstext Staffan Lindberg). I sammanfattning beskrivs de steg som tas som fyra delar. 1. Det fria ordet begränsas. 2. Organisationer begränsas, civilsamhället attackeras. 3. Kontroll över domstolar och särskilt författningsdomstolen. 4. De fria valen undergrävs med minskat förtroende och ökat valfusk.
Media, civilsamhälle, domstolar och fria val Om vi analyserar dessa fyra punkter ur ett svenskt perspektiv kan vi se hur stödet för fria medier minskats och hur Public Service är satt under press. Nyligen gick också 74 journalister ut i en gemensam debattartikel i DN och synliggjorde hur de känner sig utsatta för olika angrepp. (Länktips, se nedan). När det gäller civilsamhället har Tidöregeringen skurit rejält i anslagen till Folkbildningen. Studieförbunden och folkhögskolorna är viktiga för att hålla igång ett lokalt utvecklingsarbete, att få folk att förkovra sig, ställa rätt frågor osv. Domstolarna är än så länge inte under tydlig systematisk press i Sverige, men det finns en växande kader av SD-nominerade nämndemän som naturligtvis påverkar domstolarnas verksamhet och utslag på nämndemannanivå. När det gäller de fria valen skulle jag hävda att den största påverkan för närvarande ligger i all den vilseledande information och fake news som kontinuerligt sprids i ”sociala” medier. När man inte vet vad som är sant eller inte blir passiviteten det logiska svaret. Andelen som går och röstar blir lägre, vilket undergräver legitimiteten i valen och skapar en grogrund för åsikten att politiker är några andra, inte några man spontant har förtroende för. Vad som också spelar stor roll är på vilka sätt och med vilka rubriker olika fenomen plockas upp av ledande medier.
Exemplet ur 2022 års valrörelse och en liknelse När Public Service i valrörelsen 2022 svalde högersidans paketering av klimatfrågan som enbart en fråga om elektrifiering och elektrifiering enbart kunde bli fråga om kärnkraft fick det blivande Tidögänget ett gratis tolkningsföreträde, som gjorde stort avtryck i valet. Man kan ju tankemässigt tänka sig att frågan om pensioner skulle reduceras till köpkraft och denna köpkraft reduceras till hur ofta en pensionär kan köpa sig en flaska vin till helgen. Om pensionsfrågan då enbart kom att handla om antalet köpta vinflaskor skulle debatten anses skruvad och väldigt förenklad. Men det var på ett liknande sätt som högern ständigt fick klimatrubriken i debatterna att inom 30 sekunder handla om fler och nya kärnkraftverk.
Det gemensamma intresset Forskarnas slutsats att de växande ekonomiska klyftorna gynnar de auktoritära krafterna stämmer väl överens med tankegångar jag har delat här på bloggen tidigare. Nämligen att det är ett gemensamt intresse hos moderata politiker och SD-politiker att klyftorna växer. För moderaterna handlar det om att de egna kärnväljarna ska känna sig hemma i den förda skattesänkarpolitiken genom avdrag (inte bidrag) och för SD handlar det om att de har allt att vinna på att klyftorna ökar. Med ökade motsättningar i samhället bygger de upp förväntningar på att ”någon” tar tag i problemen, helt i linje med de auktoritära principerna.
Kortsiktigt respektive långsiktigt Skillnaden ligger väl i att moderata strateger tänker kortsiktigt, medan SD-strategerna ser på ojämlikheten ur ett mer långsiktigt perspektiv. Med enstaka punktinsatser (tandvård och bensinpriser) tänker sig strategerna runt Åkesson att man kan få folk att tro att den förda politiken har varit framgångsrik, samtidigt som man påskyndar nedmonteringen av den välfärd som hade mått bra av de miljarder som nu försvinner i skattesänkningar till primärt höginkomsttagare. Att strunta i järnvägen och satsa miljarder på flyget är också sådant som mer långsiktigt kommer att göra folk besvikna. När vardagen inte fungerar och direktörerna flyger som de behagar lägger man grunden för en folklig vrede. Genomtänkt och strategiskt.
Skillnaden är att M inte bryr sig och SD gnuggar händerna.
