Per Wirtén har skrivit en läsvärt bok med titeln ”Hopp!”, där han utgår från egna upplevelser och anstränger sig att förstå tidsandan. Hur kommer det sig att frihet, jämlikhet, solidaritet och stolta demokratiska hörnstenar tycks vittra sönder för att ge plats åt rädsla, egoism och egenintresse? Han använder inte just dessa ord, men det är ju uppenbart att världen steg för steg blir allt mer odemokratisk, mindre hänsynstagande och tycks sluta sig istället för att öppna sig för gemensamma lösningar.
En 25 minuters resa illustrerar 28 år i olika förväntad livslängd
Vi ser dagligen hur rikedomen koncentreras till allt färre individer. Istället för att som förr kunna namnen på ett dussintal folkvalda makthavare är det sannolikt att vi om några år på ett självklart sätt kan namnge de mest förmögna personerna på planeten. Den ekonomiska ojämlikheten beskrivs på ett konkret sätt i Wirténs bok. På sidan 98 beskriver han sitt besök i Glasgow för att på plats uppleva skillnaden mellan en välmående och en utsatt stadsdel. Medellivslängden i det välmående området Lenzie var 28 år högre än den mer centralt belägna stadsdelen Carlton. ”Ojämlikhetens olika former handlar inte enbart om pengar, status och möjligheter att utvecklas, utan också om hälsa sjukdom och död”, skriver han. På 25 minuters resa räknas timmarna ner. De som bor i den utsatta stadsdelen går statistiskt sett miste om 10 000 gryningar och lika många koppar te.
Kapitalismen destabiliserar sig själv
I ett avsnitt återger Wirtén en del av Thomas Pikettys tankar, bland annat att kapitalismen utmärks av en inbyggd rörelse mot ökad ojämlikhet. Hur systemet destabiliserar sig självt och rör sig mot sammanbrott, kaos och revolutioner. Hur marknaden aldrig landar i något naturligt, rättvist, jämviktsläge. Och hur samhället, dvs politiken, därför hela tiden behöver korrigera för marknadens ojämlika logik. Socioekonomiskt sett ökar ojämlikheten i Sverige. Mest jämställda var vi troligen i det tidiga 80-talet, innan Thatcher och Reagan fick gehör för de då nya ekonomiska idéerna.
Ett eget exempel på strukturell orättvisa
Ett typiskt exempel som jag kommer att tänka på är hur staten, det allmänna, eller vi alla skattebetalare, ger bidrag till det som brukar kallas ROT-avdrag. De som har råd att bygga om sitt kök får lite bidrag av staten för att göra just detta. Medan den som inte äger utan hyr sitt kök inte får något bidrag. Detta trots att miljonprogrammens lägenheter och hus numera är i stort behov av upprustning, inte minst för att säkerställa att det finns hiss i alla trevåningshus. Tänk om fördelningen av skatteintäkterna inte enbart hade gynnat de ägda bostäderna, utan hade varit mer behovsanpassade. Då hade kanske fler äldre kunnat bo kvar i sina lägenheter, när de får svårt att gå i trapporna. Som det är nu blir det bara fler och fler som är för friska för att hamna på servicehem, men för skröpliga för att kunna bo kvar.
Nollsummespelet
På sidan 110 skriver Wirtén om författaren Heather McGhee, som har skrivit flera böcker om ojämlikheten i USA. Lite längre fram i texten fångar Wirtén upp hennes tankar om ett nollsummespel. Det McGhee beskriver, enligt Wirtén, är hur det lätt blir så att de individer som känner sig underlägsna eller orättvist behandlade ofta fastnar i tron att summan av resurser är konstant. Om då någon annan minoritet skulle kräva mer rättvisa uppfattas det som att den egna gruppen skulle missgynnas i samma utsträckning. Som om det hela tiden handlade om att fördela en statisk summa resurser. Här tror jag kan finnas en delförklaring till att marginaliserade grupper i Sverige väljer att rösta på ett parti som vill förstärka klyftorna och peka ut vilka som räknas som ”vi” och vilka som är ”dom”. Nollsummespelet lurar antagligen en del att tro att det gäller att bevaka det man har, så att det inte går förlorat.
Erkännandepolitik
Wirtén skriver med en hänvisning till Nancy Fraser om erkännandepolitik, om hur det handlar om att erkänna för sig själv vilken roll man har och vill ha i samhället, men också att samhället erkänner rättigheter och likabehandling för varje individ och för varje grupp av människor. Om hur friheten att kunna delta i samhället ofta villkoras av patriarkatet, av rasismen eller av homofobin. Tänk att det ska vara så svårt att låta bli att skapa hierarkier och sortering av människor.
Solidaritet
Ett annat kapitel i boken handlar om solidaritet. På sidan 137 landar Wirtén i slutsatsen att liberalismen behöver återkomma som en slags socialistisk liberalism. På samma sätt som socialismen behöver återkomma som en liberal socialism. På ett sätt känns det som att språket saknar ord för det nya, som behöver formas som en motvikt mot den nya, hårda konservativism och egoism som frodas och tar plats under de lögnaktiga, antidemokratiska, auktoritära och förtryckande ledarnas massiva populistiska förenklingsparoller. Solidariteten är krävande, säger Wirtén. Den är inte neutral. Den tycks tvinga oss att aktivera oss och därmed att inte luta oss tillbaka i en bekymmersfri passivitet. Nån-annanismen är tyvärr utbredd.
Medmänsklighet
Mot slutet av boken blir Wirtén försiktigare. Den hoppfullhet han vill beskriva blir skör, orden försiktigare, texten ännu mer personlig. På ett sätt handlar hoppfullheten om vad det egentligen innebär att vara medmänniska. Inte bara människa, utan medmänniska. Jag kan varmt rekommendera boken ”Hopp!” och hoppas att det offentliga samtalet kan handla mer om frihet, jämlikhet, solidaritet och medmänsklighet. Och mindre om krig, hot, murar, rädsla, vapen och maktgalna ledares sicksackande mellan lögn och sanning.