Vad är ett samhälle och hur skapar vi fred?

Är det bra för ett samhälle att det är enklare att bli rik på pengar än på arbete? Är det ett problem att unga människor inte vill bilda familj, hitta en bostad och skaffa barn? Och hur stort problem är det att förmögenheten och makten kan koncentreras till ett fåtal tech-bolag, som leds av personer som t.ex. Elon Musk och Peter Thiel, där det blir allt lättare att styra och påverka beteenden, konsumtion och lagrad ekonomisk information? Detta på ett sätt som kan ge företag en närmast orwellsk kontroll över människors vardag. Dessa tre frågor skulle kunna vara uppföljningsfrågor på den mer generella frågan om hur våra politiker ser på samhället och samhällets utveckling.

Vad är ett optimalt samhälle?
För om vi inte har ett samhälle som vi kan känna att vi tillhör, och bidrar till och har nytta av, vad har vi då? Anarki? Samhällsstrukturen speglar hur vi ser på oss själva. Är vi egoister kanske vi vill ha ett så litet och ”billigt” samhälle som möjligt, medan motsatsen kanske gäller om vi ser värdet med ett samhälle som hjälper de svagaste, de sjuka osv. Det hade varit intressant att någon gång i partiledarutfrågningarna få partierna att beskriva hur deras optimala samhälle ser ut.

Globalt samarbete via FN, eller…?
Och en följdfråga skulle kunna vara hur partierna ser på det globala samarbetet, ansvarstagandet och utvecklingen. Hur ska det gå till att få ordning på de globala utmaningar som enskilda länder inte mäktar med att lösa? Ska frågorna hänga i luften eller ska de lösas tillsammans med andra länder? Hur ska i så fall demokratier hantera icke-demokratier och vilken roll ser partierna för FN i framtiden? En större eller mindre roll? Varför?

Hur ska fred skapas och vilken roll har Sverige?
Och om vi ser freden som förutsättning för samarbete, hur ska det gå till att skapa fred i de konflikter som plågar många länder? Vill partierna se FN-styrkor på plats i olika länder eller är lösningen att stormakter som USA eller Kina ensidigt går in och ”ställer saker till rätta”? Vad händer med länder som tvingas in i överenskommelser av en supermakt? Blir det verklig fred eller bara ett tillfälligt påtvingat eldupphör? Hur ser partierna på fredsfrågan och Sveriges roll för att bidra till en fredlig utveckling, som vi alla skulle vinna på? Om världens vapentillverkning halverades skulle den kunna avskaffa världssvälten flera gånger om.

Pengarna finns uppenbarligen
Tittar man närmare på siffrorna från SIPRI kostar det ungefär 4-5 procent av världens vapentillverkning att avskaffa världssvälten. Man ska vara försiktig med statistik, men storleksordningen är tydlig: Om vi bara tillverkar hälften så mycket vapen som idag skulle vi kunna ge miljarder människor en anständig tillvaro. Bekymret är naturligtvis ägandet, ekonomin, inflytandet och vem som tar vilka beslut och varför.

Vilken riktning vill vi att samhället tar?
Men visst vore det intressant om partiledarna någon gång fick redovisa sin på de principiella frågorna kring samhällets och världens utveckling. Vart man vill att utvecklingen ska gå. Och varför.

Länktips: En cirka fem minuter lång video där professor Jiang Xueqin, som är en kinafödd kanadensisk analytiker och kommentator, redovisar vilka tre faktorer som just nu pekar på att USA som stormakt är på tydlig tillbakagång: https://www.facebook.com/reel/1070895975365654/?fs=e&fs=e

Vi har talat för lite om Tidö 2

Det pågår en diskussion om huruvida demokratin är i fara eller inte. Att frågan kommer upp beror naturligtvis på hur valet går och vad olika aktörer gör för bedömning av konsekvenserna av en fortsatt högerregering i Sverige, en regering där SD sannolikt ingår med ett antal ministrar på centrala poster. I Svenska Dagbladet har forskare hävdat att demokratin inte är i fara sålänge valsystemet är intakt och väljarna kan säga sitt vart fjärde år. Mot denna ”minimalistiska” demokratisyn har Bo Rothstein reagerat och skrivit en annan debattartikel, där han pekar på att statlig kontroll över universitet, kulturinstitutioner och Public Service leder till kraftiga inskränkningar i hur demokratiska rättigheter kan manifesteras i det dagliga. (Se länktips nedan till Rothsteins artikel och till den artikel som motiverade Bo Rothstein att skriva sin artikel).

Östhammar är ett skyltfönster
En kommun i Sverige, Östhammar, där för övrigt Forsmark ligger, har i fyra år styrts av Sverigedemokraterna med stöd av M, KD och BoA (ett lokalt borgerligt parti). Så det går alldeles utmärkt att se hur villkoren för medborgarna förändras när jämlikhet, jämställdhet och mänskliga rättigheter städas undan för att ge plats för en helt annan syn på hur samhället ska utvecklas. I Östhammar har de kommunala styrdokumenten rensats på allt som handlar om jämställdhet, jämlikhet, hbtq och arbete för att uppnå miljö- och klimatmål. Språkundervisning har flyttats utanför skoltid och det har blivit förbjudet att hissa regnbågsflaggan på kommunala flaggstänger. Symboliken och detaljerna i dessa beslut har definitivt med demokrati att göra, eftersom demokratin är en levande process, där vars och ens möjlighet att delta i samhället ska stärkas, inte begränsas. När de två forskarna Mikael Persson och Andrej Kokkonen reducerar demokrati till att vi får rösta en gång per fyra år har de valt att definiera demokrati till en teknikalitet och inte till ett redskap för samhällsutveckling.

Och värre kommer det att bli
Och mycket riktigt. Det finns en rapport som tankesmedjan Timbro satt ihop tillsammans med SD-nära Oikos, där man skissat på vad som ska göras vid en valvinst för högersidan den 13 september. (Se länktips ang Tidö 2 nedan). Tidö 2.0 är mycket långtgående och skulle i ett slag göra det näst intill omöjligt att organisera lokala initiativ, eftersom man vill skrota statens stöd till studieförbunden, man vill i praktiken skrota allt miljö- och klimatarbete och alla åtaganden som gjorts av Sverige på det området, man vill skrota Systembolaget, sälja ut statens tillgångar och privatisera så mycket som möjligt. Fri hyressättning ska gälla och Hyresgästföreningen ska inte längre få förhandla hyror, A-kassan avskaffas, presstödet likaså.

Och detta tycker högern är rimligt…
Hela rapporten är en mix av nyliberala vinstmaximeringsdrömmar och kulturpolitisk högervridning som säkerligen inspirerats av Orbans Ungern och Trumps USA. Det är som en spottloska i ansiktet när det i rapportens ingress står att ”Det här är vårt förslag på reformer som vi tycker är rimliga.”  Nej det är inte rimligt att avskaffa mänskliga rättigheter, att privatisera allt som staten – vi alla – äger och att suboptimera allt till förmån för kapitalisters kortsiktiga intressen. Vill Svenskt Näringslivs alla medlemmar verkligen se detta genomfört? Och när ska journalisterna på SVT:s Agenda pressa Åkesson om han står bakom alla FN:s deklarationer, av typen Agenda 2030, och om att en allmän princip om alla människors lika värde gäller?

Länktips: https://esvd.svd.se/shared/article/minimalistisk-syn-haller-inte-riktigt/1kJ68bOM

Och den artikel som fick Bo Rothstein att skriva sin artikel: https://www.svd.se/a/zOQRaw/svensk-demokrati-ar-inte-hotad-skriver-statsvetare

Länktips: Timbro och Oikos åtgärdsplan för Tidö 2.0: https://timbro.se/allmant/tido2/

Kan färg verkligen göra så stor skillnad?

Det är lite fascinerande. Att färgen gör allt så enkelt. Mängden sorterade retursopor har ökat i Halmstad med 30 procent, läser jag, bara för att man infört färgkodade påsar för boende i villor och hus med några få lägenheter. Hälften av hushållen i Halmstad får nu sortera sina förpackningar i sex olikfärgade påsar. Inte så oväntat är det plastförpackningar som har ökat mest. Fortfarande är det dock hälften av alla sopor som hamnar i restavfallet. (Se länktips nedan).

Färgerna underlättar
Men bara genom att underlätta sorteringen visuellt – med färger – har Halmstad Energi och Miljö, HEM, lyckats få folk att sortera mycket mer av sina förpackningar. Det gör ju att mer av papp, metall och plast kan återvinnas istället för att slentrianmässigt eldas upp. På hemsidan ser jag också att det finns returemballage som påsarna inte hanterar. Wellpapp är en sådan, liksom glasburkar, glasflaskor och större produkter. Då gäller det att ta sig till en återvinningscentral.

Långsiktigt ett samhälle med mindre avfallsmängder?
HEM har också en egen app, läser jag, där man kan hålla koll på hämtningsdagar, fakturor och energiförbrukning. Den allra bästa är ju om vi lyckas minska avfallsmängderna och energianvändningen. Och att bolag som HEM långsiktigt arbetar för att de inte ska behövas. Men den visionen är nog tyvärr långt borta. Förpackningsvolymerna lär fortsätta att öka. Ändå är detta med färgkodade påsar troligen smart. Vi måste hjälpa folk att göra de val som är kloka. Det ska vara lätt att göra rätt.

Länktips: Halmstad Energi och Miljö hemsida

Länktips: https://www.sverigesradio.se/artikel/fargglada-pasar-okade-avfall-med-30-procent-i-halmstad

Nya DNA-rön förändrar synen på vad som är nordiskt

Det finns mycket att upptäcka på nätet. Och det behöver säkert verifieras och dubbelkollas för att vara något som kan anses ”bevisat”. Men oavsett, det som fascinerar är hur modern DNA-teknik nu kan komma att skriva om historien. Även om den här 15 minuters-youtube-filmen skulle visa sig inte stämma, så finns det all anledning att hålla ögonen öppna för de nya rön som den moderna forskningen kan komma fram med.

Rastänkandet stämmer inte alls
Det som påstås i filmen är att det blonda, typiskt nordiska utseendet som många förknippar med något slags ”rastänkande” egentligen inte alls stämmer. Minst 25 procent av det DNA som vikingarna bar på härstammade från andra regioner. Den myt som spridits om den nordiska människotypen, som varande överlägsen, visar sig med ny forskning inte alls stämma.

Den här borde många se
Man önskar att alla de som högljutt låtsas att det finns något unikt i den svenska eller nordiska genetiska koden ser den här filmen och omprövar sin syn på varifrån vi kommer.

Länktips: Why nordic DNA is the strangest in the world

Hans Abrahamsson lyfter fredsfrågan

Hans Abrahamsson är en freds- och konfliktforskare som jag gärna lyssnar till. Under mina år på Stiftelsen Ekocentrum (1998 – 2012) var han ofta en uppskattad föreläsare för en intresserad publik. Nu snubblade jag över en text han skrivit och publicerat på Facebook eftersom artikeln tydligen inte fått utrymme i någon dagstidning, där den varit tänkt att publiceras. (Se länktips nedan). Jag kände att det som Hans vill sätta fingret på behöver förmedlas vidare.

Står fred i motsats till krig?
När jag läst Hans Abrahamssons text växer insikten fram vi behöver diskutera formerna för fred betydligt mer än vi gör. Krig innebär ju ofta att två parter står mot varandra och båda försöker vinna över den andre, enkelt uttryckt. Står freden i motsats till kriget eller är fred detsamma som avsaknad av krig? Om man är fredsvän är man då i praktiken motståndare till en eller båda parter i en konflikt? Blir därmed varje fredssträvan också ett ställningstagande i en konflikt? Kan man vara för fred utan att ta ställning i en konflikt? Hur manövrerar man då?

Minoriteters legitima krav
Det Hans Abrahamssons text påpekar är att det alltid finns en förhistoria. Konflikter uppstår inte ur intet. Språkliga och kulturella minoriteter kan under lång tid känna att den styrande majoriteten inte respekterar dem. Till slut väljer minoriteten att med våld bryta sig loss och ”starta eget”. Detta finns det många exempel på. Ett av de mer lyckade exemplen är ju hur Norge bröt sig loss från unionen med Sverige utan att vi med våld började tvinga norrmännen till underkastelse. Lika enkelt var det inte för Eritrea att bryta sig loss från Etiopien. Vi kan också konstatera hur mycket våld som Jugoslaviens sammanbrott ledde till. Nu är i alla fall Slovenien och Kroatien EU-medlemmar och söker en framtid i samverkan med andra.

NATO kunde ha gjort en omtag, men det gjorde man inte
När Sovjet och Warszawapakten brutit samman kunde NATO ha passat på att göra ett principiellt omtag. Med ”fienden” kraftigt reducerad behövdes kanske inte samma försvarsallians som tidigare? Men det gjorde inte NATO. Istället fortsatte NATO t ex år 2008 att förespråka utvidgning och tänkte på Ukraina och Georgien som möjliga medlemmar. I det maktvakuum som uppstod när Sovjet bröt samman kunde NATO ha skapat plats för mindre av konflikt och mer av samförstånd. Istället hamnade både Ukraina och Georgien i ett säkerhetspolitiskt mellanläge. Man upplevde ett starkt tryck från Ryssland, men hade å andra sidan inget löfte från NATO-håll om stöd och man hade heller ingen process igång för att officiellt kunna träda in i en neutral roll.

En förudmjukande fred är ingen fred
Det krigshetsarna tycks utgå ifrån är att varje eftergift är en verklig eller en potentiell förlust. Och att fred bygger på förhandling, som i sin tur rimligen innebär att ge och att ta. (Utom när Trump påstår sig i maffialikande stil kunna vinna fred genom total underkastelse från motpartens sida). Historien visar ju med önskad tydlighet att det uppstår problem när ”freden” säkrats med villkor som den ena parten upplevt som förudmjukande. När en part upplever att ”freden” blev orättvis finns en stor risk att missnöjet till slut kulminerar i nya aggressioner. Tysklands förlust i första världskriget brukar ju tas fram som exempel på hur grunden därmed lades för den ”revansch” Hitler kunde surfa på och bygga sin aggressiva politik på.

Fred måste bygga på kompromisser och erkännanden
Om vi menar allvar med fred måste vi hitta nyanserade sätt att diskutera kompromisser, eftergifter, kompensationer och gemensamma lösningar på. Om det ständigt ska vara en sanning att varje eftergift är fel och att allt kan reduceras till ”ont” eller ”gott”, ”svart” eller ”vitt” löser vi egentligen ingenting. Det är när vi på allvar inser motpartens argument och sätter oss in i motpartens situation som grunden kan läggas för fred.

Låt oss titta på exemplet Krim
I fallet Ukraina och Ryssland är det hela mycket komplext. Det räcker att titta på Krim-halvön. Befolkningen på Krim utgjordes för inte så länge sedan till stor del av det som kallades Krim-tartarer. Några exempel på drastiska förändringar för Krim kan beskrivas så här:

  • 1921 – Krim blir autonom republik inom den ryska delen av Sovjet.
  • 1941 – Tyskland ockuperar Krim. Här läggs grunden till den bild av nazi-vänliga Krim (och Ukraina) som Putin ofta återkommer till.
  • 1944 – Stalin har kontroll över Krim och deporterar 180 000 tartarer till Centralasien. (De gick väl inte att lita på….?)
  • 1954 – Nikita Chrusjtjov överför Krim till den ukrainska Sovjetrepubliken, sannolikt för att slippa hantera olika frågor.
  • 1991 – Sovjetsystemet faller ihop och Krim fortsätter som en formell del av Ukraina. Ryssland hyr plats för sin Svarta-Havs-flotta i Sevastopol.
  • 2014 – Ryssland ockuperar Krim och integrerar halvön i Ryssland.

I ett hundra år har någon annan bestämt
Den släkt som levt i etthundra år på Krim har således ständigt behövt förhålla sig till makthavare i Moskva eller Kiev. Ingen har frågat Krim-borna hur de vill ha sitt samhälle. Vad innebär det att vara ung Krim-bo idag? Var utbildas man, i vilket språk, vilken framtid hoppas man på? Vem går det att lita på? Hur ser en fredlig lösning ut för att Krim ska kunna utvecklas på bästa sätt? Vem behöver inse vad för att rätt förutsättningar ska finnas på plats?

Tvåstatslösning, ett magiskt ord
Eller detta ständiga tal om den magiska ”tvåstatslösningen” i Israel-Palestrina-konflikten som ingen tycks ha något recept på hur den ska uppstå. Ska två stater finnas sida vid sida måste ju båda staterna erkänna varandras legitima existens, vilket idag ser synnerligen svårt ut att uppnå. Men om vi inte pratar fred så får vi heller ingen fred. Pratar vi krig får vi krig. (Fritt efter Alexander Stubb, som sagt något liknande).

Länktips: Facebook-text av Hans Abrahamsson: här

Det finns inget förnuftigt med snus

Bland alla ord man snubblar över finns ett som låter lite motsägelsefullt. Hur kan något eller någon vara snusförnuftig? Det finns väl inget förnuftigt med snus? Det inser även utrikeshandelsminister Benjamin Dousa i en ETC-artikel om att han och Sverige markerat på skarpast möjliga sätt mot Polens förbud mot just det vita snuset.

Tidningen ETC hade en intervju med B Dousa den 12 augusti 2026

Tidögänget väljer fel väg
Det finns inget förnuftigt med att grundlägga ett beroende av nikotinprodukter i tidiga år. Det så kallade vita snuset marknadsförs ju mot unga personer och varje människa som slipper lockas in i ett beroende av tobaksindustrins produkter borde ju ses som en vinst. Men Tidögänget styrs inte av logik eller humanitära principer. Det handlar naturligtvis om att det finns rökare och snusare i de målgrupper partierna vill nå, samtidigt som man hela tiden prioriterar stora företags möjlighet att tjäna pengar.

Ska staten tjäna pengar på att folk skadar sin hälsa?
Det ”svenska” snuset är förresten inte så svenskt som många tror. Det är Philip Morris som äger Swedish Match. Tobaksindustrin kämpar ju som tur är i en generell motvind eftersom intresset för rökning har gått ner. Men Tidögänget vet naturligtvis vilka prioriteringar som är rimliga. Vill folk skada sig så ska inte staten ha någon åsikt, typ. Tvärtom. Kan staten tjäna intäkter på försäljningen av tobaksprodukter vill Tidögänget gärna göra det.

Snusförnuftiga? Tidö-gänget? Nej
Så varifrån har vi begreppet snusförnuftig? Det jag hittar på nätet handlar om att snus kommer från snut, och därmed egentligen snyta, dvs något som involverar näsan. Snus skulle dras in i näsan och skulle inte vara för fuktigt. Extra torrt betyder snustorrt, på samma sätt som överdrivet förnuftig kan den synas vara som kallas snusförnuftig. Och att polisen snokar runt ledde naturligtvis så småningom att begreppet snut etablerades. Polisen sniffade naturligtvis runt efter diverse starka drycker och annat som kunde vara olagligt.

Ömkligt
Men visst är det ömkligt att Philip Morris har så stort inflytande på en svensk regering att en minister ser sig tvingad att protestera på det sätt som gjorts mot Polen. Snusandet tillför inget positivt och nikotin kan vara riktigt skadligt för personer som utsätter sig för det ofta, mycket och länge.

Positivt om Aralsjön

Allt är inte nattsvart om nu någon trodde det. Det finns positiva nyheter också. Som lätt försvinner i mängden elände, krig och katastrofer. Jag läser och tar del av en sammanställning av hur det gått för Aralsjön, som Kazakstan har gjort en strålande insats för. (Länktips nedan).

Bomullsodlingar snodde vattnet
Minnesgoda personer kommer säkert ihåg hur bilderna kablades ut i början av 90-talet. Aralsjön, världens fjärde största sötvattensjö, var torrlagd. Fartygsskelett stod på torr ökensand och allt kändes apokalyptiskt.

Bild fr Wikipedia, fartyg i Aralsjön.

Ett första försök
Men det finns några entusiaster som inte gav upp. Man testade att bygga en enorm sandpir tvärs över sjön. Vanliga lastbilar körde ut tonvis med sand och det byggdes en slags dammvägg, som skulle skapa en mindre sjö i den gamla Aralsjön, sannolikt baserad på tillflödet från Syr-Darja, den flod som förser den norra delen av Aralsjön med färskt vatten från Himalaya.

Ett andra försök
Enligt den berättelse jag länkar till nedan raserades den första sandpiren och man byggde en ny, mer permanent pir som skulle stå emot de krafter som det handlade om. Nu finns det återigen ett visst industriellt fiske i sjön igen. Och när sjön återfår sin forna betydelse kan människor återigen tro på framtiden och försörja sig. Lite hoppfullt är det, även om det inte finns några garantier.

Länktips: You-tube-film om Aralsjön: https://youtu.be/c2VvliP8pO8?is=kbn8Hmcr1F05OPX8

Fem eller tio procent vore rimligt

Så här i valtider talas det mycket om skatter. Sänkt skatt vill många ha och de glömmer kanske då att det är just skatten som finansierar mycket av det vi tar för självklart i form av kommunal service, reningsverk, sophämtning, vägunderhåll, tillsyn av gamla och sköra, förskolebarnens uppväxt så att föräldrarna kan jobba osv. Å andra sidan behöver skatten upplevas vara rättvist fördelad och att intäkterna används på ett klokt sätt.

Förändrad demografi
Med en åldrande befolkning och minskande barnkullar kommer kraven på våra folkvalda kommunpolitiker höjas. Vilken skola ska läggas ner, eller hur ska de äldre tas om hand på ett bra och rimligt sätt? Är hemtjänst bättre och billigare än att bygga boenden där folk kan ta hand om sig lite bättre själva eller tillsammans med nära och kära? Hur ska ideellt arbete i hemmet betraktas? Om den ene blir sjuk och den friskare i en parrelation tar hand om den sjuke? Vad är rimligt? Det finns många gränsdragningsfrågor och många frågor som har med förväntningar att göra. Är man vad vid en viss livskvalitet blir det kanske svårt att acceptera vad som helst. Och hur ska samhället fånga upp behoven hos de som inte klarar av att leta rätt på information själva? Hur ska fler få leva ett rimligt liv de sista åren?

Skapa tydlighet
En dellösning som jag tycker kunde vara intressant att diskutera är att fem eller tio procent av kommunalskatten ska kunna betalas till valfri kommun. Inte för att betala ett lägre belopp. Inte för att gynna den enskilde, utan mer för att skapa en rimlighet i och en pedagogik kring den skatt vi betalar. Idag måste en kommun t ex erbjuda hemtjänst till tillfälligt boende personer, när de under sommaren under kortare tid vistas i sin sommarstuga. Utan att få ett öre för insatsen från den som begär hemtjänst. Det finns ett antal semesterkommuner som drabbas av detta, när personer ”flyttar ut” på landet och kräver service som om de bodde i sin hemkommun.

Det kostar extra att samordna allt
Om man fick välja att låta en del av den egna kommunalskatten gå till sommarkommunen skulle det innebära en viss ekonomisk kompensation och framför allt skulle det göra allmänheten medveten om vem det är som tar kostnaden när ”samhället” förväntas ställa upp. Det blir ju också en extra samordningskostnad för både ”hemmakommunen” och ”sommarkommunen” när flytten sker. Det ska stämmas av med scheman, medicinering och andra detaljer. Som tar tid och resurser från båda kommunerna förutom att själva uppgiften ska lösas.

Det skulle kännas rätt
Eftersom jag och min sambo vistas på Orust sammanlagt under drygt ett hundra dagar av året vore det rimligt att få bidra till Orust kommuns ekonomi. Visserligen betalar vi för sophämtning, för vatten i kranen osv, men det finns mycket annat som kommunen ordnar som vi har glädje av. Det skulle kännas rätt att få vara en del av det som håller samhället igång. Än så länge behöver ingen av oss hemtjänst och skulle det bli så är nog vår stugas rum och bekvämligheter inte riktigt anpassade för den sortens hjälp.
Men det är mycket som en kommun erbjuder som vi har glädje av. Fem eller tio procent av kommunalskatten vore rimligt att få bidra med.

Den hållbara ekonomin

Ganska ofta ser man socialdemokratiska debattörer längta tillbaka till en tid då stat, kommuner, näringsliv, riskkapitalister och arbetstagarorganisationer verkade för samma sak. Staten såg till att investeringar, infrastruktur och kompetensförsörjning stöttade en utveckling, där innovationer kunde transformeras till lönsamma industriprojekt och ge investerare trygga villkor för sina insatser. En slags win-win, där industrins ägarstrukturer och röstkontroll över stämmor gjorde att rimliga lönevillkor kunde hanteras utan att strejker och andra fenomen satte käppar i hjulet för ruljansen. Men går det att återvända till 1900-talets modell för industriell utveckling?

Vad kommer AI innebära?
En stor förändring är hur AI steg för steg kommer att komplettera och i flera fall ersätta mänskliga tjänster. Det går fortare och blir många gånger väl så bra utfört av de nya mjukvarorna, det som tidigare tog anställda mycket tid att åstadkomma. Kontrollen över mjukvaruutvecklingen och datainsamlingen blir på så sätt helt avgörande. Det är tech-jättarna som har ett momentum just nu. Och serverhallar byggs på många ställen för att hantera de nya datamängder som systemen ska utnyttja.

Den kortsiktiga exploateringen behöver upphöra
Men det finns fler skillnader som sällan kommer till uttryck. 1900-talets övertro på tillväxt och ökade volymer kommer inte kunna lösa de hållbarhetsproblem vår tid står inför. Vi kommer att behöva stegvis fasa in andra grundkoncept som kan ersätta jakten på vinst till varje pris. Den syn på tillväxt och ökade volymer som präglat en stor del av efterkrigstiden kan inte fortsätta länge till. Det går helt enkelt inte att exploatera jordens resurser i den takt som inte balanseras i ett kretslopp. Kanske tydligast illustrerat med vår tids exploatering av miljontals år gammal fossil energi i form av olja, gas och kol. Men det gäller ju även mineraler och och sällsynta metaller. Vi måste hushålla med resurser och hitta sätt att skapa kretslopp kring de ämnen vi plockar upp ur jordskorpan.

Vingarnas trygghet
Jag läser en text som hyllar LO-ekonomen Gösta Rehn och dennes tankar om ”vingarnas trygghet”, där det handlade om att en grundtrygghet på arbetsmarknaden, som kopplas till arbetstagarens förmåga och frihet att flyga vidare till ett nytt jobb, snarare än att klamra sig fast vid en befintlig syssla. Den tiden kommer nog inte tillbaka. Vi kommer att behöva ompröva väldigt mycket av den industribaserade välfärd vi vant oss vid. Ekonomin kan inte bygga på kortsiktig exploatering av människor och resurser. Den måste utgå från ett långsiktigt synsätt, där det viktiga blir att bevara och förstärka det som har en värde, snarare än att omsätta andras arbete till egen vinst.

Hållbar ekonomi
Den nya ekonomin måste utgå från att målet är utjämning, rättvisa och minskande, inte ökande, klyftor i livsvillkor. Det är passé att sträva efter att en ska vinna och att alla andra ska betraktas som förlorare. Ansvarstagande och kompetens ska naturligtvis kunna ge skillnader i löneanspråk, men systemet ska vara och uppfattas som rättvist. Inte minst gentemot kommande generationer. Något annat blir inte hållbart.

I december kommer Sverige-ID

Hur kommer det sig att en av de mest centrala och säkerhetsberoende funktioner vi har i samhället, digital identifiering, helt och hållet kontrolleras av de stora bankerna? För att bekräfta vår identitet gentemot exempelvis 1177 behöver vi använda Bank-ID. Och samma, ganska etablerade funktion, används i paketdistribution och i många andra sammanhang. Varför är det privata intressen och inte staten som äger och administrerar detta system, som har så tydliga kopplingar till säkerhet och personlig integritet?

Frågan kommer upp då och då
Lena Mellin på Aftonbladet skriver (se länktips) om detta och nämner även det faktum att det finns många som inte har tillgång till smart-phone eller ens har förmåga att hantera en sådan. Det är uppemot en miljon personer i Sverige som inte är uppkopplade för att hantera sin ekonomi. (Se länktips om tidigare inlägg).

Sverige-ID
Sverige-ID finns på planeringsstadiet, men avgörande är ju om tillräckligt många aktörer och brukare använder den funktionen. För att få till en förändring behöver sannolikt staten skapa stegvisa incitament som får aktörer att byta system. Det behövs, lite grand som Lena Mellin skriver, också ett system för den som inte hanterar en smart-phone. Det måste vara billigare, säkert och robust, och kunna hanteras av många som idag inte har en smart-phone, eller på annat sätt inte ”finns”. Hemlösa blir ju t ex idag exkluderade av Skatteverket och ”finns” på så sätt inte. (Helt orimligt).

Teknikutvecklingen kan användas negativt
Mjukvarudelen och vårt uppkopplade beroende av stora tech-bolag är en säkerhetsrisk. Det borde vara självklart ur flera aspekter att centrala system, som i praktiken alla ska tillhöra, står oberoende av dominerande kommersiella krafter. Det finns ju dessutom aktörer som Elon Musk som vill koppla ihop persondata med ekonomi och kunskap om vad var och en gör.

Kontanter och ”skriva upp”-ekonomin
Vi behöver också koppla ihop frågan med hur vi ska se på kontanternas roll i vardags- och samhällsekonomin, den fråga som Björn Eriksson idogt bevakar. Den är viktig inte minst för glesbygden. Men vi ska heller inte glömma den enkla möjligheten att återuppta ett system där vi betalar regelbundet för våra dagligvaror genom att inköpen ”skrivs upp”. Med eller utan förskott. Framför allt i medlemsstyrda verksamheter borde det vara intressant.

Länktips: här är Lena Mellin ledare

Länktips: En tidigare bloggtext om 2023 års utredning om Bank-ID m m: https://christerowe.se/2023/09/nr992-hur-ska-vi-ha-det-med-pengarna/