Flockbeteendet i fokus

SVT har börjat sända en programserie med Anders Hansen som de kallar ”Din flock” och som handlar om vår strävan att tillhöra en grupp, en flock. I det första programmet går Hansen hela vägen och frågar sig hur vi kan förmå oss att döda andra människor med hänvisning till den grupp vi tillhör. Vietnamkrigets motståndare möts och han besöker även Auschwitz för att försöka förstå hur människor kan förmås att ha ihjäl medmänniskor på det bestialiska sätt som dödslägren innebar. (Länktips se nedan).

Viss grupptillhörighet beslutas och förstärks av stater och ledare
Det som så småningom framkommer som avgörande är om vi valt vår flocktillhörighet själva eller om det är ledarna som bestämt vem som är motståndare och fiende. När stater tagit beslutet är det sannolikt enklare att inordna sig i den flock som ska bekämpa en annan flock. Hur dessa mekanismer ser ut blir vi påminda om när populister och nationalister runt om i världen underblåser de strömningar som delar in oss i ”vi och dem”. I USA är media fienden och egentligen alla som inte håller med Trump. Riktigt så illa är det (ännu) inte i Europa, men tendenserna finns.

Hur tänker ensamvargen?
Ett annat avsnitt i SVT:s serie handlar om de personer som hamnar utanför flocktillhörigheten. Här intervjuas en modig kille som söker gemenskap på nätet, en tidigare pastor i Knutby och ett par forskare. Avsnittet kunde ha varit lite tydligare när det gäller skillnaden mellan självvald ensamhet och de situationer där grupptrycket exkluderar individer. Avsnittet tog heller inte upp den koppling till våld och asocialt beteende som sannolikt kan upptäckas inom denna grupp. Det finns ju t ex videoklipp på en president i USA som gör sig ”lustig” över en journalist med ett funktionshinder eller störning. (Se länktips nedan).

Hur lätt är det att falla in i en negativ roll?
Människan är ju i grunden en social varelse, men vi har olika benägenhet att söka oss till de sociala sammanhang, där vi känner samhörighet. Och saknas samhörigheten ökar risken för ett destruktivt beteende, kan man tänka. För att inte själv bli exkluderad kanske vi väljer att delta i mobbningen? Hur lätt är det att avvika från flockens beteende? Det ska bli intressant att följa fortsättningen av serien.

Varför slåss fotbollssupportrar?
Jag antar att Hansens serie kommer att ta upp ett flockbeteende och fenomen som både engagerar och ofta har en tendens att spåra ur. Att heja på ett fotbollslag har blivit en subkultur som lockar många. Ett antal av dessa supportrar har lätt att gå över gränsen och rent fysiskt attackera supportrar från andra lag. Vad är det som är så lockande i detta beteende? Blir det egna lagets prestationer bättre av att motståndarlagets anhängare attackeras? Är det ett slags ställföreträdande kamp som förs? Jag förstår det inte och har ingen längtan efter att försöka förstå hur en positiv känsla inför ett lags prestation samtidigt kan vändas i en destruktiv känsla som går ut på att skada motståndaren. För mig är detta obegripligt.

Sju procent av världens befolkning lever i full demokrati
Delar av denna mekanism tycks återkomma inom politiken, där det egna ställningstagandet för ett politiskt parti samtidigt tycks kunna legitimera påhopp och negativa uttryck kring politiska motståndare. Lögner och rena dumheter filtreras inte bort utan används i det politiska samtalet. Om spelreglerna hela tiden kan ändras riskerar vi till slut inte ha något som kan kallas ett demokratiskt samtal kvar. På global nivå minskar ju också demokratiindex och färre länder räknas numera som demokratier. Bara 31 länder anses idag ha starkt skydd för mänskliga rättigheter. Det motsvarar sju procent av världens människor.

Vänd på perspektivet
Om vi inte ser upp kommer jakten på den egna framgången, den egna förmögenheten, på bekostnad av andras framgång bli samhällets ättestupa. Egoism behövs, men inte så att den i varje situation kan övertrumfa allt solidariskt tänkande. Den egoism som vi ser idag, där allt bara kretsar kring den egna framgången, kan aldrig lösa världens akuta och långsiktiga problem. ”Hur skulle du vilja att andra bemötte dig?” är en väldigt relevant fråga att ställa sig själv. Innan det är för sent.

Länktips: https://www.svtplay.se/din-flock

Länktips: Trump gör sig ”lustig” över en journalists funktionsnedsättning: https://www.theguardian.com/us-news/video/2015/nov/26/donald-trump-appears-to-mock-disabled-reporter-video

Länktips: Demokratiutvecklingen går bakåt: https://www.democracywithoutborders.org/se/41677/v-dem-rapport-demokratin-globalt-ar-tillbaka-pa-1978-ars-nivaer/

Det är dyrt att vara sjuk

Sjukvård är inte bara sjukvård. När man försöker närma sig problem och lösningar ur ett helhetsperspektiv måste man försöka se situationer ur olika infallsvinklar, inte minst ur individens perspektiv. Jag blir påmind om detta när jag läser ett nyhetsbrev från Neuroförbundet (Se länktips nedan).

Det är dyrt att vara sjuk
Mellan var fjärde och var femte person som svarade på en enkät från Reumatikerförbundet och Neuroförbundet uppgav att de är beroende av närstående för att klara sin ekonomi. Det uppstår hela tiden extra kostnader när man är sjuk. 40 procent av respondenterna säger att de har behövt använda sparade medel för att klara någon oväntad utgift. Det är läkemedel, hjälpmedel, läkarbesök, rehabilitering, sjukresor och annat som kostar, förutom den psykiska press som det innebär att leva på marginalen och att också behöva hantera ett sjukdomstillstånd som i sig är begränsande.

Kan vänner och sambos göra en insats? Hur då?
Alla som är sjuka är inte lika sjuka. Några har lindriga symptom, andra är bundna till rullstol eller har behov av hjälp via assistent varje dag. Hur komplicerat detta kan bli blev jag varse häromdagen, när en vän berättade om hur det kan vara svårt att som vän ställa upp som assistent. En assistent är ju på plats för att göra det som behövs, men vilka krav ställer man på en vän? Går det att kräva samma hjälp av en vän som av en assistent? Och hur mycket ska egentligen en samboende eller äkta hälft göra när sjukdomen begränsar livsföringen?

Mindre marknad, mer empati
Vi behöver fundera över de här frågorna när vi totalt sett blir fler i landet som blir äldre och därmed fler som blir i behov av stöd och vård i hemmet samtidigt som resurserna krymper i många kommuner. Ekvationen går helt enkelt inte ihop. Och vad blir då samhällets respons? ”Skyll dig själv om du blir fattig och sjuk” eller ”Alla har rätt till en rimlig livskvalitet”? När ensamheten brer ut sig, ungefär 900 000 hushåll i Sverige är ensamstående äldre, ökar också oron och benägenheten hos enskilda att kontakta 1177, sin vårdcentral eller akutsjukvård. Vi behöver organisera den nära omsorgen på ett medmänskligt och rättvist sätt så att individens behov, så långt det är möjligt, tillgodoses. Det är mer av helhetslösningar och mindre av marknadsorienterade dito som behövs. Mer empati och mer samverkan. Inte för att det är enkelt, utan tvärtom, för att detta är komplicerade frågor som behöver vägas av andra faktorer än kostnadsredovisning i ett excelark.

Länktips från Neuroförbundet om hur ekonomin påverkas av att vara sjuk: här

Vi kommer inte runt AI-frågan

AI är en möjlighet att ta till vara, men samtidigt ett hot mot det samhälle vi vant oss vid att navigera i. Jag läser Sylvia Schwag Sergers nyhetsbrev om AI. Hon är VD för IVA och är ofta läsvärd. Jag kan samtidigt inte låta bli att tänka på att vår definition av vad AI är och vad AI skulle kunna uträtta är väldigt diffus. Somliga ser AI-utvecklingen som en avancerad kommunikationsmöjlighet, där olika input från kameror, sensorer, mikrofoner och annat kan sammanställas på ”nolltid” till användbara rapporter och omfattande beslutsunderlag. Som t.ex. inom sjukvården, se länktips nedan. Andra ser hur rutinarbete, systematiska genomgångar, statistik och jämförande analyser kan effektiviseras via AI. Vilket skulle kunna innebära att ett antal skrivbordsjobb försvinner, men också att nya jobb tillkommer, där det kan handla om att på en ny nivå hantera underlag för att på ett klokt sätt väga samman olika behov.

Jacob Coxon varnar för riskerna
Därutöver finns det alarmrapporter från amerikanska techbolag, där chefer och väl insatta personer inom AI-utvecklingen varnar för att den generation AI-datorer som nu börjar se dagens ljus kommer att ha möjlighet och förmåga att lära sig själv, att ta egna initiativ, koppla upp sig mot andra system och i praktiken utföra sådant som till dags dato har varit exklusivt för människor att hantera. (Se länktips om Jacob Coxon nedan). En AI som kontrollerar försvarssystem, robotar, drönare och andra vapensystem skulle kunna börja ta egna beslut…. tanken förskräcker. Det hela börjar likna datorn HAL i ”2001, ett rymdäventyr”, som ju insåg att det var besättningen som var problemet. Riskerna med de ”självgående” systemen som utvecklas nu i snabb takt är uppenbara.

Avancerat verktyg eller självlärande system?
Så när vi talar om AI får vi försöka hålla isär vad vi menar. IVA:s VD tänker nog i första hand på AI som ett kraftfullt verktyg som behöver regelverk och styrning för att komma industrin och samhället till godo. Hon skriver inte så mycket om riskerna med de självlärande och helt frikopplade system som skulle kunna utmana beslutsfattande på en nivå som, enligt Coxon, innebär en tioprocentig risk att hela civilisationen går under. Han om någon borde ju veta som själv varit inblandad i utvecklingen.

AI-debatt före valet 
Det var faktiskt en politisk diskussion/debatt om AI i Sveriges Radio före valet. Den återrapporterades inte så flitigt, eftersom den saknade den egenskap som gör att media nappar: att problemet kan framställas som ett ja eller nej, plus eller minus osv. (Parentes: det är t ex min gissning att medias stora intresse för ja-eller-nej-frågan om Liberalerna skulle klara fyraprocentsspärren eller inte bidrog till att partiet fick stort genomslag i medierna de sista veckorna före valet, vilket i sin tur hjälpte dem att klara spärren). I Sveriges Radios debatt som finns att lyssna på i efterhand försöker åtminstone några partier närma sig frågan på ett rimligt sätt. (Se länktips nedan). Sveriges tradition av att på ett innovativt sätt kombinera teknik och demokrati nämndes som en styrka. Debatten var en del av valrörelsen och det innebar naturligtvis att ingen av debattörerna problematiserade frågan på allvar. Till det hade ett annat format varit nödvändigt och därmed en annan förväntan från lyssnarna. Till exempel en inledning av experter och därefter olika kommentarer från politiker hur man ser på beskrivningen, problemen och lösningarna. Jag tror att det är det som måste till nu. Så att vi förstår digniteten och brådskan. Att vänta på ”marknaden” känns olustigt.

Länktips: IVA:s VD om AI: https://www.iva.se/publicerat/vd-ord-8-sep/
länktips: Tidigare AI-inlägg: https://christerowe.se/2026/05/nr1347-vad-innebar-ai-utvecklingen/
Länktips: Tidigare inlägg om AI, där AI mest handlade om att hitta en ny nivå på övervakning och monitorering av sjuka äldre: https://christerowe.se/2026/04/nr1331-kommer-ai-att-bli-en-del-av-aldreomsorgen/
Länktips: Jacob Coxon varnar för utvecklingen inom AI: https://apnews.com/article/anthropic-ai-safety-jacob-coxon-2ed549e07f2f941600a135070487d83d
Länktips: Sveriges Radios debatt om AI: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/valspecial-ai-debatt-med-riksdagspartierna

Vad är ett samhälle och hur skapar vi fred?

Är det bra för ett samhälle att det är enklare att bli rik på pengar än på arbete? Är det ett problem att unga människor inte vill bilda familj, hitta en bostad och skaffa barn? Och hur stort problem är det att förmögenheten och makten kan koncentreras till ett fåtal tech-bolag, som leds av personer som t.ex. Elon Musk och Peter Thiel, där det blir allt lättare att styra och påverka beteenden, konsumtion och lagrad ekonomisk information? Detta på ett sätt som kan ge företag en närmast orwellsk kontroll över människors vardag. Dessa tre frågor skulle kunna vara uppföljningsfrågor på den mer generella frågan om hur våra politiker ser på samhället och samhällets utveckling.

Vad är ett optimalt samhälle?
För om vi inte har ett samhälle som vi kan känna att vi tillhör, och bidrar till och har nytta av, vad har vi då? Anarki? Samhällsstrukturen speglar hur vi ser på oss själva. Är vi egoister kanske vi vill ha ett så litet och ”billigt” samhälle som möjligt, medan motsatsen kanske gäller om vi ser värdet med ett samhälle som hjälper de svagaste, de sjuka osv. Det hade varit intressant att någon gång i partiledarutfrågningarna få partierna att beskriva hur deras optimala samhälle ser ut.

Globalt samarbete via FN, eller…?
Och en följdfråga skulle kunna vara hur partierna ser på det globala samarbetet, ansvarstagandet och utvecklingen. Hur ska det gå till att få ordning på de globala utmaningar som enskilda länder inte mäktar med att lösa? Ska frågorna hänga i luften eller ska de lösas tillsammans med andra länder? Hur ska i så fall demokratier hantera icke-demokratier och vilken roll ser partierna för FN i framtiden? En större eller mindre roll? Varför?

Hur ska fred skapas och vilken roll har Sverige?
Och om vi ser freden som förutsättning för samarbete, hur ska det gå till att skapa fred i de konflikter som plågar många länder? Vill partierna se FN-styrkor på plats i olika länder eller är lösningen att stormakter som USA eller Kina ensidigt går in och ”ställer saker till rätta”? Vad händer med länder som tvingas in i överenskommelser av en supermakt? Blir det verklig fred eller bara ett tillfälligt påtvingat eldupphör? Hur ser partierna på fredsfrågan och Sveriges roll för att bidra till en fredlig utveckling, som vi alla skulle vinna på? Om världens vapentillverkning halverades skulle den kunna avskaffa världssvälten flera gånger om.

Pengarna finns uppenbarligen
Tittar man närmare på siffrorna från SIPRI kostar det ungefär 4-5 procent av världens vapentillverkning att avskaffa världssvälten. Man ska vara försiktig med statistik, men storleksordningen är tydlig: Om vi bara tillverkar hälften så mycket vapen som idag skulle vi kunna ge miljarder människor en anständig tillvaro. Bekymret är naturligtvis ägandet, ekonomin, inflytandet och vem som tar vilka beslut och varför.

Vilken riktning vill vi att samhället tar?
Men visst vore det intressant om partiledarna någon gång fick redovisa sin på de principiella frågorna kring samhällets och världens utveckling. Vart man vill att utvecklingen ska gå. Och varför.

Länktips: En cirka fem minuter lång video där professor Jiang Xueqin, som är en kinafödd kanadensisk analytiker och kommentator, redovisar vilka tre faktorer som just nu pekar på att USA som stormakt är på tydlig tillbakagång: https://www.facebook.com/reel/1070895975365654/?fs=e&fs=e

Vi har talat för lite om Tidö 2

Det pågår en diskussion om huruvida demokratin är i fara eller inte. Att frågan kommer upp beror naturligtvis på hur valet går och vad olika aktörer gör för bedömning av konsekvenserna av en fortsatt högerregering i Sverige, en regering där SD sannolikt ingår med ett antal ministrar på centrala poster. I Svenska Dagbladet har forskare hävdat att demokratin inte är i fara sålänge valsystemet är intakt och väljarna kan säga sitt vart fjärde år. Mot denna ”minimalistiska” demokratisyn har Bo Rothstein reagerat och skrivit en annan debattartikel, där han pekar på att statlig kontroll över universitet, kulturinstitutioner och Public Service leder till kraftiga inskränkningar i hur demokratiska rättigheter kan manifesteras i det dagliga. (Se länktips nedan till Rothsteins artikel och till den artikel som motiverade Bo Rothstein att skriva sin artikel).

Östhammar är ett skyltfönster
En kommun i Sverige, Östhammar, där för övrigt Forsmark ligger, har i fyra år styrts av Sverigedemokraterna med stöd av M, KD och BoA (ett lokalt borgerligt parti). Så det går alldeles utmärkt att se hur villkoren för medborgarna förändras när jämlikhet, jämställdhet och mänskliga rättigheter städas undan för att ge plats för en helt annan syn på hur samhället ska utvecklas. I Östhammar har de kommunala styrdokumenten rensats på allt som handlar om jämställdhet, jämlikhet, hbtq och arbete för att uppnå miljö- och klimatmål. Språkundervisning har flyttats utanför skoltid och det har blivit förbjudet att hissa regnbågsflaggan på kommunala flaggstänger. Symboliken och detaljerna i dessa beslut har definitivt med demokrati att göra, eftersom demokratin är en levande process, där vars och ens möjlighet att delta i samhället ska stärkas, inte begränsas. När de två forskarna Mikael Persson och Andrej Kokkonen reducerar demokrati till att vi får rösta en gång per fyra år har de valt att definiera demokrati till en teknikalitet och inte till ett redskap för samhällsutveckling.

Och värre kommer det att bli
Och mycket riktigt. Det finns en rapport som tankesmedjan Timbro satt ihop tillsammans med SD-nära Oikos, där man skissat på vad som ska göras vid en valvinst för högersidan den 13 september. (Se länktips ang Tidö 2 nedan). Tidö 2.0 är mycket långtgående och skulle i ett slag göra det näst intill omöjligt att organisera lokala initiativ, eftersom man vill skrota statens stöd till studieförbunden, man vill i praktiken skrota allt miljö- och klimatarbete och alla åtaganden som gjorts av Sverige på det området, man vill skrota Systembolaget, sälja ut statens tillgångar och privatisera så mycket som möjligt. Fri hyressättning ska gälla och Hyresgästföreningen ska inte längre få förhandla hyror, A-kassan avskaffas, presstödet likaså.

Och detta tycker högern är rimligt…
Hela rapporten är en mix av nyliberala vinstmaximeringsdrömmar och kulturpolitisk högervridning som säkerligen inspirerats av Orbans Ungern och Trumps USA. Det är som en spottloska i ansiktet när det i rapportens ingress står att ”Det här är vårt förslag på reformer som vi tycker är rimliga.”  Nej det är inte rimligt att avskaffa mänskliga rättigheter, att privatisera allt som staten – vi alla – äger och att suboptimera allt till förmån för kapitalisters kortsiktiga intressen. Vill Svenskt Näringslivs alla medlemmar verkligen se detta genomfört? Och när ska journalisterna på SVT:s Agenda pressa Åkesson om han står bakom alla FN:s deklarationer, av typen Agenda 2030, och om att en allmän princip om alla människors lika värde gäller?

Länktips: https://esvd.svd.se/shared/article/minimalistisk-syn-haller-inte-riktigt/1kJ68bOM

Och den artikel som fick Bo Rothstein att skriva sin artikel: https://www.svd.se/a/zOQRaw/svensk-demokrati-ar-inte-hotad-skriver-statsvetare

Länktips: Timbro och Oikos åtgärdsplan för Tidö 2.0: https://timbro.se/allmant/tido2/

Kan färg verkligen göra så stor skillnad?

Det är lite fascinerande. Att färgen gör allt så enkelt. Mängden sorterade retursopor har ökat i Halmstad med 30 procent, läser jag, bara för att man infört färgkodade påsar för boende i villor och hus med några få lägenheter. Hälften av hushållen i Halmstad får nu sortera sina förpackningar i sex olikfärgade påsar. Inte så oväntat är det plastförpackningar som har ökat mest. Fortfarande är det dock hälften av alla sopor som hamnar i restavfallet. (Se länktips nedan).

Färgerna underlättar
Men bara genom att underlätta sorteringen visuellt – med färger – har Halmstad Energi och Miljö, HEM, lyckats få folk att sortera mycket mer av sina förpackningar. Det gör ju att mer av papp, metall och plast kan återvinnas istället för att slentrianmässigt eldas upp. På hemsidan ser jag också att det finns returemballage som påsarna inte hanterar. Wellpapp är en sådan, liksom glasburkar, glasflaskor och större produkter. Då gäller det att ta sig till en återvinningscentral.

Långsiktigt ett samhälle med mindre avfallsmängder?
HEM har också en egen app, läser jag, där man kan hålla koll på hämtningsdagar, fakturor och energiförbrukning. Den allra bästa är ju om vi lyckas minska avfallsmängderna och energianvändningen. Och att bolag som HEM långsiktigt arbetar för att de inte ska behövas. Men den visionen är nog tyvärr långt borta. Förpackningsvolymerna lär fortsätta att öka. Ändå är detta med färgkodade påsar troligen smart. Vi måste hjälpa folk att göra de val som är kloka. Det ska vara lätt att göra rätt.

Länktips: Halmstad Energi och Miljö hemsida

Länktips: https://www.sverigesradio.se/artikel/fargglada-pasar-okade-avfall-med-30-procent-i-halmstad

Nya DNA-rön förändrar synen på vad som är nordiskt

Det finns mycket att upptäcka på nätet. Och det behöver säkert verifieras och dubbelkollas för att vara något som kan anses ”bevisat”. Men oavsett, det som fascinerar är hur modern DNA-teknik nu kan komma att skriva om historien. Även om den här 15 minuters-youtube-filmen skulle visa sig inte stämma, så finns det all anledning att hålla ögonen öppna för de nya rön som den moderna forskningen kan komma fram med.

Rastänkandet stämmer inte alls
Det som påstås i filmen är att det blonda, typiskt nordiska utseendet som många förknippar med något slags ”rastänkande” egentligen inte alls stämmer. Minst 25 procent av det DNA som vikingarna bar på härstammade från andra regioner. Den myt som spridits om den nordiska människotypen, som varande överlägsen, visar sig med ny forskning inte alls stämma.

Den här borde många se
Man önskar att alla de som högljutt låtsas att det finns något unikt i den svenska eller nordiska genetiska koden ser den här filmen och omprövar sin syn på varifrån vi kommer.

Länktips: Why nordic DNA is the strangest in the world

Hans Abrahamsson lyfter fredsfrågan

Hans Abrahamsson är en freds- och konfliktforskare som jag gärna lyssnar till. Under mina år på Stiftelsen Ekocentrum (1998 – 2012) var han ofta en uppskattad föreläsare för en intresserad publik. Nu snubblade jag över en text han skrivit och publicerat på Facebook eftersom artikeln tydligen inte fått utrymme i någon dagstidning, där den varit tänkt att publiceras. (Se länktips nedan). Jag kände att det som Hans vill sätta fingret på behöver förmedlas vidare.

Står fred i motsats till krig?
När jag läst Hans Abrahamssons text växer insikten fram vi behöver diskutera formerna för fred betydligt mer än vi gör. Krig innebär ju ofta att två parter står mot varandra och båda försöker vinna över den andre, enkelt uttryckt. Står freden i motsats till kriget eller är fred detsamma som avsaknad av krig? Om man är fredsvän är man då i praktiken motståndare till en eller båda parter i en konflikt? Blir därmed varje fredssträvan också ett ställningstagande i en konflikt? Kan man vara för fred utan att ta ställning i en konflikt? Hur manövrerar man då?

Minoriteters legitima krav
Det Hans Abrahamssons text påpekar är att det alltid finns en förhistoria. Konflikter uppstår inte ur intet. Språkliga och kulturella minoriteter kan under lång tid känna att den styrande majoriteten inte respekterar dem. Till slut väljer minoriteten att med våld bryta sig loss och ”starta eget”. Detta finns det många exempel på. Ett av de mer lyckade exemplen är ju hur Norge bröt sig loss från unionen med Sverige utan att vi med våld började tvinga norrmännen till underkastelse. Lika enkelt var det inte för Eritrea att bryta sig loss från Etiopien. Vi kan också konstatera hur mycket våld som Jugoslaviens sammanbrott ledde till. Nu är i alla fall Slovenien och Kroatien EU-medlemmar och söker en framtid i samverkan med andra.

NATO kunde ha gjort en omtag, men det gjorde man inte
När Sovjet och Warszawapakten brutit samman kunde NATO ha passat på att göra ett principiellt omtag. Med ”fienden” kraftigt reducerad behövdes kanske inte samma försvarsallians som tidigare? Men det gjorde inte NATO. Istället fortsatte NATO t ex år 2008 att förespråka utvidgning och tänkte på Ukraina och Georgien som möjliga medlemmar. I det maktvakuum som uppstod när Sovjet bröt samman kunde NATO ha skapat plats för mindre av konflikt och mer av samförstånd. Istället hamnade både Ukraina och Georgien i ett säkerhetspolitiskt mellanläge. Man upplevde ett starkt tryck från Ryssland, men hade å andra sidan inget löfte från NATO-håll om stöd och man hade heller ingen process igång för att officiellt kunna träda in i en neutral roll.

En förudmjukande fred är ingen fred
Det krigshetsarna tycks utgå ifrån är att varje eftergift är en verklig eller en potentiell förlust. Och att fred bygger på förhandling, som i sin tur rimligen innebär att ge och att ta. (Utom när Trump påstår sig i maffialikande stil kunna vinna fred genom total underkastelse från motpartens sida). Historien visar ju med önskad tydlighet att det uppstår problem när ”freden” säkrats med villkor som den ena parten upplevt som förudmjukande. När en part upplever att ”freden” blev orättvis finns en stor risk att missnöjet till slut kulminerar i nya aggressioner. Tysklands förlust i första världskriget brukar ju tas fram som exempel på hur grunden därmed lades för den ”revansch” Hitler kunde surfa på och bygga sin aggressiva politik på.

Fred måste bygga på kompromisser och erkännanden
Om vi menar allvar med fred måste vi hitta nyanserade sätt att diskutera kompromisser, eftergifter, kompensationer och gemensamma lösningar på. Om det ständigt ska vara en sanning att varje eftergift är fel och att allt kan reduceras till ”ont” eller ”gott”, ”svart” eller ”vitt” löser vi egentligen ingenting. Det är när vi på allvar inser motpartens argument och sätter oss in i motpartens situation som grunden kan läggas för fred.

Låt oss titta på exemplet Krim
I fallet Ukraina och Ryssland är det hela mycket komplext. Det räcker att titta på Krim-halvön. Befolkningen på Krim utgjordes för inte så länge sedan till stor del av det som kallades Krim-tartarer. Några exempel på drastiska förändringar för Krim kan beskrivas så här:

  • 1921 – Krim blir autonom republik inom den ryska delen av Sovjet.
  • 1941 – Tyskland ockuperar Krim. Här läggs grunden till den bild av nazi-vänliga Krim (och Ukraina) som Putin ofta återkommer till.
  • 1944 – Stalin har kontroll över Krim och deporterar 180 000 tartarer till Centralasien. (De gick väl inte att lita på….?)
  • 1954 – Nikita Chrusjtjov överför Krim till den ukrainska Sovjetrepubliken, sannolikt för att slippa hantera olika frågor.
  • 1991 – Sovjetsystemet faller ihop och Krim fortsätter som en formell del av Ukraina. Ryssland hyr plats för sin Svarta-Havs-flotta i Sevastopol.
  • 2014 – Ryssland ockuperar Krim och integrerar halvön i Ryssland.

I ett hundra år har någon annan bestämt
Den släkt som levt i etthundra år på Krim har således ständigt behövt förhålla sig till makthavare i Moskva eller Kiev. Ingen har frågat Krim-borna hur de vill ha sitt samhälle. Vad innebär det att vara ung Krim-bo idag? Var utbildas man, i vilket språk, vilken framtid hoppas man på? Vem går det att lita på? Hur ser en fredlig lösning ut för att Krim ska kunna utvecklas på bästa sätt? Vem behöver inse vad för att rätt förutsättningar ska finnas på plats?

Tvåstatslösning, ett magiskt ord
Eller detta ständiga tal om den magiska ”tvåstatslösningen” i Israel-Palestrina-konflikten som ingen tycks ha något recept på hur den ska uppstå. Ska två stater finnas sida vid sida måste ju båda staterna erkänna varandras legitima existens, vilket idag ser synnerligen svårt ut att uppnå. Men om vi inte pratar fred så får vi heller ingen fred. Pratar vi krig får vi krig. (Fritt efter Alexander Stubb, som sagt något liknande).

Länktips: Facebook-text av Hans Abrahamsson: här

Det finns inget förnuftigt med snus

Bland alla ord man snubblar över finns ett som låter lite motsägelsefullt. Hur kan något eller någon vara snusförnuftig? Det finns väl inget förnuftigt med snus? Det inser även utrikeshandelsminister Benjamin Dousa i en ETC-artikel om att han och Sverige markerat på skarpast möjliga sätt mot Polens förbud mot just det vita snuset.

Tidningen ETC hade en intervju med B Dousa den 12 augusti 2026

Tidögänget väljer fel väg
Det finns inget förnuftigt med att grundlägga ett beroende av nikotinprodukter i tidiga år. Det så kallade vita snuset marknadsförs ju mot unga personer och varje människa som slipper lockas in i ett beroende av tobaksindustrins produkter borde ju ses som en vinst. Men Tidögänget styrs inte av logik eller humanitära principer. Det handlar naturligtvis om att det finns rökare och snusare i de målgrupper partierna vill nå, samtidigt som man hela tiden prioriterar stora företags möjlighet att tjäna pengar.

Ska staten tjäna pengar på att folk skadar sin hälsa?
Det ”svenska” snuset är förresten inte så svenskt som många tror. Det är Philip Morris som äger Swedish Match. Tobaksindustrin kämpar ju som tur är i en generell motvind eftersom intresset för rökning har gått ner. Men Tidögänget vet naturligtvis vilka prioriteringar som är rimliga. Vill folk skada sig så ska inte staten ha någon åsikt, typ. Tvärtom. Kan staten tjäna intäkter på försäljningen av tobaksprodukter vill Tidögänget gärna göra det.

Snusförnuftiga? Tidö-gänget? Nej
Så varifrån har vi begreppet snusförnuftig? Det jag hittar på nätet handlar om att snus kommer från snut, och därmed egentligen snyta, dvs något som involverar näsan. Snus skulle dras in i näsan och skulle inte vara för fuktigt. Extra torrt betyder snustorrt, på samma sätt som överdrivet förnuftig kan den synas vara som kallas snusförnuftig. Och att polisen snokar runt ledde naturligtvis så småningom att begreppet snut etablerades. Polisen sniffade naturligtvis runt efter diverse starka drycker och annat som kunde vara olagligt.

Ömkligt
Men visst är det ömkligt att Philip Morris har så stort inflytande på en svensk regering att en minister ser sig tvingad att protestera på det sätt som gjorts mot Polen. Snusandet tillför inget positivt och nikotin kan vara riktigt skadligt för personer som utsätter sig för det ofta, mycket och länge.

Positivt om Aralsjön

Allt är inte nattsvart om nu någon trodde det. Det finns positiva nyheter också. Som lätt försvinner i mängden elände, krig och katastrofer. Jag läser och tar del av en sammanställning av hur det gått för Aralsjön, som Kazakstan har gjort en strålande insats för. (Länktips nedan).

Bomullsodlingar snodde vattnet
Minnesgoda personer kommer säkert ihåg hur bilderna kablades ut i början av 90-talet. Aralsjön, världens fjärde största sötvattensjö, var torrlagd. Fartygsskelett stod på torr ökensand och allt kändes apokalyptiskt.

Bild fr Wikipedia, fartyg i Aralsjön.

Ett första försök
Men det finns några entusiaster som inte gav upp. Man testade att bygga en enorm sandpir tvärs över sjön. Vanliga lastbilar körde ut tonvis med sand och det byggdes en slags dammvägg, som skulle skapa en mindre sjö i den gamla Aralsjön, sannolikt baserad på tillflödet från Syr-Darja, den flod som förser den norra delen av Aralsjön med färskt vatten från Himalaya.

Ett andra försök
Enligt den berättelse jag länkar till nedan raserades den första sandpiren och man byggde en ny, mer permanent pir som skulle stå emot de krafter som det handlade om. Nu finns det återigen ett visst industriellt fiske i sjön igen. Och när sjön återfår sin forna betydelse kan människor återigen tro på framtiden och försörja sig. Lite hoppfullt är det, även om det inte finns några garantier.

Länktips: You-tube-film om Aralsjön: https://youtu.be/c2VvliP8pO8?is=kbn8Hmcr1F05OPX8