Category Archives: Människan i hållbarheten

Individens relation till hållbarheten.

Bina hotas och därmed hotas vi alla

Posted on by
Reply

Ungefär 350 000 ton bekämpningsmedel används inom EU varje år. Mängden flygande insekter har minskat under 27 år med mer än 75 procent i Tyskland och i Danmark har antalet insekter som fastnar på bilrutan under bilkörning de senaste 20 åren minskat med 80–97 procent. Detta läser jag i en rapport om tillståndet för bina i Sverige (Biskadliga bekämpningsmedel på bivänliga växter) från Naturskyddsföreningen. (Länktips, se nedan).

Den biologiska mångfalden hotas
Detta är ingen liten fråga. Biologisk mångfald ingår i de planetära gränsvärden som Johan Rockström och andra forskare enträget försökt få gehör för under ett par decennier. Insekterna fyller en viktig funktion för den biologiska mångfalden och bina är speciellt viktiga som pollinatörer. Ungefär en tredjedel av våra livsmedel är beroende av den gratistjänst som pollineringen utgör. På det sättet slår insektsdöden direkt mot oss människor om det nu skulle vara så att djur, natur och miljö inte skulle anses ha ett egenvärde (vilket somliga tycks rycka på axlarna åt).

Detta är ingen ny fråga
Hoten mot insekterna har uppmärksammats länge. Rachel Carson satte fingret på problemet så tidigt som 1962 när hon gav ut ”Tyst vår”, då hon förutsåg risken att insekterna skulle dö och därmed fåglarna inte längre nå någon mat. Man kan säga att engagemanget i Naturskyddsföreningen och även stödet för WWF och andra organisationer hela tiden har utgått från synen att vi måste värna vår natur, våra djur, våra vatten och hela vår miljö. Tyvärr har andra intressen hela tiden haft starkare kort på hand. Och den nuvarande Tidöregeringen har slaktat stora delar av naturvårdspolitiken. Kortsiktiga ekonomiska intressen har uppenbarligen ett större inflytande än de många engagerade naturvännerna.

Internationellt ser det inte bättre ut
I The Guardian hittar jag en rapportering om att hälften av alla bisamhällen i USA dog under 2022. Enligt forskarna är cirka 21 procents dödlighet under vintern ett ”normalt” utfall. Men att biodlare och bina är satta under stark press råder det ingen tvekan om. Till problemet med kemikaliespridningen kommer klimatförändringarna, med temperaturvariationer som bina inte är vana vid. (Länktips, se nedan om situationen i USA).

Cancerogent och risk för fosterskador – kan det väcka oro?
Den som enbart intresserar sig för människans väl och ve kanske tar intryck av det som rapporteras i Naturskyddsföreningens rapport. 53 av undersökta 54 trädgårdsväxter innehöll bekämpningsmedel. Och då kallades dessa 54 ändå ”bivänliga”. Kemikalieresterna fanns både i plantornas jord och i blommorna. Man hittade totalt 68 olika ämnen, bland dessa fanns nio stycken PFAS-kemikalier, evighetskemikalier som inte bryts ner. I undersökningen hittade Naturskyddsföreningen totalt 23 olika bekämpningsmedel som är klassade som cancerogena, mutagena eller toxiska för reproduktion. Mer specifikt så kan, eller misstänks, 13 av substanserna orsaka cancer, två ge genetiska defekter och tolv skada det ofödda barnet eller fertiliteten. Den som ska köpa växter bör efterfråga ekologisk odlade växter, blir slutsatsen.

Tydligare politiker med en agenda och att var och en gör sitt
Vi behöver en större medvetenhet om hur illa det är ställt och hur mycket kemikalier som är i omlopp, kemikalier som skadar biosfären och ytterst oss människor. Vi behöver en tidsplan på EU-nivå och en bred allmän insikt om hur illa det är ställt så att vi väljer politiker som vill och kan ställa rätt krav på industrin, samtidigt som vi som konsumenter kan ställa krav från vårt håll.

Länktips: The Guardian 2023: https://www.theguardian.com/environment/2023/jun/23/us-honeybees-second-deadliest-season

WWF om bina i Sverige, ett material som lämpar sig för skolor och andra som vill lära sig mer: https://www.wwf.se/biologisk-mangfald/pollinering/pollinerare/radda-bina/#hot-mot-bin

Rapport från Naturskyddsföreningen: pdf på 42 sidor för den som vill veta mer: https://mediabank.naturskyddsforeningen.se/pages/download.php?direct=1&noattach=true&ref=33793&ext=pdf&k=1562793506

Tidigare inlägg om biologisk mångfald bl.a. : https://christerowe.se/2021/06/nr798-maste-ses-breaking-boundaries/

Demokratin på tillbakagång i 42 länder

Posted on by
Reply

Amnesty skriver i sitt nummer 3 / 2024 om ”Demokratin på tillbakagång” och pekar på det sorgliga faktum att demokratin i världen backar. De har identifierat att demokratin just nu nedmonteras för fullt i 42 länder. Och i ytterligare 25 länder syns begynnande auktoritära tendenser. I artikeln nämns Ungern och Serbien i vår närhet, men även viktiga globala aktörer som Indien, Indonesien och Sydkorea.

Ekonomi, religion och militär styrka, liksom polarisering spelar roll
Professor Staffan Lidberg från V-dem är osäker på varför de positiva tendenserna under 80-, 90- och början av 00-talet förbytts i sin motsats. Han pekar på tre viktiga aktörer: Kina, Saudiarabien och Ryssland, som på olika sätt dominerar på en global arena ekonomiskt, religiöst respektive militärt. Men han betonar också hur forskningen har visat att personer som drabbas av den ökande ojämlikheten har en mycket högre sannolikhet att rösta på högerextrema partier. Och att höga nivåer av polarisering och desinformation förstärker utvecklingen.

Det tycks pågå en dragkamp
Detta leder också till att kvinnans ställning i många länder försämras. Det handlar om aborträtt, och den märkliga synen att kvinnans huvuduppgift är att sköta hem och barn. Det finns dock undantag, där utvecklingen inte fortsätter bort från den typ av demokrati flertalet vill se. I Brasilien röstades Bolsonaro bort och i Polen lyckades oppositionen vinna mot det styrande högerpartiet Lag och Rättvisa (PiS). Å andra sidan har AfD i Tyskland och de högerextrema i Österrike (av alla länder!) nyligen skördat framgångar i olika val. Världen tycks stå och väga mellan två riktningar, där de reaktionära krafterna i dagsläget har medvind.

Valsystemen döljer ibland vad som händer
Glöm inte att Nigel Farage vann många röster i Storbritannien, vilket gjorde att Labour kunde ta makten från Tories. Det var inte Labour som vann, det var Tories som förlorade till Nigel Farages ytterhögerparti och valsystemet resulterade i en på-papperet-vinst för Labour.

De auktoritära wannabe ledarnas att-göra-lista
På sidan 23 i senaste Amnesty-bladet hittar jag en ”att-göra-lista” för den som vill montera ner demokratin. (Text Rasmus Malm och bakgrundstext Staffan Lindberg). I sammanfattning beskrivs de steg som tas som fyra delar.
1. Det fria ordet begränsas.
2. Organisationer begränsas, civilsamhället attackeras.
3. Kontroll över domstolar och särskilt författningsdomstolen.
4. De fria valen undergrävs med minskat förtroende och ökat valfusk.

Media, civilsamhälle, domstolar och fria val
Om vi analyserar dessa fyra punkter ur ett svenskt perspektiv kan vi se hur stödet för fria medier minskats och hur Public Service är satt under press. Nyligen gick också 74 journalister ut i en gemensam debattartikel i DN och synliggjorde hur de känner sig utsatta för olika angrepp. (Länktips, se nedan).
När det gäller civilsamhället har Tidöregeringen skurit rejält i anslagen till Folkbildningen. Studieförbunden och folkhögskolorna är viktiga för att hålla igång ett lokalt utvecklingsarbete, att få folk att förkovra sig, ställa rätt frågor osv.
Domstolarna är än så länge inte under tydlig systematisk press i Sverige, men det finns en växande kader av SD-nominerade nämndemän som naturligtvis påverkar domstolarnas verksamhet och utslag på nämndemannanivå.
När det gäller de fria valen skulle jag hävda att den största påverkan för närvarande ligger i all den vilseledande information och fake news som kontinuerligt sprids i ”sociala” medier. När man inte vet vad som är sant eller inte blir passiviteten det logiska svaret. Andelen som går och röstar blir lägre, vilket undergräver legitimiteten i valen och skapar en grogrund för åsikten att politiker är några andra, inte några man spontant har förtroende för. Vad som också spelar stor roll är på vilka sätt och med vilka rubriker olika fenomen plockas upp av ledande medier.

Exemplet ur 2022 års valrörelse och en liknelse
När Public Service i valrörelsen 2022 svalde högersidans paketering av klimatfrågan som enbart en fråga om elektrifiering och elektrifiering enbart kunde bli fråga om kärnkraft fick det blivande Tidögänget ett gratis tolkningsföreträde, som gjorde stort avtryck i valet. Man kan ju tankemässigt tänka sig att frågan om pensioner skulle reduceras till köpkraft och denna köpkraft reduceras till hur ofta en pensionär kan köpa sig en flaska vin till helgen. Om pensionsfrågan då enbart kom att handla om antalet köpta vinflaskor skulle debatten anses skruvad och väldigt förenklad. Men det var på ett liknande sätt som högern ständigt fick klimatrubriken i debatterna att inom 30 sekunder handla om fler och nya kärnkraftverk.

Det gemensamma intresset
Forskarnas slutsats att de växande ekonomiska klyftorna gynnar de auktoritära krafterna stämmer väl överens med tankegångar jag har delat här på bloggen tidigare. Nämligen att det är ett gemensamt intresse hos moderata politiker och SD-politiker att klyftorna växer. För moderaterna handlar det om att de egna kärnväljarna ska känna sig hemma i den förda skattesänkarpolitiken genom avdrag (inte bidrag) och för SD handlar det om att de har allt att vinna på att klyftorna ökar. Med ökade motsättningar i samhället bygger de upp förväntningar på att ”någon” tar tag i problemen, helt i linje med de auktoritära principerna.

Kortsiktigt respektive långsiktigt
Skillnaden ligger väl i att moderata strateger tänker kortsiktigt, medan SD-strategerna ser på ojämlikheten ur ett mer långsiktigt perspektiv. Med enstaka punktinsatser (tandvård och bensinpriser) tänker sig strategerna runt Åkesson att man kan få folk att tro att den förda politiken har varit framgångsrik, samtidigt som man påskyndar nedmonteringen av den välfärd som hade mått bra av de miljarder som nu försvinner i skattesänkningar till primärt höginkomsttagare. Att strunta i järnvägen och satsa miljarder på flyget är också sådant som mer långsiktigt kommer att göra folk besvikna. När vardagen inte fungerar och direktörerna flyger som de behagar lägger man grunden för en folklig vrede. Genomtänkt och strategiskt.

Skillnaden är att M inte bryr sig och SD gnuggar händerna.

Länktips: Debattartikel i DN: https://www.dn.se/kultur/upprop-detta-maste-fa-ett-slut-for-demokratins-framtid/

Länktips: Göteborgs Universitet V-dem och rapport 2024: https://www.gu.se/nyheter/demokratisk-tillbakagang-paverkar-globalt-supervalar

Länktips: En artikel som redan 2022 varnade för att benämna Turkiet ett demokratiskt land: https://www.amnestypress.se/artiklar/reportage/26847/svensk-demokrati-pa-hal-is/

Några intryck efter läsning av ”Vad ska vi ha samhället till?”

Posted on by
Reply

Birger Schlaugs bok ”Vad ska vi ha samhället till?” kom för fyra år sedan. Jag läste den nyligen och tänkte dela med mig av några intryck. Birger Schlaug var med när Miljöpartiet bildades av Per Gahrton och efter Per tog han hand om språkrörsrollen under två vändor. Under Birger Schlaugs ledning kom Miljöpartiet in i Riksdagen för första gången 1988.

Uppvaknandet på 70-talet
Min bild är att det sedan 70-talet fanns en alternativrörelse i Sverige, med visioner om en annan samhällsutveckling. Den tog sig uttryck i ”gröna vågen”, då det blev naturligt att söka sig till landsbygden, odla själv, leva enklare och inte känna sig inlåst i den traditionella konsument- och arbetstagarrollen. En del av denna alternativrörelse sammanföll med en annan syn på kvinnans roll i hemmet och i samhället. Det var en tid av uppvaknande för många och en tid av ställningstagande för något annat.

Fundametalister och realister
Etablissemanget gjorde vad de kunde för att marginalisera Birger Schlaug och hans gelikar. De togs inte på allvar. Samtidigt fanns det en växande grupp väljare och medborgare som oroades av gifterna i maten och alla orättvisor som hängde ihop med hur samhället var organiserat. I det politiska arbetet växte så småningom två tankar fram. De brukade kallas fundamentalister och realister. Förenklat handlade det om att tydligt opponera sig mot dominerande fenomen i samtiden eller att stegvis och i förhandlingar åstadkomma förändringar. När jag läser Birger Schlaugs bok förstår jag att han egentligen aldrig har lämnat barrikaderna. Han vill tydligt beskriva hur det ser ut i världen och vad som behöver göras.

Så mycket går fortfarande i fel riktning
På ett plan är det naturligtvis befriande att någon beskriver dagens samhälle och den utveckling vi ser på ett klargörande sätt. Boken betar av flertalet bekymmersamma områden. Och man kan känna otåligheten mellan raderna, att det går för långsamt och ibland åt fel håll. Vi bör ta ansvar för världen på ett tydligare sätt, driva utvecklingen snabbare i rätt riktning. Det är ju så mycket som är helt uppåt väggarna idag.

Det gäller att få medhåll
Samtidigt måste en politisk rörelse, för att bli någon att räkna med, få följare och medlemmar som vill samma sak. Och det är väl där analysen drar åt olika håll för dagens miljöpartister och de idealister som startade partiet. Bara för att det är sant och rätt går det kanske inte att få gehör för en idé. Och utan stöd händer ingenting. Ett par decennier med främlingsfientlig idéspridning har gett SD ett stöd på cirka 20 procent av väljarna. Det är således mycket enklare att få gehör för förenklingar och skuldbeläggning än motsatsen. Deprimerande, egentligen.

En summering eller sammanställning 
Men åter till Birger Schlaugs bok. Själv formulerar han ett syfte i förordet, att den kan ses som en sammanställning för det han stått och ännu står för. Samtidigt betonar han att han skrivit boken som fristående debattör eftersom han lämnat Miljöpartiet. Som jämförelse kan man ju tänka sig att om Fredrik Reinfeldt eller Alf Svensson i det offentliga drivit en avvikande politik jämfört med sina respektive efterföljare hade de också tvingats välja mellan att tystna eller lämna sina partier. Det brukar bli så att f.d. partiledare avstår från att kliva in i debatten. De tystnar. Framför allt för att det inte ska bli oklart vem som egentligen företräder partiet.

Tappa inte bort den övergripande riktningen
Birger Schlaugs fristående roll i debatten gör att boken kan fungera som en påminnelse om den kompasskurs, som varje individ som sympatiserar med en hållbar utveckling behöver ha i minnet för att inte tappa riktningen. Även om kompromissandet i dagspolitiken kan upplevas som nödvändigt för att få till stånd små förändringar i rätt riktning, får man inte tappa bort vilken samhällsutveckling som är målet. På så sätt utgör Birger Schlaugs bok en bra påminnelse om vad som faktiskt är avgörande att förändra om utvecklingen ska kunna kallas hållbar. Både på individ- och systemnivå.

Det är intressant att få veta att IMF tänkt sig en annan kontroll
Det finns avsnitt i boken, där jag personligen hade uttryckt mig på ett annat sätt eller valt en annan tyngdpunkt. Och eftersom boken skrevs före Ukraina-kriget, före NATO-inträdet och före Tidö-regeringen saknas det givetvis några aktuella pusselbitar. Men det är ändå många delar som hinns med i boken. Viktigt tycker jag är avsnittet om hur pengar skapas ur tomma intet. Och att inte ens Internationella Valutafondens förslag om att kräva att bankerna har täckning för sina utlåningar fick något gensvar i den allmänna debatten. (Se intressant länktips nedan).

De multipla hoten och civilsamhällets roll
Det som hade varit intressant är kanske också ett utförligare resonemang kring de planetära gränserna som sätter ramar för livet på jorden och de multipla kriser som mänskligheten står inför, hur processerna kring klimat, ekonomi, resurser, biologisk mångfald, livsmedelsförsörjning och kemikaliespridningen pågår för fullt samtidigt och hur vi bäst garderar oss för dessa effekter. Och hur civilsamhället måste rustas och byggas inkluderande och bottom-up på ett klokt sätt för att ge oss en chans att hantera kommande kriser. Och då också fundera rejält på vad som räknas som ”vi”. Vem ska räknas till ”oss”?

Grader av fake news förpestar det offentliga samtalet
Men boken är lättläst och språket ledigt, tycker jag. Det är lätt att följa tankegångarna och på många områden sätter han fingret på rätt problem. Det blir otydligt, som han påpekar i boken, när små framsteg beskrivs som avgörande eller positiva. Svårigheten ligger naturligtvis i att beskriva olika fenomen och förändringar på ett sätt som folk kan känna igen sig i. Lögner och överdrifter, olika nivåer av fake news, har fått fäste i det offentliga samtalet och det krävs mycket av journalisterna att på rätt sätt ifrågasätta de påståenden som vissa politiker strör omkring sig. (Men det är ju också därför som väl insatta miljö- och klimatjournalister inte får intervjua nuvarande miljöminister Pourmokhtari).

Den stora bristen med majoritetsval borde diskuteras mer
När jag kollar Birger Schlaugs egna hemsida ser jag hur han ofta kommenterar det amerikanska valet och Jill Stein, som kandiderar för Green Party i USA. Hon nämns ju aldrig i media i Sverige, troligen för att hon inte har en chans att vinna ens någon delstat. Men som ett exempel på hur märklig USA:s demokrati är kunde det ju vara på sin plats att peka på att olika politiska idéer inte har någon reell chans att göra sig hörda i valen till presidentposten, till senaten eller till representanthuset. Enstaka ”oberoende” kandidater kommer in parlamentet, men majoritetsvalen speglar ju inte den verkliga folkopinionen. Vilket kan leda till resignation och att intresset för samhällsutveckling stagnerar.

Dynamiken behövs för att få spänst i argumentationen
Elin Wägner måste också nämnas. Birger Schlaugs bok har ett citat från Elin Wägner vid varje kapitel. Även Elin Wägner hade en hel del klokt att säga. Det som blir mitt bestående intryck av läsningen av boken är att det behövs fria röster och en dynamik i opinionsbildningen. Vi behöver samtala och lyssna till varandras perspektiv. I alla fall om de bygger på verkliga fakta och en seriös tanke att bygga något bättre.

Länktips: IMF och förslag att kräva täckning av bankerna: https://sv.wikipedia.org/wiki/Chicago_Plan_Revisited

Johan Rockströms TED-talk måste ses

Posted on by
Reply

Professor Johan Rockström har nyligen hållit ett TED-talk på cirka 18 minuter, där han tydligt och med bra illustrationer visar hur allvarlig situationen är. För klimatbalansen och naturligtvis när det gäller de planetära gränser han och forskarkollegorna arbetade fram för tjugo år sedan. Läget är allvarligt, minst sagt. Titta gärna på TED-talk-presentationen i sin helhet. Det är 18 minuter. Det hinner alla. Han talar dessutom tydligt och bildproduktionen är proffsig. (Länktips se nedan).

Årtalsfixeringen skymmer det viktiga
Flera av Rockströms budskap behöver upprepas. Inte minst hur viktigt det är att förstå att vi just nu ackumulerar koldioxid i atmosfären och att det inte handlar om att nå ett visst utsläppsmål i framtiden, utan om att inse att varje ökning av koldioxiden i atmosfären spelar roll. Årtalsfixeringen hos en del politiker skymmer bilden. Det är inte 2045 som något ska vara ”fixat”. Det är NU varje steg i rätt riktning behöver tas.

Tipping-points, förändringar som inte går att reversera
En del av TED-presentationen handlade om trösklar eller tipping-points, oåterkalleliga förändringar av planetens känsliga balansläge. Rockström presenterar 16 st tipping-points och hur nära vi är att riskera att de inträffar. Se bild nedan.

Bild ur TED-talk med Johan Rockström

Hur snabbt skapas ett nytt jämviktsläge?
”Det är ju bara skönt att det blir lite varmare” hör man från den sida av politiken som tycker att klimatfrågan kan vänta. Men det de inte tycks förstå är att en tipping-point är oåterkallelig. När förändringen har inträffat kan ingenting återställa jämviktsläget som tidigare rått. Notera exempelvis det femte exemplet i bilden ovan. Labradorströmmen går längs Kanadas och USA:s östkust och möter Golfströmmen längre ner. Om dessa viktiga havsströmmar förändras kommer det att få klimat- och väderkonsekvenser för stora delar av norra halvklotet. Exakt hur vet vi inte. En gissning är att det tar tid för systemen att hitta en ny balanspunkt. Dvs att det blir en relativt lång period av oklara parametrar för oss. Årstiderna blir sannolikt inte lika tydliga och vilken effekt det kan få för djurliv, fiskar, odling m m vet ingen. Forskningen har självklart svårt att förutsäga det som aldrig har inträffat.

Den ekonomiska konsekvensen av det som händer
När man lyssnar på Johan Rockström betonar han också kostnaden i dollar att inte göra något. Hur dyrt det är att hantera alla konsekvenser av ett instabilt klimat. Idag och framgent. Det han inte säger är att det kommer att bli näst intill omöjligt att få något försäkringsbolag att göra riskbedömningar, eftersom det är omöjligt för försäkringsbolagen att korrekt bedöma hur sannolik en viss skada är. Utan försäkringar blir det upp till var och en att ta risken. Marknadspriserna på kustnära fastigheter kommer troligen att sjunka, liksom fastigheter i områden som riskerar att översvämmas. En följdkonsekvens blir att ett antal överbelånade fastigheter kommer att säljas till underpris. Om det blir privatpersoner eller banker som ska ta den smällen återstår att reda ut.

Planetära gränser – fattar vi hur farligt detta är?
En annan viktig bild ur TED-presentationen handlar om de planetära gränserna. Studera gärna denna bild noga. Det är egentligen bara ozon-skiktet som vi har lyckats hålla intakt. Alla andra planetära gränser är mer eller mindre överskridna. Dessa multipla hot hänger ihop med hur vi generellt beter oss i vår överkonsumtionsvärld. Nanopartiklar och främmande ämnen i kretsloppet är enligt den här bilden värre än klimathotet.

Bild ur Johan Rockströms TED-talk

Nu stryps resurserna till alla som skulle behöva göra mer
Ett rikt land som Sverige bör ha goda förutsättningar att gå före och hantera dessa problem på ett ansvarsfullt sätt. Istället väljer Tidögänget att strypa resurserna till Naturvårdsverket, till civilsamhället, till folkbildningen och till den fria pressen. Man vill inte att folk ska veta hur illa det är och man vill inte göra något åt de problem som inte beskrivs. Tvärtom så ingår trollkonton och hatkampanjer i undervegetationen till nuvarande ”regering”. Journalister och opinionsbildare ska hålla käften, är det tänkt.

Hoppet står till vanligt folk, som inte accepterar att bli förda bakom ljuset.

Länktips: Johan Rockströms senaste TED-talk:
https://youtu.be/Vl6VhCAeEfQ

Se upp med särintresset och generaliseringarna

Posted on by
Reply

Det finns sedan ett par decennier en trend som bara blir starkare och starkare, eller kanske värre och värre. Det handlar om särintresset som hela tiden tar större utrymme än allmänintresset. Med detta följer också en anonymisering av debatten och ett ökat främlingskap. ”Vi” ställs mot ”dem”.

Det konkreta och signalen
Vidrigast är naturligtvis den variant av särintresse som sorterar människor utifrån ras, kultur och nationell tillhörighet. ”Vi svenskar” ställs mot oönskade ”icke-svenskar”. Det nu föreslagna återvandringsbidraget är bara en teknisk tillämpning av denna sortering av människor. Med en tillräckligt hög prislapp (till en början) räknar man med att pengarna ska locka folk att packa ihop och ”flytta hem”. Signalen är tydlig. ”Vi vill inte ha dig här, stick…”

Kristersson måste göra som Åkesson vill
Utredaren som tittade på denna möjlighet kom fram till att högst några hundra personer skulle nappa på denna krok, men det struntar Tidögänget i. SD får igenom sin politik eftersom de tre regeringspartierna sitter på nåder från Åkesson. De tidigare borgerliga partierna har inget att sätta emot i förhandlingarna. Åkesson kan vara ultimativ i sin inställning eftersom Kristersson inte kan riskera en regeringskris.

Farlig förenkling
Men detta med ”vi och dom” hittar vi på många olika nivåer och i olika sammanhang i samhället. Det finns en farlig förenklingsfälla inbyggd i hur vi hanterar olika frågor. Pensionärer klumpas gärna ihop. Trots att vi är dryga två miljoner boende i Sverige som nått 65 års ålder eller mer blir vi ofta behandlade som en enhetlig grupp. Som man kan bortse ifrån, tycka synd om eller ignorera, lite beroende på sammanhang. Men sanningen är att vi seniorer har väldigt olika livsförutsättningar. Några av oss har t.ex. tjänat bra på vårt boende och skapat ett ekonomiskt överskott när vi sålt ett boende. Andra har varit arbetslösa och lever på näst intill existensminimum. Och alla varianter däremellan.

Seniorer marginaliseras
Just när det gäller synen på oss med yrkesarbetet bakom oss finns en ganska utbredd respektlöshet i samhället. Vi betyder inte så mycket, man kan objektifiera oss och behöver inte ta hänsyn till våra egna önskemål. Man marginaliserar gärna seniorers åsikter och bortser från vad vi kan tillföra. Med vissa undantag är det så. Det räcker att se på hur svagt seniorer företräds i politiska församlingar för att inse hur det ser ut. Erfarenhet värderas inte så högt. Viktigare tycks vara ungdomligt utseende och att vara aktiv på rätt sociala plattformar, synas i rätt sammanhang och kunna framstå som i takt med tiden.

Det komplicerade blir obegripligt och distansen ökar
Vi har t.ex. en energiminister som tror att hon kan svänga sig med rätt begrepp när det gäller ”fysikens lagar” och hur energisystemen fungerar idag. Men på punkt efter punkt kan forskare och experter blottlägga hennes okunskap. (Länktips, se nedan). Sorgligt nog hinner inte eller orkar inte journalisterna ta tag i fackfrågorna och ställa rätt motfrågor, så energiministerns lögner och halvsanningar får stå oemotsagda. Vilket i sin tur leder till slutsatsen hos partistrateger att rätt attityd i TV-studion är viktigare än att ha rätt i sak. Miljöministern agerar på liknande sätt med en ordsvada som inte har med fakta att göra. Och vi kan ju steg för steg se hur detta sätt att analysera och hantera verkligheten ökar distansen mellan politiker och väljare. Det komplicerade och obegripliga blir än mer obegripligt när ord och attityd blir viktigare än fakta och sanning.

Det sluttande planet …
När vi väljer ledare som hellre agerar i Trump-anda, med påhopp, förenklingar och lögner, än ledare som problematiserar komplexa frågor försvårar vi den balanserade och försiktiga, men snabba, omställning av samhället som är nödvändig. Lägre pris vid pump blir en valvinnare och klimatarbetet skjuts på framtiden. Vi glider bort från den verklighetsförankring och insikt om sakernas tillstånd som är avgörande för att få folk med på olika åtgärder. Och när Tidögänget dessutom slaktar folkbildningen krymper naturligtvis den gemensamma kunskapsbasen och förståelsen för sakernas tillstånd. Generaliseringar och enkla slogans tar plats. ”Skicka hem dem”, typ. Först med en prislapp, senare med våld, kan man ana. Vi har ju sett hur det går till i världen när oönskade folkgrupper fördrivs och minoriteter diskrimineras.

Ingen vill vara objektiviserad
Om vi inte ser upp kommer högern och extremhögern snart att sätta en prislapp på de äldre som de vill diskriminera eller ”skicka hem”. Trots att de betalat skatt och varit en del av samhället. ”Vi har inte råd” kommer det att heta. Och vilka som är ”vi” och vilka som är ”de” kommer att vara tydligt. Motkraften blir att inkludera fler i ”vi”-et och att sluta objektivisera människor. Ingen av oss vill vara exkluderad. Alla har något att bidra med.

Länktips: Tomas Kåberger kommenterar den 6 september i ETC Ebba Buschs framträdande i TV. https://www.etc.se/kommentar/aer-energiministern-ens-intresserad-av-fakta

31000 svenskar har skyddad identitet

Posted on by
Reply

31 000 svenskar har skyddad identitet. Det är mer än en dubblering på tio år. Detta hör jag i ett inslag på radions P1, där man också låter en av de drabbade kvinnorna komma till tals. Hon får berätta om hur säkerheten med en skyddad identitet också blir ett vägglöst fängelse. ”Det går inte att ha ett mobilnummer eller att anmäla sitt barn till en skola”, säger kvinnan i reportaget. Hon beskriver också hur just hennes situation, med psykisk och fysisk misshandel utgjorde tillräcklig bakgrund för att få den skyddade identiteten. (Länktips, se nedan).

Svårigheter att leva ”skyddad”
Det måste vara svårt på en mindre ort att ha skyddad identitet. Det går inte att gömma sig i mängden när det bara finns en eller två livsmedelsbutiker eller ett par skolor. Förr eller senare hittar våldsverkaren sitt tilltänkta offer och risken är uppenbar att våldet fortsätter. Och vad gör denna situation med barnen? Vilken trygghet och tillit kan barnet känna när mamman (för det är ju mamman som får skyddad identitet) inte kan leva ett vanligt liv i samhället? Hur ska en tonåring hantera det utanförskap det innebär att inte få vara med på skolfoton, inte få gå med i en idrottsförening, inte ställa sig i kö för något, där namn och adress ska anges?

Äntligen kan vi använda ordet vandel till något bra?
Spontant känns det som att det i påföljdsskalan måste finnas något mer än dagsböter för en förövare. Han skulle behöva bevisa sin vandel (för att nu låna ett av Tidögängets favoritord). Kanske under fem eller tio år återkommande rapportera på något sätt, tvingas att bete sig på ett sätt som i förlängningen kan få aggressionen att lägga sig. Mest för att skapa en rimlig balans mellan konsekvenserna för offer och förövare, men också för att ge offren (kvinnan och barnen) känslan av att även mannen får sin vardag inskränkt.

Det fysiska brukar vara den femte fasen i konflikttrappan
På en annan nivå är det naturligtvis också så att mannen behöver hjälp. Det är ett misslyckande att män misshandlar kvinnor och att det är den väg mannen väljer för att på något bakvänt sätt ”få rätt” eller känna sig nöjd med sitt liv. I de konflikttrappor kan studerat brukar det fysiska bli aktuellt i steg fem, dvs att konflikten gör över i en handgriplig fas. Men det finns åtminstone fyra nivåer före denna fysiska nivå. Faser, där det borde finnas metoder att hantera tillkortakommandena och motsättningarna på ett sätt som förhindrar eskalering.

Hur ska vi ta tillvara barnens rättigheter?
Antagligen är det en definitionsfråga. När är en konflikt i en relation någon utomståendes angelägenhet? När upphör en konflikt i en relation att bara handla om de inblandades svårighet att komma överens? Kan man se det som en rättighet för barn att få växa upp utan att ständigt vara orolig för föräldrarnas återkommande konflikter? Hur ska barnens rätt då bäst tas till vara? Vi vill ju inte ha ett kinesiskt övervakningssamhälle, antar jag. Så hur ska det gå till att ge varje barn en rimligt trygg uppväxt?

Vad ska vi ha samhället till?
Att samhället till stor del handlar om att ge våra barn en god uppväxt är en tanke jag plockat upp ur Birger Schlaugs bok ”Vad ska vi ha samhället till?” från 2020, som jag just börjat läsa. Jag kanske återkommer när jag har kommit lite längre i den läsningen.

Länktips:
https://sverigesradio.se/artikel/allt-fler-lever-med-skyddade-personuppgifter

Vem ska göra vad i klimatfrågan?

Posted on by
4

Klimatfrågan engagerar många, men det som är väldigt oklart är vem som egentligen ska göra vad. Hur ska rollerna fördelas så att mänskligheten, vi i Sverige och de vi känner och står nära lyckas vända utvecklingen i tid? Man kan välja att engagera sig politiskt, man kan välja att ställa krav på sig själv och sina närmaste, sina vänner och bekanta. Man kan påverka på jobbet och man kan bli aktiv eller passiv medlem i en förening, där klimatfrågan är aktuell. Det går att skriva insändare, att prata med sina grannar, att sopsortera, ta cykeln istället för bilen och känna sig som en del av lösningen. Men vem håller egentligen ihop alla ansträngningar? Hur ser den stora planen ut? FN-chefen försöker säkert använda sin plattform och sin auktoritet. Men hur ser ut egentligen? Vem är det som ska göra vad?

Alla andra är alltid fler
Sverige står (förenklat) för en tusendel av världens befolkning och en procent av CO2-utsläppen. Den globala lösningen ligger således hos någon annan. Om vi lyckas eller inte gör ingen skillnad, kan man resonera. Och det gör klimatfördröjare och förnekare hela tiden. De pekar på ”nån annan”. Och alla andra kan ju göra detsamma. Ingen individ eller samhälle kan pekas ut som ensamt ansvarig för det som pågår. Var och en kan alltid peka på de resterande miljarderna människor och hävda att det just de gör inte spelar någon roll för helheten.

Risk för fortsatt överkonsumtion
För att komma ur denna låsning behöver var och en känna att de deltar på rättvisa villkor i en förändringsresa. Om några köper sig fördelar på andras bekostnad tappar utvecklingsprocessen i trovärdighet. Många av högersidans argument syftar till behålla mycket av den livsstil som folk har vant sig vid. CCS-tekniken, där det handlar om att samla in och lagra koldioxid erbjuder en sådan koppling. ”Om nu CO2 är så farligt, så kan vi väl samla in den och lagra den och köra på som vanligt….” tycks resonemanget vara. Snarlikt är det med de märkliga satsningarna på storskaliga kärnkraftverk. Signalen handlar om att erbjuda överanvändning av energi och fortsätta att överanvända energi och att producera fel slags produkter genom att låtsas att kontrollerade nukleära processer skulle vara en framtidsteknik för jordens alla länder. Fast det säger man inte. Det ska bara vara en lösning för oss i Sverige, inte för de cirka 170 länder som inte har tillgång till, ekonomi för, kompetens och intresse för världens farligaste energislag. Så just den tekniken handlar bara om svenskarnas livsstil, inte om en global lösning.

EU-valet visar att det finns intresse för gemensamma lösningar
Så vem ska egentligen göra vad för att världen ska hitta en snabb väg till en rättvis klimatomställning? Politiker i demokratierna väljs av medborgare och det gör det svårt att bli vald på det som kan uppfattas som försämringar av livskvaliteten. Ett intressant undantag utgörs av valet till EU, där nog många passar på att ge sin röst åt personer som på något sätt kan skapa en rimlig balans och rättvisa inom EU 27 – området. Om samma regler gäller i alla 27 länderna och samma importregler gäller för import från länder utanför EU uppstår en slags rättvisa inom EU som en konsekvens av EU:s lagstiftning. Bekymret är att allt detta tar tid och att tiden för att klara av Parisavtalets åtaganden krymper. Men miljö- och klimatfrågan tycks få fler röster i EU-valet än nationellt.

Rika länder måste visa vägen och ge FN verktyg
Det vi i rika västländer kan göra är att gå före och investera i teknologier och i smarta lösningar som resten av världen kan kopiera och följa. Om vi visar att det går och att det är rimligt billigt och leder till större lokal och global rättvisa och avspänning ökar chansen att fler länder följer i våra fotspår. Då kan vi också med rätta ställa krav på andra länder att följa efter. Och vi ger FN något att samla länder kring.

Opinionsbildning
Det behövs opinionsbildning på olika nivåer. Folk som säger hur det egentligen ser ut och som får genomslag för dessa budskap. Det behövs också en levande och sansad debatt om vilka åtgärder som är rimliga på kort och lång sikt. Medierna och specifikt sociala medier fungerar dåligt för att utgöra en plattform för neutrala, faktabaserade diskussioner om för- och nackdelar med olika slags åtgärder. Vi behöver kanske fler medborgarråd och vägledande processer, där ”vanligt folk” får sätta sig in i frågorna och komma med förslag. Vi behöver säkerligen mer av sanning och mindre av fake news i rapporteringen, särskilt nu då AI tar allt mer plats.

Vi behöver en proaktiv industri
Industrin måste inse att deras roll är att vara proaktiva. Svälja det beska pillret med förluster i bokföringen, när fossila lösningar behöver avvecklas i förtid, personal med ”fel” kompetens inte kan vara kvar osv. Vi behöver modiga företagsledare som tar täten och visar att det går. Att de vill vara med på en omställning och inte enbart bromsa för att krama ur de sista vinstkronorna ur en förlegad teknik. Tjänstesektorn behöver utvecklas. Och produkters kvalitet bli högre för ökad livslängd osv.

Farligt med vinnare och förlorare
Ju längre vi dröjer att åtgärda klimatfrågan, desto mer sannolikt kommer auktoritära lösningar bli svaret. Den frihet som marknaden och marknadens förkämpar erbjuder sorterar människor i vinnare och förlorare. Förebilderna måste bygga på att vi alla vinner på sikt när alla klarar klimatfrågans utmaningar. En uppdelning i vinnare och förlorare innebär en farlig samhällsutveckling med grogrund för auktoritära krafter.

Demokratiseringen av nyhetsflödet har gett negativa effekter

Posted on by
Reply

Det är upplopp i Storbritannien. Det hela tycks hänga samman med att upprorsmakarna använde ett tragiskt mord på några flickor som tändande gnista för att få gehör och respons på protesterna. Troligen var allt förplanerat och det enda man väntade på var rätt opinionsläge, där en allmän upprördhet i samhället skulle kunna användas som mer eller mindre logiskt svepskäl till att dra igång protester i flera städer.

Timing är allt
Vi får räkna med att liknande händelser kommer att inträffa i Sverige. Någon uppmärksammad händelse kan användas av upprorsmakarna för att dra igång välplanerade upplopp och bråk. Man har ju försökt och i viss mån lyckats när koranbränningar använts som tändvätska. Allt underblåses dessutom av Ryssland, fake news och desinformation på sociala medier.

De bollar säkert med alternativen
Delar av ytterhögern vill naturligtvis agera snarast möjligt, medan det är rimligt att tänka sig att strategerna i SD vill avvakta med uppror i stor skala eftersom man inser att regeringsmakten är inom räckhåll efter nästa val. Och att det gäller att uppvisa en städad fasad så att ”vanliga” borgerliga väljare och opinionsbildare inom Timbro och liknande inte skräms bort av våldsamheter och okontrollerade pöbelfasoner. Det är fullt tänkbart att båda alternativen förbereds av strategerna på högerkanten: politiskt maktövertagande enligt gällande spelregler och politiskt tryck via odemokratiska våldsmetoder, sabotage, upplopp etc.

Fakta, vetenskap och sanningar har devalverats
Det som har hänt de senaste två decennierna är att ”alla” kan producera nyheter och ”sanningar”. Genom att sociala medier får sådant effektivt genomslag är det relativt enkelt att driva opinion och att hävda i princip vad som helst. Demokratiseringen av nyhetsflödet har på så sätt bidragit till att skapa ett virrvarr av korrekta och inkorrekta påståenden, rykten, osanningar och drev. Det som inledningsvis kändes som en demokratisk tillgång har blivit en belastning. Genom allt kan hävdas av alla är plötsligt fakta, vetenskap och sanning nedvärderad och lögner, påhittade stories och kampanjer vinner mark. Folk tycks tro att sanningen ligger någonstans mitt emellan det som faktiskt är sant och det osanna som sprids med frenesi av illasinnade krafter. Fakta, vetenskaplighet och sanning har på så sätt devalverats de senaste decennierna, en process påhejad av skrupellösa politiker som Trump och en hel rad av europeiska högerpolitiker.

Vi måste göra vad vi kan
Botemedel? Det borde hjälpa om fler engagerar sig i samhällsutvecklingen. Om fler försöker hitta sin lilla pusselbit i utvecklingen, där man kan bidra. Och att inte sprida vad som helst på sociala medier. Samt naturligtvis välja politiker som har en ärlig och demokratisk agenda.

Principen om lagom

Posted on by
Reply

Då och då läser jag i en bok om sufficiency in business, tillräcklighet i affärer. Det känns som att det är ett viktigt bidrag till korrigeringen av hur ekonomin egentligen behöver underordnas resurstillgången, naturens förmåga till återhämtning och reproduktion samt en rimlig och nyanserad syn på välståndsutveckling. På ett sätt borde konceptet beskrivas som principen om lagom.

Språkligt
Språkvetare brukar hävda, jag vet inte om det stämmer, att vi i det svenska ordet lagom har en innebörd och nyans som inte finns i andra språk. Att det är svårt att översätta ordet lagom till andra språk just för att det har den innebörd ordet har. Kanske är det den dubbla dimensionen av att både objektivt och subjektivt fånga det tillräckliga som är ”lagom”-begreppets avvikande innebörd. Att oavsett utgångspunkt och oavsett vems perspektiv som gäller så fungerar ordet. Enough, att det är nog, saknar kanske den allmänna innebörden. Det som räcker för den ena kanske inte är tillräckligt för den andre. Genug säger tyskarna och fastnar väl i samma subjektiva perspektiv som britterna. Fransmännens modéré minns jag inte nyansen av. Ma francais est trés pauvre. Jag har i princip glömt all skolfranska.

Vad är det att vara framgångsrik?
När det gäller affärer, business, är lagom naturligtvis svårt att sätta upp som målsättning. Lagom stor verksamhet, lagom lönsam, växande i lagom takt… det är inte så handelshögskolorna lär ut hur företag ska drivas. Allt handlar om maximering och gärna snabbt hög omsättning och (viktigast) stor vinst. Om sedan miljön tar skada, konkurrenter och konsumenter drabbas eller andra sidoeffekter uppstår är det oftast ”acceptabla” sidoeffekter av en framgångsrik ekonomisk verksamhet. Och det är nog där vi måste börja. Att få utbildningarna att inkludera ett annat perspektiv på vad som är framgångsrikt. Maximal vinst på kortast möjliga tid är inte Målet med stort M. Det är att ansvarsfullt och med måttlighet erbjuda kunder, samarbetspartner, anställda och konkurrenter en verksamhet som bygger upp framtida värden, inte till varje pris omsätter värden till vinst.

Jag kommer säkert att återkomma till detta tema när jag läst lite mer i boken.

Plasteländet kräver nya grepp

Posted on by
2

Svensk Platsåtervinning slår larm. Bara 30 procent av den plast konsumenterna skulle kunna återvinna hamnar i avsett returflöde. Det mesta bränns fortfarande och bidrar på så sätt till koldioxidökningen i atmosfären. Den plast som förbränns motsvarar sju procent av Sveriges koldioxidutsläpp, dvs lika mycket som flyget.

Fabriken står redo
Strukturen för hantering av returplast finns, hävdar VD:n för Svensk Plaståtervinning, Mattias Philipsson, i ett pressmeddelande. (Se nedan för länk). Det som fallerar enligt bolaget är konsumenternas beteende. Och inte lär det bli mycket bättre när kommunerna får ordning på systemet för fastighetsnära insamling, hävdas det. Frågan är vad som går att göra.

Lurar vi oss själva?
Plast är för det första inte en råvara, det är en uppsjö av varianter som finns på marknaden, med och utan olika farliga och mindre farliga tillsatser. Många har säkert hört om PFAS och förstått att det är en evighetskemikalie som inte bryts ner. Men bara inom gruppen PFAS-ämnen finns det tusentals varianter. Det räcker att titta kylskåpet och skafferiet för att förstå hur komplex ”plastfrågan” är. All returplast duger ju inte att ha till livsmedelsförpackningar, några är hårda, några är halvt mjuka och några är mjuka som plastpåsar. Det är ett sammelsurium av varianter och färger, tillsatser och mjukgörare som komplicerar återvinningen om vi ska tänka helhet. Att återvinna en gång är bättre än ingen gång, men grundproblemet kvarstår ju ─ mängden plast i miljön måste minska, och vi lurar bara oss själva om vi tror att ”plaståtervinning” möjliggör ett evigt kretslopp av plast.

EU måste sätta en bortre gräns
Det logiska väg jag ser är att EU tar beslut om att all plast måste vara nedbrytbar och ofarlig för daggmaskar och andra organismer som har som uppgift att processa det naturen sinnrikt låter brytas ner på traditionellt sätt. Det rimliga är att sätta en bortre gräns för när det ska vara slut med spridandet av oljebaserad volymplast. Kanske är det rimligt att göra vissa undantag för tillverkning av hjärtklaffar i plast osv. Men vi måste upphöra med den fossilbaserade plasten. Plast av biologiska råvaror kan vara en dellösning där plast är ett ”måste”, men bör naturligtvis prioriteras ner eftersom det vi odlar primärt bör ingå i livsmedelskedjan.

Den finns mer att säga, som inte får plats här
Sedan är det också nödvändigt att minska förbränningen av sopor, liksom oskicket att plast hamnar i naturen och i haven. Mikroplast-eländet behöver också adresseras, och den allmänna förståelsen för att vi inte kan fortsätta generera uppemot 500 kg sopor per person och år i Sverige. Om inget görs är mängden plast större än vikten av all fisk i haven om 25 år. För att inte tala om hur fåglar och valar tror sig bli mätta när de sväljer sin dagliga ranson av plast. Plasten har inte en naturlig plats i vårt långsiktigt hållbara samhälle. I alla fall inte den fossilbaserade plasten.

Länktips: Pressmeddelande från Svensk Plaståtervinning: https://www.svenskplastatervinning.se/nationell-insamlingskris-svenska-konsumenter-misslyckas-med-plastinsamlingen/