Konsumtionen som vår tids opium

På Stadsmuséet i Göteborg ordnas regelbundet föredrag i en serie som heter Mellanrum. Den 29 maj var temat Hållbar konsumtion. Vi fick lyssna till Karin Bradley från KTH i Stockholm och Cecilia Solér från Handelshögskolan i Göteborg. Här något av det jag noterade.

Märkliga siffror
Konsumtionen i Stockholm uttryckt i utsläpp av koldioxidekvivalenter är högre än motsvarande siffra för riket i genomsnitt, högre än siffran för Göteborg och för Malmö. När jag snabbt tittade på diagrammet kunde jag se att rekreation och kultur samt möbler och inredning hade tydligt större utsläppsmängder i Stockholm. Kultur brukar ju annars räknas till de verksamheter som skonar miljön. Från år 2000 till år 2008 ökade det svenska CO2-utsläppet med nära 20 miljoner ton enbart på den importrelaterade konsumtionen, från cirka 40 miljoner ton till knappt 60 miljoner ton enligt siffror från Naturvårdsverket. Vad är det vi köper i så stora mängder efter millennieskiftet?

Fotavtrycket
Vi vill gärna tro att de som är miljömedvetna har mindre ekologiskt fotavtryck än andra. Att vi är duktiga på källsortering, lågenergilampor och på att välja rätt. Forskningen visar tydligt att de okunniga, som inte källsorterar och som aldrig köper ekologiska produkter ofta gör ett mindre ekologiskt fotavtryck. Den hållbara livsstil som medvetna konsumenter ägnar sig åt kompenseras mer än väl av konsumtionsvolymen, antalet flygresor, bilinnehav etc. Den som har låg inkomst konsumerar mindre och lämnar därför ett mindre ekologiskt fotavtryck. Detta skaver naturligtvis på självbilden och även den gängse uppfattningen. Det räcker inte att vara duktig. Vi måste växla ner.

Icke-hierarkisk konsumtion
Karin Bradley talade en hel del om forskningen kring fenomenet peer-to-peer-consumtion, ett begrepp som saknar bra svensk översättning. Jämbördig konsumtion, kanske, eller icke-hierarkisk. Hon nämnde Klädoteket, Streetbank, ”Sharing is the new shopping” och andra trender där förtroendet människor emellan utgör ett viktigt kapital. Ska man låna ut något, vill man ju lita på vederbörande. Det finns lånesystem för bostäder (airbnb) och för verktyg. I England finns Landsharing, där folk lånar trädgårdsyta för odling. Karin tipsade även om ett TED-talk om ”open source ecology” som kan vara värt att kolla upp. Forskningen pekar på andra drivkrafter än de traditionella: behov, innovation eller ett socialt välbefinnande, den ekonomiska krisen i många länder, men även sociala mediers genomslag och en ökad medvetenhet.

Shopping som drog
Cecilia Solér gick in på konsumtionens nya roll som normersättare och livsavgörande beteende. Jag fick bilden av att mode, teknik och reklam driver fram (konstgjorda) behov som skapar ett beroende. Shop-a-holics nämndes i sammanhanget. Vi shoppar när vi är ledsna, när vi är glada, åt oss själva och åt våra närmaste. Shoppingen har blivit som en drog för många och inte minst ungdomar jämför kläder och utseende på ett näst intill destruktivt sätt. Mönstret genererar inlåsningseffekter. Det blir svårt att bryta mot normer och att se alternativen. Och som någon i publiken betonade – vi blir sedan 60-talet inte längre lyckligare av vår ökade konsumtion, tvärtom, den ökade konsumtionen påverkar oss negativt.

Psykiska problem
Cecilia Solér gick så långt att hon sa att man kan bli sjuk om man inte får konsumera: psykiska problem och i förlängningen en ökad frekvens självmord. Bloggaren Blondinbella nämndes som ett konkret exempel på hur ett ensidigt konsumtionsfokus ledde till ångestattacker och sjukdom (som hon själv öppet berättat om i något sammanhang). ”Vi är alla shop-a-holics light” som Cecilia uttryckte det. Ingen är opåverkad.

Det kan gå fort
Lösningen måste ligga i att varva ner tempot, ge oss själva mer tid och mindre utrymme för överkonsumtion, kanske lägre arbetstid, ändrade skattesystem, skatteväxling etc. Rökningen försvann på några få år från det offentliga rummet. Omställningar kan gå fort.

 

Fracking – Öl viktigare än vatten?

Fracking – metoden att spränga sönder skifferlager i marken och på så sätt utvinna gas – lockar energibolag i flera länder. Tyvärr har metoden en mycket stor nackdel eftersom grundvattnet påverkas av fracking-tekniken. Grundvattnet är en avgörande resurs i vattnets rening och kretslopp, det kan ha avgörande betydelse för den känsliga dricksvattentillgången i flera länder och måste rimligen hanteras med stor varsamhet.

Finns det ett motstånd?
Invändningarna mot skiffergasbrytningen hörs i både USA och i Europa, men mig veterligt ännu inte så starkt att prospektering och brytning stoppats. i Tyskland tar nu bryggerinäringen upp frågan och påpekar för Angela Merkel att skiffergasutvinningen kan utgöra ett stort hot mot den tyska ölproduktionen. I Tyskland får ju som bekant sedan århundraden öl endast bestå av malt, humle, jäst och vatten.

Öl viktigare än vatten?
Nog får det anses ett tidens tecken att det inte är vårt behov av dricksvatten som får medialt fokus utan bryggerinäringens behov av rena råvaror. Det allmänna behovet av ett rent vatten är det inget som skapar rubriker. Istället är det när ölproduktionen hotas som frågan får uppmärksamhet.

Skövling
Att ta upp material ur jordskorpan i strid med mer långsiktiga intressen och i strid med sunt förnuft tycks tyvärr vara vanligt förekommande. Förra årets strid om den gotländska Ojnare-skogen är ett bra exempel på denna konflikt. I det tysta och bortom kamerornas räckvidd pågår en skövling av jorden som kommande generationer har all anledning att kritisera oss för. Det mesta av fyndighetsbrytningen är ju irreversibel och ger förvisso kortsiktigt ”jobb”. Men vi måste hitta bättre sätt att skapa tekniska kretslopp, så att människans produktion kopierar naturens processer. Redan utvunnet material måste recirkuleras. Energi måste komma från förnybara källor. Beslut måste tas med hänsyn till framtida behov. Någon annan väg finns inte.

Länktips:

http://www.nyteknik.se/nyheter/energi_miljo/miljo/article3699969.ece

Gymnasieskolan out of the box

Det blir alltmer uppenbart att den offentliga förvaltningens strukturer inte fungerar för att optimalt stödja människor och deras utveckling. Unga människor behöver utbildning och hjälp att hitta en möjlig försörjning via ett yrke eller en verksamhet de har intresse och fallenhet för. Detta fungerar bara delvis idag. Statens strukturer för finansiering och genomförande av den formella delen av vuxenvardandet behöver anpassas till verkligheten.

Tänk nytt: varva utbildning och lärlingstid
Det är ingen naturlag att varje elev måste gå i gymnasieskolan under tre på varandra följande utbildningsår. Särskilt de ungdomar som utbildar sig för anställning i olika branscher kan behöva perioder av lärlingstid interfolierad med undervisningen. Låt exempelvis eleverna välja, med viss framförhållning, att under ett eller flera läsår arbeta på en eller flera arbetsplatser inom ramen för sin utbildning.

Ett exempel: tre studieår och fyra lärlingsperioder under fem år
Tre års gymnasiestudier skulle kunna se ut som följer:

Gymnasium år 1, helt läsår
Lärlingstid arbetsplats A, 4 månader sept-dec
Lärlingstid arbetsplats B, 6 månader jan – juni
Gymnasium år 2, helt läsår
Lärlingstid arbetsplats C, 4 månader sept- dec
Lärlingstid arbetsplats A, 6 månader jan – juni
Gymnasium år 3, helt läsår

Istället för tre års gymnasieutbildning genomförs gymnasieutbildningen under fem år och under denna period går eleven på tre olika arbetsplatser som lärling och får förståelse för arbetslivet. Samtidigt kanske de också inser varför matematik är viktigt när man bygger, eller varför kunskaper i kemi är avgörande när man t.ex. arbetar i industrin med underhåll och rengöring av maskiner etc.

Gör både utbildning och yrkesliv intressantare
Det är svårt att som ung veta vad man ska ägna sig åt. Det är också svårt att förstå vilka kunskaper som är viktiga för en viss typ av yrke. Genom att skapa ett samband mellan utbildning och senare yrkesroll blir både utbildningen och yrkesvalet intressantare.

Även småföretag
För att det ska fungera måste lärlingsplatser kunna ordnas på alla slags företag, även fåmansföretag. Kanske är det just där lärlingssystemet skulle kunna göra mest nytta. För att ta vara på det kunnande som nu riskerar att gå förlorat för att mångårig erfarenhet kan vara så svår att fånga i ord och bild. Hantverksyrken, tekniska yrken och yrken med särskilda krav – här måste strukturerna stödja kunskapsöverföring på ett mänskligt plan.

För ungdomarnas och för samhällets skull
Det är dags att testa nya former av lärande. Vem ska annars bygga våra kakelugnar, vem ska annars höra på maskinens ljud att den behöver smörjas, vem ska fånga upp generationers nedärvda yrkeserfarenheter? För att inte tala om denna förödande arbetslöshet, detta utanförskap, som bara kan leda fel.

Skatter, subventioner och nya beteenden

Under 1900-talet förändrades kvinnors arbete från att ha varit informellt och oavlönat, till att bli formellt och avlönat. Detta – och mycket annat – tog Svante Axelsson, generalsekreterare i Svenska Naturskyddsföreningen, upp i ett debattseminarium på Handelshögskolan i Göteborg den 21 maj. (Länk till inspelning, se nedan). Seminariet arrangerades av Handels Students for Sustainability (HASS) i samarbete med tankesmedjan Global Utmaning.

Subventioner för rätt saker?
Frågan om hur vi ska fördela vår tid mellan avlönat arbete, frivilligt arbete och fritid tycks bli mer och mer relevant. För en del flyter tiden ihop – man är nåbar på mejl och telefon näst intill dygnet runt. För andra är arbetslöshet och passivisering i utanförskap förödande för självbilden och tilliten till den egna förmågan. Svante Axelsson nämnde ROT och RUT som ett exempel på hur statens resurser används på ett suboptimerande sätt. 16 miljarder årligen åtgår för att vi ska få subventioner på reparationer och städning medan investeringar i förnybar energi genom KLIMP-satsningen fick bråkdelen av detta belopp. Är det rimligt?

Nya skatteregler för sociala företag
ROT och RUT-avdragen illustrerar behovet av ett mer nyanserat beskattningssystem. Man skulle t.ex. kunna införa olika beskattningsregler för traditionella företag och sociala företag. Företag som utgår från en eller flera samhällsnyttiga förutsättningar och i sin affärsidé bygger in en samhällsnyttig funktion skulle kunna få betydligt lägre skatt på arbete. Företag som inte har som huvudprincip att gynna sina ägare (som aktiebolag har) utan som strävar efter en ny slags optimering, där den egna verksamheten och samhället tjänar på det som görs, skulle kunna få kvalificera sig för en skatterabatt. Osv.

Grekland – nöden blir uppfinningarnas moder
Situationen i Grekland och några andra länder är bekymmersam. I ett samhälle som tvingas friställa arbetskraft, sänka löner och förändra människors livsvillkor så drastiskt som sker kommer nya företagsformer per automatik att se dagens ljus. Omständigheterna kommer förmodligen tvinga människor in i en socialt förankrad bytesekonomi. Helt nya sätt att ta betalt kommer att se dagens ljus. I detta kaos kan också helt nya företagsformer utvecklas, som inte utgår från vinstmaximering på andras bekostnad utan som utgår från det gemensammas och framtidens bästa.

All-Win, Vägen Ut! m.fl
I Göteborg kan spirande och livskraftiga initiativ utgöra fundament för något liknande. Vi har All-Win som skapat en rörelse kring matsvinnet och behovet av mat för utsatta grupper. Vi har Vägen Ut!-kooperativen som med skicklighet och målmedvetenhet blivit en social koncern som inspirerar andra. Banker som JAK och Ekobanken visar att det går att förhålla sig både etiskt och ekonomiskt till pengar.

GP och Giveboxen
I en GP-krönika den 21 maj tog Gert Gelotte upp initiativet Giveboxen, som går ut på att på ett tydligt och enkelt sätt skapa möjlighet att byta grejer i stället för att öka sopberget. Än så länge har Giveboxen bara ställts upp i Stockholm. Men låt oss hoppas att den kommer till Göteborg och konkret får visa att det går att förändra beteende och hela samhället. Ska hållbarheten kunna nås är det konkreta förändringar i beteende och värderingar som måste till. Kan det vara så att journalisterna på GP faktiskt insett detta?

Länktips: Debattseminarium 21 maj på Handelshögskolan i Göteborg
Varför Tillväxt? Event på Facebook

Allmänintresse eller särintresse? Om elen.

Svensk Energi byter nu fot när det gäller elanvändning. Tidigare har man uppmanat sina medlemmar, elbolagen, att uppmuntra en minskad elanvändning hos allmänheten. Nu har Svensk Energi en annan strategi. Enligt en debattartikel från Naturskyddsföreningen m.fl. på DN Debatt (länk se nedan) vill elbolagens branschförening nu att ”släcka-lampan-tipsen” tas bort från elbolagens hemsidor och att elen ska ses som en ”prisvärd hjälte” i konsumenternas ögon.

Konflikt: Allmänintresse mot särintresse
Svensk energi försvarar sig i en annan debattartikel (länk nedan)  med att lyfta fram att ”med rätt kunskap kan kunderna göra medvetna val.” Och att energifrågan måste se ur ett helhetsperspektiv. Mellan raderna läser man en avvägning mellan det politiskt korrekta att hushålla med energi och branschens behov av att långsiktigt säkra upp en stabil efterfrågan på elenergi. På ett relativt tydligt sätt synliggör debattinläggen den generella intressekonflikt som hela samhället står inför: Allmänintresset kontra särintresset. Vi vill totalt sett minska slöseriet på resurser, även energi. Samtidigt måste producenter och systemägare ha en rimlig avkastning på investeringar och en budgeterbar framtid.

Hushållning måste vara grundprincipen
Samhällsekonomiskt är det naturligtvis en stor fördel om vi kan reducera energianvändningen där den inte behövs, effektivisera, byta lampor till LED, stänga av förbrukning som egentligen inte behövs, byta till modernare teknik. Miljö- och klimatmässigt är det naturligtvis dessutom smart att frigöra produktionsresurser för elexport. Eftersom en stor del av svenskproducerad el är klimatneutral kan exporten reducera behovet av klimatskadlig fossilbaserad elproduktion i andra länder. Elbolagen kan rimligen också få mer betalt av elanvändare i andra länder, där elen är dyrare.

Tror branschen på en smart framtid?
Det hade varit mycket mer intressant om Svensk Energi i sin kommunikationsstrategi resonerat kring den stora omställning som rimligtvis kommer inom något decennium, när fossildrivna fordon ersätts med eldrivna. Och hur ett verkligt smart elnät kommer att påverka alla parter: konsumenter, producenter, distributörer, elbolag etc. Att förmå sina medlemmar att ta bort ”släcka-lampan-tipsen” sänder märkliga signaler. Man tycks inte lita på sin egen tekniks fördelar. Tror man inte på smarta elnät?

Två hål i väggen
Man vill – tycks det – helst tillbaka till 80-talets ”två-hål-i-väggen”-reklam, som gick ut på att el bara ”finns” och ska användas. Det är inte ansvarstagande för framtiden, det är inte proaktivt, det är inte nyskapande. Det är bara trist.

Länktips:
Naturskyddsföreningen mfl: http://www.dn.se/debatt/branschen-vill-stoppa-rad-om-minskad-elanvandning
Svensk Energi: http://www.dn.se/debatt/elkunder-med-koll-gor-medvetna-val
Slutreplik: http://www.dn.se/debatt/svensk-energi-har-fundamentalt-fel

Realistiskt om oljeutvinning ?

I en ledarkommentar i GP den 16 maj kommenteras Sveriges officiella hållning när det gäller utvinning av olja i Arktis. Man tycker att det är bra att Carl Bildt inte ställer sig bakom ett krav på utvinningsstopp, eftersom det ”inte är realistiskt” att länder med tillgång till olja skulle avstå från att utvinna den. Istället lyfter GP fram insatserna mot miljöförstöringen när olja läcker ut i ishavet som positiva och viktiga.

Status Quo eller förändring ?
Det GP:s ledare säger är således: All olja som går att utvinna ska utvinnas. I valet mellan en fortsatt säkrad tillgång till olja med därmed sammanhängande ökad risk för skenande klimatförändringar å ena sidan och ett ansvarstagande i klimatfrågan och därmed sammanhängande resurs- och teknikskifte på energisidan ställer sig GP på oljebolagens och status-quo-förespråkarnas sida. Hellre mycket olja och irreversibla klimatförändringar än att försöka göra något åt grundproblemet – att varje fat olja som tas upp förbränns och bidrar till att fördröja energiomställningen och ökar riskerna för klimatrelaterade effekter för miljarder människor.

Realistiskt ?
Valet står mellan att vilja förändra baserat på fakta, prognoser och tydliga indikationer på att vi håller på att rubba förutsättningarna för livet på planeten, respektive att låta kortsiktiga vinstintressen – ”realistiskt” är ett så bra ord för detta – styra världsutvecklingen för kommande generationer. Läs Jared Diamonds bok ”Undergång” om hur civilisationer går under. För mig känns det som om GP varit på Påskön när det sista trädet fälldes och möjligheten för den kulturen upphörde att ha kontakt med omvärlden. Det var säkert fullt ”realistiskt” att fälla det sista trädet på Påskön, ett träd som hade kunnat hålla liv i en skog, som långsiktigt hade kunnat ge virke till kanoter. Precis som det tydligen är realistiskt att all olja ska förbrännas.

Så kan det inte vara.

Vi behöver en hjärtkammare!

Vi lärde oss hur världen såg ut när vi gick i skolan. För många av oss var det kalla kriget, järnridån, de ofantliga mängderna kärnvapen på väst- och östsidan och befolkningsfrågan de stora frågorna. Hur ska vi minska antalet människor på jorden så att alla får mat? Hur ska terrorbalansen ersättas med en fredlig balans? Nedrustningsförhandlingarna var det tyngsta ämnet i nyhetsrapporteringen.

Andra bekymmer
Hans Rosling och hans skapelse Gapminder har vänt på en hel del uppfattningar. Världen har inte stannat i 70- eller 80-talets utvecklingsskede. Visst finns det fattiga, någon miljard människor utan trygg vattenförsörjning, det dubbla utan sanitet, miljoner människor på flykt, lokala krigshandlingar. Men – peppar, peppar – det har inte blivit ett tredje förödande kärnvapenkrig, det är inte stormakterna som öser bomber över varandra. Istället landade världsutvecklingen i helt andra bekymmer, som kräver helt andra lösningar.

Antropocen tidsålder
Det storskaliga sker i stället under ytan, nästan osynligt men mitt framför ögonen på oss. Vi saboterar den biologiska mångfalden, slår sönder fungerande ekosystem och ignorerar vårt egna behov av ekosystemtjänster i en takt som ingen trodde möjlig. Vi har en pågående höjning av koldioxidhalten i luften som enligt en enig forskarvärld rekordsnabbt tvingar in oss i ett helt nytt klimatscenario, med sannolikt förödande konsekvenser för miljarder människor. Människan påverkar nu livsbetingelserna på jorden så mycket att man talar om en antropocen tidsålder.

Hjärtkammaren
Man skulle önska att det fanns utsedda folkvalda personer som hade som primär och egentligen enda uppgift att granska de dagsaktuella besluten ur ett långsiktigt hållbarhetsperspektiv. En andra kammare som valdes på 10-15 år och som hade som uppgift att filtrera dagspolitiken mot det långsiktiga perspektivet. Och med ett rimligt regelverk ha möjlighet att lägga in ett veto mot sådana beslut som riskerar att dra utvecklingen i fel riktning. En barnens och jordens kammare, hjärtkammaren, som för framtidens talan idag.

Länktips:

www.gapminder.org
http://christerowe.se/2012/12/nr169-i-en-antropocen-tidsepok/

Ordens innebörd får inte tappas bort

I begynnelsen var Ordet… Begreppen är centrala för vår kultur, för människans förmåga att beskriva och hantera verkligheten men också framtiden. Det är genom att sätta ord på våra framtidsbilder som vi medskapar verkligheten. Därför är vår användning av orden så avgörande. Precis som det underhållande radioprogrammet ”Spanarna” ska jag här illustrera frågan med tre exempel (inga jämförelser i övrigt).

Själ och ande
Låt mig börja i den ”flummiga” ändan. När vi i Sverige diskuterar människans olika väsensled brukar vi stanna vid begreppen Kropp och Själ. Kroppen är det fysiska, själen är det psykiska, hemvisten för medvetandet, kanske. I alla fall får själen ofta bli ett samlande begrepp för allt det som inte är fysiskt. Det räcker att gå till det engelska språket för att se hur andra, närliggande, språkområden hanterar detta. Man talar där om ”soul” och om ”spirit”. Det spirituella, det andliga, har inget utrymme i den svenska offentliga debatten. Bara inom kyrkans domäner går det att ta del av en diskussion om människans andliga väsensled. I den sekulariserade debatten duckar man för ordet andlighet, det kopplas till new-age-rörelser och till allmän flummighet. Ändå: Människans jag, drömmar, idéer och intuition måste ju höra hemma någonstans utanför det fysiska. Vi har en andlig dimension som sällan kommer till uttryck, förmodligen för att den inte passar in i mainstream-idén som en naturvetenskaplig/teknisk förklaringsmodell för allting i universum.  Det kan tyckas bagatellartat i relation till en hållbar utveckling, men om inte människan förmår beskriva sig själv, hur ska hon då bli hållbar?

Jobb och arbete
Mitt andra exempel handlar om de båda orden ”jobb” och ”arbete”. I den politiska retoriken är det jobb som gäller. Jobb, jobb, jobb. Troligen för att det har en tydligare koppling till arbetstillfälle än ordet arbete. Arbete, som ord betraktat, har inte samma tydliga koppling till arbetsskapande åtgärder. Jag har ett arbete respektive jag har ett jobb – vad är tydligast, vad betyder de två meningarna? Vi ska skapa arbete respektive vi ska skapa jobb ? Det finns en objektivisering i ordet jobb, en trivialisering, en anonymisering som kanske passar in i det politiska debattklimatet. Att ta fram jobb betyder att skapa sysselsättning. Och i det privata – jag har fått jobb respektive jag har fått arbete? Mitt intryck är att jobb är mer tillfälligt och något man ”tar” medan arbete är mer långsiktigt och något man ”har”. Det kanske är bra så. Att orden står för lite olika innebörd. Men låt oss tydliggöra detta så att inte ordens innebörd glider ifrån oss.

Integration och det mångkulturella
Mitt tredje exempel gäller ett svårare område, där ett politiskt parti mer eller mindre uppstått ur det språkliga glapp som uppkommit, när orden inte längre motsvarar rätt innebörd. Jag tänker på orden ”integration” och ”mångkultur”, som sällan analyseras samtidigt. Under lång tid har vi haft en integrationspolitik. Människor med bakgrund i andra kulturer, som bor och lever i Sverige har myndigheterna velat hjälpa till integration, till att bli en integrerad del av det svenska samhället. För att få  jobb (!), kanske till och med arbete, för att få del av utbildning och samhällsfunktioner, för att bidra till det gemensamma via skattesystemet och för att berika samhället med nya kunskaper. Ungefär samtidigt har det mångkulturella samhället hyllats som värdefull del av det svenska samhället. Olika kulturer med olika uttryck, traditioner och värderingar har – med rätta – setts som en tillgång i samhället. Som något som berikar oss som nation och som ökar vår förståelse för omvärlden. Men det är sällan som båda dessa perspektiv diskuteras samtidigt. Var går gränsen mellan en framgångsrik integrationspolitik och en respekt för det mångkulturella samhället? Eftersom vi inte diskuterar dessa begrepp samtidigt blir innebörden av orden otydlig. Vad menar vi? Vad är önskvärt respektive icke önskvärt? Genom att ducka i den diskussionen fortsätter de gamla partierna att skapa utrymme för tolkningar och politik, som inte hör hemma i en demokrati.

Att utveckla en stad: Några slutsatser

I en stadsdeltidning, Tidningen Nordost, utgiven av Direktpress, är huvudnyheten i nr 16 att Göteborgs stora utvecklingsprojekt ”Utveckling Nordost” får kritik av föreningar och personer verksamma i Angered och Bergsjön. ”Man borde bjudit in alla föreningar och gett tydlig information så att vi alla tillsammans hade kunnat arbeta mot det gemensamma målet.” Och ” … viljan är god… men… när det väl gällt har befogenheterna saknats”. Hur ska egentligen en stad utvecklas?

Vad och var
Utveckling Nordost pågår 2011 – 2013 och är hälftenfinansierat av EU och har en total budget på över 120 millioner kronor. Projektet drivs i bolagsform och har fokuserat på fyra områden: nya jobb, kultur, nya mötesplatser och ett gott liv i Angered och Östra Göteborg, som är förvaltningarnas namn för de geografiska områden som inkluderar Hammarkullen, Hjällbo, Kviberg, Kortedala, Bergsjön, Lövgärdet osv.

Projekt är inte lämpliga för processer
Under 2012 hade jag förmånen att få göra några månaders punktinsats i projektet. På så sätt fick jag även en inblick i projektets arbetssätt, metoder och drivkrafter. Mitt intryck är att projektformen är svår att utgå ifrån för att genomföra bestående förändringar. Det handlar om processer, om relationer, om att bygga förtroenden och medagerande. Sådant passar dåligt in i projektformens strikta ramar. Projekt är hierarkiska. Processer är relativa.

Framtiden som ett planerat projekt
Projekt måste fördefinieras (”Vad vill ni göra?”), förfinansieras (”Vad kommer det att kosta”) och kvalitetssäkras för att inte landa snett som det nerlagda ungdomsprojektet ”Upp!” (”Har ska det organiseras?”). Kvar efter dessa åtgärder blir ett litet manöverutrymme för improvisation, där idéer kan fångas upp i takt med att de utvecklas i samråd med boende, företag och andra intressenter. Eller som projektledaren Susan Runsten säger i tidningsintervjun: ”Eftersom det här är ett EU-projekt var vi tvungna att komma på formuleringarna i förhand för ansökans skull.” Verklig utveckling, och särskilt mänsklig sådan, kan inte planeras fram i alla detaljer. Man kan ge ramar och förutsättningar, men sedan måste det finnas ett utrymme för själva växandet. Och tur är väl det.

Bra eller bättre ?
Projektet gör trots allt en massa bra saker. Ett stort antal delprojekt genomförs, en del med riktigt stor potential att göra nytta under många år framöver. Det är bra och det kommer att göra skillnad. (Jag hoppas få tillfälle att återkomma till några av dem senare i år).
Men ändå dröjer känslan kvar – vad hade kunnat åstadkommas för 120 miljoner? Om pengarna hade kunnat användas på ett sätt som fullt ut involverade företag, boende, fastighetsägare, skolor, idrottsföreningar, kulturföreningar och andra intressenter i ett tidigt skede?

Olika förväntningar
Flera av de boende i Bergsjön pekar på den lokala kraften, föreningarna, eldsjälarna, som de anser staden/projektet missar att bjuda in på rätt sätt. Dialogen har varit bristfällig, det har funnits en otydlighet på vilket sätt projektet skulle knyta an till det som redan pågår i föreningslivet och bland de som bor och verkar i stadsdelarna. Förväntningarna har antagligen varit orealistiska. När Göteborgs Stad informerar om att man tänker satsa stora pengar i utveckling av eftersatta stadsdelar väcker det naturligtvis förhoppningar hos dem det berör. Att det finns strikta regelverk kring hur skattepengar får användas ska vi vara tacksamma för. Men baksidan av detta är att det uppstår helt olika bilder och förväntningar på vad som kommer att kunna hända när pengarna väl ska användas.

Jämbördigt erfarenhetsutbyte
En dellösning måste vara att skapa kontinuitet i relationerna mellan staden (SDF), lokalt näringsliv, bostadsbolag, föreningsliv och lokala aktörer i övrigt. Så att det finns en kontinuerlig ömsesidig förståelse för vilka frågor medborgarna tycker är viktiga, vad man arbetar med, vilka idéer som utvecklas, vilka nya företag som är på gång att etableras osv. Ett mer jämbördigt erfarenhetsutbyte än när staden ska ”hjälpa” de ”behövande”. (Vilket också behövs, men har en annan karaktär på relation och åtgärder).

Några slutsatser
– Hållbarheten byggs underifrån, men samordnas bäst på en högre nivå.
– Förnyelse och förvaltning kräver olika perspektiv och olika kompetenser.
– Kontinuitet, processer, med dialog på olika plan och i olika syften är avgörande.
– Delaktighet, ansvarsfördelning och tydlighet i rollerna är andra viktiga parametrar.
– Involvera lokala eldsjälar och föreningar och skapa handlingsutrymme för utveckling.
– Gör det tillåtet att misslyckas med enstaka delar, bara ambitionen var rätt.
– Helhetsperspektivet har svårt att rymmas i det kommunala delperspektivet.
– Specifikt Göteborg: Knyt an arbetet till 400-årsfirandet.

Länktips: www.utvecklingnordost.se

Skolan: Om lärare och helhetssyn på barnet

Partiledardebatt i SVT 5 maj.  En tävling i att inge störst förtroende. Flera viktiga frågor diskuteras. Journalisterna bedömer dagsform, argumentation, retorik. Som om det snart vore dags för ”Sweden – douze points” från olika jurygrupper. Är det verkligen Sveriges viktigaste frågor och största problem man diskuterar? Trots allt ganska skönt att höra folkpartiledaren erkänna att ”vi har haft en lite för glättig inställning till privatisering”, men naturligtvis inte utan att först anklaga motståndarsidan för ett principiellt motstånd mot privatisering.

Trollformel – men vad ska formeln åstadkomma?
Skolan ska förstatligas, säger tre av partierna. En trollformel som rimligen döljer ett antal olika möjliga delbeslut. Programledarna följer inte upp detta. Menar partierna samma sak? (Det gör de naturligtvis inte). Oavsett – staten kan knappast ha en åsikt om vilka skolbyggnader som behövs, eller på ett klokt sätt ta beslut om hur rationellt (läs=låg lärartäthet) skolan får bedrivas i staden respektive på mindre orter och på landsbygden. Staten kan vara en garant för likabehandling, men knappast en optimal beslutsorganisation för att hantera löpande drift av skolan.

Skolvalet
(V) är starkast emot skolvalet – endast undantagsvis ska föräldrar få möjlighet att välja skola, tycker man. Det man missar är att kvalitet i skolan inte handlar om att uppifrån bestämma vilka elever som ska gå i samma klass. (V) resonerar som om det är eleverna som har ansvar för kvaliteten. Som om kvotering av motiverade och omotiverade elever skulle vara lösningen. Motivation är f.ö. något som varierar över tid hos varje elev.

Nyckeln är bra lärare, motiverade, kunniga, tydliga
Naturligtvis är det lärarna som via höjda löner, höjd status och en större pedagogisk frihet ska utgöra kärnan i den kompetenshöjning som skolan behöver. När lönen blir attraktiv söker sig de mest kompetenta studenterna till lärarutbildningen och till läraryrket. Med duktiga lärare sugs alla elever, även de (V) vill hjälpa genom att förhindra ett fritt skolval, in i kunskapssökandet och lärarna kan levandegöra vad ökad kunskap kan innebära, hur spännande det kan vara att lära sig nya saker. Med bra lärare som både har kunskaper och färdigheter, egenskaper och ambition kan utvecklingen vändas.

Är du lönsam, lille vän?
Det flera av partiledarna tycks fokusera på är att skolan ska lyckas ”producera” anställningsbara personer som kan bidra i samhället, betala skatt och höja svensk konkurrenskraft och BNP. Det går inte att låta bli att tänka på Peter Tillbergs klassiska  tavla ”Är du lönsam, lille vän?” – Har verkligen ingenting hänt ?

Hela människan
I grunden är det synen på människa, kunskap och lärande som avgör hur man ser på skolans, lärarens och individens roll. När jag och min dåvarande fru valde Waldorfpedagogiken för våra barn var det för att den skolformen ser på människan och kunskapen ur ett helhetsperspektiv och medvetet säkerställer en genomtänkt parallell utveckling av barnet tankemässigt, socialt, kroppsligt/motoriskt, själsligt och andligt. Det är människor skolan ska stötta i deras utveckling, hela människor. Inte produktionsenheter, skattebetalare eller konsumenter.

Nästa partiledardebatt: Om synen på människan
Tänk om nästa partiledardebatt uteslutande kunde få handla om synen på människan, synen på människans roll i samhället, samhällets roll i människans liv och hur vi bygger en värld som bättre tar till vara varje människas unika förutsättningar utan att skada våra gemensamma resurser och vår livsmiljö.

Länktips: Är du lönsam, lille vän?
Kort om Waldorfpedagogiken