Det är märkliga tider. Corona-viruset skapar förutsättningar för globalt samarbete i kampen mot en gränslös fara. Som en slags repetition inför nästa stora globala utmaning, när klimateffekterna blir så avgörande att världens länder tvingas att antingen samarbeta eller att bekämpa varandra. Tyvärr tycks väldigt få världsledare inse hur hoten hänger samman.

Särintresset går före demokratin?
I USA tillåts presidenten hävda att ”det enda som kan förhindra en republikansk seger i presidentvalet är fusk”. Varje dag upprepar presidenten att poströstning innebär fusk. Och eftersom miljoner amerikaner förväntas poströsta så måste valet ogiltigförklaras. Taktiken är uppenbar. Skulle trump förlora i november kan han omedelbart skylla på fuskande demokrater och ett ”riggat val”. Demokratin sätts ur spel. Han har dessutom tillsatt en chef över postverket som påbörjat en nedmontering av postsystemet, så att det verkligen finns stor risk att poströstningen blir kaotisk. Och resten av USA låter detta ske. Familjen trump uppträder som en dynasti, som ska behålla makten till varje pris. Och republikanerna tycker att det är bra – troligen delvis för att det säkerställer att demokraterna hålls borta från makten. Att demokratin därmed underordnas särintresset är ett tydligt tecken på att USA är på väg in i en fas i sin historia, som kan resultera i att landet inte längre kan ses som en fullvärdig demokrati.

Kris?
I en betydligt mindre skala och under andra omständigheter händer liknande saker i Sverige. Moderatledaren håller sommartal och nämner inte en endaste gång klimat eller miljö, när han talar om vilka stora utmaningar Sverige står inför. Den politiker som de senaste åren fått igenom flera viktiga miljöbeslut i Sverige och i EU, Isabella Lövin, kastar in handduken. Det förväntas slagkraftiga rubriker och enkla budskap från de ledande politikerna – inte tålmodigt reellt arbete. Överord och medialt tacksamma budskap från flera partier i Riksdagen ger bättre gensvar i opinionen än att steg för steg komma till rätta med problem. Världen är upp-och-ner.

Känsla viktigare än kunskap?
Mediernas jakt på dramatik skapar extra skjuts kring tragiska brott och hänsynslösa brottslingar. Istället för att någon gång backa och analysera strukturer, inkomstskillnader och långsiktighet fastnar medierna i det flashiga, det som ger klick och utrymme för känslor. Känslan blir viktigare än förnuft och kunskaper.

Språklig fattigdom
Nära hälften av högskolestudenterna har otillräckliga språkliga kunskaper kom det en undersökning om häromdagen. De som ska bli framtidens beslutsfattare, forskare och nyckelpersoner i samhället behärskar inte det svenska språket. Ingen frågar i mediaflödet hur det ser ut med språkkunskaperna hos den majoritet svenskar som INTE sökt sig till universiteten. TV-spelen och sociala mediers emojis tycks få bli ett substitut för ett rikt ordförråd. Nyanser går förlorade och när språket blir fattigt blir vi alla fattiga.

Det är sorgligt att konstatera att vi tycks vara på fel väg. Eller så är alla dessa exempel ovan bara indikationer som kan göra att de positiva motkrafterna vaknar. För det var väl inte så det var tänkt – att samhället från och med nu skulle gå åt pipan?