Nu vet jag varför jag slutade läsa tidningen Fokus i samband med att Johan Hakelius för ett par år sedan blev redaktör för en tidigare intressant tidning. I Expressen-krönikan dagen före EU-valet argumenterar han för synen att vi är förda bakom ljuset när det gäller inflytandet i EU och ser det t.o.m. som en medborgerlig plikt att inte rösta. (Se länk nedan).
Icke-demokraterna klappar händerna
Så kan den tänka och agera som struntar i de gemensamma utmaningar vårt samhälle, egentligen vår civilisation, står inför. Så skulle en icke-demokrat kunna argumentera för att undergräva legitimiteten i det val vi nu genomför. En Putin-agent, en Steve Bannon eller en låt-gå-kapitalist skulle inte kunna formulera det bättre för att försöka skjuta EU-projektet i sank.
Fel nivå
Hakelius reducerar EU-valet till en ren maktfråga. Flest röster bestämmer. Och hade EU-parlamentet haft beskattningsrätt och samma befogenheter som Riksdagen skulle möjligen hans resonemang hålla. Men nu är EU primärt något annat. Och det bortser Hakelius ifrån i sin iver att locka läsare.
Samordning av regelverk
Framför allt behöver vi EU för alla gränsöverskridande frågor. De stora bolagen på den globala marknaden bryr sig inte om nationsgränser. De finns överallt och vill tjäna pengar där det går. För att politiken och gränssättandet för företagens delvis destruktiva framfart ska fungera behöver regelverk kring exempelvis miljöskydd vara enhetliga. Verksamheten flyttar ju bara annars till ett annat land, som satt lägre krav på företagets verksamhet. Genom att sätta upp EU-gemensamma regler för olika branscher blir spelreglerna tydligare och mer rättvisa. Det räcker att nämna EU:s roll för fiskepolitiken för att förstå vikten av samordning. 1900-talet har tyvärr visat att stora delar av näringslivet inte tar ansvar för planeten jorden, därför är tvingande regelverk nödvändiga och ska de få betydelse behöver regelverken vara samkörda, helst globalt, men åtminstone på EU-nivå.
Freden
Vi behöver även EU för det fredsprojekt det ursprungligen också var. Vi kan inte återgå till Hakelius nationalstatskaos, där var och en hävdar sina intressen mot de andra. Då står ett nytt krig snart för dörren. EU ger oss möjlighet att mötas, via våra förtroendevalda, lyssna på argument och finna bra lösningar på gemensamma problem. Dialog och förståelse är 99 gånger av 100 bättre än konfrontation. Och för att föra dialog på en gemensam plattform är proportionerlig representativitet ganska rimligt. Lilla Sverige är inte störst i befolkning räknat. Men har vi bra förslag lyssnar man på oss.
Det är tvärtom
Håller då Hakelius argument i övrigt? Nej är det korta svaret.
Mycket av hans resonemang handlar om ett grundperspektiv: Vi mot dem. Vi i Sverige har en uppfattning och de andra länderna har en annan uppfattning. Med nödvändighet skulle alltid ”våra” förslag (som om de alltid vore geografiskt enhetliga och inga skillnader plötsligt finns mellan våra partier….) falla eftersom de andra 27 länderna tycker något annat. Så är det naturligtvis inte. Faktum är att det är precis tvärtom. Enstaka svenska parlamentariker har skickligt och energiskt drivit vissa frågor i EU-parlamentet och lyckats få gehör för sin ståndpunkt. Fisket, som jag nämnde förut är ett exempel på hur en kompetent parlamentariker kan göra skillnad. Den senaste mandatperioden har den romska frågan kommit upp på ett nytt sätt när en annan svensk parlamentariker drivit frågan.
I förlängningen korruption….
Det Hakelius konsekvent väljer att bortse ifrån är att demokrati inte innebär ohejdat majoritetsstyre. Skillnaden mellan en icke-demokrati och en demokrati är att den senare oftast anstränger sig att ta hänsyn till minoriteters intressen. Om en majoritet ständigt kör över minoriteten uppstår så småningom ett legitimitetsunderskott. Vi ser hur folkvalda makthavare lätt faller in i den rollen och på så sätt undergräver sin egen position. Mycket ofta är allt kopplat till korruption. Det finns ett antal politiska ledare i världen som säkrar sin position genom att låta ekonomiska intressen gå hand i hand med de politiska ambitionerna. Ett försvagat EU-parlament skulle i det sammanhanget lätt kunna bli måltavla för ännu starkare påtryckningar från lobbyister med resurser att påverka hur lagstiftningen ska se ut. Enligt min mening en mycket farlig väg att gå, där sambandet mellan legitimitet och ansvarsutkrävande görs ännu mer otydlig.
Ett proaktivt EU
Tvärtom mot Hakelius hoppas jag att många väljer att utnyttja sin rösträtt i detta EU-val, så att våra representanter verkligen känner att de arbetar på vårt uppdrag för att bidra till ett samhälle som går i bräschen för de nödvändiga förändringar som måste till. Klimatfrågan måste upp i rangordning, liksom hoten mot vår livsmedelsförsörjning och mot ekosystemen. Samtidigt som alla förändringar bidrar till en tydligare rättvisa mellan stad och land, rik och fattig, ung och äldre, kvinnor och män, osv osv.
Gå och rösta för våra barns framtid!
Länk till Hakelius krönika här