Det måste gå att göra rätt för sig i hela landet

Björn Eriksson är det många som känner till. Tidigare rikspolischef, friidrottsbas och mycket annat, Numera är han ordförande i Kontantupproret, som bevakar frågan om kontanternas roll i vårt ekonomiska system och driver ihärdigt opinion kring behovet av att behålla kontanterna för vardagliga köp. Häromdagen hade han en debattartikel i Göteborgs-Posten där han pekar på hur saktfärdigt regeringen agerar och hur ofullständigt deras lagförslag är.

Björn Erikssons artikel den 3 januari 2026

Björn Erikssons kommentarer
Utredningen som regeringen beställt var färdig för ett år sedan och inte förrän nu kommer ett lagförslag som fångar upp en liten del av utredningens slutsatser. Björn Eriksson pekar på är att det är för få verksamheter som enligt förslaget ska åläggas att ta emot kontant betalning och att det heller inte finns någon tänkt påföljd för den som inte uppfyller lagens krav. Och visst är det märkligt, som Eriksson påpekar, att myndigheter inte åläggs att ta emot kontanta medel. Särskilt som MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, påtalar vikten av att vi som medborgare säkerställer att vi har kontanter. Om kontanterna inte tas emot hjälper det ju inte att vi har dem i plånboken eller i madrassen. Regeringen har heller inte inkluderat en tydligare roll för Riksbanken att säkerställa att kontanthanteringen fungerar. Lagförslaget blir enligt Eriksson tandlöst. Det är bara att hålla med.

En miljon står utanför main stream-lösningarna
Kontantfrågan är en rättvisefråga. Björn Eriksson nämner att ungefär en miljon svenskar står utanför det digitala systemet. Det är ju t.ex. näst intill omöjligt idag för en synskadad att ”blippa” sitt kreditkort efter en taxiresa. Och har man ingen dator eller smart telefon är man utanför hela det system som vi andra använder dagligen. Här finns också kopplingar till behovet av en översyn av God-Man-systemet, som skulle kunna hjälpa många.

Staten  borde ta ett större ansvar
Frågan är inte ny. Jag hade redan 2015 ett blogginlägg om kontantupproret. (Se länktips nedan). Hela hanteringen illustrerar också för mig att regeringen lyssnar mycket på banker och företag, som sannolikt ser kontanthantering som en kostnad. Att sortera, räkna och bokföra på två sätt, elektroniskt och i en kassa, tar tid och kräver resurser, bevakning och annat. Och det är extra pinsamt att det inte är staten som garanterar samhällskritiska funktioner. Det borde ju vara staten som ansvarar för uttagsautomater, påfyllning och transporter. Det borde vara staten som ser till att det är rimligt långt till närmaste uttagsautomat och även erbjuder småföretagare insättning av kontanter på ett rimligt sätt, när nu bankkontoren i allt större utsträckning stänger ner och/eller slutar att hantera pengar. Hela Sverige måste fungera, Det måste gå att göra rätt för sig oavsett var man bor och det måste gå att kunna ta betalt överallt.

Ansvaret ligger på staten och därmed på regeringen
På ett plan handlar det om hur vi planerar och utvecklar samhället. Ska alla beslut tas uppifrån och med storföretagens bästa i åtanke, eller bygger vi samhällets funktioner utifrån vardagsbehov och på de behov människor har? Är det viktigare att spara kostnader för banker och företag än att livet fungerar för alla som bor här? Inte minst när strömmen går, internet fallerar, systemen hackas av obehöriga och när olika störningar uppstår är det viktigt att vi har en reservlösning som kan fungera. Blir folk desperata kommer vi inte kunna undvika allmän oro och i värsta fall utbredd plundring. Det är statens och i praktiken sittande regerings ansvar att säkerställa samhällets funktionalitet så långt det går, även vid systemstörningar. Och då behöver vi väl fungerande reservsystem som kan lösa de basala behoven i hela landet.

Tidögänget månar inte om civilsamhället
Civilsamhället är den viktigaste resursen när kriser inträffar. Det har Tidöregeringen inte insett. (Eller ─ hemska tanke ─ så har man insett det och ser ändå ett fungerande civilsamhälle som något svårkontrollerat och därmed oönskat….). Med berått mod har Tidögänget slaktat bidragen till det som utgör det kanske viktigaste sammanhållande kittet i lokalsamhället, att studieförbund och folkhögskolor fungerar, att det hålls möten, kurser och att det erbjuds en kontinuerlig kontaktyta för bygden. Det är viktigt att mötas, lära känna varandra och diskutera i vardagen, eftersom man behöver kunna känna och lita på varandra när det bränner till och uppstår en kris.

Tidö 2 skulle göra allt ännu värre
Och ännu värre är att det utkast som finns för ett ”Tidö 2”, frammejslat av Timbro och SD:s tankesmedja Oikos förslår att projektmedlen som idag i stor utsträckning går från Allmänna Arvsfonden till lokala utvecklingsprojekt ska strypas. (Se länktips nedan). Man vill tydligen helt avveckla Allmänna Arvsfonden. Det passar naturligtvis de delar av Tidögänget som vill förhindra att beslut grundas på kunskap. Men effekterna av en nedläggning av Allmänna Arvsfonden skulle bli förödande för stora delar av civilsamhället. Ofta är det lokala föreningar som tillsammans med studieförbund söker (relativt små) bidrag för något man vill utveckla i hembygden. Att slakta den möjligheten skulle dessutom skada lokalsamhällenas möjligheter att ta del av EU:s utvecklingsbidrag via Leader-kontoren runt om i landet. De är små, men ofta viktiga, pusselbitar för att stärka lokalsamhällenas förmågor.

Vi får fortsätta att bevaka frågan på de sätt som finns, vi som bryr oss.

Länktips: En tidigare text om kontantfrågan, där jag även skissar på en idé om ett system som bygger på ”skriv-upp-och-betala-sedan”, ett system man hade förr när man kände varandra: https://christerowe.se/2015/03/nr411-pengar-sedlar-bitcoin-hur-ska-vi-ha-det/

Länktips: Tidö 2.0 https://timbro.se/allmant/tido2/

Länktips: Riskhantering skrev jag om nyligen, dvs pengars värde är också komplext att bygga trygghet kring. https://christerowe.se/2025/11/nr1271-borde-vi-inte-ta-hojd-for-osannolikheter/

Vi kan alltid välja

Så här runt jul och nyår dyker det upp lite kloka tankar från olika håll. I sociala medier, som jag numera använder mer sparsamt, snubblade jag över en lista på tjugo par av påståenden, som illustrerar vår tids stora och små dilemman. Jag tänkte dela med mig av dessa påståenden här. (Jag länkar till Facebook, där jag hittade denna lista, se nedan).

Tänkvärda sanningar om dagens samhälle

Vi tror tydligen att kvantitet är viktigare än kvalitet?
Ska man lite schablonmässigt välja hur dessa indikatorer på ett gott eller inte så gott liv hänger ihop blir det enklaste att börja med hur kvantitet steg för steg övertrumfat kvalitet. När vi strävar efter mer tappar vi något annat. Jakten på det mätbara och jämförbara har tagit allt mer plats i vår liv, samtidigt som vi tycks ha förlorat annat som kanske är viktigare än all statusjakt. Att känna en inre frid och balans, typ. Att känna att man är i takt med sin egen personliga utveckling och inte styrs av algoritmer eller andra förväntningar utifrån. Det är kanske något med den här dissonansen som leder till att vissa unga människor lockas till de auktoritära och förenklade budskapen?

Nationalismens krav
På högersidan tycks tanken ha bitit sig fast att vårt samhälle måste försvaras både mot yttre och inre fiender. Somliga talar om hur främmande religioner trycker undan vår egen kultur. Det talas om en slags plikt att stå upp för nationen. Men jag tror att det är där tankemodellerna spårar ur. En nationell tillhörighet är primärt inte ett krav uppifrån utan ett individuellt val. Och när nationalismen paketeras på ett sätt som gör att den måste försvaras blir den en plikt och ett tvång och inte längre en självklar tillhörighet. En påtvingad nationalism har förlorat sin riktiga innebörd. Att heja på Tre Kronor i ishockey kan aldrig bli ett tvång.

Paradoxen översatt till individnivå
Kanske kan synsättet vara giltigt även på jag-nivå. Den som måste försvara sig mot upplevda hotande andra individer och ta till våld för att bekräfta sin identitet förlorar på motsvarande sätt den identitet det ursprungligen handlade om att synliggöra. Den som måste ta till våld för att bekräfta sin identitet har i samma ögonblick förlorat kontrollen över sitt jag.

Vi har ett val
Mot den råa egoismen måste vi ställa fram empati och värme. Och inte primärt se oss som statusjägare, konsumenter och kunder utan medmänniskor, som hela tiden har ett val. Materialismen och konsumismen leder i sin renodlade form helt fel.

En egen variant på lista, baserad på ovanstående
Stor i orden men liten på jorden
Lång CV men ingen livsuppgift
Hög lön men ingen uppskattning
Tjänar mycket men tjänar inte andra
Slösar på allt utom beröm
Klagar på laglöshet men fuskar gärna själv när det går
Starka åsikter men svag insikt
Kan googla fakta men saknar vishet
Smarta tillbehör och appar men korkade samtal
Många piller men dålig hälsa
Dyra klockor men ingen tid
Många kontakter men ingen att ringa
Mycket människor men ingen medmänsklighet
Många skratt men ingen äkta glädje….


Länktips: här finns listan på Facebook

Marknaden, orättvisorna och vart vi är på väg

Det är besvärande hur den ekonomiska ojämlikheten slår. I en pedagogiskt upplagd film redovisas hur livet kan se ut för fyra olika inkomstgrupper. (Se länktips nedan). Vi har kanske inte riktigt lika stora klyftor i Sverige, eftersom vi har offentligt finansierad sjukvård, kollektivtrafik och utbildning. Men vi är på god väg att skapa samma inkomstgap mellan olika människor, skillnader som kan bli förödande på flera sätt.

Alla vinner på jämnare ekonomisk fördelning
Inslaget visar hur olika inkomstgrupper klarar sin dagliga ekonomi. Och vilka skillnader som uppstår i levnadsvillkor, möjligheter att söka upp sjukvård och att hantera oväntade kostnader. Vitsen med en skattefinansierad och icke-vinstdriven välfärd blir väldigt tydlig. Alla vinner på att flertalet lever ett gott liv. Även den som driver en egen firma eller har ett eget företag vinner på att det finns ett stort antal kunder som kan välja den tjänster eller produkt som erbjuds. Det går inte att driva ett hotell om det bara är en person som kan bo i det. Vitsen med att många kan bo på ett hotell skapar förutsättningar för en jämn beläggning och jämna inkomster. Även hotellägaren vinner på att de ekonomiska skillnaderna är små. Och när många har en inkomst som går att beskatta vinner även staten på detta och kan bokföra intäkter som skapar möjlighet att investera i bättre järnvägar, vägar, infrastruktur, skolor osv. Den amerikanska drömmen har blivit en mardröm.

Varnande exempel
Klyftorna i samhället skapar motsättningar och en berättigad känsla av orättvisa, som många sämre lottade kan känna. Särskilt i USA, där en stor del av välfärden ännu inte finansieras av skattemedel. Sjukvård, utbildning, kollektivtrafik, omsorg och stödfunktioner ingår inte på samma sätt som hos oss i vad som samhället finansierar. Det blir ett varnande exempel hur det kan gå om vi släpper marknadskrafterna fria på fel sätt.

Det sorterande samhället stänger dörrar
När nu ett par generationer unga stängts ute från gymnasieutbildning i Sverige, bara genom att de inte fått godkänt i något ämne så blir dessa unga personer heller inte så attraktiva för arbetsgivare. Vilket i sin tur leder till slutsatsen att det bara finns en brottslig väg att tjäna pengar. Sorteringen av unga personer leder till en växande grupp, som bara ser en möjlighet att tjäna pengar på ett olagligt sätt. Droghandel och andra verksamheter frodas och samhället tyngs ner av kostsamma insatser för att ”komma åt brottsligheten”. Samtidigt som det är det dysfunktionella samhället som har skapat det problem som nu behöver hanteras.

Orättvist att vara en förlorare?
Marknadsekonomin gillar uppdelningen i vinnare och förlorare. Särskilt vill man lyfta vinnarna och locka människor att bli en vinnare. Men hur ska samhället hantera alla förlorare? Dessa känner sig säkert ofta orättvist behandlade, de ser hur nyanlända tar för sig, kanske för att de är entreprenöriella. Flyr man från ett avlägset land är man antagligen väldigt kapabel och ser möjligheter hellre än hot. Man agerar. Nyanlända som lyckas blir på så sätt tydliga symboler för det egna misslyckandet. Att då erkänna sina egna tillkortakommanden kan vara svårt. Hellre då klaga på de nyanlända, att de inte förtjänar att vara här.

Antalet fattiga har dubblerats på kort tid
När nu den statliga förvaltningen i USA har stängt, eftersom kongressen inte är igång, riskerar 42 miljoner amerikaner att bli utan sina matkuponger. 42 miljoner fattiga i USA, som nu lämnas därhän i världens rikaste land. I Sverige har vi enligt uppgift från SCB mellan 600 000 och 700 000 fattiga, personer som har svårt att klara vardagsekonomin. (Se länktips nedan). Av dessa är säkerligen många pensionärer, som inte fått ut full pension. I välfärdslandet Sverige men så många skyddsnät borde det inte förekomma.

Vi behöver en buffert som bygger på tillit
Vi behöver en ekonomiskt buffert i samhället, en buffert för de katastrofer som säkerligen kommer. Om inte i form av förödande klimatrelaterade katastrofer som nu senast i Västernorrland med förstörda vägar så kommer sannolikt bränder, torka, vattenbrist och allehanda jordskred drabba samhället. Och då behöver vi vara rustade, mentalt, kompetensmässigt och ekonomiskt och med fungerande lokala nätverk, som bygger på tillit.

Utredning missar civilsamhällets roll
Tidöregeringen har låtit en utredning gå på remiss, där remisstiden går ut 31 oktober. Utredningen har numret 2025:68 och handlar om civilförsvaret mot bakgrund av att vi behöver kapacitet att reparera trasiga broar, vägar, infrastruktur osv i händelse av olyckor eller angrepp. Utredningen landar i att de stora byggbolagen ska ha avtal med kommuner och myndigheter så att de är beredda att snabbt återställa det som skadats. (Denna beredskap kommer naturligt med en prislapp, som påminner om hur näringslivet dränerar skolsektorn på offentliga medel).

Civilsamhället ska tydligen dräneras på resurser tycker Tidö
Utredningen missar helt hur viktigt civilsamhället är, kompetensen på lokal nivå och hur denna resurs är kopplad till studieförbund och andra utbildningsresurser, och hur föreningslivet, aktiva seniorer och andra utgör en ovärderlig resurs när katastrofen inträffar. Istället raserar Tidögänget civilsamhällets blodådra i form av stöd till lokal utbildning. Och i ett inspel nyligen från Timbro planerar man att gå ännu längre och ta bort Allmänna Arvsfonden, som mängder av föreningar har nytta av för att kunna bedriva verksamhet. Samhällets skyddsnät ska tydligen raseras för att Marknaden och Tidögänget ska vara nöjda. Och man utgår troligen från att ingen ska begripa helheten.

Länktips: https://www.facebook.com/JohnnyHarrisVox/videos/480150218202863/?fs=e&fs=e

Länktips: Så många lever i fattigdom i Sverige https://tidningensyre.se/2024/18-oktober-2024/okningen-over-en-halv-miljon-svenskar-ar-fattiga/

Länktips: SOU 22025:68 : https://www.regeringen.se/remisser/2025/07/remiss-av-sou-202568-nya-samverkansformer-modern-byggnads–och-reparationsberedskap–for-okad-forsorjningsberedskap/

Länktips: Timbro och allmänna Arvsfonden m m: https://timbro.se/allmant/tido2/

Kvalitet istället för vinstjakt i boendet

”Att vårda och använda byggnader i stället för att riva och bygga nytt handlar inte bara om att förändra invanda arbetssätt och konsumtionsmönster. Det handlar också om att förstå platsers betydelse för kontinuitet, gemenskap och motståndskraft i staden. ”

Jag läser de här raderna i en inbjudan till ett webbinarium som anordnas av CMB, som är ett kunskapsnav för samhällsbyggare knutet till Chalmers. På olika sätt vänder och vrider forskningen och även de som arbetar praktiskt med samhällsbyggnad på perspektiven i strävan efter det som kan kallas hållbart och som kan bromsa klimatpåverkan, minska resursslöseriet och skapa en mer långsiktig byggnation. Platsens betydelse var det jag fastnade för.

Varför trivs vi på en viss plats?
Att platsen har stor betydelse för hur vi trivs, hur vi mår, vem vi umgås med och vad vi ägnar vår tid åt är ännu tydligare på landsbygden. Organisationen Hela Sverige Ska Leva deltog under 2-3 oktober på konferensen i Borås som handlade om Idéburet och socialt byggande och som samlade ett par hundra deltagare. Det blev väldigt tydligt under den konferensen att platsen vi väljer att bo och verka på är avgörande för livskvaliteten och för de processer som kan drivas. Otaliga exempel på initiativ presenterades under konferensen och som en röd tråd löpte just detta med platsens betydelse.

Civilsamhället behöver ta plats
Där stod ett kommunalt fastighetsbolag och berättade om det boende för 70-plussare man just ställt i ordning i Fristad och där man månat om platsens kvaliteter. Där passerade otaliga projektexempel revy, både internationella och svenska, som på olika sätt tagit till vara platsens kvaliteter och skapat boende- och livsmiljöer som har förutsättningar att bli uppskattade under lång tid. Civilsamhällets roll i samhällsutvecklingen blev tydliggjord. Det är på sätt och vis både enklare och svårare för civilsamhället att kanalisera människors drömmar och få dem förverkligade. Enklare för att var och en kan komma till tals, svårare för att avvägningarna blir mer komplexa att göra.

Kvalitet istället för vinst
Men om vi menar allvar med att människor ska kunna få chansen att bo och leva på ett sätt som tar tillvara vars och ens potential behöver vi bli bättre på att skapa utrymme för olikheter utan att för den skull göra avkall på de generella normer och principer som vi tycker ska rama in den byggda miljön. När Marknaden nu hoppas kunna få igenom fönsterlösa sovrum och andra försämringar av boendemiljön måste vi som vill något annat vara tydliga med att det är människan som måste vara måttstocken på vad som ska anses rätt och rimligt. Det ska inte vara plånboken eller vinstjakten som ska forma framtidens samhälle, det måste vara den upplevda kvaliteten och vars och ens förmåga att kunna förverkliga ett gott liv i en god miljö som måste vara vägledande och styrande.

Marknaden drar utvecklingen åt ett håll som inte gynnar helheten
Nu har vi testat att låta marknaden styra byggande och boende under lång tid. Till och med allmännyttan har ålagts ett ”vinstkrav” i dessa ekonomismens tider. Resultatet är tydligt. Några av oss tjänar pengar på våra boendemiljöer, andra förlorar. Klyftorna växer och det blir allt svårare för unga personer och familjer att skaffa sig ett boende, något som också i sig bromsar befolkningsutvecklingen. Vi behöver ha tydligare och mer rättvisa spelregler för det som vi alla behöver: ett rimligt och gott gestaltat boende, gärna med flexibla lösningar för verksamheter och kombinationer av lokaler och boende. Det är inte bara konstnärer som behöver plats för sitt konsthantverk i anslutning till sitt boende.

Helhet istället för stuprör
Städer och kommuner har alltid svårt att gå före i förändringsarbetet. Det är en del av det offentligas DNA att alltid göra som man alltid har gjort, det har med rättvisa och rättssäkerhet att göra. Det gör att förnyelse ofta behöver ramas in av projektmedel eller särskilt avsatta beslutsprocesser, där det framgår att det handlar om utvecklingsarbete. Och då är stuprörsorganisationen inte till hjälp, när helheten ska hanteras. Mobilitet, välfärdsinstitutioner, sjukvård, apotek, butiker, nöjen, platser att mötas på, folkbildning, intresseorganisationer och allt det andra som vi ägnar tid åt måste få hänga ihop med hur och var vi bor.

Någonstans behöver vi testa det nya
Ännu viktigare blir detta när vi inte längre är lika rörliga eller har samma förmågor som när vi var unga. Samverkan mellan kommun och civilsamhälle behöver utvecklas och vi behöver hitta former för delaktighet och beslutsfattande som inte utgår från den ena sidans kontrollbehov eller budgetramar. Någonstans behöver det nya få testas och ta form, få sin finansiering och sin chans att utvecklas, samtidigt som det demokratiska perspektivet inte får tappas bort. Bottom-up måste möta top-down på ett klokt och genomtänkt sätt. Och vi behöver processer som inte enbart utgår från vinstjakt, avkastningskrav och Marknadens logik. Det privata ägandet är inte alltid det bästa slutmålet. Samhällsnyttan över tid behöver få ta plats och hitta utvecklingsspår. Särskilt som vi har gjort fel under lång tid och slösat resurser, saboterat klimatet, utrotat djur och växter och skapat onödigt stora klyftor i samhället.

Länktips: Kolla in CMB. De gör en hel del bra. https://www.cmb-chalmers.se/

Länktips: Idéburet och socialt byggande https://ideburetbyggande.se/

Behovet av ett inkluderande ”vi”

Säkerhetsläget förändras, eller snarare försämras, steg för steg. För snart 20 år sedan tog ”Alliansen” över efter Göran Persson och Fredrik Reinfeldt och Anders Borg såg en möjlighet att drastiskt minska försvarsutgifterna. Man såg ju på den tiden Ryssland som ett land som lämnat diktaturen bakom sig och nu skulle världen bli fredligare. Gamla regementen blev kontorslokaler och mycket av den gamla utrustningen skrotades. Nu efter Krim-invasionen 2014 och framför allt efter invasionsförsöket av Ukraina 2022 kommer utredning efter utredning som visar på hur samhället behöver förbereda sig på kris, beredskap och i värsta fall krig. Allra senast SOU 202568 som handlar om hur olika företag och myndigheter behöver förbereda för att ha kapacitet av reparera och hålla igång infrastruktur på olika nivåer. (Se länktips nedan).

Civilsamhället värderas ner och upp, samtidigt (!)
Förutom att NATO kräver stora militära satsningar av medlemsländerna ska det civila försvaret stärkas. Ännu inte år 40 år fyllda har Carl-Oskar Bohlin utsetts till minister för det civila försvaret och har synts i debatten lite då och då. Det som går i otakt när det gäller Tidö-regeringen är det totala ointresse för civilsamhällets resurser, förmågor och värde som Tidö-budgetarna gett uttryck för, när de skär ner på stödet till folkbildningen, ställer organisationer som Håll Sverige Rent utan fortsatta statliga bidrag och nedvärderar just det som Bohlin och hans utredningar vill stärka. Å ena sidan struntar Tidögänget i den nytta civilsamhället gör på flera olika plan. Å andra sidan förväntar man sig att civilsamhället ska finnas där och fylla viktiga uppgifter i totalförsvaret. Det hänger inte ihop. En regering kan inte både vara för och emot samma företeelse.

Vilka är vi?
På ett mer generellt plan har Tidögänget ett ännu större problem. Man driver t.ex. igenom angiverilagar och låter steg för steg SD:s ”vi-och-dom”-perspektiv bli representativt för hur regeringen ser på delaktighet i samhället. Flyktingar och invandrare ska enligt Tidögänget förstå att de inte är välkomna. Samtidigt som det är självklart att ett fungerande civilt försvar bygger på tillit, att man kan hjälpas åt och hittar samarbetsformer på ett informellt sätt gör Tidgänget vad de kan för att motverka den utvecklingen. Den anda som Tidögänget vill ska prägla Sverige går helt på tvärs med vad som kan göra nytta ur totalförsvarsperspektiv.

Vad gör Putin?
Om ”vi” ska hjälpas åt behöver detta ”vi” vara inkluderande och stärkande, inte splittrande och syfta till att bygga motsättningar. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att Putin har haft ett finger med i vilken strategi SD skulle ha för samhällsutvecklingen…. eller att några av SD:s partitoppar hade svårt att välja mellan Biden och Putin i en TV-intervju eller att SÄPO varnat för de Rysslandskontakter vissa av SD:s aktiva haft och har. Eller hur var det nu mer LePen i Frankrike, hade hon tagit emot stöd från Putin och vem ligger bakom överbelastningsattackerna på SVT….?

Länktips: SOU 202568 om samhällets breddade förmåga att reparera och upprätthålla samhällskritisk infrastruktur: https://www.regeringen.se/contentassets/3eba6c646a224e25bc51eb69c2f2358d/nya-samverkansformer-modern-byggnads–och-reparationsberedskap-sou-202568.pdf

Om desinformation, dubbla lojaliteter och civilsamhälle

Säkerhetsläget i Europa har snabbt förändrats i takt med att Trump och hans handplockade medarbetare tar ett helt nytt grepp om USA:s olika institutioner. Trump agerar på ett sätt som gynnar Putin och det blev extra tydligt när Zelenskyj pressades i Ovala Rummet inför TV-kamerorna. Alla i Europa måste nu göra en ny analys av läget och vinnlägga sig om att kommunicera sådant som inte skapar onödig oro. Om det är något Putin vill är det ju att skapa oreda i Västeuropa. Men ett svagare Europa ökar Putins möjligheter att kuva Ukraina till underkastelse.

Enighet tycks ha varit viktigt att signalera
SVT sände ett extra Agenda om säkerhetsläget den 2 mars. Den första timmen fick olika experter uttala sig och även svara på tittarfrågor. Oron och bekymren är stora ute i landet vart utvecklingen egentligen är på väg. Upplägget syftade troligen till att ge vissa svar på de frågor som finns hos den breda allmänheten. Under den andra halvan av programmet fick åtta partiföreträdare svara på frågor från Nike Nylander. Intrycket var att de åtta partierna skulle signalera enighet och att alla har förstått allvaret i situationen. Frånvaron av markeringar mot politiska motståndare var påtaglig. Här skulle de åtta partierna med lite olika ord och nyanser formulera hur viktigt det är att vi stärker försvaret och samarbetar med resten av Europa. Det verkade som att detta överordnade budskap var överenskommet i förväg. Begripligt, men inte tillräckligt, även om det sades en del bra saker.

Blandningen av sanning och lögn passiviserar
Samtidigt behöver nämligen en del viktiga frågor och förutsättningar lyftas fram, om inte nu, så inom kort. Även om Sverige kommer att lägga mer kronor och ören på försvarsmateriel och rekryteringar är hotet mot samhället inte avvärjt. Putin och Putins vänner har ett intresse av att se ett försvagat Europa och ett svagare NATO. En viktig del av detta är att passivisera och vilseleda den allmänna opinionen. Genom att konsekvent sprida lögner, använda hat och hot och felaktiga ”fakta” (fake news) undergrävs tilltron till myndigheter och traditionella medier. Kritiska röster tystnar. När det blir svårt att skilja på sanning och lögn tvekar man och opinionen ställer sig frågande till det som politiker föreslår.

Svenskt Näringsliv och Timbro behöver städa ut
Något som behöver hända är att ansvarstagande företag som är medlemmar i Svenskt Näringsliv säkerställer att deras tankesmedja Timbro slutar att använda trollfabriksmetoder för att påverka opinionen. Det är synnerligen allvarligt att undergräva tilltron i samhället och att sprida desinformation när detta bara gynnar de krafter som vill Sverige illa.
Och självklart gäller det även de trollfabriker som SD driver, men där har jag inga illusioner om att trollfabrikerna kommer att upphöra. Det är ju antidemokratiska krafters modus operandi att sprida desinformation.

Vilka vill SD vara vänner med egentligen? Putins kompisar eller…?
En andra sak som behöver hända är att Tidögänget gör upp med den dolda dubbla agenda som det största partiet i deras riksdagsunderlag, SD, använder sig av. Stödjer SD Farage, AfD, Le Pen och andra högerrörelser som vill försvaga Europa och strävar efter att ansluta sig till den linje Orban i Ungern drivit, där Putin inte ses som motståndare? Eller ställer SD upp på idén att Ukrainas sak är vår och att det är avgörande att hindra Putins Ryssland från att få större makt över Europa? SD kan inte fortsätta att både hylla Putin och Putins vänner och samtidigt påstå att de står på Ukrainas sida. Vill SD att Sverige lämnar EU och genomför Swexit? Eller har man (taktiskt?) övergivit den idén? De dubbla budskapen behöver synas och ifrågasättas.

Civilsamhällets behöver stärkas, inte försvagas
En tredje fråga som behöver lyftas, och kanske är detta den allra viktigaste, är civilsamhällets roll i kristider. Det är en förenkling att tro att Sverige antingen kommer att befinna sig i krig eller inte krig. Det finns en stor risk att vårt samhälle attackeras med punktvisa attentat, ett nedsläckt elnät eller kapade delar av internet, störningar i logistiken, dvs incidenter av olika slag. Kanske där avsändaren eller gärningspersonen förblir oklar, men där samhället behöver hitta andra sätt att lösa vardagsfrågor. Vi är så beroende av digital information idag att vi skulle bli vilsna om det inte fungerade. I det läget måste civilsamhället kliva fram.

Exemplet folkbildning
Hur kommer det sig att Tidögänget stryper exempelvis resurserna till folkbildningen? Det är ju mot bakgrund av betydelsen av ett starkt civilförsvar helt obegripligt. Det är mer av lokal samverkan vi behöver ha för att klara av lokala kriser, även miljö- och klimatrelaterade händelser som lär inträffa naturligtvis. Och för att samarbeta måste vi lära känna varandra i olika informella och formella sammanhang. Tilliten är avgörande. Och då blir den splittrande vi-och-dom-politiken från Tidögänget dessutom synnerligen kontraproduktiv.

Frågetecknen finns kvar
Sannolikt var det rätt att inte plocka upp de ovanstående, och andra, frågeställningar när riksdag och regering behöver visa enighet. Men frågorna kvarstår. Hur ska vi ha det med desinformationen, de dubbla lojaliteterna och med stödet till civilsamhället?

Tidögänget har otur, eller…?

Verkligheten måste kännas besvärlig för Tidöregeringen. Två av de senaste dagarnas händelser belyser detta mycket tydligt. Det ena exemplet handlar om hur feltänkt det är att underordna miljöfrågorna näringslivets behov. Det andra exemplet handlar om hur det fortsatt idoga arbetet att dela in det svenska folket i ”vi-och-dom” undergräver den totalförsvarsambition civilförsvarsministern ger uttryck för. De har inte otur, ministrarna i fråga. De har väl helt enkelt inte gjort rätt analys när de en gång i tiden gav sig in i politiken.

Marknaden vet bäst, eller?
När Tidöregeringen tillträdde lade de ner det självständiga miljödepartementet och satte näringslivs- och energiministern Busch som chef för det departement som också skulle hantera miljö och klimat med Pourmokhtari som minister för dessa frågor. Eftersom de hade haft svaret ”ny kärnkraft” på alla miljö- och klimatfrågor som kommit upp under valrörelsen kändes det säkert rimligt ur deras perspektiv. Men när man tydligt väljer att stimulanser till marknadens aktörer ska vara överordnade det regelverk som kontrollerar samma marknadsaktörer har man inte förstått politikens roll i relation till näringslivet.

Miljödepartementet borde vara överordnat
Det enda rimliga vore att göra precis tvärtom. Att ett miljödepartement under en kunnig miljöminister görs till chef över näringslivsdepartementet. Hur viktigt det är att politiken sätter ramarna för marknadens aktörer har vi kunnat se i närtid när EU nu får in 6 miljoner småförsändelser per dag, till stor del baserat på internethandel med Kina. Eftersom tullfrihet råder för dessa småpaket fylls nu de europeiska hemmen med farliga produkter, som tillverkats utan kontroll av ingående ämnen och utan att det finns något sätt att hålla koll på arbetsvillkoren för arbetarna.

Den eviga tillväxten anses viktigare än att kontrollera marknaden
Den överproduktion och överkonsumtion som följer i kölvattnet på det eviga ropet på ”evig tillväxt” från de partier som vill underställa miljöfrågorna näringslivsperspektivet är den baksida av myntet de aldrig vill tala om. Frihandel innebär tullfrihet och laglig import av sopor till fattiga länder. Cynismen grinar oss alla i ansiktet samtidigt som vi intalas att mer av samma elände är det som behövs.

Det är nästan synd om Bohlin
Ännu mer motsägelsefullt blir det när civilförsvarsminister Bohlin ska få oss alla att upphöra att vara ”extrema individualister” och istället tänka oss ”ett större vi”, som han formulerade det. ”Totalförsvaret är en uppgift för oss alla”, betonade han. Känslan av att tillhöra ett större vi, och att vilja bidra till det gemensammas bästa är inte ett kärnvärde som går att förknippa med den egoism och den sortering i vinnare och förlorare som hela det marknadsbaserade samhället mynnar ut i. Det är nästan så att man tycker synd om Bohlin när han ska försöka få sina sympatisörer att upptäcka att solidaritet, tillit och gemenskap är grundbultar för ett samhälle som håller ihop.

Förakt för engagemang och kunskapssökande
Tidögänget gör vad de kan för att sabotera för civilsamhället, folkbildningen, folkrörelserna och ett levande underifrånperspektiv. I sociala medier målas från högerhåll ständigt bilden upp där kvinnogrupper, minoriteter, fredsrörelsen, miljörörelsen, aktivister och människor med ett starkt engagemang misstänkliggörs och förlöjligas. Att ta ansvar för sin framtid och sin miljö ses som negativt. Att kämpa för framtida generationers villkor misstänkliggörs dagligen i olika sammanhang. När Greta Thunberg var som mest i ropet möttes hon av Åkessons föraktfulla och vetenskapsförnekande åsikter. Det partiets svans fortsätter att håna och förlöjliga de unga människor som vill ta ansvar för framtiden.

Folkrörelser och engagemang byggs underifrån
Det kan vara intressant för Bohlin att fundera på vad som utgör ryggraden i den nuvarande oppositionen. Centerpartiet med sin starka koppling till landsbygdens byalag och folkrörelser. Vänsterpartiet med historiska band till hyresgäströrelsen och en stark sammanhållning bland gruvarbetare och andra grupper som utnyttjats av cyniska profitörer med sin sympatier hos Bohlin och hans parti. Socialdemokraterna med en stor facklig gren, med kopplingar till Folkets Hus, COOP och många andra gemenskaper. Och Miljöpartiet som uppstod som en logisk följd av miljörörelsens och fredsrörelsens framväxt på 70-talet. Alla dessa partier har en självklar koppling till det kollektiva och identitetsskapande ”vi” som Bohlin nu vill frammana och lyfta fram.

Vill Bohlin ta hjälp av antidemokrater?
När SD får genomslag i Tidögängets politik för sin splittrande syn på vem som är svensk kontrasterar det tydligt mot Bohlins önskan att bygga ett ”större vi”. Är det ett ”större dom” han också vill ha? En klyfta som kan utnyttjas av landets fiender till att sprida desinformation och att hjälpa en illasinnad makthavare i ett annat land att påverka demokratiska processer? Tycker Bohlin det är lämpligt att Elon Musk stödjer AfD inför det tyska valet? Är det mer av Putin- och Trumpvänliga auktoritära och antidemokratiska krafter Bohlin vill att Sverige ska samverka med inom EU och NATO? I sitt tal vid Folk och Försvar gjorde Bohlin liknelser med de timmerstockar som han sett flyta förbi sitt köksfönster vid en älv. Kanske har han missförstått innebörden av att definiera sig som stockonservativ.

Splittringen fortsätter
Splittringen i vinnare och förlorare på Tidöregeringens skattepolitik, på avdragsrätten för ROT och RUT och alla andra förmåner för de rika skorrar falskt mot den bild av nedtonad individualism och egoism som Bohlin efterlyser. Och så länge Busch och Pourmokhtari låtsas att Marknaden vet bäst när det gäller samhällsutveckling och extrema vinster till storföretagen och blundar för miljöpåverkan kommer vi fortsätta att förvärra klimatkrisen och flera andra kriser. Ordet rättvisa kan Tidögänget inte stava till.

Länktips: Bohlins tal på Folk och Försvar: https://www.youtube.com/watch?v=j7f6fcVf43c

Rör inte Arvsfonden!

I ett nyhetsbrev från Västra Götalandsregionen, VGR, läser jag längst ner en liten fotnot. Så här står det:

FOTNOT: Unga omställningsakademin är ett projekt som drivs av Egnahemsfabriken i samarbete med Tjörns kommun. Målgruppen är unga som av olika skäl inte tar sig till skolan eller ut i arbetslivet. Projektet är finansierat av Arvsfonden och erbjuder praktiska och kreativa aktiviteter för att skapa mening, gemenskap och framtidstro.

Ett typiskt exempel på den nytta Arvsfonden gör
Reportaget handlar om Egnahemsfabriken på Tjörn, som funnits sedan före pandemin och numera involverar ett femtontal personer på deltid, ett antal volontärer och många olika åldrar. (Reportaget i sin helhet finns på en länk nedan). Fotnoten ovan illustrerar tydligt vilken nytta Allmänna Arvsfonden gör för civilsamhället. Hundratals projekt får varje år möjlighet att få finansiering för samhällsnyttiga verksamheter. Sådant som ingen kommun kan finansiera och som heller är svårt att få stöd från näringslivet eller EU-projekt, där olika parametrar alltid har tänkts ut i förväg. Arvsfondens styrka är att de har en låg tröskel och kan finansiera utifrån den sökandes förmåga att precisera nyttan och värdet med det som ska göras.

Indirekt nedläggning hotar
Och detta system har Tidögänget flaggat upp att man vill ändra. Istället för att medel går till Arvsfonden har förslag lagts att antingen lägga ner Arvsfonden, alternativt drastiskt skära ner finansieringen till Arvsfonden genom att bakvägen stoppa tillflödet av nya pengar. Detta skulle ske genom att införa arvsrätt för kusiner. Inte nog med att folkbildningen, studieförbunden och liknande har skurits ner kraftigt av Tidögänget. Genom att plötsligt hävda att kusiner eventuellt ska ärva avlidna har man hittat en smygväg att krympa utrymmet för en viktig del av civilsamhället.

Mångfalden och engagemanget i lokalsamhället behövs!
När man läser om deltagarna i projektet på Egnahemsfabriken inser man att det behövs andra sätt att erbjuda utbildning och utveckling än den gängse. Vi har alla lite olika förutsättningar att ta till oss ny kunskap och var och en behöver hitta sin väg till en meningsfull yrkesbana i livet.

Rör inte Arvsfonden!

Länktips:
Nyhetsbrev från VGR: https://vgrfokus.se/2024/12/har-hjalps-man-at-att-bygga-hus-for-att-fa-gemenskap-och-ett-eget-boende/

Arvsfondens framtid, en artikel från Fremia: https://www.fremia.se/nyheter/2024/regeringen-svarar-om-allmanna-arvsfonden-kommer-inte-laggas-ned/

Tidögänget borde satsa på civilsamhället om de menade allvar

På ”Folk och försvar” har budskapen från militär och politiker detta år varit osedvanligt skarpa. Man säger sig vilja tala klarspråk, men som en klok kommentar var på redaktionell plats i Göteborgs-Posten, budskapen framstod precis som det motsatta. Om vi nu alla förbereda oss på den hemska tanken att det kan bli krig i vårt land – vad är det vi ska göra då? Ska vi bunkra konserver, köpa spritkök eller bygga skyddsrum? Vad är det makthavarna och krigsplanerarna vill ska ske?

Trängda ryssar kan agera irrationellt
I Moskva skrattar man åt svenskarna, som de menar tydligen fortfarande inte har glömt förnedringen vid Poltava. Samtidigt som det kretsar drönare av okänt ursprung kring många av våra skyddsobjekt. Kartläggning pågår naturligtvis. Och i bakgrunden finns frågetecknen kring vem som sprängde gasledningarna i Östersjön och omöjliggjorde fortsatt gasexport från Ryssland till väst. Det var knappast Putin själv som tog bort en möjlig intäkt. Men om ryssarna känner sig tillräckligt trängda i Östersjön kan de naturligtvis reagera eller agera på ett orimligt sätt. De kommer inte att acceptera ett förnedrande nederlag i Ukraina, men de får naturligtvis inte heller vinna.

Var är satsningen på civilsamhället?
Det märkliga med Tidögängets betoning av hur allvarligt läget är att de själva inte inser hur samhället behöver anpassas till en ny situation. Ska vi temporärt lösa akuta störningar i samhället, där elen fallit bort eller där kommunikationer blockeras, transporterna inte sker som de brukar osv behöver framför allt civilsamhället kliva fram. Samma civilsamhälle som Tidögänget idogt och frenetiskt stryper resurser till i varje budget de lägger. Om Tidögänget verkligen menade allvar med en höjd beredskap på samhällets olika nivåer skulle man tvärtom säkerställa att alla lokala resurser verkligen kan användas och utvecklas. Inte minst folkbildningen, som ju snabbt kan ordna olika kurser. Och de borde också säkerställa att det finns en Plan B för att upprätthålla kommunikation även när mobilnätet eller bankerna har slagits ut, för att ta ett par exempel.

Fler potentiella måltavlor är tydligen målet
Vi har sex måltavlor i Sverige i form av kärnkraftverk. Drönarna som kretsar runt skyddsobjekten skulle lätt kunna sabotera elförsörjningen till eller från Ringhals, Forsmark och Oskarshamn. Och det enda Tidögänget tycks fundera på är hur man så snabbt som möjligt ska få fler potentiella måltavlor på plats, fler kärnkraftverk. Ur skyddssynpunkt och samhällssäkerhetssynpunkt så vore det lämpligaste att ha ett så decentraliserat system som möjligt. Men så tänker inte Tidögänget. De vill ju fortsätta att låtsas som att el från kärnkraftverk kan hålla konkurrenskraftiga priser. Att det inte går utan subventioner som i Storbritannien verkar tydligt. Och nu när alla uppmanas att vara beredda på det värsta av allt – krig, ska staten tydligen förse potentiella fiender med extremt användbara måltavlor. Det går inte att få ihop budskapen. Helt bortsett från att krig aldrig kan kombineras med positiv utveckling.

Ingenjörer för Miljön har en unik möjlighet att göra skillnad

I flera år har jag varit med i den ideella föreningen Ingenjörer för Miljön, IfM. Föreningen startade på 90-talet som en idé att samla yrkesverksamma, miljöengagerade personer bakom ett konceptuellt och systematiskt sätt att hantera vår tids miljöutmaningar. Den som tog initiativet var läkaren Karl-Henrik Robèrt, grundare av organisationen Det Naturliga Steget, där utgångspunkten var fyra (senare åtta) systemvillkor och en konsekvent processidé som främjar en hållbar utveckling. Det Naturliga Steget vände sig primärt till näringslivet och offentliga aktörer och hittade också kunder som anammade konceptet.

Stor skillnad på hur näringsliv och civilsamhälle agerar
Förutom att ingenjörer samlades i IfM hittade framför allt läkare och artister gemensamma plattformar i ”Läkare för Miljön” och ”Artister för Miljön”. För mig som arbetade många år i en näringsdriven NGO, Stiftelsen Ekocentrum, blev det tydligt att det är en stor skillnad på hur ett företag närmar sig hållbar utveckling respektive hur civilsamhället och vanligt folk kan göra detsamma. Drivkrafter, motiv och processer ser helt olika ut i olika sektorer i samhället.

Komplicerade eller komplexa frågor
I IfM har vi sedan en tid intressanta diskussioner om vägval, inriktning, synsätt på ”arvet” från Det Naturliga Steget m.m. Mycket har hänt på 30 år och de gamla stadgarna är t.ex. delvis missvisande och ska uppdateras. Häromdagen fyllde vår ordförande, Johan Holmén (verksam på Chalmers), på vår bägare med klokskaper kring innebörden av och skillnaden på komplicerade och komplexa frågeställningar. Ingenjörer och tekniker gillar det komplicerade, utmaningen, och hur lösningarna kan se ut. Det som saknas, menar Johan, är ofta insikten om att frågor är komplexa till sin natur och att de kräver flera olika lösningar, där olika kompetenser kompletterar varandra i samarbete. Ett enkelt exempel är att klimatfrågan bara kan lösas om vi hittar rätt teknik OCH rätt beteende. Vi behöver med all sannolikhet också ompröva vårt sätt att värdera varor, tjänster, vinster och ägande. Nya tekniska lösningar behöver kombineras med nya generella värderingar, nyttjanden, sätt att hushålla med och förhålla oss till resurser osv. Vi slösar på råvaror och energi idag, på ett sätt som inte är hållbart. Vi kontaminerar vår livsmiljö på ett oförsvarligt sätt. Om inget görs är mängden plast i haven, synlig och i nanoformat, snart lika stor som mängden fisk, för att ta ett exempel.

Friståendet en styrka
En fristående organisation som IfM har en unik möjlighet att agera synliggörare och plattform för nödvändiga samarbeten. Framför allt för att IfM inte har någon uppdragsgivare eller någon dold agenda. IfM gör det som medlemmarna beslutar utan annan nytta än det som namnet anger. Nyttan med framgång för det IfM kan göra mäts enbart i hur långt vi kommer med hållbarhetsarbetet, inte i någon värdering på en aktiebörs, inte i ökad omsättning eller någon ökad marknadsandel. ”Vinsten” är immateriell och allas.

Vem vill arbeta för ett företag som saboterar framtiden?
Därmed inte sagt att näringslivet har en mycket viktig roll i omställningsarbetet. Men rollerna är olika och förväntningarna likaså. Att näringslivet, inklusive affärsbanker och fonder, arbetar för en hållbar, fossilfri och resurssnål omställning är mer och mer ett hygienkrav. Vem vill arbeta för ett företag som saboterar framtiden?

Så fort vi mäktar med kommer IfM:s hemsida att bli omarbetad och mer tillgänglig. Under tiden kan ni följa streamade föreläsningar live eller ur registret på redan genomförda event. Det är enkelt att bli medlem och man behöver inte vara ingenjör för att gilla det föreningen arbetar med.

Länktips: https://ingenjorerformiljon.se/ (Observera att hemsidan är under omarbetning)

Broman och Robèrt sammanfattning på engelska (15 sidor) av ramverket för strategisk hållbar utveckling FSSD – https://bit.ly/3NHAH1Y-FSSD

En mer lättillgänglig sammanfattning av FSSD finns här