Vi kan alltid välja

Så här runt jul och nyår dyker det upp lite kloka tankar från olika håll. I sociala medier, som jag numera använder mer sparsamt, snubblade jag över en lista på tjugo par av påståenden, som illustrerar vår tids stora och små dilemman. Jag tänkte dela med mig av dessa påståenden här. (Jag länkar till Facebook, där jag hittade denna lista, se nedan).

Tänkvärda sanningar om dagens samhälle

Vi tror tydligen att kvantitet är viktigare än kvalitet?
Ska man lite schablonmässigt välja hur dessa indikatorer på ett gott eller inte så gott liv hänger ihop blir det enklaste att börja med hur kvantitet steg för steg övertrumfat kvalitet. När vi strävar efter mer tappar vi något annat. Jakten på det mätbara och jämförbara har tagit allt mer plats i vår liv, samtidigt som vi tycks ha förlorat annat som kanske är viktigare än all statusjakt. Att känna en inre frid och balans, typ. Att känna att man är i takt med sin egen personliga utveckling och inte styrs av algoritmer eller andra förväntningar utifrån. Det är kanske något med den här dissonansen som leder till att vissa unga människor lockas till de auktoritära och förenklade budskapen?

Nationalismens krav
På högersidan tycks tanken ha bitit sig fast att vårt samhälle måste försvaras både mot yttre och inre fiender. Somliga talar om hur främmande religioner trycker undan vår egen kultur. Det talas om en slags plikt att stå upp för nationen. Men jag tror att det är där tankemodellerna spårar ur. En nationell tillhörighet är primärt inte ett krav uppifrån utan ett individuellt val. Och när nationalismen paketeras på ett sätt som gör att den måste försvaras blir den en plikt och ett tvång och inte längre en självklar tillhörighet. En påtvingad nationalism har förlorat sin riktiga innebörd. Att heja på Tre Kronor i ishockey kan aldrig bli ett tvång.

Paradoxen översatt till individnivå
Kanske kan synsättet vara giltigt även på jag-nivå. Den som måste försvara sig mot upplevda hotande andra individer och ta till våld för att bekräfta sin identitet förlorar på motsvarande sätt den identitet det ursprungligen handlade om att synliggöra. Den som måste ta till våld för att bekräfta sin identitet har i samma ögonblick förlorat kontrollen över sitt jag.

Vi har ett val
Mot den råa egoismen måste vi ställa fram empati och värme. Och inte primärt se oss som statusjägare, konsumenter och kunder utan medmänniskor, som hela tiden har ett val. Materialismen och konsumismen leder i sin renodlade form helt fel.

En egen variant på lista, baserad på ovanstående
Stor i orden men liten på jorden
Lång CV men ingen livsuppgift
Hög lön men ingen uppskattning
Tjänar mycket men tjänar inte andra
Slösar på allt utom beröm
Klagar på laglöshet men fuskar gärna själv när det går
Starka åsikter men svag insikt
Kan googla fakta men saknar vishet
Smarta tillbehör och appar men korkade samtal
Många piller men dålig hälsa
Dyra klockor men ingen tid
Många kontakter men ingen att ringa
Mycket människor men ingen medmänsklighet
Många skratt men ingen äkta glädje….


Länktips: här finns listan på Facebook

Strutsen och kuverten

Häromdagen stod en forskare på estraden och hävdade att han hade bekanta som avskydde de orangefärgade pensionskuverten. De åker direkt i papperskorgen, sa han, ”för jag orkar inte engagera mig”. Så är det kanske för en ganska stor del av befolkningen. Vi orkar inte. Det är för mycket. Vi ska välja hela tiden. Smått och stort. Är det därför inget händer? För att vi inte orkar?

Staten och kuverten
Pensionskuverten och deras innehåll kostar säkert en hel del att sätta samman, kuvertera, klistra igen, posta och distribuera. Alla ska ju ha varsitt, helst med sina egna uppgifter dessutom. Det var säkert en god tanke att göra befolkningen mer medveten om pensionssystemet och skapa en möjlighet för var och en att påverka utfallet. Kritiker brukar hävda att det är ett sätt för staten att skjuta ifrån sig ansvaret. Det kanske är så.

Stackars struts
Åter till den större frågan. Om vi inte orkar engagera oss när det gäller vår egen framtida ekonomi, pensionen, hur kan vi då förvänta oss något som helst engagemang kring planetens framtid? Att vi inte förändrar beteendet trots idoga varningssignaler t.ex. i form av extrema väderhändelser tyder på att vi alla bär på en förnekelse-gen, eller en strutsmentalitet. (Jag vet att strutsen inte beter sig som strutsen, men det är ju nu en allegori för ett visst beteende…).

Att orka
Vi öppnar knappt kuvertet, lägger det åt sidan. ”Sedan”, tänker vi och återgår till vardagens mittfåra. På samma sätt passerar vi det där ekologiska, fair-trade-märkta kaffet i butiken. Om vi ens ser det i myllret av distraherande säljsignaler. Vi skärmar av oss och försöker låta bli att ge efter för köpimpulserna. Vad har självbetjäningen gjort med oss? Hade vi betett oss annorlunda om vi fortfarande handlade över disk? Är det vardagsstimuli i den yttre miljön som tvingar oss att skärma av oss? Är passiviteten en försvarsmekanism för att orka vistas i det offentliga rummet?

Hur blev det så?
Det är så mycket att välja mellan, sägs det. Elbolag, telefoni, abonnemang, bank, försäkringar och ettriga säljare jagar oss. Är det summan av alla ställningstaganden som gör att vi inte förmår ta tag i de verkligt avgörande livsstilsvalen? Inte förrän vi måste. Och då har mycket gått förlorat. Kuvertet hamnar i soporna. Framtiden är ointressant. Hur blev det så?