Tag Archives: Kunskap

Det är inte okunskap utan passivitet som är det stora hotet

Posted on by
Reply

Åsa Wikforss, ledamoten i Svenska Akademien, brukar vara intressant att lyssna till och läsa. Idag skrev hon i DN, tillsammans med professor Torkel Klingberg en debattartikel om kunskap, ungdomar och hotet från AI-tekniken. Den är läsvärd och viktig. (Länktips, se nedan).

Ett antal motiv för att hålla kunskapen högt
Artikeln räknar upp sex avgörande skäl till varför kunskapsbildningen hos unga måste främjas. I sammanfattning handlar det om att kunskap främjar lärandet som process, att lärandet utvecklar intelligensen, att kunskap främjar det kritiska tänkandet och en förmåga att stå emot propaganda, att gammal och ny kunskap behövs för att klara alla de utmaningar världen står inför och att kunskapen ger oss ett rikare liv som människor. Tyngdpunkten i artikeln ligger i synen på AI och hur denna teknik kan påverka kommande generationers syn på vad kunskap egentligen är och ska vara bra för.

Främjar tekniken en passivitet och uppgivenhet?
Artikeln är angelägen och vi måste förstå vad AI kan komma att göra med vår förståelse av världen. Inte minst hur manipulativa krafter kan använda AI för destruktiva syften. Bildmanipulering har förekommit tidigare, men blir med den nya tekniken allt lättare. Det blir därmed allt svårare att skilja på sanning och lögn. Wikforss och Klingberg har med propagandahotet i listan över skäl varför kunskap är så viktig, men det finns en aspekt som jag hade önskat att den tydligare hade kommit fram i texten. Det är att när vi inte längre kan vara säkra på skillnaden mellan sanning och lögn. när vi ständigt bombarderas med ”fake news” och glidande halvsanningar är risken stor att resignationen inför världens komplexitet blir betydande. Passiviteten blir den logiska konsekvensen av oklarheten om vad som är sant och inte sant.

AI är ett hot, fake news är ett annat
Och här finns en betydande risk för hela samhället, skulle jag vilja hävda. Det är inte AI i sig som krånglar till utvecklingen, utan mixen av tydliga och oklara påståenden som kommer vara den stora faran. Och därmed många människors fullt begripliga osäkerhet inför vad man kan lita på och inte. Jag hade önskat att Wikforss och Klingberg tydligare hade kopplat ihop det ena hotet från AI, där en risk är övertron på datorernas förmåga att sammanställa rätt fakta, med det hot som ligger i sammanblandningen av sanning och lögn. Det blir svårt för människor att orientera sig i ett nytt landskap, där världen blir obegriplig och där passivitet och uppgivenhet blir det logiska svaret. Särskilt allvarligt blir det för unga människor, som ska forma sin världsbild. Motpolen till kunskap är inte okunskap utan passivitet, skulle jag vilja hävda.

Nyfikenheten och idéerna försvinner i dimman
Nyfikenhet, påhittighet och innovationer hänger samman med en mänsklig förmåga att se på världen med nya ögon, att tänka det ännu inte tänkta. Men dessa förmågor förutsätter att världen är begriplig. Det går inte att orientera i tät dimma och utan kompass. Det är när man begriper var man är och vart man är på väg som utvecklingsresan blir spännande och meningsfull och möjligheterna blir tydliga. När världen blir obegriplig är det enklast att lyssna på den som kommer med förenklade svar.

Hur ska det gå?
Vi ser hur allmänheten i USA idag inte längre tror att politiker talar sanning. Vad det gör med ett samhälle kan vi bara ana. Inte lär det uppmuntra till politiskt engagemang utifrån ett rättviseperspektiv i alla fall. Om alla ljuger ─ varför skulle nästa generation politiker då tala sanning?

Länktips: https://www.dn.se/debatt/kara-ungdomar-detta-ar-meningen-med-kunskap/

Nu undrar tusentals lärare vad de ska säga

Posted on by
1

Den orwellska verkligheten tycks ha infunnit sig. Ni vet där sanning kan vara lögn och allt kan vara sin motsats. Begreppen tappar sin innebörd och vad som helst kan påstås för att hävda en ståndpunkt. Nu tänker jag inte primärt på hur vår ”miljöminister” hävdar att Klimatpolitiska rådets forskartunga rapport är en åsikt som enkelt kan avfärdas. Nej, det dök upp något helt annat exempel i mitt Facebook-flöde idag. I det av energibolaget Uniper sponsrade inlägget såg det idag ut så här.

Ur Facebook-flödet 6 april

Detta är sensationellt
Uniper är det bolag som av lönsamhetsskäl lade ner två reaktorer i Sverige. Så de har ju i alla fall full koll på hur svårt det är att få lönsamhet i kärnkraftsbranschen. Men det viktigaste här ovan är hur Karin Westling från Energiforsk formulerar sig. I deras värld är kärnkraft ett hållbart energislag. Nu ingår plötsligt bränsleframtagande, hantering och lagring av klyvbart material i ett naturligt kretslopp! Det är sensationellt, minst sagt. Alla som fick snabbevakuera Fukushima kan nu återvända – det var inget att bry sig om. Likadant i Tjernobyl. Och alla sjukdomar som drabbat personalen vid Europas största mellanlagring, Sellafield, har naturligtvis bara inbillat sig allt. I ett trollslag har Uniper och Energiforsk eliminerat alla risker och envägs-lösningar kring uranet och de kontaminerade produkterna! Radioaktiva kärnkraftssopor ingår numera i ett naturligt kretslopp!

Vad menas med ”hållbarhet” enligt Energiforsk?
När Energiforsk hävdar att kärnkraft är hållbart så underminerar de möjligheten att skapa gemensamma fundament för de svåra beslut som samhället ─ och egentligen civilisationen ─ står inför. När forskningen uppfattas som något som relativiseras till starka särintressen minskar tilltron i samhället till all forskning. Det orwellska samhället tar alltmer plats, delvis bredvid det samhälle Huxley varnade för, där överflödet av information skulle passivisera och blockera verkliga och riktiga beslut.

Är detta en överreaktion från min sida?
Nej, jag tycker inte det. Varje år finns det bara i vårt land minst 100 000 unga personer som för första gången ska förklara för sin lärare vad som menas med en hållbar utveckling. De ska lära sig att orientera sig och navigera i en komplex värld, där begrepp tyvärr alltför ofta används på ett vinklat sätt, där t.ex. reklambudskap hela tiden vrider på perspektiven. Och om vi inte förstår vad som menas med grundläggande begrepp blir alla samtal till slut meningslösa. Krig blir fred. Egoism blir solidaritet. Skattefuskande blir rättvist. Åsikt blir fakta.

Det är väl bara att mejla henne och be henne beskriva hur hon har löst alla de problem som är förknippade med kärnvapen och kärnkraft. Och be henne förklara för de tusentals lärare som envist håller fanan högt för vad forskningen säger inom olika områden. Och förklara hur det ohållbara plötsligt har blivit hållbart.

Länktips: Energiforsk ägs av energibranschens företag. https://energiforsk.se/info/om-energiforsk/

Länktips: http://christerowe.se/2024/04/nr1055-lasning-energiforsk-rapport-om-den-hallbara-karnkraften/

Åsa Wikforss är en viktig röst för demokratin

Posted on by
1

Åsa Wikforss är en klok, kunnig och intressant professor i filosofi, som valts in både i Kungliga Vetenskapsakademien och i Svenska Akademien. Hon hade nyligen ett ”Vinter i P1”, som kretsade kring kunskap, bildning och demokrati. Lyssna gärna på 64-minutersversionen, länk se nedan.

Osannolikt många vill ha ”en stark ledare”
Hon har många kloka budskap som förtjänar att återges, och kanske ska jag lyssna mer noga och fånga upp några av det hon säger i en senare version av denna bloggtext. När det gäller demokratins tillbakagång i världen har hon ett antal förskräckande siffror. Hela 37 procent av amerikanerna tycker att det är en ganska bra eller mycket bra idé att ha en stark, auktoritär ledare. I Tyskland är siffran 24 procent. Tyskland, som ändå har haft både Hitler och (i DDR-delen) det sovjetiska förtrycket. I Nederländerna blev den proryske Geert Wilders parti det största partiet. Osv…

Det gäller att undvika majoritetens diktatur
Demokratin är naturligtvis komplicerad att tillämpa. Om 51 procent hela tiden ska bestämma över 49 procent uppstår starka spänningar och i värsta fall det man skulle kunna kalla majoritetens diktatur. Tricket är att majoriteten i en demokrati måste lyssna på och ta hänsyn till minoriteten.Det kan finnas goda argument på båda sidor i ett ställningstagande. Det räcker att titta på hur vi i Sverige behöver väga samman värdet av gruvdrift och etablering av fjällnära vindkraftverk med de renskötande samernas behov av ostörd natur för att inse att det alltid finns flera aspekter och minoriteter att ta hänsyn till när majoriteten anser sig ha rätt. Eller om skogen ska vara virkesåker eller naturskog för biologisk mångfald.

Omdömesbildning
När det gäller hur vi använder vår kunskap hade jag hoppats av Åsa Wikforss tydligare hade betonat erfarenhet och omdömesbildning i sitt program. Den kunskap vi besitter är en del av underlaget för våra handlingar. En annan del är de erfarenheter (misstag och framgångar) vi bär med oss, liksom vår förmåga att knyta ihop kunskap, erfarenhet och värderingar i det som skulle kunna kallas omdömesbildning. Kloka beslut bygger på en rätt stor andel känsla för vad som är rätt. Här tycker jag att Åsa Wikforss kunde ha varit tydligare. Vi förväntar oss inte att unga människor beter sig lika omdömesgillt som äldre. Bland annat för att äldre har fler erfarenheter att väga in i sina beslut och kanske också en förmåga att se på företeelser på lite distans.

Omdömet hos äldre och yngre politiker ─ ett exempel
Åsa Wikforss tar upp demokratins tillbakagång utan att nämna något av Tidöpartierna, men den opinionsmässiga tillbakagång som både L och KD sett sedan valet 2022 hänger, tror jag, ihop med att vad dessa partier lovade före valet inte alls stämde med vad som skett efter valet. En klok KD-ledare som Alf Svensson hade t.ex. troligen hanterat både helhet och detaljer helt annorlunda än den yngre Ebba Busch. Medialt genomslag och one-liners i debatten väger inte upp frånvaron av kloka beslut. Det är ganska oklokt att lova högkostnadsskydd för elförbrukningen om man inte tänker genomföra det, liksom att hemlighålla vem som till slut får vad av statens elbidrag. Den som håller något hemligt har något att dölja. Exemplen får illustrera hur yngre politiker har svårare att ta beslut på ett omdömesgillt sätt.

Snart kommer en uppdaterad version
Jag ska testa ett annat grepp kring den här texten, som jag inte har prövat förut. Jag ska om några dagar lyssna igenom Åsa Wikforss vinterprogram en gång till och uppdatera den här bloggtexten. Bara för att se vad en mer noggrann lyssning kan leda till. Eller så blir det en ny bloggtext med länk till denna första. Så blev det, se nedan.

Att behöver mer samsyn och mer fred i världen står i alla fall klart.

Skrev lite mer om Åsa Wikforss Vinter i P1 här:
http://christerowe.se/2024/01/nr1021-mer-om-asa-wikforss-vinter-i-p1/

Länktips: Vinter i P1 med Åsa Wikforss: https://sverigesradio.se/avsnitt/asa-wikforss-vinterprat-2023

Tack, Kristina Persson, för Global Utmaning

Posted on by
2

Nyheten når mig att tankesmedjan Global Utmaning ansökt om konkurs. Jag tror det var 2006, när jag första gången träffade grundaren Kristina Persson på ett nordiskt event i Kungälv och hon överraskade mig med att vältaligt och engagerat tala om klimatfrågan och hur viktigt det var att vi tar tag i denna ödesfråga. Hon berättade om Global Utmaning i en paus, och hur hon hade för avsikt att samla kunniga människor kring klimatfrågan och några andra viktiga framtidsfrågor.

Engagemang på en optimal nivå
Mina år på Stiftelsen Ekocentrum i Göteborg, från 1998 till 2012, varav elva år som verksamhetsledare, lärde mig att en fristående, oberoende organisation är väldigt sårbar. Det finns ingen ägare i bakgrunden, det finns ingen självklar organisation som kliver fram och hjälper till när det uppstår problem. Friståendet måste kopplas till ett engagemang hos personal och styrelse utöver det vanliga. Det blir en livsstil att och ett dygnet-runt-jobb att göra det man känner är meningsfullt. Nästan all vaken tid relateras till det man har som uppgift, samtidigt som det känns otroligt meningsfullt att få använda sin tid för en uppgift man verkligen tror på.

Pandemin spökar
Jag har ingen aning om vad som gick snett för Global Utmaning, men jag är ledsen att de tvingats kasta in handduken. Det behövs fristående organisationer som bidrar till en ökad kunskap och ett ökat fokus på de svåra frågor som världen står inför. Kanske var det pandemin som ställde till det. Pandemin tvingade fram helt andra arbetssätt, där det mänskliga mötet behövde flyttas till nätet. Och det gjorde att värdet av genuina möten, diskussioner och samtal förminskades. Det har varit svårt för många NGO:er att klara den förändringen, i synnerhet som nätet numera är fyllt av poddar, korta filmklipp och propaganda. Och mer lär komma när AI-systemen börjar leverera på allvar.

Fokus på kärnan och på icke-kostnader
Den som leder en NGO, (det finns inget riktigt bra svenskt ord för en fristående organisation), måste ägna tid varje dag åt det som är kärnan i verksamheten, åt kvalitet, åt relationer och arbetsglädje. Personal och andra involverade måste känna att de deltar i något som är större än de själva. Sitter man sedan dessutom med det ekonomiska ansvaret måste man varje dag ägna tid åt hur kostnader och intäkter kan hanteras, hur projekt kan formas och vilka alternativen är. Precis som med energi – att den billigaste energin är den som inte används – gäller det för inköp att hela tiden tänka att det billigaste är att inte köpa alls. Kanske kan en fråga lösas på ett annat sätt?

Som att få en växt att blomma, och få pris för detta
Det som är en slags belöning för en verksamhetsledare för en NGO är att det går att kombinera de kortsiktiga besluten i vardagen med de långsiktiga, strategiska vägvalen. När man har styrelsen med sig på en viss verksamhetsplan och lyckas förverkliga den får man ett kvitto, lite grand som att växt som sköts om på rätt sätt kan börja blomma. På min tid på Ekocentrum fick vi Änglamarkspriset för drygt 20 år sedan nu. Det var också en bekräftelse, liksom att Toyota skänkte Göteborgs Internationella Miljöpris, som de just tilldelats för sin då nya Prius-bil, till Ekocentrum 2006. Att få omvärldens erkännande skapade alltid en extra positiv laddning i det dagliga arbetet.

Det är tuffare tider
Att Global Utmaning nu tystnar hänger nog delvis samman med att hela miljö- och klimatsfären har satts på undantag av det nya regeringen. Med mindre resurser ur statens plånbok blir det nödvändigt för alla att prioritera om hur man ska finansiera sina verksamheter. De pengar som tidigare kunde sippra ner till organisationer närmast verkligheten slutar att sippra när de stora myndigheterna, organisationerna och företagen tvingas prioritera om. Alla sitter ju fast i med sina hyror och sin personal och sina fasta kostnader. Det man kan minska är externa projektmedel och liknande. Jag kan tänka mig att Naturskyddsföreningen och många andra organisationer känner av de snålare tiderna, som dessutom kombineras med stigande räntor, hög inflation och allmän osäkerhet.

Att göra det man är bra på och skapa mervärden
Sedan 2012 arbetar jag i egen regi och det kändes skönt att släppa ansvaret för en stor budget, ett dussintal anställda och en viktig verksamhet. Allt har sin tid. Men lärdomen är också att man ska göra det man är bra på, förfina det och skapa värden och mervärden för andra, då kommer också intresset och stödet. Tänk om alla människor fick chansen att göra det de är bra på.

Stort tack, Kristina Persson, för ditt värdefulla initiativ!

Länktips: https://globalutmaning.se/

Demokrati, kunskap och friskolefrågan

Posted on by
1

Den 20 februari hade SVT Agenda ett specialprogram om skolan inför valet i höst. Ett antal skolforskare fick belysa ett antal delfrågor och därefter fick partiernas skolexperter uttala sig om sin syn på problem och lösningar. För demokratin är det viktigt att hitta olika format för politiska samtal, där inte allt blir som i senaste TV4-versionen på debatt där programmakarna bara strävade efter ”bra TV” med mycket konfrontationer och tittarna lämnades att försöka avgöra om det fanns något klokt att ta fasta på bakom alla one-liners. I Agenda-programmet var formatet mer utfrågning än debatt. Hur det politiska samtalet förs har stor betydelse för demokratin och därmed för hållbar utveckling.

Mer ojämlikhet på marknadens villkor löser inte problemen
Putins vapenskrammel och möjliga angrepp på Ukraina (oklart i skrivande stund) sätter fingret på betydelsen av ett öppet, demokratiskt samhälle, där folkviljan faktiskt avgör vad våra representanter i riksdag och regering beslutar. Att dagens samhälle bygger på en förlegad idé om att välstånd byggs för alla genom att vissa blir ”vinnare” och andra ”förlorar”, så som de mest entusiastiska marknadsförespråkarna fortfarande önskar, börjar fler och fler att inse. Vi löser inte vår tids utmaningar med mer av konfrontation, med mer av konkurrens och ojämlika livsvillkor. Vi måste hitta ett system där alla har fördel av allt värdeskapande arbete och detta utan att ytterligare belasta klimatförändringen, miljöpåverkan och råvaruuttaget ur jordskorpan. Besinning och samverkan hellre än konkurrens och utslagning. Kvalitet snarare än kvantitet. Osv.

Kunskapsgrunden och det egna omdömet är viktigt
Och då blir skolan en viktig pusselbit, eftersom kunskap och förmåga att skilja på korrekt information och propaganda är avgörande för hur demokratin utvecklas. Vi ser bl.a. i USA hur desinformation och konspirationsteorier fått fäste hos stora delar av befolkningen. Skolan måste ge alla elever en bra kunskapsgrund att stå på och verktyg att sålla och bedöma all information i samhället. De trollfabriker som sägs fylla internet med vilseledande information, hat och hot undergräver demokratin. Påtagligt ofta visar det sig att det är SD:s, Skendemokraternas, sympatisörer som sprider och gillar desinformationen liksom hoten mot journalister och makthavare.

Populismen är tveeggad och farlig på sikt
Populismen är en variant av desinformation, lockande, förrädiskt paketerad och på ytan tilltalande som den är, när den vädjar till den egna plånboken eller den egna livssituationen. Populismen kan kanske kortsiktigt tyckas motiverad, för att fånga en opinion kring elpriser, bränslepriser eller vad det nu kan vara. Men populismen undergräver tilltron till andra budskap. ”Om det nu är så lätt att korrigera för höjda priser – varför höjer ni skatterna då?” kan någon tänka. Sambandet mellan samhällets åtaganden och den enskildes roll i helheten tappas lätt bort när samhället, staten, blir en anonym myndighet som ”kidnappar våra barn”, för att ta ett exempel ur nyhetsflödet nyligen.

Sammanhållning och samsyn behövs inför omställningen
Mot bakgrund av att det finns politiska krafter som vill utnyttja en framskapad ”kris” för att vinna sympatier och för att få mandat att ta till auktoritära grepp är det viktigt att mainstream-media inte faller för frestelsen att söka konfrontation för att det ger många klick. Det behövs besinning, tålamod, kunskap, omdömesbildning och sammanhållning i samhället om vi ska klara de utmaningar samhället står inför. Det handlar t.ex. om klimatet, ekonomiska klyftor, kriminalitet och rättvisa villkor för alla i samhället i den nödvändiga omställning som kommer att ske, där vi bromsar in materialslöseri och energianvändning.

Vinst för några viktigare än kunskap för flertalet ?!?
När det står fem partier i TV-studion och förespråkar vinst före kunskap (friskolekoncerners vinstuttag i miljardklassen anses av dessa partier viktigare än att pengarna stannar i skolan) inser man att vi har långt kvar till en situation där det allmännas, allas, bästa på riktigt anses viktigare än särintresset. Några få skolmiljardärers väl och ve är viktigare för fem av riksdagens partier än att alla barn får en så bra och rättvis skolgång som möjligt. Som illustration till hur långt vi har kvar innan alla drar åt samma håll är det ett belysande exempel. Vinst för fåtalet är tydligen viktigare än framtidshopp för flertalet och att ta till vara potentialen hos så många som möjligt av våra ungdomar.

Anm. Idébruna friskolor har mycket att tillföra skolsystemet – det är de vinstdrivna koncernerna som är problemet.

Okunskap och populism istället för eftertänksamhet

Posted on by
Reply

”Vi ska göra upp i sakfrågor, där vi tycker lika” säger Ulf Kristersson i SVT Agenda på frågan hur samarbetet med SD är tänkt vid en eventuell valvinst nästa år. Andra svåra frågor duckar han för, med det i och för sig rimliga svaret att han inte tänker förhandla i Agenda. Det partierna inte är överens om, blir en förhandlingsfråga . Det låter ju bra för den som vill ha en högerregering. För alla andra känns det synnerligen olustigt att Sveriges framtid ska villkoras av ett främlingsfientligt och antidemokratiskt parti.

Vill allmänborgerliga liberaler samarbeta med antiliberaler?
Det som var otänkbart 2018 har några år senare blivit den klokaste vägen framåt för M: samarbete med högerpopulisterna. Man gör numera allt för att göra SD rumsrena i de politiska processerna. Gruppledaren Billström (M) ryckte ut på twitter och försvarade SD när det visat sig att de haft (ytterligare) en person anställd på SD-kansliet med kopplingar till vit-makt-rörelsen. Moderaterna anstränger sig mycket för att försvara samarbetet med antiliberalerna. Hur länge kan de fortsätta att kalla sig liberalkonservativa i Moderaterna? Är det vägen till makten som rättfärdigar allt? Är det en svensk variant på USA-republikanernas kapitulation inför trump vi beskådar?

L ute i kylan?
En annan detalj i Agenda-intervjun den 17 oktober var att Kristersson inte nämnde partiet Liberalerna när han talade om sin framtida borgerliga regering. Han talade om ett mångårigt samarbete med KD, men nämnde inte L. Min förmodan är att han redan fått signaler från Åkesson att SD inte tänker släppa fram en regering där L ingår. Varför skulle SD, som i åratal själva beskrivit sin kamp mot det ”vänsterliberala” samhället och själva hyllat antiliberala politiker som Orbán i Ungern, plötsligt acceptera att stödja ett liberalt färgat regeringsalternativ? Mycket kan Åkesson säkert tolerera, men knappast en liberalt färgad regering. Och detta vet Kristersson. Han kommer vika sig för Åkessons krav. Bl.a. för att han alltid talar om M och KD som den framtida borgerliga regeringen.

Kristersson behöver SD mer än L
Även om L skulle kravla sig över 4-procentspärren nästa år är det således inte säkert att de kommer med i regeringen. Och Nyamko Sabuni har försökt förklara sin positionsförändring med att L strävar efter en borgerlig regering, där det skulle finnas ”röda linjer” för partiet som inte skulle överskridas. Hur det än blir med dessa röda linjer lär SD:s stöd bli viktigare för Kristersson i statsministeromröstningen än L:s. Så det som kan bli resultatet av Sabunis nya linje – att acceptera SD-inflytande på regeringsbildningen – samtidigt kan bli det som ställer L helt offside i regeringsförhandlingarna. Även om de skulle klara 4-procentsspärren.

Budgeten blir en viktig omröstning
Mycket kommer hända redan i höst, när Riksdagen ska ställning till en ny statsminister, som lär heta Magdalena Andersson om S får som de vill. Alternativet är ett extraval, som troligen inget parti är intresserat av. Det som framskymtade i Agenda-intervjun är att Kristersson hoppas att budgetbeslutet i Riksdagen landar i att M-budgeten, alternativt en M/KD-budget, vinner. Det vore naturligtvis en stor fjäder i hatten för högerpartierna om deras budget skulle gå igenom. Min gissning är dock att Magdalena Andersson är en mer offensiv förhandlare än Stefan Löfvén och att hon inte kommer att regera på en M/KD-budget nästa år. Vi får se hur det går.

Var finns eftertänksamheten?
Långsiktigt och strukturellt är det bekymmersamt att politiken reduceras till en slags löpande opinionsmätning. Medias förkärlek för enkla ja-nej-svar och jakten på sensationer driver upp ett tonläge i debatten, som inte gynnar eftertänksamhet och klokskap. Det man vill ha är klatschiga one-liners och 30-sekunders bildsatta intervjuer. Det förenklade tilltalet och den ständiga jakten på klick blir kunskapens och reflekterandets fiende. Att dessutom Facebook och motsvarande plattformar tjänar pengar på att förstärka fördomar och motverka folkbildning gör inte saken bättre. Hur de agerar har t.ex. Brit Stakston varit mycket kritisk till (se länk nedan).

Kunskap, okunskap och vart vi är på väg
Den samlade kunskapen i världen har aldrig varit större och aldrig varit lättare att nå. Samtidigt tycks den samlade okunskapen och medföljande hat och hot heller aldrig ha varit mer omfattande. Var det verkligen så här det skulle bli?

Länktips:
https://www.svd.se/kritik-mot-facebooks-drag-for-lite-och-for-sent

Viktig bok av Åsa Wikforss: Därför Demokrati

Posted on by
1

Hållbar utveckling förutsätter ett demokratiskt, inkluderande samhälle där det finns utrymme för seriös diskussion om avvägningar, mål, medel och ansvarsfördelning. När britterna valde bort EU 2016 och amerikanerna samma år valde trump till president skedde det delvis mot bakgrund av desinformation och ohederliga metoder. Vi ser också hur demokratiskt valda politiker medvetet inskränker fundamentala demokratiska fri- och rättigheter i Turkiet, Brasilien, Ungern och Polen för att ta några exempel. Utvecklingen är oroande och glöms ofta bort i samtalen om klimathotet, planetära gränsvärden, avskogning, vattenförsörjning och mänskliga rättigheter.

En viktig bok
Akademiledamoten på stol nummer sju, Åsa Wikforss, har än en gång skrivit en viktig bok: ”Därför demokrati, om kunskapen och folkstyret”, som jag läst. (På stol nummer sju har tidigare suttit bl.a. Selma Lagerlöf, Hjalmar Gullberg och Sara Danius, så Åsa Wikforss är i gott sällskap.) Boken spinner många trådar kring sambanden mellan kunskap, sanning och demokrati och pekar detaljerat och förtjänstfullt ut hur vi inte får villa bort oss i det nya informationslandskap, som präglas av alla-till-alla-kommunikation och stora risker när den gemensamma världsbilden inte längre håller ihop. Välskriven, någorlunda lättläst och med över 400 fotnötter eller stickspår i tankegångarna ger boken stöd för en fortsatt satsning på utbildning, på folkbildning, på Public Service och synliggör värdet av ett nyfiket och öppet samtal utan låsningar.

Åsa Wikforss bok Därför Demokrati…

Nu blir det tydligt varför ironin är död som humorform
En tanke som slår mig är att hennes text förklarar varför ironi inte längre fungerar. Det går bara att ironisera över något som är avgränsat och väldefinierat och där kontrasten mellan ett ironiskt påstående och hur verkligheten ser ut uppenbart avviker från vad vi gemensamt håller för sant. Den humor som tidigare kunde bli ett slags skrattspegel för våra tillkortakommanden fungerar inte i ett polariserat debattklimat, där gränsen mellan sanning och lögn är otydlig. Detsamma gäller naturligtvis satiren, som ju är väldigt svår att formulera så att alla förstår att det är satir.

Självcensur
Mot slutet av boken nämner Åsa Wikforss problemet med självcensur, som t.ex. innebär att journalister och makthavare medvetet håller tillbaka påståenden eftersom de mötts av hat och hot på sociala medier, ibland även IRL. Jag noterar samtidigt att i avsnittet om propagandamedier, där gränsen mellan fakta och åsikt medvetet suddas ut, nämner hon inte Fox News i klartext. Den nyhetskanal, som kanske tydligast exemplifierar det hon vill påpeka. Kanske är det en rimlig återhållsamhet för att slippa åtal i amerikansk domstol, vad vet jag, men att hon inte nämner det tydligaste exemplet i klartext visar hur starka motkrafterna till det öppna samtalet är.

Några små detaljer…
När jag ändå är inne på detaljer: President Bush stavas inte Busch, det känns slarvigt. Och i kapitlet om sanningen och hur den kan vinklas hade en referens till Tage Danielssons sannolikhetsmonolog passat in som hand i handske. Att varje demokratiskt styre också måste anstränga sig att inte missgynna minoriteter nämns vad jag kan se inte i boken. Här kunde ju Sveriges mångåriga misslyckande när det gäller samebefolkningen nämnts. Det politiska hantverket och hur politiker hanterar sitt mandat hade också kunnat kompletteras med något avsnitt om lobbyverksamhet, som många gånger stått i vägen för rimlig lagstiftning (cigarretter, olja osv) eller något om korruption, som ju lätt följer i kölvattnet på en maktfördelning där man inte skiljer på ansvar för beslut och genomförande. Men exemplet med Danmark och ministerstyre är intressant ur Corona-perspektiv, som Åsa Wikforss tar upp.

Samtal lägger grunden för optimala processer
Men det är verkligen minimala luckor i en i övrigt lysande genomgång av hur demokrati hänger samman med hur samhället behöver främja vars och ens egen kunskapsresa, det öppna samtalet och hur det t.om. är så att samtalet som sådant är det som kvalitetssäkrar beslutsprocesserna. I den tysta, centralt styrda organisationen eller i det slutna samhället är risken mycket större att besluten leder fel. Samtalet har en egenvärde och framför allt tränar det oss alla i att respektera olika ståndpunkter, som kan motiveras samtidigt, landa i skilda slutsatser och ändå ingå i ett sökande efter de optimala kompromisserna. Vi ska inte kompromissa för att ge andra rätt, utan för att optimera för flertalet. Kanske är det ett viktigt kännetecken på de auktoritära strömningarna, detta att man saknar förståelse för värdet av kompromisser.

Demokratin får inte avskaffas genom missbruk
Det är intressant att fundera vidare på hur demokratin ska försvara sig mot sina motståndare, de som använder demokratins spelregler och öppenhet för att inskränka eller avskaffa demokratin. Åsa Wikforss tar inte tydligt ställning för eller emot lagstiftning i syfte att minimera de skador demokratimotståndarna kan åstadkomma. Och det är ju ett dilemma. Anarki och samhällsupplösning vinner ingen på, inte ens CUF-ungdomarna som ju vill legalisera narkotika, tillåta rökning på restauranger och avskaffa många av de rättvisor som generationer av svenskar steg för steg kämpat sig till. Demokratin måste hela tiden tiden hållas levande om vi ska behålla den. Och den handlar inte enbart om att få gå och rösta vart fjärde år, den handlar om att vårda och vörda kunskap, sanning och pluralism. Enfald kan aldrig vinna över mångfald.

Det vore intressant
En idé vore nu att SVT bjuder in till ett uppföljande samtal med Åsa Wikforss och varför inte den numera pensionerade Bo Rothstein, som forskat på korruption, om vilket samhälle som bäst klarar av att bära de svårigheter vi står inför. Kanske varvat med exempelklipp från olika medier. Trump utsåg media till sina fiender, vi ska inte falla i den fällan. Men spelreglerna och syftet med spelet måste vi kunna enas om även om vi tycker olika.

Ska känslan vinna över förnuftet?

Posted on by
Reply

Det är märkliga tider. Corona-viruset skapar förutsättningar för globalt samarbete i kampen mot en gränslös fara. Som en slags repetition inför nästa stora globala utmaning, när klimateffekterna blir så avgörande att världens länder tvingas att antingen samarbeta eller att bekämpa varandra. Tyvärr tycks väldigt få världsledare inse hur hoten hänger samman.

Särintresset går före demokratin?
I USA tillåts presidenten hävda att ”det enda som kan förhindra en republikansk seger i presidentvalet är fusk”. Varje dag upprepar presidenten att poströstning innebär fusk. Och eftersom miljoner amerikaner förväntas poströsta så måste valet ogiltigförklaras. Taktiken är uppenbar. Skulle trump förlora i november kan han omedelbart skylla på fuskande demokrater och ett ”riggat val”. Demokratin sätts ur spel. Han har dessutom tillsatt en chef över postverket som påbörjat en nedmontering av postsystemet, så att det verkligen finns stor risk att poströstningen blir kaotisk. Och resten av USA låter detta ske. Familjen trump uppträder som en dynasti, som ska behålla makten till varje pris. Och republikanerna tycker att det är bra – troligen delvis för att det säkerställer att demokraterna hålls borta från makten. Att demokratin därmed underordnas särintresset är ett tydligt tecken på att USA är på väg in i en fas i sin historia, som kan resultera i att landet inte längre kan ses som en fullvärdig demokrati.

Kris?
I en betydligt mindre skala och under andra omständigheter händer liknande saker i Sverige. Moderatledaren håller sommartal och nämner inte en endaste gång klimat eller miljö, när han talar om vilka stora utmaningar Sverige står inför. Den politiker som de senaste åren fått igenom flera viktiga miljöbeslut i Sverige och i EU, Isabella Lövin, kastar in handduken. Det förväntas slagkraftiga rubriker och enkla budskap från de ledande politikerna – inte tålmodigt reellt arbete. Överord och medialt tacksamma budskap från flera partier i Riksdagen ger bättre gensvar i opinionen än att steg för steg komma till rätta med problem. Världen är upp-och-ner.

Känsla viktigare än kunskap?
Mediernas jakt på dramatik skapar extra skjuts kring tragiska brott och hänsynslösa brottslingar. Istället för att någon gång backa och analysera strukturer, inkomstskillnader och långsiktighet fastnar medierna i det flashiga, det som ger klick och utrymme för känslor. Känslan blir viktigare än förnuft och kunskaper.

Språklig fattigdom
Nära hälften av högskolestudenterna har otillräckliga språkliga kunskaper kom det en undersökning om häromdagen. De som ska bli framtidens beslutsfattare, forskare och nyckelpersoner i samhället behärskar inte det svenska språket. Ingen frågar i mediaflödet hur det ser ut med språkkunskaperna hos den majoritet svenskar som INTE sökt sig till universiteten. TV-spelen och sociala mediers emojis tycks få bli ett substitut för ett rikt ordförråd. Nyanser går förlorade och när språket blir fattigt blir vi alla fattiga.

Det är sorgligt att konstatera att vi tycks vara på fel väg. Eller så är alla dessa exempel ovan bara indikationer som kan göra att de positiva motkrafterna vaknar. För det var väl inte så det var tänkt – att samhället från och med nu skulle gå åt pipan?

Tänk om alla fokuserade på samma sak en vecka i taget

Posted on by
4

Det finns en tendens att se allt ur endast ett perspektiv. Den egna upplevelsen, och möjligen någon annans, får utgöra grunden för ett generellt ställningstagande. Den egna situationen avgör hur en viss fråga ska lösas. En tiggare utanför den egna matvarubutiken får illustrera behovet av tiggeriförbud. En dryg eller berusad turist från en viss landsända får bli sinnebilden av alla från samma område. Fördomarna frodas, nätet fylls av påståenden som inte bygger på verkliga fakta och opinioner formas. För man ”vet ju hur det är…”.

Fördomar föder ilska
Makthungriga politiker har hittat sätt att surfa på dessa vågor av indignation och frustration. Med anpassade budskap förstärker de sina följares åsikter och bygger upp låtsasargument, gärna med fokus på en minoritet som lämplig syndabock. Ilskan måste kanaliseras i någon riktning.

Kunskapens återkomst
Corona-krisen har gett faktabaserade beslutsprocesser ett nytt livsrum. Plötsligt är det faktiskt bra att vara kunnig, påläst och veta vad man talar om, särskilt när allt som händer är helt nytt och outforskat. Det är en avgrundsdjup skillnad att hävda ”jag vet inte” i en TV-intervju om trivialiteter och att säga det som synnerligen påläst inom ett fackområde. Att veta att man inte vet när man har stor kunskap om ett visst område är t.o.m. bra. Det är de kloka personerna som inser att de inget vet. De okunniga vet inte ens om att de inget kan.

”Veckans ….”
Frågan är hur fördomar kan bytas mot kunskap. En tanke är att vi använder årets 52 veckor på ett nytt sätt. Om media och vi alla fokuserar en vecka i taget på en svensk stad eller kommun (av de 290), eller ett land (av de cirka 190), eller ett svenskt företag, en förening, ett decennium, en växt eller ett djur (av många tusen) skulle vi bli mer kunniga på ett visst område, en vecka i taget. På 6 år skulle vi alla veta väldigt mycket om alla svenska kommuner från Ale till Övertorneå, på fyra år väldigt mycket om varje land från Afghanistan till Östtimor, osv.

Ringar på vattnet
Nyfikenhet och kunskap är väldigt bra grundpelare för innovativa lösningar. Tänk vad miljoner svenskar skulle kunna bidra med om vi visste mer om vårt eget land och om världen. Och om vi samtidigt ägnade oss åt samma information och kunskapsområde. 5 minuter i SVT varje vardag skulle kunna räcka för att vidga vår förståelse. Och det skulle definitivt bli många ringar på vattnet i våra möten IRL och på nätet, där vi kommenterar eller hittar detaljer om fenomen som vi reagerar på. Jag tror det skulle bli roligare också. När man kan saker och kan diskutera dem med andra blir livet oftast mer meningsfullt och intressant.

Kompromissens värde

Posted on by
Reply

Resurs- och energianvändningen kopplad till befolkningsökningen samt mänsklighetens till synes ödesbestämda oförmåga att göra ett så litet avtryck som möjligt i vår egen livsmiljö driver fram en samhällsutveckling som skapar mer orättvisor än motsatsen. Lägg därtill vår uppenbara oförmåga att hitta politiska krafter och modeller, som kan justera för kortsiktighetens fel och fällor och bilden av en problemfylld nutid och nära framtid blir tydlig.

Anarki i bilderna av verkligheten
Kunskapen om världen ökar, innovationer och lovande teknisk utveckling synliggörs och modiga människor som vill bidra till en bättre värld träder fram. Det vi upplever i vår samtid är en kraftmätning mellan olika idéströmningar, där en ny gränslinje framträder mellan bilden av verkligheten och verkligheten som sådan. Tolkningsföreträdet som för drygt hundra år sedan innehades av prästen i predikstolen och på 1900-talet huvudsakligen innehades av politiskt valda ledare har under 2000-talet luckrats upp. Idag får dunkelt motiverade påståenden och tyckanden lika stort genomslag som vetenskapligt grundlagda fakta. Vem som helst når idag en stor publik, oavsett utbildning eller formell ställning. Det råder en slags anarki på det område, som fram tills helt nyligen hängde ihop på ett logiskt sätt.

Allas rätt att tycka vad de vill ger inte mer demokrati
Vetenskapsmän klargjorde kunskapsläget, de folkvalda drog slutsatser och föreslog åtgärder, oberoende media förmedlade och ifrågasatte förslagen och den breda allmänheten valde sina beslutsfattare. Processen för att få fram bra och väl förankrade beslut fungerade någorlunda väl. Idag konkurrerar detta kunskapsbaserade system med ett annat system, som på ytan kan tyckas demokratiskt: allas rätt att uttrycka sin åsikt. Men detta nya system saknar förankring i formella strukturer och är helt öppet för påverkan av rykten och falsk information, mer eller mindre systematiskt framlagd av olika intressenter, som har egna agendor.

Fragmentiseringen begränsar förståelsen
Traditionella medier har delvis hakat på detta nya fenomen, med en anpassning till vad publiken vill ha, motiverat av vad reklamköpare är villiga att betala för exponeringstid. I jakten på läsare/tittare och en svårfångad publik vässar och förenklar medierna sina budskap. Rubriksättare vinklar hårt, inslagen görs kortare, kvällstidningar på nätet transformeras till kortvariga antologier över publiklockande filmklipp med 30 sekunders reklam och 60 sekunders innehåll. Fragmentiseringen gynnar inte förståelsen av vad som håller på att ske, snarare tvärtom. Begriplighet och sammanhang går förlorade i en strid ström av vinklade, upprörande filmklipp.

Kompromisser blir omöjliga om verklighetsbilderna inte stämmer
1800-talets gudstro och 1900-talets tilltro till en demokratisk utveckling har följts av en tro på den ledare som bäst formulerar medborgarens egoism. Om 1900-talet till stor del kanaliserade kollektiva lösningar är det individen som nu står i centrum. Extra känslig blir utvecklingen när makthavare i demokratier väljer att förstärka ifrågasättandet av vetenskapligt underbyggda rapporter och förslag. Talet om ”fake news” är ett sätt för antidemokratiska krafter att undergräva tilltron till den gemensamma världsbild, som behövs för att återkommande och nödvändiga kompromisser i beslutsfattandet ska få acceptans i stora delar av samhället.

Uppdrag istället för makt
Den som tror att 51% av rösterna kan bestämma helt över 49% har inte förstått demokratins styrka. Det är inte majoritetens diktatur som kännetecknar demokratin utan en stor lyhördhet för minoriteters och de svagaste gruppernas önskemål som är avgörande för demokratins fortlevnad. Alla som talar om ”maktövertagande” efter ett demokratiskt val borde fundera över ordvalet och istället betona det förtroende som väljarna gett något eller några partier att företräda dem. Var och en som använder ordet ”makt” i demokratiska sammanhang borde istället använda ordet ”uppdrag” för att ständigt hålla i minnet vad som är demokratins kärna.

Ekonomin skadar beslutsfattandet
Det ständiga flödet av vinklad reklam skadar också tilltron till verklighetsbilderna. Vad är sant? Vad är nästan sant? När vi ständigt utsätts för påståenden som ligger nära, på eller överskrider gränsen för det sanna trubbas vi av och förlorar känslan för vad som är korrekt. Svårigheten blir naturligtvis att begränsa reklamen i en ekonomi som så starkt betonar konsumtion, konkurrens och försäljningspris. Vi har byggt in oss i en ekonomisk modell som inte bara skadar miljön, klimatet och framtida generationers livsrum. Dagens ekonomi försvårar beslutsfattandet och kompromissandet. Det är ett tema jag får återkomma till.