Monthly Archives: augusti 2024

En lite märklig sak med varumärken som dominerar

Posted on by
Reply

Jag läser i språktidningen från i våras en ganska lång artikel om problematiken kring ord som vi gärna använder i dagligt tal, men som har sitt ursprung i ett varumärke. Eftersom jag använder ord på olika sätt, här på bloggen och i de korsord jag sedan snart 10 år övertog att tillverka från min far och också publicerar i Hemmets Journal så behöver jag hålla mig ganska uppdaterad kring det svenska språkets utveckling.

Dominerande varumärken blir ett bekymmer
Det är nog som Fredrik Lindström brukar säga att det är det dagliga talet som styr språkets utveckling. Skriftspråket och ordböckerna ger oss bara ett slags systematik och gemensam struktur, ett facit, så att vi kan enas om hur stavning ska se ut och vilken innebörd ett ord brukar ha. Men detta med varumärken som blir så dominerande att de blir synonyma med ett begrepp är, för ordboksansvariga, ett bekymmer.

Substantiv har liten bokstav
Att vi googlar tycker vi är självklart, precis som vi tidigare inkluderat ett antal varumärken som del av språket. Lego, vespa, permobil, masonit och plywood är exempel på sådana varumärken som blivit substantiv. När förändringen äger rum kan vi böja orden: vi kan tala om att plocka upp legot, att se hur många vespor som parkeras vid trottoaren etc. När varumärket blir ett substantiv går det att böja och sätta ihop till nya sammansatta ord, som legobitar t.ex.

Amerikaner sänder fortfarande en tweet, trots att det heter X
På ett plan borde ju företagen vara helnöjda. De har blivit synonyma med sin produktkategori. Om jag skulle twittra, vilket jag inte gör längre eftersom jag ogillar Elon Musks företagsfilosofi, är det ju att skicka ett meddelande på det som han numera vill kalla X. (Jag skulle aldrig säga att jag exar något, mest för att det inte är lika tydligt). Det märkliga är att när företagen lyckats få sitt varumärke så dominerande att de anses vara synonyma med produktkategorin vill de stämma Svenska Akademin och andra som ger ut ordböcker.

En del advokater skyddar kundens varumärke
Man tycker ju att målet borde vara att få den dominans de fått. Men icke. Resultatet har blivit att de som arbetar med ordböcker för invandrare, ordlistor och annat tvingas ta bort ord som ingår i vårt dagliga språk. Lego finns inte kvar och heller legobitar, medan däremot legoknekt finns kvar. Det är lite trist, kan jag tycka, att företagen tar strid för sitt varumärke när de fått precis den marknadsdominans och det mentala försprång de faktiskt fått genom att bli synonyma med en kategori produkter.

Märkligt att inte vilja nyttja sin dominerande ställning
Söker man i den senaste digital versionen av den svenska ordlistan står verbet googla med, inklusive en förklaring att ”söka på nätet med hjälp av Google eller annan sökmotor”. Och det kanske är det rimligaste sättet att förhålla sig. Men att driva juridiska processer när man till synes har ”vunnit” dragkampen om vad som ska kallas vad, känns väldigt märkligt.

Språktidningen beskriver hur komplicerat det kan vara
I ett par artiklar utvecklar Språktidningen skrivregler kring varumärken och substantiv. Substantiv skrivs med liten bokstav, medan varumärken har stor bokstav. De exemplifierar med keso och Keso och dessutom att Arla vill att produkter skrivs KESO® . Vilket ju stör väldigt i en löpande text.

Länktips:
Läs mer här om det är intressant: https://spraktidningen.se/tips/lat-inte-varumarken-utmarka-sig/

https://spraktidningen.se/artiklar/spelet-bakom-orden/

Jag skrev om ordet ogooglebar för ett antal år sedan. (Avdelning kuriosa). https://christerowe.se/2013/03/nr207-en-ogooglebar-fraga-om-pasken/

En hoppfull insikt om överkonsumtionen?

Posted on by
Reply

Detta med mikroinfluencers hade jag inte koll på. Jag är inte på Snapchat eller TikTok, så jag är ju inte inne i loopen, knappast heller målgrupp. Det är viktigt att vi förstår vad som händer när marknadens logik ohejdad får bre ut sig i samhället. Det går dessutom fort.

Att synas och att tjäna pengar är det som betyder något
För den som, liksom jag, inte har koll på mikroinfluencer-rollen på nätet tycks det handla om unga personer som gör vad de kan för att skapa intresse för sig själva och de produkter de promotar. Helt utan att bry sig om vad är för produkter de marknadsför. Överkonsumtionens logiska fortsättning är ju att till varje pris sälja vad som helst, bara det blir försäljning. Om produkterna behövs eller är bra spelar ingen roll.

Bra ledartext i Bohuslänningen
Det är varumärken som Temu, Shein, Wish och Ali Express som tjänar stort på att unga personer vill se sig som influencers och samtidigt tjäna en slant. Bohuslänningen, en borgerlig tidning, tog upp den här problematiken i en ledare häromdagen. (Länktips, se nedan). Det hedrar ledarredaktionen att man ser baksidan av den ohejdade konsumtionen. Att man vill göra upp med skräpshoppingsamhället. Nästa steg är att de inser att det de ser är toppen på ett isberg, som består av framtidsskadlig ”tillväxt”, som definitivt inte kommer att skapa en hållbar framtid.

Något annat behövs
Vi som vill se en annan samhällsutveckling än den som utgår från marknadens logik bör ta fasta på den insikt som Bohuslänningen tycks visa och föra en sansad diskussion om vilken konsumtion och produktion som egentligen är hållbar. Och hur vi ska erbjuda unga mikroinfluencers andra och mer mänskliga sätt att bygga relationer och självkänsla på än att ha många följare på nätet och att tjäna pengar på skräpförsäljning.

Länktips: https://www.bohuslaningen.se/asikt/ledare/tusen-kinesiska-plastburkar-gor-ingen-manniska-lycklig.a8bfb1d6-0340-407b-a149-cfa5ad447255

31000 svenskar har skyddad identitet

Posted on by
Reply

31 000 svenskar har skyddad identitet. Det är mer än en dubblering på tio år. Detta hör jag i ett inslag på radions P1, där man också låter en av de drabbade kvinnorna komma till tals. Hon får berätta om hur säkerheten med en skyddad identitet också blir ett vägglöst fängelse. ”Det går inte att ha ett mobilnummer eller att anmäla sitt barn till en skola”, säger kvinnan i reportaget. Hon beskriver också hur just hennes situation, med psykisk och fysisk misshandel utgjorde tillräcklig bakgrund för att få den skyddade identiteten. (Länktips, se nedan).

Svårigheter att leva ”skyddad”
Det måste vara svårt på en mindre ort att ha skyddad identitet. Det går inte att gömma sig i mängden när det bara finns en eller två livsmedelsbutiker eller ett par skolor. Förr eller senare hittar våldsverkaren sitt tilltänkta offer och risken är uppenbar att våldet fortsätter. Och vad gör denna situation med barnen? Vilken trygghet och tillit kan barnet känna när mamman (för det är ju mamman som får skyddad identitet) inte kan leva ett vanligt liv i samhället? Hur ska en tonåring hantera det utanförskap det innebär att inte få vara med på skolfoton, inte få gå med i en idrottsförening, inte ställa sig i kö för något, där namn och adress ska anges?

Äntligen kan vi använda ordet vandel till något bra?
Spontant känns det som att det i påföljdsskalan måste finnas något mer än dagsböter för en förövare. Han skulle behöva bevisa sin vandel (för att nu låna ett av Tidögängets favoritord). Kanske under fem eller tio år återkommande rapportera på något sätt, tvingas att bete sig på ett sätt som i förlängningen kan få aggressionen att lägga sig. Mest för att skapa en rimlig balans mellan konsekvenserna för offer och förövare, men också för att ge offren (kvinnan och barnen) känslan av att även mannen får sin vardag inskränkt.

Det fysiska brukar vara den femte fasen i konflikttrappan
På en annan nivå är det naturligtvis också så att mannen behöver hjälp. Det är ett misslyckande att män misshandlar kvinnor och att det är den väg mannen väljer för att på något bakvänt sätt ”få rätt” eller känna sig nöjd med sitt liv. I de konflikttrappor kan studerat brukar det fysiska bli aktuellt i steg fem, dvs att konflikten gör över i en handgriplig fas. Men det finns åtminstone fyra nivåer före denna fysiska nivå. Faser, där det borde finnas metoder att hantera tillkortakommandena och motsättningarna på ett sätt som förhindrar eskalering.

Hur ska vi ta tillvara barnens rättigheter?
Antagligen är det en definitionsfråga. När är en konflikt i en relation någon utomståendes angelägenhet? När upphör en konflikt i en relation att bara handla om de inblandades svårighet att komma överens? Kan man se det som en rättighet för barn att få växa upp utan att ständigt vara orolig för föräldrarnas återkommande konflikter? Hur ska barnens rätt då bäst tas till vara? Vi vill ju inte ha ett kinesiskt övervakningssamhälle, antar jag. Så hur ska det gå till att ge varje barn en rimligt trygg uppväxt?

Vad ska vi ha samhället till?
Att samhället till stor del handlar om att ge våra barn en god uppväxt är en tanke jag plockat upp ur Birger Schlaugs bok ”Vad ska vi ha samhället till?” från 2020, som jag just börjat läsa. Jag kanske återkommer när jag har kommit lite längre i den läsningen.

Länktips:
https://sverigesradio.se/artikel/allt-fler-lever-med-skyddade-personuppgifter

Batterier i fastigheter är en god idé

Posted on by
2

Tänk om Tidögänget läser Fastighetstidningen. Det vore intressant. Särskilt den artikel som redaktionen skrev den 26 augusti 2024 och som handlade om fördelarna med batterilagring. (Länktips, se nedan).

Att lokalt kapa effekttopparna är smart
Det handlar bland annat om ”peak-shaving”, att kapa topparna när belastningen och effektuttaget är som störst. Det sparar naturligtvis resurser att slippa dimensionera och bygga ut hela elnätet för enstaka belastningstoppar. Och istället hämta elen från de lokala lager som kan finnas på fastighetsnivå och betala fastighetsägarna för den tjänst de erbjuder nätägare och oss alla när de är med och skapar ett stabilt nät med tillräcklig kapacitet genom att ha stationära batterier installerade. Batterier som inte behöver ha elbilarnas prestanda när det gäller snabba effektuttag, dvs kan vara utrangerade äldre bilbatterier, ett intressant sätt att skapa längre livslängd på batterier.

En tekniskt och ekonomiskt attraktiv lösning
Den flexibilitet och den riskspridning som batterilösningen erbjuder gör också elsystemet rimligen mindre sårbart för sabotage, något som inte kan uteslutas när världen ser ut som den gör på politisk nivå och på gangsternivå. Det artikeln trycker på är ekonomin. Hur fastighetsägare relativt snabbt kan tjäna in investeringen när de ändå satsar på elbilsladdning och solceller just för att Svenska Kraftnät har det ersättningssystem man har. Här finns naturligtvis en viktig del av det som Tidögänget inte vill höra talas om: en tekniskt och ekonomiskt attraktiv lösning som gör kärnkraftsdogmerna ännu mer irrelevanta.

Samarbete mellan fastighetsägare och affärsidkare
Den som idag sitter som fastighetsägare för en kommersiell fastighet, där man är mån om inneklimatet (energikrävande luftkonditionering osv) och tänker framåt kring snabba elbilsladdare för konsumenter har troligen här en väldigt intressant lösning att titta närmare på. Inte minst genom att det går att ladda batterierna när elpriserna är låga, något som påpekas i artikeln. Den affärsinnehavare som vill locka kunder kan naturligtvis ge sina kunder en kod och erbjuda särskilda villkor på laddningen av bilen. På så sätt kan fastighetsägare och affärsidkare samarbeta och skapa nytta på flera nivåer. Och vi slipper investera i överdimensionerade elkablar för enstaka energitoppar.

Samhällsvinsten borde gå att räkna på. Men det är väl Tidögänget ointresserade av, så ideologiskt låsta till en gammaldags, dyr och farlig energiproduktion som man är. Kanske kan några fastighetsbolag lobba mot Ebba och gänget?

Länktips:
Fastighetstidningen reportage om batterilagring: https://fastighetstidningen.se/batterilosningar-tillsammans-med-solceller-och-elbilsladdare-ar-ett-vinnande-koncept/

Kommer bilarnas batterier att vara recirkulerade år 2050?

Posted on by
Reply

Elbilar är intressant, bland annat för att vi behöver hitta alternativ till de fossildrivna fordon som låser fast oss i de klimatskadliga CO2-utsläppen. Jag läser regelbundet nyhetsbreven från OmEV, där kunniga personer sammanställer forskning och rapporter på ett tillgängligt sätt. Nu senast handlade nyhetsbrevet om batteriernas metaller och hur behov och efterfrågan kan komma att utvecklas. Det är intressant läsning. (Länktips nedan).

2050 kommer alla metaller från återvinning?
Om cirka 25 år tror rapportförfattarna till ”The Battery Mineral Loop. The path from extraction to circularity.” från Rocky Mountain Institute i juli i år att batteriernas metaller huvudsakligen kan komma från återvinning. Det finns ockaå, precis som författarna av nyhetsbrevet OmEV påpekar, en inbyggd optimism i hela resonemanget. Bara för att det är tekniskt möjligt att öka prestanda, öka återvinningsandelen osv, är det ju långt ifrån säkert att den mest optimala utvecklingen faktiskt infinner sig. Marknaden bygger på sin logik och den tar inte hänsyn till de överordnade målen för planeten.

Fallgropar med suboptimering och marknadslogiken
Ju mer man sätter sig in i dessa frågor, desto tydligare blir det att marknaden måste kompenseras eller kontrolleras om vi vill ha ut ett resultat som är till nytta för samhället i stort och för planeten. Så länge det är dyrare för batteritillverkare att köpa in återvunna metaller kommer de att efterfråga jungfruliga metaller. Och återvinningen får på så sätt krav på sig att bli ”billigare”. Hur detta går till har vi sett exempel på, när fattiga länder får ta hand om västvärldens sopberg och sortera allt manuellt. Det finns stora inbyggda risker i övertron på marknadens välsignelser.

Tillverkaren bör bli ansvarig för hela kedjan
För egen del tror jag att om företagen får ansvar för sin produktion från ”ax till limpa” så ökar ansvarstagandet. Om det är biltillverkaren som även äger batterifabriken och har ägande i hela kedjan kring materialhanteringen så flyttas kostnader och rimliga vinster inom koncernen. Risken minskar att någon del av produktionskedjan krånglar till tillverkningen genom att ta extra mycket betalt eller utnyttja sin marknadsposition för kortsiktiga vinster. Ett sätt att åstadkomma ”från ax till limpa”-systemet är att politiskt förbjuda försäljning. Tillverkaren blir ansvarig för den produkt han sätter på marknaden och tvingas därmed att organisera återbruk och återvinning för att få lönsamhet i hela flödet.

Tvåhjulingar dominerar i Uganda
En annan tanke som dyker upp vid läsning av OmEV-texten är att RMI-rapporten kanske har missbedömt efterfrågan på elektriska tvåhjulingar. När jag var i Uganda såg jag att det dominerande transportslaget var mopeder eller lätta motorcyklar. Det är kanske så att alla där drömmer om att köpa en bil, men mängden fordon gör att tvåhjulingar lättare tar sig fram, och de är dessutom billigare i inköp och i drift. Det ska inte underskattas att det finns en efterfrågan på fordon som inte tar så stor plats och som ändå löser en hel del av transport- och mobilitetsbehoven.

Hur går det för nya gruvor när efterfrågan är noll?
En tredje tanke är att gruvbolagen bör besinna sig. Det är kanske inte nya gruvor med utvinning av sällsynta metaller som är framtiden. Det verkar i alla fall på RMI-rapporten att gruvintressenterna bör tänka både en och två gånger innan man plöjer ner miljarder i etablering av nya gruvor i Sverige eller annorstädes.

Länktips: Nyhetsbrev från OmEV som handlar om en rapport från Rocky Mountain Institute på temat batterimetaller och tillgång i framtiden. https://gansub.com/t/v/0_NDA1NDYzNDU4NTQ3Mg==/

Länktips till RMI-rapporten: här

Finansiella tjänster en lukrativ bransch

Posted on by
Reply

En person jag känner genom föreningslivet, Magnus, la nyligen ut en egen historia på Facebook, där det han beskriver blir en påminnelse om hur ekonomin fungerar, eller snarare inte fungerar. Han hade anlitat en elfirma för ett uppdrag och fick därefter en faktura med orimliga höga belopp. När han bestred fakturan gick det hela till inkasso. Och där fortsatte problemen. Inkassobolaget gick på elfirmans linje och drev på för att få in pengarna. Där kunde det tagit slut.

Många blir rädda
Många som får inkassokrav på sig är naturligtvis rädda att få betalningsanmärkningar och dessutom vet man ju hur kraven växer när en obetald faktura drivs in. Att hantera ett ärende kostar ju och många gånger växer ursprungskravet till det mångdubbla. I det fall som jag nämnde här inledningsvis ledde samtalen så småningom till att inkassobolaget, i detta fall Svea Inkasso, gick med på att ”pausa” kravet. Vilket i sig kanske låter bra, men som Magnus skrev på Facebook, det finns inget ”paussystem” i systemet av faktura- och betalningskrav. Antingen har företaget ett berättigat krav eller inte. Det finns inget ”pausat” krav.

Dolda problem och olika motiv för att inte gå vidare
Sista ordet är kanske inte sagt i Magnus historia och det är kanske inte det viktigaste ur principiellt perspektiv. Det mest intressanta är hur två olika aktörer beter sig och vilka konsekvenser det kan ha om man tänker på helheten. Hur många ”saltade” fakturor slinker igenom varje dag? Dels för att kunden inte vet vad som är ett rimligt pris, dels för att kunden inte vet hur man klagar eller kanske heller inte vågar klaga. Och hur många fakturor till industrin, till kommuner och regioner slinker igenom för att ”det är ju någon annan som betalar, så varför ska jag krångla…?”. Och hur ser uppföljningen ut när budgetar överskrids? Accepteras pris- och kostnadshöjningar eller ifrågasätts fakturor?

Inkassobranschen – lätt förtjänta pengar?
Och så inkassobranschen, som ju väldigt långt kan automatisera sin handläggning. Faktura in, addera avgift, kräv kunden. Goda marginaler och små risker. Hur sker egentligen kontrollen av inkassoföretagen? Ägs de av den organiserade brottsligheten? Har de ”torpeder” att skicka ut om fakturor blir obetalda? Hur långt från ett maffialiknande system befinner vi oss? Hur ser samhällets skyddsmekanismer egentligen ut? Hur ser ägarstrukturerna ut, hur agerar bankerna och andra intressenter? Här anar man att det finns en gråzon, ungefär som visades i den uppmärksammade dokumentären ”Den svarta svanen” som SVT visade nyligen. Advokater och jurister som inte tvekar att genomföra enstaka eller systematiska tjänster åt personer som inte alltid följer lagen.

Viktigt med kontroller
Nu kanske inte just Svea Inkasso hör till ”skurkarna”, det vet jag inte. Man har drygt 2000 anställda och omsätter 4 miljarder i moderbolaget. Hur ägarstrukturen ser ut framgår inte av hemsidan. Men principiellt är risken uppenbar att lätt förtjänta pengar lockar fel typ av intressen. Vi behöver ha en tät och rimlig kontroll av hur inkassoverksamhet bedrivs i Sverige och helst med samarbeten inom EU för att försvåra för skurkarna. I Sverige är det sedan 1 januari 2024 Finansinspektionen som har hand om tillsynen. Man får hoppas att de har resurser att ställa även obekväma frågor.

Länktips:

Pågående granskningar: https://www.fi.se/sv/publicerat/granskningar/undersokningar/pagaende-undersokningar/

Den svarta svanen, TV-dokumentär: https://www.svtplay.se/den-svarta-svanen

Vem ska göra vad i klimatfrågan?

Posted on by
4

Klimatfrågan engagerar många, men det som är väldigt oklart är vem som egentligen ska göra vad. Hur ska rollerna fördelas så att mänskligheten, vi i Sverige och de vi känner och står nära lyckas vända utvecklingen i tid? Man kan välja att engagera sig politiskt, man kan välja att ställa krav på sig själv och sina närmaste, sina vänner och bekanta. Man kan påverka på jobbet och man kan bli aktiv eller passiv medlem i en förening, där klimatfrågan är aktuell. Det går att skriva insändare, att prata med sina grannar, att sopsortera, ta cykeln istället för bilen och känna sig som en del av lösningen. Men vem håller egentligen ihop alla ansträngningar? Hur ser den stora planen ut? FN-chefen försöker säkert använda sin plattform och sin auktoritet. Men hur ser ut egentligen? Vem är det som ska göra vad?

Alla andra är alltid fler
Sverige står (förenklat) för en tusendel av världens befolkning och en procent av CO2-utsläppen. Den globala lösningen ligger således hos någon annan. Om vi lyckas eller inte gör ingen skillnad, kan man resonera. Och det gör klimatfördröjare och förnekare hela tiden. De pekar på ”nån annan”. Och alla andra kan ju göra detsamma. Ingen individ eller samhälle kan pekas ut som ensamt ansvarig för det som pågår. Var och en kan alltid peka på de resterande miljarderna människor och hävda att det just de gör inte spelar någon roll för helheten.

Risk för fortsatt överkonsumtion
För att komma ur denna låsning behöver var och en känna att de deltar på rättvisa villkor i en förändringsresa. Om några köper sig fördelar på andras bekostnad tappar utvecklingsprocessen i trovärdighet. Många av högersidans argument syftar till behålla mycket av den livsstil som folk har vant sig vid. CCS-tekniken, där det handlar om att samla in och lagra koldioxid erbjuder en sådan koppling. ”Om nu CO2 är så farligt, så kan vi väl samla in den och lagra den och köra på som vanligt….” tycks resonemanget vara. Snarlikt är det med de märkliga satsningarna på storskaliga kärnkraftverk. Signalen handlar om att erbjuda överanvändning av energi och fortsätta att överanvända energi och att producera fel slags produkter genom att låtsas att kontrollerade nukleära processer skulle vara en framtidsteknik för jordens alla länder. Fast det säger man inte. Det ska bara vara en lösning för oss i Sverige, inte för de cirka 170 länder som inte har tillgång till, ekonomi för, kompetens och intresse för världens farligaste energislag. Så just den tekniken handlar bara om svenskarnas livsstil, inte om en global lösning.

EU-valet visar att det finns intresse för gemensamma lösningar
Så vem ska egentligen göra vad för att världen ska hitta en snabb väg till en rättvis klimatomställning? Politiker i demokratierna väljs av medborgare och det gör det svårt att bli vald på det som kan uppfattas som försämringar av livskvaliteten. Ett intressant undantag utgörs av valet till EU, där nog många passar på att ge sin röst åt personer som på något sätt kan skapa en rimlig balans och rättvisa inom EU 27 – området. Om samma regler gäller i alla 27 länderna och samma importregler gäller för import från länder utanför EU uppstår en slags rättvisa inom EU som en konsekvens av EU:s lagstiftning. Bekymret är att allt detta tar tid och att tiden för att klara av Parisavtalets åtaganden krymper. Men miljö- och klimatfrågan tycks få fler röster i EU-valet än nationellt.

Rika länder måste visa vägen och ge FN verktyg
Det vi i rika västländer kan göra är att gå före och investera i teknologier och i smarta lösningar som resten av världen kan kopiera och följa. Om vi visar att det går och att det är rimligt billigt och leder till större lokal och global rättvisa och avspänning ökar chansen att fler länder följer i våra fotspår. Då kan vi också med rätta ställa krav på andra länder att följa efter. Och vi ger FN något att samla länder kring.

Opinionsbildning
Det behövs opinionsbildning på olika nivåer. Folk som säger hur det egentligen ser ut och som får genomslag för dessa budskap. Det behövs också en levande och sansad debatt om vilka åtgärder som är rimliga på kort och lång sikt. Medierna och specifikt sociala medier fungerar dåligt för att utgöra en plattform för neutrala, faktabaserade diskussioner om för- och nackdelar med olika slags åtgärder. Vi behöver kanske fler medborgarråd och vägledande processer, där ”vanligt folk” får sätta sig in i frågorna och komma med förslag. Vi behöver säkerligen mer av sanning och mindre av fake news i rapporteringen, särskilt nu då AI tar allt mer plats.

Vi behöver en proaktiv industri
Industrin måste inse att deras roll är att vara proaktiva. Svälja det beska pillret med förluster i bokföringen, när fossila lösningar behöver avvecklas i förtid, personal med ”fel” kompetens inte kan vara kvar osv. Vi behöver modiga företagsledare som tar täten och visar att det går. Att de vill vara med på en omställning och inte enbart bromsa för att krama ur de sista vinstkronorna ur en förlegad teknik. Tjänstesektorn behöver utvecklas. Och produkters kvalitet bli högre för ökad livslängd osv.

Farligt med vinnare och förlorare
Ju längre vi dröjer att åtgärda klimatfrågan, desto mer sannolikt kommer auktoritära lösningar bli svaret. Den frihet som marknaden och marknadens förkämpar erbjuder sorterar människor i vinnare och förlorare. Förebilderna måste bygga på att vi alla vinner på sikt när alla klarar klimatfrågans utmaningar. En uppdelning i vinnare och förlorare innebär en farlig samhällsutveckling med grogrund för auktoritära krafter.

Att göra affärer i korrupta länder är svårt

Posted on by
Reply

Det är sorgligt att behöva skriva om kriget i Ukraina. Att det överhuvudtaget pågår ett traditionellt krig på europeisk mark är tragiskt. Inte minst mot bakgrund av hur Andra Världskriget förlöpte och hur världen trots allt samlade sig, bildade FN och bildade det som senare blev EU i syfte att förhindra nya krig på vår kontinent.

Det började med Krim
Redan när Putin 2014 gick in och ockuperade Krim och ett par regioner till borde omvärlden ha reagerat tydligare. Minns att ryssarna ”anonymiserade” sina trupper för att kunna hävda att ockupationen gjordes av ukrainska trupper lojala med Ryssland. Uppenbarligen var världens länder upptagna av annat än en relativt begränsad gränskonflikt mellan forna sovjetstater. Det gjordes vissa markeringar mot Putin, Ryssland blockerades i en hel del samarbeten och det gjordes vissa försök att blockera Ryssland ekonomiskt, frysa tillgångar osv. Men det var lite yrvaket och det räckte inte.

Svår omställning
Det tog tid för industriföretag, politiker och andra att ompröva sin tidigare optimistiska syn på hur Putins Ryssland skulle kunna integreras i världsekonomin. Tyskarna köpte fossilgas av Ryssland via Northstream, finnarna hade ett långtgående samarbete kring etablering av kärnkraftverk och många länder hade under decennier gjort affärer inne i och med Ryssland. IKEA hörde till dem.

Försäljningen var en sak, fastigheterna en annan
Direkt efter den storskaliga invasionen i februari 2022 tog IKEA beslut om att stänga sina 14 varuhus i Ryssland. Den bit som blev svårare för IKEA att avveckla var fastighetssidan. Ingka Centres heter den verksamhet som investerat stora belopp i stora köpcentra. I januari 2023 beskrevs situationen i en artikel i PS (se länk nedan). På IKEAs hemsida går det också att läsa om fastighetsbekymren. Det är naturligtvis inte helt enkelt att göra affärer i miljardklassen i en icke-rättsstat som Ryssland. En stat där motparten sannolikt är en storspelare inom den ryska maffian, och där vanliga affärsregler inte gäller. Jag kan bara föreställa mig hur svårt det måste vara att bedriva affärsverksamhet i ett land, där lagen inte gäller eller enbart gäller den som mutat sig till ”rätt” beskydd.

Inse problemen
När vi med vår måttstock och vår svenska tradition klagar på att det finns svenska intressen kvar i Ryssland behöver vi också inse hur verkligheten ser ut. I ett laglöst Ryssland, där korruptionen är en förutsättning för att få något gjort, är det helt andra regler som gäller än hos oss. Och det är mycket stora värden som står på spel. Någonstans i någons bokföring finns fastighetsvärden upptagna som inte utan vidare kan strykas. Miljardförluster på tillgångssidan kan få vilken verksamhet som helst att vackla.

Billy på ryska marknaden
En annan aspekt på att IKEA lämnat Ryssland är att IKEAs tidigare underleverantörer i Ryssland numera hittat andra sätt att få avsättning för sina produkter. Därför finns bokhyllan Billy fortfarande att köpa. Det är begripligt och troligen inget IKEA kan göra något åt. Lärdomen är att det är synnerligen riskabelt att göra affärer i korrupta länder, där rättsstaten är satt på undantag. Tyvärr finns det alltför många sådana länder idag.

Länktips: https://www.dagensps.se/foretag/ikea-tjanar-fortfarande-storkovan-i-ryssland/

IKEA skriver själva: här

Billy-hyllan säljs i Moskva (låst artikel): https://www.svd.se/a/25dw9v/ikea-kopia-i-ryssland-swed-house-i-moskva-saljer-billy-hyllor

Kärnkraftshaveriet på Tidösidan

Posted on by
2

Det senaste året har jag skrivit flera gånger om kärnkraften. Det finns ingen anledning att upprepa alla argument. (Länkar till de senaste inläggen längst ner i denna fil). Det som nu hänt är att Tidöregeringen har landat i att det enda sättet att förverkliga löftet om ny kärnkraft är att skattevägen säkra finansieringen och att dessutom binda elpriset i decennier till en garantinivå, ungefär som man gjort i Storbritannien. Det är många miljarder som Tidöregeringen på detta sätt låser upp i ett specifikt energislag. Och ingen vet hur utfallet blir, vem som egentligen ska betala.

Sämsta tänkbara mix av marknadsintresse och statligt ansvar
Energiexport sker på en öppen marknad och det blir ju märkligt om de nya verken ska exportera till underpris för att därefter få kompensation från oss skattebetalare för den låga prisnivå som exporten inneburit. På ett sätt påminner hela upplägget om hur skolkoncerner numera plundrar staten på bidrag per elev, pengar som hamnar utomlands hos skolkoncernägare utan intresse för att eleverna får bästa möjliga skolgång. Vinst viktigare än allt annat… Det går inte att sätta vinstjakten före samhällsnyttan. Vare sig det gäller skolan eller energisektorn.

Säkerhet kostar
Hur man än vrider och vänder på förslaget kommer det att bli dyrt, det blir försenat (som alla projekt blir utanför Kina) och det blir inte teknikneutralt, så som det hette före valet 2022. Att det blir dyrt att bygga nya kärnkraftverk hänger bl a ihop med erfarenheterna från Fukushima och från Forsmark, där anläggningarna visade sig vara beroende av en säker extern strömförsörjning. I fallet Fukushima gick olyckan inte att förhindra. I Forsmark var det ren tur att den externa strömförsörjningen, dieselaggregaten, startade. Två av fyra gjorde det inte när kontrollrummet var helt svart. Det hade kunnat gå helt åt pipan. (Jag har skrivit om Forsmark-incidenten tidigare).

Vem ska tjäna pengar? Producent eller konsument?
Det som få eller ingen journalist frågar vid presskonferenserna är hur kalkylen är tänkt att fördelas. Är det ägarna som ska tjäna mycket på driften av kärnkraften så att investeringarna lönar sig? Eller är det industrin som ska få billig el till varje pris? Och ska konsumenterna bli de som egentligen står för notan? Hur går detta ihop med en fri marknad? Både producenterna, industrin och konsumenterna kan inte tjäna på att elen blir dyr från kärnkraftverken. Varför borrar ingen journalist i den omöjliga ekvationen att det kommer bli omöjligt att sälja det dyraste energislaget? Är det ett förstatligande av energisektorn Tidöregeringen räknar med? Så att alla skattebetalare ska stå för förlusterna? I 20 år har Sverige haft en nettoexport av el över tid. På senare på har det handlat om ungefär 10 procent av den årliga produktionen. Detta har byggt på att vi haft ett konkurrensmässigt pris och ett överskott att sälja. Tidvis har också våra befintliga kärnkraftverk tagits ur drift, helt enkelt för att inte driva dem med förlust. Det brukar kallas planerade driftstopp, men påtagligt ofta har återstarten varit oplanerad. Med Tidöregeringens förslag blir antingen elen osåld eller så säljs den med förlust, en förlust som skattekollektivet, vi alla, kommer att få täcka i decennier. Det är precis så dumt som det låter.

Det går inte att räkna hem ny kärnkraft
Faktum är naturligtvis att Tidöregeringen har kommit till vägs ände. Ingen industri, ingen bank, ingen investerare ser en uppsida i de kalkyler som finns. Det kommer inte gå att räkna hem nya kärnkraftverk. Inte ens de små ”modulära” enheterna kommer att kunna ge en vettig kalkyl för både producent och konsument. Särskilt som både USA och Frankrike lagt ner sina mest lovande försök i serieproduktion av ”små” kärnkraftverk (stora som fotbollsplaner). Och Blykalla, med sin blykylning, vet ingen om kyltekniken kommer att fungera i den skala som erfordras och med den säkerhet som kommer att krävas. Blykalla-verken är dessutom engångs-enheter utan en tanke på kretsloppsanpassning. Och Putin har också visat i realtid i Ukraina hur kärnkraftverk lätt blir strategiska mål i en kris- och krigssituation. Ett vindkraftverk kan han slå ut med en drönare, men det ger en begränsad skada. Okända drönare har setts vid Forsmark…

Storbritannien och Frankrike sitter fast
Att Storbritannien håller liv i sin kärnkraftsindustri hänger samman med att de är en kärnvapenmakt. Även kärnvapen kräver specialister som kan ställa krav på och kontrollera kvaliteten på det bränsle som ska användas. Om för få företag och individer ägnar sig åt upparbetning och hantering av radioaktivt bränsle riskerar även vapenindustrin att hamna i svårigheter. För att säkerställa nivån på kärnvapenhanteringen, utbyte av delar, kontroller osv, krävs kunnig personal. Synergierna mellan den ”fredliga” och den militära användningen av klyvbart material är tydliga. Och har även haft inverkan på hur Frankrike agerat.

Vatten och batterier räcker långt
I den öppna debatten på sociala medier heter det ofta att ”eftersom solen inte skiner hela tiden och det inte blåser hela tiden måste vi ha kärnkraft”. Det stämmer inte. Vi har vattenkraft som kan sparas i magasinen när sol och vind står för försörjningen. Och vid överskottsproduktion kan t.o.m. vatten pumpas upp i reservoarer. Vi har alla förutsättningar att få ett väl balanserat och billigt elsystem för framtiden, särskilt som tusentals batterier, stationära och mobila, kommer att kunna ge lokal stöttning. Hela vårt elsystem blir också då mindre sårbart och vi drabbas av mindre överföringsförluster när ström alstras och används lokalt. Även prismekanismen kan användas mer offensivt för att styra tvättmaskiner till nattdrift osv.

Global lösning?
Det är också sol och vind som kommer att kunna hjälpa till globalt i klimatarbetet. Storskalig, farlig och dyr kärnkraft kommer aldrig kunna bli ett seriöst energislag i stora delar av det vi slentrianmässigt kallar ”syd”. Särskilt mot bakgrund av att vi inte vill att kärnteknologin sprids så att fler länder får tillgång till kärnvapen. Det är illa nog att antalet demokratier krymper i världen. Vi behöver inte krigsherrar runt om i världen med tillgång till världens farligaste teknologi. Det räcker att Putin svettas just nu. Det är tillräckligt oroligt. Eller att den iranska regimen får för sig att testa det man säkert försöker få fram. Världen behöver inte destruktiv teknik, vi behöver småskalig, billig, människovänlig och hanterbar energiproduktion för att åstadkomma allt det som behöver göras.

Vi kan inte vänta 20 år
Tidsfaktorn är kanske den helt avgörande. Vi kan inte vänta 20 år till på att få ett energisystem på plats. Det är illa nog att Tidöregeringen slaktat miljö- och klimatarbetet med de åtgärder man har vidtagit.

Länktips till tidigare kärnkraftstexter från 2024 och 2023:
https://christerowe.se/2024/04/nr1059-en-serios-karnkraftsrapport/

https://christerowe.se/2024/04/nr1055-lasning-energiforsk-rapport-om-den-hallbara-karnkraften/

https://christerowe.se/2024/01/nr1024-karnkraft-igen-det-finns-inget-manskligt-i-ett-omanskligt-system/

https://christerowe.se/2023/11/nr999-karnkraft-de-avgorande-motargumenten/

https://christerowe.se/2023/09/nr993-karnkraften-haller-stallningarna-ett-tag-till/

https://christerowe.se/2023/04/nr957-karnkraften-igen-sa-sorgligt-att-vi-nu-lagger-skattepengar-pa-dyr-och-farlig-energi/

Kan man koppla ihop OS och FN?

Posted on by
Reply

Ett par veckors sommar-OS från Paris kan nu summeras. I dessa tider får man vara tacksam att tävlingarna tycks ha kunnat genomföras utan att någon illasinnad person skapat kaos eller orsakat förstörelse. Jag minns ju känslan från München 1972, då terroristernas hänsynslöshet tog plats. (Att Sveriges tronföljd skulle säkras i samband med dessa spel var en annan konsekvens, 🙂 🙂 )

Unika kvaliteter
I vardagen behöver vi avkoppling och distraktion, vi behöver glädjas tillsammans med vänner och likasinnade. När det går bra för svenska atleter kan vi hitta sådana stunder och fira framgång. De svenskar som lyckades i Paris hade alla unika kvaliteter, som gjorde dem överlägsna. Att vinna med 30 centimeter och sätta världsrekord, som ”Mondo” Duplantis gjorde, är unikt. Att slå sina konkurrenter med en halv kroppslängd på 50 meter i bassängen är lika överlägset. För att inte tala om Åhman och Hellvig som utklassade motståndet i beachvolleyboll som om det var en lekstund på stranden, de höll på med.

Det räcker inte med talang
Eftersom vi inte har miljontals utövare av olika sporter i vårt land blir det unika kvaliteter som kommer fram i olika skeden. Björn Borg, Ingemar Stenmark och några till har glatt oss genom åren. Men inte utan att vara motiverade. Talang räcker inte. Att i timmar nöta detaljer är nödvändigt, att gå helt in i sin sport för att försöka bli bäst kräver en enorm satsning. Inte minst de ”nyaste” stjärnskotten, volleybollkillarna, har gjort en helhjärtad satsning för att komma dit de ville. Talang och förmågor var en bra grund, men sedan krävdes tränare, träningsmöjligheter och en envishet utöver det vanliga. Annars vinner man inte på den nivån.

Kan vi koppla ihop OS och FN?
Samtidigt pågår krig och konflikter runt om i världen. Det normala och det onormala finns sida vid sida och kontrasten blir märklig. Hur kan vi acceptera att människor dör samtidigt som världen möts och umgås, har kul och skålar för varandras framgång? Borde kanske FN-chefen vara chef även för OS? Eller tvärtom? Är det enklare för OS-generalen att få folk att enas? Klimatförändringarna rullar vidare och vi slipper bli påminda om problemen när våra hjältar tar medaljer. Kanske skulle matcherna i pingis bli mer intressanta om det inte bara var äran det gällde utan också andelen utsläppsrätter? Att en vinst i OS skulle ge fördelar i ansträngningarna för en bättre värld? Att varje medaljör från alla länder också skulle bli en ombudsman för en fredlig värld? Går det att koppla ihop OS-gemenskapen med en seriös världsgemenskap, där vi alla enas för att nå överordnade mål?

Man kan ju i alla fall önska något sådant.