Tag Archives: Ukraina

Den nya momsen måste fånga upp nytta och värde

Posted on by
Reply

Jag började intressera mig på allvar för cirkulär ekonomi 2015. Under de följande åren sökte jag (och fick) bidrag för att genomföra projekt med inriktningen social cirkulär ekonomi på Ringön i Göteborg och på Orust. Det finns fortfarande alldeles för lite projekt och initiativ som inkluderar en proaktiv syn på människan i det cirkulära, där människors olikheter och kunskaper tas till vara. En annan brist är hur ekonomin är organiserad. Staten blockerar den cirkulära ekonomin.

Staten vinner på slöseri. Så kan vi inte ha det.
Den linjära logiken och vinstjakten har alldeles för länge fått dominera hur vi ser på ekonomisk redovisning, ekonomisk utveckling och beskattning. Det gynnar staten, via moms-systemet, att vi konsumenter överkonsumerar och köper tio saker istället för två. Staten får också in moms snabbare om vi kasserar det vi just köpt och köper nytt istället. Lång livslängd, hushållning och kvalitet nedprioriteras av momssystemet eftersom staten får in mer moms om vi köper mer prylar. Moms-systemet blockerar på så sätt en hållbar utveckling. Vi behöver utveckla alternativ. Kanske något som relaterar till det långsiktiga värde som genereras och den nytta det ger.

Intressant med Ukraina, där nyttan står i fokus
När jag tar del av rapporteringen från Ukraina (se länktips nedan) och de lyfter fram civilsamhällets roll och hur man organiserat mycket av beslutsfattande på ett decentraliserat sätt och framför allt släppt kravet på ekonomisk vinst till förmån för den nytta olika lösningar bidrar med, träder en bild fram av hur den nya ekonomin skulle kunna organiseras. Dagens ekonomiska kortsiktighet och fokus på vinstackumulering behöver ersättas av långsiktighet, resurshushållning och ett fokus på vilken nytta på kort och lång sikt en verksamhet innebär.

Momsen behöver hantera kortsiktig nytta och långsiktigt värde
Istället för en moms som ökar när vi slösar med resurser borde vi ha en omvänd moms, som premierar ett långsiktigt ansvarstagande och som styr bort från felaktiga affärsmodeller. Man skulle kunna kunna tänka sig att alla betalar in en schablonskatt och därefter får möjlighet att begära tillbaka på skatten om man kan redovisa (självklart granskat och certifierat på ett rimligt sätt) att lösningen inneburit besparingar. En slags bonus eller återbäring baserad på vilken nytta en produkt gör genom att finnas och användas på ett rimligt sätt. Den nya momsen behöver på ett klokt sätt både hantera kortsiktig nytta och långsiktigt värde. Och vi kan behöva inkludera privatpersoner i systemet, så att den som bevarar funktionalitet, håller liv i en produkt, kvalitetssäkrar och vårdar en produkt utifrån vissa kriterier också kan få återbäring på schablonskatten. Det måste löna sig att ta ansvar för helheten.

Testa alternativa redovisningssätt
Det behövs också en parallell redovisning för företag, som inte enbart bygger på att optimera vinst till ägare, på bekostnad av miljö, energi, resurser och allt annat som tyvärr ofta nedprioriteras av den traditionella handeln. Vi måste kunna testa andra sätt att bokföra och redovisa hur verksamheter bedrivs, så att inte allt hela tiden syftar till att överutnyttja människor, miljö och resurser. Lösningarna behöver diskuteras och testas. Vem tar upp denna boll?

Länktips: Om hur Ukraina faktiskt kan visa vägen även för den civila ekonomin: https://christerowe.se/2026/03/nr1322-ukrainas-dronartillverkning-visar-vagen/

Ukrainas drönartillverkning visar vägen

Posted on by
Reply

Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, hade ett intressant webbinarium den 26 mars som skulle handla om Ukrainas drönartillverkning. Det var självklart ett stort fokus på hur Ukraina gjort för att vara så pass snabba och framgångsrika med sin drönartillverkning, utveckling av innovationssystem, upphandling, finansiering, kvalitetssäkring, uppskalning och utbildning som de varit särskilt den senaste tiden. Jag ska strax återkomma till några viktiga komponenter som jag noterade, men först en spin-off från diskussionen som väcktes av ett företag i textilbranschen som deltog.

Är det kriget som återigen visar vägen?
Är det framtidens industri vi ser ta form ur det fasansfulla krigets verklighet? Är det så här alternativet ser ut till det storskaliga, centralstyrda, vinstdrivna industrisamhälle vi vant oss vid? Är det Ukraina som visar vägen ut ur det linjära och storskaliga tänket? Är det ett krig som behövs för att få oss att förstå hur vi ska organisera tillverkning, innovation och optimering av transporter, råvaruflöden och profit? Frågorna blev hängande i luften för mig.

Två forskare inledde
Men först några ord om hur Ukraina klarat att utveckla en världsledande drönartillverkning mitt under brinnande krig. Maryna Brychko, ursprungligen från Ukraina, men verksam vid Blekinge Tekniska Högskola, och Pontus Braunerhjelm från Entreprenörskapsforum inledde med en genomgång av de strukturer och arbetssätt Ukraina valt.

Lärdomar från Ukrainas innovationssystem

Decentraliserat på alla beslutsnivåer
Det som skiljer Ukrainas system från många andra länders är hur man valt att decentralisera allt för att skapa korta och snabba beslutsvägar. Detta har inneburit att kunskapslooparna har kunnat vara extremt korta. Erfarenheter från krigszonen har snabbt kommit tillbaka till entreprenörer och beslutsfattare, så att verklighetens funktionalitet snabbt kommit att plockas upp i de modifieringar man gjort av systemen. Allt har också byggt på en både bred och tillräckligt avancerad utbildning av många ukrainare, så att förståelsen för både mjukvara och hårdvara har varit hög.

Storskaligheten blir akterseglad
I den paneldebatt som följde nämndes hur det svenska systemet bara har en beställare, FMV, som dessutom har ett stort antal regler och bestämmelser, som gör det svårt för ett innovativt företag att lyckas i Sverige. Ett slags Moment 22 nämndes, där det i praktiken blir omöjligt för ett litet företag i Sverige att lyckas förrän man är stort, och stort kan man ju bara bli om man lyckas få en order som gör att verksamheten kan växa.

Snabbt, småskaligt och kompetensbaserat
Loop-systemet, där kunskapen tas till vara direkt från verkligheten, var något som gång på gång nämndes. Och hur man sjösatt program i Ukraina med syfte att underlätta diversifiering och decentralisering, samtidigt som man möjliggjort uppskalning av framgångsrika koncept. Snabbheten och kvaliteten på det som utvecklas blir på så sätt enastående, samtidigt som det naturligtvis blir svårt att hålla fast vid enhetlighet och utbytbarhet. I frontlinjen blir det därför viktigt att snabbt kunna ta till sig ny teknik och nya sätt att arbeta. Här förstod jag att den generella utbildningsnivån i Ukraina är starkt bidragande till framgångarna. Förstår man hur saker hänger ihop blir det lättare att ta till sig instruktioner.

Om vi tänker bort kriget…
Det intressanta ur hållbarhetshorisont är vilka drivkrafter som tar över när det inte längre är vinstintresset, ägandet och storskaligheten som styr. I den decentraliserade affärsmiljön är närheten till ”marknaden”, nyttjaren, avgörande, och att vara relevant med kvalitet, funktionalitet och tillförlitlighet. Om vi för ett ögonblick tänker bort kriget och tänker vad av detta har med framtidens hållbara ekonomi att göra?

Är detta framtidens industri?
Det en viktig tanke att släppa ägandet och vinstjakten som det primära, utan i stället att se till helheten, nyttjandet och funktionen. Hur tar vi fram produkter som löser de uppgifter vi har att lösa? Och hur ser drivkrafterna ut när kriget upphört? Vad gör att nya produkter tas fram, skalas upp tar plats i vår vardag? På vems initiativ när det inte längre handlar om ett lands överlevnad? Är det småskaliga nätverk av sammanlänkade producenter som hjälps åt att lösa konkreta uppgifter? Och hur ska ekonomin kring produktionen se ut? Finns det vinst? Systemen för redovisning och skatt, hur ska de designas? Och hur ska överskottet i så fall fördelas eller ens beräknas när användaren är involverad i utveckling, kvalitetssäkring och dokumentation?

Mycket ställs på huvudet
Modellen kullkastar mycket av det vi brukar ta för självklart, men här öppnas kanske en dörr till framtiden som vi behöver analysera noga. Jag får återkomma när jag funderat ett varv till.

Länktips: IVA om Ukraina och drönare: https://www.iva.se/kunskapsoversikt-ukraina

Spårvagnar och sopbilar till Ukraina

Posted on by
Reply

Att hjälpa Ukraina kan göras på olika sätt. I nyhetsflödet handlar det oftast om olika vapensystem, satellitkopplingar och militära resurser. Men det som också behöver nämnas är hur andra än toppmilitärer och regeringar agerar. Spårvagnar och sopbilar kan också göra skillnad.

Länge har det rullat spårvagnar här
I Göteborg rullar spårvagnar sedan 1879. Till en början var de dragna av hästar, men 1902 kom de elektriska vagnarna i drift. Steg för steg har vagnparken och biljettsystemet moderniserats. Och nu är det dags att fasa ut de äldsta vagnarna som fortfarande är i drift. De heter M29 och byggdes mellan år 1969 och 1972 i Örnsköldsvik av Hägglunds.

Modell 29

Förr byggde man teknik för att den skulle hålla länge….
Nu har man ersatt dessa gamla trotjänare med nyare vagnar med lågt golv och mer plats så de äldsta vagnarna ska inte längre rulla på Göteborgs gator. Istället kommer 40 st av dessa fungerande spårvagnar skickas till Ukraina, där de förhoppningsvis kan göra nytta i kollektivtrafiken i staden Mykolajiv. Ukraina har ju som bekant tvingats satsa enorma resurser på vapensystem och för att kompensera för bortfallet av produktion i industrin, när personalen tagits ut i tjänstgöring i kriget. För Göteborgs Spårvägar är lösningen dessutom en vinst. Att skrota de 40 vagnarna hade blivit dyrare än att frakta dem till Ukraina. Win-win. (Länktips nedan).

Sopbilar är inte heller så dumt
Och inte nog med det. Även sopbilar kan skänkas när de inte längre behövs eller kanske inte längre uppfyller strikta system-, funktions- eller säkerhetskrav i Sverige. Två sopbilar kommer i vår att skickas från Hässleholm till Ukraina. Den ena går till Rohatyn, den andra till Lviv. Men det är inte de första sopbilarna som gått från Sverige till Ukraina. Kristianstad skickade förra året en biogasdriven sopbil för att hjälpa Ukraina, staden Luzova, på ett konkret sätt. (Länktips nedan). När dessa nyheter hamnar på Facebook är naturligtvis ilskan stor bland många. ”Varför ska mina skattepengar gå till ett annat land?” och ”Snart säljs väl bilarna till ett tredje land…” och liknande. Sorgliga kommentarer och ett uttryck för den bristande solidaritet många människor tydligen känner med andra drabbade. Egoismen sitter tydligen djupt hos vissa och man förstår inte hur ömsesidig hjälp faktiskt stärker banden mellan människor. Vi hade önskat samma hjälp från andra länder om rollerna vore omvända. De kommuner som ser en möjlighet att hjälpa till gör helt rätt, tycker jag.

Olika villkor
Det är svårt att tänka sig hur livet efter fyra års krig ter sig i Ukraina. Hur är det att gå i skolan? Hur är det att sova och aldrig veta om man måste skynda sig till ett skyddsrum? Hur är det att inte veta om nära och kära kommer tillbaka från fronten? Hur är det när strömmen går, vattnet tar slut eller internet fallerar hela tiden? Vad gör det med ett samhälle? Här hemma diskuteras Mello-vinnare och -förlorare som om det var en kamp på riktigt. Det är så konstigt. Humanism och anständighet är tydligen på undantag.

Länktips: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/goteborg-donerar-40-sparvagnar-till-ukraina

https://www.avfallsverige.se/aktuellt/nyheter/forsta-biogassopbilen-till-ukraina

https://www.kristianstadsbladet.se/hassleholm/tva-sopbilar-skanks-till-ukraina-enorm-gladje/

Att göra affärer i korrupta länder är svårt

Posted on by
Reply

Det är sorgligt att behöva skriva om kriget i Ukraina. Att det överhuvudtaget pågår ett traditionellt krig på europeisk mark är tragiskt. Inte minst mot bakgrund av hur Andra Världskriget förlöpte och hur världen trots allt samlade sig, bildade FN och bildade det som senare blev EU i syfte att förhindra nya krig på vår kontinent.

Det började med Krim
Redan när Putin 2014 gick in och ockuperade Krim och ett par regioner till borde omvärlden ha reagerat tydligare. Minns att ryssarna ”anonymiserade” sina trupper för att kunna hävda att ockupationen gjordes av ukrainska trupper lojala med Ryssland. Uppenbarligen var världens länder upptagna av annat än en relativt begränsad gränskonflikt mellan forna sovjetstater. Det gjordes vissa markeringar mot Putin, Ryssland blockerades i en hel del samarbeten och det gjordes vissa försök att blockera Ryssland ekonomiskt, frysa tillgångar osv. Men det var lite yrvaket och det räckte inte.

Svår omställning
Det tog tid för industriföretag, politiker och andra att ompröva sin tidigare optimistiska syn på hur Putins Ryssland skulle kunna integreras i världsekonomin. Tyskarna köpte fossilgas av Ryssland via Northstream, finnarna hade ett långtgående samarbete kring etablering av kärnkraftverk och många länder hade under decennier gjort affärer inne i och med Ryssland. IKEA hörde till dem.

Försäljningen var en sak, fastigheterna en annan
Direkt efter den storskaliga invasionen i februari 2022 tog IKEA beslut om att stänga sina 14 varuhus i Ryssland. Den bit som blev svårare för IKEA att avveckla var fastighetssidan. Ingka Centres heter den verksamhet som investerat stora belopp i stora köpcentra. I januari 2023 beskrevs situationen i en artikel i PS (se länk nedan). På IKEAs hemsida går det också att läsa om fastighetsbekymren. Det är naturligtvis inte helt enkelt att göra affärer i miljardklassen i en icke-rättsstat som Ryssland. En stat där motparten sannolikt är en storspelare inom den ryska maffian, och där vanliga affärsregler inte gäller. Jag kan bara föreställa mig hur svårt det måste vara att bedriva affärsverksamhet i ett land, där lagen inte gäller eller enbart gäller den som mutat sig till ”rätt” beskydd.

Inse problemen
När vi med vår måttstock och vår svenska tradition klagar på att det finns svenska intressen kvar i Ryssland behöver vi också inse hur verkligheten ser ut. I ett laglöst Ryssland, där korruptionen är en förutsättning för att få något gjort, är det helt andra regler som gäller än hos oss. Och det är mycket stora värden som står på spel. Någonstans i någons bokföring finns fastighetsvärden upptagna som inte utan vidare kan strykas. Miljardförluster på tillgångssidan kan få vilken verksamhet som helst att vackla.

Billy på ryska marknaden
En annan aspekt på att IKEA lämnat Ryssland är att IKEAs tidigare underleverantörer i Ryssland numera hittat andra sätt att få avsättning för sina produkter. Därför finns bokhyllan Billy fortfarande att köpa. Det är begripligt och troligen inget IKEA kan göra något åt. Lärdomen är att det är synnerligen riskabelt att göra affärer i korrupta länder, där rättsstaten är satt på undantag. Tyvärr finns det alltför många sådana länder idag.

Länktips: https://www.dagensps.se/foretag/ikea-tjanar-fortfarande-storkovan-i-ryssland/

IKEA skriver själva: här

Billy-hyllan säljs i Moskva (låst artikel): https://www.svd.se/a/25dw9v/ikea-kopia-i-ryssland-swed-house-i-moskva-saljer-billy-hyllor

Är krig en bagatell?

Posted on by
Reply

Nästa år är det sommar-OS i Paris, med start den 26 juli. Nästa år är det också tio år sedan anonymiserade ryska trupper invaderade Krim och de östra provinserna av Ukraina. Sedan dess har västvärlden med varierande framgång försökt använda ekonomiska sanktioner mot Ryssland. När Putin angrep Ukraina i februari 2022 trodde många, säkert han själv också, att kriget skulle kunna vinnas relativt snabbt. Det kallades en specialoperation och beskrevs i det officiella Ryssland som en fullt rimlig insats.

Hur ser vi på kriget i Ukraina?
Snart två år senare håller Ukraina emot, än så länge relativt väl understödda av västliga länder. Längs fronten bombas städer sönder och samman och det kommer att ta decennier att återuppbygga landet när väl striderna är slut. Frågan är om kriget i Ukraina ska betraktas som något stort, avgörande, i vår samtid eller om det är en bagatell, eller något som kan tillåtas pågå samtidigt som allt annat?

Är krig normalt?
Inte minst gäller detta underhållning, idrott och andra aktiviteter, som inte kan beskrivas som livsavgörande eller ha högsta prioritet. Är OS i Paris något som ska pågå mitt under ett krig i Europa? Hur ”normalt” är det att bortse från att det pågår ett krig? Kommer kriget i Gaza pågå nästa sommar? Är det då rimligt för olika länder att mötas i ett sportsligt mästerskap? Var går gränsen för normalitet?

När ska vi bry oss?
Hela frågan kan vidgas till en fråga om de globala nödlägena. En miljon arter (av planetens åtta) är hotade av människans framfart. Vi har ett pågående hot om irreversibla klimatförändringar, hot mot livsmedelsförsörjning och vattenresurser, osv. Är det rimligt att bortse från tillståndet i världen för att umgås och tävla i olika idrotter? Eller när blir det orimligt? Hur allvarligt måste världsläget bli för att OS i Paris eller kommande OS ska ställas in?

Vad är viktigt?
Man kan också fundera på vilket ansvar individen har. Politiska ledare som har möjlighet att påverka världsutvecklingen kan välja att göra en insats för mänskligheten. Eller, som i fallet Fredrik Reinfeldt, ägna sig åt Svenska Fotbollsförbundets utveckling. Han kunde ha använt alla sina politiska kontakter till att påverka något av det som verkligen betyder något. Men han valde fotbollen. Antagligen för att fotbollen är viktig för honom. På samma sätt har vi alla ett val. Vi kan använda vårt engagemang för något viktigt. Och vad som är viktigt bestämmer vi själva.

En framtida gåta
Varför gjorde ni ingenting, kommer framtidens generationer fråga? Ni visste vad problemet var, ni visste vad som behövde göras och då valde ni att spela spel. Kommer framtida arkeologer att hitta förklaringen bakom detta?

Även om kriget inte får förloras är varje dag dyrbar på ett annat sätt

Posted on by
Reply

Det är nästan ett år sedan Ukraina invaderades. Putin visade för de egna och för omvärlden vad han egentligen tänkt sedan länge, att det är dags för Ryssland att återupprätta det geopolitiska inflytande Sovjetunionens kollaps innebar. Revansch och återställd ordning skulle råda. Testet 2014 med ockupationen av Krim och ett par områden i östra Ukraina hade ju fungerat. USA var mest intresserade av sina egna frågor. Det fanns inte mycket som talade för att Ukraina skulle kunna stå emot ett snabbt anfall från rysk sida. På några månader skulle Ukraina intas och EU:s och NATO:s obeslutsamhet skulle hjälpa Putin att ta kontroll. Så var nog planen. Allt var förberett. Trupp stod samlad vid gränsen, det skulle bli en ganska snabb inmarsch och motståndet skulle vara försumbart. Så såg det ut.

Underskattning
Putin underskattade motivationen. De egna trupperna visste knappt varför de var på väg in i Ukraina. Medan ukrainarna slogs för sin frihet och sin framtid. Ett år efter invasionen ser man hur president Zelenskyj har åldrats, samtidigt som han kommit att personifiera ett folks strävan efter självbestämmande och demokrati. Han är bara 45 år, men har en stor fördel i relationen till sina landsmän, han är inte en del av den korrupta historia som tidigare makthavare i varierande grad varit en del av. Han är en ledare med en helt annan bakgrund och därmed mycket trovärdig.

Motståndet är viktigt, liksom tanken på en möjlig fred
EU tog sig relativt snabbt samman och enades i stödet för Ukraina, låt vara att Polen gör mer och Ungern gör mindre, men enigheten har varit tydlig. EU:s ledare inser att Putin får inte vinna sitt krig. Ukraina bombas decennier bakåt i tiden. Även om kriget tar slut idag måste väldigt mycket byggas upp igen och det kommer att ta tid att få landet på fötter. Män har stupat, barn har fått sin barndom förstörd, det vanliga livet har blivit ovanligt och såren djupa. Samtidigt som motståndet mot det orättfärdiga angreppet måste vara starkt så måste också tanken på en möjlig fred hållas levande. Krig får inte vara det naturliga tillståndet.

På flera platser och under lång tid
Iran och Irak krigade i nästan ett decennium. Ingenting förändrades egentligen, mer än att samhällena skadades och människor dog. I Afghanistan har det krigats i decennier. Vad händer med människor som lever hela sina liv i krigets vanvett? På liknande sätt pågår strider runt om i världen. I Gaza, i Jemen, i Etiopien (där en av de krigande till och med hann få Nobels fredspris strax innan det senaste kriget bröt ut!) och på många andra håll. I Korea är det vapenstillestånd, inte fred, mellan Nord och Syd sedan 50-talet.

De stora frågorna hamnar i skymundan
Och medan alla dessa strider pågår hamnar civilisationens öde i skuggan. Vi har några år på oss att komma till rätta med 1900-talets gigantiska misstag att plocka upp fossila energibärare och elda upp dem så fort vi kunde. Att vi därmed ändrar hela spelplanen för djur, växter och allt levande på planeten har vi känt till, men har tydligen extremt svårt att åtgärda. Och inte nog med det. 69 procent av att djur, fåglar och fiskar har försvunnit på kort tid. Artutrotningen pågår för fullt. Och då blir det inte lättare av att olika potentater envisas med att kriga.

Är vi mogna för vårt ansvar?
I stället för att ägna vår uppmärksamhet åt det som verkligen är långsiktigt viktigt, tvingar Putin och hans gelikar oss att fokusera på fel saker. Det är som att mänskligheten inte är redo att bära ansvaret för sin egen framtid. Som om vi ännu inte nått en mognad som motsvarar de resurser och förmågor vi har. Vi är fortfarande kvar i sandlådan och bråkar, trots att vi borde veta bättre. Det är dags att damma av en gammal uppmaning: Mot bättre vetande (!)

Vilhelm Mobergs ord talar till oss idag

Posted on by
Reply

”Det ofria ordets tid” är en bok som samlar ett antal av Vilhelm Mobergs texter från 40-talet och framåt. Det var ofred i världen. På nära håll krigade grannländer, stormakter och diktatorer om herravälde över mer än vad de hade. Boken gavs ut på 90-talet av Vilhelm Moberg-sällskapet och har en initierad inledning, ett förord, av Anna-Karin Carlstoft, som sätter in texterna i ett politiskt och kulturellt sammanhang. Sanningen och modet att säga sanningen kan sägas vara en röd tråd i hela boken. Rättspatos är ett ord som dyker upp. Vilhelm Moberg såg det han ogillade och beskrev det på ett sätt som inte kunde missförstås. Det sorgliga är att boken är viktig idag.

Finland en förebild för Putins anfall på Ukraina?
Sverige såg på när Stalin anföll Finland 1939. Finland hade blivit ett fritt land bara ett 20-tal år tidigare och varit en självstyrande del i tsardömet sedan Sverige förlorade Finland 1809. Stalin såg på Finland på ett sätt som drygt 80 år senare Putin skulle se på Ukraina. En buffert, där det fanns ryska intressen, ryskspråkig befolkning och land att erövra. I det finska vinterkriget 1939-1940 förlorade Finland 10 procent av sin landyta och drygt 20 000 soldater. I Leningrad svalt 10 000 personer ihjäl eftersom den sovjetiska militären tog hand om all transportkapacitet. Från Sverige ställde knappt 10 000 frivilliga upp på den finska sidan. Övriga Norden hade ännu inte drabbats av kriget. Det skulle dröja till april 1940, då Hitler såg det strategiskt viktiga i att besätta Danmark och Norge. Den norska frihetskampen blev något som Wilhelm Moberg aktivt engagerade sig i.

Bakgrunden till transiteringstrafiken 1940 – 1943
Den svenska samlingsregeringen under Per Albin Hanssons ledning tassade synnerligen försiktigt för att inte stöta sig med den tyske ledaren, som i Sverige hade många supportrar. Per-Albin Hansson ville inte dra in Sverige i kriget och formulerade tydligt att vi stod neutrala. Inget av de krigande länderna skulle se Sverige som fiende, var tanken. Ännu var Hitler och Stalin på samma sida. Motståndet i väst bestod av en i praktiken besegrad fransk militär och en beslutsam brittisk motståndsanda, där Winston Churchill envetet höll fast vid motstånd och kamp mot de aggressiva tyskarna. USA förhöll sig passiva. Den svenska regeringen tillät i juni 1940 transiteringstransporter av tyska trupper genom Sverige. Det hette att det var soldater på permission, men i praktiken handlade det om att Tyskland behövde flytta trupp och att göra detta till sjöss var farligt – desto säkrare var det att använda svenska järnvägar.

Det kan gå fort från demokrati till ett slutet samhälle
I den svenska debatten var det känsligt att ifrågasätta regeringens handläggning, och trots att kritik riktades mot den svenska hjälpsamheten gentemot Tyskland kunde ändå transiteringarna fortsätta under drygt 3 år till augusti 1943. Riksdagen fick aldrig möjlighet att ta ställning till permittenttågen, avtalet gjordes upp mellan regeringarna i Tyskland och Sverige. I kris- och krigstider handlar det om snabba beslut, som heller inte alltid kan ställas under demokratisk kontroll. Det är viktigt att inse vilken avgörande betydelse det har att det finns en öppen debatt och en fri tillgång till korrekt information. I glidningen från ett öppet till ett mer slutet samhälle, där kontrollen över verklighetsbeskrivningen kan bli avgörande, är det viktigt att vara observant på vem som vinner på att vinkla sanningen.

Det är viktigt att sanningen får sägas
Wilhelm Mobergs enträgna ifrågasättande av den svenska regeringens undfallande attityd gentemot Tyskland sticker ut. Det var till stor del genom att publicera sina texter i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där Torgny Segerstedt var chefredaktör, som Moberg kunde nå ut till allmänheten. En handfull andra tidningar ställde sig på det fria ordets sida. Hur lätt det är att glida in i en icke-demokratisk, auktoritär, samhällsstruktur visar exemplen från andra världskriget. Det blir tydliga varningar till oss i nutid att det är lätt att frångå stolta principer om öppenhet och demokrati när verkliga hot tar form. Vi ser nu hur ryska statligt kontrollerade medier beskriver kriget i Ukraina som att ryska trupper gjort en god insats och bekämpat fascister i Ukraina. När det i själva verket är ryssarna själva som stått för människofientliga och vidriga handlingar mot civilbefolkningen i Ukraina.

Låt oss lära av historien och inte släppa fram de auktoritära krafterna
Vilhelm Moberg visar oss hur viktigt det är att försvara det fria ordet för att stå upp för det fria, öppna, demokratiska samhället. Alla de svenska partier som inför valet i höst tänker låta ett eventuellt maktinnehav baseras på stöd från autoritära krafter, som SD, behöver ta sig en ordentlig funderare. Vad är det för mekanismer och processer man då öppnar upp för? Vilka inskränkningar i det fria ordet och det demokratiska samhället är det man därmed öppnar dörren för?

Hur känns det nu för högerextremisterna?

Posted on by
Reply

När Putin bestämde sig för att angripa Ukraina kastades Europa tillbaka till en tid vi trodde vi hade lämnat bakom oss. Ett angreppskrig på europeisk mark – vem kunde tro att det skulle bli verklighet? Och varför nu? Trodde Putin att EU och ”väst” var så försvagat att man inte skulle reagera? Var han övertygad om att det skulle gå nästa lika lätt som när hans ”anonyma” trupper 2014 intog de östra provinserna av Ukraina och Krim? Föll Putin i själva verket på systemets egna underminering av sanningen?

Missbedömningar – ett inbyggt systemfel i de auktoritära styrena
I 10 år eller mer har Putin stöttat högernationalister i Europa: Le Pen, Orban, Brexit, Åkesson och på ett påtagligt sätt bidragit till en snedvridning av debatten i väst. Trollfabriker har de kallats, de som med nätet som bas har arbetat för att destabilisera demokratierna och skapa misstro. Han hade också säkert mer än ett finger med i spelet när trump vann över Hillary Clinton 2016. I ett auktoritärt system rapporteras framgångar på ett överdrivet sätt. Trollfabrikernas arbete beskrevs antagligen i succétermer för att göra ledaren nöjd. Och därmed blev Putin övertygad om att hans underminering av demokratierna i väst var tillräckligt långt gången för att göra det svårt för EU och NATO-länderna att enas om motåtgärder när Ukraina invaderades.

Vem är Putins fiende?
Det måste kännas märkligt nu att under mer än ett decennium ha gynnats av Putins trollarméer och haft Putin som ”kompis” och plötsligt tvingas höra att de krafter Putin säger sig vilja bekämpa i Ukraina är ”fascister och nazister”. Vem är vän och vem är fiende i Putins värld? Eller saknar orden betydelse? Är det bara ord som man kan slänga sig med? Sprungna ur en högernationalistisk stöveltrampande skinnskallekultur måste det ändå kännas märkligt för den hårda kärnan av SD-folket att Putin säger sig gå till krig mot just de högerkrafter man själv utgör en polerad gren av.

Kaoset behövs för att motivera odemokratiska aktioner
Eller så är ideologierna meningslösa. Och att allt bara handlar om sätt att komma till makten, att åsidosätta demokratin och att skapa ett momentum för ett maktövertagande. Som när Åkesson i höstas stod på Göteborgs gator och hävdade att det måste införas undantagstillstånd och sättas in svensk militär på gatorna, något som t.ex. Aftonbladet den 2 oktober 2021 sammanfattade så här: ”Jimmie Åkesson hann kräva både undantagstillstånd, något som inte är möjligt i Sverige, och en militär insats innan polisen sa att den huvudmisstänkte var en enskild rättshaverist. SD:s ryggmärgsreflex är oerhört talande. Vad hade hänt om de faktiskt haft inflytande på regeringen? Och om polisens besked inte hade kommit så fort?”

Den goda tolkningen är att vi nu sätter punkt för despoternas tid
Den goda tolkningen av hur världen utvecklas är att det vi ser är de destruktiva krafternas sista försök att förhindra en rättvis och hållbar utveckling. Att Putins agerande egentligen är hans enda sätt att bibehålla makten, eftersom förtryck av och ofrihet för flertalet medborgare aldrig kommer att kunna bestå. Den sämre tolkningen är att vi som civilisation ännu inte har nått den mognad som krävs för att på allvar forma ett samhälle i balans med vad naturen och ett socialt ansvarstagande kräver. Det känns bättre att hoppas på den första tolkningen – att det vi nu bevittnar är ondskan som faller i sin egen propagandafälla och sätter punkt för despoternas tid.

Talet som ingen höll den 13 mars till stöd för Ukraina

Posted on by
Reply

Det här talet var det ingen som höll vid manifestationen på Gustaf Adolfs Torg i Göteborg den 13 mars till stöd för Ukraina. Det hölls flera andra bra tal, men inte just detta. Det saknades, tycker jag.

Kära vänner.

Idag upplever vi i Europa något som vi trodde hörde till historien, ett krig som, precis som alla krig, skapar ett oerhört lidande, meningslös död och fruktansvärd förstörelse. Det som händer nu visar det sämsta hos människan.

Makten, våldet och hänsynslösheten visar sitt grymma ansikte och utsätter oskyldiga för obeskrivligt lidande. Det är kallt, det är ont om mat, vatten, värme och basala behov kan inte täckas. Miljoner människor flyr och vi kan inte bara titta på. Vi måste reagera som medmänniskor, visa vårt stöd för alla dem som drabbas i denna hemska tid.

Det är demokratin, medmänskligheten, friheten och freden som utmanas just nu. Vi har tagit allt detta för självklart, vi som i vårt land har sluppit krig i mer än 200 år. Nu utmanas framtiden av dunkla krafter. I denna stund blir det viktigt att ta ställning emot det onda, att försvara vår demokrati och vår livsstil men också att ta ställning för det goda. Lika mycket som vi tänker försvarsförmåga måste vi tänka livsglädje, medmänsklighet och människokärlek.

Det är freden, friheten och demokratin som möjliggör ett välfärdssamhälle, en fungerande skola, vård och omsorg, en god ekonomi för flertalet, där miljö och livsbetingelser utgör inramningen för ett socialt fungerande samhälle. Vi kallar det gärna grönt. Det kan också kallas rättvist och framtidssäkrat. Och det är den tanken vi alla behöver stå upp för, oavsett partitillhörighet.

Samhälle betyder att göra saker tillsammans med, inte mot, andra människor. Vi är medmänniskor och nu testas vår förmåga att visa medmänsklighet. Vi kan hjälpa de utsatta i Ukraina, räcka ut en hand, avstå lite av vår egen bekvämlighet för att hjälpa människor i nöd. För drygt en generation sedan la vi ungefär 30 procent av vår lön på livsmedel, idag är det 12 procent. Att ständigt mäta allt i pengar kan leda oss fel, eftersom det mest värdefulla i livet är sådant som inte kan mätas i pengar. Vänskap, glädje, kärlek och solidaritet med andra människor är exempel på det omätbara.

Idag är vi alla medmänniskor som vill välja vår framtid. Och den måste bygga på fred, frihet och demokrati. Ukrainas kamp är vår kamp.

Tack.

Jag vill inte, men måste skriva om kriget

Posted on by
Reply

Det känns overkligt att det pågår ett krig i Europa. Ryssland såg det som den bästa vägen framåt att angripa Ukraina med stora truppstyrkor från tre håll. Putin tror att han därmed ska gå till historien som den som återupprättade någon slags rysk dominans i östra Europa. Det tycks handla om att försöka återställa bilden av ett starkt Sovjet-liknande samhälle, där ryska intressen hade förtur. Det är overkligt alltihop. Napoleontidens kejsare är döda, slagfälten är namn i historieböckerna, inte adresser på Google. Det är så fel, alltihop.

Zelenskyj försvarar inte bara Ukraina
Ukrainas ledare, Zelenskyj, är en ledare av oväntad kaliber. Det kan inte vara lätt att ta på sig den roll han nu har. I praktiken är han det öppna och demokratiska samhällets motkraft mot de auktoritära krafter som länge försökt ta makten. Vi såg det med trump, med britternas isolering efter Brexit, med nationella frontfigurer som Le Pen i Frankrike, Orban i Ungern och nationalisterna i Polen. Den organiserade egoismen hittade sätt att koppla ihop ekonomiska klyftor (orsakade av nyliberala marknadsåtgärder på många områden, inte minst välfärden) med migration och folkförflyttningar. En särskild variant av auktoritärt styre tog först form i grupperingar som Talibaner och Al Qaida och utnyttjade ett maktvakuum i Irak för att forma det vi kallar IS. Ondskan har många ansikten.
Zelenskyjs kamp är allas vår kamp. Det är väl därför han får så stort moraliskt stöd.

Snabbt en ny karta
Flera av västländerna har fått sina varianter av partier med nationalistisk agenda och en mer eller mindre uttalad auktoritär profil. Flera av dem har fått stöd från Putin och tackat för hjälpen genom att framträda i regimtrogna medier i Ryssland. När det nu brände till och EU tvingades välja väg är det intressant att notera hur Orban ställt sig bakom EU:s sanktioner och att en sådan antidemokrat som Erdogan i Turkiet nu hojtar om att vilja bli insläppt i EU-kretsen. Som om hans förtryck av minoriteter i det egna landet plötsligt skulle vara bortglömda. Men Erdogan inser att hans vänskap med Putin kanske inte räcker för att hålla igång den turkiska ekonomin. Kartan ritas om och ingen vill sitta med Svarte Petter.

Liknelse med skolgårdsbråk
På ett plan påminner hela situationen om ett bråk på skolgården. Skolans buse ger sig på ett lämpligt offer, en grabb som fått lära sig av föräldrarna att inte slåss. Att försvara sig utan att tillgripa våld är en typisk skolgårdsfråga. Zelenskyj är just nu den angripne, som inte kan räkna med att ”kompisarna” försvarar honom mot busen, annat än indirekt. Skolans buse tycks i alla fall ha blivit av med sin skolväska och sin dator, hans cykel har ingen luft i däcken och gymnastikskorna är borta. ”Kompisarna” agerar på andra sätt för att stötta Zelenskyj mot Putin. Idrott är ju viktigt för många som vill visa sig starkast i klassen. Och utan dator blir det svårt att fixa allt, som att tjäna pengar. Gänget runt ”busen” tycks också bli av med sina racercyklar och andra tillgångar.

”Rumsrena”, nja det var väl lite förhastat, kanske ?
Inrikespolitiskt i Sverige kommer Putins angrepp på Ukraina spela roll in i valrörelsen. Att Åkesson inte förmådde sig att tydligt ta avstånd från Putin när han fick valet ”Biden eller Putin” i intervjun i SVT kommer att förfölja honom. Nu när Putin har visat sitt rätta ansikte och vad han är beredd att göra för att åsidosätta demokratin och människors rätt att forma sin egen framtid. Även för högerpartierna i övrigt blir det ett problem att involvera ett parti som SD i ett regeringsalternativ. Kristersson har länge försökt framställa SD som rumsrent och möjligt att samtala med, ivrigt stöttad av näringslivsfolk som till varje pris vill få bort S-regeringen.

Hellre SD än S ?
Kanske ännu mer komplicerad är situationen nu för L och Sabuni eftersom hon så tydligt valt att hellre ge SD inflytande över Sveriges utveckling, än S. Partiets låga förtroendesiffror lär inte stiga när valet av att hellre acceptera SD-politik än S-dito ska bedömas på valdagen. Ett liberalt parti som hellre släpper fram auktoritära antidemokrater än socialdemokrater kommer att ha svårt att hitta väljare och sympatisörer som kan lita på vad partiet egentligen vill med sin liberala idé i ett antiliberalt sammanhang.

Sanning kontra lögn
På ett överordnat plan handlar Ukrainas kamp om sanning kontra lögn. Om Putin går segrande ur kampen har hans bluff om ”nazister i Ukrainas ledning” och ”folkmord på ryssar i Ukraina” lönat sig. Och Orwell fick rätt.