Svenskans ställning i Finland – några frågor till Åkesson

Om Aktuelltredaktionen på SVT är oroliga att kritiska frågor kan få Tidögänget ska skära bort tjänster i Public Service skulle väl ändå TV4-Nyheterna kunna plocka upp några av de här frågorna. För nog är det ganska anmärkningsvärt?

Aktuella frågor till SD:s partiledare Jimmie Åkesson
Den första frågan till Jimmie Åkesson bör naturligtvis handla om att han är glad att valet i Finland gick så bra för Sannfinnländarna, vilket han rimligen bekräftar, eftersom han var där och kampanjade för dem.
Därefter finns det ett antal intressanta frågor att ställa.

  1. Sannfinnländarna ser bara nackdelar med den svenska kulturen i Finland och vill marginalisera den. Det låter konstigt att ni inom SD ställer upp på detta. Man trodde ju annars att ni vill värna det svenska språket och den svenska kulturen?
  2. Det finns många nationalister, inte minst i era egna led, som gärna firar 30 november, minnet av den svenska stormaktstiden, en tid då Finland var en del av det svenska riket, då svenskar grundade universitet i Åbo och i lettiska Riga för att ta två exempel. Är denna vurm för stormaktstiden bara en påhittad kuliss som inte betyder något idag? Minnet av ett stort och inflytelserikt Sverige har egentligen noll betydelse?
  3. Betyder ert stöd till Sannfinnländarna att alla minoriteter, även svenska minoriteter, ska anpassa sig till majoriteten? Det finns inget värde i en minoritetskultur som ni vill värna? Inte ens om minoriteten är en svensk befolkning med tusenårig historia på platsen?
  4. Så när vi svenskar gläds åt att det firas svensk midsommar i Minnesota i USA, eller när svenska Hollywoodfruar gör succé i olika sammanhang är det totalt ointressant och inget som ska uppmärksammas? Att det finns utlandssvenskar i många länder som mot alla odds håller kvar vid svenska traditioner – det är helt meningslöst menar ni inom SD? Det svenska arvet får gärna gå förlorat om det råkar befinna sig på fel plats. Är det så man ska tolka er?
  5. Är det så att även de svenskar som trotsade ödet och sökte sig en bättre framtid i ett framtidsland som USA gjorde fel i era ögon? Det var fel av alla svenskar att lämna landet och söka sig en försörjning utomlands? Det var fel av den miljon svenskar som lämnade landet? På samma sätt som ni nu anser det fel att andra människor söker sig hit? Är det så man ska förstå era värderingar?
  6. Det ni hoppas i Finland är således att det svenska språket, den svenska kulturen och allt som kan kallas svenskt får mindre betydelse än idag och att de som kan helst lär sig tala finska eller reser från Finland till Sverige?
  7. Gäller det även alla ålänningar? Ska Sverige ta emot alla från Åland, där ju det svenska språket är totalt dominerande? Varför kan de inte få bo kvar där de bott i generationer? Med vilken rätt tvingar ni i så fall en svenskbygd att upphöra att vara svensk?
  8. Är det detta ni menar när ni talar om ”folkutbyte”? Att staten ska bestämma vem som ska bo var och att kultur och identitet inte ska spela någon som helst roll? Det är svårt att förstå hur er politik hänger samman. Kan du förklara för tittarna på vilket sätt det skulle vara bra för ålänningarna att tvingas lämna sin hembygd? Eller de svensktalande i Åbo och Helsingfors? Varför gläds ni åt att människor med en svensk identitet får sina liv begränsade och sin kultur ifrågasatt? Ska staten bestämma vars och ens identitet?

Det går naturligtvis att formulera frågorna lite elegantare, tydligare och mer försåtligt. Men det är väl därför det finns en journalistutbildning, som jag inte gått. Men SD:s dolda agendor, dubbla måttstockar och cyniska förhållningssätt behöver exponeras när de bjuder på det.

Länktips: Läs gärna Gellert Tamas utmärkta artikel i DN publicerad 2 april 2023, där han tydliggör varför Åkesson hellre väljer finsk nationalism än svensk kulturtradition och att det är det öppna, toleranta samhället som SD vill avskaffa genom att hela tiden söka konfrontation. Artikeln här


Sverige, Finland, Ryssland och vad vi inte bör glömma

Putins krig mot Ukraina har förändrat spelplanen. Uppenbarligen räcker det inte, tänker många, att stå utanför försvarsalliansen NATO. Det är inte tillräckligt att hävda neutralitetsprincipen och alliansfriheten, säger man. Vi måste ingå i ett försvarsförbund för att höja tröskeln för Ryssland att angripa vårt land. Att utgångspunkterna är lite olika för Finland och Sverige kan behöva belysas.

1945 hade 10 procent av Finland blivit ryskt territorium
Finland har en annan relation till Ryssland än Sverige. Det finns folk som minns de två krigen mot Ryssland, vinterkriget och fortsättningskriget. Det finns finska medborgare som är konkret påminda om att deras barndoms uppväxtland efter kriget kom att tillhöra Sovjetryssland. Cirka 10 procent av Finlands tidigare landyta från gränsdragningen 1918 försvann 1945. Det är intressant att studera kartor från mellankrigstiden och se hur Europa såg ut då. Dessutom hade Finland bara varit självständigt cirka 25 år när vinterkriget bröt ut.

Finland sökte samarbete med Ryssland 
Under efterkrigstiden ansträngde sig finländska presidenter och politiker att ständigt hålla en öppen dialog med Moskva. Det var både viktigt och känsligt, man ville inte riskera nya konflikter, utan försökte bygga långsiktiga relationer. Efter Sovjetunionens upplösning började man hitta sätt att bygga ekonomiska relationer, bland annat genom gemensamma satsningar på energiområdet. Från högsta politiskt håll hette det t.ex. när den sjätte finska kärnkraftsreaktorn i Pyhäjoki planerades för 8 år sedan att ”om projektet avancerar utan problem har det en positiv inverkan på Finlands och Rysslands relationer”, citerade t.ex. Helsingin Sanomat det finska Utrikesministeriets kommentar till projektet. Det ryska Rosatom gick in med 34 procents medfinansiering i projektet, som nu ligger på is sedan EU:s sanktioner trädde i kraft.

Forskare: Kärnkraftsprojekt stödjer Putins kärnvapen
Bland kritikerna till det finsk-ryska samarbetet fanns å andra sidan professorn i rysk miljöpolitik vid Helsingfors universitet, Veli-Pekka Tynkkynen: ” – Om vi satsar på rysk kärnkraft ger vi ett direkt stöd till Rysslands kärnvapenproduktion och på det sättet också till Vladimir Putins geopolitiska mål.”

Vi minns lite olika saker i Finland och i Sverige
Som ett land med en lång gemensam gräns till Ryssland och med de båda krigen som en historisk referens är det klart att Finlands relation till Ryssland skiljer sig från Sveriges. Ingen i Sverige minns hur det gick till när Ryssland tog ifrån oss Finland runt år 1809. Det många svenskar kan minnas är u-båtskränkningarna med ”Whiskey on the rocks” som mest flagranta exempel i Karlskrona skärgård, när den sovjetiska u-båten U137 gick på grund i Gåsefjärden 1981. Att ryssarna regelmässigt kränkt Sveriges territorium har alla svenskar insett. Några minns också hur två svenska spaningsplan sköts ner på 1950-talet. I hemlighet spanade Sverige på ryska militära anläggningar och skickade information till USA, något som ryssarna ville sätta stopp för. Det var nervöst på alla håll och i Sverige argumenterades det för atomvapen.

Nu slipper regeringen spela under täcket
Det som hänt nu i och med invasionen av Ukraina är egentligen att Sverige har fått en anledning att uppdatera säkerhets- och försvarspolitiken till verkligheten. I 70 år har Sverige hävdat neutralitet och alliansfrihet, men i praktiken haft mycket täta kontakter med USA och Storbritannien. Detta dubbelspel kan nu upphöra om Sverige väljer att söka medlemskap i NATO.

Fred, tack
Det man inte får glömma när alla talar om behovet av ökad säkerhet, mer vapen och mer pengar till vapen är att det är fred som bygger framtid – inte krig. Det är freden vi måste säkerställa, det är freden som är grunden för det vi behöver åstadkomma. Vägen till fred går kanske via samarbete med västliga demokratier och kanske stärks det nordiska samarbetet ytterligare om Finland och Sverige ansluter sig till NATO. Men det är inte NATO-medlemskapet som är målet – det är freden.

Ekonomin borde särbehandlas
Det gäller att inse att det finns starka ekonomiska intressen bakom varje krig och bakom varje upprustning. Det är orimligt att vår välfärd ska finansieras av destruktiva vapensystem, det är lite som om droghandeln skulle finansiera sjukvården. Vapenindustrin borde särbehandlas och inte per automatik ingå i värderingen av börsföretag, i aktiehandel och hur bonusar ska betalas ut till framgångsrika VD:ar. Det är som professor Tynkkynen säger. När vi låter kärnkraftsindustrin tjäna pengar på vårt energibehov stödjer vi en utveckling med mer kärnvapen. Uranet till svenska kärnkraftverk kommer från Ryssland. Allt hänger ihop

Länktips:
Artikel från finska Yle om kärnkraftsprojektet: https://svenska.yle.fi/a/7-10013310

Vilhelm Mobergs ord talar till oss idag

”Det ofria ordets tid” är en bok som samlar ett antal av Vilhelm Mobergs texter från 40-talet och framåt. Det var ofred i världen. På nära håll krigade grannländer, stormakter och diktatorer om herravälde över mer än vad de hade. Boken gavs ut på 90-talet av Vilhelm Moberg-sällskapet och har en initierad inledning, ett förord, av Anna-Karin Carlstoft, som sätter in texterna i ett politiskt och kulturellt sammanhang. Sanningen och modet att säga sanningen kan sägas vara en röd tråd i hela boken. Rättspatos är ett ord som dyker upp. Vilhelm Moberg såg det han ogillade och beskrev det på ett sätt som inte kunde missförstås. Det sorgliga är att boken är viktig idag.

Finland en förebild för Putins anfall på Ukraina?
Sverige såg på när Stalin anföll Finland 1939. Finland hade blivit ett fritt land bara ett 20-tal år tidigare och varit en självstyrande del i tsardömet sedan Sverige förlorade Finland 1809. Stalin såg på Finland på ett sätt som drygt 80 år senare Putin skulle se på Ukraina. En buffert, där det fanns ryska intressen, ryskspråkig befolkning och land att erövra. I det finska vinterkriget 1939-1940 förlorade Finland 10 procent av sin landyta och drygt 20 000 soldater. I Leningrad svalt 10 000 personer ihjäl eftersom den sovjetiska militären tog hand om all transportkapacitet. Från Sverige ställde knappt 10 000 frivilliga upp på den finska sidan. Övriga Norden hade ännu inte drabbats av kriget. Det skulle dröja till april 1940, då Hitler såg det strategiskt viktiga i att besätta Danmark och Norge. Den norska frihetskampen blev något som Wilhelm Moberg aktivt engagerade sig i.

Bakgrunden till transiteringstrafiken 1940 – 1943
Den svenska samlingsregeringen under Per Albin Hanssons ledning tassade synnerligen försiktigt för att inte stöta sig med den tyske ledaren, som i Sverige hade många supportrar. Per-Albin Hansson ville inte dra in Sverige i kriget och formulerade tydligt att vi stod neutrala. Inget av de krigande länderna skulle se Sverige som fiende, var tanken. Ännu var Hitler och Stalin på samma sida. Motståndet i väst bestod av en i praktiken besegrad fransk militär och en beslutsam brittisk motståndsanda, där Winston Churchill envetet höll fast vid motstånd och kamp mot de aggressiva tyskarna. USA förhöll sig passiva. Den svenska regeringen tillät i juni 1940 transiteringstransporter av tyska trupper genom Sverige. Det hette att det var soldater på permission, men i praktiken handlade det om att Tyskland behövde flytta trupp och att göra detta till sjöss var farligt – desto säkrare var det att använda svenska järnvägar.

Det kan gå fort från demokrati till ett slutet samhälle
I den svenska debatten var det känsligt att ifrågasätta regeringens handläggning, och trots att kritik riktades mot den svenska hjälpsamheten gentemot Tyskland kunde ändå transiteringarna fortsätta under drygt 3 år till augusti 1943. Riksdagen fick aldrig möjlighet att ta ställning till permittenttågen, avtalet gjordes upp mellan regeringarna i Tyskland och Sverige. I kris- och krigstider handlar det om snabba beslut, som heller inte alltid kan ställas under demokratisk kontroll. Det är viktigt att inse vilken avgörande betydelse det har att det finns en öppen debatt och en fri tillgång till korrekt information. I glidningen från ett öppet till ett mer slutet samhälle, där kontrollen över verklighetsbeskrivningen kan bli avgörande, är det viktigt att vara observant på vem som vinner på att vinkla sanningen.

Det är viktigt att sanningen får sägas
Wilhelm Mobergs enträgna ifrågasättande av den svenska regeringens undfallande attityd gentemot Tyskland sticker ut. Det var till stor del genom att publicera sina texter i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där Torgny Segerstedt var chefredaktör, som Moberg kunde nå ut till allmänheten. En handfull andra tidningar ställde sig på det fria ordets sida. Hur lätt det är att glida in i en icke-demokratisk, auktoritär, samhällsstruktur visar exemplen från andra världskriget. Det blir tydliga varningar till oss i nutid att det är lätt att frångå stolta principer om öppenhet och demokrati när verkliga hot tar form. Vi ser nu hur ryska statligt kontrollerade medier beskriver kriget i Ukraina som att ryska trupper gjort en god insats och bekämpat fascister i Ukraina. När det i själva verket är ryssarna själva som stått för människofientliga och vidriga handlingar mot civilbefolkningen i Ukraina.

Låt oss lära av historien och inte släppa fram de auktoritära krafterna
Vilhelm Moberg visar oss hur viktigt det är att försvara det fria ordet för att stå upp för det fria, öppna, demokratiska samhället. Alla de svenska partier som inför valet i höst tänker låta ett eventuellt maktinnehav baseras på stöd från autoritära krafter, som SD, behöver ta sig en ordentlig funderare. Vad är det för mekanismer och processer man då öppnar upp för? Vilka inskränkningar i det fria ordet och det demokratiska samhället är det man därmed öppnar dörren för?

Cirkulär ekonomi: Detta vill man i Finland

Cirkulär ekonomi har en viktig delfunktion i samhällets transformation till hållbarhet, minskad klimatpåverkan och en mer rättvis fördelning av välfärden. Nyligen har jag skrivit om bl.a. den svenska strategin och handlingsplanen. (Länkar längst ner). Finland ligger lite före Sverige på flera sätt och det märks i det programdokument som nyligen presenterades. I Finland har man tydligare valt att lyfta andra aspekter av cirkulär ekonomi och att betona behovet av utbildning och livslångt lärande. Här några iakttagelser.

Ansats till något mer genomgripande
I jämförelse med den svenska handlingsplanen har det finländska programmet ett bredare anslag och nämner relativt lite om materialflödesdelen, som dominerar i den svenska planen. I Finland ser man på Cirkulär ekonomi (CE) på ett lite mer genomgripande sätt. På sidan 19 beskrivs vad CE kan innebära för samhällsekonomin:
”Cirkulär ekonomi förnyar traditionella branscher och skapar ny affärsverksamhet vid sidan av våra nuvarande ekonomiska fundament när det gäller till exempel trafik som en tjänst eller återanvändning av material. Cirkulär ekonomi bör ses både som ett eget affärsområde och som en sektors-övergripande möjlighet att förbättra konkurrenskraften och produktiviteten. På detta sätt kan cirkulär ekonomi utnyttjas som en ny grund för vår ekonomi, stärka de nuvarande fundamenten för vår ekonomi och vid sidan av dem även skapa ny affärsverksamhet.”
En förklaring till att fler aspekter av CE finns med i Finland kan vara att det deltog över 30 experter och nyckelpersoner i projekt- och arbetsgrupper, där flera olika institutioner, myndigheter och organ var representerade.

En ny ekonomi i ett nytt system eller inom ramen för den gamla?
På sidan 22 nämns två olika synsätt som kom till uttryck i arbetet, och som uppenbarligen finns kvar i slutdokumentet eftersom det till stor del är en politisk fråga vilket synsätt som ska ha företräde. Å ena sidan ser man CE som en slags metodutveckling inom ramen för dagens system. Å andra sidan finns synsättet att CE i realiteten radikalt ändrar hur vi ser på tillväxt, välfärd och sociala indikatorer kopplade till ekonomi. Programmet tar inte ställning i detta vägval, men slutintrycket är ändå att marknadsekonomin i princip är tänkt att fortsätta som vanligt. Annars hade något avsnitt handlat om kopplingen mellan ägande, ansvar och vinstdelning som en konsekvens av en transparent och samarbetsinriktad ekonomi. Dessa aspekter nämns inte.

Definition utan att gå hela vägen
På sidan 27 försöker man formulera en definition av CE, och lyckas egentligen bara delvis. Så här står det:
”Inom den cirkulära ekonomin utnyttjas materialen effektivt och hållbart och de hålls i omlopp länge och säkert. Delning, hyrning, reparation och återvinning av produkter är också vanligt. Tjänstefiering är en del av den cirkulära ekonomin. Cirkulär ekonomi är ett nytt ekonomiskt verksamhetssätt som producerar ekonomisk välfärd inom gränserna för jordens bärkraft. Inom cirkulär ekonomi utnyttjas digitaliseringen effektivt och förnyas samhällets strukturer och verksamhetsmodeller. Cirkulär ekonomi är ett sätt att minska användningen av naturresurser”.
Kanske blir det så här när författarna inte vågar släppa taget om den linjära ekonomins logik. Man går inte hela vägen och beskriver hur CE gör att konkurrens ersätts av samarbete, där transparens ersätter patent-tänkande eller det faktum att det i det gamla systemet är så att ekonomisk vinst till ägarna är en överordnad och självklar, men i praktiken ohållbar, princip. Man nämner heller inte behovet av avvägning mellan företagsnytta och samhällsnytta, som måste prägla den nya, hållbara, ekonomin.

Försiktig formulering om företagens affärsmodeller
På sidan 29 skriver man lite försiktigt:
”Ägarförhållandena för nyttigheter och råvaror, företagens sätt att skapa inkomster samt arbetsfördelningen mellan olika aktörer i värdekedjan (producent, distributör, säljare, användare osv.) kan alla förändras jämfört med den nuvarande linjära eller rätlinjiga produktionskedjan”.
Man hade kunnat skriva tydligare att ägandet av en produkt i stor utsträckning kan/bör/måste kvarstå hos tillverkaren. Men det skriver man inte. Man nämner dock att det har varit billigt för tillverkare att utan kostnad belasta miljön med utsläpp. Det har inte funnits en prislapp på miljön. Och ur det perspektivet behövs nya föregångare och nya företag. Men det står inte i klartext hur de gamla företagen ska tillåtas att finnas kvar, konkurreras ut eller förmås att byta affärsmodell.

Både hållbart och icke hållbart?
Här och där i programtexten flyter CE ihop med hållbarheten och det blir lite oklart om CE är en del av hållbar utveckling eller omvänt, liksom om den linjära ekonomin ska finnas kvar vid sidan av den cirkulära och i så fall under vilka premisser. I så fall utgår man ifrån att både hållbar och icke hållbar ekonomi och samhällsutveckling ska samexistera. Man ägnar i alla fall ett par sidor åt att relatera programmet till Agenda 2030, något som naturligtvis är bra. På sidan 39-40 pekar man på lagstiftningsproblem, där den traditionella produktionen styrts upp till att t.ex. handla om säkra produkter, inte att säkra värdekedjor. Den gamla ekonomins avfall är ju den nya ekonomins resurs och det är det man försöker belysa i texten, och vad det har för konsekvenser på avfallslagstiftningen. Påfallande sällan nämns hur CE bidrar till långsammare produktionstakt och högre kvalitet, något som alla i praktiken vinner på. Man nämner inte alls behovet av en ny moms på EU-nivå, en moms som följer en produkt i de cirkulära faserna.

IT-utvecklingen ser man aningen ensidigt
Den del av programmet som handlar om IT-utvecklingen och data-hantering känns väldigt positivt inriktad. Man pekar inte på de problem som kan finnas när data blir åtkomliga på ett integritetskränkande sätt, eller hur ägandet av och tillgången till data kan påverka samhället. Istället talas det mycket om statens ansvar att bygga upp infrastruktur för de datamängder och de energikrävande datahallar som kan komma att behövas. Internet of Things nämns i ett annat avsnitt som en möjlighet. På sid 56 talas odelat positivt om datadelningens fördelar, men inte vilka risker det kan finnas inbyggt i denna utveckling. Immateriella tillgångars värde bortser man ifrån och tror att delning bara uppstår….

Några luckor i beskrivningen
På sid 62 kommer man in på tjänstefieringens fördelar och nämner några av de uppenbara, men man glömmer t.ex. faktiskt bort kvalitetshöjande faktorer som hur abonnemang av möbler kan innebära byte av möbelklädsel eller att halvårsvis byta tavlor på väggen… I avsnittet om skötsel skriver man att kostnaden kan bli lägre när produkter har hög kvalitet, men man nämner inte ansvarsfrågorna, vad som händer vid vanskötsel och liknande. Man nämner att banker kan ha svårt att rätt värdera affärsuppläggen, men man glömmer bort att nämna att stadiga, månatliga intäkter är väldigt intressanta faktorer för banker som vill kunna se långt in i framtiden för att göra rätt riskbedömning.

Mycket bra att man poängterar utbildningsbehovet starkt
Utbildningsbehovet är stort, slår man fast. På sid 66 står det:
”En akut utmaning inom den cirkulära ekonomin är bristen på experter. För att lösa den be­hövs en systemisk förändring i hela samhället. Å ena sidan behövs en förändring i hela ut­bildningssystemet och på arbetsplatserna och å andra sidan snabba specialåtgärder inom de branscher som är viktigast med tanke på den cirkulära ekonomin, såsom teknik, energi, kemiindustri och företagsekonomi.”
De missar i detta sammanhang att nämna behovet av utbildade inköpare, som är helt avgörande för att erbjudanden inom CE ska komma ifråga. Utan väl informerade och kunniga, kanske modiga, inköpare kommer inte mycket att hända i det offentliga, som alltid har en nyckelroll för nya företag som behöver hitta sin marknad. Men man skriver ambitiöst på sidan 67 att all personal inom näringslivet ska utbildas (!). När det gäller det obligatoriska utbildningssystemet inser man att någon annan utbildning kommer att behöva utgå. Det måste bli en omprioritering, eller mer sammanfattande utbildningar i något annat.

Något om intressekonflikter berörs
Något av de intressekonflikter som finns kommer upp till ytan på sidan 72, där man nämner att CE kan användas för att prioritera minskade CO2-utsläpp, för att reducera materialåtgången eller för att skapa nya jobb och att det offentliga behöver vara tydligt i relation till företagen vad man egentligen siktar på.

Bygg- och fastighetssektorn är stor i Finland
Bygg- och fastighetssektorn har mycket att vinna på att adaptera CE, säger rapporten. Sektorn står för 15 procent av den finländska BNP:n och produktiviteten har inte ökat i det finländska byggandet på 40 år. Bland åtgärderna nämns digitalisering, bättre upphandling, att utnyttja tomma lokaler och att stärka branschen med incitament. Som stor skogbruksnation har Finland naturliga förutsättningar att ta tillvara värdekedjorna på ett unikt sätt.

Sammanhang inom och utom landet
Det talas i programmet mycket om ”ekosystem” för CE, sammanhang där nya och gamla verksamheter kan ha nytta av varandra och stärka varandra. Industriell symbios nämns, liksom några spirande projekt i olika delar av Finland. Programmet ägnar också mycket text åt internationella kopplingar och värdet av att Finland går i täten för arbetet med CE.

Det gapar stora hål 
Ska programmet sammanfattas så är det betydligt mer genomarbetat än den svenska handlingsplanen. Men i det finländska programmet gapar också stora hål, som man troligen avsiktligt har låtit bli att beröra. Det handlar t.ex. om synen på ekonomiskt utfall. Vem ska tjäna på den nya ekonomin, vem ska förlora och hur ser motkrafterna ut? Vem är det som inte vill att cirkulär ekonomi utvecklas, alternativt vilka aktörer vill ha förtur när det gäller definitionen av vad som avses, hur avfallslagstiftningen ska ändras osv?

Ingen beskriver Cirkulär ekonomi som game changer
I Sverige har de stora aktörerna på returflöden av papper och plast ett stort inflytande. Nya affärsmodeller, konsekvenserna och förutsättningarna för dessa nämns mycket sparsamt i den svenska handlingsplanen, men får större utrymme i det finländska programmet. Inget av dokumenten når hela vägen och lyckas placera in cirkulär ekonomi som den game changer den har förutsättningar att bli.


Länktips:
113 sidor på svenska – Det finska programmet för cirkulär ekonomi från januari 2021 här

Ett par av mina tidigare bloggtexter finns bl.a.
här

och här

Kloka tankar på bokmässan

Bokmässan är inte bara hundratals bokförlag, som visar upp sina böcker och ibland sina författare. Den är inte bara boksignering och kändisvimmel. Den är också de många givande samtalen, presentationerna och intelligenta reflexionerna i och om vår samtid, ofta speglade i en fiktiv eller verklig dåtid. Under rubriken ”Får alla verkligen vara med?” hade Hanaholmens kulturcentrum bjudit in tre personer att mot bakgrund av sina aktuella böcker samtala om hur vi kan förhålla oss till dagens utmaningar.

Lockande
Jag tänkte det kan vara intressant att få den finlandssvenska synen på det som utvecklas i Sverige av protektionism, främlingsfientlighet och tyckarkultur på bekostnad av fakta och vetenskap. De tre kvinnorna på scenen visade sig ha mycket att bidra med och den avsatta tiden för samtalet kändes tyvärr lite för kort. Först skulle ju de aktuella böckerna presenteras, ”Alma en roman” av Merete Mazzarella, samt ”Scandorama” av Hannele Michaela Taivassalo och Catherine Anyango Grünewald. (Se längre ner om dessa verk).

Kvinnlig pionjär
Böckerna gav förvisso en bra inramning till det fortsatta samtalet. Alma Söderhjelm, den första kvinnliga professorn i Finland, en pionjär och gränsbrytare, som stred för ett av Tsarryssland oberoende Finland, som sökte dispens för att som kvinna studera vid universitetet, som på flera plan banade väg för den rörelse som senare lyckades ge kvinnor rösträtt och en rimligare ställning i samhället. Det hade varit intressant att få höra mer från Merete Mazzarella om vem hon tror är vår tids Alma Söderhjelm. Vem är det som på motsvarande sätt banar väg för nästa generation av förkämpar för lika människovärde?

Dystopi – vi och dom draget till sin spets
Ännu mer näraliggande vår tids utmaningar är boken Scandorama – som kort beskrivs nedan – där en dystopisk framtid, förstärkt av en grafisk berättarstil, hjälper oss att se vilka faror som hotar. Kanske hur vårt behov av ständig mätning, ständig jämförelse och ständiga gillanden lägger grunden för ett samhälle som sorterar människor i nyttiga och onyttiga.

Kämpar för en humanare asylpolitik
När väl böckerna var presenterade och kort diskuterade blev det tid för författarnas reflexioner kring vår samtid. Det visade sig att Merete Mazzarella nyligen varit aktiv i en brevkampanj till Finlands statsminister med krav på en mänskligare asylpolitik. 750 personer hade skrivit personliga och olika brev till statsministern, som dock inte hade svarat själv på breven utan skickat dem vidare till inrikesministern. Merete Mazzarellas iakttagelse kring detta var att ”så hade nog inte Sveriges statsminister agerat”. Hon anade att det i Finland finns ett aningen mer auktoritärt ledarskap, medan vi i Sverige fortfarande värnar en direktkontakt mellan styrande och styrda. Löfvén hade nog sett till att breven hade blivit besvarade, trodde Merete Mazzarella.

Kulturen har en viktig roll
Hannele Michaela Taivassalo funderade å sin sida över konstens och kulturens roll i det samhälle som nu växer fram. Hon hoppades självklart att Scandorama-dystopin ska fungera tankeväckande och avskräckande, samtidigt som hon, som jag fattade det, uttryckte vikten av att konsten och kulturen agerar spjutspets för hur samhället ska utvecklas. Alla tre på scenen formulerade därefter kloka synpunkter om risken med att passivt förhålla sig till de opinioner som vill värna gränser, stänga våra samhällen och dela in människor i ett inkluderande vi och ett avståndstagande ni.

Kloka tankar från scenen
Utan att kunna återge exakt vem som sa vad – här några viktiga synpunkter: När det talas om att stänga gränserna innebär det också ett sätt för personerna innanför gränsen att slippa se eller beröras av människor utanför. Ett slags avskärmning, där gränsen hjälper till att hålla det oönskade borta. Det vi slipper se finns inte. (Ungefär som ett tiggeriförbud gör att vi slipper se fattigdom och utsatthet). Man talade också om den polarisering i ett vi och ett ni som allt starkare får fäste i debatten. Och hur de som hela tiden gör denna indelning sällan har faktiska lösningar på problemen, utan nöjer sig med att göra denna indelning i innanförskap och utanförskap. Det stora hotet är inte främlingsfientligheten, sades det, utan att alla vi andra nöjer oss med att passivt iaktta och acceptera förändringar av åsikter, beteenden och samhälle. Jag kan bara hålla med.

Hoppas på fortsättning
Just som samtalet började bli intressant var det dags att runda av. Det hade varit intressant med fler jämförelser mellan Sverige och Finland och fler synpunkter just ur en icke-rikssvensk position. Det är ju när vi lyckas objektivisera bilden av oss själva som vi lär oss något. Hoppas att någon organisation fångar upp idén att göra något liknande. Min rekommendation är kanske att välja en aningen tydligare rubrik – det är inte lätt, men är värt en extra ansträngning. Globaliseringens motkrafter som tar sin utgångspunkt i fördomar och förenklade budskap behöver synliggöras samtidigt som globaliseringens negativa konsekvenser också behöver belysas, särskilt när det gäller ekonomisk ojämlikhet och kortsiktighetens konsekvenser för miljö, klimat och välståndsutveckling.

Kort om böckerna – klippt från nätet

” Scandorama är en framtida skandinavisk dystopi. En plats man vill ska vara perfekt, en elitstat inom stängda gränser. Stohome är rent, ljuset klart men på andra sidan viken finns Helsingy City, nedgånget och ruffigt. I spillrorna av staden finns de spillror av mänskligheten som egentligen inte ryms i Scandorama, de missanpassade. Miskatt är en av dem, en Homo Felinus: genkorsning mellan kvinna och katt. Hennes enda chans är att bli ett naket och smutsigt experiment, annars väntar deportering.Hannele Mikaela Taivassalos dystopiska berättelse om antihjältinnan Miskatt och det välskötta men främlingsfientliga Scandorama är en stark kritik mot det rådande samhällsklimatet där de som saknar identitet inte har rätt att finnas till. ”
https://www.adlibris.com/se/bok/scandorama-9789523331051

Merete Mazzarella om Alma Söderhjelm:
” Alma Söderhjelm har fängslat mig i decennier, jag har identifierat mig både med hennes roll som ”tvålänning”, en person som känt sig hemma både i Sverige och Finland – och med hennes ambivalens, inte minst med hennes ambivalens inför det akademiska skrivandet.  Med sin förmåga att iscensätta sig, göra sig själv till ett brand ter hon sig utomordentligt nutida. Jag brukar tänka på hur hon som njöt av att bli fotograferad skulle ha älskat att uppträda i teve. 
Den här boken är en roman, men en roman som flitigt lånar Almas egna ord ur brev och dagböcker och framförallt ur de fem ibland väl mångordiga men alltid vitala memoarböckerna som hon gav ut mellan 1929 och 1938. Jag har också haft utomordentligt stort utbyte av Marja Engmans doktorsavhandling Det främmande ögat. Alma Söderhjelm i vetenskapen och offentligheten (1996) och av Bo Lönnqvists Alma Söderhjelm. Ett litteraturantropologiskt porträtt (2013).”

Alma

Titta på den nya finska läroplanen

Den östra delen av kungariket Sverige, som för hundra år sedan blev självständigt från Ryssland, har fortfarande landskapsbeteckningar som påminner om svunna tider. På ömse sidor om Bottenviken ligger Väster- och Österbotten. Vasa, som är Stockholms kanske viktigaste turistattraktion i form av ett bevarat 1600-talsskepp, fick ge namn åt en stad i den östra landsdelen. I Sverige finns Hälsingland och Helsingborg, medan Helsingfors ligger i Finland. När Stockholm växte fram som den naturliga huvudstaden utgjorde staden ett naturligt geografiskt centrum i riket. Ungefär 300.000 personer i Finland har svenska som modersmål. Drygt 8000 svenskar stred på Finlands sida i Vinterkriget. Banden mellan länderna borde vara starka och likheterna tydliga. Men vi tycks inte ta tillvara möjligheterna att lära av varandra.

Skolan
På några områden skiljer sig utvecklingen åt i Sverige och Finland. Den finska skolan förefaller lyckas bättre än den svenska. Lönerna och statusen för lärarna är högre i Finland, PISA-resultaten bättre och bilden man får via media är att skolan i Finland generellt sett fungerar bättre än den svenska. Nyligen dök det upp en nyhet att man ska testa ämnesintegrering i Finland, dvs släppa på den ämnesspecifika undervisningen. För den som haft förmånen att  uppleva Waldorfpedagogiken är detta inget nytt, men för en statlig skola är det kanske annorlunda.

Nya grepp
Förändringen är större, visar det sig, än bara ämnesintegrering. Den nya finska läroplanen LP 2016 tar ett modernt grepp på utbildningens syfte, form och innehåll. I korthet handlar det om att läroplanen mer fokuserar på hur undervisningen bör bedrivas snarare än att fokusera på vad eleverna ska kunna. Andra nyckelbegrepp är process, kunskapsdelning, samarbete, lärande organisation, ansvarstagande, mångsidig kompetens för en föränderlig värld. Läs en bra sammanställning på länken nedan.

Föränderlighet
”Flumskola” skulle säkert traditionalister beteckna läroplanen. De som saknar mätbarheter och enkla ja/nej-svar på komplicerade frågor. Personligen tror jag att den finska läroplanen, rätt använd, ger skolbarnen bra förutsättningar att hantera en föränderlig värld, där de yrken barnen av idag så småningom ska arbeta i inte ens finns. Då gäller det att vara mångsidig och flexibel, nyfiken och samarbetsinriktad. Sverige borde ta en ordentlig titt på den finska modellen.

Förtroende för polisen
Och när vi ändå kikar på Finland. I en undersökning om hur finländarna ser på sin polismyndighet svarade hela 96 procent att de litar mycket eller ganska mycket på polisen. Nästan 90 procent litar på att polisen klarar av att upprätthålla den allmänna ordningen och garantera säkerheten. Tillit är ett fundament för hållbarheten.

Det känns synd att vi förlorade Finland till ryssen för 200 år sedan.

Länktips:  http://omvarld.blogg.skolverket.se/2015/04/24/finlands-nya-laroplan-siktar-mot-framtiden/

https://www.hbl.fi/artikel/finlandarna-har-starkt-fortroende-for-polisen/

Den orättvisa rättvisan

Legitimiteten hos makthavarna handlar till stor del om i vilken utsträckning rättsskipningen och de rättsvårdande instanserna uppfattas som rättvisa. Likabehandling och respekt för lagar och grundläggande mänskliga rättigheter är fundament för den rättssäkra staten. Korruption, maktmissbruk och att tillskansa sig ekonomiska eller andra fördelar är sådant som bryter ner det samhälle som vi uppfattar som schysst och rättvist. I ett givande lunchsamtal (Tack, Einar och Dan) häromdagen kom de orwellska begreppen upp – krig är fred, frihet är slaveri, sanning är lögn…

Orättvisan
”Nu lämnar vi över ärendet till Rättvisan”. Polisen, åklagarmyndigheten, domstolen, fångvården… rättsmaskineriet består av flera oberoende resurser, som alla förväntas säkra rättssäkerheten, samtidigt som brott ska beivras ”bortom allt rimligt tvivel”. Kontrasten ger en glimt av Orwells 1984 när ett av EU:s medlemsländer sätter in taggtråd, tårgas och vattenkanoner mot flyktingar från krigets fasor i Syrien. Rättsapparaten används för att cementera orättvisan. Flyktingstatus ger inte längre skydd. EU:s yttre gräns anses viktigare att försvara än att leva upp till humanitära och sedan länge överenskomna internationella regler. Rättvisan blir orättvisans verktyg.

Har folk glömt sin historia?
Refugees welcome, står det på perrongerna där tåg rullar in i flera europeiska städer. Men i Torneå bildar finländare en mänsklig mur för att förhindra flyktingar att söka skydd i deras land. Ändå är det bara 70 år sedan de finska krigsbarnen skickades till Sverige för att skyddas från kriget mot dåvarande Sovjetunionen. Så kort är tydligen minnet. För att inte tala om alla ungrare som flydde 1956 och hamnade i Sverige och andra länder. Har alla ungrare glömt hur det känns att fly? Hur tänker man?

Obalans mellan faktabaserad kunskap och allmänt tyckande
Kunskap och fördom är två andra begrepp som glider omkring i dagens märkliga mediavärld. Rykten, halvsanningar och direkt falska påståenden jämställs med forskning och beprövad sanning. Korta, lösklippta politikercitat hanteras tendensiöst av de media som tror att indignation och upprördhet är den bästa grunden för opinionsbildning. Kommentarsflödena på sociala medier fylls av hat, hot och elakheter. Tyckandet jämställs med faktabaserad vetenskap. T.o.m. forskare går ibland över gränsen och använder sin titel till att ha åsikter och att driva opinion långt utanför sin akademiska plattform. Anonymiteten och tillgängligheten – alla har plötsligt en megafon – förstärker obalansen mellan det faktabaserade, professionella journalistiska arbetet och det tyckande som vem som helst kan ägna sig åt, undertecknad inräknad. Hur skulle samhället se ut när ingen press eller etermedia längre finns kvar i en oberoende granskande roll? Vill vi det?

Utveckla samhället
Syrienkonflikten är en extrem situation, som måste hanteras av Europas ledare. Det duger inte att vifta bort konsekvenserna av fem års krig med tal om att ”försvara EU:s yttre gräns” eller att ”hjälpa flyktingarna på plats”. (Det finns ingen plats kvar att vara på). Vi behöver ett ledarskap på EU-nivå som visar att fred och rättvisa fortfarande betyder något. Det är för att leda och samverka med andra vi väljer dem. De har vårt uppdrag att utveckla samhället och göra det bättre rustat att hantera framtidens utmaningar.
Gör det, då!

Finlands val och protesterna

I Ryssland dömdes Pussy Riot till fängelse för att ha sagt fel saker på fel plats. I Thailand innebär det kännbara fängelsestraff att säga något negativt om statschefen. Vart utvecklingen går i Nordafrika är det ingen som vet säkert. Demokratin måste hela tiden återerövras. I Finland har man just haft kommunalval.

Från tydliga till otydliga skillnader
Kommunvalet i Finland lockade dryga 58 % av väljarna till valurnorna. Samtliga partier gick något tillbaka utom ett: Sannfinnländarna. Varför det blir så kan det finnas olika förklaringar till. I välutvecklade demokratier som i de nordiska länderna har politiken inte samma lockelse som för 70 – 100 år sedan då livsvillkoren och intressekonflikterna var påtagliga och odiskutabla fakta. Ideologierna var tydliga. I Europa ledde extrempartiernas framgångar till krig och upprustning. Efter kriget ökade välståndet bland annat i Norden. Stegvis har skillnaderna i partiernas politik krympt ihop till en medial kapplöpning om svårflirtade marginalväljare.

Partier och grupperingar i Sverige
I Sverige lever bilden av några partier med sina rötter i särskilda grupperingar, men den är svagare idag än förr. Kopplingarna mellan väljargrupp och parti är nu mindre tydliga. I de svenska kommunalvalen ställer ibland lokala partier upp, ofta för att fånga upp ett specifikt intresse eller missnöje. Att vidmakthålla enfrågekaraktären över tid brukar dock bli svårt.

Soffan, eller?
Hur ska en väljare bete sig som vill protestera mot ”de som bestämmer”? De kan avstå att rösta och hålla sig på soffan eller markera att man inte är nöjd och antingen rösta blankt eller välja ett parti som vill fånga upp missnöjesröster. Det kan vara så  Sannfinnländarna i första hand har fångat upp väljares röster.

Tricket
Under decennier var socialdemokraterna i Sverige skickliga på att både inneha makten, och samtidigt samla skarorna under fanorna 1 maj för att manifestera mot överheten och förtrycket: Upp till kamp… Ett illussionstrick värdigt en Orwell. Men hur fångas missnöjet upp idag? Hur ska den väljare som inte är nöjd med hur samhället utvecklats bete sig? Var finns dynamiken hos de etablerade partierna? Var finns självkritiken? Var finns passionen och hettan?

Finlir
För att inte reta upp någon mediaanpassas varje budskap till något som blir så neutralt att det blir näst intill omöjligt att vare sig förstå eller angripa. Bara jornalister och verkligt insatta förmår följa spelets finlir. Jag tror att demokratin skulle vinna på att våra politiker generellt sett blir mer tydliga, visar vad de står för och vart de vill. Då vinner de respekt i längden. På köpet kanske intresset för våra viktiga framtidsfrågor ökar och valdeltagandet stiger.

Länktips: Preliminärt valresultat i Finland här.