Det är väldigt lätt att ha och att sprida en åsikt idag. Blixtsnabbt har vem som helst möjlighet att nå tusentals personer med ett budskap. Att vi ännu inte riktigt förstått hur denna mångfald av tyckanden ska bli en positiv och uppbyggande kraft i samhället hänger troligen ihop med att vi ännu inte lärt oss att kategorisera och systematisera alla budskap. Det gäller både avsändare och mottagare.
Alla får självklart tycka
Enklast är att titta närmare på de politiskt motiverade inläggen på sociala medier. Idag vimlar det att tvärsäkra påståenden av alla de slag, mer eller mindre grundade i något som kan liknas vid fakta eller någon slags objektivitet. Vi ser relativt ofta hela skalan av tyckanden från den ena extremen till den andra och allt däremellan. Relativt sällan torgförs ”både-och”-perspektivet, dvs ett påstående att en viss fråga rymmer flera möjliga lösningar. Kategoriska och korta, enkla ”sanningar” dominerar. En svans av okvädningsord och förnedrande omdömen finns också med – framför allt hos dem som saknar bra sakargument. Där blir personangrepp och förklenande påhopp ett sätt att hävda sin åsikt.
Vem som kritiserar vem spelar roll
Det är trots allt en viss skillnad på om en supporter till ett fotbollslag kritiserar de egna eller om det är en supporter från ett motståndarlag som gör det. Motivet för att kritisera skiljer sig rimligen diametralt åt. Den ena vill ”de sina” allt gott, medan motståndarna önskar se sina opponenter försvagade. För oss som minns Olof Palmes kritik mot USA när Vietnamkriget rasade kan säkert komma ihåg att det fanns en underton av positiv kritik hos Palme – det var inte som motståndare till det (då fortfarande) demokratiska USA som Palme yttrade sig, utan för att han månade om de demokratiska värden som USA:s regering åsidosatte med sin krigföring i Vietnam.
Fem saker att ha koll på
Det som skulle göra en sansad debatt möjlig är om vi alla lärde oss att skilja på några fundamentala skillnader. När vi bemöter någon annans (som vi tycker) oriktiga påstående borde vi först ta ställning till om det är analysen, slutsatserna, åtgärdsförslagen, det åsiktspaket som exemplet ingår i eller enbart företrädaren vi har en åsikt om. Om t.ex. Jonas Sjöstedt gått ut med ett förslag om vinstbegränsning i välfärden bör vi alla, innan vi tycker bu eller bä, tänka efter om det är fel på
- Analysen – det är fel med övervinster i välfärden
- Slutsatsen – felet med övervinster i välfärden behöver åtgärdas
- Åtgärdsförslaget – ett visst vinsttak för företag verksamma i välfärdssektorn
- Att det är en vänsterpartist som står bakom 1, 2 och 3 ovan,
- Eller att vi ogillar företrädaren för åsikten (partiledaren eller den som återger åsikten).
Om vi anstränger oss att skilja på sak och person, skilja på sjukdomsinsikt och medicin, skilja på vad som är budskap och vem som är budbärare blir debatten mer meningsfull. Idag svämmar sociala medier över av diverse tvärsäkra påståenden om att något är fel, någon har fel och att någon borde ägna sig åt något annat, försvinna eller ännu värre.
Subjektiv sanning möter kategoriska omdömen
Liknelsen med sjukvården är kanske tillräckligt tydlig. Om vi tänker oss att en person har ont i kroppen och söker hjälp för detta blir det ju ganska svårt för denne att föra en diskussion om en annan person hävdar att ”nej du har inte ont – det är fel på systemet – du tror bara att du har ont” eller någon annan hävdar att alla läkare ljuger eller att all medicin ändå bara är placebo….
Fördummande förenklingar
Det är ungefär vad vi ägnar oss åt idag på (a)sociala medier. Det vimlar av tvärsäkra påståenden om än det ena, än det andra och många gånger sker generella påhopp på politiker som någon inte håller med, tycker illa om etc. Den subjektiva sanningen (ont i kroppen i exemplet ovan) ställs mot kategoriska påståenden att ”alla ljuger” eller ”inget fungerar”.
Dunkla krafter
Om vi lärde oss att precisera och paketera våra åsikter på rätt sätt kan kanske sociala medier bli en positiv kraft i samhället. För tillfället känns det som att helt andra krafter än de demokratiska har tagit kommandot i ”debatten” och splittrar de gemensamma perspektiven så mycket de kan, för att i nästa stund kunna hävda att det är ”så mycket konflikter”. De som gapar högst ropar också på mer ”insatser” mot ”de skyldiga”. Ett slags spegeltrick som vi inte ska gå på om vi värnar det demokratiska samtalet.