Tag Archives: Flyktingar

Tack till de tusentals afghanska pojkarna!

Posted on by
Reply

Rätt ofta sprids budskapet att migrationen för tio år sedan var kaotisk, att det vällde in afghanska pojkar som ingen kunde ta hand om och som bara skapade problem. Men hur gick det egentligen för dessa tonårspojkar? De kom till ett nytt land, kunde inte språket, hade knappt gått i skolan och det är väl de som idag försörjer sig i den kriminella världen, eller hur? Det visar sig att när SCB sammanställde statistik över hur dessa pojkar klarade sig gick det bättre för dem än för motsvarande grupp unga män födda i Sverige. Har den bilden fastnat hos gemene man? Nej, snarare har det i åratal tjatats om hur katastrofalt mottagandet var och hur dyrt det blev för Sverige att generöst ta emot flyktingar. Trots att fakta visar motsatsen. Tack vare flyktingpojkarna och de utlandsfödda fungerar ett antal viktiga samhällssektorer.

Från SCB, status i nov 2022

20 000 pojkar, där många nu har jobb
Diagrammet ovan är hämtat från SCB:s statistik som redovisar hur det gick för 13 000 ensamkommande pojkar, respektive 7 000 som fick stanna enligt den så kallade gymnasielagen som infördes när handläggningstiden blev väldigt lång på Migrationsverket och de skulle kunna använda tiden till att läsa in en gymnasieexamen. Som synes är andelen sysselsatta större både för de ensamkommande och de som fick uppehållstillstånd genom gymnasielagen än för inrikes födda. (Statistiken jämför pojkar födda 1999).

Initiativförmåga och mod
Att fly till Europa från ett fattigt asiatiskt bergsland kräver initiativförmåga och mod. Det finns rimligen egenskaper hos många av de som kom hit som gör att de tar sig an utmaningar på ett aktivt sätt. De väntar inte på att någon ska hjälpa dem, de inser sin egen roll i byggandet av en framtid i ett nytt land. Och när studierna var klara tog de de jobb som fanns. Många sökte sig till serviceyrken och till vård och omsorg, ”Det är tre gånger vanligare för de som kom hit som ensamkommande pojkar att idag arbeta inom vård och omsorg, än inom samma ålderskategori bland inrikesfödda.” läser jag i en debattartikel (se länktips nedan). Så att hemtjänsten inte har ännu större problem hänger samman med att vi tog emot flyktingar från Afghanistan, gav dem utbildning och nu drar nytta av deras arbetsinsats och skatteintäkter. När ska denna bild sjunka in hos vanligt folk?

Tidögänget tycks tro att vi inte fattar
Det är dessutom så att 39 procent av specialistläkarna i Sverige är födda utomlands och 42 procent av tandläkarna. När Tidögänget nu gör allt de kan för att få utlandsfödda att känna sig ovälkomna i Sverige tänker de inte på läkarna och tandläkarna och vilken nytta dessa gör, än mindre tänker de på det otacksamma och dåligt betalda arbete som görs varje dag i hemtjänsten. De tänker naturligtvis inte heller på alla bussförare och människor med obekväma arbetstider som håller igång våra samhällsfunktioner. Det Tidögänget tycks tro är att svenska folket inte har fattat hur verkligheten ser ut, hur den låg betalt arbetande befolkningen skapar förutsättningar för välfärdssamhället.

Länktips: SCB-statistik från 2022 om hur det gick för de afghanska pojkarna: här

Länktips: Debattartikel av Tony Johansson om hur invandringen räddar välfärden: här

Flyktingfrågan kräver att vi tänker i nya banor

Posted on by
Reply

Keir Starmer, premiärminister som håller till på 10 Downing Street har tagit fram ett förslag som han kallar ”one in – one out”. Detta refereras av Lunchekot (se länktips nedan, cirka 08:30 in i sändningen). Tanken är att för varje ”illegal” flykting som tar sig över den Engelska Kanalen och som skickas tillbaka till Frankrike ska Storbritannien ta emot en asylsökande med sina papper i ordning.

Några åtgärder av britterna
Tanken är att frysa tillgångar för smuggelansvariga, blockera deras inresemöjligheter och den engelska regeringen vill på så sätt komma åt de gäng som tjänar pengar på människors strävan att ta sig till Storbritannien. De som ska släppas in enligt one in-one out-systemet får inte ha försökt att ha tagit sig till Storbritannien förut och ska kunna erbjudas en formellt godkänd väg att söka asyl i landet.

Starmer sätter fingret på problemet
Man kan fråga sig om detta kommer att hjälpa. På ett plan sätter det ljuset på skillnaden mellan ekonomiska flyktingar och de flyktingar som söker skydd efter att ha drabbats av förföljelse och hot i sina hemländer, dvs traditionella asylsökande. Det känns självklart att politiskt förföljda personer ska kunna erbjudas en asylprövning. Samtidigt finns en desperation hos en stor grupp unga flyktingar, som satsar alla sina tillgångar och många gånger riskerar livet för att skaffa sig en framtid. Lösningen borde rimligen finnas någon annanstans.

Vi måste förstå storleksordningen
Som jag nämnde i en tidigare text är det ungefär en miljard människor som lever någorlunda ordnade liv, har ett jobb, kan ta ut semester, har en bostad och en rimlig försörjning. Det innebär att det finns minst fem gånger så många människor på planeten som INTE har de förutsättningarna att leva ett gott liv. Det är den stora orättvisa vi borde försöka ha en lösning på. Hur vi skapar förutsättningar för alla varelser på jorden att leva ett rimligt gott liv. Och givetvis justera de parametrar som går att ändra på, där orättvisorna slår hårdast. Inte för att alla ska flytta hit, eller för att alla ska få försörjning via våra skatter. Men vi behöver strukturer som drar utvecklingen i rätt riktning, inklusive påverkansmöjligheter för att komma åt oligarker, diktaturer och regimer som inte följer FN-stadgan.

En långsiktig jordnära idé
Det behövs en långsiktig inriktning som på en generation eller två skapar förutsättningar för alla att leva ett gott liv. Förmodligen måste detta växa fram som en gräsrotsrörelse, där människor tar ansvar för sig själva och någon mer individ. Då blir det också mer begripligt vad vi måste göra. När den vi samverkar med får ett namn, ett ansikte och en adress. Varje sådan insats skulle kunna klassificeras som skattebefriade bidrag, så att det inte behöver ske med beskattade pengar. Och det finns säkert hundra andra detaljer att reda ut. Men ”one-in och one-ute” är bara en symbolisk idé, Den löser inte grundproblemet med ojämlikheterna och orättvisorna i världen. Det är nog vi själva som måste ta tag i detta. På ett enkelt sätt. Och vi måste naturligtvis samtidigt ta höjd för den nya våg av klimatflyktingar som lär komma till följd av fossillobbyns fördröjning av verklig klimatpolitik.

Länktips, cirka 08:30 in i programmet: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/ekot-1230-stora-problem-i-tagtrafiken

Det är tufft för vissa

Posted on by
Reply

Det är något obehagligt med de steg Tidöregeringen tar för att försvåra för personer födda i andra länder att leva och trivas i Sverige. När ordet vandel börjar användas i lagstiftningen känns hela upplägget som ett sluttande plan. Vem kan på allvar hävda att man i alla lägen beter sig enligt rådande moral? Vem beter sig alltid helt klanderfritt? Även om man är född i Sverige är det inte helt enkelt att ständigt och i alla lägen bete sig oklanderligt. Men att ge uttryck för sin ståndpunkt på fel sätt, i fel sammanhang och med fel budskap kan tydligen nu bli dramatiskt avgörande för den som är i en utsatt position.

Ha en stadig inkomst, så kanske du kan räknas
Och liknande svårigheter är det tänkt att alla med uppehållstillstånd ska utsättas för. Nu föreslås att den som söker medborgarskap ska ha en viss stipulerad minimiinkomst från arbete. Inte minimilön enligt kronofogdens existensminimum, utan betydligt högre. Tydligen är det inte meningen att någon form av subvention ska kunna räknas in i lönebeloppet. Varken lönebidrag, nystartsjobb eller andra etableringsstöd ska kunna räknas in. I Tidögängets värld ska det vara svårt att få räknas som likvärdig. Man ska vara frisk, man får inte ha någon funktionsnedsättning eller på annat sätt avvika från heltidsnormen, verkar det.

Återvandringspengen är bara en tillfällig etikett
Signalen är tydlig: Håll käften, förstå din plats, sköt ditt jobb och var ”samhällsnyttig” så kanske du slipper utvisas. Men de som sökt sig hit ska veta att de är här på andra villkor, tycks Jimmie och gänget mena. Tydligen är det tänkt att varje vuxen person ska tjäna 20 000 kronor per månad för att ha en chans att söka medborgarskap. Och uppehållstillstånd ska när som helst kunna dras tillbaka. Vad det skapar av ytterligare oro och stress för människor som flytt hit är inte svårt att föreställa sig. Och det är väl exakt det som Tidögänget vill åstadkomma. Återvandringspengen som de viftar med är ju egentligen bara en förklädnad för det de egentligen vill åstadkomma. Att oönskade människor lämnar landet. Och vem som är oönskad har ju SD varit tydliga med i decennier.

Konsekvenser
Medmänsklighet och människovärde är inget som Tidögänget bryr sig om. Inte ens de i den gruppen som kallar sig kristna. Och de ”liberaler” som tappat bort vad ordet innebär avgår en efter en. Nu senast Johan Pehrsson. Han fick väl till slut svårt att motivera sig själv i rollen att administrera en anti-liberal politik.

Någon skulle behöva kliva av tåget i Ed

Posted on by
Reply

Igår var en solig dag i Ed, i de dalsländska gränstrakterna till Norge, där jag deltog i ett projektmöte tillsammans med kloka personer från olika kommuner. Ute i glesbygden finns frågor och lösningar på en annan nivå än i storstaden. För företag handlar det om att väldigt noga värdera sin rimliga och möjliga marknad, när kundunderlaget är glest i närområdet. För en kommun blir planering och genomförande en balansgång mellan optimism och realism. Men en tanke kan inte släppa taget.

Problem eller resurs?
Sverige är glest befolkat. Vi har mycket skog, sjöar, någorlunda odlingsbar mark och ett landskap som i alla fall någorlunda möjliggör att vägar och järnvägar kan dras utan att ständigt behöva spränga tunnlar, som i Norge eller i alpländerna. Ny arbetskraft och nya invånare skulle kunna få delar av glesbygden att utvecklas.Flyktingar från länder som nu läggs i ruiner skulle kunna utgöra en tilläggsresurs om vi på ett smart sätt tog till vara deras yrkeskunnande, deras driftighet och deras vilja att skapa en bra framtid för sig själva. Istället ser vi flyktingarna som ett problem, något administrativt, som ska ”hanteras” på ett korrekt sätt.

Skyddsnät för vem, mot vad ?
Karl-Oskar och Kristina flydde från svält och misär i Småland till ett land av möjligheter. Varför lyckas vi inte skapa förutsättningar för flyktingar som tar sig till Sverige att på motsvarande sätt skapa sig själva en framtid? Varför är de sociala skyddsnäten runt flyktingsituationen riggade för att nästan fungera som spindelnät, som håller fast flyktingarna i en beroenderoll? Är det för att de sociala skyddsnäten egentligen är utformade för att skydda oss andra mot det nya?

Tillförsikt
I glesbygden finns det en stark vilja att finnas kvar, att leva ett gott liv och att förverkliga egna drömmar i en inramning som präglar invånarna. I Ed stannar tåget. På kort tid är man i Oslo eller i Göteborg. Världen är nära. I många länder skulle järnvägen vara den viktigaste kommunikationslänken. Det gäller bara att rätt personer kliver av vid stationen och slår sig ned.

Ska humanitet bestraffas?

Posted on by
Reply

För en gångs skull körde jag bil igår och lyssnade till Studio ett i radions P1. Det var ett inslag om en rättsprocess i Danmark. En tidigare barnombudsman i Danmark och hennes man hade hjälpt några syriska flyktingar med skjuts några mil genom Danmark och bjudit dem på kaffe och kanelbulle. Det hände när motorvägen mellan Rödby och Köpenhamn var avstängd för trafik med anledning av de många flyende som ville ta sig till Sverige hösten 2015. Dansk polis hade stängt av motorvägen för att ingen skulle komma till skada. Polis på platsen hade inget att invända mot att frivilliga gav flyktingar skjuts. Men nu kommer det rättsliga efterspelet. Det är enligt dansk lag förbjudet att skjutsa personer som vistas illegalt i landet. Lagstiftaren har naturligtvis tänkt på människosmugglare. Nu var det frågan om frivillighet och medmänsklighet – trötta människor, därav en del barn, behövde hjälp att ta sig till Sverige, där de hade släktingar. Nu tas målet vidare till högre rättsinstans. Vanlig anständighet och medmänsklighet ska bestraffas med böter i Danmark.

Trolleritrick
Något har gått snett i rättstillämpningen om det moraliskt riktiga blir det juridiskt straffbara. Vilket samhälle får vi om vi inte längre får erbjuda hjälp till de som ber om det? Det är lika fel som när man vill förbjuda tiggeri. Det går inte att förbjuda tiggeri om vi vill ha ett samhälle där människor bryr sig om varandra. I fallet med tiggeriet skorrar det extra mycket eftersom förslaget faktiskt skulle innebära att värderingen av vad det innebär för oss icke-tiggare att uppleva tiggeriet är viktigare än det är för tiggarna själva att uppleva sin situation. Det är för att vi ska slippa se nöden som förslaget dyker upp lite då och då. Som om fattigdom och utsatthet skulle försvinna bara genom att dessa företeelser inte får nämnas eller visas. Det hela påminner om hur man kan lura barn. Man kan lura dem att det onda försvinner om de tänker på något annat.

Varifrån kommer dessa idéer?
När medmänsklighet bestraffas och när tiggeri föreslås bli förbjudet slår samhället in på en inhuman väg, som förstärker misstro och bygger sociala barriärer mellan människor när det är motsatsen vi behöver. Varifrån kommer dessa idéer? Hur kan de få genomslag? Har materialismen och egoismen fått ett så starkt grepp om vår tid att vi inte längre ser vad som pågår?

Länktips: Studio ett den 21 mars 2016. https://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=1637

Dags att sätta in det som sker i ett större sammanhang

Posted on by
Reply

EU formades som ett fredsprojekt. ”Aldrig mer” skulle krig föras mellan de europeiska länderna. Tre gånger under lika många generationer hade franska och tyska trupper stridit mot varandra. Några år efter freden 1945 tog kol- och stålunionen form. EG bildades och ur den skapades EU. Handel och ömsesidighet i beroendet skulle omöjliggöra ett nytt krig. Dessutom skulle medlemsländerna vinna på en större gemensam marknad.

Skulle allt lösa sig av sig självt?
Fri rörlighet för varor, tjänster och medborgare skulle bli en grundläggande tanke. EU 15 blev EU 28, inte minst Sverige agerade för att utvidga EU österut. Ett försvagat Ryssland efter 1991 skulle inte ha något emot att länder i Baltikum eller i Östeuropa upptogs i EU-gemenskapen. Väst passade på att snabbt släppa in länder som Bulgarien och Rumänien, trots att ekonomierna i dessa länder var långt mindre utvecklade än snittet i EU. Det fanns antagligen en förhoppning att de nya medlemsländerna skulle dras med av de starka ekonomierna i EU, främst Tyskland.

Social turism
Det talades om ”social turism” i samband med utvidgningen av EU. Att välfärdssystemen i de rikare länderna skulle locka hit arbetssökande från de forna Warszawapakts-länderna. Det dröjde ett tag, men så småningom förstod de allra fattigaste och allra mest marginaliserade människorna att det gick att tjäna mer på att tigga i t.ex. Sverige än att försöka försörja sig i hemländerna. Den sociala turismen handlade inte om ”vanligt folk” i ”vanliga omständigheter”. Det blev de allra fattigaste, de som inte såg någon framtid i det egna landet som prövade lyckan och valde att vädja till de rika ländernas goda vilja på individnivå som reste hit.

Lösning på en annan nivå
Stadsbilden förändrades. Idag syns tiggare sittande utanför matvarubutiker snarare som regel än undantag. Plötsligt tvingas vi alla se och inse hur människor har det i andra länder. Plötsligt tvingas vi förstå hur bra vi har det. Samtidigt som vi också inser att vi inte kan lösa problemet mer än mycket kortsiktigt och för enstaka personer. Vi kan inte hjälpa alla. Det som behövs är helt andra mekanismer, som vänder utvecklingen på global nivå.

Sortering
Medborgare från andra EU-länder som sitter utanför matbutiken är en konkret påminnelse om hur misslyckad den samhällsutveckling är, som i decennier varit dominerande i vår del av världen. Dessa människor ser inget alternativ, eller snarare framstår tiggeriet som det minst dåliga alternativet. Vårt system sorterar bort människor som skulle kunna ha en uppgift i helheten. Istället för att var och en kan göra nytta för det gemensammas bästa hamnar några i utanförskap. Ett slöseri med mänskliga resurser.

”Någon-samhället”
Andra söker sig hit i desperation, flyr över havet i små gummibåtar, riskerar livet för en chans till ett bättre liv. På senare år många från krigsdrabbade länder, många med god utbildning och med entreprenöriell anda. De söker skydd och en möjlighet att leva ett drägligt liv. De har hört att Sverige är ett bra land som inte varit i krig på 200 år. Det homogena Sverige med en konsensusidé som gemensam nämnare har haft svårt att hitta ett bra sätt att ta hand om människor från andra kulturer. Vi litar på våra myndigheter, som ska hantera samhällsfrågor åt oss. Samhället är starkt och vi utgår från att ”någon” löser de problem som uppstår.

Nu syns klyftorna
När samhället inte klarar att hantera de problem som uppstår blir vi förvirrade. Några inser att de måste ta på sig en frivillig-roll. Andra passiviseras eller ställer sig helt avvisande till både problem och lösning. Vi är inte vana vid att samhället fallerar. Självbilden måste revideras. Osäkerheten sprider sig och underliggande spänningar i samhället blottläggs. Besvikelser och frustration på helt andra områden kopplas irrationellt nog till dagaktuella händelser. Personliga tillkortakommanden skylls på ”makten” eller ”eliten”. Klyftorna i det svenska samhället synliggörs.

Nog är det märkligt
Allra märkligast är att de traditionella politiska partierna inte förmår tolka det som sker och att de inte klarar att formulera en tydlig bild av problem och lösning som sätter in händelseutvecklingen i ett större sammanhang.

Att dela kakan eller att baka den

Posted on by
Reply

Det går inte att blunda för flyktingsituationen. Alla kan inte komma hit, säger några. ”Sverige kan inte ta emot alla. Det finns inte plats, det finns inga lägenheter, det finns inga jobb”. Det finns ett avståndstagande och en misstänksamhet som har att göra med synen på människan och samhället. När vi blir fler och de när de nyanlända inte per automatik beter sig på samma sätt som en själv utmanas tilltron till den egna rollen i samhället.

Homo consumus
Vem är jag i samhället? Vilken roll har jag för att andra människor ska ha det bra? Homo consumus är en art, som fått allt större utbredning. Medborgaren som konsument. T.o.m. offentliga tjänster ska numera konsumeras. Marknadsanpassningen av samhällsnyttigheter som sjukvård, apotek, tågtrafik och post har minskat utrymmet för det vi upplever som det gemensamma. I en krympande gemensam sektor tar konsumentperspektivet större plats. Arbete och det var och en kan tillföra samhället konkurrensutsätts i effektivitetens namn. Utrymmet för solidaritet minskar. Individens mål är långt viktigare än samhällets.

Dela kakan eller baka den?
Flyktingar som söker sig hit blir konkurrenter i det offentliga rummet, på arbetsmarknaden, på bostadsmarknaden osv. Det tycks bli så att motståndet mot att erbjuda skydd från krigets fasor kan kopplas samman med den ökande konkurrens mottagandet leder till. Konkurrens om offentliga resurser, bostäder, om jobb och om bidrag. Kakan ska delas av fler. Att flyktingar och invandrare kan vara med och baka kakan och göra den både större och mer välsmakande glöms många gånger bort.

Glaset är faktiskt halvfullt, inte halvtomt.

Den orättvisa rättvisan

Posted on by
Reply

Legitimiteten hos makthavarna handlar till stor del om i vilken utsträckning rättsskipningen och de rättsvårdande instanserna uppfattas som rättvisa. Likabehandling och respekt för lagar och grundläggande mänskliga rättigheter är fundament för den rättssäkra staten. Korruption, maktmissbruk och att tillskansa sig ekonomiska eller andra fördelar är sådant som bryter ner det samhälle som vi uppfattar som schysst och rättvist. I ett givande lunchsamtal (Tack, Einar och Dan) häromdagen kom de orwellska begreppen upp – krig är fred, frihet är slaveri, sanning är lögn…

Orättvisan
”Nu lämnar vi över ärendet till Rättvisan”. Polisen, åklagarmyndigheten, domstolen, fångvården… rättsmaskineriet består av flera oberoende resurser, som alla förväntas säkra rättssäkerheten, samtidigt som brott ska beivras ”bortom allt rimligt tvivel”. Kontrasten ger en glimt av Orwells 1984 när ett av EU:s medlemsländer sätter in taggtråd, tårgas och vattenkanoner mot flyktingar från krigets fasor i Syrien. Rättsapparaten används för att cementera orättvisan. Flyktingstatus ger inte längre skydd. EU:s yttre gräns anses viktigare att försvara än att leva upp till humanitära och sedan länge överenskomna internationella regler. Rättvisan blir orättvisans verktyg.

Har folk glömt sin historia?
Refugees welcome, står det på perrongerna där tåg rullar in i flera europeiska städer. Men i Torneå bildar finländare en mänsklig mur för att förhindra flyktingar att söka skydd i deras land. Ändå är det bara 70 år sedan de finska krigsbarnen skickades till Sverige för att skyddas från kriget mot dåvarande Sovjetunionen. Så kort är tydligen minnet. För att inte tala om alla ungrare som flydde 1956 och hamnade i Sverige och andra länder. Har alla ungrare glömt hur det känns att fly? Hur tänker man?

Obalans mellan faktabaserad kunskap och allmänt tyckande
Kunskap och fördom är två andra begrepp som glider omkring i dagens märkliga mediavärld. Rykten, halvsanningar och direkt falska påståenden jämställs med forskning och beprövad sanning. Korta, lösklippta politikercitat hanteras tendensiöst av de media som tror att indignation och upprördhet är den bästa grunden för opinionsbildning. Kommentarsflödena på sociala medier fylls av hat, hot och elakheter. Tyckandet jämställs med faktabaserad vetenskap. T.o.m. forskare går ibland över gränsen och använder sin titel till att ha åsikter och att driva opinion långt utanför sin akademiska plattform. Anonymiteten och tillgängligheten – alla har plötsligt en megafon – förstärker obalansen mellan det faktabaserade, professionella journalistiska arbetet och det tyckande som vem som helst kan ägna sig åt, undertecknad inräknad. Hur skulle samhället se ut när ingen press eller etermedia längre finns kvar i en oberoende granskande roll? Vill vi det?

Utveckla samhället
Syrienkonflikten är en extrem situation, som måste hanteras av Europas ledare. Det duger inte att vifta bort konsekvenserna av fem års krig med tal om att ”försvara EU:s yttre gräns” eller att ”hjälpa flyktingarna på plats”. (Det finns ingen plats kvar att vara på). Vi behöver ett ledarskap på EU-nivå som visar att fred och rättvisa fortfarande betyder något. Det är för att leda och samverka med andra vi väljer dem. De har vårt uppdrag att utveckla samhället och göra det bättre rustat att hantera framtidens utmaningar.
Gör det, då!

Stad och land – Stockholm och Hästmannen

Posted on by
Reply

Det var under Almedalen 2010. Det var valrörelse, partiledarna ansträngde sig att ”nå ut” som det brukar heta. Världsekonomin skakade fortfarande i efterdyningarna från finansbubblan som sprack i USA. ”Sveriges beredskap är god” ekade som ett historiskt nästan ironiskt budskap från förr. Sittande regering fick förnyat förtroende. Men i Almedalen ett par månader före valet visste vi inte hur valet skulle gå. Maud Olofsson talade. Mona Sahlin talade. Båda vände sig till kvinnliga röstande, men med olika perspektiv.

Vi modell C
Jag minns att Maud Olofsson talade om entreprenörer, om kvinnliga företagare och om företagarens roll överhuvudtaget. Det blir naturligtvis så, om man är näringsminister och dagligen hanterar företagandets villkor. Även nominering och val av partiledare hänger samman med en slags företagsamhet och ett entreprenörskap hos den som ska leda ett parti. Maud Olofsson valde att lyfta fram sina hjältar. De småföretagare som bygger landet och som är basen för sysselsättning i landet och därmed den skatt vi kan använda för de gemensamma satsningarna.

Vi modell S
Jag minns att Mona Sahlin i sitt almedalstal också talade om kvinnorna i arbetslivet, men ur ett arbetstagarperspektiv. De förebilder och kvinnor Mona Sahlin nämnde är också med och bygger Sverige, men fyller en annan roll i samhället. Mona Sahlin valde inte att lyfta fram de företagare som skapar arbetstillfällen, utan snarare de personer, ofta kvinnor, som återfinns i privata och offentliga verksamheter. De som gör jobbet. Där och då blev kontrasten mellan Maud Olofssons och Mona Sahlins perspektiv väldigt tydlig.

Identifikation – vilka är ”vi”?
Båda har naturligtvis rätt. Utan initiativtagare och enrtreprenörer skapas inga företag, och utan många arbetande händer blir inget gjort. Jag minns att jag funderade över varför Maud Olofsson väljer att profilera sig och sitt parti mot den lilla minoritet som känner sig som entreprenörer och varför Mona Sahlin väljer att skapa ett tillfälligt ”vi” kring enbart arbetstagare. Identifikation är viktigt för ett partis valrörelser. Båda partiföreträdarna hade kunnat inkludera varandras målgrupper i sina beskrivningar, men det gjorde man inte. Och ingen av dem berörde urbaniseringens baksida.

Yta istället för ideologi
Taktiken hos partierna bäddar för en ökad distans mellan beslutsfattare och väljare. Både S och C hade kunnat adressera urbaniseringen som ett problem, men det gjorde man inte. I en valrörelse, har man lärt sig, gäller det att inte förknippas med problem. Därför driver inte ens MP klimatfrågan i valet, eftersom den uppfattas som ett problem. Inget parti vill förknippas med något negativt. Till slut hittade C i år en formulering som i alla fall på ytan vände urbaniseringsfrågan till något positivt, när man lanserade begreppet ”Närodlad politik”. Det lät bra utan att egentligen beskriva vare sig problem eller lösningar. Politiken reduceras till käcka och intetsägande slogans. Ungefär som alla dessa kommun-slogans. Yta istället för ideologi.

Stockholm bryr sig inte
Centerpartiet har traditionellt haft en stark ställning på landsbygden, i många av de kommuner som idag ser befolkningen minska, företag – inte minst jordbruk – lägga ner och ungdomar flytta. De med utbildning, högskoleambitioner och entreprenöriell läggning söker sig till de urbana miljöerna. För dessa har världen krympt. Man väljer att studera utomlands och ser möjligheter långt bortom sockengränsen. Denna segregation pågår för fullt och hanteras inte av något av de politiska partierna. Endast SD lyckas fånga upp konsekvenserna av denna icke-debatt genom att fånga upp en del av de besviknas röster. De som ser hur samhället backar, fastighetsvärden minskar och bussen slutar gå. Och som kan konstatera att ”Stockholm” inte bryr sig.

Flykten från landsbygden
När gammelmedia tvingas skära ner och exempelvis TV4 släcker ner sin lokalbevakning förvärras situationen. Kvar på den mediala scenen finns bara ett fåtal maktcentra och deras PR-byråer. Dramatiska CNN-bilder från flyende i Irak blir viktigare att sända än att siste man släckte ljuset i byns skola. Visst är världens alla konflikter viktiga att känna till, men bor man i Sverige idag känner man inte igen sig i hur avvägningen mellan viktigt och mindre viktigt ser ut. Relativt sett blir flykten från landsbygden, även om den inte sker i kulregn och utan mat för dagen, väl så allvarlig som flykten undan kriget. Här hemma handlar det om människor vi känner och vars erfarenheter och minnen vi delar.  Här på hemmaplan blir flykten aldrig en nyhet för den händer odramatiskt, icke-medialt och ändå i rasande takt. Och – det ska naturligtvis tillfogas – i Sverige handlar det om en omflyttning till något bättre. Ute världen flyr man i första hand från något.

”Hästmannen” som resurs
Vårt land är rikt på tillgångar, på människor med idéer och initiativförmåga. Men den gamla förvaltarstyrda indelningen i stat, län och kommuner räcker inte längre till för att hantera de frågor som blir allt viktigare. Tänk om ”Hästmannen”, (länk nedan) som levde nära sina hästar och försörjde sig på ett gammalt sätt, hade blivit en del av ett nytt kunskapsutbyte kring en kulturgärning- hur levde man förr – hur ser ett självförsörjande småskaligt samhälle ut – eller blivit en del av en genomtänkt och hänsynstagande turism? Nu tvingades han sluta med sina hästar, möjligen för att han rent tekniskt inte följde lagens tolkning – det vet jag inte. Men tänk om ”Hästmannens” sätt att leva istället hade blivit en resurs för bygden, för andra som ville lära sig om ett helt annat sätt att leva sitt liv? Tänk om inte förmyndarstatens perspektiv alltid hade gått före?

Dags att på allvar utveckla sambanden mellan stad och land
När städerna sätts i fokus i alla sammanhang och landsbygden förlorar dragkraft måste vi lyfta blicken och se sambanden mellan stad och land på ett nytt sätt. Hur staden faktiskt är beroende av landet för sin försörjning, för energi, livsmedel, kretslopp, rekreation, transporter, arbetskraft och samspel på olika nivåer. Och hur landsbygden kan återfå sin betydelse, när resurser, kunnande och förutsättningar tas till vara i det gemensammas intresse. Hela Sverige måste ingå i våra framtidsbilder.

Länktips: Hästmannen – Sista striden – TV-film här.