Om risker och kriser

Krismedvetandet kring klimatet börjar sätta sig. Alltmer sällan hörs röster om att klimatfrågan är överdriven eller bara handlar om att få Kina att sluta använda kol, så att vi kan fortsätta våra bekväma liv som vanligt. På någon nivå har frågan sjunkit in. Inte så att gemene svensk tänker ändra sitt beteende, men man tycks i alla fall ha börjat förstå att klimatfrågan måste lösas.

Mot bättre vetande
För oss som hållit på med de här frågorna sedan 90-talet är det bekymrande att allt ska ta så lång tid. Oljejättarna visste mycket väl vad de höll på med på 70-talet. Och de håller fortfarande på. Till och med våra norska grannar kan inte låta bli att berika sig på den olja de pumpar upp. Och de har ju ändå naturliga förutsättningar att försörja samhället med förnybar el från vattenkraft. Mot bättre vetande väljer de ändå att plocka upp olja ur havet.

Vi hade kunnat ta steg i rätt riktning, men…
Som pyromaner, fascinerande av den effekt de kan åstadkomma, fortsätter våra norska vänner att bidra till den globala klimatkatastrofen. Och vi är inte mycket bättre. När vi får chansen att lägga om styrmedel som reseavdragen väljer vi politiker som krampaktigt håller fast vid fossilbilen som det naturliga transportmedlet. Och valet 2022 vinns av de partier som lovar sänkta bensinpriser vid pump. Som om barnens framtid inte spelar någon roll.

Risk, kris och tidslinjen
Det som många glömmer bort är att det finns risker och kriser (näraliggande ord förresten – bara lite omkastade bokstäver) som kan drabba oss snabbare än vi insett. Umeforskaren Stig-Olof Holm pekar i sin forskning på hur befolkningsökningen, konsumtionen och konsekvenserna av konsumtionen snabbt bidrar till ett ökat tryck på matförsörjningen. Med fortsatt utveckling som nu, menar han, kollapsar livsmedelsförsörjningen runt år 2050. Om han har inkluderat ovälkomna synergieffekter med klimatförändringarnas översvämningar, torka och stormar vet jag inte, men lokalt kommer det naturligtvis uppstå livsmedels- och vattenbrist. Monokulturerna skapar också risker för angrepp från skadeinsekter och liknande. Och kemikaliebekämpningen som brukar sättas in slår ju då också ut de system som skulle kunna hålla ekosystemen i balans.

Synergier och samband
Kopplar vi dessutom på rapporten från WWF (Living Planet Report) som säger att 70 procent av fiskar, fåglar och däggdjur har försvunnit, och att hälften av skogen är borta (som Stig-Olof Holm nämner) inser vi att människan på mycket kort tid har rubbat hela plattformen för planetens biologiska jämvikt. Och det kanske inte blir klimatet som knockar oss först, det blir kanske tillgången på vatten och mat för en växande befolkning som blir den riktigt avgörande faktorn. När antalet flyktingar inte längre räknas i miljoner utan i miljarder uppstår naturligtvis en helt ny situation.

Debatten handlar om annat
Det märkliga är att så få tycks bry sig. Suboptimeringen styr. Media kan inte sälja klick och lösnummer på frågor som dessa. Således avstår man att förklara hur det är. Inte ens när statsministerns närmaste man kan kopplas till utrotandet av ålen blir det intressant för media att beskriva sambanden. Inte ens när en stor del av Norrland tycks få plusgrader i januari blir det något som förändrar nyhetsvärderingen. Inte ens det faktum att kommunerna i praktiken får minskade resurser från staten, i ett läge när kommunerna borde utgöra det viktigaste skyddsnätet i ett fungerande samhälle, handlar debatten om hur vi ska hantera risker och kriser.

Vad kommer först?
Det brukar heta att aldrig har mänskligheten haft tillgång till mer kunskap än nu. Det samlade vetandet och tillgången till fakta är större än någonsin. ( Vi kanske har missförstått innebörden av uttrycket ”mot bättre vetande”? ) Samtidigt tycks vi aldrig ha haft så svårt som idag att fatta rätt beslut. ”Med berått mod” var ett uttryck som användes av en högerpolitiker när pandemin härjade som mest. Uttrycket passar in på mänskligheten som helhet. Med berått mod tycks vi beredda att rusa mot vår egen katastrof. Frågan är bara vilken av kriserna som kommer först.

Länktips:
WWF-rapporten: http://christerowe.se/2023/01/nr931-wwf-living-planet-report-missar-chansen-att-fa-genomslag/

Stig-Olof Holm om multiplikatoreffekten av befolkning och konsumtion, klicka på filmen: https://www.umu.se/personal/stig-olof-holm/

Ålen och statssekreteraren: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/blekinge/ulf-kristersson-m-om-statssekreterarens-tjuvfiske

Experter sågar kärnkraften

Det pågår en internationell diskussion om kärnkraftens roll i den hållbara energiförsörjningen och som en väg ut ur hotet från klimatförändringarna. I en artikel i det internationella nyhetsmagasinet Power hittar jag en sammanfattning av ett uttalande från fyra toppchefer inom strålsäkerhet. De listar också i tio punkter sina viktigaste invändningar mot att tro att kärnkraften kan lösa klimatfrågan.
(Länk till Power-artikeln längst ner).
I översättning lyder artikeln ungefär så här:

== start ==
Fyra internationella säkerhetsexperter säger nej till kärnkraft för att lösa klimatkrisen

De tidigare cheferna för tillsyn över kärnkraften i USA, Tyskland och Frankrike konstaterar, tillsammans med den tidigare sekreteraren för Storbritanniens strålskyddskommitté, i ett gemensamt uttalande att kärnkraft inte är en del av en genomförbar strategi för att motverka klimatförändringar.
I sin skrivelse den 25 januari betonar de vikten av globala åtgärder för att tackla klimatfrågan. Men kärnkraften är för dyr och innebär en alltför riskabel investering för att vara en hållbar strategi mot klimatförändringar. De fyra personerna bakom uttalandet är:
• Dr. Greg Jaczko, tidigare ordförande för U.S. Nuclear Regulatory Commission och grundare av energibolaget Maxean.
• Prof. Wolfgang Renneberg, universitetsprofessor och tidigare chef för reaktorsäkerhet, strålskydd och kärnavfall, federala miljöministeriet, Tyskland.
• Dr. Bernard Laponche, fransk ingenjör och författare, och tidigare generaldirektör för franska byrån för energiledning, samt tidigare rådgivare åt Frankrikes minister för miljö, energi och kärnsäkerhet.
• Dr. Paul Dorfman, biträdande stipendiat och forskare vid University of Sussex, och tidigare sekreterare vid den statliga brittiska kommitté som undersöker strålningsrisk vid slutna system.

Citat ur skrivelsen: ” Vi får ett allt varmare klimat. Kunskapsutvecklingen om klimatkänslighet och polarisens smälthastighet har klarlagt att havsnivåhöjningen ökar, samtidigt som skadliga stormar, kraftig nederbörd, översvämningar och skogsbränder tilltar. I takt med den ökande oron över utvecklingen och att insikten om att takten i den nödvändiga energiomställningen till låga koldioxidutsläpp behöver ökas, har kärnkraften av vissa aktörer presenterats som ett delvis omarbetat delsvar på hotet från den globala uppvärmningen. Frågan är därför om kärnkraften kan vara till hjälp i klimatkrisen, om den är lönsam, hur man ska se på risken med olyckor, avfallsfrågan och därmed om det finns plats för kärnkraften i den snabba utvecklingen av förnybar energi?
Med vår bakgrund som experter på kärnkraft, där vi alla varit verksamma på högsta statliga nivå gällande reglerings- och strålskyddsnivåerna i USA, Tyskland, Frankrike och Storbritannien, ser vi det som vårt gemensamma ansvar att uttala oss i frågan om kärnkraftens roll i en strategi mot klimatförändringarna.
Det brukar heta att en ny generation kärnkraft kommer att vara ren, säker, smart och billig. Men det är en är fiktion. Verkligheten är att kärnkraften varken är ren, säker eller smart; snarare en mycket komplex teknik med potential att orsaka betydande skada. Kärnkraften är inte billig, utan extremt dyr. Kanske viktigast av allt är att kärnkraften helt enkelt inte är en del av en genomförbar strategi för att motverka klimatförändringar. För att ge ett relevant bidrag till global kraftgenerering skulle upp till tiotusen nya reaktorer krävas, beroende på reaktordesign.”
(…)
Kärnkraften som strategi mot klimatförändringar är, enligt de fyra cheferna:
• För dyr i absoluta tal för att ge ett relevant bidrag till global kraftproduktion.
• Dyrare än förnybar energi när det gäller energiproduktion och CO2-reducering, även om man tar hänsyn till kostnaderna för systemdelar som energilagring i samband med utbyggnaden av förnybara energikällor.
• För kostsam och riskabel för finansmarknadens investerare och därmed beroende av mycket stora offentliga subventioner och lånegarantier.
• Ohållbar på grund av det olösta problemet med mycket långlivat radioaktivt avfall.
• Ekonomiskt ohållbar eftersom ingen ekonomisk institution är beredd att försäkra sig mot den fulla potentiella kostnaden, miljömässiga och mänskliga effekter av oavsiktlig strålning – då majoriteten av dessa mycket betydande kostnader i så fall kommer att bäras av allmänheten.
• Militärt farlig eftersom nyligen marknadsförda reaktorkonstruktioner ökar risken för kärnvapenspridning. • Som koncept inkluderar kärnkraften risker orsakade av kedjereaktioner baserade på mänskliga misstag, tekniska fel och yttre påverkan; som t.ex. havsnivåhöjning, stormar och översvämningar, som allt leder till internationella ekonomiska konsekvenser.
• Tekniska och säkerhetsmässiga osäkerheter kopplade till nya, ännu oprövade ”avancerade” och små reaktorsystem i modulär form (s.k. SMR).
• Tekniken är generellt sett för ohanterlig och komplicerad för att skapa en effektiv industriell bas för reaktorkonstruktion och driftprocesser inom den avsedda byggtiden och det tidsmässiga utrymme som behövs för att mildra klimatförändringarna.
• Det är således mycket osannolikt att kärnkraften kan ge ett relevant bidrag till den nödvändiga begränsningen av klimatförändringar som behövs fram till 2030-talet på grund av kärnkraftens långa utvecklings- och byggtider och de oerhörda kostnader den mycket stora volymen reaktorer skulle ge upphov till för att göra någon skillnad. == slut ==

Kommentar
Ska jag peka på några aspekter författarna missat är det kompetensfrågor, utbildning och en väl fungerande samhällsstruktur som krävs för en framgångsrik satsning på kärnkraft. Majoriteten av världens 190 länder är inte rustade för en avancerad och potentiellt farlig teknik, som – om den hamnar i fel händer – kan ställa till stora problem. T.o.m. i välfärdslandet Sverige missade anställda på Ringhals 3 att det fanns en dammsugare kvar i en reaktorbyggnad; en kvarglömd dammsugare som i maj 2011 ledde till obudgeterade extra kostnader på 1 miljard kronor. Det går aldrig att helt räkna bort mänskliga misstag. Inte ens i Sverige. Hur andra länder med svagare samhällsstrukturer, lägre utbildningsnivå eller mer korrupta tjänstemän skulle klara en storskalig satsning på kärnkraft är minst sagt osäkert. När svenska politiker hävdar att kärnkraft är lösningen på klimatfrågan handlar det om rejäla dimridåer för att dölja att man inte har andra lösningar att erbjuda. Och att man inte förstår vilken roll Sverige kan spela som föregångsland för fattigare länder om vi satsar mer på småskaliga och tekniskt ofarliga system som är mobila och/eller lämpade för ödrift. Inte potentiella vapen i händerna på talibaner eller andra grupper med ambition att kontrollera snarare än att vara folkvalda ledare.

Länktips till Power-artikeln: https://www.powermag.com/blog/former-nuclear-leaders-say-no-to-new-reactors/

Liberalerna missade sin unika chans

Tyvärr måste jag återkomma till ett tidigare blogginlägg idag, när Liberalerna valt väg. (Se länk längre ner). I februari sammanfattade jag en kulturpolitisk motion från SD som kan ses som en av flera kravlistor från det partiets sida, om det skulle bli aktuellt med en M-KD-regering som lutar sig mot SD för att få stöd. Motionen kan ses som exempel på vad som väntar om det blir en konservativ regering nästa år. Nu sällar sig L till det konservativa blocket och tycks hoppas på det bästa istället för att utgå från en uppdaterad analys av hur konfliktlinjerna ser ut.

Varför inte stå upp för det demokratiska, öppna, samhället?
Det är verkligen sorgligt att ett liberalt parti ser det som det bästa alternativet att samtala med, göra upp med och förhandla med ett antiliberalt, antidemokratiskt parti för att forma Sveriges framtid. Tänk så enkelt och tydligt det hade varit för väljarna att ta ställning i kommande val om L framställt sig som den tydliga motpolen till populism. Så lätt det hade kunnat vara för akademiker och för väljare som litar på vetenskap hellre än tyckande och rykten, att stå upp för ett tydligt kunskapssamhälle.

Fem – sex år med en lögnare i Vita huset har satt spår
När trollen, trumpisterna och desinformatörer har så stort inflytande på vad folk tycker, tänker och vill blir det extra viktigt att stå upp för en sann världsbild. SD vill inte ha klimatforskning, vill inte godkänna Parisavtalet och strävar rent allmänt efter instabilitet, så att deras enkla lösningar kan få gehör hos folk. När verkligheten kräver exakt det motsatta: smarta och väl underbyggda ställningstaganden, baserade på senast tillgängliga kunskap och på en sansad debatt som ger legitimitet.

Svår valrörelse
Nu kommer L att få en mycket svår uppgift att förklara exakt hur många av dagens institutioner och rättigheter som L är beredda att ge upp för att få igenom något liberalt i en i huvudsak konservativ budget. På SD:s kravlista står säkert dessutom som första punkt: ”inga liberala ministrar i den regering vi släpper fram”. Och vad gör Kristersson då? Naturligt böjer han sig för Åkesson. Nu blir det upp till övriga partier att stå upp för de ideal som vi alla tar för givet och som människor idag förlorar sina liv för, i t.ex. Myanmar, att få kunna leva under.

Civilsamhället, Public Service och SIDA står på spel
Man kan ju börja med 19-punkts-listan som jag summerade i en tidigare bloggpost. Där Public Service, SIDA, Allmänna Arvsfonden (livlinan för civilsamhället) och många andra viktiga institutioner i det öppna demokratiska samhället hotas av antiliberalerna i SD.

Vad tänker man offra?
De nitton punkterna finns summerade
här
Nu får Sabuni förklara vad man tänker ge upp i utbyte mot något annat.

Bidragande till kräftgången tror jag är
En bidragande orsak till Liberalernas kräftgång är att partiet helt har blundat för de problem som uppstått till följd av den ohämmade marknadsliberala ordning som rått under flera decennier: Ett konkret resultat av ekonomins särställning i samhällsutvecklingen syns i de miljardvinster till privata skolkoncerner och välfärdsbolag som förekommer. En ordning som också resulterat i att vi i Sverige gör av med 4 gånger så många resurser som planeten långsiktigt klarar att återskapa. Istället har partiet envist hållit fast vid storskaliga lösningar för energiproduktion, som är både farliga, olönsamma och som inte bidrar till en global välfärdsutjämning. Allt fler ser problemen och då gäller det att kunna ompröva sin politik när tidigare lösningar visade sig ohållbara. Politik i en demokrati handlar om att vara relevant för sina väljare.

Tvingas de kaxiga ledarna bli mer ödmjuka?

”Lita inte på någon”. Den uppmaningen ska president trumps son ha fått av sin far när han var ett litet barn. Med den grundinställningen till sina medmänniskor blir trumps beteende konsekvent. Om han inte litar på någon och dessutom inte ägnar tid åt att läsa sådant som han borde, för att skaffa sig ett bra beslutsunderlag, återstår ju enbart den egna ”magkänslan”. (Länktips om att inte lita på någon, se nedan).

Den fria pressens roll
När trump utser media till folkets fiende är det för att han inte litar på att de ska återge hans syn på någon fråga på ett bekräftande sätt. Och det är ju just det – medias roll är faktiskt att belysa politikers ställningstaganden på ett mångfacetterat och alternativt sätt. Att inte göra det vore att bli en del av en propagandaapparat. Som han tycks önska sig, #45; att media återger och bekräftar hans syn på tingen och på världen på ett okritiskt sätt. Helt enkelt ger honom rätt. Att ifrågasätta trumps syn eller beslut är att ställa sig på fiendesidan.

På sig själv känner man andra
”Freedom of speach”, rätten att uttrycka sig öppet om vad som helst är centralt i relation till hur USA styrs både formellt och informellt. Samtidigt är det precis detta trump angriper när han ständigt anklagar ”illojala” medier för att vara ”fake news” och ”terrible journalists”. Och troligen är det en del av den strömlinjeformade nyhetsförmedlingen i länder som Ryssland, Kina, Nordkorea m.fl som får trump att så ofta uttrycka sig positivt om auktoritära ledare och så nedlåtande om andra. Det är i starka ledare han ser sina jämlikar och sina kollegor, inte i demokratiskt valda ledare som Merkel.

Vad vinner britterna på en hård Brexit?
Det som blir intressant under resten av 2020 är hur relationen mellan Storbritannien och USA kommer att utvecklas i kölvattnet på Brexit. När Boris Johnson nu ska manövrera för att på egen hand lotsa sitt land till bättre villkor än tillsammans med EU, kommer förväntningarna på honom att vara skyhöga. Johnson måste hålla samman sitt eget parti, som delvis vill ha en ”hård brexit” – varför är oklart – och delvis är beroende av att samhället fungerar på lokal nivå. Varje parlamentsledamot är ju direkt kopplad till sin valkrets och vanliga britters vardag får inte bli alltför inskränkt, särskilt efter den husarrest-taktik britterna valde i Corona-krisen. Han kan knappast heller ensidigt hoppas på att trump vinner i november, utan måste manövrera för att USA kanske byter ledarskap från 2021, vilket gör förhandlingsläget oförutsägbart.

Ödmjukhet inför globala frågor?
Tajmingen för Brexit var på det sättet direkt olämplig för britterna, eftersom Corona-krisen både visade på värdet av nationellt krismedvetande, solidarisk sammanhållning och på behovet av internationellt samarbete för att lösa kriser. Epidemier känner inga landsgränser eller tar inga personliga hänsyn. Även en kaxig premiärminister på 10 Downing Street kan insjukna i Covid 19. Ödmjukhet inför de stora utmaningar världen står inför är kanske inte vad man förknippar vare sig Boris Johnson eller trump med. Men kanske är det precis det vi kan hoppas på nu när de kommande stora frågorna handlar om hur vi ska hantera klimatet, ekosystemkollapsen och giftspridningen i världen.

Länktips: https://www.youtube.com/watch?v=4wNPanrYZsU

Världsläget på 90 minuter

Häromdagen lyssnade jag på Vladislav Savic, en känd radioröst för den som minns. Föredraget handlade om världspolitiken och det han kallade nya allianser. 90 minuters genomgång av politik, konflikter och oroshärdar i världen gav en dyster bild av världsläget. Många länder ökar sina försvarsanslag. När USA ökar dem med 10 % motsvarar det en fiktiv höjning av de ryska försvarsanslagen med 87 %. Två siffror som säger en hel del om ländernas inbördes styrkeförhållanden.

Mellanöstern
Mellanösternproblematiken upptog en stor del av Vladislav Savic analys och presentation. Och vilken roll Turkiet spelat och spelar i regionen var något som han återkom till flera gånger. Maktspel, gränser, ekonomi och inflytande är begrepp som dyker upp. Och en oklar känsla av att om vi inte löser mellanösternkonflikterna på en för alla sidor acceptabel nivå finns en stor risk att konflikterna skalas upp.

Putin ser gärna ett svagare EU
Det försvagade EU bidrar tyvärr till instabiliteten i världen. EU har inte samma auktoritet som förr av flera skäl. Dels Brexit och den försvagning och osäkerhet det innebär att Storbritannien lämnar EU, dels att de nationalistiska partierna i EU:s medlemsländer har nått så tydliga framgångar. Att Ryssland ser en möjlighet att försvaga EU genom att stärka banden till LePen och andra ledare är tydligt. Men utvecklingen i Katalonien innebär också en stor fara för EU. Det finns flera regioner i EU:s medlemsländer som har starkt folkligt stöd för en frigörelse från respektive land.

Den tweetande presidenten behöver inte diplomater
Kina, Nordkorea och Indien berördes också. Liksom självklart trumps USA. Vladislav Savic påminde om att USA fortfarande inte har någon ambassadör i Sverige. Och att trump medvetet försvagar sitt utrikesdepartement och ibland låter sina egna tweets försvåra arbetet ute i de amerikanska beskickningarna. Är det trumps eller USA:s linje som presidenten ger uttryck för – det är numera en återkommande fråga både hos den egna personalen och hos andra observatörer. Med sitt exeptionella FN-tal sprängde trump också en annan barriär, påpekar Vladislav Savic, den barriär som FN utgör i fråga om ett gemensamt tak för vad som är ”tillåtet” att säga i FN-sammanhang. Med sitt ”America-first”-tal bröt trump mot FN-stadgan, något som bl.a. vår utrikesminister påpekat. Nu blir det fritt fram för andra länder att på liknande sätt hävda egenintressen före intresset av världsfred.

Breithart – en hjärtlös aktör ?
En problematik Vladislav Savic berörde är hur sanningen offras när den extrema politiken ska lanseras. Att Breithart har 20 miljoner individuella följare hade jag inte koll på och att de nått en publik mer än 2 miljarder gånger (klick) är en skrämmande siffra. På det sättet har kriget redan börjat. Kriget mot media och mot sanningen. Breithart har en tydlig ambition att vrida samhällsutvecklingen i en starkt nationalistisk riktning, påhejade av extremhögern i USA. Det är oroväckande för att inte säga direkt farligt att ”fake news”-strategin från trump och hans anhängare tycks löna sig. Ifrågasättandet av traditionella media skapar ett nytt utrymme för alternativa ”sanningar” och rena lögner, något som i förlängningen bara kan leda till ett postliberalt och odemokratiskt samhälle.

Positiva motkrafter
Det är intressant att lyssna till en erfaren korrespondent som Vladislav Savic. Han har följt utvecklingen under flera decennier och har på så sätt fler referenser än de flesta. Samtidigt kände man så åhörare efter ett tag ett behov av att höra något om de positiva motkrafter som trots allt finns. Allt är inte elände. Men det hänger ihop med möjligheten för unga människor – inte minst kvinnor – att utbilda sig.

Utbildning
Min slutsats blir därför att det viktigaste vi kan göra för att stärka motståndet mot den utveckling Vladislav Savic skildrar, och som sannolikt är korrekt till största delen, är att vi medvetet satsar på utbildning i olika former och ger världens unga chansen att ta kloka beslut för sin egen och sina barns framtid. För att utbildningen ska ha relevans måste den speglas i en gemensam världsbild, som i sin tur kräver att nyhetsförmedling och rapportering kan ske på ett öppet sätt. När media inte längre kan fullgöra sin uppgift undergrävs möjligheten för alla, både välutbildade och andra, att fullt ut använda det de kan och lärt sig. De globala aktörerna Facebook och Google m.fl. har ett  stort ansvar att inte medverka till ett självgenererat storebrorssamhälle som premierar motsättningar snarare än samverkan.

 

Vår egen jordbävning

Orientering i stort. Jag minns att det var den första punkten på dagordningen för de stabsgenomgångar mycket av min värnpliktiga utbildning handlade om på 70-talet. Hur ser läget ut i stort? För att veta vilka åtgärder som behöver diskuteras och beslutas måste man förstå det större skeendet. Några iakttagelser.

Vad händer i Norden?
På nordisk nivå har vi en ny politisk situation. I Norge och i Finland sitter varianter av missnöjespartier i respektive regering. I Danmark har Dansk Folkeparti tydligt och länge påverkat agendan för det politiskt centrala. På Island har det nybildade Piratpartiet drygt 40% av sympatierna. Politiska vindar och opinioner i det genomdemokratiska och förutsägbara Norden blåser upp och tar plats på ett sätt som både förvånar och oroar.

Ledarskap mot bättre vetande
I Ungern och i Polen rubbas de centrala demokratiska spelreglerna av nya politiska makthavare. Misstron mot EU tar sig olika uttryck. I Storbritannien ska man rösta om saken. I Frankrike har ett främlingsfientligt parti möjlighet att nå presidentposten. I USA leder en vulgär ickepolitiker nomineringsracet att bli republikanernas kandidat till presidentposten och kommer eventuellt att utmanas på den demokratiska sidan av en – ur amerikanskt perspektiv – osannolik demokratisk socialist. Likgiltigheten och uppgivenheten riskerar att bli en avgörande faktor om ingen av kandidaterna upplevs som rimlig. Demokratin monterar ner sig själv.

Stora problem och bekymmer
I Nordkorea demonstrerar ledarskapet sin militära kapacitet medan den s.k. arabiska våren i Mellanöstern lett till anarki( Libyen), icke-demokrati (Egypten) och inbördeskrig (Syrien) med Tunisien som ett litet hoppfullt undantag. Kinas ekonomiska framgång har skett till priset av omfattande miljöförstöring, social hänsynslöshet och kopplat till ett inbyggt globalt pyramidspel, där ekonomin bygger på att energi och råvaror oavbrutet kan tillföras i en ständigt ökande takt för att mätta en linjärt ständigt tilltagande efterfrågan. I Sydamerika hotar ett Zika-virus att bli nästa katastrof och stoppar eventuellt firandet av Rio-olympiaden. Och samtidigt smälter isarna runt våra poler och påminner oss om klimatförändringarna. I Stockholm ska 120 lastbilar fylla Slottsbacken med snö för att en skidtävling ska kunna äga rum. Idag ska det vara nollgradigt i Kiruna. Hur går det då för ishotellet?

Tipping point
Världen är sig inte lik och bakom nästan all händelseutveckling finns orsakssamband som kan kopplas till mänskligt beteende. Nog är det märkligt att vi lyckats placera en man på månen, kopplat upp oss i realtid över hela jordklotet och nått en oöverträffad kunskapsmängd om hur allting fungerar och samtidigt inte tycks kunna undvika att i full fart närma oss en civilisationens ”tipping point”. Händelseutvecklingen verkar peka i riktningen att det idag ojämlika jämviktsläget rubbas på flera plan, kanske framför allt ekonomiskt, politiskt och socialt. Vi tycks skapa vår egen jordbävning.

Vårt behov av stabilitet

I Lund, på den av istiden packade skånska leran, byggs nu MaxIV, en anläggning kring en elektronkanon, som ska hjälpa forskare att analysera prover på en tidigare ouppnådd nivå. Denna nya anläggning sägs kunna bli 1000 ggr bättre än de nuvarande. En utmaning för konstruktörerna har varit att minimera vibrationerna för att instrumenten ska ge bästa resultat. Både yttre och egengenererade vibrationer ska fångas upp. (Se länk nedan).

Självskadebeteende
Tänk om denna stabilitet kunde uppnås för samhället i stort, tänker jag. Vi skakar om klimatet på vår planet, vi bekämpar den ekosfär vi själva är en del av. Vi kan inte tygla våra finansiella fundament. Orättvisorna vidgas, världen polariseras och förenklingar i världsbilden bidrar till de konflikter vi tar, eller är en, del av.

Tänk..
Tänk om den fysikaliska stabilitet som nu manifesteras i Lund kan kompletteras med en mental, själslig, andlig stabilitet i världen. 1000 gånger bättre än dagens.
Så mycket vi hade vunnit.

Länktips: Tyréns löser problemet med stabilitet för MaxIV:  http://www.tyrens.se/sv/Artiklar/Nyheter/2015/Tyrens-stabiliserar-Max-lV-laboratoriet/

Företagen behöver tänka transparent

Just nu är det en fyraårsprognos som står i fokus. För företagen finns inte samma rytm mellan åtgärd och feedback som för politiker. I en uppkopplad och synkron verklighet reagerar börser och marknader omedelbart på oväntade händelser. I bästa fall är det kvartalsrapporterna som ger några månaders respit. Hur gör företag för att skaffa sig handlingsutrymme och förtroende?

Exempel: ABB och Next Level
Jag läser ABB:s strategidokument ”Next Level” (länk nedan) och slås av hur man använder språket. Texten vänder sig naturligtvis till ekonomer och investerare och syftar uppenbarligen till att måla upp en bild av ett globalt företag i medvind, som har förstått hur man tjänar pengar och skapar lönsamhet åt sina ägare. Man ”skiftar tyngdpunkt” och ”stärker konkurrenskraft” och vidtar åtgärder för att ”säkerställa en framgångsrik implementering”. Kanske måste de skriva så. Kodorden måste finnas där, läsarna vill känna trygghet och vill känna igen sig i verklighetsbeskrivningen.

Det vanligaste adjektivet
Jag tittar närmare på språket. Av 1901 ord i huvudtexten är 119 adjektiv eller adverb, dvs beskrivande eller förstärkande ord. Av dessa 119 är 69 stycken definitivt positivt laddade ord. Vanligast är ”stark” i olika böjningar (12 st), följt av ”hög” (8 st), ”lönsam” och ”snabb” (5 st) och ”attraktiv” (4 st). I gruppen mer neutrala ord återfinns ”strategiska” (4 st) och ”operativa” samt ”globala” (vardera 3 st). I sin kontext används alla värdeord för att förmedla något positivt. Kanske är det nödvändigt för att locka kapitalet, men det känns faktiskt på gränsen till överdrivet.

En omfattande brasklapp
Allra mest intressant är dock den omfattande brasklappen på slutet som med cirka 250 ord vänder på alltihop. I brasklappen frånskriver sig företaget varje skyldighet att motsvara de förväntningar som hela texten i övrigt handlar om. ”Det föreligger ett antal risker och osäkerheter”, skriver man, ”… som kan medföra att våra faktiska resultat avviker väsentligt…” och så kommer uppräkning av nästan allt som kan påverka en affärsverksamhet med allt från marknadens accept av företagets produkter till politiska förhållanden, regelverk och valutakurser.

Så här bra blir det – eller inte
Intrycket blir märkligt. Å ena sidan beskrivs på fem A4-sidor utförligt och med överväldigande positiva ordalag hur företaget nu ska nå ”Next level” och utvecklas ekonomiskt med tillväxttal på mellan 7% och 19 % för olika delar. Å andra sidan bygger hela bilden på att man inte tänker ta ansvar för de omständigheter som verksamheten är beroende av. Är det inte den insiktsfulla bedömningen externa finansiärer förväntar sig att företaget kan leverera? Är det inte en sanningsenlig bild av ett globalt företag i en globalt föränderlig värld investerarna vill se?

Vem litar på detta?
Min slutsats blir att detta är inte skrivet för potentiella aktieägare eller portföljförvaltare. Det är framför allt skrivet för att imponera på konkurrenter och dåligt pålästa journalister. Och den verkliga analysen stannar inom slutna rum. Eller – ännu värre – så kan man inte bättre. Hur företaget då ska hantera de samtidiga kriserna kan man undra.

Hallå – det finns ett antal frågor här….
Frågorna runt klimatet, energin, råvaruresurserna, utbildningsbehoven, de äldre marknadernas tilltagande snedfördelning ur åldersperspektiv, den finansiella osäkerheten på flera nivåer, ökande politiska spänningar, förmögenhetsfördelningen, social hållbar utveckling, behovet av ett cirkulärt tänkande kring råvaror och ekonomi, ägandestrukturer, fattigdomsbekämpning, vattenfrågan, kemikalier, flyktingar, säkerhet, svåra väderförhållanden, jordskred, översvämningar, torka, uteblivna skördar….. inget av detta preciseras i skriften. Man låter brasklappen fånga upp alla våra globala utmaningar i orden ”ett antal risker och osäkerheter”.

Transparent tänk
Vi kommer att behöva mer transparenta företag som agerar öppet. Inte bara kring räntesnurror och hur skattemedel flyttas runt i koncerner, utan lika mycket i hur man egentligen tänker säkra jobben och sin verksamhet mot bakgrund av de samtidiga hot all verksamhet har att hantera. Det gäller ABB:s personal lika väl som andra företag.

Länktips: ABB:s pressrelease om ”Next Level”:  här.

Hopp- och hotfullt om framtiden

Igår firade min tidigare arbetsplats Ekocentrum sitt 20-årsjubileum som stiftelse. Många av de företag och organisationer som varit med under framväxten deltog i firandet. I raden av föredrag stack ett ut: det av Erik Herngren från Kairos Future som landade i frågan om teknik och livsstil i relation till förväntad förändringsbenägenhet. Inte så förvånande trodde publiken på både och: nya system och en förändrad livsstil blir framtidens lösning på klimathotet osv.

Allt är möjligt
Det är naturligtvis hoppfullt att se båda dessa lösningar sida vid sida. Vi har tekniken och systemlösningarna och vi kan ställa om vår livsstil. Allt är möjligt. Frågan är vad som behöver hända för att detta ska förverkligas? Eller om frågan är för snävt formulerad. Ser vi inte hela bilden?

6500 unga
Nyfiken tittar jag in på hemsidan för Kairos Future (som inte har med Egypten att göra utan med Grekland och begreppen kring tiden, lärde vi oss). Hittar snabbt en rapport om hur 6500 unga från hela världen ser på sig själva och sin framtid. (Se länk nedan).  70 % ser positivt på sin framtid. Men mer än var tredje tillfrågad ungdom bedömer klimatfrågan som körd enligt undersökningen. Och hela 60 % anser att samhället framtid är mörk och att samhället har blivit alltför individualiserat. Man hajar till.

Vi mot dem
För sin egen del ser de unga fortfarande ljust på framtiden, men samhället är de mer pessimistiska kring. Lägg därtill förmögenhets- och inkomstskillnader mellan och inom länder, befolkningsutvecklingen med en ökande andel äldre som ska försörjas av de solidariska trygghetssystemen, klimat- och miljöhot, energiomställningen, krigen och upplösningen i länder som Syrien, Kongo och Somalia och ett tiotal andra omedelbara hot. Fram träder en bild av multipla hot, där risken är att makthavarnas fokus på konsumtionsdriven tillväxt och konstgjord andning till det finansiella systemet bidrar till att förvärra utvecklingen. Fram träder en motsättningarnas värld. En värld där en minoritet rika förskansar sig mot hotet från majoriteten fattiga. Vi mot dem.

Action!
Det duger inte att vänta och se. Varje gång vi hoppas att utvecklingen på något märkligt sätt ska korrigera sig själv (marknaden löser alla problem säger ultraliberalerna) lurar vi oss själva. Det finns tillräckligt med underlag för att konstruktivt och aktivt bidra till att vända utvecklingen. Det är vi skyldiga våra barn och barnbarn, vi som råkar sitta på den rika sidan av gungbrädan.

Länk till rapporten:
http://www.kairosfuture.com/trender/global-youth-2013