Tankar efter två val i Europa

Så har både Storbritannien och Frankrike haft val till sina parlament. Båda länderna har ett system med enmansvalkretsar, där vinnaren tar hem valkretsen. Ett bekymmer med detta system är att minoriteter har svårt att bli delaktiga i valet. Både på ett teoretiskt och ett konkret plan innebär detta system att många troligen avstår från att rösta eftersom ”deras” kandidat inte har någon rimlig chans att vinna.

Det tekniska och taktiska med enmansvalkretsar
Det går att se fördelen med enmansvalkretsar. Den lokala förankringen blir tydlig. Lokalbefolkningen väljer den representant de kan ha träffat och fått ett gott intryck av. Men om man ogillar den representant som majoriteten vill ha är det svårt eller till och med bortkastat att lägga sin röst på någon annan person från ett annat parti. Så ur ett individuellt perspektiv och för att skapa legitimitet kring demokratiska val måste man nog hävda att det svenska systemet med listor och att alla röster räknas ändå är att föredra. Det franska systemet med två valomgångar har en del fördelar, eftersom den första omgången kan ses som en provomgång, då opinionen testas och folk får en indikation på hur alla andra röstar och på så sätt kan ändra sin röst till omgång två. Och det var väl det som till viss del hände i år eftersom Macrons parti gjorde en stark återhämtning i omgång två och Le Pens parti tappade stort.

De hängivna röstade på Farage
Ser man till trender och tendenser är det ganska tydligt att både Tories och de skotska nationalisterna straffades i det brittiska valet. Missnöjet med ledarskapet var stort efter 14 år och att Brexit uppenbarligen inte gett de fördelar förespråkarna utlovat. Nigel Farage, som drev fram Brexit, förklarar misslyckandet med att Tories misskötte utträdet. Och folk ser uppenbarligen hans inställning som rimlig. En gissning är att systemet med enmansvalkretsar gjorde att det var den starka kärnan av välmotiverade Farage-anhängare som röstade på hans parti, väl medvetna om att en röst på Reform UK troligen skulle vara bortkastad i de flesta valkretsar. Ändå fick hans parti flera platser. Tänk då om britterna hade haft ett svenskt valsystem, då hade genomslaget sannolikt blivit monumentalt.

Le Pen har tvättat bort mycket av det gamla
I Frankrike är det märkligt att Le Pen har lyckats tvätta bort antisemitismen, Rysslands-beroendet, nazismbakgrunden (som är ännu tydligare än Sverigedemokraternas) och annat som tidigare gjorde det omöjligt för vanligt folk att rösta på dem. Nu tycks Le Pen attrahera olika samhällsklasser, kanske också genom att den unge Bardella stått i rampljuset och signalerat ungdomlig förnyelse och sagt det publiken ville höra. Le Pen siktar nog på presidentposten 2027.

Högern splittrades, det var inte vänstern som vann
För att återgå till Storbritannien är det tydligt att valsystemet gynnat Labour och att missnöjet med Tories splittrat högerväljare på Tories och Reform UK. Labour vann för att Tories schabblade bort sin position och inte lyckades genomföra en politik som gynnade de väljare som tidigare röstat på dem. Om Starmer som ny premiärminister ska lyckas behöver han troligen hitta politiska lösningar som en majoritet av britterna kan ställa sig bakom. Bekymret är att ekonomin är svag, manöverutrymmet är litet och att arvet efter decennier av övertro på Thatchers marknadslösningar har skapat en situation där det blir komplicerat att vända utvecklingen.

Förankring via medborgarråd?
För det går inte att blunda för att det dessutom finns akuta och viktiga åtgärder att vidta för omställningen till ett fossilfritt och förnybart energisystem. Man behöver dessutom bromsa in överutnyttjandet av resurser och snabbt återställa mycket av det som de senaste decenniernas nonchalanta attityd till naturens och planetens gränser ställt till med. Det är en gigantisk pedagogisk utmaning att samtidigt åstadkomma en rättvis fördelning, ett skifte i tekniska lösningar och hitta en rimlig väg framåt som tar sikte på hållbarhet. Det är kanske dags för återkommande lokala medborgarråd för att få vanliga medborgare med på åtgärderna.

En öppning för en fjärde väg?
I eftersnacket från det franska valet har det hetat att det blir svårt att bilda regering och att enas om en ekonomisk politik. Tre jämnstora block av vänster, mitten och höger har olika värderingar och olika lösningar. Det blir mycket intressant att se hur fransmännen ska hitta en väg framåt, särskilt som de gärna ser sig själva som en dominerande kraft i EU. Kanske kan valresultatet öppna upp för en fjärde väg, där de tre jämnstora blocken alla får jämka sina ståndpunkter för att skapa utrymme för lösningar som en majoritet av fransmännen kan acceptera.

Synliggör vanligt folk, minska centraliseringen, skapa tillhörighet
Den fjärde vägen skulle kunna vara en tydlig hållbarhetsinriktad regering, där bönder, inklusive vinodlare, och andra små lokala verksamheter får en tydlig roll i återhämtningen och återställandet av det som måste fungera. Så att centraliseringen till Paris och stora aktörer får stå tillbaka. En slags konkret, hållbar, variant på det som de gula västarna symboliserade. Att synliggöra de människor som lätt hamnar i skymundan och bygga sammanhållning på riktigt.

Vi får se. Det enda vi vet är att just nu tog inte de antidemokratiska krafterna över ledningen i Storbritannien och Frankrike. Men de väntar på sin tur, gratulerade av Trump och stödda och uppmuntrade av Putin m.fl.

Länktips: Några tankar efter den första valomgången i Frankrike: http://christerowe.se/2024/07/nr1085-det-franska-valet-paverkar-eu/

Brexit blev dyr för britterna

Det är regeringskris i Storbritannien. Igen. Det konservativa partiet vann stort 2019 i det senaste parlamentsvalet, men de skulle enligt opinionsmätningarna förlora stort mot Labour om det vore val idag. Storbritannien är en viktig del av Europa, de ingår i G7-gruppen, i NATO och har – fortfarande – Europas kanske viktigaste finansiella centrum i London. Men problemen för britterna är att de lyssnade för mycket på populisterna på högerkanten med Nigel Farage i spetsen när de röstade för Brexit. Att lämna EU skulle, hävdade Boris Johnson och alla brexitörer, återge britterna självbestämmandet och de skulle slippa alla märkliga lagar som EU lade på dem. Ekonomin skulle blomstra och allt skulle bli bättre bara UK lämnade EU, hette det. Anti-brexit-kampanjen försökte få folk att förstå att Brexit skulle kunna leda till en kraftig ekonomisk nedgång, men det hjälpte inte. Britterna valde att lämna EU och en lång förhandlingsprocess påbörjades. Vid nyår är det två år sedan banden kapades. Nu börjar effekterna bli tydliga.

Brexit kostade fyra procent plus minskad rörlighet
Financial Times har gjort en halvtimmes film om effekterna av Brexit för det brittiska näringslivet. (Se länk nedan). Både ekonomer och företagare ger i filmen en dyster bild av hur Brexit påverkade den brittiska ekonomin. Totalt sett har den brittiska ekonomin tappat cirka 4 procent beroende på Brexit. Nya handelsavtal med Australien och nya Zeeland skulle enligt anhängarna kompensera för förluster av affärerna med EU. Nu syns effekterna i statistiken och frigörandet som skulle ge ekonomin i Storbritannien en skjuts har gett ett knappt mätbart resultat i form av en em ökning med 0,08 procent tack vare de nya avtalen med Australien, att jämföra med de 4 procent hela ekonomin tappat. Även britter kan räkna, även om det inte låter så i tennis.

Krångel, mindre investeringar och ökad osäkerhet
De företagare som yttrar sig i filmen beskriver hur allt har blivit krångligare. Regler, registrering, transporter, tullar, byråkrati… allt har blivit så mycket svårare när Storbritannien inte längre är en del av den gemensamma marknaden. En stor del av arbetskraften från östra Europa har också lämnat, vilket skapat problem för en del branscher. Det som framför allt har bromsat ekonomin är emellertid att investeringarna har minskat. Detta för att investerare vill ha säkra kalkyler för att ta risker med sitt kapital. Osäkerheten kring brexit-effekterna har bromsat in investeringarna och skapat en osäkerhet kring lönsamheten i den brittiska ekonomin. Och som också sägs i filmen – när ekonomin bromsar in och tappar fart är det de svagaste grupperna i samhället som får ta den största smällen. Utsatta grupper har inte marginaler att hantera ökade kostnader, arbetslöshet etc. Dessutom lurar hela tiden en uppblossad konflikt i Nordirland i vassen.

Var Truss politik det sista försöket att bedriva skattesänkarpolitik?
Det som nu tillkommit uppepå Brexit-problemen är Putins krig, den snabba prisökningen på olja, gas och i praktiken all energi. Inflationen stiger och allt blir dyrare. När premiärminister Truss försökte lägga en Thatcher-inspirerad budget med skattesänkningar gjorde finansmarknaden en skarp sväng neråt och underkände receptet för att komma till rätta med problemen i den brittiska ekonomin. Det tog ett par dagar och så insåg fru Truss att hon inte hade någon framtid som premiärminister. När ett samhälles ekonomi skakar på den nivå som nu är fallet måste staten agera på ett helt annat sätt för att inte spä på problemen. Skyddsnät och stöd måste användas för att inte ruinera småföretag, drabba vanliga anställda på ett allvarligt sätt och därmed grundvalen för skatteintäkterna. Krishantering är inte identisk i varje given situation. Den s.k. trickle-down-teorin som under 40 år har varit högerns favoritmedicin, där skattesänkningar för de rika sägs frigöra kapital som ska ge skjuts åt hela ekonomin, vilket skulle gynna alla i samhället…. den teorin har nu visat sig inte fungera.

Hur går det när högern tar intryck av extremhögern?
Lärdomen från Brexit och Storbritannien är att när de konservativa lyssnar för mycket på högerpopulisterna får de problem. Kristersson har gjort sig beroende av ett parti som länge förordat ”Swexit”, ett parti som har täta relationer med Putins Ryssland, med Orbans Ungern och med högerextrema rörelser. Det bådar inte gott att samarbetet nu är formaliserat i slottsavtalet som i praktiken ger Åkesson ett avgörande inflytande på budgeten och alla viktiga samhällsområden, samtidigt som det är Kristersson och hans kompisar som formellt kan avsättas. Åkesson har en guldsits och kan tvinga igenom sin politik utan att behöva ta ansvar. Det är ett olyckligt sätt att kringgå demokratin. Makt och ansvar ska alltid hänga ihop.

Lätt att bli bedrövad
Det finns flera parallella händelser som också spelar in. I Italien tillträder i dagarna en uttalat post-fascistisk premiärminister. I USA spelar fortfarande Trump och hans demokratisabotörer en stor roll, inte minst för nomineringarna av republikanska senatorer till mellanårsvalet. Samtidigt som Biden med ålderns rätt inte kan sägas ha framtiden för sig. Och så uppepå det Putins Ryssland, mullornas Iran, Xi:s Kina och ett stort antal auktoritära och korrupta ledare i alla världsdelar, där de alla undergräver demokratin och inte har en rättvis klimathantering överst på sin agenda. Ser man utvecklingen i stort är det lätt att bli bedrövad. Människans oförmåga att organisera sig på ett medmänskligt, hållbart sätt är påtaglig. Och vem vet hur många chanser vi får?

Länktips: Financial Times film: här

Tvingas de kaxiga ledarna bli mer ödmjuka?

”Lita inte på någon”. Den uppmaningen ska president trumps son ha fått av sin far när han var ett litet barn. Med den grundinställningen till sina medmänniskor blir trumps beteende konsekvent. Om han inte litar på någon och dessutom inte ägnar tid åt att läsa sådant som han borde, för att skaffa sig ett bra beslutsunderlag, återstår ju enbart den egna ”magkänslan”. (Länktips om att inte lita på någon, se nedan).

Den fria pressens roll
När trump utser media till folkets fiende är det för att han inte litar på att de ska återge hans syn på någon fråga på ett bekräftande sätt. Och det är ju just det – medias roll är faktiskt att belysa politikers ställningstaganden på ett mångfacetterat och alternativt sätt. Att inte göra det vore att bli en del av en propagandaapparat. Som han tycks önska sig, #45; att media återger och bekräftar hans syn på tingen och på världen på ett okritiskt sätt. Helt enkelt ger honom rätt. Att ifrågasätta trumps syn eller beslut är att ställa sig på fiendesidan.

På sig själv känner man andra
”Freedom of speach”, rätten att uttrycka sig öppet om vad som helst är centralt i relation till hur USA styrs både formellt och informellt. Samtidigt är det precis detta trump angriper när han ständigt anklagar ”illojala” medier för att vara ”fake news” och ”terrible journalists”. Och troligen är det en del av den strömlinjeformade nyhetsförmedlingen i länder som Ryssland, Kina, Nordkorea m.fl som får trump att så ofta uttrycka sig positivt om auktoritära ledare och så nedlåtande om andra. Det är i starka ledare han ser sina jämlikar och sina kollegor, inte i demokratiskt valda ledare som Merkel.

Vad vinner britterna på en hård Brexit?
Det som blir intressant under resten av 2020 är hur relationen mellan Storbritannien och USA kommer att utvecklas i kölvattnet på Brexit. När Boris Johnson nu ska manövrera för att på egen hand lotsa sitt land till bättre villkor än tillsammans med EU, kommer förväntningarna på honom att vara skyhöga. Johnson måste hålla samman sitt eget parti, som delvis vill ha en ”hård brexit” – varför är oklart – och delvis är beroende av att samhället fungerar på lokal nivå. Varje parlamentsledamot är ju direkt kopplad till sin valkrets och vanliga britters vardag får inte bli alltför inskränkt, särskilt efter den husarrest-taktik britterna valde i Corona-krisen. Han kan knappast heller ensidigt hoppas på att trump vinner i november, utan måste manövrera för att USA kanske byter ledarskap från 2021, vilket gör förhandlingsläget oförutsägbart.

Ödmjukhet inför globala frågor?
Tajmingen för Brexit var på det sättet direkt olämplig för britterna, eftersom Corona-krisen både visade på värdet av nationellt krismedvetande, solidarisk sammanhållning och på behovet av internationellt samarbete för att lösa kriser. Epidemier känner inga landsgränser eller tar inga personliga hänsyn. Även en kaxig premiärminister på 10 Downing Street kan insjukna i Covid 19. Ödmjukhet inför de stora utmaningar världen står inför är kanske inte vad man förknippar vare sig Boris Johnson eller trump med. Men kanske är det precis det vi kan hoppas på nu när de kommande stora frågorna handlar om hur vi ska hantera klimatet, ekosystemkollapsen och giftspridningen i världen.

Länktips: https://www.youtube.com/watch?v=4wNPanrYZsU