Tag Archives: Mänskliga Rättigheter

Vi har talat för lite om Tidö 2

Posted on by
Reply

Det pågår en diskussion om huruvida demokratin är i fara eller inte. Att frågan kommer upp beror naturligtvis på hur valet går och vad olika aktörer gör för bedömning av konsekvenserna av en fortsatt högerregering i Sverige, en regering där SD sannolikt ingår med ett antal ministrar på centrala poster. I Svenska Dagbladet har forskare hävdat att demokratin inte är i fara sålänge valsystemet är intakt och väljarna kan säga sitt vart fjärde år. Mot denna ”minimalistiska” demokratisyn har Bo Rothstein reagerat och skrivit en annan debattartikel, där han pekar på att statlig kontroll över universitet, kulturinstitutioner och Public Service leder till kraftiga inskränkningar i hur demokratiska rättigheter kan manifesteras i det dagliga. (Se länktips nedan till Rothsteins artikel och till den artikel som motiverade Bo Rothstein att skriva sin artikel).

Östhammar är ett skyltfönster
En kommun i Sverige, Östhammar, där för övrigt Forsmark ligger, har i fyra år styrts av Sverigedemokraterna med stöd av M, KD och BoA (ett lokalt borgerligt parti). Så det går alldeles utmärkt att se hur villkoren för medborgarna förändras när jämlikhet, jämställdhet och mänskliga rättigheter städas undan för att ge plats för en helt annan syn på hur samhället ska utvecklas. I Östhammar har de kommunala styrdokumenten rensats på allt som handlar om jämställdhet, jämlikhet, hbtq och arbete för att uppnå miljö- och klimatmål. Språkundervisning har flyttats utanför skoltid och det har blivit förbjudet att hissa regnbågsflaggan på kommunala flaggstänger. Symboliken och detaljerna i dessa beslut har definitivt med demokrati att göra, eftersom demokratin är en levande process, där vars och ens möjlighet att delta i samhället ska stärkas, inte begränsas. När de två forskarna Mikael Persson och Andrej Kokkonen reducerar demokrati till att vi får rösta en gång per fyra år har de valt att definiera demokrati till en teknikalitet och inte till ett redskap för samhällsutveckling.

Och värre kommer det att bli
Och mycket riktigt. Det finns en rapport som tankesmedjan Timbro satt ihop tillsammans med SD-nära Oikos, där man skissat på vad som ska göras vid en valvinst för högersidan den 13 september. (Se länktips ang Tidö 2 nedan). Tidö 2.0 är mycket långtgående och skulle i ett slag göra det näst intill omöjligt att organisera lokala initiativ, eftersom man vill skrota statens stöd till studieförbunden, man vill i praktiken skrota allt miljö- och klimatarbete och alla åtaganden som gjorts av Sverige på det området, man vill skrota Systembolaget, sälja ut statens tillgångar och privatisera så mycket som möjligt. Fri hyressättning ska gälla och Hyresgästföreningen ska inte längre få förhandla hyror, A-kassan avskaffas, presstödet likaså.

Och detta tycker högern är rimligt…
Hela rapporten är en mix av nyliberala vinstmaximeringsdrömmar och kulturpolitisk högervridning som säkerligen inspirerats av Orbans Ungern och Trumps USA. Det är som en spottloska i ansiktet när det i rapportens ingress står att ”Det här är vårt förslag på reformer som vi tycker är rimliga.”  Nej det är inte rimligt att avskaffa mänskliga rättigheter, att privatisera allt som staten – vi alla – äger och att suboptimera allt till förmån för kapitalisters kortsiktiga intressen. Vill Svenskt Näringslivs alla medlemmar verkligen se detta genomfört? Och när ska journalisterna på SVT:s Agenda pressa Åkesson om han står bakom alla FN:s deklarationer, av typen Agenda 2030, och om att en allmän princip om alla människors lika värde gäller?

Länktips: https://esvd.svd.se/shared/article/minimalistisk-syn-haller-inte-riktigt/1kJ68bOM

Och den artikel som fick Bo Rothstein att skriva sin artikel: https://www.svd.se/a/zOQRaw/svensk-demokrati-ar-inte-hotad-skriver-statsvetare

Länktips: Timbro och Oikos åtgärdsplan för Tidö 2.0: https://timbro.se/allmant/tido2/

Vad händer när media är fienden?

Posted on by
Reply

Maktbalansen i en demokrati handlar om att den som har makten också måste kunna ifrågasättas. Det måste finnas kritiska röster som utmanar den maktapparat folket har valt att styra. Sedan 2015 har Donald Trump argumenterat för att media som inte håller med honom är hans motståndare och hans fiender. Budskapet var ganska tydligt under valkampanjen som ledde till hans första presidentperiod och har nu under hans andra period eskalerat. Media är fienden enligt Trump. Och han använder ekonomiska påtryckningar för att få bort kritiska röster.

David Pakman är nu svartlistad
Det som nu har inträffat är att de oberoende journalister som bevakar utvecklingen också hamnat i skottgluggen. (Se länktips nedan ang den lista på oberoende media, som Trump-administrationen nu på olika sätt vill tysta). David Pakman är en sådan röst, en oberoende journalist som ofta pekar på felaktigheter med den politik som Trump och hans ministrar för.

När media blir fienden är läget allvarligt
Genom att göra kritiska medier till motståndare och till fiender polariserar Trump och hans administration hela det politiska samtalet. Den som inte är med Trump är emot honom och på så sätt underminerar han hela det demokratiska samtalet. Som ju måste bygga på att det finns utrymme för olika ståndpunkter, olika analyser och olika slutsatser, där det alltid finns en tolerans för olika värderingar inom ramen för en demokratisk grundsyn.

Vilka är vi?
När de auktoritära krafterna börjar sortera befolkningen i ”vi och dom” och gör allt de kan för att skapa motsättningar och underbygga fördomar är risken stor att hela debatten hamnar på ett sluttande plan. Människors värde och rätt till lika behandling urholkas. Definitionen av vem som får räknas in i den snäva definitionen, dvs tillhöra ”oss”, blir en början på en underförstådd sortering av människor, som i sin förlängning bara kan leda till mer konflikter.

Vi har en del att vara mindre stolta över
När mänskliga rättigheter underordnas andra principer på ett strukturerat sätt får vi system som apartheid i Sydafrika eller hur palestinier på Västbanken behandlas av ”bosättare” på ett förminskande och orimligt sätt. Vi kan också fundera på den inte alltför hedrande politik som under lång tid gällde i Sverige. Samernas ställning, hur resandefolket behandlades och hur andra minoriteter behandlats genom århundradena är inte särskilt hedrande exempel på hur makten valt att definiera minoriteters rättigheter. Och fortfarande hävdas det från nationalisterna att samer inte är ”riktiga svenskar”, underförstått de ska fås att acceptera andra villkor än majoriteten.

Kräftgången kan handla om människovärdet
Liberalernas kräftgång i den svenska opinionen kan mycket väl hänga samman med hur Tidö-samarbetet illustrerar hur SD fått sätta sin prägel på samarbetet och därmed graderat mänskliga rättigheter i tydlig motsats till en genuint liberal inställning, där människans värde är okränkbart.

Länktips: https://www.whitehouse.gov/media-bias-reporter/david-pakman/

De breda överenskommelserna kan behövas för fler områden

Posted on by
1

Magdalena Andersson talar ofta om breda överenskommelser. För hon inser att vissa statliga åtaganden kräver längre tid än fyra år. Och hon vill också, tror jag, markera mot SD. Att det är de andra partierna hon vill hitta en överenskommelse med. Sannolikt försvaret, NATO, energifrågor, upprustning av järnvägar och andra viktiga satsningar som Sverige står inför. En del av hennes tanke handlar nog också om att eliminera vissa frågor från valrörelsen.

Formulera liknande breda överenskommelser
Det som man skulle önska är att det också var självklart för den nuvarande oppositionen att formulera liknande tankar kring Public Service (som ju Tidö-gänget vill krympa), och om folkbildningen, studieförbunden och hela det ekosystem som civilsamhället är så beroende av för att hela Sverige ska leva. Biståndspolitiken skulle också må bra av långsiktighet. Det är inte Benjamin Dousas ”gåva” till korrupta somaliska politiker för att få dem att ta emot utvisade flyktingar som är den klassiska svenska biståndslinjen. Det finns decennier av viktigt arbete för andra länder som behöver återupptas. Om inte annat så för att restaurera Sveriges anseende i världen. Och svenska folket vill inte ha koncernskolor som plockar ut vinster ur skattefinansierade intäkter.

Mänskliga rättigheter eller ”stram” politik?
Humanitet är ett ord som hamnat i skuggan av allt annat. Anständighet. Mänskliga rättigheter. Det var förr självklara punkter i ett partiledartal. Nu ska man tala om hur ”stram” man är, ett annat ord för omänsklig. Det är omänskligt att sätta 13-åringar i fängelse och tro att de kommer ut som personer som har en chans att få en anställning och ett anständigt liv.

Olika kvaliteter
Magdalena Andersson är säkert duktig i nationalekonomi. Men hon är nog inte lika van förhandlare som Stefan Lövfén. Han förstod och hade lärt sig att uppskatta olika svar på en fråga. Mitt intryck är att S nuvarande partiledare är van vid en slutsats i nederkanten av det kalkylark hon tittar på. Man har olika kompetenser. Och Magdalena Andersson är säkert duktig på vissa saker. Men att hantera olika svar på samma fråga är mer osäkert om att hon gillar. Det finns alltid minoriteters perspektiv att ta hänsyn till. Majoriteten har inte alltid rätt. Låt oss hoppas att de breda överenskommelserna återställer sådant som tidigare spelade stor roll för svenskarna och för andra berörda.

Boende är en mänsklig rättighet
En fråga som berör alla är hur vi bor. Med Tidögängets nya lag om andrahandsuthyrning kommer vem som helst kunna flytta in och bli granne med dig. Fastighetsägarna och BRF-föreningarna får små möjligheter att förhindra att lägenheter används för tillfälliga (drog)lager, för möten, för kriminella, som vapenförråd osv. För att inte tala om hur svårt det blir med soprum och källsortering plus den otrygghet det innebär att inte veta vem som egentligen är min granne. Det är dags för ett rejält omtag i bostadspolitiken. Det är en mänsklig rättighet att bo bra och tryggt. Inte minst på äldre dar. På det området får en ny regering gärna agera med åtstramningar. Marknadstänket och vinstjakten leder enbart till problem.

Demokratins tillbakagång i Sverige

Posted on by
Reply

Tidöregeringen struntar till stora delar i de invändningar som Lagrådet har. Remisstiden sätts så kort att många myndigheter inte hinner formulera ett remissvar på de lagförslag som tagits fram. Den praxis som länge har funnits kring hur Statens Offentliga Utredningar ska bedrivas har många gånger reducerats till en beställningsfunktion, där regeringen beställer ett lagförslag istället för att utredningen vänder och vrider på argumenten för och emot en viss idé till ny lagstiftning, detta för att optimera nya lagar. Man tar inte tillvara kompetensen hos landets mest erfarna jurister utan låter konsekvenserna av dålig lagstiftning uppstå i vardagens tillämpning och i den godtycklighet som därmed kan uppstå, när förarbetena är otydliga och gränsdragningar inte görs. Detta är något av den kritik som har riktats mot det ”paradigmskifte” Tidöregeringen arbetar med på lagstiftningsområdet. Nu höjs röster från toppjurister mot att detta är farligt för demokratin och för tilltron till centrala samhällsfunktioner. (Se länktips nedan).

Det är inte bara svenska jurister som påpekar vad som pågår
Den 25 februari 2026 skickade FN:s specialrapportörer Mary Lawlor och Gina Romero en skrivelse till Sveriges regering, betecknat AL SW 3/2026 som är ovanligt skarpt formulerat. (Se länktips nedan). Skrivelsen beskriver en utveckling i Sverige där människorättsförsvarare möter ökade hinder, större risker och ett minskat utrymme att agera. Hot, hat och trakasserier särskilt mot kvinnor, mot minoriteter, mot ungdomsorganisationer och mot miljöaktiviteter har ökat. Civilsamhället har fått allt svårare att bedriva sin verksamhet. Journalister som vill lyfta frågor kring Gaza, samernas situation eller klimatfrågan möter allt oftare hat, hot och fysiska begränsningar. Man nämner hur polisen agerat på universitet, där studenter som uttryckt pro-palestinska åsikter särbehandlats.

Konkreta och allvarliga anklagelser
Tystnaden brer ut sig. Ett exempel är hur organisationer som är beroende av statligt stöd inte framför kritik av rädsla för att det ska drabba organisationen. Den som privat vill ge uttryck för en ståndpunkt riskerar att bli av med jobbet. Sammantaget leder detta till en avkylande effekt på civilsamhället. Samtalen tystnar. Rapporten landar i tydlig kritik och slutar med att ställa ett antal frågor till den svenska regeringen som handlar om hur regeringen avser att agera för att rätta till utvecklingen. Det är grundläggande och grundlagsskyddade frågor det handlar om: yttrandefrihet, föreningsfrihet, demonstrationsfrihet, minoriteters rättigheter, civilsamhällets villkor, journalistikens roll och den akademiska friheten. Staten måste agera för att vända utvecklingen skriver man. Skribenterna nämner även att man kan komma att gå ut publikt med sin kritik.

Icke-svar från Tidöregeringen
Rapporten borde leda till något slags omprövning av det paradigmskifte Tidöregeringen säger sig hålla på med. Men det svar som regeringen formulerat till FN är ett typiskt icke-svar. Svaret är formulerat för att undvika att svara på själva kritiken. Jag läser en sammanfattning av regeringens elva sidor långa icke-svar skrivet av Siv Gustavsson. Skickligt och konsekvent bryter hon ner regeringens icke-svar på punkt för punkt. Med risk för att detta blir långt för att vara ett blogginlägg från mig återger jag här en del av Siv Gustafssons analys.

Principer och sköldar för att slippa svara
Tidöregeringen skriver: ”Regeringen är fullt ut engagerad i att främja och skydda mänskliga rättigheter”. Svaret är en princip, inte en kommentar till rapportens kritik. Man stoppar in en systembeskrivning eller som Siv Gustafsson skriver: ”Det är som att svara på en anmälan om brand med att citera brandskyddslagen.” Man använder systemet som en sköld för att slippa kommentera kritiken.

Polisen följer lagen…
Det mest talande i regeringens icke-svar är det som inte nämns. Rapportens konkreta exempel på godtycklighet, demonisering av minoriteter, hatkampanjer och inringning av personer, s.k. kettling, är sådant som inte alls nämns i regeringens icke-svar. Det som inte nämns, finns inte. Och när det gäller polisens roll i detta svarar regeringen med ett axiom: ”Polisen utför sina uppgifter i strikt överensstämmelse med lagstiftningen.” Så hade politiker i Kina eller Nordkorea också kunnat svara. Polisen följer lagstiftningen. Det är ju inte det som är problemet.

Tre andra slags icke-svar
När det gäller skyddet för journalister svarar regeringen: ”Skyddet för tryckfriheten är starkt”. Siv Gustafsson kallar svaret för en strategisk avledning som inte svarar på kritiken. När det gäller kritiken om hur minoriteter behandlas radar regeringen upp en slags inventarielista, men föreslår ingenting som skulle kunna förändra sakernas tillstånd. Och när det gäller hur politiskt sanktionerad stigmatisering ska elimineras viftar regeringen med ett helt annat direktiv, anti-SLAPP, som har ett annat syfte. Att svara med något som inte täcker in frågeställningen är också en taktik.

Beakta är väl bland det svagaste man kan svara?
Kritiken i rapporten kring det som kallas chilling-effekt, självcensur och ett tystare samhälle möter regeringen med ett principiellt och till intet förpliktigande konstaterande att ”risken för avkylande effekter måste beaktas”. Att beakta något betyder i dessa sammanhang att det oftast prioriteras ner. Annars hade man skrivit något om att bevaka eller stärka eller prioritera. Men beakta är väl det svagaste verb som finns förutom att blunda för. Avslutningsvis skriver regeringen att man ”står fast vid sitt engagemang”. Engagemanget i paradigmskiftet kvarstår, uppenbarligen.

Hur agerar dominerande medier på detta?
TV 4 hade på lördagsförmiddagen den 2 maj i alla fall modet (?) att bjuda in två av de advokater som skrev debattartikeln i DN. Men FN-kritiken och regeringens icke-svar på denna kritik har ännu inte landat i traditionella medier. Det är ju snart valrörelse och skulle SVT drista sig till att lyfta FN-kritiken är det säkert någon som tänker att ett sådant agerande skulle kunna skapa ytterligare press på Public Service om att sluta vara så ”vänstervridna” och i förlängningen kunna leda till ytterligare neddragningar i finansieringen ifall Tidögänget får fortsätta regera. Snacka om chilling-effekt eller en variant på självcensur.

Länktips: Debattartikel på DN-debatt undertecknad av 33 jurister, varav flera med framstående positioner: https://www.dn.se/debatt/larmet-ljuder-satt-stopp-for-nedmonteringen-av-rattsstaten/

Länktips om Mary Lawlors rapport i våras: https://www.ohchr.org/en/press-releases/2026/03/sweden-un-expert-warns-gradual-erosion-rights-human-rights-defenders

Liberalerna valde nog fel väg

Posted on by
Reply

Det gamla Folkpartiet, numera Liberalerna, har det motigt i opinionen. Man bytte partiledare och det tycks inte hjälpa. Den grundläggande problematiken med hur liberala värderingar och liberal politik kan jämkas ihop med antiliberala idéer kvarstår. Det som präglat liberalerna och tydligast de gamla folkpartisterna är vikten av mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, pressfrihet, religionsfrihet, synen på kvinnans ställning och även minoriteternas ställning. Inget av detta passar in i Sverigedemokraternas agenda.

Vart tog de röda linjerna vägen?
Liberalerna trodde nog att de tillsammans med KD och M skulle kunna ”rösta ner” SD:s förslag, men de missbedömde sannolikt Åkessons taktik. Han gjorde ju klart att utan honom blir det ingen Tidöregering. Och på punkt efter punkt fick L släppa sina tidigare kärnvärden. Det räckte inte att peka på kärnkraftsutbyggnad som en gemensam framgång (om den nu skulle bli av). De ”röda linjer” som det talades om före valet 2022 har vi inte sett röken av. Det finns inte en enda tydlig liberal framgång för L att lyfta i valrörelsen. Att det inte blev ännu värre, som de möjligen kan hävda, räcker ju inte.

Vem vill L-väljaren umgås med?
Väljarna tycker inte att makten i sig är intressant eller värdesätter att L på det här sättet håller de rödgröna partierna borta från regeringsmakten. Det kanske partistrategerna tycker är viktigt. Men väljarna tänker på ett annat sätt. På en mänsklig nivå är det sannolikt många tidigare liberala väljare som hellre tar en fika med en bekant som röstar på S än på SD. Man umgås inte med antiliberaler om man har liberala värderingar. Den faktorn tror jag spelar stor roll. Den polarisering och det förakt för andra åsikter som präglar ytterhögerns ställningstaganden är omöjliga att kombinera med en human människosyn, flyktingpolitik, synen på folkbildning, kunskap, vetenskapens roll och socialt engagemang. Detta visade sig tydligt när Romina Pourmokhtari avfärdade sitt klimatpolitiska råd som en åsikt. Hon viker ner sig, troligen mot bättre vetande. Och då hjälper det inte att Mohamsson får genomslag i media. Folk fattar att L viker ner sig och låter SD bestämma det mesta.

Sanning och lögn får lätt samma genomslag
Den rödgröna sidan får ju nu också konkret draghjälp av JD Vance och Elon Musk som ju tydligt tagit ställning för att påverka Europa och EU i en auktoritär riktning. Det blir lätt för vänstersidan att peka på vad som står på spel. Det välfärdssamhälle och de gemensamma ideal som generationer av européer röstat fram och landat i ska inte raseras för att några med extrema åsikter och en skrämmande agenda får gehör hos en del av befolkningen. Det som också spelar roll i sammanhanget är att utvecklingen av sociala medier gjort det möjligt för vem som helst att göra sin röst hörd. Det öppnar upp för felaktigheter och desinformation. Sanning och lögn får lätt lika stort genomslag. Så var det inte förr.

Även KD har bytt fot
Även KD har ju lämnat sina grundläggande kristna värderingar till stor del, men det märks bara delvis när Alf Svensson yttrar sig. Han måste vara sorgsen över hur synen på hjälpbehövande asylsökande förändrats radikalt. Många av KD:s väljare är rimligen engagerade i kyrkans hjälparbete. Hur man får det att gå ihop är obegripligt.

”No Excuse” – det finns ingen ursäkt för det systemet

Posted on by
Reply

Kontrollsamhället och tron på att maktordningen och rangordningen behöver styras upp ligger nära till hands i högerns tankevärld. Ett uttryck för detta är det som nu blir allt mer synligt i debatten om skolan. Fler och fler på högersidan i politiken omfamnar tanken på det som kallas ”No Excuse Schools”, där disciplin, skoluniform, stränga regler och krav på uppförande är centrala beståndsdelar. På Facebook hittade jag ett långt och initierat inlägg om fenomenet (se länktips nedan) som pekar på flera av nackdelarna av denna skolmodell.

Hur ska fantasi och innovationer utvecklas?
Istället för att bevaka varje individs personlighet, intresse och framtid ligger fokus på kontroll och att kuva eleverna till att följa uppsatta regelverk. Demokratisk fostran är ointressant, tycks man mena. Och detta med innovationer, idéutveckling, skapande och mänsklig utveckling utifrån vars och ens förutsättningar bortser arkitekterna bakom denna kontrollskola självklart helt från. Här gäller det att forma lydiga ungdomar.

Respekten för olikheter minskar och mobbningen ökar
Med referenser till filmen Ondskan påminner kommentaren nedan om hur pennalism och mobbning lätt utvecklas i ett kontrollerande system. Rangordningen och sorteringen förs ju vidare och drabbar naturligtvis de elever som inte ”håller måttet”. Om respekten för människors olikheter inte upprätthålls av lärare och av systemet finns ju ingen anledning för ungdomarna själva att göra det.

Vill 300 000 lärare ha en auktoritär skola?
Det kanske inte är förvånande att det finns moderata politiker som gärna ser No Excuse-konceptet i Sverige. Men att det tidigare framtidsinriktade Folkpartiet, förlåt Liberalerna kallar de sig, nu vill se skoluniformer och ett kvävande skolsystem förvånar. Har de verkligen stämt av denna fråga med Sveriges 300 000 lärare? De har ju inte med sig lärarna i den decennielånga satsningen på vinstdrivna koncernskolor, så varför skulle de bry sig om lärarna när det handlar om synen på undervisning och elevens rätt att få utvecklas i sin riktning? Alla barn i utanförskapsområden är inte potentiella kriminella, om det nu är det högern vill få oss att tro.

Vägval
Det blir verkligen ett vägval för Sverige när vi går till val 2026. Vill vi ha ett auktoritärt och kontrollsökande samhälle, där uppdelningen i vi och dom förstärks och där skillnaderna ska osynliggöras (via skoluniformer och förtryckande regelverk, som för övrigt kostar mycket pengar, för den elev som ska skickas ut i korridoren ska ju också någon ta hand om….?). Eller vill vi se ett mer inkluderande samhälle, där olikheter ses som en resurs och var och en kan hitta sin roll och uppgift i helheten, utan att nå framgång på andras bekostnad….?

Länktips: https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=pfbid0nKafVL5KMJLNbjbVeZk2XeHTCVkcoULf5godXFgELmAQV8MHorkM85azc8NLBHvsl&id=1053113578

Om olika roller i politiken

Posted on by
Reply

Det stormar i det politiska landskapet. Två riksdagsledamöter i Vänsterpartiet riskerade att bli uteslutna och valde att lämna partiet, men också att sitta kvar i Riksdagen som så kallade politiska vildar. Frågan det tycks handla om är den fråga som titt som tätt återkommer i politiken. Om idéerna och idealen ska stå över realpolitiken eller om resultat och kompromisser är det som till syvende och sist räknas. Miljöpartiet har haft liknande processer, där kompromisslinjen och möjligheten att få verkligt inflytande vann över den ideologiskt motiverade falangen.

Kan liberaler samarbeta med anti-liberaler?
Egentligen har alla partier den här spänningen. I fallet med Liberalerna blev det viktigare att få ministerposter och få styra landet än att till varje pris förhindra anti-liberal politik från ytterhögern. Med resultatet att L tappade bort de väljare som gillade det gamla Folkpartiet, som en gång i tiden var ett tydligt anti-apartheid-parti som bekämpade orättvisor ute i världen. Hur det ska gå nu 2026 när de förmodligen ska acceptera att SD får ministerposter i en högerregering vete fåglarna. Först och främst måste de ju kravla sig upp på fyra procent och så måste Tidögänget få förtroende av mer än halva folket. Så det är en uppförsbacke för Mohamsson.

Kan man vara kristen och bortse från mänskliga rättigheter?
KD har också en splittring i synen på mänskliga rättigheter, även om den inte kommer till uttryck så tydligt. En grundläggande princip för en kristen tro är alla människors lika värde. Genom seklen har förvisso detta ställningstagande ständigt töjts för att kunna inkludera slaveriet och andra orimligheter. Men det lidande som nu utspelar sig i Mellanöstern måste vara svårsmält för vissa KD-väljare. En demokratisk stat, Israel, visar upp en oresonlighet och ett systematiskt iscensatt lidande som borde få varje kristen människa att förtvivla, Istället väljer Ebba Busch att försöka rättfärdiga demoleringen av Gaza inklusive det lidande som civilbefolkningen utsätts för. Samtidigt är kanske utrikes konflikter inte det centrala för KD:s väljare, så man blundar och väljer att uppskatta andra delar av partiets politik. Men polariseringen är uppenbar.

Vilka frågor samlades man runt?
Egentligen landar detta om spänningen mellan idealister och realister i vilken ingång de partiaktiva har för sitt engagemang. Varför valde man att engagera sig? Vilken eller vilka frågor var avgörande? För hundra år sedan var rösträtten och kvinnors ställning viktiga frågor. Arbetarrörelsen fångade upp de orättvisor som yrkesverksamma upplevde. De mest radikala såg en förebild i de kommunistiska staterna, medan andra insåg värdet av demokratin som sådan. Runt 1980 vaknade ett allmänt miljöintresse och Miljöpartiet tog form. Långt tidigare fanns en rörelse som fångade upp landsbygdens perspektiv, där det som så småningom blev Centern har sina rötter. Entreprenörer och företagare kände sig steg för steg mest hemma hos Folkpartiet och Högerpartiet, partier som för övrigt idag båda har bytt ut sina namn.

Olika kompetenser
Så vilka är det som definierar ett parti? Och hur klarar man att hålla ihop ett parti när det spretar och de partiaktiva ser olika på sina roller och vad partiet kan göra. Skillnaden mellan opinionsbildning och det politiska hantverket är väldigt stor. I mediebruset handlar det det om korta, slagkraftiga formuleringar, medan genomtänkta samhällsförändringar kräver ett helt annat angreppssätt med bra beslutsunderlag, korrekta analyser och processer och en slags uthållighet, som sällan uppmärksammas i klickmedia. Mer än när pärmar glöms bort på toaletter. Då blir misstagen lätta att kommunicera.

Hur göra när bilden av verkligheten inte stämmer med verkligheten?
Väldigt tydligt blir det när medialt skickliga politiker som Busch avslöjas som dåligt pålästa inom sina ansvarsområden. Att tjata om att det svenska elförsörjningssystemet ”har kraschat” kanske fungerar i ett flyktigt och icke påläst medialt sammanhang, men alla rapporter visar hur det svenska elsystemet räknas som ett av de mest tillförlitliga i Europa, där vi dessutom har låga elpriser. När fakta kontrasterar mot den kommunicerade bilden blir det svårt för vissa politiker. Det är egentligen bara Trump som lyckas ljuga konsekvent utan att få mothugg. Och populister i andra länder försöker lära sig hur han gör.

Fakta får inte blandas ihop med åsikter
Ska vi lyckas behålla en demokrati värd namnet måste vi förstå vad demokratin vilar på. Vi behöver enas om vad som är forskning, fakta och givna förutsättningar och skilja detta från våra värderingar och åsikter. När vår nuvarande miljöminister avfärdar sitt eget klimatpolitiska råd som ”en åsikt” skadar hon demokratin. Den forskning som bedrivs kan inte reduceras till att vara en åsikt. Slutsatserna av forskningen och vilka beslut som bör tas kan möjligen variera beroende på hur man värderar olika resurser, problem, ekonomiska risker och tidsfaktorer. Men grundfakta måste alla relatera till.

Vi får fortfarande klaga på regeringen
Att vi tar ställning baserat på våra värderingar är bra. Men vi måste också klara av att förstå att det kan finnas olika syn på vad som är viktigt och vad som behöver prioriteras. Eftersom vi, tack och lov, får uttrycka vad vi tycker. Vi får läsa Anne Franks dagbok på biblioteket. Vi får klaga på vad regeringen gör, vi har inte en demokrati som villkoras av makten. Ännu.

Det går så där för mänskliga rättigheter…

Posted on by
Reply

En hållbar utveckling förutsätter respekt för mänskliga rättigheter. Det är omöjligt att tala om hållbarhet när människors livsvillkor kränks och det inte finns en rimlig rättvisa för människor att leva sina liv i harmoni med omvärlden. Det finns organisationer som ser som sin uppgift att rapportera om hur illa det är ställt. Jag såg en sammanfattning av en av dessa (se länktips nedan) och borde naturligtvis läsa originaltexten. Men det är mycket man borde. Jag nöjer mig med att återge och kommentera en del av artikeln. Den som vill gå till källan kan hitta originalrapporten i länkarna nedan.

Först något om statistik, som har svårt att ge hela bilden
All statistik kan vinklas, eftersom den måste bygga på antaganden, indelning, förutbestämda kategoriseringar och vägningar av data. Hur minoriteter behandlas är ofta en gemensam nämnare, men det finns också korruption och andra mekanismer som skadar rättstillämpningen och hur villkoren kan se ut. Mycket börjar med hur skolan, sjukvården och de grundläggande funktionerna i ett samhälle är organiserade. All statistik blir på olika sätt en utvald bild av verkligheten, men ger ändå en viss vägledning för att förstå digniteten och allvaret i situationen.

Ur Civicus Monitor rapport december 2024

Obalans är bara förnamnet
Hur illa det är ställt med demokrati och mänskliga rättigheter framgår av bilden ovan. Enligt den kategorisering Civicus Monitor använder lever 30 procent av världens befolkning i ”stängda” samhällen, och bara mellan 3 och 4 procent i samhällen som de betecknar som öppna. Av världens 198 länder är det bara 40 länder som har mötesfrihet etc.

Civilsamhällets förmåga att fungera är avgörande
Krig och konflikter finns som bekant på flera ställen, men det finns självklart många fler länder med rapporterade och orapporterade fall där mänskliga rättigheter kränks. Journalister och människorättsadvokater är extra utsatta. Kvinnor likaså. En bild som framträder är att civilsamhället och strukturer för att främja civilsamhället är viktiga komponenter för att stävja problemen. Och att komma till rätta med utvecklingen, där sanning och lögn jämställs och fakta ersätts med alternativa sanningar.

Det går åt rätt håll i några länder, men…
I några länder går utvecklingen åt rätt håll. Grekland och Thailand har numera lagstiftning som ger rätt till samkönade äktenskap för att ta ett exempel. Artikeln nämner även vissa framsteg i Kazakstan och i Tjeckien.
Men på det stora hela är det oroande att grundläggande mänskliga rättigheter är åsidosatta och blockerade i så stor del av världen. Varför ska det vara så svårt att organisera en rättvis samhällsordning? Och nu kommer en ny fyraårsperiod i USA med en president som verkligen inte har det allmänt bästa i sikte. Med världens rikaste man i släptåg, som i sin tur lär ha egna mål i sikte. Utvecklingen i Tyskland, där Musk stödjer AfD, finns det all anledning att återkomma till. Tyvärr.

Länktips: Presentation av Civicus decemberrapport: https://www.democracywithoutborders.org/se/34570/civicus-endast-40-av-198-lander-har-ett-oppet-medborgerligt-utrymme/

Civicus december-rapport 92 sidor: https://civicusmonitor.contentfiles.net/media/documents/GlobalFindings2024.EN.pdf

Är engagemang något oönskat?

Posted on by
Reply

Borde det inte vara en mänsklig rättighet att få känna sig delaktig i samhället? Det samspel och den växelverkan som uppstår mellan människor som tar tag i en gemensam uppgift bör väl vara värdefull och uppmuntras i de fall där människor annars riskerar att hamna i isolering, depression och därmed sammanhängande problematik, eller hur? Tyvärr finns det i vår tid en hel del små beslut på olika nivåer som, kanske tydligast på individnivå, gör samhället kallare och omänskligare. Jag läser i senaste numret av tidningen Reflex om flera konkreta fall, där det empatiska får stå tillbaka för det kalkylerande. Där en kylig vind drar genom folkhemmet och där de redan svaga blir ännu svagare.

Varför måste folk smussla med sitt engagemang?
Reflex ges ut av Neuroförbundet, som är en intresseorganisation för personer med neurologiska diagnoser eller symptom, inklusive närstående. Det som beskrivs väcker många frågor. Det beskrivs ett (av flera likartade) fall, där en man drabbats av en sjukdom som ger honom nedsatt arbetsförmåga och som gör honom bunden till en permobil. Är det då rimligt att villkoren för sjukskrivning tvingar honom att smussla med sitt fritidsengagemang? Borde inte samhället och myndigheterna se positivt på att en försvagad person ändå vill bidra i föreningslivet och både stärka sin självkänsla och skapa mervärden för samhället? Istället tolkas ett fritidsengagemang som ett tecken på ökad arbetsförmåga och den som uppger att han eller hon lägger mer än fem timmar per vecka i ideellt arbete riskerar att bli av med sin sjukskrivning.

Försäkringskassans logik
Det hela känns Kafka-artat. Försäkringskassans logik tycks innebära följande: Är du sjuk ska du vara sjuk, sitta hemma och hålla käften. Du ska absolut inte försöka vända din upplevt negativa situation till något positivt, du får absolut inte bidra till samhället, du är ju för tusan sjuk, då får du inte vara aktiv!

Ett utrymme för det mänskliga
Det är klart att det finns gränsdragningsproblematik och en mängd olika villkor och parametrar som till slut gör det nödvändigt att dra gränser. Fuskare vill vi inte ge bidrag. Men vi vill verkligen heller inte ha ett samhälle som känslokallt bortser från individens behov av bekräftelse och mening i tillvaron. Balansen mellan stöd och kontroll behöver diskuteras mer. Vår tids makthavare tycks utgå från att alla är fuskare och att kontrollen måste öka. Visitationszoner, angiverilagar och polisens nya befogenheter att använda en luddig misstankesparagraf för att kontrollera vanliga medborgare är exempel på detta.

Kontroll först i tredje hand
Istället behöver vi ett samhälle som i första hand utgår från barnens behov. Barnen är beroende av sin omgivning och ska naturligtvis ges så generella villkor som möjligt. Barnens framtid ska inte villkoras av hur väl föräldrarna har lyckats skapa sig en ekonomisk plattform. Och på liknande sätt blir det tydligt att de redan svaga och sjuka i första hand ska stödjas och uppmuntras till ett gott liv. I andra hand behöver det finnas en viss förståelse från myndigheters sida hur extra svårt det kan vara att fylla i blanketter och klara alla formella aspekter av livet när omständigheterna är betungande. Först i tredje hand är det rimligt att utöva kontroll för att säkerställa att allt följer regelverken.

Allmän ekonomisk situation är också ett bekymmer
Hur tufft det kan vara att drabbas av sjukdom illustreras också av hur den privatekonomiska situationen ofta utvecklas i negativ riktning. På neuroförbundets hemsida lyfts den frågan i debattartikel som jag länkar till (se nedan). Marknaden bryr sig inte om ”olönsamma” medborgare. Barn med behov av assistent får inte plats i de lönsamhetsdrivna koncernskolorna osv.

Dialog och empati är viktiga delar
Just för att det är svårt för myndigheter att ta mänskliga hänsyn och se problem och lösningar på ett mänskligt plan är det viktigt att skapa utrymme för civilsamhällets olika organ. Och då blir också dialogen mellan de formella och de informella aktörerna extra viktig. Det kan handla om basala behov som tak över huvudet, mat för dagen och att klara en livskris. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap borde ta täten i detta och uppmana våra kommuner att organisera samarbete med civilsamhället på olika områden. Men det lär inte Tidöregeringen vara intresserad av. Särskilt det parti som tydligast arbetar för att polarisera i ett vi-och-dem lär vara ointresserade av att skapa ett mänskligare samhälle. Vi behöver ett samhälle där empati är viktigare än rädslor.

Länktips: Debattartikel: https://neuro.se/artiklar/opinion/maanga-faar-inte-vardagsekonomin-att-gaa-ihop/

Förhandlla inte bort medmänskligheten

Posted on by
2

När jag gick i grundskolan hette det fortfarande kristendomsundervisning. Man fick lära sig om den kristna religionen och fanns det någon i klassen som hade en annan tro, fick den personen annan undervisning. Jag minns att vi lärde oss tio Guds bud. Ett av dessa är Du ska älska din nästa såsom dig själv.

Vår tradition
På valnatten gladde sig kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor åt partiets framgång i valet. Hon inledde också med att nämna den judisk-kristna tradition som hon gärna hänsyftar till och som är en historisk och konkret bakgrund för hur vårt samhälle har vuxit fram. Nu är det dags för henne och de övriga partierna i riksdagen att i handling hylla denna judisk-kristna tradition och stå upp för en människosyn som inte gör skillnad på människor.

Vi är 82 procent
Den person som bottnar i en syn på människan och våra mänskliga relationer, där mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, pressfrihet, demokrati och rättvisa hedras i varje sammanhang kan inte acceptera motsatsen till detta. Knappt 18 procent av svenskarna tycker att mänskliga rättigheter är förhandlingsbara och att det är rätt att dela in människor i ”vi” och ”dom”. Anständigheten kräver att de resterande 82 procenten svenskar, genom våra valda riksdagsombud, tydligt markerar att medmänsklighet och våra demokratiska rättigheter och skyldigheter inte är förhandlingsbara. Att kompromissa om våra grundläggande principer för det som definierar vårt land och vår kultur kan enbart leda till ett antiliberalt och ett på flera plan omänskligt samhälle. 82% av oss vill inte förstöra det fina land våra förfäder kämpat för att bygga upp.