Tag Archives: Mänskliga Rättigheter

De breda överenskommelserna kan behövas för fler områden

Posted on by
1

Magdalena Andersson talar ofta om breda överenskommelser. För hon inser att vissa statliga åtaganden kräver längre tid än fyra år. Och hon vill också, tror jag, markera mot SD. Att det är de andra partierna hon vill hitta en överenskommelse med. Sannolikt försvaret, NATO, energifrågor, upprustning av järnvägar och andra viktiga satsningar som Sverige står inför. En del av hennes tanke handlar nog också om att eliminera vissa frågor från valrörelsen.

Formulera liknande breda överenskommelser
Det som man skulle önska är att det också var självklart för den nuvarande oppositionen att formulera liknande tankar kring Public Service (som ju Tidö-gänget vill krympa), och om folkbildningen, studieförbunden och hela det ekosystem som civilsamhället är så beroende av för att hela Sverige ska leva. Biståndspolitiken skulle också må bra av långsiktighet. Det är inte Benjamin Dousas ”gåva” till korrupta somaliska politiker för att få dem att ta emot utvisade flyktingar som är den klassiska svenska biståndslinjen. Det finns decennier av viktigt arbete för andra länder som behöver återupptas. Om inte annat så för att restaurera Sveriges anseende i världen. Och svenska folket vill inte ha koncernskolor som plockar ut vinster ur skattefinansierade intäkter.

Mänskliga rättigheter eller ”stram” politik?
Humanitet är ett ord som hamnat i skuggan av allt annat. Anständighet. Mänskliga rättigheter. Det var förr självklara punkter i ett partiledartal. Nu ska man tala om hur ”stram” man är, ett annat ord för omänsklig. Det är omänskligt att sätta 13-åringar i fängelse och tro att de kommer ut som personer som har en chans att få en anställning och ett anständigt liv.

Olika kvaliteter
Magdalena Andersson är säkert duktig i nationalekonomi. Men hon är nog inte lika van förhandlare som Stefan Lövfén. Han förstod och hade lärt sig att uppskatta olika svar på en fråga. Mitt intryck är att S nuvarande partiledare är van vid en slutsats i nederkanten av det kalkylark hon tittar på. Man har olika kompetenser. Och Magdalena Andersson är säkert duktig på vissa saker. Men att hantera olika svar på samma fråga är mer osäkert om att hon gillar. Det finns alltid minoriteters perspektiv att ta hänsyn till. Majoriteten har inte alltid rätt. Låt oss hoppas att de breda överenskommelserna återställer sådant som tidigare spelade stor roll för svenskarna och för andra berörda.

Boende är en mänsklig rättighet
En fråga som berör alla är hur vi bor. Med Tidögängets nya lag om andrahandsuthyrning kommer vem som helst kunna flytta in och bli granne med dig. Fastighetsägarna och BRF-föreningarna får små möjligheter att förhindra att lägenheter används för tillfälliga (drog)lager, för möten, för kriminella, som vapenförråd osv. För att inte tala om hur svårt det blir med soprum och källsortering plus den otrygghet det innebär att inte veta vem som egentligen är min granne. Det är dags för ett rejält omtag i bostadspolitiken. Det är en mänsklig rättighet att bo bra och tryggt. Inte minst på äldre dar. På det området får en ny regering gärna agera med åtstramningar. Marknadstänket och vinstjakten leder enbart till problem.

Demokratins tillbakagång i Sverige

Posted on by
Reply

Tidöregeringen struntar till stora delar i de invändningar som Lagrådet har. Remisstiden sätts så kort att många myndigheter inte hinner formulera ett remissvar på de lagförslag som tagits fram. Den praxis som länge har funnits kring hur Statens Offentliga Utredningar ska bedrivas har många gånger reducerats till en beställningsfunktion, där regeringen beställer ett lagförslag istället för att utredningen vänder och vrider på argumenten för och emot en viss idé till ny lagstiftning, detta för att optimera nya lagar. Man tar inte tillvara kompetensen hos landets mest erfarna jurister utan låter konsekvenserna av dålig lagstiftning uppstå i vardagens tillämpning och i den godtycklighet som därmed kan uppstå, när förarbetena är otydliga och gränsdragningar inte görs. Detta är något av den kritik som har riktats mot det ”paradigmskifte” Tidöregeringen arbetar med på lagstiftningsområdet. Nu höjs röster från toppjurister mot att detta är farligt för demokratin och för tilltron till centrala samhällsfunktioner. (Se länktips nedan).

Det är inte bara svenska jurister som påpekar vad som pågår
Den 25 februari 2026 skickade FN:s specialrapportörer Mary Lawlor och Gina Romero en skrivelse till Sveriges regering, betecknat AL SW 3/2026 som är ovanligt skarpt formulerat. (Se länktips nedan). Skrivelsen beskriver en utveckling i Sverige där människorättsförsvarare möter ökade hinder, större risker och ett minskat utrymme att agera. Hot, hat och trakasserier särskilt mot kvinnor, mot minoriteter, mot ungdomsorganisationer och mot miljöaktiviteter har ökat. Civilsamhället har fått allt svårare att bedriva sin verksamhet. Journalister som vill lyfta frågor kring Gaza, samernas situation eller klimatfrågan möter allt oftare hat, hot och fysiska begränsningar. Man nämner hur polisen agerat på universitet, där studenter som uttryckt pro-palestinska åsikter särbehandlats.

Konkreta och allvarliga anklagelser
Tystnaden brer ut sig. Ett exempel är hur organisationer som är beroende av statligt stöd inte framför kritik av rädsla för att det ska drabba organisationen. Den som privat vill ge uttryck för en ståndpunkt riskerar att bli av med jobbet. Sammantaget leder detta till en avkylande effekt på civilsamhället. Samtalen tystnar. Rapporten landar i tydlig kritik och slutar med att ställa ett antal frågor till den svenska regeringen som handlar om hur regeringen avser att agera för att rätta till utvecklingen. Det är grundläggande och grundlagsskyddade frågor det handlar om: yttrandefrihet, föreningsfrihet, demonstrationsfrihet, minoriteters rättigheter, civilsamhällets villkor, journalistikens roll och den akademiska friheten. Staten måste agera för att vända utvecklingen skriver man. Skribenterna nämner även att man kan komma att gå ut publikt med sin kritik.

Icke-svar från Tidöregeringen
Rapporten borde leda till något slags omprövning av det paradigmskifte Tidöregeringen säger sig hålla på med. Men det svar som regeringen formulerat till FN är ett typiskt icke-svar. Svaret är formulerat för att undvika att svara på själva kritiken. Jag läser en sammanfattning av regeringens elva sidor långa icke-svar skrivet av Siv Gustavsson. Skickligt och konsekvent bryter hon ner regeringens icke-svar på punkt för punkt. Med risk för att detta blir långt för att vara ett blogginlägg från mig återger jag här en del av Siv Gustafssons analys.

Principer och sköldar för att slippa svara
Tidöregeringen skriver: ”Regeringen är fullt ut engagerad i att främja och skydda mänskliga rättigheter”. Svaret är en princip, inte en kommentar till rapportens kritik. Man stoppar in en systembeskrivning eller som Siv Gustafsson skriver: ”Det är som att svara på en anmälan om brand med att citera brandskyddslagen.” Man använder systemet som en sköld för att slippa kommentera kritiken.

Polisen följer lagen…
Det mest talande i regeringens icke-svar är det som inte nämns. Rapportens konkreta exempel på godtycklighet, demonisering av minoriteter, hatkampanjer och inringning av personer, s.k. kettling, är sådant som inte alls nämns i regeringens icke-svar. Det som inte nämns, finns inte. Och när det gäller polisens roll i detta svarar regeringen med ett axiom: ”Polisen utför sina uppgifter i strikt överensstämmelse med lagstiftningen.” Så hade politiker i Kina eller Nordkorea också kunnat svara. Polisen följer lagstiftningen. Det är ju inte det som är problemet.

Tre andra slags icke-svar
När det gäller skyddet för journalister svarar regeringen: ”Skyddet för tryckfriheten är starkt”. Siv Gustafsson kallar svaret för en strategisk avledning som inte svarar på kritiken. När det gäller kritiken om hur minoriteter behandlas radar regeringen upp en slags inventarielista, men föreslår ingenting som skulle kunna förändra sakernas tillstånd. Och när det gäller hur politiskt sanktionerad stigmatisering ska elimineras viftar regeringen med ett helt annat direktiv, anti-SLAPP, som har ett annat syfte. Att svara med något som inte täcker in frågeställningen är också en taktik.

Beakta är väl bland det svagaste man kan svara?
Kritiken i rapporten kring det som kallas chilling-effekt, självcensur och ett tystare samhälle möter regeringen med ett principiellt och till intet förpliktigande konstaterande att ”risken för avkylande effekter måste beaktas”. Att beakta något betyder i dessa sammanhang att det oftast prioriteras ner. Annars hade man skrivit något om att bevaka eller stärka eller prioritera. Men beakta är väl det svagaste verb som finns förutom att blunda för. Avslutningsvis skriver regeringen att man ”står fast vid sitt engagemang”. Engagemanget i paradigmskiftet kvarstår, uppenbarligen.

Hur agerar dominerande medier på detta?
TV 4 hade på lördagsförmiddagen den 2 maj i alla fall modet (?) att bjuda in två av de advokater som skrev debattartikeln i DN. Men FN-kritiken och regeringens icke-svar på denna kritik har ännu inte landat i traditionella medier. Det är ju snart valrörelse och skulle SVT drista sig till att lyfta FN-kritiken är det säkert någon som tänker att ett sådant agerande skulle kunna skapa ytterligare press på Public Service om att sluta vara så ”vänstervridna” och i förlängningen kunna leda till ytterligare neddragningar i finansieringen ifall Tidögänget får fortsätta regera. Snacka om chilling-effekt eller en variant på självcensur.

Länktips: Debattartikel på DN-debatt undertecknad av 33 jurister, varav flera med framstående positioner: https://www.dn.se/debatt/larmet-ljuder-satt-stopp-for-nedmonteringen-av-rattsstaten/

Länktips om Mary Lawlors rapport i våras: https://www.ohchr.org/en/press-releases/2026/03/sweden-un-expert-warns-gradual-erosion-rights-human-rights-defenders

Liberalerna valde nog fel väg

Posted on by
Reply

Det gamla Folkpartiet, numera Liberalerna, har det motigt i opinionen. Man bytte partiledare och det tycks inte hjälpa. Den grundläggande problematiken med hur liberala värderingar och liberal politik kan jämkas ihop med antiliberala idéer kvarstår. Det som präglat liberalerna och tydligast de gamla folkpartisterna är vikten av mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, pressfrihet, religionsfrihet, synen på kvinnans ställning och även minoriteternas ställning. Inget av detta passar in i Sverigedemokraternas agenda.

Vart tog de röda linjerna vägen?
Liberalerna trodde nog att de tillsammans med KD och M skulle kunna ”rösta ner” SD:s förslag, men de missbedömde sannolikt Åkessons taktik. Han gjorde ju klart att utan honom blir det ingen Tidöregering. Och på punkt efter punkt fick L släppa sina tidigare kärnvärden. Det räckte inte att peka på kärnkraftsutbyggnad som en gemensam framgång (om den nu skulle bli av). De ”röda linjer” som det talades om före valet 2022 har vi inte sett röken av. Det finns inte en enda tydlig liberal framgång för L att lyfta i valrörelsen. Att det inte blev ännu värre, som de möjligen kan hävda, räcker ju inte.

Vem vill L-väljaren umgås med?
Väljarna tycker inte att makten i sig är intressant eller värdesätter att L på det här sättet håller de rödgröna partierna borta från regeringsmakten. Det kanske partistrategerna tycker är viktigt. Men väljarna tänker på ett annat sätt. På en mänsklig nivå är det sannolikt många tidigare liberala väljare som hellre tar en fika med en bekant som röstar på S än på SD. Man umgås inte med antiliberaler om man har liberala värderingar. Den faktorn tror jag spelar stor roll. Den polarisering och det förakt för andra åsikter som präglar ytterhögerns ställningstaganden är omöjliga att kombinera med en human människosyn, flyktingpolitik, synen på folkbildning, kunskap, vetenskapens roll och socialt engagemang. Detta visade sig tydligt när Romina Pourmokhtari avfärdade sitt klimatpolitiska råd som en åsikt. Hon viker ner sig, troligen mot bättre vetande. Och då hjälper det inte att Mohamsson får genomslag i media. Folk fattar att L viker ner sig och låter SD bestämma det mesta.

Sanning och lögn får lätt samma genomslag
Den rödgröna sidan får ju nu också konkret draghjälp av JD Vance och Elon Musk som ju tydligt tagit ställning för att påverka Europa och EU i en auktoritär riktning. Det blir lätt för vänstersidan att peka på vad som står på spel. Det välfärdssamhälle och de gemensamma ideal som generationer av européer röstat fram och landat i ska inte raseras för att några med extrema åsikter och en skrämmande agenda får gehör hos en del av befolkningen. Det som också spelar roll i sammanhanget är att utvecklingen av sociala medier gjort det möjligt för vem som helst att göra sin röst hörd. Det öppnar upp för felaktigheter och desinformation. Sanning och lögn får lätt lika stort genomslag. Så var det inte förr.

Även KD har bytt fot
Även KD har ju lämnat sina grundläggande kristna värderingar till stor del, men det märks bara delvis när Alf Svensson yttrar sig. Han måste vara sorgsen över hur synen på hjälpbehövande asylsökande förändrats radikalt. Många av KD:s väljare är rimligen engagerade i kyrkans hjälparbete. Hur man får det att gå ihop är obegripligt.

”No Excuse” – det finns ingen ursäkt för det systemet

Posted on by
Reply

Kontrollsamhället och tron på att maktordningen och rangordningen behöver styras upp ligger nära till hands i högerns tankevärld. Ett uttryck för detta är det som nu blir allt mer synligt i debatten om skolan. Fler och fler på högersidan i politiken omfamnar tanken på det som kallas ”No Excuse Schools”, där disciplin, skoluniform, stränga regler och krav på uppförande är centrala beståndsdelar. På Facebook hittade jag ett långt och initierat inlägg om fenomenet (se länktips nedan) som pekar på flera av nackdelarna av denna skolmodell.

Hur ska fantasi och innovationer utvecklas?
Istället för att bevaka varje individs personlighet, intresse och framtid ligger fokus på kontroll och att kuva eleverna till att följa uppsatta regelverk. Demokratisk fostran är ointressant, tycks man mena. Och detta med innovationer, idéutveckling, skapande och mänsklig utveckling utifrån vars och ens förutsättningar bortser arkitekterna bakom denna kontrollskola självklart helt från. Här gäller det att forma lydiga ungdomar.

Respekten för olikheter minskar och mobbningen ökar
Med referenser till filmen Ondskan påminner kommentaren nedan om hur pennalism och mobbning lätt utvecklas i ett kontrollerande system. Rangordningen och sorteringen förs ju vidare och drabbar naturligtvis de elever som inte ”håller måttet”. Om respekten för människors olikheter inte upprätthålls av lärare och av systemet finns ju ingen anledning för ungdomarna själva att göra det.

Vill 300 000 lärare ha en auktoritär skola?
Det kanske inte är förvånande att det finns moderata politiker som gärna ser No Excuse-konceptet i Sverige. Men att det tidigare framtidsinriktade Folkpartiet, förlåt Liberalerna kallar de sig, nu vill se skoluniformer och ett kvävande skolsystem förvånar. Har de verkligen stämt av denna fråga med Sveriges 300 000 lärare? De har ju inte med sig lärarna i den decennielånga satsningen på vinstdrivna koncernskolor, så varför skulle de bry sig om lärarna när det handlar om synen på undervisning och elevens rätt att få utvecklas i sin riktning? Alla barn i utanförskapsområden är inte potentiella kriminella, om det nu är det högern vill få oss att tro.

Vägval
Det blir verkligen ett vägval för Sverige när vi går till val 2026. Vill vi ha ett auktoritärt och kontrollsökande samhälle, där uppdelningen i vi och dom förstärks och där skillnaderna ska osynliggöras (via skoluniformer och förtryckande regelverk, som för övrigt kostar mycket pengar, för den elev som ska skickas ut i korridoren ska ju också någon ta hand om….?). Eller vill vi se ett mer inkluderande samhälle, där olikheter ses som en resurs och var och en kan hitta sin roll och uppgift i helheten, utan att nå framgång på andras bekostnad….?

Länktips: https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=pfbid0nKafVL5KMJLNbjbVeZk2XeHTCVkcoULf5godXFgELmAQV8MHorkM85azc8NLBHvsl&id=1053113578

Om olika roller i politiken

Posted on by
Reply

Det stormar i det politiska landskapet. Två riksdagsledamöter i Vänsterpartiet riskerade att bli uteslutna och valde att lämna partiet, men också att sitta kvar i Riksdagen som så kallade politiska vildar. Frågan det tycks handla om är den fråga som titt som tätt återkommer i politiken. Om idéerna och idealen ska stå över realpolitiken eller om resultat och kompromisser är det som till syvende och sist räknas. Miljöpartiet har haft liknande processer, där kompromisslinjen och möjligheten att få verkligt inflytande vann över den ideologiskt motiverade falangen.

Kan liberaler samarbeta med anti-liberaler?
Egentligen har alla partier den här spänningen. I fallet med Liberalerna blev det viktigare att få ministerposter och få styra landet än att till varje pris förhindra anti-liberal politik från ytterhögern. Med resultatet att L tappade bort de väljare som gillade det gamla Folkpartiet, som en gång i tiden var ett tydligt anti-apartheid-parti som bekämpade orättvisor ute i världen. Hur det ska gå nu 2026 när de förmodligen ska acceptera att SD får ministerposter i en högerregering vete fåglarna. Först och främst måste de ju kravla sig upp på fyra procent och så måste Tidögänget få förtroende av mer än halva folket. Så det är en uppförsbacke för Mohamsson.

Kan man vara kristen och bortse från mänskliga rättigheter?
KD har också en splittring i synen på mänskliga rättigheter, även om den inte kommer till uttryck så tydligt. En grundläggande princip för en kristen tro är alla människors lika värde. Genom seklen har förvisso detta ställningstagande ständigt töjts för att kunna inkludera slaveriet och andra orimligheter. Men det lidande som nu utspelar sig i Mellanöstern måste vara svårsmält för vissa KD-väljare. En demokratisk stat, Israel, visar upp en oresonlighet och ett systematiskt iscensatt lidande som borde få varje kristen människa att förtvivla, Istället väljer Ebba Busch att försöka rättfärdiga demoleringen av Gaza inklusive det lidande som civilbefolkningen utsätts för. Samtidigt är kanske utrikes konflikter inte det centrala för KD:s väljare, så man blundar och väljer att uppskatta andra delar av partiets politik. Men polariseringen är uppenbar.

Vilka frågor samlades man runt?
Egentligen landar detta om spänningen mellan idealister och realister i vilken ingång de partiaktiva har för sitt engagemang. Varför valde man att engagera sig? Vilken eller vilka frågor var avgörande? För hundra år sedan var rösträtten och kvinnors ställning viktiga frågor. Arbetarrörelsen fångade upp de orättvisor som yrkesverksamma upplevde. De mest radikala såg en förebild i de kommunistiska staterna, medan andra insåg värdet av demokratin som sådan. Runt 1980 vaknade ett allmänt miljöintresse och Miljöpartiet tog form. Långt tidigare fanns en rörelse som fångade upp landsbygdens perspektiv, där det som så småningom blev Centern har sina rötter. Entreprenörer och företagare kände sig steg för steg mest hemma hos Folkpartiet och Högerpartiet, partier som för övrigt idag båda har bytt ut sina namn.

Olika kompetenser
Så vilka är det som definierar ett parti? Och hur klarar man att hålla ihop ett parti när det spretar och de partiaktiva ser olika på sina roller och vad partiet kan göra. Skillnaden mellan opinionsbildning och det politiska hantverket är väldigt stor. I mediebruset handlar det det om korta, slagkraftiga formuleringar, medan genomtänkta samhällsförändringar kräver ett helt annat angreppssätt med bra beslutsunderlag, korrekta analyser och processer och en slags uthållighet, som sällan uppmärksammas i klickmedia. Mer än när pärmar glöms bort på toaletter. Då blir misstagen lätta att kommunicera.

Hur göra när bilden av verkligheten inte stämmer med verkligheten?
Väldigt tydligt blir det när medialt skickliga politiker som Busch avslöjas som dåligt pålästa inom sina ansvarsområden. Att tjata om att det svenska elförsörjningssystemet ”har kraschat” kanske fungerar i ett flyktigt och icke påläst medialt sammanhang, men alla rapporter visar hur det svenska elsystemet räknas som ett av de mest tillförlitliga i Europa, där vi dessutom har låga elpriser. När fakta kontrasterar mot den kommunicerade bilden blir det svårt för vissa politiker. Det är egentligen bara Trump som lyckas ljuga konsekvent utan att få mothugg. Och populister i andra länder försöker lära sig hur han gör.

Fakta får inte blandas ihop med åsikter
Ska vi lyckas behålla en demokrati värd namnet måste vi förstå vad demokratin vilar på. Vi behöver enas om vad som är forskning, fakta och givna förutsättningar och skilja detta från våra värderingar och åsikter. När vår nuvarande miljöminister avfärdar sitt eget klimatpolitiska råd som ”en åsikt” skadar hon demokratin. Den forskning som bedrivs kan inte reduceras till att vara en åsikt. Slutsatserna av forskningen och vilka beslut som bör tas kan möjligen variera beroende på hur man värderar olika resurser, problem, ekonomiska risker och tidsfaktorer. Men grundfakta måste alla relatera till.

Vi får fortfarande klaga på regeringen
Att vi tar ställning baserat på våra värderingar är bra. Men vi måste också klara av att förstå att det kan finnas olika syn på vad som är viktigt och vad som behöver prioriteras. Eftersom vi, tack och lov, får uttrycka vad vi tycker. Vi får läsa Anne Franks dagbok på biblioteket. Vi får klaga på vad regeringen gör, vi har inte en demokrati som villkoras av makten. Ännu.

Det går så där för mänskliga rättigheter…

Posted on by
Reply

En hållbar utveckling förutsätter respekt för mänskliga rättigheter. Det är omöjligt att tala om hållbarhet när människors livsvillkor kränks och det inte finns en rimlig rättvisa för människor att leva sina liv i harmoni med omvärlden. Det finns organisationer som ser som sin uppgift att rapportera om hur illa det är ställt. Jag såg en sammanfattning av en av dessa (se länktips nedan) och borde naturligtvis läsa originaltexten. Men det är mycket man borde. Jag nöjer mig med att återge och kommentera en del av artikeln. Den som vill gå till källan kan hitta originalrapporten i länkarna nedan.

Först något om statistik, som har svårt att ge hela bilden
All statistik kan vinklas, eftersom den måste bygga på antaganden, indelning, förutbestämda kategoriseringar och vägningar av data. Hur minoriteter behandlas är ofta en gemensam nämnare, men det finns också korruption och andra mekanismer som skadar rättstillämpningen och hur villkoren kan se ut. Mycket börjar med hur skolan, sjukvården och de grundläggande funktionerna i ett samhälle är organiserade. All statistik blir på olika sätt en utvald bild av verkligheten, men ger ändå en viss vägledning för att förstå digniteten och allvaret i situationen.

Ur Civicus Monitor rapport december 2024

Obalans är bara förnamnet
Hur illa det är ställt med demokrati och mänskliga rättigheter framgår av bilden ovan. Enligt den kategorisering Civicus Monitor använder lever 30 procent av världens befolkning i ”stängda” samhällen, och bara mellan 3 och 4 procent i samhällen som de betecknar som öppna. Av världens 198 länder är det bara 40 länder som har mötesfrihet etc.

Civilsamhällets förmåga att fungera är avgörande
Krig och konflikter finns som bekant på flera ställen, men det finns självklart många fler länder med rapporterade och orapporterade fall där mänskliga rättigheter kränks. Journalister och människorättsadvokater är extra utsatta. Kvinnor likaså. En bild som framträder är att civilsamhället och strukturer för att främja civilsamhället är viktiga komponenter för att stävja problemen. Och att komma till rätta med utvecklingen, där sanning och lögn jämställs och fakta ersätts med alternativa sanningar.

Det går åt rätt håll i några länder, men…
I några länder går utvecklingen åt rätt håll. Grekland och Thailand har numera lagstiftning som ger rätt till samkönade äktenskap för att ta ett exempel. Artikeln nämner även vissa framsteg i Kazakstan och i Tjeckien.
Men på det stora hela är det oroande att grundläggande mänskliga rättigheter är åsidosatta och blockerade i så stor del av världen. Varför ska det vara så svårt att organisera en rättvis samhällsordning? Och nu kommer en ny fyraårsperiod i USA med en president som verkligen inte har det allmänt bästa i sikte. Med världens rikaste man i släptåg, som i sin tur lär ha egna mål i sikte. Utvecklingen i Tyskland, där Musk stödjer AfD, finns det all anledning att återkomma till. Tyvärr.

Länktips: Presentation av Civicus decemberrapport: https://www.democracywithoutborders.org/se/34570/civicus-endast-40-av-198-lander-har-ett-oppet-medborgerligt-utrymme/

Civicus december-rapport 92 sidor: https://civicusmonitor.contentfiles.net/media/documents/GlobalFindings2024.EN.pdf

Är engagemang något oönskat?

Posted on by
Reply

Borde det inte vara en mänsklig rättighet att få känna sig delaktig i samhället? Det samspel och den växelverkan som uppstår mellan människor som tar tag i en gemensam uppgift bör väl vara värdefull och uppmuntras i de fall där människor annars riskerar att hamna i isolering, depression och därmed sammanhängande problematik, eller hur? Tyvärr finns det i vår tid en hel del små beslut på olika nivåer som, kanske tydligast på individnivå, gör samhället kallare och omänskligare. Jag läser i senaste numret av tidningen Reflex om flera konkreta fall, där det empatiska får stå tillbaka för det kalkylerande. Där en kylig vind drar genom folkhemmet och där de redan svaga blir ännu svagare.

Varför måste folk smussla med sitt engagemang?
Reflex ges ut av Neuroförbundet, som är en intresseorganisation för personer med neurologiska diagnoser eller symptom, inklusive närstående. Det som beskrivs väcker många frågor. Det beskrivs ett (av flera likartade) fall, där en man drabbats av en sjukdom som ger honom nedsatt arbetsförmåga och som gör honom bunden till en permobil. Är det då rimligt att villkoren för sjukskrivning tvingar honom att smussla med sitt fritidsengagemang? Borde inte samhället och myndigheterna se positivt på att en försvagad person ändå vill bidra i föreningslivet och både stärka sin självkänsla och skapa mervärden för samhället? Istället tolkas ett fritidsengagemang som ett tecken på ökad arbetsförmåga och den som uppger att han eller hon lägger mer än fem timmar per vecka i ideellt arbete riskerar att bli av med sin sjukskrivning.

Försäkringskassans logik
Det hela känns Kafka-artat. Försäkringskassans logik tycks innebära följande: Är du sjuk ska du vara sjuk, sitta hemma och hålla käften. Du ska absolut inte försöka vända din upplevt negativa situation till något positivt, du får absolut inte bidra till samhället, du är ju för tusan sjuk, då får du inte vara aktiv!

Ett utrymme för det mänskliga
Det är klart att det finns gränsdragningsproblematik och en mängd olika villkor och parametrar som till slut gör det nödvändigt att dra gränser. Fuskare vill vi inte ge bidrag. Men vi vill verkligen heller inte ha ett samhälle som känslokallt bortser från individens behov av bekräftelse och mening i tillvaron. Balansen mellan stöd och kontroll behöver diskuteras mer. Vår tids makthavare tycks utgå från att alla är fuskare och att kontrollen måste öka. Visitationszoner, angiverilagar och polisens nya befogenheter att använda en luddig misstankesparagraf för att kontrollera vanliga medborgare är exempel på detta.

Kontroll först i tredje hand
Istället behöver vi ett samhälle som i första hand utgår från barnens behov. Barnen är beroende av sin omgivning och ska naturligtvis ges så generella villkor som möjligt. Barnens framtid ska inte villkoras av hur väl föräldrarna har lyckats skapa sig en ekonomisk plattform. Och på liknande sätt blir det tydligt att de redan svaga och sjuka i första hand ska stödjas och uppmuntras till ett gott liv. I andra hand behöver det finnas en viss förståelse från myndigheters sida hur extra svårt det kan vara att fylla i blanketter och klara alla formella aspekter av livet när omständigheterna är betungande. Först i tredje hand är det rimligt att utöva kontroll för att säkerställa att allt följer regelverken.

Allmän ekonomisk situation är också ett bekymmer
Hur tufft det kan vara att drabbas av sjukdom illustreras också av hur den privatekonomiska situationen ofta utvecklas i negativ riktning. På neuroförbundets hemsida lyfts den frågan i debattartikel som jag länkar till (se nedan). Marknaden bryr sig inte om ”olönsamma” medborgare. Barn med behov av assistent får inte plats i de lönsamhetsdrivna koncernskolorna osv.

Dialog och empati är viktiga delar
Just för att det är svårt för myndigheter att ta mänskliga hänsyn och se problem och lösningar på ett mänskligt plan är det viktigt att skapa utrymme för civilsamhällets olika organ. Och då blir också dialogen mellan de formella och de informella aktörerna extra viktig. Det kan handla om basala behov som tak över huvudet, mat för dagen och att klara en livskris. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap borde ta täten i detta och uppmana våra kommuner att organisera samarbete med civilsamhället på olika områden. Men det lär inte Tidöregeringen vara intresserad av. Särskilt det parti som tydligast arbetar för att polarisera i ett vi-och-dem lär vara ointresserade av att skapa ett mänskligare samhälle. Vi behöver ett samhälle där empati är viktigare än rädslor.

Länktips: Debattartikel: https://neuro.se/artiklar/opinion/maanga-faar-inte-vardagsekonomin-att-gaa-ihop/

Förhandlla inte bort medmänskligheten

Posted on by
2

När jag gick i grundskolan hette det fortfarande kristendomsundervisning. Man fick lära sig om den kristna religionen och fanns det någon i klassen som hade en annan tro, fick den personen annan undervisning. Jag minns att vi lärde oss tio Guds bud. Ett av dessa är Du ska älska din nästa såsom dig själv.

Vår tradition
På valnatten gladde sig kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor åt partiets framgång i valet. Hon inledde också med att nämna den judisk-kristna tradition som hon gärna hänsyftar till och som är en historisk och konkret bakgrund för hur vårt samhälle har vuxit fram. Nu är det dags för henne och de övriga partierna i riksdagen att i handling hylla denna judisk-kristna tradition och stå upp för en människosyn som inte gör skillnad på människor.

Vi är 82 procent
Den person som bottnar i en syn på människan och våra mänskliga relationer, där mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, pressfrihet, demokrati och rättvisa hedras i varje sammanhang kan inte acceptera motsatsen till detta. Knappt 18 procent av svenskarna tycker att mänskliga rättigheter är förhandlingsbara och att det är rätt att dela in människor i ”vi” och ”dom”. Anständigheten kräver att de resterande 82 procenten svenskar, genom våra valda riksdagsombud, tydligt markerar att medmänsklighet och våra demokratiska rättigheter och skyldigheter inte är förhandlingsbara. Att kompromissa om våra grundläggande principer för det som definierar vårt land och vår kultur kan enbart leda till ett antiliberalt och ett på flera plan omänskligt samhälle. 82% av oss vill inte förstöra det fina land våra förfäder kämpat för att bygga upp.

Politiken har blivit moralisk

Posted on by
Reply

En av de mest delade texterna i dessa dagar kommer från en journalist i USA, som skrivit ett öppet brev till Donald Trump, den kandidat som just nu leder kapplöpningen till presidentposten på den republikanska sidan. Journalisten, Brandon Stanton, skriver (länk se nedan) ”att jag har insett att ett ställningstagande mot er (Trump) är inte längre ett politiskt ställningstagande. Det är ett moraliskt.”  

Ni är den ni är
Stanton beskriver hur Trump glatt uppmuntrar till våld och erbjuder sig att betala de bötesstraff som hans anhängare kan tänkas drabbas av när de utövar våld å hans vägnar. Stanton radar upp de otaliga övertramp dollarmiljardären gjort sig skyldig till och drar slutsatsen att det är inte befolkningarna i fjärran länder som står för hatet, det är Trump själv. Texten avslutas med att slå fast att ”ni har uppmuntrat fördomar och våld i jakten på personlig makt. Och även om era ord tveklöst kommer att förändras de närmaste månaderna, kommer ni alltid att förbli den ni är.”

Den splittrande ekonomin driver fram revanschlustan
Det skrivs mycket om Donald Trump i dessa dagar. Många försöker analysera och förstå vad som händer. Det som sker i USA under primärvalskampanjen återspeglas tydligt i medias rapportering. Därför blir genomslaget så stort. Donald Trump bryter medvetet både till form och innehåll mot gängse politiska regler. Han har inget egentligt program, ingen sammanhängande politik. Han fångar upp och förstärker de stämningar som uppenbarligen finns hos många amerikaner. En slags revanschlusta, en trötthet på att ingenting tycks bli bättre. De rika blir rikare, det kommer fler immigranter som ska ha någonstans att bo och som letar jobb. I en polariserad ekonomi där makt, inflytande, livsbetingelser och den så omhuldade amerikanska drömmen blir alltmer avlägsen för många amerikaner finns ett gensvar för de förenklade budskapen, för skuldbeläggandet, för rasismen och hatet. Tyvärr ser vi liknande tendenser även i Europa.

EU försvagas – man gjorde inte grundarbetet tillräckligt noga
EU är satt under press. Det har hela tiden funnits ett underskott när det gäller EU:s legitimitet och folkliga förankring. Vanliga medborgare har inte upplevt att man har förståelse för EU:s politiska, ekonomiska och administrativa system. Medlemsländerna har haft olika tradition och historia. Det talas om ”Grexit” och ”Brexit” som om de vore idrottsgrenar på någon gala. Politisk rapportering som underhållning. Läget är betydligt allvarligare än så. I några länder begränsas de demokratiska fundamenten och i praktiken de mänskliga rättigheterna när politiken ger sig in i rättstillämpningen och börjar styra och kontrollera media. Synen på vad som är ett fritt och demokratiskt samhälle glider isär mellan medlemsländerna.

Nationalismen bygger murar
Missnöjespartier och nationalistiska partier finns i alla Europas hörn. I Grekland finns ett öppet nazistiskt parti. I ett par av våra nordiska grannländer sitter partier ”till höger om högern” i respektive finländsk och norsk regering. I Tyskland hade nyligen AfD stora framgångar i några delstatsval.

Inga mer övertramp
Vi har ett val. Varje dag kan vi välja att ta ställning. Vi kan stödja personer, nätverk eller partier som vi anser bär på lösningar för framtiden. Vi kan välja att lyssna till hatets och konflikternas budbärare. De som ser lösningar i ett tydligare ”vi och dom” och där underförstått ”vi” ska segra över ”dem”. Vi kan låtsas att hat och hot på nätet inte är på riktigt. Vi kan blunda för övertrampen, vi kan låta bli att ta ställning. Eller så kan vi välja att stå upp för det som kännetecknar ett modernt, humant och rättvist samhälle.

Inga mer över-Trump.

Länktips: https://www.facebook.com/humansofnewyork/posts/1207382856002479

 

En väg att stå upp för demokratin

Posted on by
Reply

Alla talar demokrati. Vi ska informera om demokrati, utbilda, upprätthålla och försvara den. Vi har tom en demokratiminister. Samtidigt är det lite oklart vad begreppet egentligen står för och vad som ingår i det vi kallar demokrati. Nu hotas demokratin och det är temat denna gång.

Detta ingår
Yttrandefrihet, mötesfrihet, religionsfrihet, respekt för olika etnisk tillhörighet och FN:s mänskliga rättigheter brukar räknas dit. Ett fungerande rättsväsende, minimal korruption och en generell likabehandling när det gäller skyldigheter och rättigheter är också viktiga komponenter i en demokrati. Allra viktigast är kanske ändå principen om en person – en röst. Vi låter omröstningar synliggöra folkviljan och väljer våra ombud i de politiska sammanhangen. So far so good.

Leveransproblem
Ett bekymmer uppstår när ett samhälle inte klarar av sina grundläggande funktioner. Förtroendet för det politiska systemet som sådant bygger naturligtvis på att en klar majoritet av befolkningen upplever att principen om ”från var och en efter förmåga – till var och en efter behov” upprätthålls. Dvs att vi delar bördorna och att både skatteuttaget och nyttan med skatterna fördelas på ett rättvist sätt. Och att stat, landsting och kommun levererar det vi kan förvänta oss.

”Det var bättre förr”
I kölvattnet på finanskrisen, urbaniseringen och den snabba tekniska omställningen struktureras samhällen om mycket snabbt. Klyftorna ökar. Kompetenser blir snabbt inaktuella. Arbetslöshet, bostadsfrågan och känslan av att inte delta i samhället blir mentala spärrar som på sikt blir förödande för dem som inte lyckas bryta mönstret. Yttre omständigheter upplevs som avgörande. Förutsättningar som inte enkelt går att påverka blir till avgörande hinder. Eftersom ”det var bättre förr” blir det förändringen som sådan som upplevs som hotet.

Semidiktatur
I flera av EUs medlemsländer har människor i stor utsträckning valt politiker som kommer med förenklade lösningar på komplexa frågor. I Ungern har högerpartiet Fidesz en stark ställning och utmanas dessutom av ännu mer främlingsfientliga Jobbik. På fullt allvar talar regeringschefen Viktor Orban i Budapest om att demokratin inte är det optimala styrelseskicket (länk se nedan) och försöker steg för steg vänja det ungerska folket vid en kommande semidiktatur, där basala demokratiska rättigheter blivit inskränkta.

En ny medeltid hotar
På liknande sätt tas steg i Spanien mot att inskränka de demokratiska rättigheter som jag nämnde inledningsvis. I Sverige finns ett  riksdagsparti, som har företrädare som ”i sinom tid” ska komma till rätta med kvällspressen, dvs man planerar för en utveckling liknande den i Ungern och Spanien. Den demokrati vi tar för självklar hotas således i vår närhet och tom i Sverige av partier som skickligt bygger en maktbas, som ger dem handlingsutrymme för att driva opinion och – i värsta fall – genomföra en politik som leder samhället in i en utvecklings- och tankemässig medeltid.

Hur odemokratiskt får ett medlemsland i EU vara?
Frågorna infinner sig på löpande band. Hur ska EU förbereda sig för att ett eller flera länder inte längre räknas till de fullvärdiga demokratierna? Kan ett land vara EU-medlem och samtidigt uppenbart bryta mot den gängse definitionen av demokrati? Hur ska EU hantera detta? Och är så fall tex Rumäniens behandling av minoriteterna oacceptabel? Eller Grekland – hur ska EU förhålla sig till ett Grekland som, eventuellt, helt ignorerar de avtal man ingått med EU:s ledande institutioner och politiker? Hur trotsigt kan ett land agera utan att det blir orimligt att upprätthålla enighet?

Nya driftsformer
På svensk nivå måste vi fråga oss hur vår tradition av folkrörelser, folkbildning och samsyn kan tas till vara i kampen för demokratiska värden. Civilsamhället utgör en viktig resurs som vi på ett klokt sätt behöver involvera i fler utvecklingsprocesser. Liksom näringslivet, som också har en otroligt viktig roll i skapandet av det öppna, toleranta och dynamiska samhälle som är möjligt. Just kombinationen mellan det ideella och det kommersiella behöver vi bli bättre på att ta till vara och låta ta organisatorisk form. Eftersom det där kan finnas viktiga dellösningar kring delaktighet, engagemang och förnyelse, som i sin tur genererar de arbetstillfällen som behöver skapas.

Allt hänger ihop.

Länktips: Viktor Orban citeras i Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19286278.ab