Tag Archives: Folkbildning

Vad är det som är viktigt att synliggöra?

Posted on by
Reply

Det är sorgligt att notera hur analys och debatt om politik hela tiden förskjuts från ett sakligt innehåll till att handla mer och mer om hur politiker uppfattas, hur olika kontroverser fångas upp och hur bilden av politiker förstärks eller försvagas. Experter som får uttala sig är inte experter på ekonomi, energi, miljöfrågor eller arbetsmarknad. De är framför allt experter på att tolka hur det politiska spelet bedrivs och vilka positioner som förskjuts i den inbördes relationen mellan företrädare.

Är politiken bara en teaterkuliss för ett spel?
SVT:s Politikbyrån är kanske det bästa exemplet. Under 30 minuter vrids och vänds det på argument, perspektiv och synpunkter på skeenden, som om politik enbart skulle handla om ett slags artisteri, om att uppträda på rätt sätt i rätt sammanhang. Sakfrågorna är i bästa fall en kuliss, oftast inte ens det. Vi har ett antal ödesfrågor för vårt samhälle, faktiskt för hela civilisationen om vi inte hanterar dem rätt. ( Ett exempel är 426,36 miljondelar (ppm) som uppmättes den 16 mars och som är den hittills högsta CO2-halten och ökningen fortsätter…) . Debattiden läggs inte på att diskutera partiernas olika lösningar på frågorna eller hur man ska värdera dessa förslag ur ett företagsperspektiv, ett medborgar- eller rättviseperspektiv osv. Istället handlar experternas uttalanden om en slags ständigt pågående popularitetstävling. Som om politiken var ett ultralångt Mello eller en ständigt uppdaterad rankinglista över mest kända person.

Att jämföra verkligheten mot idéerna, är det för tråkigt?
Och just Public Service borde väl egentligen ha en folkbildningsambition. Istället tror man att tittarna bara vill ha skandaler och tolkningar av skandaler. Istället för att ta spjärn mot en av alla verklighetens utmaningar och gå igenom de åtta partiernas olika lösningar på denna väljer man att låtsas att politik mest handlar om att synas och att synas på rätt sätt i ett sammanhang där bilden av partiföreträdaren blir optimalt positiv.

Sex olika förslag på innehåll…
Skolbarnens situation skulle kunna vara en konkret fråga. Eller varför det ser ut som det gör på våra äldreboenden. Eller vad partierna vill göra åt det faktum att kollektivtrafiken inte fungerar som den borde, eller att vi slänger mat, slänger kläder, inte bryr oss om hur vi förgiftar naturen osv osv. Det finns sakfrågor som skulle kunna beröra medborgare och företag (anställda och ägare) på mer än ett sätt. Om det är så att TV är ett känslomedium och allt måste kopplas till starka känsloyttringar för att beröra…

Vad vill partierna när det gäller barnen?
Barnens situation borde kunna beröra många. Många har barn, många är själva barn eller har varit. Några av oss har barnbarn. Det har varit viktigt under hela mänsklighetens framväxt att skydda och gynna avkomman. Så hur ska vi göra för att ge barnen bästa möjliga livschanser? Det borde ju vara ett tema som kan vinklas ur ett politiskt perspektiv. Vad vill partierna? Varför? Och vilka värderingar ligger bakom deras agenda?

Vem kollar?
Istället ägnar sig public service åt skvallerjournalistik, som är så intetsägande att man undrar vem som egentligen är målgrupp. Är det publikens egna fördomar man vill bekräfta? Vågar man inte belysa sakfrågorna för att riskera att få kritik? Jag som trodde journalistiken gick ut på att ifrågasätta makten och de skeenden som vanligt folk inte på ett enkelt sätt kan påverka….

Länktips, bara som ett exempel på hur 30 minuter används på ett märkligt sätt: https://www.svtplay.se/video/jb3bZpX/politikbyran/persona-non-greta?id=j7dPwNa

Länktips: CO-2-halt. här

Läsning: Vår tids stora omdaning

Posted on by
Reply

Hans Abrahamsson är forskare vid Göteborgs Universitet som bidrar med viktiga analyser kring social hållbarhet. Nyligen lyssnade jag till ett av hans föredrag (se länktips nedan) och där skaffade jag en av hans senare böcker, Vår tids stora omdaning, som han gav ut 2019 på bokförlaget Korpen. Nu har jag läst den boken och tänkte plocka upp några trådar som fastnade.

Att ha på fötterna
Bland det första som slår mig vid läsningen är hur Hans Abrahamsson konsekvent hänvisar till de källor han använt sig av. Referenslistan i slutet av boken handlar om drygt 225 böcker och rapporter av nästan 200 författare. Närmare en definition av uttrycket ”att ha på fötterna” är svårt att komma. Synnerligen detaljerat hänvisar han till vem som påstått vad och när. Intrycket blir att opponenter får anstränga sig att hitta fel eller luckor i resonemangen. Konsekvent lutar sig Hans Abrahamsson på annan forskning, ibland sin egen naturligtvis, men också med ett imponerande tidsspann.

Kunskapsväven tar form
Det kanske måste bli så, när textens centrala tema gäller något så abstrakt som social hållbarhet. Hur kan vi som samhälle agera för att stärka demokrati, delaktighet och meningsfullhet i en tid, då fake news, populism och auktoritära ledare tar allt större plats? I mina egna randnoteringar vid läsningen ser jag hur Hans Abrahamssons forskning knyter an till både Nils Björlings forskning runt platsutveckling och självklart Åsa Wikforss tankar om demokrati. Som om det fanns en tanke kring hur väven vävs. (Se länkar nedan).

Lärandet som process
Det är svårt att sammanfatta Hans Abrahamssons bok om social hållbarhet. Mycket eftersom hans beskrivningar i sin tur leder till följdresonemang som bottnar i min egen erfarenhet. Men här några stolpar:

  • Folkbildningens unika roll
  • Studiecirklar med dialog
  • Bildning och ömsesidig förståelse
  • Integration som en känsla av icke-utanförskap
  • Medborgarskap i en segregerande tid

Sex stycken nya frågor, i all enkelhet…
I mina randnoteringar ser jag också ett antal tankespår och frågor som skulle kunna vara värdefulla att utveckla.
1) Var finns dynamiken i utvecklingen, dvs vem går före och vem ska följa efter och hur blir den rollfördelningen rättvis? Alla kan inte gå i takt.
2) Är det obildningens tid vi är inne i nu, när fake news och algoritmerna styr informationsflöden och vägval? Hur möter vi obildningen bäst?
3) Hur kan vi se på motståndare så att de inte blir fiender utan medspelare i en utvecklingsprocess?
4) Kan man utveckla ett gräsrotsförankrat medborgarskap som inte utgår från nationalstaten? Hur skulle det se ut, och skulle det kunna inkludera ett åtagande för helheten? En frivillig ”skatt”? Ett löfte för framtiden?
5) Finns det något sätt att ta till vara den praktiska klokhet som beskrivs på sidan 193ff och som varje människa bär på, men som i princip aldrig dokumenteras?
6) Vad innebär det att vara människa i vår tid och framåt?

Efter nationalstaten – vadå?
I ett av kapitlen i boken resonerar Hans Abrahamsson kring nationalstaten. Har den blivit för liten i en global kontext och har den blivit för stor i den lokala? Är det så att nationalstaten som den lämpligaste formen för politisk styrning, för ansvarsutkrävande, för representativitet, rättvisa, rättsskipning, utbildning, välfärd osv behöver ersättas av något mer relevant? Hur ska det gå till i så fall? Vem ska ersätta dagens (delvis bristfälliga) struktur med något annat? Brexit har blivit en tydlig och konkret symbol för dragkampen kring EU. Överstatligheten löser vissa men inte alla problem. De multinationella bolagens agenda ger oss ökad BNP, men har definitivt inget med utökad demokrati att göra, snarare tvärtom. Kapitalet kommer inte att kapitulera. Så vilka alternativ återstår? Frihetskamp? Det går sådär, kan man väl säga, om man iakttar hur beväpnade frihetslängtande grupperingar ”tagit makten” i olika länder. Det är tydligen svårt för människor att kämpa för andra människors rättvisa.

Formaliserad empati för att klara planetens gränser
Ändå tror jag att det är i en formaliserad empati vägen framåt behöver upptäckas. Genom att balansera egenintresset mot andra legitima intressen måste vi lära oss att utveckla en hållbarare värld. En värld som inte dukar under för att vi inte klarar att begränsa vår civilisations utveckling inom ramarna för vad planeten tål. Forskarna har länge visat vilka planetära gränser det handlar om. Nu måste vi organisera utvecklingen på ett klokare sätt. Vi får börja med en studiecirkel.

Länktips:
Föredrag med Hans Abrahamsson: http://christerowe.se/2023/12/nr1012-intryck-fran-en-kvall-med-hans-abrahamsson/

Platsutveckling: http://christerowe.se/2023/12/nr1014-platsutveckling-utan-omstallning/

Åsa Wikforss Vinter i P1: http://christerowe.se/2024/01/nr1019-asa-wikforss-ar-en-viktig-rost-for-demokratin/

Planetära gränser: https://www.su.se/nyheter/alla-planet%C3%A4ra-gr%C3%A4nser-kartlagda-f%C3%B6r-f%C3%B6rsta-g%C3%A5ngen-sex-av-nio-passerade-1.674721

En KD-politiker säger ifrån

Posted on by
1

Sommaren 2019 påbörjades det samarbete som så småningom skulle utmynna i Tidö-avtalet, där M, KD och L kom överens med SD om villkor och förutsättningar för den regering vi har sedan valet 2022. SD blev största parti i Tidö-konstellationen och kunde ställa långtgående krav för att släppa fram Kristerssons regering. I praktiken är det därmed Åkesson som bestämmer i vilken riktning Sverige ska gå. Alla fyra partierna vet vad som gäller. Vill regeringen sitta kvar måste Åkesson hållas nöjd.

” … tala respektfullt…”
Åkesson passar på att förskjuta samhällsdebatten, att skapa glidande definitioner och att steg för steg nedmontera det solidariska, toleranta och öppna samhälle som varit Sverige. Vid sina landsdagar tog Åkesson chansen att ytterligare öka pressen på de svenskar som bekänner sig till islam. Utan att blinka satte han likhetstecken mellan extremister och terrorister och vanliga, fredliga troende. Och Åkessons kompisar håller tyst, eftersom de i Tidö-avtalet har lovat att hålla en låg profil gentemot SD. På sidan tre i Tidö-avtalet står det, ungefär som i ordningsreglerna på högstadiet: ”Samarbetspartierna bidrar till ett gott samarbetsklimat genom att uppträda med värdighet och tala respektfullt om varandras centrala företrädare. Eventuell offentlig diskussion utifrån meningsskiljaktigheter i sakfrågor mellan samarbetspartierna ska emellertid bejakas, som en naturlig del av den öppna, demokratiska samhällsdebatten i ett fritt samhälle.”   

En politiker säger ifrån på ett lite oväntat tydligt sätt
Att väljarna inte gillar hur regeringen valt att inkludera SD i regerandet syns i opinionssiffrorna. Politiskt aktiva personer i de tre tidigare borgerliga partierna har i varierande grad uttryckt sitt missnöje. Det senaste åkessonska utspelet om att riva moskéer har fått en kommunpolitiker inom KD att säga ifrån i en artikel i DN den 2 december. (Se länk nedan). Tålamodet är slut för honom, han klarar inte hans parti samarbetar med SD. Inte när frågan blir så central som den tydligtvis är för en politiker, där religionsfriheten är helt avgörande på ett personligt plan.

Den känslomässiga kopplingen
Väljarna är inte lika starkt knutna till ett politiskt parti som de partiaktiva är. Det tar emot för en som ägnat kanske flera år åt ett parti att lämna det. Det som tar emot mest är troligen känslan av att ha blivit förd bakom ljuset, att man trodde att partiet stod för något annat än vad det visat sig göra. Att behöva inse att det man arbetat för var fel, kräver ett avståndstagande som inte är lätt. Det finns många exempel på partibyten. Från V till S, från S till V, från M till KD osv. Men nu handlar det i SD-fallet om att acceptera en annan syn på människan, på demokratin och på samhället i stort. Hur mycket kompis går det att vara med en person som i avgörande frågor motarbetar det man själv står för?

Varför så lite motstånd?
Det är bra att Åkesson är tydlig. Att han visar att han menar allvar med det han vill genomföra. Så att det blir tydligt vad han och hans parti står för. Den fria pressen ska strypas, folkbildningen likaså. Intolerans och hat får stort utrymme i SD:s propaganda-svans. Det sorgliga är att han möter så lite motstånd och kritiska frågor. Och att delar av näringslivet gillar ett starkt SD. Vill man verkligen ha okunnig personal som inte tar ansvar? Obegripligt. Och som sagt obegripligt att SD inte får fler frågor om vad deras politik leder till.

Lite hoppfullt är det att ett oppositionsråd i Stenungsund utmanar sitt partis vägval på det sätt som sker. Samtidigt är det rätt typiskt. Inte förrän det berör honom på ett personligt identitetsplan reagerar han.

Länktips: https://www.dn.se/insandare/ebba-busch-maste-forsvara-religionsfriheten-och-kasta-ut-sd/

Tidöavtalet: https://www.liberalerna.se/wp-content/uploads/tidoavtalet-overenskommelse-for-sverige-slutlig.pdf

Hallå Folkbildningen! Dags att synas!

Posted on by
1

Var är folkbildningen? Världens lufttemperatur har inte varit högre än i juli på 120 000 år, läser vi på nyhetsplats. 5700 bränder rasar i Kanada, i Europa brinner det på Rhodos, i Hawaii förstörs Maui, det är 40 grader varmt i södra Frankrike i slutet av augusti och Sverige drabbas av skyfall, översvämningar och vattenskador som påverkar jordbruk, transporter och och och…

Läget är uppenbart utom för fossilkramarna
Signalerna och exemplen på att vi är inne i en klimatförändringstid är uppenbara. Möjligen för alla utom för Lena Andersson och redaktionen på Svenska Dagbladet som ger henne utrymme att torgföra sina tvivel. Det brukar ju vara varmt, säger hennes trovärdiga hotellreceptionist-källa. Så forskarna och verkligheten har säkert fel någonstans. Det är ingen fara, säger tvivlarna… Och om något ska göras så är det den mest långsamma tekniken som det ska satsas pengar på, den teknik som tar i särklass längst tid att få på banan – kärnkraften. Så att fossilkranarna kan hållas öppna så länge som möjligt. Fossillobbyn har fortfarande inte släppt greppet om opinionsbildningen.

Läget är optimalt för en bred folkbildningssatsning
Eller så är det just nu som läget är uppenbart att vi kan försöka förstå hur vi ska agera på kort och lång sikt. Var och en och de av oss som beslutar för olika verksamheter. Vad kan vi göra för att gardera oss, vad kan vi göra för att inte förvärra situationen, vad finns det för lösningar att välja? Här skulle det passa väldigt bra med folkbildning, studiecirklar och föredrag. Och folkbildningens organisationer finns ju, de har personal, lokaler och till viss del finansiering för att ägna sig åt breda folkbildningssatsningar. Så var är de? Var är annonserna om hur vanligt folk (och ovanligt) kan anmäla sig till en passande aktivitet? Varför är det så tyst?

Annat är tydligen viktigare
Enstaka personer inom folkbildnings-Sverige har fattat. När de får ett förslag från en engagerad klimatvärnare som jag känner säger några spontant att ”det är ju just detta som är folkbildningens kärna och vad vi ska ägna oss åt”. Ändå händer inget. Passivitet och andra prioriteringar går före. Det är synnerligen sorgligt. Särskilt när det finns upplägg som det näst intill bara är att sjösätta.

Varför vänta?
Till viss del är folkbildningen ursäktad. Högerregeringen har ju aviserat nedskärningar till folkbildningen och att statens roll ska ses över. Det blåser kalla vindar från höger. Men just därför, kan man tycka, är det ju extra viktigt att visa att folkbildningen behövs! Upp till bevis! Gör det ni är bäst på! Folkbilda!

Varför vet jag fel saker?

Posted on by
Reply

Jag känner mig lurad. Varför matas jag hela tiden med information som speglar det avvikande, det utmanande eller det absurda? Hur kommer det sig att jag vet fel saker? Varför vet jag inte det viktiga? Polarisering och låtsasmotsättning skapar en särskild dramaturgi i det uppskruvade twittersamhället, där ingen orkar skriva eller ens läsa hela meningar.

Besvikelsen anas
Jag vet att Boko Haram härjat i Nigeria och grannländernas ökenområden. Jag vet att en clown som Beppe Grillo gett sig in i politiken i Italien. I rapporteringen från Frankrike relateras och reduceras det mesta till extremhögerns Le Pen. Som om politiken vore en melodifestival, där vinnaren tar allt. Rapporteringen från Nederländernas parlamentsval har handlat om ifall Geert Wilders islamfientliga enmanna-parti (!) skulle vinna eller inte – något annat partis valfrågor har inte framkommit i rapporteringen. Och det är nästan som om media är besvikna över att de nu inte kan fortsätta berätta historien om högerpopulismens framfart.

Jag vet fel saker
Varför kan jag inte namnet på fler premiärministrar i EU, vilka partier de representerar osv? Varför hör jag mer om Dansk Folkeparti, Sannfinnländare, Nigel Farages UKIP och Geert Wilders än om de partier som tar ansvar och driver en politik som, oftast, inte bygger på uppskruvade argument, polarisering, förenklad twitteranpassning och överdrifter? Hur har det blivit så här? Varför är jag oinformerad?

Var finns de kloka?
Jag vill inte vara oinformerad. Jag vill veta mer om mainstreamrörelser och om majoritetens drömmar och önskningar inför framtiden. Jag vill inte matas med absurditeter. Det räcker att presidentvalet i USA blev ett totalt fiasko för sanningssägare och sansade budskap. *) Jag vill veta mer om de kloka politiker, som bygger sin politik på kloka avvägningar och som utgår från verkliga behov, inte propagandaversioner av sanningen.

Den absurda vägen
Den ständiga strävan efter det som upprör, irriterar eller vänder på perspektiven får i förlängningen den effekten att det lilla och obetydliga får oproportionerligt stort utrymme. Vill vi verkligen skapa oss en verklighetsbild baserad på en rad absurditeter? Vem vinner på att vi är felinformerade?

Jag saknar Hans Rosling och hans perspektiv på världsutvecklingen.

*) Presidentens kommentar när hans andra försök till att blockera inresor från sex länder stoppats av en domare från Hawaii illustrerar hur han tänker: ”Det får oss att framstå som svaga”, sa han. Allt är image hos den mannen.

 

Mer folkbildning kring NATO

Posted on by
Reply

Den 29 maj var det partiledardebatt i SVT. Invandring, jobben, klimatet, lärarbristen var ämnen som togs upp. Kanske missade jag något, men frågan om Sveriges eventuella medlemskap i NATO var tydligen inte en fråga som SVT-redaktionen tyckte hörde hemma i debatten. Senast Sverige förde krig på egen mark är nu mer än 200 år sedan. Konsekvenserna av ett medlemskap i NATO med åtaganden, kostnader, utplacering av materiel, övningar och att vår svenske ÖB underställs ett kommando där – Gud förbjude – USA leds av en oberäknelig och farlig president Trump… är inte det en viktig fråga?

Bjud in Stoltenberg som en bakgrund
Dessa partiledarutfrågningar följer samma mönster. Polarisering och medial tydlighet är det viktigaste. Uppenbarligen inte att i en sansad debatt nyanserat diskutera motiven för olika beslut. SVT hade kunnat bjuda in den norske NATO-chefen Jens Stoltenberg för att låta honom förklara hur han och NATO ser på utvecklingen i det vi brukar kalla nordkalotten. Minskar eller ökar spänningen i området om Sverige – och Finland – går med i NATO? Vilka alternativ ser NATO? Är det mer av gammal terrorbalans mellan kärnkraftsstater som ska garantera freden eller ser NATO sig själva som ”sista utposten” när allt annat har kollapsat?

Massvis med intressanta frågor
Hur ser NATO på sig själva? Hur ser man på Ryssland? Är bilden entydig, finns det olika åsikter om hur NATO ska agera? Vad innebär Turkiets agerande i Syrien-konflikten för NATO? Hur ser NATO på frågan om demokratiskt inriktade stater respektive stater, där pressfrihet etc begränsas? Är det ett bekymmer att den demokratiska utvecklingen delvis går baklänges i delar av östeuropa? Eller är man i praktiken ointresserad av styrelseskicket och endast intresserade av att behålla maktbalansen oavsett hur medlemsstaterna utvecklas?

Skaffa en tydlig bild av var NATO står
Hur ser NATO på ett Storbritannien som delas upp om Brexit blir ett faktum och Skottland fortsatt vill vara en del av EU? Kan NATO förhålla sig neutralt till det politiska skeendet ? Hur ser Stoltenberg på Donald Trump? Ska Sverige gå med i NATO är det ju bra att veta vilka värderingar och åsikter organisationen står för.

Vilka är alternativen?
Allt detta hade varit ett intressant bakgrundsmaterial till en partiledardiskussion, inte debatt nödvändigtvis, för att klargöra vilka alternativ Sverige har när det gäller vår försvar. Kan Norden utvecklas till en stabiliserande gemensam kraft istället för att bli en del av ett USA-styrt NATO? Hur ser Stoltenberg på Norden?
Hellre en sansad och klargörande diskussion än munhuggande för att få bra tittarsiffror, SVT. Konfrontation är inte alltid det som fungerar bäst.

Det vore bra om public service-TV mer levde upp till sitt folkbildande och informativa uppdrag.

Snart blir ingen upprörd längre

Posted on by
Reply

Indignationsmedia påverkar den allmänna opinionen. Svarta rubriker, skandaler och konflikter kanske säljer lösnummer eller lockar klick på olika sajter. Frågan är om inte pendeln snart måste svänga och någon eller några aktörer i aktualitetsbranschen inse att det finns ett stort behov av sammanhang, logik, analys och – gärna – folkbildning som motvikt till alla uppblåsta löpsedlar byggda runt de slitna orden CHOCK, AVGÅNG, KRIS eller SKANDAL.

Sensationshöjden blir allt mer otydlig
Har inte jakten på läsare och klick gått så långt nu att referenspunkterna har blivit otydliga? För att något ska sticka ut och vara sensationellt måste ju normalnivån, referenspunkten, vara allmänt bekant. Annars blir det ingen rubrik. Om alla fotgängare går mot röd gubbe blir det knappast en rubrik av att en person, känd eller okänd, fångas på bild, när vederbörande går mot röd gubbe. Kanske om han eller hon cyklar mot rödljus, men även det är nog beroende på vem det är. Om någon offentlig person byggt sin image på att protestera mot allt och alla blir sensationshöjden inte så stor. Däremot om en person som knutit sin framtoning till starka ideal kring etik och moral beter sig som folk gör mest, blir det kanske rubriker. En Alf Svensson som bryter mot trafikregler skulle kanske ge rubriker. Men knappast en Gudrun Schyman. Det är olika måttstockar och olika kontraststyrka.

Smart eller skamligt att undvika skatt?
Intressant blir det när vi tittar på skattemoralen. Indignationsmedia blåser med rätta upp Panama-skandalen. Journalister ställer frågor utanför dörren hos tidigare statssekreterare, som hukar sig inför kamerorna. De allra rikaste undviker skatt genom att använda uppfinningsrika och oärliga sätt att stoppa undan sina rikedomar. Samtidigt lockar framför allt kvällspressen läsare genom att i deklarationstider tipsa om de smartaste avdragstipsen. ”Så slipper du betala skatt”. I ena stunden är det smart och uppmuntras av journalister med näsa för vad som säljer att hitta sätt att slippa betala skatt. I nästa stund är det skamligt och nära ett gatloppslöpande för dem som lyckats undvika att betala skatt. Hur ska redaktionerna ha det? Är det smart att smita undan skatt eller är det skamligt?

Mer folkbildning ger mindre utrymme för fördomar
Det är alltför sällan som media generellt använder tid och utrymme åt att ge bakgrundsfakta och en generell beskrivning av fenomen och hur saker hänger ihop. På ett sätt underminerar man samtidigt sin indignationstaktik. Om referensnivån är diffus blir det svårt att bygga upp någon upprördhet kring olika fenomen. När normen är osynlig blir det anormala ointressant. Mer folkbildning och mer av sammanhang skulle behövas, särskilt nu när både sanningar och lögner får plats sida vid sida i våra sökmotorsvar. Otydligheten bidrar till att förstärka fördomar och ogrundade ”sanningar”, något som kan utnyttjas av de krafter som vill polarisera och förenkla debatten.

 

Vi behöver mötas för att förstå motiv och värderingar

Posted on by
Reply

Mediadagarna i Göteborg i mars 2015 bevakades av SVT och på SVT Play finns nu en hel del intressant att se. Bland annat ett panelsamtal under ledning av Göran Rosenberg och med ärkebiskop Antje Jackelén som en av deltagarna. Rubriken var ”Religion i politik och konflikter – en journalistisk utmaning” och tog sin utgångspunkt i att det sekulariserade Sverige idag har svårt att beskriva de konflikter och orsaker till konflikter som härrör ur religiösa ställningstaganden.

Journalisternas dilemma
”När förnuftet segrar försvinner religionen, så har det låtit sedan upplysningstidens dagar. I västvärlden i alla fall, där det såg ut att bli just så under 1900-talet. Men idag är religion åter en het fråga, och då inte minst i samband med konflikter världen över.” Så beskrivs panelsamtalet i en introduktion till programmet och den som lyssnar till samtalet förstår också hur svårt det kan vara för journalister att relatera till kunskapssamband och erfarenheter som inte ingår i mottagarens föreställningsvärld. Det är som i skolan. Nya kunskaper måste kopplas till redan befintliga kunskaper. Annars får de inget sammanhang.

Lockelse och motkraft
Jag tänker på den attraktionskraft som uppenbarligen finns hos terrororganisationer som IS. Hur svenska ungdomar reser iväg för att delta i en kamp som på ett plan ”bara” är en IRL-version av de virtuella krigsspel som cybervärlden är full av. Hur kan samhället försvara sig mot extrema rörelser och den lockelse de utövar på ungdomar? Hur ser den kloka strategin ut, som demaskerar ondskan och som möjliggör konstruktiva  aktiviteter här hemma? Vad behöver hända?

En vit fläck
Kyrkor och samfund är idag institutioner mer än nätverk. Naturligtvis finns det aktiva medlemmar i de olika samfunden och visst görs det saker på individ- och gruppnivå, men något nytt behöver formas, som ännu inte finns. Hade det funnits tydliga organisationer, nätverk och projekt som kunde hjälpa potentiella IS-sympatisörer att istället delta i samhället här hemma skulle de ju redan vara efterfrågade. Något saknas.

Studieförbunden
Möten mellan människor, dialog och förståelse brukar vara viktiga element i överbryggande av åsiktsskillnader. Ett handslag, handel (!), överenskommelser – allt är sådant som skapar förståelse och bryter ner barriärer. Mötesplatser brukar efterfrågas för detta. Jag tror att studieförbunden har en nyckelroll i detta. I studieförbundens verksamhet möts människor ur ett eget intresse och på sina egna villkor – fritt och frivilligt som det brukar heta. Kanske är det just studieförbunden som ska ta ledningen när det gäller att bredda förståelsen för religionens roll i vår nutid, och hur vi kan förhålla oss till varandras attityder.

Högtider och värderingar hänger ihop i en otydlig helhet
Det finns också en miljon människor i Sverige med sina rötter i andra kulturer, där religionen spelar en annan och större roll. Kulturen flätas ihop med musik, mat och fest, samtidigt som den står med ett ben i en religiös tradition. Våra helgdagar är fortfarande knutna till den kristna traditionen: jul, påsk, Kristi Himmelfärd… Även om innebörden inte är uppenbar för alla, finns referenserna där. Det finns ett rimligt behov av att förklara varför vi i Sverige beter oss som vi gör, så att personer med annan bakgrund ska förstå motiv och värderingar. Och omvänt.

Att göra
Det vore intressant att utveckla mötesplatser för ömsesidig förståelse. Och lämpliga aktörer finns, som i samverkan kan attrahera olika grupper. En vit fläck behöver fyllas.

Länktips: SVT Play från Mediadagarna 6 mars: http://bit.ly/1EUYdm8