Liberalerna valde nog fel väg

Det gamla Folkpartiet, numera Liberalerna, har det motigt i opinionen. Man bytte partiledare och det tycks inte hjälpa. Den grundläggande problematiken med hur liberala värderingar och liberal politik kan jämkas ihop med antiliberala idéer kvarstår. Det som präglat liberalerna och tydligast de gamla folkpartisterna är vikten av mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, pressfrihet, religionsfrihet, synen på kvinnans ställning och även minoriteternas ställning. Inget av detta passar in i Sverigedemokraternas agenda.

Vart tog de röda linjerna vägen?
Liberalerna trodde nog att de tillsammans med KD och M skulle kunna ”rösta ner” SD:s förslag, men de missbedömde sannolikt Åkessons taktik. Han gjorde ju klart att utan honom blir det ingen Tidöregering. Och på punkt efter punkt fick L släppa sina tidigare kärnvärden. Det räckte inte att peka på kärnkraftsutbyggnad som en gemensam framgång (om den nu skulle bli av). De ”röda linjer” som det talades om före valet 2022 har vi inte sett röken av. Det finns inte en enda tydlig liberal framgång för L att lyfta i valrörelsen. Att det inte blev ännu värre, som de möjligen kan hävda, räcker ju inte.

Vem vill L-väljaren umgås med?
Väljarna tycker inte att makten i sig är intressant eller värdesätter att L på det här sättet håller de rödgröna partierna borta från regeringsmakten. Det kanske partistrategerna tycker är viktigt. Men väljarna tänker på ett annat sätt. På en mänsklig nivå är det sannolikt många tidigare liberala väljare som hellre tar en fika med en bekant som röstar på S än på SD. Man umgås inte med antiliberaler om man har liberala värderingar. Den faktorn tror jag spelar stor roll. Den polarisering och det förakt för andra åsikter som präglar ytterhögerns ställningstaganden är omöjliga att kombinera med en human människosyn, flyktingpolitik, synen på folkbildning, kunskap, vetenskapens roll och socialt engagemang. Detta visade sig tydligt när Romina Pourmokhtari avfärdade sitt klimatpolitiska råd som en åsikt. Hon viker ner sig, troligen mot bättre vetande. Och då hjälper det inte att Mohamsson får genomslag i media. Folk fattar att L viker ner sig och låter SD bestämma det mesta.

Sanning och lögn får lätt samma genomslag
Den rödgröna sidan får ju nu också konkret draghjälp av JD Vance och Elon Musk som ju tydligt tagit ställning för att påverka Europa och EU i en auktoritär riktning. Det blir lätt för vänstersidan att peka på vad som står på spel. Det välfärdssamhälle och de gemensamma ideal som generationer av européer röstat fram och landat i ska inte raseras för att några med extrema åsikter och en skrämmande agenda får gehör hos en del av befolkningen. Det som också spelar roll i sammanhanget är att utvecklingen av sociala medier gjort det möjligt för vem som helst att göra sin röst hörd. Det öppnar upp för felaktigheter och desinformation. Sanning och lögn får lätt lika stort genomslag. Så var det inte förr.

Även KD har bytt fot
Även KD har ju lämnat sina grundläggande kristna värderingar till stor del, men det märks bara delvis när Alf Svensson yttrar sig. Han måste vara sorgsen över hur synen på hjälpbehövande asylsökande förändrats radikalt. Många av KD:s väljare är rimligen engagerade i kyrkans hjälparbete. Hur man får det att gå ihop är obegripligt.

Dubbelfel med 500 miljoner

Dåvarande utbildningsminister Mats Persson (L) motiverade den 30-procentiga neddragningen för två år sedan av stödet till folkbibliotek och studieförbund med att ”vi prioriterar utbildningar som leder till riktiga jobb”. Folkbildning passar inte inte in den samhällsmodell Tidögänget strävar efter. Några av dem vill ju se kultur och utbildning som något som marknaden ska erbjuda, tjäna pengar på och matcha mot människors behov. Andra i Tidögänget gör hela tiden vad det kan för att degradera värdet och betydelsen av forskning, vetenskap och kunskap. Fördomar frodas ju mycket bättre i ett sammanhang där konspirationsteorier och diverse åsikter ges maximal spridning. Här har de marknadsinriktade och de kunskapsfientliga hittat en gemensam nämnare: Spara på kulturen och på bildningen!

”Jobbskapande” missar andra kompetenser
Minskar staten bidragen med 30 procent får det naturligtvis följder. Som framgår av länken nedan har massvis med lokaler sagts upp. Finns inte pengarna så går det ju inte att bedriva verksamhet. Och det tar tid för entreprenörer att etablera koncept, anställa folk och hitta täckning för marknadsbaserade lösningar. Eftersom ”kunderna” varit vana vid helt andra villkor för att idka sin kultur. Och Mats Perssons fokus på jobbskapande utbildningar bortser från människans egna drivkrafter. Kanske är det en kurs i improvisation eller teater, som gör att individen känner sig redo att söka sig till ett arbete, där det handlar om att presentera en produkt eller föreläsa för potentiella kunder. Den personliga utvecklingen och de individuella drivkrafterna spelar en avgörande roll för vilket yrkesval personen ifråga gör. Arbetskraft är inte utbytbar, hur gärna än arbetsgivare och andra vill se dem som just detta.

500 miljoner sparade på folkbildning, men gick inte åt…
500 miljoner per år sparar Tidögänget på att strypa folkbiblioteken och studieförbunden. Pengar som hade kunnat göra stor nytta ute i bygderna. En annan besparing Tidögänget gjort är ju de pengar man avsatte för bilskrotning. Man satsade på en skrotningspremie för att få folk att välja elbil. Inte många nappade på erbjudandet. Bara 55 av avsatta 500 miljoner hade använts nu i oktober 2025. Så om nu studieförbundens indragna stöd var tänkt att gå till en premie för skrotning av bilar blev det hela en missräkning. Pengarna blev kvar. Till ingen nytta. Inga studieförbund och inga nya elbilar. Dubbelfel, skulle man sagt under den tid när tennis var en sport på var mans läppar.

Steget från skrotfärdig bil till ny elbil är orimligt stort
Hela tanken med skrotning känns lite märklig. Väldigt få bilägare byter bil när den bil man äger är färdig för skroten. Och byter man bil på det sättet är det nog inte en sprillans ny eldriven bil man tänker sig skaffa. Byter man bil strax före skrotning är man nog van att köpa bil i det sämsta segmentet, där det är få mil kvar på bilens livslängd. Hela upplägget känns feltänkt. De flesta som har en bil äger den för att man anser sig behöva den. Och då är språnget från en skrothög till sprillans ny elbil osannolikt stort. Jag minns min första egna bil, en VW som säljaren sa att den inte kommer att passera nästa besiktning, men det passade mig, jag skulle bara ha den över sommaren och var beredd att skrota den när sommaren var över. (Uppdatering: Mattias Goldmann från 2030-sekretariatet påpekar i ett mejl att det inte behövde vara en helt ny elbil, det kunde också vara en begagnad elbil för att få del av premien. Rätt ska vara rätt. Men det är fortfarande ett stort kliv att gå från skrotfärdig bil till en modern eldriven bil….)

Vad ska hända med de 500 miljonerna?
Så nu har studieförbunden och många kulturintresserade gått miste om var tredje aktivitet och de insparade pengarna gick inte bilägare som Tidöregeringen trodde var beredda att skrota sin bil för 10 000 eller 25 000 kronor extra. De 500 miljonerna ligger väl kvar på något konto på Finansdepartementet till ingen nytta. Eller så hittar de på ett nytt sätt att gynna höginkomsttagare med ännu mer skatteavdrag. Det är de ju duktiga på.

Länktips: https://www.svt.se/kultur/ny-rapport-30-procent-av-studieforbundens-lokaler-har-stangts-ner

Länktips: Skrotningspremien en flopp: https://www.aftonbladet.se/minekonomi/a/JbKem7/floppen-avslutas-skrotbilspremien-gar-i-graven

En bra artikel om bildningens betydelse

I tidningen Syre fanns nyligen en bra artikel av Valdemar Möller om bildningens betydelse för de nordiska ländernas utveckling under 1900-talet, (länktips se nedan). Möller skriver om Lene Rachel Andersen och hennes bok ”The Nordic Secret”. En central tanke i Andersens bok är att i Norden försöker vi att utbilda barnen till att tänka själva, inte i första hand till att kunna återge på det sätt som någon vuxen, en lärare eller läroboksförfattare föreskriver. När barn ser uppgifter ur flera perspektiv och kanske hittar lösningar out-of-the-box lär de sig att tänka på ett innovativt sätt. Problem kan på så sätt stimulera till nytänkande och till bättre resursanvändning. Problemlösning handlar ju ofta om att hitta en ny nivå för att beskriva samband och fördelar.

Alla behöver kunna hitta sin roll i livet och vilja ta ansvar
På ett annat sätt än när vi enbart mäter prestation eller resultat som om det ekonomiskt, kortsiktigt, fördelaktigaste alltid är att föredra. Ju fler som kan komma med idéer desto bättre. Och också möjliggöra ansvarstagande. Det är helt avgörande att vi inte släpper taget om utvecklingen och litar på att Big Tech, AI eller något liknande ska lösa alla våra problem. Det anslaget, förmågan och viljan att ansvar och att några, eller egentligen alla, får chansen att hitta sin roll i livet är viktiga komponenter för framtiden.

Det gäller att kunna orientera sig
Det finns flera skäl till att hålla fast vid denna ”Nordic Secret” så som utvecklingen ser ut just nu. Det blir allt viktigare att hålla reda på vad som är sant och falskt. Desinformation och missvisande påståenden förekommer allt oftare i den offentliga debatten. Med stöd av artificiella hjälpmedel och horder av automatiserade avsändare drunknar vi i allt från oförarglig reklam till samhällsfarlig desinformation. Att klara att hålla reda på vad som kan vara sant eller ej blir därmed allt viktigare. Då blir utbildningen avgörande och förmågan till egen omdömesbildning avgörande.

AI kommer att kunna förändra balansen mellan sant och falskt
Ännu viktigare blir detta nu när AI tar allt mer plats och det som på ytan ser ut att vara korrekt kanske medvetet eller omedvetet vinklas till att beskriva företeelser på ett icke korrekt sätt. Det gäller inte bara bildmanipulation, utan blir avgörande när datamängder med både korrekta och falska delar används för att generera statistik och belägga påståenden. Då kommer det att bli allt svårare att navigera i det offentliga samtalet.

Det sluttande planet
Redan George Orwell varnade på 40-talet för en utveckling, där det till slut blir farligt att hävda sanningen, när makthavare baserar sin position på en hårt vinklad verklighetsbeskrivning. Det är det sluttande planet som hotar när nu Trump och hans MAGA-rörelse utsett media till fienden, i alla fall om de inte håller med honom. Och av universiteten kräver Trump anpassning, annars får de inga statliga anslag. Det går fort att ersätta ett öppet och demokratiskt samhälle med ett auktoritärt styre, där sanningen sätts på undantag. Det är mot bakgrund av den utvecklingen vi måste se till att undervisningen står fri och bygger på en människosyn som främjar det fria ordet och den fria viljan, självklart med tillägget att samarbete går före konkurrens.

Länktips: https://tidningensyre.se/2025/15-mars-2025/brinner-for-bildning-och-fritt-tankande/

Om desinformation, dubbla lojaliteter och civilsamhälle

Säkerhetsläget i Europa har snabbt förändrats i takt med att Trump och hans handplockade medarbetare tar ett helt nytt grepp om USA:s olika institutioner. Trump agerar på ett sätt som gynnar Putin och det blev extra tydligt när Zelenskyj pressades i Ovala Rummet inför TV-kamerorna. Alla i Europa måste nu göra en ny analys av läget och vinnlägga sig om att kommunicera sådant som inte skapar onödig oro. Om det är något Putin vill är det ju att skapa oreda i Västeuropa. Men ett svagare Europa ökar Putins möjligheter att kuva Ukraina till underkastelse.

Enighet tycks ha varit viktigt att signalera
SVT sände ett extra Agenda om säkerhetsläget den 2 mars. Den första timmen fick olika experter uttala sig och även svara på tittarfrågor. Oron och bekymren är stora ute i landet vart utvecklingen egentligen är på väg. Upplägget syftade troligen till att ge vissa svar på de frågor som finns hos den breda allmänheten. Under den andra halvan av programmet fick åtta partiföreträdare svara på frågor från Nike Nylander. Intrycket var att de åtta partierna skulle signalera enighet och att alla har förstått allvaret i situationen. Frånvaron av markeringar mot politiska motståndare var påtaglig. Här skulle de åtta partierna med lite olika ord och nyanser formulera hur viktigt det är att vi stärker försvaret och samarbetar med resten av Europa. Det verkade som att detta överordnade budskap var överenskommet i förväg. Begripligt, men inte tillräckligt, även om det sades en del bra saker.

Blandningen av sanning och lögn passiviserar
Samtidigt behöver nämligen en del viktiga frågor och förutsättningar lyftas fram, om inte nu, så inom kort. Även om Sverige kommer att lägga mer kronor och ören på försvarsmateriel och rekryteringar är hotet mot samhället inte avvärjt. Putin och Putins vänner har ett intresse av att se ett försvagat Europa och ett svagare NATO. En viktig del av detta är att passivisera och vilseleda den allmänna opinionen. Genom att konsekvent sprida lögner, använda hat och hot och felaktiga ”fakta” (fake news) undergrävs tilltron till myndigheter och traditionella medier. Kritiska röster tystnar. När det blir svårt att skilja på sanning och lögn tvekar man och opinionen ställer sig frågande till det som politiker föreslår.

Svenskt Näringsliv och Timbro behöver städa ut
Något som behöver hända är att ansvarstagande företag som är medlemmar i Svenskt Näringsliv säkerställer att deras tankesmedja Timbro slutar att använda trollfabriksmetoder för att påverka opinionen. Det är synnerligen allvarligt att undergräva tilltron i samhället och att sprida desinformation när detta bara gynnar de krafter som vill Sverige illa.
Och självklart gäller det även de trollfabriker som SD driver, men där har jag inga illusioner om att trollfabrikerna kommer att upphöra. Det är ju antidemokratiska krafters modus operandi att sprida desinformation.

Vilka vill SD vara vänner med egentligen? Putins kompisar eller…?
En andra sak som behöver hända är att Tidögänget gör upp med den dolda dubbla agenda som det största partiet i deras riksdagsunderlag, SD, använder sig av. Stödjer SD Farage, AfD, Le Pen och andra högerrörelser som vill försvaga Europa och strävar efter att ansluta sig till den linje Orban i Ungern drivit, där Putin inte ses som motståndare? Eller ställer SD upp på idén att Ukrainas sak är vår och att det är avgörande att hindra Putins Ryssland från att få större makt över Europa? SD kan inte fortsätta att både hylla Putin och Putins vänner och samtidigt påstå att de står på Ukrainas sida. Vill SD att Sverige lämnar EU och genomför Swexit? Eller har man (taktiskt?) övergivit den idén? De dubbla budskapen behöver synas och ifrågasättas.

Civilsamhällets behöver stärkas, inte försvagas
En tredje fråga som behöver lyftas, och kanske är detta den allra viktigaste, är civilsamhällets roll i kristider. Det är en förenkling att tro att Sverige antingen kommer att befinna sig i krig eller inte krig. Det finns en stor risk att vårt samhälle attackeras med punktvisa attentat, ett nedsläckt elnät eller kapade delar av internet, störningar i logistiken, dvs incidenter av olika slag. Kanske där avsändaren eller gärningspersonen förblir oklar, men där samhället behöver hitta andra sätt att lösa vardagsfrågor. Vi är så beroende av digital information idag att vi skulle bli vilsna om det inte fungerade. I det läget måste civilsamhället kliva fram.

Exemplet folkbildning
Hur kommer det sig att Tidögänget stryper exempelvis resurserna till folkbildningen? Det är ju mot bakgrund av betydelsen av ett starkt civilförsvar helt obegripligt. Det är mer av lokal samverkan vi behöver ha för att klara av lokala kriser, även miljö- och klimatrelaterade händelser som lär inträffa naturligtvis. Och för att samarbeta måste vi lära känna varandra i olika informella och formella sammanhang. Tilliten är avgörande. Och då blir den splittrande vi-och-dom-politiken från Tidögänget dessutom synnerligen kontraproduktiv.

Frågetecknen finns kvar
Sannolikt var det rätt att inte plocka upp de ovanstående, och andra, frågeställningar när riksdag och regering behöver visa enighet. Men frågorna kvarstår. Hur ska vi ha det med desinformationen, de dubbla lojaliteterna och med stödet till civilsamhället?

Det handlar om två tusen punkter!

Klimatfrågan har tappat fart både i debatten och i den konkreta politiken. De som vill få oss att bagatellisera klimatfrågan använder olika metoder för att styra utvecklingen i sin riktning. En metod de använt är att utsätta profilerade journalister för hat och hot. Så mycket att det tydligen bidrog till att SVT:s Erika Bjerström valde att sluta. SVT valde dessutom att inte ersätta henne med någon ny person med fokus på just klimatet. Ju mindre utrymme klimatforskningen får, desto lättare blir det för förvillare, förnekare och fördröjare att sätta dagordningen. Det är därför det känns viktigt att kommunikationen blir tydligare.

Svårt att hitta reella tal på temperaturerna
Jag letade efter temperaturskalor kring jordens medeltemperatur, som inte visar relativa värden (det finns det många) utan mer i absoluta tal. Det visade sig vara lite svårare än jag trodde. Några sökningar på Naturvårdsverket, SMHI och andra källor gav massvis med relativa skalor kring temperaturförändringarna, men det visade sig svårt att hitta ett diagram som illustrerade temperaturförändringarna i absoluta grader Celsius. Till slut hittade jag en sida som hade det jag letade efter.


Temperaturförändring

Den procentuella förändringen är viktig att kommunicera
Det intressanta här tycker jag är diagrammet illustrerar hur bättre mätdata stegvis gör kurvan jämnare och jämnare. Men framför allt att det procentuellt handlar om mycket stora förändringar. Sedan industrialisering tog fart för 150 år sedan har jordens medeltemperatur stigit från drygt 8 grader till nära 10 grader. I procentuell förändring handlar det på så sätt om närmare tjugo procents temperaturförändring. I folks medvetande är 1 eller 1,5 graders temperaturförändring knappt märkbar. ”Det är ju bara skönt om det blir lite varmare….” brukar det heta. Men en tjugo-procentig förändring förstår folk på ett annat sätt. Ur folkbildningsperspektiv tycket jag att det är detta vi ska kommunicera.

Att koppla till det som händer är viktigt
Och också att det är genomsnittet som synliggörs. Att Svalbard blivit 8 grader varmare på kort tid är också ett faktum. Att Kebnekajse smälter och att all dunstad vattenånga ramlar ner i skyfall tror jag folk fattar, särskilt om man kopplar det till att det nu har blivit närmare 20 procent varmare sedan vi började elda upp kol, olja och fossil gas i stor skala. Sambanden mellan det folk uppfattar och vad vetenskapen säger är viktiga att använda.

2 000 punkter är mer än 25 punkter
Nyheterna i olika kanaler kan ägna timmavis åt att analysera Riksbankens 25 punkter upp eller ner. 25 punkter är en fjärdedels procent. Nu pratar vi, för att använda ekonomernas skala, två tusen punkter. 2 000 punkter. Kan inte det perspektivet bita så vet jag inte hur folk tänker. Om nu 25 punkter hit eller dit är livsavgörande ─ vad ska då inte 2 000 punkter vara?

Fotnot
För tydlighetens skull vill jag nämna att det material som också finns på den hemsida där jag hämtade diagrammet inte nödvändigtvis är sådant som jag vill sprida vidare. Vilket inte betyder att de data jag hämtade behöver vara fel. Det är bara sammanhanget och analysen som jag inte delar.

Vad är det som är viktigt att synliggöra?

Det är sorgligt att notera hur analys och debatt om politik hela tiden förskjuts från ett sakligt innehåll till att handla mer och mer om hur politiker uppfattas, hur olika kontroverser fångas upp och hur bilden av politiker förstärks eller försvagas. Experter som får uttala sig är inte experter på ekonomi, energi, miljöfrågor eller arbetsmarknad. De är framför allt experter på att tolka hur det politiska spelet bedrivs och vilka positioner som förskjuts i den inbördes relationen mellan företrädare.

Är politiken bara en teaterkuliss för ett spel?
SVT:s Politikbyrån är kanske det bästa exemplet. Under 30 minuter vrids och vänds det på argument, perspektiv och synpunkter på skeenden, som om politik enbart skulle handla om ett slags artisteri, om att uppträda på rätt sätt i rätt sammanhang. Sakfrågorna är i bästa fall en kuliss, oftast inte ens det. Vi har ett antal ödesfrågor för vårt samhälle, faktiskt för hela civilisationen om vi inte hanterar dem rätt. ( Ett exempel är 426,36 miljondelar (ppm) som uppmättes den 16 mars och som är den hittills högsta CO2-halten och ökningen fortsätter…) . Debattiden läggs inte på att diskutera partiernas olika lösningar på frågorna eller hur man ska värdera dessa förslag ur ett företagsperspektiv, ett medborgar- eller rättviseperspektiv osv. Istället handlar experternas uttalanden om en slags ständigt pågående popularitetstävling. Som om politiken var ett ultralångt Mello eller en ständigt uppdaterad rankinglista över mest kända person.

Att jämföra verkligheten mot idéerna, är det för tråkigt?
Och just Public Service borde väl egentligen ha en folkbildningsambition. Istället tror man att tittarna bara vill ha skandaler och tolkningar av skandaler. Istället för att ta spjärn mot en av alla verklighetens utmaningar och gå igenom de åtta partiernas olika lösningar på denna väljer man att låtsas att politik mest handlar om att synas och att synas på rätt sätt i ett sammanhang där bilden av partiföreträdaren blir optimalt positiv.

Sex olika förslag på innehåll…
Skolbarnens situation skulle kunna vara en konkret fråga. Eller varför det ser ut som det gör på våra äldreboenden. Eller vad partierna vill göra åt det faktum att kollektivtrafiken inte fungerar som den borde, eller att vi slänger mat, slänger kläder, inte bryr oss om hur vi förgiftar naturen osv osv. Det finns sakfrågor som skulle kunna beröra medborgare och företag (anställda och ägare) på mer än ett sätt. Om det är så att TV är ett känslomedium och allt måste kopplas till starka känsloyttringar för att beröra…

Vad vill partierna när det gäller barnen?
Barnens situation borde kunna beröra många. Många har barn, många är själva barn eller har varit. Några av oss har barnbarn. Det har varit viktigt under hela mänsklighetens framväxt att skydda och gynna avkomman. Så hur ska vi göra för att ge barnen bästa möjliga livschanser? Det borde ju vara ett tema som kan vinklas ur ett politiskt perspektiv. Vad vill partierna? Varför? Och vilka värderingar ligger bakom deras agenda?

Vem kollar?
Istället ägnar sig public service åt skvallerjournalistik, som är så intetsägande att man undrar vem som egentligen är målgrupp. Är det publikens egna fördomar man vill bekräfta? Vågar man inte belysa sakfrågorna för att riskera att få kritik? Jag som trodde journalistiken gick ut på att ifrågasätta makten och de skeenden som vanligt folk inte på ett enkelt sätt kan påverka….

Länktips, bara som ett exempel på hur 30 minuter används på ett märkligt sätt: https://www.svtplay.se/video/jb3bZpX/politikbyran/persona-non-greta?id=j7dPwNa

Länktips: CO-2-halt. här

Läsning: Vår tids stora omdaning

Hans Abrahamsson är forskare vid Göteborgs Universitet som bidrar med viktiga analyser kring social hållbarhet. Nyligen lyssnade jag till ett av hans föredrag (se länktips nedan) och där skaffade jag en av hans senare böcker, Vår tids stora omdaning, som han gav ut 2019 på bokförlaget Korpen. Nu har jag läst den boken och tänkte plocka upp några trådar som fastnade.

Att ha på fötterna
Bland det första som slår mig vid läsningen är hur Hans Abrahamsson konsekvent hänvisar till de källor han använt sig av. Referenslistan i slutet av boken handlar om drygt 225 böcker och rapporter av nästan 200 författare. Närmare en definition av uttrycket ”att ha på fötterna” är svårt att komma. Synnerligen detaljerat hänvisar han till vem som påstått vad och när. Intrycket blir att opponenter får anstränga sig att hitta fel eller luckor i resonemangen. Konsekvent lutar sig Hans Abrahamsson på annan forskning, ibland sin egen naturligtvis, men också med ett imponerande tidsspann.

Kunskapsväven tar form
Det kanske måste bli så, när textens centrala tema gäller något så abstrakt som social hållbarhet. Hur kan vi som samhälle agera för att stärka demokrati, delaktighet och meningsfullhet i en tid, då fake news, populism och auktoritära ledare tar allt större plats? I mina egna randnoteringar vid läsningen ser jag hur Hans Abrahamssons forskning knyter an till både Nils Björlings forskning runt platsutveckling och självklart Åsa Wikforss tankar om demokrati. Som om det fanns en tanke kring hur väven vävs. (Se länkar nedan).

Lärandet som process
Det är svårt att sammanfatta Hans Abrahamssons bok om social hållbarhet. Mycket eftersom hans beskrivningar i sin tur leder till följdresonemang som bottnar i min egen erfarenhet. Men här några stolpar:

  • Folkbildningens unika roll
  • Studiecirklar med dialog
  • Bildning och ömsesidig förståelse
  • Integration som en känsla av icke-utanförskap
  • Medborgarskap i en segregerande tid

Sex stycken nya frågor, i all enkelhet…
I mina randnoteringar ser jag också ett antal tankespår och frågor som skulle kunna vara värdefulla att utveckla.
1) Var finns dynamiken i utvecklingen, dvs vem går före och vem ska följa efter och hur blir den rollfördelningen rättvis? Alla kan inte gå i takt.
2) Är det obildningens tid vi är inne i nu, när fake news och algoritmerna styr informationsflöden och vägval? Hur möter vi obildningen bäst?
3) Hur kan vi se på motståndare så att de inte blir fiender utan medspelare i en utvecklingsprocess?
4) Kan man utveckla ett gräsrotsförankrat medborgarskap som inte utgår från nationalstaten? Hur skulle det se ut, och skulle det kunna inkludera ett åtagande för helheten? En frivillig ”skatt”? Ett löfte för framtiden?
5) Finns det något sätt att ta till vara den praktiska klokhet som beskrivs på sidan 193ff och som varje människa bär på, men som i princip aldrig dokumenteras?
6) Vad innebär det att vara människa i vår tid och framåt?

Efter nationalstaten – vadå?
I ett av kapitlen i boken resonerar Hans Abrahamsson kring nationalstaten. Har den blivit för liten i en global kontext och har den blivit för stor i den lokala? Är det så att nationalstaten som den lämpligaste formen för politisk styrning, för ansvarsutkrävande, för representativitet, rättvisa, rättsskipning, utbildning, välfärd osv behöver ersättas av något mer relevant? Hur ska det gå till i så fall? Vem ska ersätta dagens (delvis bristfälliga) struktur med något annat? Brexit har blivit en tydlig och konkret symbol för dragkampen kring EU. Överstatligheten löser vissa men inte alla problem. De multinationella bolagens agenda ger oss ökad BNP, men har definitivt inget med utökad demokrati att göra, snarare tvärtom. Kapitalet kommer inte att kapitulera. Så vilka alternativ återstår? Frihetskamp? Det går sådär, kan man väl säga, om man iakttar hur beväpnade frihetslängtande grupperingar ”tagit makten” i olika länder. Det är tydligen svårt för människor att kämpa för andra människors rättvisa.

Formaliserad empati för att klara planetens gränser
Ändå tror jag att det är i en formaliserad empati vägen framåt behöver upptäckas. Genom att balansera egenintresset mot andra legitima intressen måste vi lära oss att utveckla en hållbarare värld. En värld som inte dukar under för att vi inte klarar att begränsa vår civilisations utveckling inom ramarna för vad planeten tål. Forskarna har länge visat vilka planetära gränser det handlar om. Nu måste vi organisera utvecklingen på ett klokare sätt. Vi får börja med en studiecirkel.

Länktips:
Föredrag med Hans Abrahamsson: http://christerowe.se/2023/12/nr1012-intryck-fran-en-kvall-med-hans-abrahamsson/

Platsutveckling: http://christerowe.se/2023/12/nr1014-platsutveckling-utan-omstallning/

Åsa Wikforss Vinter i P1: http://christerowe.se/2024/01/nr1019-asa-wikforss-ar-en-viktig-rost-for-demokratin/

Planetära gränser: https://www.su.se/nyheter/alla-planet%C3%A4ra-gr%C3%A4nser-kartlagda-f%C3%B6r-f%C3%B6rsta-g%C3%A5ngen-sex-av-nio-passerade-1.674721

En KD-politiker säger ifrån

Sommaren 2019 påbörjades det samarbete som så småningom skulle utmynna i Tidö-avtalet, där M, KD och L kom överens med SD om villkor och förutsättningar för den regering vi har sedan valet 2022. SD blev största parti i Tidö-konstellationen och kunde ställa långtgående krav för att släppa fram Kristerssons regering. I praktiken är det därmed Åkesson som bestämmer i vilken riktning Sverige ska gå. Alla fyra partierna vet vad som gäller. Vill regeringen sitta kvar måste Åkesson hållas nöjd.

” … tala respektfullt…”
Åkesson passar på att förskjuta samhällsdebatten, att skapa glidande definitioner och att steg för steg nedmontera det solidariska, toleranta och öppna samhälle som varit Sverige. Vid sina landsdagar tog Åkesson chansen att ytterligare öka pressen på de svenskar som bekänner sig till islam. Utan att blinka satte han likhetstecken mellan extremister och terrorister och vanliga, fredliga troende. Och Åkessons kompisar håller tyst, eftersom de i Tidö-avtalet har lovat att hålla en låg profil gentemot SD. På sidan tre i Tidö-avtalet står det, ungefär som i ordningsreglerna på högstadiet: ”Samarbetspartierna bidrar till ett gott samarbetsklimat genom att uppträda med värdighet och tala respektfullt om varandras centrala företrädare. Eventuell offentlig diskussion utifrån meningsskiljaktigheter i sakfrågor mellan samarbetspartierna ska emellertid bejakas, som en naturlig del av den öppna, demokratiska samhällsdebatten i ett fritt samhälle.”   

En politiker säger ifrån på ett lite oväntat tydligt sätt
Att väljarna inte gillar hur regeringen valt att inkludera SD i regerandet syns i opinionssiffrorna. Politiskt aktiva personer i de tre tidigare borgerliga partierna har i varierande grad uttryckt sitt missnöje. Det senaste åkessonska utspelet om att riva moskéer har fått en kommunpolitiker inom KD att säga ifrån i en artikel i DN den 2 december. (Se länk nedan). Tålamodet är slut för honom, han klarar inte hans parti samarbetar med SD. Inte när frågan blir så central som den tydligtvis är för en politiker, där religionsfriheten är helt avgörande på ett personligt plan.

Den känslomässiga kopplingen
Väljarna är inte lika starkt knutna till ett politiskt parti som de partiaktiva är. Det tar emot för en som ägnat kanske flera år åt ett parti att lämna det. Det som tar emot mest är troligen känslan av att ha blivit förd bakom ljuset, att man trodde att partiet stod för något annat än vad det visat sig göra. Att behöva inse att det man arbetat för var fel, kräver ett avståndstagande som inte är lätt. Det finns många exempel på partibyten. Från V till S, från S till V, från M till KD osv. Men nu handlar det i SD-fallet om att acceptera en annan syn på människan, på demokratin och på samhället i stort. Hur mycket kompis går det att vara med en person som i avgörande frågor motarbetar det man själv står för?

Varför så lite motstånd?
Det är bra att Åkesson är tydlig. Att han visar att han menar allvar med det han vill genomföra. Så att det blir tydligt vad han och hans parti står för. Den fria pressen ska strypas, folkbildningen likaså. Intolerans och hat får stort utrymme i SD:s propaganda-svans. Det sorgliga är att han möter så lite motstånd och kritiska frågor. Och att delar av näringslivet gillar ett starkt SD. Vill man verkligen ha okunnig personal som inte tar ansvar? Obegripligt. Och som sagt obegripligt att SD inte får fler frågor om vad deras politik leder till.

Lite hoppfullt är det att ett oppositionsråd i Stenungsund utmanar sitt partis vägval på det sätt som sker. Samtidigt är det rätt typiskt. Inte förrän det berör honom på ett personligt identitetsplan reagerar han.

Länktips: https://www.dn.se/insandare/ebba-busch-maste-forsvara-religionsfriheten-och-kasta-ut-sd/

Tidöavtalet: https://www.liberalerna.se/wp-content/uploads/tidoavtalet-overenskommelse-for-sverige-slutlig.pdf

Hallå Folkbildningen! Dags att synas!

Var är folkbildningen? Världens lufttemperatur har inte varit högre än i juli på 120 000 år, läser vi på nyhetsplats. 5700 bränder rasar i Kanada, i Europa brinner det på Rhodos, i Hawaii förstörs Maui, det är 40 grader varmt i södra Frankrike i slutet av augusti och Sverige drabbas av skyfall, översvämningar och vattenskador som påverkar jordbruk, transporter och och och…

Läget är uppenbart utom för fossilkramarna
Signalerna och exemplen på att vi är inne i en klimatförändringstid är uppenbara. Möjligen för alla utom för Lena Andersson och redaktionen på Svenska Dagbladet som ger henne utrymme att torgföra sina tvivel. Det brukar ju vara varmt, säger hennes trovärdiga hotellreceptionist-källa. Så forskarna och verkligheten har säkert fel någonstans. Det är ingen fara, säger tvivlarna… Och om något ska göras så är det den mest långsamma tekniken som det ska satsas pengar på, den teknik som tar i särklass längst tid att få på banan – kärnkraften. Så att fossilkranarna kan hållas öppna så länge som möjligt. Fossillobbyn har fortfarande inte släppt greppet om opinionsbildningen.

Läget är optimalt för en bred folkbildningssatsning
Eller så är det just nu som läget är uppenbart att vi kan försöka förstå hur vi ska agera på kort och lång sikt. Var och en och de av oss som beslutar för olika verksamheter. Vad kan vi göra för att gardera oss, vad kan vi göra för att inte förvärra situationen, vad finns det för lösningar att välja? Här skulle det passa väldigt bra med folkbildning, studiecirklar och föredrag. Och folkbildningens organisationer finns ju, de har personal, lokaler och till viss del finansiering för att ägna sig åt breda folkbildningssatsningar. Så var är de? Var är annonserna om hur vanligt folk (och ovanligt) kan anmäla sig till en passande aktivitet? Varför är det så tyst?

Annat är tydligen viktigare
Enstaka personer inom folkbildnings-Sverige har fattat. När de får ett förslag från en engagerad klimatvärnare som jag känner säger några spontant att ”det är ju just detta som är folkbildningens kärna och vad vi ska ägna oss åt”. Ändå händer inget. Passivitet och andra prioriteringar går före. Det är synnerligen sorgligt. Särskilt när det finns upplägg som det näst intill bara är att sjösätta.

Varför vänta?
Till viss del är folkbildningen ursäktad. Högerregeringen har ju aviserat nedskärningar till folkbildningen och att statens roll ska ses över. Det blåser kalla vindar från höger. Men just därför, kan man tycka, är det ju extra viktigt att visa att folkbildningen behövs! Upp till bevis! Gör det ni är bäst på! Folkbilda!

Varför vet jag fel saker?

Jag känner mig lurad. Varför matas jag hela tiden med information som speglar det avvikande, det utmanande eller det absurda? Hur kommer det sig att jag vet fel saker? Varför vet jag inte det viktiga? Polarisering och låtsasmotsättning skapar en särskild dramaturgi i det uppskruvade twittersamhället, där ingen orkar skriva eller ens läsa hela meningar.

Besvikelsen anas
Jag vet att Boko Haram härjat i Nigeria och grannländernas ökenområden. Jag vet att en clown som Beppe Grillo gett sig in i politiken i Italien. I rapporteringen från Frankrike relateras och reduceras det mesta till extremhögerns Le Pen. Som om politiken vore en melodifestival, där vinnaren tar allt. Rapporteringen från Nederländernas parlamentsval har handlat om ifall Geert Wilders islamfientliga enmanna-parti (!) skulle vinna eller inte – något annat partis valfrågor har inte framkommit i rapporteringen. Och det är nästan som om media är besvikna över att de nu inte kan fortsätta berätta historien om högerpopulismens framfart.

Jag vet fel saker
Varför kan jag inte namnet på fler premiärministrar i EU, vilka partier de representerar osv? Varför hör jag mer om Dansk Folkeparti, Sannfinnländare, Nigel Farages UKIP och Geert Wilders än om de partier som tar ansvar och driver en politik som, oftast, inte bygger på uppskruvade argument, polarisering, förenklad twitteranpassning och överdrifter? Hur har det blivit så här? Varför är jag oinformerad?

Var finns de kloka?
Jag vill inte vara oinformerad. Jag vill veta mer om mainstreamrörelser och om majoritetens drömmar och önskningar inför framtiden. Jag vill inte matas med absurditeter. Det räcker att presidentvalet i USA blev ett totalt fiasko för sanningssägare och sansade budskap. *) Jag vill veta mer om de kloka politiker, som bygger sin politik på kloka avvägningar och som utgår från verkliga behov, inte propagandaversioner av sanningen.

Den absurda vägen
Den ständiga strävan efter det som upprör, irriterar eller vänder på perspektiven får i förlängningen den effekten att det lilla och obetydliga får oproportionerligt stort utrymme. Vill vi verkligen skapa oss en verklighetsbild baserad på en rad absurditeter? Vem vinner på att vi är felinformerade?

Jag saknar Hans Rosling och hans perspektiv på världsutvecklingen.

*) Presidentens kommentar när hans andra försök till att blockera inresor från sex länder stoppats av en domare från Hawaii illustrerar hur han tänker: ”Det får oss att framstå som svaga”, sa han. Allt är image hos den mannen.