Cirkulär ekonomi: Göteborg tar täten i delningsekonomin

Göteborg har ett utmärkt läge att gå före i utvecklingen av den nya ekonomin. Det står klart efter en heldagskonferens med projektet Sharing Cities, där Göteborgs framgångar stod i centrum. Under tre år har en särskild grupp arbetat med form och innehåll, stöd och utveckling, för att främja delningsekonomin i dess olika former. Lovande, är det minsta man kan säga.

Delningsekonomi – en precisering
Delningsekonomin är i min värld en del av eller en variant på cirkulär ekonomi. Utgångspunkten i delningsekonomin är egentligen att skapa fler funktioner som påminner om våra bibliotek. Livsstilsfrågor och ett hållbart nyttjande med en demokratisk tillgång till olika resurser står i centrum. Alla, oavsett var man bor, vilken utbildning eller ekonomi man har, ska kunna få tillgång till en viss resurs. Själva beskriver Sharing Cities sin roll så här: ”Infrastruktur och kultur i staden där aktörer och invånare kan dela på resurser som varor, ytor, information och kunskap”.

Biblioteksfunktion för mycket mer
Som nämndes under konferensen tänker vi inte på bibliotek som en typisk delandeekonomi, och på liknande sätt kan det organiseras fritidsbanker, leksaksbibliotek, maker-spaces, co-working-spaces och mycket annat. Det som möjligen behöver bli tydligare är att delningsekonomin har en mängd olika finansieringsmodeller. Och just synen på hur kostnader ska täckas är något som jag ska återkomma till i det nedanstående. Men först några guldkorn ur konferensen den 6 maj.

Testbädd, innovationsprocess och kunskapsgenerering
Begreppet testbädd knyter an till en beprövad utvecklingsidé inom akademi och näringsliv. Sharing Cities testbädd handlar om att forma ”en fysisk eller virtuell miljö som driver innovation genom att testa, utveckla nya produkter, tjänster, processer”. Och som det sades i slutdiskussionen – det handlar till stor del om förståelse, kunskapsutveckling, samverkan och andra mjuka parametrar och det är något som traditionella industriella testbäddar kanske inte fokuserar på. Innovationsprocessen har fem naturliga steg: förstå behov, utveckla idéer, testa, utvärdera, skala upp. Och kunskapsgenereringen handlar om vilken roll staden ska ha i detta, vilken samhällsnytta som kan genereras, hur användarperspektivet tas till vara, hur affärsmodellerna ser ut och hur digitaliseringen kan främja utvecklingen.

Smarta Kartan och Bottom-Up
Ett av framgångskoncepten är etableringen av Smarta Kartan, som på ett enkelt sätt lotsar intresserade till fysiska verksamheter med delandeekonomi. Initiativet, liksom de flesta andra som finns i Göteborg, har vuxit fram ur ett lokalt engagemang. Bottom-up-tänket präglar överhuvudtaget huvuddelen av de verksamheter som kommit igång. Och detta måste tas till vara, något som också nämndes av de forskare som på olika sätt varit inblandade i testbädden.

Webpack 4.x (npm), ASP.NET Core 3.x, C# ……
Spännvidden i presentationerna kan också illustreras av den snabba och faktaspäckade del som handlade om den öppna källkod som smarta kartan bygger på. För programmerare och IT-specialister var det naturligtvis supertydligt, för oss andra lite mer grekiska. (Länk till cirkularakartan.ri.se längst ner på denna sida).

Ett myller av konkreta lösningar och akademisk klarsyn
Förinspelade presentationsinslag och intervjuer tydliggjorde några av de delandeexempel Sharing Cities ville lyfta fram. Det var odlingsplattformar med nytt värdeskapande, grönyteetablering på övergivna platser, affärsmodeller för att skapa trygga platser (win-win) och biologisk mångfald. Det var leksaksbibliotek, container kitchen-lösningar och andra pop-up-idéer. Det var Akademiska Hus som insett att det behövs co-workingspace och maker-space för att möta behoven av pop-up-kontor och verkstadsresurser för prototyptillverkning. Och mitt i allt en klarsyn som känns löftesrik: ”Den mest hållbara byggnaden är den som inte byggs”, som processledaren på Akademiska Hus uttryckte det. ”Vi måste lära oss att utnyttja befintliga ytor bättre”. Men också en passning till juridiken och till ekonomerna om att ett av de stora bekymren för Akademiska Hus var att reda ut när de skulle debitera moms och inte. Regelverk och förutsättningar för den nya ekonomin behöver en genomlysning på ett helt annat sätt än vad t.ex. Delegationen för Cirkulär Ekonomi ännu så länge insett.

Drop-in-verksamheter passar inte in i studieförbundens bidragssystem
Studiefrämjandet har varit involverad i flera av de projekt som vuxit fram. I sin presentation kring bl.a. Folkspace (ett slags allaktivitetshus 3.0, för oss som varit med ett tag) lyfte de svårigheten med statsbidrag som inte fungerar för drop-in-verksamheter, svårigheter med olika tidsskalor och framförhållning samt hur projekten ska hitta långsiktiga finansieringslösningar. Sharing Cities har visat vad som kan växa fram och hur efterfrågan ser ut. Nu behöver ramverk, regler, villkor och stödfunktioner komma på plats.

Hur ser starten ut?
En imponerande rad av forskare och experter har på olika sätt följt projektet och bidragit med viktiga iakttagelser och systemförståelse. Jag nämner i denna text ett urval av de forskare som medverkade. Jon Williamsson från Handelshögskolan beskrev etableringen av en verksamhet i tre steg från definition och konceptualisering, via resurssökningsfasen till etableringsfasen då idéerna ska förverkligas. Det jag möjligen saknade i den beskrivningen var vägvalet för varje verksamhet om man siktar på att i huvudsak fungera på ideell eller på mer kommersiell bas. Detta eftersom varje verksamhet förr eller senare måste hitta både målgrupp och bärare av idén, måste hålla koll på sina omkostnader och för att det skiljer sig hur en verksamhet förankras hos berörda personer.

Bottom-up som motvikt
Jon Williamsson poängterade en annan viktig sak, som måste nämnas. Delningsekonomin är med sitt tydliga bottom-up-perspektiv en tydlig motpol till det som initieras med ett top-down perspektiv av nationella aktörer, av globala intressen etc. Det är viktigt för den fortsatta diskussionen att differentiera delningsekonomi sprungen ur AirB´nB eller Über från lokala gräsrotsinitiativ. Allt är inte samma sak även om de kan sorteras in under ”delning”.

(Ur Tove Lunds presentation, Sharing Cities 6 maj)

Påtaglig samhällsnytta
Efter pausen inledde Tove Lund från Göteborgs Stad med en bra genomgång av vad projektet landat i. Särskilt en bild av kombinationen av samhällsnytta och egennytta gillade jag. Och hur delningsekonomin kan skalas upp ur detta perspektiv. (Möjligen bör nyttan för verksamheten och för nyttjaren skiljas ut, liksom framtidsnytta t.ex. ur klimatsynpunkt från den mer sysselsättnings- och skatterelaterade samhällsnyttan). En viktig slutsats är att delningsekonomin styr och påverkar andra relationer i samhället. Forskaren Stefan Molnar tog fasta på samhällsnyttan i sin presentation och betonade värdet med att verksamheter etableras där traditionella kommersiella aktörer har svårare att få lönsamhet. Han nämnde även fördelarna med arbetsträning, kompetensutveckling, lärande i det praktiska och kunde ha nämnt språkträning. Stefan Molnar hade också flera intressanta siffror kring i vilken utsträckning t.ex. Fritidsbanker minskar CO-2 utsläppen (70%) och materialåtgången (80%).

Ramverk för att förstå helheten
Forskaren Yuliya Voytenko Palgan bidrog med en systemanalys, som kräver lite större utrymme. I korthet handlar hennes slutsatser om att av alla de funktioner och roller som hon ser städer har i framväxten av delningsekonomi har Göteborg lyckats täcka in flest i jämförelse med andra städer som Berlin, London, Toronto, San Fransisco, Amsterdam, Malmö och Shanghai. Hennes systematiska kartläggning av ramverken för kommunal styrning av delningsekonomin är värd en egen genomgång.


(Ur Yuliya Voytenko Palgans presentation Sharing Cities 6 maj)

De fem mekanismer hon nämner är reglering, tillhandahållande, möjliggörande, verksamhetsstyrning och samarbete. Jag får som sagt återkomma till detta i ett annat sammanhang.

Läroprocess för kommunen
Så följde forskaren Anders Sandoffs presentation, på sedvanligt knivskarpt manér. Han och kollegan Jessica Algehed ser testbädden som ett verktyg för att styra hållbar utveckling i samverkan. Det är en ny styrlogik med frivilliga ombud, delvis har arbetssättet funnits, men inte så etablerat. Utgångspunkten är lokala kluster av aktörer och där kommunen har att ta till vara långsiktiga intressen, men också värna de svaga och latenta. Arbetet frigör urbana allmänningar. Projektet har flyttat fram positionerna för staden och etablerat samarbetsformer, ökat kunskapen och bidragit i viss mån till en normförskjutning i samhället. Han ser också framåt att delningsekonomin är ett oklart begrepp, att testbädden är en icke-etablerad organisationsform, att nätverkande och samtal kanske är det allra viktigaste i den fas kommunen befinner sig och att processledning är en funktion som kan behöva förstärkas i kommunen. Min reflexion är att det kan finnas anledning att organisatoriskt ännu tydligare skilja på linjeverksamhet enligt budget och utvecklingsarbete, som kanske ska bedrivas i samverkansplattformar med kommunalt delansvar istället.

Några slutsatser
Emma Öhrwall, med bakgrund i delningsekonomin, summerade en del av projektet med att det finns ett betydande intresse hos allmänheten för delningsekonomin och att svårigheterna kan handla om att hitta långsiktiga finansieringsmodeller och att verksamheterna inte passar in under kultur och idrott. Att delning är bra för miljön, bra för plånboken och att tillgängligheten är hög är sådant som allmänheten uppskattar.

Positiva politiker
Avslutningsvis medverkade två kommunalråd från (S) resp (C) och de var till största delen mycket positiva till det de tagit del av under dagen. Emmyly Bönfors från (C) uppskattade t.e.x att delningsekonomin hjälper kommunen att motverka de interna stuprören och att samverka bättre. Blerta Hoti (S) tyckte att detta visar att vi kan sänka trösklarna och göra mer. Både ville gärna ha feedback från medborgarna.

Ekonomi – det måste handla mer om ekonomi!
Ett par korta kommentarer till ovanstående. Presentationen tydliggör hur viktigt det är att vi arbetar med definitionsfrågan. Vad är vad? Hur ska olika aktörer förhålla sig till cirkulär ekonomi, delningsekonomi etc? En annan reflexion är att det återigen inte handlar om ekonomi. Precis som jag noterat i flera av mina bloggtexter om cirkulär ekonomi handlar delningsekonomin inte om ekonomi. Det blir tyvärr det missvisande när detta mönster upprepas. Värdet med både cirkulär ekonomi och delningsekonomi behöver synliggöras och transformeras in i system som passar in i dagens mainstream-värld. Vilka ”banker”, vilka ”konton” och vilka ”investerare” står på rad för att ta sig an den nya ekonomin? Förstår alla aktörer skillnaderna mellan den linjära och den cirkulära ekonomin eller vad värdet med delningsekonomin i sina olika varianter är, och för vem? Vilka konton och vilka transformerbara bokföringsvärden berörs av och i den nya ekonomin? Hur ska tillit värderas? Lojalitet? Engagemang? Vi behöver arbeta mycket mer med detta. Annars kvarstår bilden av sidonisch, som kan subventioneras med lite lägre moms (så som Delegationen föreslår). Istället för att vara de fundament som den nya ekonomin kan bygga på och där värdeskapandet blir mer rättvist och hållbart genererat, förvaltat och utvecklat.

Länktips: https://www.sharingcities.se/

https://cirkularakartan.ri.se


Fem förslag till SVT om klimatet

SVT Aktuellt har börjat en serie inslag på nyhetstid om klimatet. Det första sändes 4 maj och nästa planeras till den 10 maj. På tiden, kan tyckas. Det är hög tid att flytta fram klimatfrågan på dagordningen, även om den passar in dåligt på nyhetsmedias bildsättningsbehov och kortsiktiga wow-faktor. Det mesta sker där ingen kamera finns och långsamt.

60 grader varmt
Det är bra att klimatfrågan uppmärksammas. Agendas märkliga intervju med Nicholas Stern (se länk nedan till min kommentar) borde följas upp av mer genomtänkta inslag, där sakfrågorna står i fokus. Bekymret denna gång var obalansen och bildsättningen. Man inleder med flera minuter om att det kan bli 60 grader varmt i arabländerna. Och bildsätter med anonyma avståndsbilder från en stenig by och närbilder på kvinnor i heltäckande dräkter. För den ointresserade tittaren blir intrycket att ”ja vi vet att det är varmt i Sahara” och ”de är ju vana att röra sig i det landskapet”. Om syftet är att få fler tittare att förstå allvaret med klimatförändringarna finns risken att greppet motverkar vad man vill kommunicera.

Pingviner i Arktis (!) och missade bildexempel
När man sedan bildsätter avsnittet om Arktis med bilder på pingviner (som bara finns på Antarktis) känns inslaget ogenomtänkt. Så lätt det hade varit att ha bilder på brinnande svenska skogar, svenska fjällnära naturbilder med renar, vars livsbetingelser påverkas i snabb takt. Eller mer närbilder på myggsvärmar och andra tydliga illustrationer till vad som redan idag håller på att förändras hos oss, så att klimatfrågan hade krupit närmare inpå tittarna. Man hade kunnat ha bilder från kustområdena i Skåne, där det nu diskuteras skyddsvallar eller bilder från jordskredet i Norge nyligen, kopplat till Göta Älvdalen och skredrisken där… Mer näraliggande hot. Men det valde man inte.

Konkreta förslag för kommande inslag är följande
Intervjua professionella och trovärdiga ekonomer om hur de ser på kostnaderna för att förhindra klimatkatastrofen, kostnader för att begränsa skadorna som ändå kommer att uppstå och framför allt hur de ser på värdeminskningen till följd av klimatförändringarna. När taxeringsvärdena och försäljningspriserna drastiskt minskar för fastigheter i kustnära lägen, vem ska stå för förlusterna? Är det bankerna? Är det försäkringsbolagen? Är det staten? Ska staten höja skatterna för att kompensera för skenande klimatkostnader i samband med att banker och fastighetsägare gör miljonförluster när värdet på husen rasar? Hur ska en rättvis ekonomisk politik se ut som tar hänsyn till att det i hög utsträckning blir dyra kustnära villor och fastigheter som kommer att bli osäljbara? Hur ser försäkringsbolagen på sin roll? Här kan Aktuellt passa på att intervjua fastighetsägare vad de tror om värdet på sina kustnära hus.

Tips två: Hur betalas barriärinvesteringarna i Göteborg?
Göteborg planerar sedan länge att bygga stora portar, avspärrningar, utanför älven för att förhindra återkommande översvämningar vid extrema vattennivåer. Nivåer som kommer att år för år bli allt vanligare. Vem ska finansiera dessa barriärer och vilken tidshorisont är rimlig att sätta på det som byggs? Hur ska barriärerna samordnas med de nödvändiga storskaliga pumpsystem som krävs för att samtidigt tömma Göta Älv på norrifrån tillströmmande vatten? Vem ska betala för dessa system? Och hur lång tid kommer dessa skyddsåtgärder att vara tillräckliga? Inser Vänersjöfarten att långa perioder av avspärrning mot havet innebär slutet för regelbunden sjöfart till och från Vänern?

Ett tredje tips är tillväxten
Ekonomer förutsätter fortsatt tillväxt. Det är tillväxten som räddar välfärden. När ekonomin växer mår samhället bra. Samtidigt är evig tillväxt en matematisk och fysisk orimlighet. Var går gränsen för tillväxtökningen och när dras repet? (För att ta en liknelse med Vasaloppet). Hur gör vi i en krympande ekonomi? Hur fördelas resurserna rättvist i en krympande ekonomi, som dessutom måste ta en massa extrakostnader för oförutsedda klimateffekter – bränder, förtida avskrivning, fastighetskrasch… ? Hur ser en rättvis fördelningspolitik ut när klimatförändringarnas effekter slår in med full kraft?

Ett fjärde tips är de egna programmen
Utrikesbyrån hade nyligen ett program om troféjakten. Rika troféjägare betalar hundratusentals kronor för att få skjuta ett djur i Afrika. Finns det en tydligare symbolik för hur människan fortfarande (!) tycker sig stå över naturen, behöva besegra naturen, vill kunna skryta inför andra människor om hur man besegrat naturen osv…. Vad säger oss troféjägarnas inställning om vår kultur och civilisation? Är vi helt fast i föreställningen att vi har en självklar rätt att eliminera andra varelser och skada känsliga ekosystem bara för att vi kan? Eller de egna nyhetsrapporteringarna. I dagarna har det rapporterats som att regeringen räknade fel på intäkterna från den extra plastpåseskatten med 90 procent. Är det inte tvärtom? Att effekten av skatten blev många gånger bättre än kalkylerat, eftersom färre påsar såldes, vilket var syftet med skatten? Så hur kopplar SVT:s nyhetsredaktion själv ihop sina nyhetsinslag med klimatarbetet? Med färre sålda påsar blir det mindre plast i omlopp som skräp och/eller som förbränns och bidrar till CO2-utsläppen. Är inte ett försiktigt räknat ”fel” i kalkylen egentligen en stor framgång ur ett klimatperspektiv?

Ett femte tips är att betona global rättvisa
Sverige har en dryg promille av jordens befolkning, men står för cirka 1 procent av resursanvändningen och klimatpåverkande utsläpp. Vår resursanvändning per person är drygt tre gånger så stor – i genomsnitt – som planeten klarar att bära. Det innebär att vi har ett extra stort ansvar att ta täten i omställningen och att hjälpa andra länder att hitta effektiva lösningar på våra gemensamma problem. Tipset här kan handla om att pedagogiskt förklara hur man kan räkna på utsläpp från en produktions- eller en konsumtionsmätning. Varje gång vi flyttar tillverkningen till Kina eller andra länder hamnar ”våra” utsläpp där. Allt hänger ihop och vi får inte lura oss själva. Det är inte genom smart statistik vi löser klimatfrågan. Det är genom konkreta åtgärder, som dessutom måste kunna skalas upp och genomföras på andra ställen.

Intryck från SRfrukust den 6 maj
På ett allmänt plan är det viktigt att, som nämndes under en livesändning från SRfrukost om klimatjournalistiken den 6 maj, att både ha specialister bland journalisterna, som fördjupar sig i problem och lösningar och att andra journalister kopplar ihop klimatfrågan med alla andra frågor. ”Hur går det här förslaget ihop med klimatåtagandet?”, måste bli en standardfråga, så att klimatfrågan ständigt hålls aktuell.

Länktips: Kommentar till den märkliga Agenda-intervjun med Nicholas Stern här >

Cirkulär Ekonomi: Delegationens årsrapport (delB)

Jag läser årsrapporten från Delegationen för Cirkulär ekonomi daterad april 2021 och redan i de inledande orden från ordföranden Åsa Domeij fastnar en tydlig bild av att huvudfokus i Delegationens arbete är kvalitetssäkrade kretsloppslösningar. Inget fel i det, men det är som jag beskrivit på annan plats (länk se nedan) inte tillräckligt för att den linjära logikens avigsidor ska elimineras, eller ens för att sjösätta den cirkulära ekonomin.

Tio förslag, men ingen helhet
Inledningsvis lyfter rapporten fram tio delförslag, som drar åt rätt håll och bidrar till att stärka framväxten av en cirkulär ekonomi. Avgörande är naturligtvis om just dessa tio förslag är de viktigaste att prioritera om syftet är att effektivt och skyndsamt åstadkomma ett systemskifte, där avfall ses som resurser, där livslängden på produkter och material förlängs, där nyttjande blir viktigare än ägande och där värdet av material och produkter bygger på en annan dynamik än att kortsiktigt maximera företagsekonomiska fördelar på bekostnad av samhällsekonomiska nackdelar. Tyvärr blir mitt intryck att de tio förslagen bara är bra, men inte tillräckligt genomgripande för en omställning av samhället.

(Kort om sidhänvisningar. PDF-dokumentets sidnumrering gäller här i min text eftersom rapportens originalnumrering är motsägelsefull. Efter sidan 4 kommer sidan 3…. ).

Några exempel på vad som är bra i rapporten:

  1. Designfasens betydelse – förslagen kopplade till att stärka designarbetet för att nya produkter, tjänster och affärsmodeller ska kunna räknas till cirkulär ekonomi.
  2. Behovet av ett samordnande nav.
  3. Behovet av utbildningar och stödprocesser på regional nivå.
  4. Vikten av att myndigheternas upphandling styr mot de cirkulära lösningarna och att man aktivt letar ersättningsprodukter när en produkt innehåller farliga kemikalier enligt EU:s REACH-lista.
  5. Att långsiktig miljönytta överordnas miljönormer i de sammanhang där dessa ställs mot varandra.
  6. Införandet av ett ”Cirkulärt lyft” och finansiella stöd primärt för att hjälpa SME-företag.

Här följer mina valda utdrag ur rapporten. Rapporten i sin helhet finns på länk nedan.

Designfasens betydelse – bra!
På sidan 9 börjar rapporten bra. Det talas om designfasens betydelse, om paradigmskifte, om ett förlängt liv och återvunnet material av god kvalitet som blir billigare än jungfrulig råvara. Det är lätt att hålla med om allt detta. Man föreslår ett nytt nationellt miljömål som handlar om resurseffektivitet. Och på sidan 11 presenteras ett förslag från expertgruppen med designfokus som även lutar sig mot Ellen MacArthur Foundation i det man föreslår. Se bild.

(Ur årsrapporten, från Ellen MacArthur Foundation)

Kanske hade det varit tydligare i schemat ovan om det framgick att design enligt punkt 1 handlar om att maximalt bortse från tidigare strukturer, att tänka outside the box och att se möjligheterna i en ”icke-produkt” eller en virtuell tjänst…

Fristående nav?
Rapporten föreslår att en lämplig myndighet ges uppdraget att verka som ett samordnande nav för design för CE. Ännu bättre hade varit att föreslå bildandet av ett fristående nätverk så att inte de formella och befintliga strukturerna får möjlighet att lägga ”locket på” en nödvändig funktion. Ett fristående organ, kanske enligt modell från belgiska Leuven, skulle vara mer spännande att ge denna uppgift.

Innovativa plattformar – kommer de att kunna utmana strukturerna?
På sidan 12 betonar rapporten behovet av relevanta utbildningar och stödprocesser på regional och lokal nivå. Det intryck man får är att Delegationen vill att regionerna, kanske tillsammans med högskolor och Science parks formerar innovativa plattformar för utbildnings- och utvecklingsbehovet inom design för CE. Min tveksamhet inför detta handlar om i vilken utsträckning de befintliga strukturerna på näringslivssidan, inom högskolor och andra organ kommer att bejaka innovationer som förändrar förutsättningarna för de befintliga materiella och finansiella flödena.

Digital resursportal som påminner om Ledningskollen, nja…
På sidan 13 föreslår Delegationen formeringen av en gemensam digital resursportal, där avfallets lämplighet på ett enklare sätt kan kategoriseras och följas upp. Man nämner Post – och Telestyrelsens ”Ledningskollen” som en förebild, där nedgrävda kablar synliggörs innan någon kabel skadas av en grävmaskin.  Det är möjligt att en sådan satsning kan vara en hjälp, men skillnaden är naturligtvis att i Ledningskollen står stora kostnader på spel om en kabel skadas. Motsvarande incitament saknas troligen när det gäller avfallskriterier.

Returer löser kanske dagens behov, 
men hur blir det med morgondagens?
Längre ner på sidan 13 föreslår delegationen att fler förpackningar ska ingå i retursystemet. Man nämner dryckesförpackningar med ursprung i andra länder. Jag ställer mig tveksam till att en sådan förändring tillhör de åtgärder som på allvar utmanar det linjära material- och ekonomisystem vi har idag.

Ökad konkurrenskraft är nog bra, men varför inte en global ansats?
På sidan 14 föreslår Delegationen olika insatser för att öka konkurrenskraften hos återvunnet material i jämförelse med jungfruligt. Man vill utreda kvotplikt, återvinningscertifikat och Bonus-Malus-system för olika materialtyper. Ska vi komma till rätta med det enorma läckaget av icke-organiska produkter till biosfären är detta nödvändigt. I vilken utsträckning och när dessa åtgärder så småningom sjösätts är det fortfarande oklart vilken systemförändrande sprängkraft de kommande åtgärderna har. Kanske kan det visa sig. Varför nämner man inte internationell samordning i detta avsnitt? Alla länder har problem på det här området.

Fosfor och kväve – inte riktigt så enkelt som rapporten beskriver det
På sidan 15 vill man utreda kvotplikt för plast, fosfor och kväve. Kväveåtervinningen tänker man sig från avloppssystemen. Här finns naturligtvis viktiga invändningar att tillföra. Avloppsvattnet är kontaminerat med tungmetaller och det finns starka skäl för att inte sprida t.ex. kadmium på åkrarna. Rapporten nämner inte denna intressekonflikt. Istället nämns en bakteriefri kväverening som skulle kunna reducera läckaget av lustgas. Skrivningarna på detta område hade kunnat kompletteras med noteringar om den generella problematik som föreligger, och som de kommunala reningsverken oftast väljer att tona ner eller helt bortse ifrån.

Upphandling – ja, momssänkningar – nej inte långsiktigt
Från sidan 19 och framåt tar rapporten upp ett antal förslag som har att göra med myndigheters upphandling och hur staten kan vara föregångare på detta område. Allt som nämns kan vara viktiga delar och det är helt korrekt att det offentliga agerar föregångare på området. Mer tveksam blir jag till de momssänkningar som nämns på sidan 21. Om man menar att cirkulär ekonomi ska ersätta en linjär ekonomi måste vi långsiktigt sträva efter att ha en fungerande momsbeskattning. När reparationer förses med en lägre momssats signalerar det undantag snarare än regel.

Materialflödeskartläggning ja, men hur balansen ut mellan intressena?
På sidan 23 inleds ett avsnitt som handlar om giftfria, cirkulära kretslopp. Man föreslår en kartläggning av materialflöden i samhället. Man hänvisar till Ingenjörsvetenskapsakademins tidigare projekt ”Resurseffektivitet och cirkulär ekonomi”, som behandlade fem olika flöden med stora volymer. Nu skriver man: ”Delegationen ser stor potential med en utökad nationell kartläggning av fler resursflöden i Sverige för att peka på just affärsmöjligheter men även för att möjliggöra utformningen av rätt typ av styrmedel för en resurseffektiv cirkulär ekonomi.” Tyvärr fångar man inte upp den kanske mest intressanta aspekten av resursflödesanalysen, nämligen för vem och när olika värden ska tas till vara. Hur ser ”affärsmöjligheterna” ut, när den traditionella ekonomins polaritet mellan köpare-säljare och produkt-avfall förändras? Vem ska tjäna vad i vilket läge och hur kommer samhällsnyttan in och balanserar företagsnyttan? En förutsättningslös analys från någon av våra Handelshögskolor hade varit intressant att föreslå i detta sammanhang.

Tidsdimension – men inget om motstridiga intressen
På sidan 25 berör rapporten behovet av en tidsdimension i kartläggningen av resursflöden, och det är naturligtvis bra. Man nämner faktiskt även kostnader för samhället och för näringslivet i samma mening. Tyvärr utvecklas inte tankarna kring tidsperspektiv och motstridiga och var för sig legitima intressen ur detta.

Uppströmsarbete är viktigt
I ett avsnitt berör man också hur viktigt det kan vara att bryta recirkulationen av farliga ämnen i kretsloppet. På sidan 26 kommer man in på mätbarhet och behovet av att synliggöra hur stor del av ekonomin som kommer från linjära respektive cirkulära flöden. Man anser även av certifieringen ska stimuleras genom att bygga vidare på ISO 14020. I detta sammanhang tar man också upp behovet av internationell samordning av spårbarhetslösningar. Man nämner nomenklatur som en viktig aspekt att synkronisera. Vidare vill man göra det till en standard att välja ersättningsprodukter när offentliga huvudmän beställer produkter som inkluderar kemikalier och ämnen som står på EU:s Reach-lista.

Viktiga delfrågor som behöver fortsatt uppmärksamhet
På sidan 32 föreslår man stöd för storskalig textilåtervinning. Man resonerar även kring ”end-of-waste”-problematiken och tar bygg- och anläggningsbranschen som exempel på branscher där det krävs tydligare regler och praxis för vad som ska klassas som avfall respektive användbar resurs. På följande sidor tar rapporten upp detaljfrågor kring bestämmelser och undantag som kräver en djupare kunskap än vad undertecknad besitter. Intrycket är att det finns ett antal bestämmelser som införts som delvis motverkar syftet med att underlätta för en cirkulär ekonomi. Och att det kan behövas en eller flera genomlysningar för att underlätta för företag i berörda branscher att göra rätt.

Miljönytta viktigare än miljönormer
På sidan 35 hamnar anläggningsbranschen i fokus. Ett intressant avsnitt berör prioriteringen mellan miljönormer och miljönytta, där Delegationen förordar att den långsiktiga miljönyttan blir överordnad miljönormerna. Utan att ha studerat frågan i detalj känns det mycket lovvärt att hellre se till att godkännandeprocesser inkluderar spridningsrisker och total exponering än till punktvis insats av ett ämne. Helhetsgrepp saknas i många sammanhang och detta känns spontant som ett steg i rätt riktning. Man förslår också en lagöversyn så att miljöbrott oftare kan beivras. På sidan 36 exemplifieras behovet av att det nya EU-direktivet om att sortera byggavfall från augusti 2020 saknar sanktioner för den som vägrar sortera ut de fraktioner som direktivet nämner.

Finansiellt stöd kommer att behövas, vad händer med förtida 
avskrivning?
På sidan 38 diskuteras innovationer och cirkulära affärsmodeller. Rapporten konstaterar ”Att fortsätta i en linjär ekonomi men med högre grad av återbruk och återanvändning är inte detsamma som att ställa om.” Kommentaren känns som en förlängning av det som ofta kommer till uttryck i den allmänna debatten: ”Ja, jag källsorterar, så jag bryr mig om miljön….” . Man nämner specifikt SME-företagens behov av stöd, eftersom de själva ofta inte har resurser att forma det nya. På sidan 39 föreslår man att regioner och kommuner får möjlighet att stödja företag inom det man kallar ett ”cirkulärt lyft”. På sidan 40 nämner man behovet av finansiella stöd eftersom uppskalning ofta innebär extra kostnader. Helt korrekt nämner man det glapp som finns när det gäller riskkapital:
” Kapitalbehoven är ofta för stora för de statliga bidragen, för små för de offentliga investeringsbankerna och de institutionella investerarna, och för nya och okända för affärsbankerna. Det privata riskvilliga kapitalet når inte heller fram.”

Nya företag eller de befintliga?
Det kan noteras att rapporten inte berör frågan om det är nya företag som ska stå för förnyelsen, eller om det är de befintliga som ska ställa om sin verksamhet. Man nämner heller ingenting om förtida avveckling av produktionsresurser eller maskiner, som eventuellt inte fungerar i den cirkulära affärsmodellen. Vem ska ta kostnaden för att i förtid bokföra en maskin som avskriven, trots ett kvarvarande restvärde i bokföringen? Inte heller nämns behovet av att utbilda långivare och banker.

Mätbehov – men vad?
På sidan 41 föreslår man ökade resurser till forskningsfinansiering av demonstratorer för mätning av cirkulär ekonomi. Kanske är det bra, men jag får känslan av att det först kan vara bra att klarlägga vad som ska mätas, i vilket syfte och i relation till vad, och för att säkerställa vilken utveckling? Det är bra att mäta, men hur vet vi att vi mäter rätt parametrar och vad menas med rätt?

Sverige kan gå före
Sverige kan gå före, menar rapporten, inte minst genom att vi har ett kommande EU-ordförandeskap och en möjlighet att koppla ihop cirkulär ekonomi med klimatåtaganden och ett starkt socialt ansvarstagande. Man pekar på den biobaserade exportindustrin som en nyckelbransch i sammanhanget för att öka exporten. Troligen menar man biologisk råvara som alternativ till fossilbaserad. På sidan 44 nämner man områden där Sverige kan gå före i samarbetet inom EU. Det första man nämner är att driva på att EU antar en norm för hur mycket returplast som ska finnas i plastflaskor. Det andra man nämner är en sanktionsavgift för import av produkter som innehåller i EU förbjudna kemikalier. Problemet är den ökande andelen privatimport genom e-handel. Sverige bör verka för ett utökat producentansvar för vatten, anser Delegationen.

Börja i rätt ände
I relation till EU hade det varit lämpligt att lyfta behovet av samordning och samarbete, istället för att peka på ett par viktiga delfrågor. (Det är som att börja en städinstruktion med ”Dammsug i hörnen, där det samlas damm” istället för ”Ta fram dammsugaren och kolla att påsen inte är full”).

Rita upp kartan
För det fortsatta arbetet vill Delegationen förstärka kansliet med kompetens inom SME och konsumtion. På sidan 48 föreslår man även en ”Kickstart Cirkulär ekonomi” som hjälp till SME-företag. Man ser också en roll som nav för nätverk för kommuner som vill arbeta med Cirkulär Ekonomi (CE). Men innan SME-företag och kommuner tar tag i Cirkulär Ekonomi borde det finnas en heltäckande beskrivning av vad Cirkulär Ekonomi innebär, hur Delegationen och regeringen ser på CE som en konkret omställningskraft, vem som förväntas göra vad och hur tidsplanen ser ut just nu. Det är svårt att orientera sig när Delegationen själva valt att bara fokusera på delar av det som CE kan innebära.

Nederländerna och KOMET-försök
På sidan 52 lyfter man en idé från Nederländerna om en ”Green Deal”. Det är egentligen den enda gången man nämner något initiativ från utlandet. I ett annat avsnitt beskrivs hur Kommittén för teknologisk innovation och etik (KOMET) har föreslagit en metodik för att stimulera framkomsten av nya lösningar. I korthet handlar det om att främja försök som utvecklingsmetod. Kanske har någon insett att det budgetstyrda arbetet i offentlig verksamhet begränsar möjligheterna att göra det oplanerade. En liten ljusglimt i det stora komplexet.

Länktips: Delegationens årsrapport här

Mina generella invändningar mot rapporten (del A) här

Cirkulär Ekonomi: Delegationens årsrapport (delA)

Delegationen för Cirkulär Ekonomi har nyligen släppt sin årsrapport. Den är ett fall framåt, jämfört med vad Delegationen tidigare har presenterat. Men det räcker inte. Sverige kan bättre. Ska Cirkulär Ekonomi bli en game-changer för resursfrågan, för högre kvalitet på produkter, för minskade utsläpp, för färre transporter, för fortsatt välfärdsutveckling och för att samtidigt bidra till en mer rättvis global välfärdsfördelning måste ansatsen bli vassare.

Samarbete och de vita fläckarna
Sverige kan inte ensamt driva fram den cirkulära ekonomin så att den på allvar kan ersätta den rådande linjära motsvarigheten, vars negativa konsekvenser blir allt mer uppenbara. Vi behöver samarbeta med våra nordiska grannar, med föregångarländer inom EU och själva bli bra på att både skapa, driva och beskriva processerna samtidigt som vi håller noga koll på vad som återstår att göra och vem som förväntas göra det som riskerar att inte blir gjort. Att tydligt ringa in dessa vita fläckar är avgörande för att omställningens – ännu inte föreliggande – helhetsstrategier och heltäckande handlingsplaner ska kunna bli framgångsrika.

Ska linjär och cirkulär ekonomi växa sida vid sida?
Min tidigare kritik av vad som saknas i Delegationens omställningsarbete kvarstår till stora delar fortfarande. Ännu har man inte satt ner foten kring vad som egentligen avses med cirkulär ekonomi. De definitioner och avgränsningar som skulle kunna vägleda andra aktörer saknas.  Det är fortfarande oklart varför man inte preciserar om den cirkulära ekonomin ska samexistera med den linjära, eller inte, och hur länge både den linjära och den cirkulära ekonomin förväntas fungera sida vid sida. Man har inte inkluderat någon tidsaspekt eller tänkt ambition på hur snabbt omställningen ska ske, inte heller vem som har vilken roll i omställningen eller vilka motkrafterna till omställning kan vara och hur starka dessa är.

Cirkulär ekonomi utan ekonomi?
Det saknas i årsrapporten ett tydligt ekonomiavsnitt, som skulle kunna reda ut begreppen. Det handlar om hur dagens gratisarbete runt avfallet ska bytas ut mot ett kostnadskrävande transport-, sorterings- och renoveringsarbete, dvs up-cycling, hur den ekonomiska dynamiken kan se ut mellan olika intressenter, dvs för vem som ett ekonomiskt spelrum uppstår. Det handlar också om vilket nytänkande banker och kreditinstitut behöver ta till sig och utveckla, hur ägandet och bokföring påverkas, hur ekonomiska kalkyler för samhällsekonomin, företagens ekonomi respektive en typisk privatekonomi samspelar, prioriteras och påverkas tillsammans och var för sig. På ett par ställen i rapporten nämns momsfrågan, men inte ur ett generellt cirkulärt eller ett EU-perspektiv. Man nämner momssatser som incitament, men det förs inget resonemang om behovet av två parallella momssystem, som aktörer kan välja att ingå i beroende på om transaktionen ingår i en linjär avfallsekonomi eller i en cirkulär resursekonomi.

”Spotify för allt”
Ansvarsfrågor, försäkringsfrågor, kvalitetssäkring och legala frågor tas bara upp fragmentariskt utifrån enstaka exempel, men inte som de generella frågeställningar de är. Man snuddar vid idén om att förbjuda försäljning – dock utan att nämna denna idé i klartext – i ett avsnitt på sidan 30 i rapporten, där man vill se en utredning om ett fullt ekonomiskt och miljömässigt producentansvar. Man tar inte chansen att bjuda in någon bransch att bli föregångare på principen om ”Spotify för allt”, dvs att det som säljs är nyttjandet, inte ägandet. Det hade kunnat gå fortare om en viss bransch blir ”försöksbransch” för att testa idén om att undvika/förbjuda produktförsäljning för att istället erbjuda flexiblare abonnemangstjänster. Mitt intryck är att delar av industrin är redo att ta det steget, eftersom det ger fördelar för kvalitet, livslängd, kontroll över produktstatus, kundtrogenhet, miljöfördelar och stora fördelar för nyttjaren. IKEA har t.ex. aviserat att man tänker vara cirkulära till år 2030. Ska industrin göra det som våra myndigheter inte ens förmår att formulera?

Varför så få utländska exempel?
Av utländska exempel och föregångarna nämns egentligen bara Nederländerna, trots att t.ex. Finland har hållit på under längre tid med sitt utvecklingsarbete för Cirkulär Ekonomi.

Delningsekonomi och ägande?
Delningsekonomin nämns inte och därmed heller inte gränsdragningsfrågorna kring vad som ska vara skattebefriat eller inte, respektive hur framväxten av delningsekonomin kan stödja den cirkulära ekonomin och vice versa. Man för heller inget resonemang kring hur ägandet som princip påverkas av den cirkulära ekonomin och vilka konsekvenser detta får på juridikens område.

Expertgrupper visar på stuprörstänket
De expertgrupper man knutit till sig representerar olika branscher och dessa gruppers förslag blir tyvärr till viss del exempel på särintressen. Oemotsagt får t.ex. de kommunala VA-verken föreslå återföring av avloppsslammets fosfor och kväve utan att nackdelarna med denna hantering nämns, t.ex. kontamineringen med tungmetaller. Rapporten säger t.o.m. i klartext att ingen sammanvägning har skett mellan expertgruppernas förslag. (På sidan 8 står: I Delegationens överläggningar ingår systemperspektivet, men Delegationen har inte gjort en metaanalys av hur väl förslagen samspelar. Det ingår inte i uppdraget). Stuprören dominerar.

Tillsammans är vi starkare och snabbare
Om jag hade fått välja hade jag prioriterat att samköra utvecklingsarbetet med åtminstone de nordiska länderna, Nederländerna och Storbritannien för att synkronisera förslag, skatter och andra principer. Detta eftersom samordningen bara blir mer komplicerad när den ska genomföras när varje land redan har sina lösningar igång. Det blir bara dyrare och mer omständligt, inte minst när det gäller lagstiftningen. Vidare hade jag varit noga med att, tillsammans med andra länder, sätta en grundstruktur för definitioner, konsekvenser och vilka delområden som behöver fortsatt analys. Detta framför allt mot bakgrund av hur en sund balans ska uppnås mellan företagsnytta, individnytta, samhällsnytta och framtidsnytta. Sveriges ekonomi är sammanflätad med omvärlden och vi kan inte uppfinna ett alldeles eget hjul och hoppas på det bästa. Vårt hjul måste snurra tillsammans med de övriga och göra maximal nytta på kort tid. Det finns inte tid att göra mängder med omtag för att ”det inte ingick i uppdraget….”. Det behövs en checklista för allt som ännu inte är klarlagt och påbörjat.

Betyget för denna årsrapport blir knappt godkänt.

Länktips: Delegationens årsrapport här

Min sammanfattning av årsrapporten (del B) här

Cirkulär ekonomi: Ny logik och nya jobb

Nu finns ett förslag om att införa pant på elektronikprodukter. (Länk till utredningen längst ner). Tanken kan kännas rimlig. Vi behöver få tillbaka produkter, komponenter och material som kan återanvändas i olika form. Om målet är en helcirkulär ekonomi, där avfall i princip har eliminerats, behöver vi tänka hela vägen.

Ansvarsfrågan först
Viktigast är att vi steg för steg flyttar ansvaret för produkter till tillverkaren. det är tillverkaren som vet vad som ingår i produkten, hur den har tagits fram och vilka delar som har ett fortsatt stort värde. Det är ett generellt feltänk att det är en oinsatt konsument som ska avgöra hur produkten bäst får ett fortsatt liv.

”Spotify för allt” är en bra metafor för det nya
När tillverkaren är ansvarig för de produkter som sätts på marknaden kommer det bli ekonomiskt fördelaktigt att säkra en lång livs livslängd, en utbytbarhet, fjärrstyrd diagnos och statusövervakning. Genom att ta betalt för driftstimmar och eller kalendertid, blir det fördelaktigt för tillverkare att nå nöjda kunder, där det sällan uppstår problem och där kunden känner stor tillit till kvalitet och support baserat på vilket slags avtal som ingåtts.

Vad är värde, och vems värde talar vi om?
Vägen till ett helcirkulärt system går via ett antal dellösningar. Först och främst handlar det som sagt om ägandet, som måste kvarstå hos tillverkaren för att ekonomin ska baseras på nyttjande, funktionalitet och kvalitet snarare än volym och pris. För det andra behöver de cirkulära looparna kring produkter kopplas till en kedja av olika värderingar, där produktens möjliga värde optimalt tas till vara. Innan material blir råvara är det rimligt att komponenter och delprodukter används som reservdelar. Och innan dess är det rimligt att produkten i sin helhet bedöms ur ett ”second-life”-perspektiv. Ett fordonsbatteri kan användas för långtidslagring av el, där prestanda inte är lika viktiga som vid originalanvändandet, för att ta ett exempel.

Vi måste inse vilka luckor som finns i systemet
Detta kan låta logiskt, men strider mot den logik som gällt för företagens beslutsprocesser under den linjära ekonomins tidevarv. Istället för suboptimering enbart utifrån företagsekonomiska hänsyn (= maximal vinst för företaget), måste den cirkulära ekonomin väga samman nyttan för både samhället, framtiden, företaget och den berörda individen. Detta blir svårt, eftersom så mycket i dagens ekonomi är inriktat på maximal företagsnytta.
Diskussionen måste föras på flera plan hur vi ska åstadkomma en ny ekonomisk logik, där resurser ersätter avfallsbegreppet och där kostnader måste fördelas på ett annat sätt än idag, inte minst när det gäller det arbete som idag inte ersätts alls: Att ta hand om, värdera, reparera, iordningställa, fräscha upp och återsälja produkter, inklusive alla de mellansteg och transporter, förvaringsbehov och handhavande som uppstår i denna kedja.

Nya företag, nya jobb, nytt sätt att se på kostnader
Pant kan vara en dellösning för att synliggöra ett restvärde hos en produkt, men det är lite grand som att hävda att en klocka med tim- och minutvisare räcker, när det faktiskt också handlar om att tiden klockan visar ska stämma. Det gäller att tänka hela vägen och inse att det kommer att finnas helt nya jobb och nya verksamheter som fyller luckorna mellan de olika stegen. Och att vi måste börja se på ekonomins intäkts- och kostnadssidor på ett nytt, transparent sätt. Det gamla sätter duger inte.

Länktips: Utredningen om pantsystem på framför allt mobiltelefoner, som enligt utredarens sammanfattning på sidan 283 hänger samman med en mängd svårigheter och först borde stämmas av med EU, läs här:
http://www.sou.gov.se/wp-content/uploads/2021/04/SOU-2021_26_webb_vers3.pdf

Cirkulär ekonomi: Detta vill man i Finland

Cirkulär ekonomi har en viktig delfunktion i samhällets transformation till hållbarhet, minskad klimatpåverkan och en mer rättvis fördelning av välfärden. Nyligen har jag skrivit om bl.a. den svenska strategin och handlingsplanen. (Länkar längst ner). Finland ligger lite före Sverige på flera sätt och det märks i det programdokument som nyligen presenterades. I Finland har man tydligare valt att lyfta andra aspekter av cirkulär ekonomi och att betona behovet av utbildning och livslångt lärande. Här några iakttagelser.

Ansats till något mer genomgripande
I jämförelse med den svenska handlingsplanen har det finländska programmet ett bredare anslag och nämner relativt lite om materialflödesdelen, som dominerar i den svenska planen. I Finland ser man på Cirkulär ekonomi (CE) på ett lite mer genomgripande sätt. På sidan 19 beskrivs vad CE kan innebära för samhällsekonomin:
”Cirkulär ekonomi förnyar traditionella branscher och skapar ny affärsverksamhet vid sidan av våra nuvarande ekonomiska fundament när det gäller till exempel trafik som en tjänst eller återanvändning av material. Cirkulär ekonomi bör ses både som ett eget affärsområde och som en sektors-övergripande möjlighet att förbättra konkurrenskraften och produktiviteten. På detta sätt kan cirkulär ekonomi utnyttjas som en ny grund för vår ekonomi, stärka de nuvarande fundamenten för vår ekonomi och vid sidan av dem även skapa ny affärsverksamhet.”
En förklaring till att fler aspekter av CE finns med i Finland kan vara att det deltog över 30 experter och nyckelpersoner i projekt- och arbetsgrupper, där flera olika institutioner, myndigheter och organ var representerade.

En ny ekonomi i ett nytt system eller inom ramen för den gamla?
På sidan 22 nämns två olika synsätt som kom till uttryck i arbetet, och som uppenbarligen finns kvar i slutdokumentet eftersom det till stor del är en politisk fråga vilket synsätt som ska ha företräde. Å ena sidan ser man CE som en slags metodutveckling inom ramen för dagens system. Å andra sidan finns synsättet att CE i realiteten radikalt ändrar hur vi ser på tillväxt, välfärd och sociala indikatorer kopplade till ekonomi. Programmet tar inte ställning i detta vägval, men slutintrycket är ändå att marknadsekonomin i princip är tänkt att fortsätta som vanligt. Annars hade något avsnitt handlat om kopplingen mellan ägande, ansvar och vinstdelning som en konsekvens av en transparent och samarbetsinriktad ekonomi. Dessa aspekter nämns inte.

Definition utan att gå hela vägen
På sidan 27 försöker man formulera en definition av CE, och lyckas egentligen bara delvis. Så här står det:
”Inom den cirkulära ekonomin utnyttjas materialen effektivt och hållbart och de hålls i omlopp länge och säkert. Delning, hyrning, reparation och återvinning av produkter är också vanligt. Tjänstefiering är en del av den cirkulära ekonomin. Cirkulär ekonomi är ett nytt ekonomiskt verksamhetssätt som producerar ekonomisk välfärd inom gränserna för jordens bärkraft. Inom cirkulär ekonomi utnyttjas digitaliseringen effektivt och förnyas samhällets strukturer och verksamhetsmodeller. Cirkulär ekonomi är ett sätt att minska användningen av naturresurser”.
Kanske blir det så här när författarna inte vågar släppa taget om den linjära ekonomins logik. Man går inte hela vägen och beskriver hur CE gör att konkurrens ersätts av samarbete, där transparens ersätter patent-tänkande eller det faktum att det i det gamla systemet är så att ekonomisk vinst till ägarna är en överordnad och självklar, men i praktiken ohållbar, princip. Man nämner heller inte behovet av avvägning mellan företagsnytta och samhällsnytta, som måste prägla den nya, hållbara, ekonomin.

Försiktig formulering om företagens affärsmodeller
På sidan 29 skriver man lite försiktigt:
”Ägarförhållandena för nyttigheter och råvaror, företagens sätt att skapa inkomster samt arbetsfördelningen mellan olika aktörer i värdekedjan (producent, distributör, säljare, användare osv.) kan alla förändras jämfört med den nuvarande linjära eller rätlinjiga produktionskedjan”.
Man hade kunnat skriva tydligare att ägandet av en produkt i stor utsträckning kan/bör/måste kvarstå hos tillverkaren. Men det skriver man inte. Man nämner dock att det har varit billigt för tillverkare att utan kostnad belasta miljön med utsläpp. Det har inte funnits en prislapp på miljön. Och ur det perspektivet behövs nya föregångare och nya företag. Men det står inte i klartext hur de gamla företagen ska tillåtas att finnas kvar, konkurreras ut eller förmås att byta affärsmodell.

Både hållbart och icke hållbart?
Här och där i programtexten flyter CE ihop med hållbarheten och det blir lite oklart om CE är en del av hållbar utveckling eller omvänt, liksom om den linjära ekonomin ska finnas kvar vid sidan av den cirkulära och i så fall under vilka premisser. I så fall utgår man ifrån att både hållbar och icke hållbar ekonomi och samhällsutveckling ska samexistera. Man ägnar i alla fall ett par sidor åt att relatera programmet till Agenda 2030, något som naturligtvis är bra. På sidan 39-40 pekar man på lagstiftningsproblem, där den traditionella produktionen styrts upp till att t.ex. handla om säkra produkter, inte att säkra värdekedjor. Den gamla ekonomins avfall är ju den nya ekonomins resurs och det är det man försöker belysa i texten, och vad det har för konsekvenser på avfallslagstiftningen. Påfallande sällan nämns hur CE bidrar till långsammare produktionstakt och högre kvalitet, något som alla i praktiken vinner på. Man nämner inte alls behovet av en ny moms på EU-nivå, en moms som följer en produkt i de cirkulära faserna.

IT-utvecklingen ser man aningen ensidigt
Den del av programmet som handlar om IT-utvecklingen och data-hantering känns väldigt positivt inriktad. Man pekar inte på de problem som kan finnas när data blir åtkomliga på ett integritetskränkande sätt, eller hur ägandet av och tillgången till data kan påverka samhället. Istället talas det mycket om statens ansvar att bygga upp infrastruktur för de datamängder och de energikrävande datahallar som kan komma att behövas. Internet of Things nämns i ett annat avsnitt som en möjlighet. På sid 56 talas odelat positivt om datadelningens fördelar, men inte vilka risker det kan finnas inbyggt i denna utveckling. Immateriella tillgångars värde bortser man ifrån och tror att delning bara uppstår….

Några luckor i beskrivningen
På sid 62 kommer man in på tjänstefieringens fördelar och nämner några av de uppenbara, men man glömmer t.ex. faktiskt bort kvalitetshöjande faktorer som hur abonnemang av möbler kan innebära byte av möbelklädsel eller att halvårsvis byta tavlor på väggen… I avsnittet om skötsel skriver man att kostnaden kan bli lägre när produkter har hög kvalitet, men man nämner inte ansvarsfrågorna, vad som händer vid vanskötsel och liknande. Man nämner att banker kan ha svårt att rätt värdera affärsuppläggen, men man glömmer bort att nämna att stadiga, månatliga intäkter är väldigt intressanta faktorer för banker som vill kunna se långt in i framtiden för att göra rätt riskbedömning.

Mycket bra att man poängterar utbildningsbehovet starkt
Utbildningsbehovet är stort, slår man fast. På sid 66 står det:
”En akut utmaning inom den cirkulära ekonomin är bristen på experter. För att lösa den be­hövs en systemisk förändring i hela samhället. Å ena sidan behövs en förändring i hela ut­bildningssystemet och på arbetsplatserna och å andra sidan snabba specialåtgärder inom de branscher som är viktigast med tanke på den cirkulära ekonomin, såsom teknik, energi, kemiindustri och företagsekonomi.”
De missar i detta sammanhang att nämna behovet av utbildade inköpare, som är helt avgörande för att erbjudanden inom CE ska komma ifråga. Utan väl informerade och kunniga, kanske modiga, inköpare kommer inte mycket att hända i det offentliga, som alltid har en nyckelroll för nya företag som behöver hitta sin marknad. Men man skriver ambitiöst på sidan 67 att all personal inom näringslivet ska utbildas (!). När det gäller det obligatoriska utbildningssystemet inser man att någon annan utbildning kommer att behöva utgå. Det måste bli en omprioritering, eller mer sammanfattande utbildningar i något annat.

Något om intressekonflikter berörs
Något av de intressekonflikter som finns kommer upp till ytan på sidan 72, där man nämner att CE kan användas för att prioritera minskade CO2-utsläpp, för att reducera materialåtgången eller för att skapa nya jobb och att det offentliga behöver vara tydligt i relation till företagen vad man egentligen siktar på.

Bygg- och fastighetssektorn är stor i Finland
Bygg- och fastighetssektorn har mycket att vinna på att adaptera CE, säger rapporten. Sektorn står för 15 procent av den finländska BNP:n och produktiviteten har inte ökat i det finländska byggandet på 40 år. Bland åtgärderna nämns digitalisering, bättre upphandling, att utnyttja tomma lokaler och att stärka branschen med incitament. Som stor skogbruksnation har Finland naturliga förutsättningar att ta tillvara värdekedjorna på ett unikt sätt.

Sammanhang inom och utom landet
Det talas i programmet mycket om ”ekosystem” för CE, sammanhang där nya och gamla verksamheter kan ha nytta av varandra och stärka varandra. Industriell symbios nämns, liksom några spirande projekt i olika delar av Finland. Programmet ägnar också mycket text åt internationella kopplingar och värdet av att Finland går i täten för arbetet med CE.

Det gapar stora hål 
Ska programmet sammanfattas så är det betydligt mer genomarbetat än den svenska handlingsplanen. Men i det finländska programmet gapar också stora hål, som man troligen avsiktligt har låtit bli att beröra. Det handlar t.ex. om synen på ekonomiskt utfall. Vem ska tjäna på den nya ekonomin, vem ska förlora och hur ser motkrafterna ut? Vem är det som inte vill att cirkulär ekonomi utvecklas, alternativt vilka aktörer vill ha förtur när det gäller definitionen av vad som avses, hur avfallslagstiftningen ska ändras osv?

Ingen beskriver Cirkulär ekonomi som game changer
I Sverige har de stora aktörerna på returflöden av papper och plast ett stort inflytande. Nya affärsmodeller, konsekvenserna och förutsättningarna för dessa nämns mycket sparsamt i den svenska handlingsplanen, men får större utrymme i det finländska programmet. Inget av dokumenten når hela vägen och lyckas placera in cirkulär ekonomi som den game changer den har förutsättningar att bli.


Länktips:
113 sidor på svenska – Det finska programmet för cirkulär ekonomi från januari 2021 här

Ett par av mina tidigare bloggtexter finns bl.a.
här

och här

Koppla ihop processerna för Cirkulär Ekonomi!

Det händer saker hela tiden. Bara den här februariveckan är det en handfull möten och presentationer som har med cirkulär ekonomi att göra. Cirkulära Göteborg presenterade den 23 februari en förstudie som kretsade kring form och innehåll för cirkulär ekonomi med Göteborg som utgångspunkt och år 2030 i sikte. Man har undersökt hur Göteborg skulle kunna ta sig an frågan på ett genomarbetat sätt. Glasgow, Amsterdam och Umeå och flera andra städer nämndes i sammanhanget. Tyvärr kommer man inte riktigt i mål. Jag återkommer nedan till några brister, som jag tror är avgörande att komma till rätta med.

Klimat 2030 och Science Park Borås
Den 24 februari rapporterades projektet ”Kvarterets konsumtion 2030”, som administrerats inom ramen för Kraftsamlingen Klimat 2030 och av Science Park Borås. (Länk se nedan). Med konkreta exempel på hur den cirkulära ekonomin kan ta form presenterades fyra koncept kring cirkulär ekonomi som relativt lätt skulle kunna ta form. Med annorlunda format bl.a. i form av rollspel illustrerades konkret cirkulär ekonomi med fyra koncept av projektgruppen.

Systembild Kvarterets konsumtion 2030

(Tack till illustratören Susanne Flodin och Borås Science Park)

Tydliga skillnader
När Cirkulära Göteborg utgår från den nationella strategin för cirkulär ekonomi och från stadens rådighet över olika delområden, kännetecknas Kvarterets konsumtion 2030 av ett mer innovativt gräsrotstänkande. I Borås visualiseras den möjliga nya vardagen för boende, cirkulenter och medborgarnätverk, medan Göteborg på ett förståeligt sätt utgår från sitt centrala uppdrag. Det blir dock väldigt tydligt att båda processerna, både den i Borås och den i Göteborg, vinner på att synkronisera sig med varandra för att hitta beröringspunkter och för att frågetecken ska kunna bli utropstecken.

Två delar: kommunen och samhället
I Göteborgspresentationen saknas en tydlig uppdelning mellan kommunen och samhället, när det gäller vem som äger vilken fråga och hur samverkan ska initieras. Borås-rapporten hade också kunnat dra viktiga slutsatser ur Göteborgsprocessen, för att förstå hur en kommun på bästa sätt kan stödja initiativ som kommer från butiker, fastighetsägare eller medborgare. Kopplingen mellan kommunens planering och beslutsdomäner och de redovisade koncepten hade på så sätt blivit tydligare.

Speglingen ger mervärden
Göteborg kan till exempel koppla sina olika vägval och målsättningar till några av Borås-processens koncept. Och omvänt – materialet från Göteborg hade kunnat illustrera i Borås-koncepten hur en kommun kan knyta an till det som tar form i ett boende, en galleria eller i en stadsdel. Samhällets resurser behövs för att stärka utvecklingen. Men initiativet till förändring kan inte planeras fram. Båda processerna skulle ha stor glädje av ett konkret utbyte.

Göteborgs rapport saknar en del
I Göteborgs rapport saknas en definition av cirkulär ekonomi och det saknas en checklista med alla de frågor som behöver lösas, av andra aktörer eller tillsammans med andra aktörer. Borås-rapporten hade på det sättet kunnat illustrera fastighetsägares och affärsidkares roller, liksom hur engagemang och en lokal anda kan utgöra en stödjepunkt för en förändringsprocess. Komplexiteten i cirkulär ekonomi hade blivit tydligare, konfliktlinjer och intressekonflikter hade synts på ett tydligare sätt. En tidslinje hade också kunnat växa fram, där insikten om hur förändringsprocesser tar tid hade kunnat flätas in och bidra till konkretiseringen. Inte för allt hade täckts in, men det gränsöverskridande hade illustrerats. Både i Göteborgs och i Borås redovisning saknas en utvikning kring hållbar ekonomi, lönsamhet, vinstdelning, risktagande och finansiering, samt hur samverkan och transparens står i motsats till konkurrens.

Upphandlingens roll
I båda processerna hade man tydligt kunnat peka på kommunens unika roll som inköpare och upphandlare för att illustrera en viktig hävstång i förändringsarbetet. Kommunen kan t.ex. efterfråga tjänster istället för produkter. Och ett lokalt initiativ kan bygga sin planering på en trygg beställare som kommunen, där långsiktighet och förutsägbarhet blir viktiga komponenter. Särskilt när en ny marknad ska etableras är det viktigt med ett antal stabila kundrelationer. Den nya ekonomin kommer inte att klara att växa fram helt på egen hand. Samverkan behövs.

En ny samverkansplattform – kanske med hjälp av Urban Futures?
Min slutsats blir att det behövs en samverkansplattform för det strukturella arbetet, där spelplanen för det fortsatta arbetet definieras, där olika aktörer kan känna och ha delaktighet och där de gemensamma ambitionerna och även skiljelinjerna preciseras, liksom vad staten och EU behöver lösa.
En mycket konkret idé skulle kunna vara att organisera en förstudie med hjälp av Urban Futures, så att forskningen blir en naturlig del av ett sådant upplägg. Just för att rollerna och gränserna mellan olika aktörer är oklara, är det klokt att göra en genomlysning på ett generellt plan, där alla aktörer kan medverka och där slutsatserna inte färgas av det egna uppdraget. Ur ett sådant förstudiearbete kan en mer operativ samverkansplattform växa fram, där olika samhällsaktörer får ta plats och bära sitt delansvar och tillföra sina mervärden i processen.

Länktips: Cirkulära Göteborg rapporten här

Kvarterets Konsumtion 2030 rapport här

Västra Götalandsregionen och https://klimat2030.se/.

Science Park Borås

Cirkulär ekonomi: Vad tycker Svenskt Näringsliv?

”Breaking circular economy barriers” är titeln på en rapport från fil dr Jonas Grafström, som är verksam på Ratio, ett forskningsinstitut som står Svenskt Näringsliv nära. (Länk till rapporten, se nedan). På 15 tätskrivna sidor redogör Grafström (tillsammans med forskningsassistent Siri Aasma) för tidigare forskning, sin metod, sitt resultat och sina slutsatser. Rapporten belyser en mängd hinder som gör att cirkulär ekonomi inte utvecklas och systematiserar dem i fyra kategorier: tekniska, marknadsmässiga, institutionella och kulturella hinder. Några av mina iakttagelser, intryck och omdömen följer här.

Illustration ur rapporten
där de fyra kategorierna är färgmarkerade

Bra definition
Låt mig börja med något positivt. Bland alla forskningskällor och referenser hittar jag ett intressant försök till definition av cirkulär ekonomi på sidan 2. ”The circular economy is an economic system that represents a change of paradigm in the way that human society is interrelated with nature and aims to prevent the depletion of resources, close energy and material loops, and facilitate sustainable devolopment through its implementation at the micro (enterprises and consumers), meso (economic agents integrated in symbiosis) and macro (city, regions and governments) levels. Attaining this circular model requires cyclical and regenerative environmental innovations in the way society legislates, produces and consumes.” (Prieto-Sandoval, Jaca and Ormazabal, 2018).

Samma sak på svenska
Notera nyckelorden ovan: paradigmskifte, samspelande med naturen, syftar till att förhindra uttömmande av resurser, att sluta energi- och materialloopar, underlätta hållbar utveckling på tre nivåer: micro, meso och macro. Samhällets lagstiftning, produktion och konsumtion förändras genom cykliska, regenerativa innovationer.
Det är inte osthyvelsmetoder, putsande på ytan eller detaljjusteringar av den traditionella ekonomin som definitionen handlar om. Paradigmskifte är faktiskt lite mer än så. Desto sorgligare att rapporten inte bygger vidare på denna definition, som hade kunnat leda till nytänkande och andra sätt att spränga barriärerna.

Något av det som saknas
Ingenstans hittar jag resonemang kring värdegenerering, dvs hur produkters och materials värde ska tas till vara och regenereras, kvalitetssäkras och utgöra kärnan i de cirkulära flödena. Jag hittar heller ingenting om dynamiken som hela marknadsekonomin bygger på: hur vinst och förlust fördelas mellan olika parter och behöver fördelas på ett annat sätt i den cirkulära ekonomin. Här finns heller ingenting om drivkrafter och incitament för paradigmskiftet eller ens något om balansen mellan särintresse (t.ex. företag) och allmänintresse (t.ex. miljöbelastning, resursåtgång, nedskräpning, utsläpp, rättvisa, framtidssäkring). Den grundläggande frågan om hur konkurrensekonomin ska ersättas av en samarbetsekonomi berörs inte heller.

Nyttjande istället för ägande
Många av marknadsresonemangen i rapporten utgår från att den linjära ekonomins logik ska kvarstå i den cirkulära ekonomin. Ägandet, t.ex., ska finnas kvar eftersom ägandet är så centralt för ”marknaden” och för en stabil efterfrågan. På sidan fyra diskuteras även vinstbegreppet och sjuttio år gamla teser om vinstens betydelse för efterfrågan och utfall. Att nyttjandet kan vara en väl så intressant och nödvändig drivkraft för ekonomin som ägandet nämns inte.

Ett snävt materialperspektiv
På sidan sex tar rapporten upp jungfruligt material i relation till återvunnet och slår fast att det återvunna materialet är beroende av tidigare konsumtionsmönster, något som skapar osäkerhet kring priser och en ovilja i att investera i marknader för återvunnet material. Detta leder i sin tur till, skriver man, att andelen återvunnet material på olika marknader fortsätter att vara liten. Avsaknaden av returlogistik, forskning och utveckling och rätt infrastruktur nämns också som hinder. Avfallet saknar många gånger ett värde. Här hade ett avsnitt om värdesäkring av produkter i den återkommande livscykeln kunnat passa in. Men det saknas.

CocaCola-exemplet
På sidan nio nämns CocaCola som ett exempel. Företaget har minskat aluminiumburkens vikt från 85 gram till dagens cirka 15 gram. När burken dessutom har en pant inkluderad i priset finns förutsättningar att återvinna materialet. Rapporten hade kunnat föreslå att tillverkaren (CocaCola i detta fall) åläggs att redovisa andelen återvunnen aluminium i sin produktion. Vill man öka andelen återcirkulerat material finns en möjlighet för myndigheter att med regler och avgifter styra utvecklingen så att företagen maximerar de cirkulära flödena.

Snävt perspektiv
Hur ska företagen byta teknologi? På sidan nio återges, med en referens till Arthur 1989, att valet av tekniklösning blir självförstärkande, vilket innebär att företag förväntas att vara kvar i det befintliga tekniska ramverk de verkar inom. Det tycks som om hela rapporten utgår från att det är de befintliga företagen som ska transformera sig till cirkulär ekonomi. När en stor del av lösningen rimligen kommer återfinnas i nya företags affärsidéer. Det var inte produktionen av transistorapparater från Luxor-fabriken i Motala som gav oss Spotify. Cirkulär ekonomi handlar bara till en mindre del om att skruva på de befintliga flödena. Den handlar desto mer om att förlänga livslängden och höja kvaliteten på producerade varor, om att minimera behovet av jungfruliga råvaror, onödig energianvändning och att minska överskottet i form av sopor.

Ett märkligt sätt att se på cirkulär ekonomi
På sidan tio drar rapporten slutsatsen att det inte finns någon anledning att tro att cirkulär ekonomi inte skulle följa samma samma regler som den linjära ekonomin. ”Det kommer finnas äganderätt, lagar och prismässiga indikationer som vägleder ekonomin. Om något saknas kommer en svagare cirkulär ekonomi formas än som vore möjligt”. Detta kan inte stämma. Ett paradigmskifte ryms inte inom den befintliga ekonomin. Den cirkulära ekonomin är inte en del av den linjära ekonomin.

Vad tycker Ratio och Svenskt Näringsliv att cirkulär ekonomi ska lösa?
På en mer principiell nivå är det faktiskt viktigt att sortera och prioritera vilka av dagens problem som cirkulär ekonomi ska lösa. Rapporten ger inga tydliga signaler om vad författarna, Ratio eller Svenskt Näringsliv anser. Möjligen går det att utläsa att man tycker att cirkulär ekonomi är svår att åstadkomma.

Saknades
Summa summarum – hur värdekedjan ska se ut när produkter får längre livslängd, hur samarbetsekonomin ska formas och ersätta konkurrensekonomin samt att cirkulär ekonomi bygger på nyttjande istället för ägande är kanske det viktigaste av det som helt saknas i rapporten. Ingenstans beskrivs exempelvis industriell symbios, som är ett bra exempel på företagssamverkan i syfte att ta vara på resurser i nya värdekedjor.
För att inte nämna behovet av transparens, tillit och helt nya sätt att dela vinst och kostnader när den cirkulära ekonomin tar plats. Hur det offentliga skulle kunna gå före i förändringsarbetet beskrivs inte heller. Eftersom offentlig upphandling upplevs som ett hinder i många sammanhang, är just den delen extra intressant.

Länktips:
Breaking circular economy barriers : här

Cirkulär ekonomi: Fördjupning kring batterier – ett förslag

Istället för att enbart klaga på regeringens handlingsplan för Cirkulär Ekonomi gör jag här ett försök att fördjupa en liten del så som den hade kunnat bli adderad till handlingsplanen. (Tidigare kommentarer och analyser av handlingsplanen: se länkar nedan).

Det som saknas är en fördjupningsdel 
I det följande har jag tagit handlingsplanens punkt 1.5.3. som utgångspunkt för att illustrera behovet av fördjupning. Punkt 1.5.3. är av intressant ur perspektivet omställning för cirkulär ekonomi. Originaltexten lyder: ”Regeringen ska vara pådrivande för att det nya EU-regelverket för batterier ska bidra till en cirkulär produktion av batterier med en hög materialåtervinningsgrad och utfasning av skadliga kemikalier. Arbetet berör många delar av samhället och näringslivet.” Därpå hade det kunnat stå ”För fördjupning se xxxx” med en hänvisning till en förtydligande text. Ett förslag till sådan text följer här.

(Foto Blomst Pixabay)

”Angelägenhetsgrad”
Omställningen av fordonsflottan pågår. Fordon med förbränning av fossila drivmedel kommer till mycket stor del att ersättas av fordon med eldrift. Flera, om inte alla, fordonstillverkare arbetar med att ta fram nya bilmodeller som helt eller delvis ska drivas av elmotorer. Den dominerande tekniken för att lagra el är med batterier integrerade i bilarnas design. Omställningen till eldrift motiveras bl.a. av klimatåtaganden. Bilar med eldrift ger en möjlighet att öka verkningsgraden av den energi som åtgår samt att bidra till minskad användning av fossila bränslen. Omställningen är synnerligen angelägen. Trafikverket ansvarar för den del av omställningen som berör vägar och annan infrastruktur.

”Värdekedjan och innovation kring densamma
Den avgörande komponenten är batteriet. I en pressrelease den 10 december 2020 påpekade EU-kommissionen att volymen batterier för fordonsbruk sannolikt kommer att dubbleras vartannat år under det kommande decenniet. Mängden batterier på marknaden blir därmed mycket stort och behovet av en genomtänkt strategi för hur uttjänta batterier ska tas om hand blir synnerligen viktig. Det handlar här först och främst om att säkra ett optimalt tillvaratagande av batteriernas restvärde och funktionalitet när de inte längre fungerar i sin primär funktion. Batterier för fordonsdrift utsätts för extrema driftsvillkor och tappar stegvis prestanda när de används och laddats ett visst antal gånger. Men batterierna har även efter detta ett restvärde som det är viktigt att inte förspilla. Tidsfaktorn, från första leverans av batterier till att batterier inte längre har de prestanda som nyttjaren kräver, är viktig för förståelsen av vilken fördröjning som finns inbyggd i omställningen. Ansvaret för att följa utvecklingen på detta område i syfte att kunna initiera processer, att föreslå beslut om åtgärder etc ligger på Delegationen för Cirkulär Ekonomi. Näringsdepartementet och (namngivna) Science Parks bör involveras i arbetet, liksom organisationer som arbetar med innovationer och affärsutveckling.

”Materialperspektivet”
För det andra är det viktigt att säkra materialåterföringen av sällsynta jordartsmetaller och ämnen som kobolt, litium, nickel och bly. Dels för att inte skada miljön och dels för att minska behovet av att via gruvdrift tillföra mer av dessa ämnen. Uttagen ur jordskorpan behöver minska. Materialflödesfrågan ska noga följas av Naturvårdsverket, med regelbunden avrapportering till regeringen om hur frågan utvecklas.

”Konsekvenser för Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap”
Säkerhetsaspekterna av omställningen till mer eldrift i fordonsparken ska bevakas och utvecklas av MSB. Här handlar det t.ex. om att Räddningstjänsten, bilverkstäder och försäkringsbolag ska ha tillräcklig information om riskerna med att hantera skadade bilar, olycksrisker i samband med reparationer och hur risker kan förebyggas och minimeras.

”Konsekvenser för byggande och för elsystemet”
Boverket och Energimyndigheten åläggs att inkomma med förslag på en gemensam kunskaps- och beslutsprocess i syfte att klarlägga hur elektrifieringen av fordonsparken påverkar elsystemet hela vägen ner till enskild fastighetsägare, samt för att inkomma med förslag på samhället bäst rustas för laddning på ett säkert och rättvist sätt nära fastigheter och nära boende i flerfamiljshus.

”Konsekvenser för universitet och handelshögskolor”
Regeringen förväntar sig att universitet och högskolor inom 6 månader presenterar hur man tänker sig att organisera forskning och utbildning inom berörda fackområden. Cirkulär ekonomi innebär att på ett annat sätt än de traditionella säkra värdekedjor och att fördela kostnader, intäkter och vinster på nya sätt mellan berörda parter. Ambitionen måste vara att inom en treårsperiod inkludera kurser och utbildningar på högskolenivå där de studerande lär sig hur cirkulär ekonomi kan genomföras inom ramen för det ekonomiska system som råder – eller om det visar sig nödvändigt – vilka anpassningar på systemnivå, skattenivå eller på företagsnivå som är nödvändiga för förverkligandet av cirkulär ekonomi. Dessa konsekvenser gäller inte enbart batterier för fordon, men aktualiseras just för att fordonsbranschen snabbt kommer att skifta karaktär och att teknikgenombrott kommer att öppna för nya affärsmodeller.
Några frågor att beforska och därefter inkludera i utbildningarna är:
– hur samhällsnytta kan vägas mot företagsnytta utifrån kort- och långsiktiga behov
– hur modellerna ser ut för att kunna göra dessa avvägningar
– vilken roll banker och fonder kan spela i omställningen
– på vilka sätt cirkulär ekonomi utmanar den gängse bilden av samhällsekonomin

”Konsekvenser för Konsumentverket och Naturvårdsvårdsverket”
Regeringen ålägger Konsumentverket att samordna informationen till konsumenterna. Informationen ska utformas i samverkan med kommuner och branschorganisationer samt studieförbund och andra organisationer inom civilsamhället för att på bästa sätt hitta form och innehåll på den information som är tänkt för konsumenterna. Som en särskild del ska informationen om hantering av batterier som avfall, inklusive hushållsbatterier, tas fram i samverkan med Naturvårdsverket med NVV som huvudansvarig.

”Att lära av Norge”
Arbetet inom EU-kommissionen kommer att vara en viktig del av allt ovanstående. Sverige ska ta varje möjlighet att konstruktivt bidra till kommissionens process och hur EU-parlamentet och andra instanser tar beslut. Sveriges ambition ska vara att ligga i framkant på utvecklingen. Alla nämnda myndigheter och övriga parter förväntas t.ex. hämta in relevant information från Norge, där utvecklingen att elektrifiera fordonsflottan gått snabbare än i Sverige. Vi kan ha mycket att lära av utvecklingen i Norge på flera sätt.

”Hemläxa för Finansdepartementet”
Ska cirkulär ekonomi förverkligas måste de linjära flödena ersättas av flersteg-flöden, där det ingår uppgradering, reparationer och annat innan produkten återanvänds för samma eller en annan funktion. Hur dessa cirkulära flöden ska beskattas är en viktig fråga för Finansdepartementet att bevaka, utreda och återkomma med förslag kring. Dagens moms-system bygger på en steg-för-steg-beskattning tills konsumenten till slut betalar hela mervärdesskatten. När konsumenten inte längre är ”slutkund” i moms-hänseende behöver en ny cirkulär beskattning införas, givetvis på EU-nivå. Annars blir cirkulär ekonomi aldrig en main-stream-företeelse som kan ersätta den förödande linjära material- och produkthantering som vi vant oss vid. Finansdepartementet ska involvera Delegationen för Cirkulär Ekonomi i processen.

Ovanstående är ett utkast på hur en fördjupning hade kunnat se ut. För att hjälpa olika aktörer att se sin roll i helheten och för att markera angelägenhetsgraden. Man skulle också kunna lägga till ett datum för nästa avstämning av handlingsplanens detaljer.
Att regeringen valde att inte fördjupa sin handlingsplan på detta eller liknande sätt måste bero på något. Ovilja, okunskap eller bristande tid? Ingen aning.

Länktips:
Min kommentar till handlingsplanen del 1 här
Min kommentar till handlingsplanen del 2 här
Min kommentar till handlingsplanen del 3 här

Cirkulär ekonomi: detaljer och helhet

Här fortsätter analysen av regeringens handlingsplan för Cirkulär Ekonomi. (Länkar till tidigare inlägg, se nedan). I denna del tänkte jag dyka ner i en av de 100 åtgärderna som, rätt hanterade, kan ha stor betydelse för hur vi klarar omställningen till ett hållbart samhälle. Jag tänker också ta ett steg tillbaka för att genom en liknelse illustrera hur handlingsplanen faktiskt beskriver det dilemma som maktutövning hamnat i. Låt mig börja med helheten.

Mosaik
De drygt hundra åtgärder som presenteras på 36 sidor utgör en mosaik av bilder. Här beskrivs med samma tonläge och viktighet allt från sugrör till solcellsavdrag, från bilpoolsparkeringar till utveckling av en hel bioekonomi. Stort och smått. Akut och långsiktigt. Hudnära och globalt. Till slut blir allt detaljer, naturligtvis. Även en bestigning av Mount Everest innebär att säkra varje steg i klättringen.

Ett nytt stycke ska spelas utan noter och utan rätt instrument
Symfoniorkestern dyker plötsligt upp som symbol för hela situationen. Dirigenten (regeringen) har 100 instrument framför sig. Alla kan och vill spela sin roll i helheten. Regeringen ger basfiolen, klarinetten och harpan sina direktiv och i tur och ordning får alla spela med i stycket. Det är 30% högre volym här och pausade insatser där. Och det är bara dessa 100 instrument som står till förfogande. Dirigenten har inget annat instrument att inkludera i framförandet. Säckpipan eller kastanjetterna finns inte. En symfoniorkester kan låta mycket och bra, men klarar inte förnyelse särskilt bra. Dirigenten säger att ”Ni ska ha kvar alla gamla noter från gamla melodier, men nu ska alla spela stycket Cirkulär ekonomi, helst i takt och så innovativt och nyskapande ni kan.” Det går så där.

Risk att begreppen urvattnas om de används på fel sätt
Det hade varit en bra markering att i handlingsplanen nämna att stora delar av det som inryms i begreppet ”cirkulär ekonomi” återstår att identifiera och definiera både till form och innehåll. Nu är handlingsplanen bara en logisk fortsättning på den strategi för Cirkulär Ekonomi från 2020 som uppvisade samma brister på helhetssyn. Logiskt, kanske, men fortfarande lika bristfälligt som en grund för en verklig omställning av hela samhället. Hur ska omställning av samhället presenteras när begreppet urvattnas på det sätt som skett?

Elbilar ger en möjlighet att ställa om från fossilberoende
Desto mer intressant att dyka ner i en detalj i 100-listan. Ur klimatperspektiv är satsningen på elbilar intressant, eftersom vi snabbt behöver minska fossilberoendet på bränslesidan. Med elbilar får varje land en chans att välja hur elen produceras. Även om mycket el fortfarande alstras från gas- och koleldade kraftverk finns möjligheten att stegvis byta fossilt mot förnybart. Med fortsatt användning av fossila fordonsbränslen finns inte den möjligheten.

EU och batterierna
Den 10 december presenterade EU-kommissionen huvudbeståndsdelarna i den nya lagstiftning man föreslår för batterier inom EU. (Se länk nedan till pressrelease på engelska). Det går att läsa pressmeddelandet på ett positivt sätt. Det står om miljöeffekter, kretsloppsanpassning, om värdekedjor och om vikten att ta vara på möjligheten att använda batterier för andra ändamål än de primära. Man nämner också ambitionen för fordonsbatterier och ”vanliga” hushållsbatterier. De senare ska återvinnas till 70% inom ett decennium (lite låg ambition kan tyckas) medan 100% av bilbatterier ska återvinnas. Man pekar också på att prognoserna tyder på att vi till år 2030 har 14 gånger så många batterier i omlopp som idag på fordonssidan. Det är en enorm förändring som kommer att innebära stora möjligheter och utmaningar för existerande och nya företag.

Ur EU-kommissionens pressrelease 10 dec 2020

På sex rader beskrivs något som kommer att ha stor betydelse
I handlingsplanen nämner regeringen detta under punkt 1.5.3. där man på sex rader skriver: ”Regeringen ska vara pådrivande för att det nya EU-regelverket för batterier ska bidra till en cirkulär produktion av batterier med en hög materialåtervinningsgrad och utfasning av skadliga kemikalier. Arbetet berör många delar av samhället och näringslivet.” Berör är nog en lätt underdrift. Kopplingarna till behovet av laddplatser, lagstiftning kring hur dessa ska uppföras och hur en relativ rättvisa ska skapas blir ganska omfattande. Liksom hur lagar och regler för gamla fossilfordon påverkas när aktörerna märker att lönsamheten för befintliga bensinstationer försvinner. Men som delåtgärd i handlingsplanen är frågan om batterier viktig.

Marknaden är inte bra på att säkra allmänintresset
Handlingsplanen kunde tydligare ha pekat på värdet av att hålla flera tankar i huvudet samtidigt: hur tar vi på bästa sätt hand om restvärdet från ett batteri som inte längre duger för fordonsapplikation respektive hur säkrar vi på bästa sätt råvaruflödena av kobolt, litium och nickel? Handlingsplanen ger ingen vägledning, men det kanske kommer. Risken är att om marknaden själv ska besluta om avvägningar mellan olika lönsamhet kommer på sedvanlig sätt allmänintresset att stå tillbaka för särintresset.

Länktips: EU pressmeddelande 10 december 2020 här

Handlingsplanen: här

Analys nr 1 och nr 2 från min blogg här och här

Fördjupningsförslag: här