Detta med mikroinfluencers hade jag inte koll på. Jag är inte på Snapchat eller TikTok, så jag är ju inte inne i loopen, knappast heller målgrupp. Det är viktigt att vi förstår vad som händer när marknadens logik ohejdad får bre ut sig i samhället. Det går dessutom fort.
Att synas och att tjäna pengar är det som betyder något För den som, liksom jag, inte har koll på mikroinfluencer-rollen på nätet tycks det handla om unga personer som gör vad de kan för att skapa intresse för sig själva och de produkter de promotar. Helt utan att bry sig om vad är för produkter de marknadsför. Överkonsumtionens logiska fortsättning är ju att till varje pris sälja vad som helst, bara det blir försäljning. Om produkterna behövs eller är bra spelar ingen roll.
Bra ledartext i Bohuslänningen Det är varumärken som Temu, Shein, Wish och Ali Express som tjänar stort på att unga personer vill se sig som influencers och samtidigt tjäna en slant. Bohuslänningen, en borgerlig tidning, tog upp den här problematiken i en ledare häromdagen. (Länktips, se nedan). Det hedrar ledarredaktionen att man ser baksidan av den ohejdade konsumtionen. Att man vill göra upp med skräpshoppingsamhället. Nästa steg är att de inser att det de ser är toppen på ett isberg, som består av framtidsskadlig ”tillväxt”, som definitivt inte kommer att skapa en hållbar framtid.
Något annat behövs Vi som vill se en annan samhällsutveckling än den som utgår från marknadens logik bör ta fasta på den insikt som Bohuslänningen tycks visa och föra en sansad diskussion om vilken konsumtion och produktion som egentligen är hållbar. Och hur vi ska erbjuda unga mikroinfluencers andra och mer mänskliga sätt att bygga relationer och självkänsla på än att ha många följare på nätet och att tjäna pengar på skräpförsäljning.
En person jag känner genom föreningslivet, Magnus, la nyligen ut en egen historia på Facebook, där det han beskriver blir en påminnelse om hur ekonomin fungerar, eller snarare inte fungerar. Han hade anlitat en elfirma för ett uppdrag och fick därefter en faktura med orimliga höga belopp. När han bestred fakturan gick det hela till inkasso. Och där fortsatte problemen. Inkassobolaget gick på elfirmans linje och drev på för att få in pengarna. Där kunde det tagit slut.
Många blir rädda Många som får inkassokrav på sig är naturligtvis rädda att få betalningsanmärkningar och dessutom vet man ju hur kraven växer när en obetald faktura drivs in. Att hantera ett ärende kostar ju och många gånger växer ursprungskravet till det mångdubbla. I det fall som jag nämnde här inledningsvis ledde samtalen så småningom till att inkassobolaget, i detta fall Svea Inkasso, gick med på att ”pausa” kravet. Vilket i sig kanske låter bra, men som Magnus skrev på Facebook, det finns inget ”paussystem” i systemet av faktura- och betalningskrav. Antingen har företaget ett berättigat krav eller inte. Det finns inget ”pausat” krav.
Dolda problem och olika motiv för att inte gå vidare Sista ordet är kanske inte sagt i Magnus historia och det är kanske inte det viktigaste ur principiellt perspektiv. Det mest intressanta är hur två olika aktörer beter sig och vilka konsekvenser det kan ha om man tänker på helheten. Hur många ”saltade” fakturor slinker igenom varje dag? Dels för att kunden inte vet vad som är ett rimligt pris, dels för att kunden inte vet hur man klagar eller kanske heller inte vågar klaga. Och hur många fakturor till industrin, till kommuner och regioner slinker igenom för att ”det är ju någon annan som betalar, så varför ska jag krångla…?”. Och hur ser uppföljningen ut när budgetar överskrids? Accepteras pris- och kostnadshöjningar eller ifrågasätts fakturor?
Inkassobranschen – lätt förtjänta pengar? Och så inkassobranschen, som ju väldigt långt kan automatisera sin handläggning. Faktura in, addera avgift, kräv kunden. Goda marginaler och små risker. Hur sker egentligen kontrollen av inkassoföretagen? Ägs de av den organiserade brottsligheten? Har de ”torpeder” att skicka ut om fakturor blir obetalda? Hur långt från ett maffialiknande system befinner vi oss? Hur ser samhällets skyddsmekanismer egentligen ut? Hur ser ägarstrukturerna ut, hur agerar bankerna och andra intressenter? Här anar man att det finns en gråzon, ungefär som visades i den uppmärksammade dokumentären ”Den svarta svanen” som SVT visade nyligen. Advokater och jurister som inte tvekar att genomföra enstaka eller systematiska tjänster åt personer som inte alltid följer lagen.
Viktigt med kontroller Nu kanske inte just Svea Inkasso hör till ”skurkarna”, det vet jag inte. Man har drygt 2000 anställda och omsätter 4 miljarder i moderbolaget. Hur ägarstrukturen ser ut framgår inte av hemsidan. Men principiellt är risken uppenbar att lätt förtjänta pengar lockar fel typ av intressen. Vi behöver ha en tät och rimlig kontroll av hur inkassoverksamhet bedrivs i Sverige och helst med samarbeten inom EU för att försvåra för skurkarna. I Sverige är det sedan 1 januari 2024 Finansinspektionen som har hand om tillsynen. Man får hoppas att de har resurser att ställa även obekväma frågor.
Det är sorgligt att behöva skriva om kriget i Ukraina. Att det överhuvudtaget pågår ett traditionellt krig på europeisk mark är tragiskt. Inte minst mot bakgrund av hur Andra Världskriget förlöpte och hur världen trots allt samlade sig, bildade FN och bildade det som senare blev EU i syfte att förhindra nya krig på vår kontinent.
Det började med Krim Redan när Putin 2014 gick in och ockuperade Krim och ett par regioner till borde omvärlden ha reagerat tydligare. Minns att ryssarna ”anonymiserade” sina trupper för att kunna hävda att ockupationen gjordes av ukrainska trupper lojala med Ryssland. Uppenbarligen var världens länder upptagna av annat än en relativt begränsad gränskonflikt mellan forna sovjetstater. Det gjordes vissa markeringar mot Putin, Ryssland blockerades i en hel del samarbeten och det gjordes vissa försök att blockera Ryssland ekonomiskt, frysa tillgångar osv. Men det var lite yrvaket och det räckte inte.
Svår omställning Det tog tid för industriföretag, politiker och andra att ompröva sin tidigare optimistiska syn på hur Putins Ryssland skulle kunna integreras i världsekonomin. Tyskarna köpte fossilgas av Ryssland via Northstream, finnarna hade ett långtgående samarbete kring etablering av kärnkraftverk och många länder hade under decennier gjort affärer inne i och med Ryssland. IKEA hörde till dem.
Försäljningen var en sak, fastigheterna en annan Direkt efter den storskaliga invasionen i februari 2022 tog IKEA beslut om att stänga sina 14 varuhus i Ryssland. Den bit som blev svårare för IKEA att avveckla var fastighetssidan. Ingka Centres heter den verksamhet som investerat stora belopp i stora köpcentra. I januari 2023 beskrevs situationen i en artikel i PS (se länk nedan). På IKEAs hemsida går det också att läsa om fastighetsbekymren. Det är naturligtvis inte helt enkelt att göra affärer i miljardklassen i en icke-rättsstat som Ryssland. En stat där motparten sannolikt är en storspelare inom den ryska maffian, och där vanliga affärsregler inte gäller. Jag kan bara föreställa mig hur svårt det måste vara att bedriva affärsverksamhet i ett land, där lagen inte gäller eller enbart gäller den som mutat sig till ”rätt” beskydd.
Inse problemen När vi med vår måttstock och vår svenska tradition klagar på att det finns svenska intressen kvar i Ryssland behöver vi också inse hur verkligheten ser ut. I ett laglöst Ryssland, där korruptionen är en förutsättning för att få något gjort, är det helt andra regler som gäller än hos oss. Och det är mycket stora värden som står på spel. Någonstans i någons bokföring finns fastighetsvärden upptagna som inte utan vidare kan strykas. Miljardförluster på tillgångssidan kan få vilken verksamhet som helst att vackla.
Billy på ryska marknaden En annan aspekt på att IKEA lämnat Ryssland är att IKEAs tidigare underleverantörer i Ryssland numera hittat andra sätt att få avsättning för sina produkter. Därför finns bokhyllan Billy fortfarande att köpa. Det är begripligt och troligen inget IKEA kan göra något åt. Lärdomen är att det är synnerligen riskabelt att göra affärer i korrupta länder, där rättsstaten är satt på undantag. Tyvärr finns det alltför många sådana länder idag.
Cirkulär ekonomi handlar bland annat om att inte överutnyttja resurser. Denna ambition strider mot det som vägleder stora delar av snabb-modeidustrin, det som också kallas fast fashion. Det som väcker lite hopp är att forskningen nu synliggör motreaktionen: företag som medvetet satsar på slow-fashion och som sätter kvalitet och lång livslängd före snabba omsättningsvinster.
En ny bok Oksana Mont, professor i konsumtionsstyrning i Lund, medverkar i en bok som heter ”Sufficiency in business”, och där kapitelrubrikerna tycks illustrera att det finns likartade tankar i flera olika branscher.
Bok Sufficiency in business och några kapitelrubriker
Två viktiga ställningstaganden Oksana Mont säger i en intervju med Mistra Sustainable Consumption ett par riktigt intressanta saker: ” – Företagen har en annorlunda tidsuppfattning, de fokuserar på långsiktighet och kvalitet snarare än kvantitet. En annan aspekt är att rättvisa är en central värdering – företagen tar hänsyn till alla intressenter, inklusive miljön och samhället, vilket står i kontrast till traditionella företags fokus på aktieägarnas intressen.” Detta är två avgörande insikter, som måste känneteckna det hållbara näringslivet. Dagens överproduktion och överkonsumtion är inte hållbar och den kortsiktiga jakten på vinster och aktieutdelningar är inte hållbar. Vi behöver företag som tar ett helt annat ansvar och utvecklas på ett sätt som genererar mervärden för samhället, för klimatet och för miljön och därmed även för framtiden.
Tillräcklighet Det centrala ordet är tillräcklighet, sufficiency. Det är som med det mesta. Det räcker att äta sig mätt, ingen mår bra av att äta mer än tillräckligt och måttlighetens fördelar måste känneteckna det mesta av vad vi åstadkommer i samhället. Många som debatterar näringslivets verksamhet håller envist fast vid tillväxt som ett centralt begrepp. Och menar därmed oftast volym- och vinstökning. Ytterst sällan diskuteras hur ett företag skulle kunna göra bättre resultat på ett sätt som reducerar resursanvändning eller som skapar överskott på ett mer hållbart sätt. Den bok som Oksana Mont medverkar i tycks visa på framkomliga vägar, där insiktsfulla företagsledare förstår värdet av att driva verksamhet i samklang med vad som är långsiktigt hållbart.
Vi behöver ekonomer som tänker smartare Man kan hoppas att boken blir obligatorisk i Handelshögskolans kurser i företagsekonomi. Eftersom vi måste utbilda ekonomer och företagsledare som begriper hur ekonomi, hushållning, går att kombinera med vad planeten och människor tål. Vi har ingen planet B och att låtsas att de senaste decenniernas affärsmodeller skulle vara långsiktigt hållbara är att lura sig själv.
Vi vet att Ryssland inte vill skriva på ett nytt icke-spridningsavtal för kärnvapen, vi ser att Putin gör avtal med Kim Jong-Un i Nordkorea, och vi vet att ryska hackare och nätattacker stör och påverkar utvecklingen i Europa. Och vi hör dagligen om kriget i Ukraina, där ryska trupper agerar. Men vi hör inte lika mycket om vad som händer i Kina.
Kina och fastighetsbranschen I SVT Rapport sändes inslag den 23 juni som handlade om hur fastighetsmarknaden kraschat i stora delar av Kina. Det talades om köpare som betalat för en lägenhet och två år senare fick möjlighet att flytta in i den lägenhet han själv ställt i ordning. En del hus tycks vara så färdigställda att det som återstår är inredning, som här på bilden nedan.
Ur SVT Rapports reportage 23 juni
Många osålda lägenheter I reportaget nämns att Goldman Sachs bedömt att det finns osålda lägenheter i Kina motsvarande ett värde av 40 biljoner. (Notera att den lägenhet som visas upp i reportaget är såld, men aldrig överlämnad, så den ingår inte i de 40 biljonerna.) I en artikel från Reuters i Hongkong, se länktips nedan, nämns att fastighetssektorn står för cirka en femtedel av Kinas hela ekonomi. Och att problemen började redan 2021, samt att vissa lokala myndigheter (oklart vilka) gjort insatser och köpt osålda lägenheter och gjort dem till lägenheter för ”social housing”, men i så liten skala att det inte gör någon skillnad.
Stöd behövs I en artikel från South China Morning Post läser jag att Goldman Sachs bedömer att Chinas regering behöver skjuta till 2,1 trillioner US dollar till fastighetssektorn för att den ska klara sig. Det blir snabbt stora belopp i Kina. Det måste vara svårstyrt när alla strategiska beslut dessutom måste gå via Beijing. Det är säkert komplicerat att rapportera misslyckanden i det hierarkiska systemet, där varje partikongress förväntas bekräfta framgångar.
Svår bransch Fastighetsbranschen är en av de branscher som har längst tid för både produktion och avkastning. Det tar tid att bygga och det dröjer innan intäkterna täcker de utlägg man haft under byggfasen. Lån som bygger på marknadsvärde blir dessutom svåra att hålla fast vid om marknaden bygger på politiska ambitioner och styrmedel. Monokulturer är liksom inte lika säkra som diversifierad odling eller naturen själv för att ta en liknelse.
Snurrigt med nollorna Det är bäst att påminna om hur snurrigt det har blivit med riktigt stora tal och belopp i västvärlden. I Sverige kallar vi tusen miljoner för miljard, medan man i USA och Storbritannien har skippat det begreppet och kallar det för billion. Så när vi säger biljon i betydelsen en miljon miljoner tycker jänkare och andra att det ska heta trillion. Så här beskrivs också dessa skillnader.
Det gäller att se upp så att inte nollorna hamnar fel. När SVT-reportage talar om 40 biljoner i värde på osålda lägenheter låter det som ”svenska” biljoner. Särskilt om nu Goldman Sachs tycker att 5 procent av det beloppet räcker för att rädda sektorn.
Hongkong 25 år efter övertagandet Det vore intressant om vi fick ett 25-årsperspektiv på Kinas övertagande av Hongkong. Hur har det gått? Fungerar Hongkong som ett lyft eller ett sänke för kinesisk ekonomi? Använder Beijing Hongkong på ett smart sätt? Hur har man hamnat i denna stora fastighetskris? Och vem drar i vilka trådar för att hjälpa eller stjälpa den kinesiska ekonomin? Vilka andra sektorer ligger i riskzonen när det gäller Kina? Det finns mycket att intressera sig för och kanske ställa frågor kring. Att vi har en globalt sammankopplad ekonomi gör det hela mer osäkert. Fastighetskrisen i Kina tycks vara ”hemmagjord”, men vad händer om olika teknikbranscher börjar krisa?
Hur ska det gå? SVT-reportaget intervjuade Feng, som själv gjorde i ordning sin lägenhet. Men hur många av de drabbade lägenhetsköparna har möjlighet att göra detta? Reportaget lämnar många nya frågor obesvarade. Hur ska det gå för Kina och därmed för oss alla, som ju gjort oss beroende av kinesisk teknologi och kinesiska produkter på många områden. Och när blir Kina fossilfria?
Hur ska vi egentligen gå till väga för att åstadkomma ett hållbart samhälle? Hur ser beslutsgången ut och vem ska göra vad? Det har talats om hållbarhet ända sedan Gro Harlem Brundtland 1987 skrev rapporten ”Our common future”, som gjorde att Rio-konferensen 1992 landande i Agenda 21 och många förhoppningsfulla delbeslut togs på olika nivåer. Men därefter har det var it svårt. FN tog ett nytt grepp år 2015 med sin Agenda 2030 och de 17 hållbarhetsmålen. Parisavtalet samma år om att satsa på att begränsa koldioxidutsläppsökningarna till en nivå som innebär maximalt två graders temperaturökning kändes också hoppfullt.
Förnekare och förvillare har hållit på länge Det som pågått sedan 70-talet är också en förnekelse av fakta och en massiv kampanj från oljelobbyn att sprida tvivel om riktigheten i klimatprognoserna. Under tidigt 2000-tal syntes framför allt danske Bjørn Lomborg och svenske nationalekonomen Marian Radetzki i den svenska debatten. Lomborg håller fortfarande på och bagatelliserar vad som är uppenbart för en överväldigande majoritet av forskarna. Och nyligen kunde vi läsa om hur Exxon slussar pengar till Timbro och Moderaterna.
Den ekonomiska realiteten För näringslivets toppar handlar det om en brytpunkt mellan vad som är mest kostsamt respektive lönsamt. Är det bättre att vänta med omställningen av olika produktionsprocesser för att slippa förtida avskrivning av investeringar? Eller är det bättre att ta marknadsandelar i det nya konkurrensläge som uppstår när teknikskiftet är på gång? Företagen tänker ur sina respektive branschunika positioner. Många installationer och maskiner ska driftas i trettio år eller mer. Att då skrota dem i förtid är ekonomiskt olönsamt, även om de bygger på fossil teknologi. Man är inlåst i sin egen beslutsgång.
Rapport från ett skeende Regeringens utredare Peter Larsson pekar på något liknande i sin senaste rapport: ”Rapport från ett skeende”, där han sedan 3,5 år haft i uppdrag att särskilt utreda norrlandslänen och hur samhället hanterar konsekvenserna av de stora industrisatsningarna Northvolt och Hybrit. Hur klarar kommunerna att matcha den snabba industriella utvecklingen? Hur går det med arbetskraftsförsörjning, bostäder och samhällsutveckling när behoven både är stora och uppstår snabbt?
Rapporten ett exempel på hur vi kan gå till väga Intressant nog landar Peter Larsson i att, möjligen omedvetet, beskriva hur vi kan gå till väga för att åstadkomma en hållbar utveckling på bred front. Han visar med konkreta exempel och på ett övertygande sätt att det som nu behöver komma på plats är ett tydligt ledarskap på statlig nivå, gärna i utförande av länsstyrelserna. Han ser tydligt skillnaden på den traditionella följande rollen, där staten följer utvecklingen noga och den proaktiva roll som krävs för att åstadkomma både horisontell och vertikal samordning av myndigheter, näringsliv och andra organisationer. Det är en känslig balansen som måste upprätthållas i detta, och lika viktigt är kravet på insyn och transparens. Det är ett delvis helt outforskad fält som nu måste upptäckas och få sina aktörer utsedda, där legitimitet är central.
Delaktighet handlar om känslan av rättvisa Rörligheten på arbetsmarknaden behöver öka och rapportens förslag handlar om provboende, pendlingsstöd och att uppmärksamma de problem som kan uppstå i samband med att människor tvingas bo i tillfälliga bostäder. Att det behövs en ökad satsning på bostadsbyggande ser han som självklart, men också att bättre utnyttja de dolda resurserna. Generellt synliggör rapporten en hel del av de konsekvenser som samhället måste bli mycket bättre på att hantera på ett samordnat och rättvist sätt. Han beskriver också hur viktigt det är att de beslut som fattas med anledning av klimatomställningen behöver uppfattas som rättvisa och legitima av berörda parter. Demokrati är inte enbart en fråga om en röst vart fjärde år, det är också en känsla av att vara delaktig och delansvarig i ett skeende.
Det duger inte att en vinner och 99 förlorar För egen del brukar jag i olika sammanhang tala om framtidsnytta. Ska vi forma en hållbar utveckling måste varje beslut innehålla en avvägning, där framtiden tjänar på det som beslutas. Naturen måste må bättre, vattnet bli renare, luften klarare, människor friskare osv. Det räcker inte att matcha företagens behov med samhällets eller individens behov. Det har efterkrigstiden visat oss med (o)önskad tydlighet. Marknadens yttersta konsekvens är att en vinner och 99 förlorar. Vi kan inte ha en utveckling där majoriteten är förlorare.
Jag ska troligen återkomma till ”Rapport från ett skeende”, eftersom den innehåller flera intressanta perspektiv, som kan utvecklas ytterligare.
Modeindustrin beter sig inte hållbart. Det vet de om. De försöker ständigt få oss att köpa mer kläder än vi egentligen behöver. Nästan ännu värre är att när företagen ska göra något åt de problem de varit med om att skapa gör de ännu mer fel. Kanske är det för att hela affärsupplägget är ohållbart.
Vad är en ”Gina-Tricot-skog”? Gina Tricot anlitade Sveriges kanske mest omtalade influencer, Bianca Ingrosso, för att fronta ett budskap om att kunderna skulle kunna bidra till plantering av en ”Gina-Tricot-skog” och för tio kronor extra från en kund skulle en bikupa sättas upp. I ett reportage i SVT Väst, som Aftonbladet också återger, sågas hela kampanjen. Gina Tricot satsade drygt 100 000 kronor på inköp av träd och bikupor i Danmark, träd som inte ens med en god vilja kan kallas skog. Och i SVT:s inslag framgår att Gina Tricot inte längre betalar för ”sina” två (!) bikupor. Samtidigt betalade man storleksordningen 5 till 10 miljoner kronor till Bianca Ingrosso.
Storytelling är viktigare än verkligheten Greenwashing är det begrepp som används när företag försöker maskera sitt bristande ansvarstagande med att hävda något positivt, som vid närmare granskning inte visar sig hålla måttet. Antagligen är man så van vid detta i de interna beslutsprocesserna, så ingen reagerar. Det låter bra att företaget tar ansvar. Om man gör något som på allvar betyder någon skillnad spelar mindre roll. Reklamen och budskapet är det viktiga. Upp till hundra gånger viktigare om man jämför beloppen som satsas på åtgärden respektive på att berätta om åtgärden.
Hundra mot ett… … är storleksordningen i skillnad på reklam respektive på verklig insats för den delen av näringslivet som fortfarande tror att det går att lura konsumenterna. Som vuxit upp med ”sanningen” att allt går att sälja med mördande reklam. Min stilla undran blir om detta exempel kommer att lyftas i utbildningarna på Handelshögskolorna. Kommer morgondagens ekonomer och företagsledare, reklamchefer och ”hållbarhets”-chefer att konfronteras med detta och liknande exempel på greenwashing? Kommer de att diskutera vilket ansvar företagen har för att på allvar bidra till en hållbar utveckling och till att inte vilseleda allmänheten?
Händer det något? Jag kommer skicka detta till några kontakter för att se vad de tror. I bästa fall syns deras svar här i kommentarsfältet.
Ska det vara skillnad på företagandets villkor om man bygger upp egen kompetens inom ett företag eller om man väljer att handla upp extern arbetskraft för att därefter sälja vidare tjänsten med viss förtjänst? Frågan kan tyckas underlig. Men det är faktiskt en berättigad fråga mot bakgrund av hur några branscher utvecklas.
Olycksrisken ökar Då och då läser vi om olyckor på byggarbetsplatser. Brister i kommunikation och säkerhet, i vissa fall även grundläggande förståelse för hur ett arbete ska bedrivas, leder till ökade risker, särskilt som det kan förekomma språkförbistring, tidspress och kompetensluckor. Vi minns hissolyckan i Sundbyberg, branden på Oceana vid Liseberg och nedanstående exempel (klippt från arbetet.se):
Ur arbetet.se 28 maj 2024
Cynismen finns i flera branscher Bemanningsföretagen inom vård och omsorg, budföretag som Uber och Foodora, det vimlar av exempel från olika branscher där det finns aktörer som ser en möjlighet att tjäna pengar på andras arbete. Ska vi ha det på det viset? Är det rimligt? Vart leder det? Blir världen bättre och säkrare när vinstjakten krymper tidsmarginalerna för arbetstagarna? Är det så vill vi ha det?
Kunskapen ska stanna i landet En konkret idé är att skattevägen göra det mer lönsamt för företag att ta ett helhetsansvar. När företaget gör förtjänst på sin egen personals arbete bidrar det till samhällsnytta genom att erfarenheter och kunskaper förädlas och tas till vara. Bygger någon med personal från Polen, Litauen eller Nepal stannar inte kunskapen här i landet. Den samlade kompetensen tunnas ut och värdet på det vi alla potentiellt kan producera blir lägre. Det blir också svårare att få rätt i relation till garantiåtaganden om utföraren försvinner ur landet.
Belöna ansvarstagande På ett principiellt plan anser jag att det är bra om de företag som tar långsiktigt ansvar för sin personal, vidareutbildning och karriärmöjligheter ges fördelar över de företag som egentligen bara handlar med arbetskraft. Och särskilt illa är det med företag som handlar upp arbete från fattiga länder. Det snedvrider konkurrensen och det leder ju faktiskt till att delar av den svenska ekonomin rinner iväg utomlands.
Fusk ska inte löna sig Exakt hur man ska gå till väga vet jag inte, men det behöver löna sig att ta ansvar och stärka de företag som har ambitioner utöver att tjäna pengar. Bra arbetsplatser, där sammanhållning och kompetensutveckling står i centrum vinner alla på. Ofta är ju den billigaste entreprenören den som räknat fel eller som chansar på torktider eller att ingen ska upptäcka fusk. Sådant är varken slutkunder eller branscher hjälpta av.
Vad är egentligen kostnaden för de koldioxidutsläpp världen håller på med? En grupp forskare har räknat på detta och deras rapport återges i en artikel i The Guardian, som jag läst, se länktips nedan. Det visar sig att tidigare kalkyler på kostnadseffekterna inte alls stämmer. Det amerikanska miljödepartementet, EPA, har haft en tidigare uppskattning av kostnad i storleksordningen $190 per ton koldioxid. Den nya rapporten, som The Guardian hänvisar till, visar att kostnaden snarare är $1056 per ton. Dvs mellan 5 och 6 gånger högre. Och när man räknar på hur utsläppen påverkar BNP, GDP som det heter på utrikiska, är effekten dramatisk. Det handlar om så mycket som en minskning på 50 procent till år 2100.
Även ekonomer med skygglappar borde reagera BNP är en problematisk enhet att räkna på. BNP är ju egentligen bara en total summering av ekonomiska transaktioner och säger ingenting om nyttan i sig. BNP säger heller ingenting om förmögenhetsfördelning eller inkomstskillnader. Men det används som ett mått på hela ekonomin. Rapporten sätter fingret på hur stor skada vi gör, även om vi bortser från värden som biologisk mångfald, plasteländet i haven, kemikalierna, vattenproblemen, livsmedelskriser osv osv. Även de ekonomer som lever med skygglappar och tycker att ”vi inte har råd att rädda planeten, inte förrän senare, kanske” borde ta till sig av rapportens budskap. Att inte hejda koldioxidutsläppen så fort som möjligt kommer att skada ekonomin enormt mycket.
Oöverblickbara kedjeeffekter Med tanke på hur ekonomin är konstruerad är det en tämligen självklar slutsats att värst slår nedgången i ekonomin mot dem som redan har det svårt. Både här hemma, men kanske framför allt ute i världen. Den sociala oro och de följdeffekter bristen på mat, vatten och basal försörjning som klimateffekterna leder till är kedjeeffekter som forskarna delvis inkluderat, men vi egentligen inte kan veta hur de kommer att slå.
Dubbel och mångdubbel skada I tidningsartikeln jämför man hur ett ständigt pågående krig påverkar BNP. Man hävdar att nedgången i ekonomin blir precis lika stor, som om vi hade ett ständigt pågående krig. Det man missar att nämna är att sannolikheten är ganska stor att en utlösande faktor för ett eller flera de-facto-krig i kölvattnet på resursbrister och orättvis fördelning inträffar. Därmed skulle världen drabbas dubbelt och de fattiga mångdubbelt.
Och den rådande attityden hos ”regeringen” i Sverige är att allt kommer att lösa sig till år 2045. Med berått mod (för att låna ett av Ebba Buschs favorituttryck) försätter ”regeringen” oss i en extra svår sits genom att just nu öka utsläppen. Och i kulisserna väntar antidemokraterna på sin chans att få rulla in stridsvagnar på gatorna.
Göteborg Stad har inrättat en återbruksplats som är tänkt att fungera som ett slags buffertlager när material plockas bort och är i så gott skick att det kan återbrukas på annan plats, men där det av tidsskäl måste härbärgeras någonstans i väntan på att kunna monteras. Logistikflödena har sedan decennier fokuserat på den linjära sälj-processen. Nu måste vi hitta de lösningar som kan bistå den cirkulära logiken.
Icke-försäljning är bra Så här beskrivs projektet på webben: ”Till återbruksplatsen kommer material som används i utemiljön i Göteborgs förskolor och grundskolor att samlas, så att det kan återbrukas i nya projekt. Det kan till exempel röra sig om lekplatsutrustning, sand till sandlådor, kantsten, marksten, markrännor och betong.” Det är egentligen inget konstigt med detta. Att återanvända material och produkter har människan gjort i årtusenden. Det är hög tid att vi hjälps åt att hitta dellösningar som möjliggör förlängning av livslängden på allt material. Även om det kan bromsa vinstjakten och eventuellt sänka BNP genom att nya produkter inte kommer ut på marknaden är det helt nödvändigt att vi tänker på det här sättet. Att inte till varje pris sälja nytt måste bli en del av lösningen.
Kompetens måste löna sig Resurserna på planeten är inte oändliga och vi beter oss ju som bekant på ett totalt ohållbart sätt. Vi måste hitta sätt att ta till vara allt som är producerat och dessutom bygga en fungerande ekonomi kring detta. Omhändertagande, reparation och uppfräschning måste ses som viktiga kuggar i den nya ekonomin. Insatser som kommer att generera arbetstillfällen och som kommer att kräva kompetens av olika slag. Hur lagar man en trasig gräsklippare eller elvisp?
Ett par andra initiativ, bland flera Återbruksplatsen är inte ensamma om att bidra till att material återbrukas. I Frihamnen i Göteborg håller Återbruksbyrån till, där man bl.a. hjälper kunder att inventera och ha koll på inredning. Nätverket Återbruk Väst fokuserar på den stora mängden byggmaterial, fönster, dörrar och annat, som har ett fortsatt värde.
Byggmaterial kan tas om hand
Likriktning och effektivisering hindrar utvecklingen Det finns 121 444 byggföretag i Sverige. Ett par hundra av dem samverkar i det som heter Centrum för cirkulärt byggande. Det finns med andra ord en enorm potential inom byggsektorn, där den oligopolliknande situationen med ett fåtal dominerande byggföretag innebär att det är extra svårt att förändra branschen. Konkurrensen snedvrids när det är ett fåtal företag som kan komma ifråga för större projekt. Det som kallas likriktning och effektivisering har en baksida som kan kallas innovationsbroms. Det är svårt att etablera nya affärsupplägg och nya sätt att räkna på jobb, när allt är uppstyrt enligt hur de dominerande företagen vill ha marknaden.
Hur ska innovationerna komma fram? Det är därför det är så viktigt att det finns utrymme för initiativ som Egnahemsfabriken och Tiny-house-rörelsen. Inte för att alla ska bygga sitt eget hus eller för att alla ska bo på en minimal yta, men vi måste ha innovation för att hitta de lösningar som kan ersätta dagens system med överproduktion av varor. Lösningar som också kommer att generera arbetstillfällen och ekonomi, men på ett mer hållbart sätt.
