Hur ska det offentliga bli bättre ”första-kund”?

Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, driver på för att den svenska forskningen och innovationerna ska få de resurser och det erkännande som de förtjänar. I ett nyhetsbrev som kom den 16 juni 2026 läser jag hur professor Sylvia Schwaag Serger, vd för IVA, exemplifierar med hur samhället förr var bättre på att samverka kring strategiskt viktiga innovationer som när ASEA och Vattenfall tog gemensamt ansvar för utbyggnaden av det svenska elnätet eller när LM Ericsson och Televerket satsade på AXE-systemet. Schwaag Serger efterlyser mer offentliga ”förstakunder”, som kan vara helt avgörande för att innovativ teknik ska kunna tas fram och bli serietillverkade.

IVA pekar på den rådande kulturen i det offentliga
Hon förmodar i sin text att återhållsamheten hos en del offentliga beställare kan hänga ihop med den rådande kulturen i det offentliga. Hon förtydligar med ”..rädslan hos enskilda tjänstemän av att göra fel. Tjänstemän granskas hårt av chefer, revisorer, domstolar och även medier. Om den ansvarige tjänstemannen skulle välja en ny, oprövad lösning som misslyckas leder det till kritik och kan innebära tuffa konsekvenser för den enskilde.”  Och preciserar ytterligare: ”Det är inte de enskilda tjänstemännen det är fel på. Det är den straffande kulturen och de stelbenta regelverken som är det reella problemet. Hur får vi upphandlande aktörer att våga (och se möjligheterna med) börja använda upphandlingsinstrumentet i teknikutvecklande syfte? Staten skulle kunna ha en mycket viktig roll som ankarkund till små och medelstora företag och stimulera dem att skala upp.”

Vem tackar någon för att man vågar testa?
Jag tror hon har rätt. Det finns säkert flera skäl till att svenska offentliga myndigheter i internationell jämförelse är återhållsamma med beställningar av oprövad teknik. En anledning kan säkert vara att det är ingen som tackar den som tar initiativ bortom rutinerna. En annan kan vara den risk som finns att det går fel och att kritiken blir förödande för den personliga karriären. Det är sannolikt säkrare för den enskilde att sitta still i båten och göra som man brukar göra.

Tjänstemanna-ansvaret återinförs 
Det som dessutom nu har tillkommit och ytterligare bromsar innovationskraften hos offentliga upphandlare är Tidöregeringens nya lag som införs den 3 juli 2026 och som handlar om tjänstemanna-ansvar. Det tycks som om det är SD som har drivit på för att få kontroll över hur tjänstemän agerar. Det finns webb-klipp som tyder på detta. Och även om en ny regering skulle tillträda efter valet i höst lär det dröja innan man förändrar denna nya lag om tjänstemanna-ansvar, eftersom det ständigt finns en mängd olika lagar som behöver ändras eller korrigeras utifrån de politiska partiernas prioriteringar. Men nog är det lite märkligt att det är näringslivets ”vänner” på högersidan som driver igenom en lag som ytterligare bromsar just de mekanismer IVA pekar på, där det offentliga skulle kunna ta ett större ansvar och hjälpa innovativa företag att förverkliga sina produkter och tjänster.

Och nu måste många rutiner AI-anpassas
Det finns ytterligare en aspekt som krånglar till det hela och det är att hela samhället står inför en anpassning till AI-teknologin, där en del administrativa rutiner kommer att behöva ses över och lagstiftningen sannolikt kommer att behöva korrigera för avarter och missbruk, som kan relateras till hur AI-teknologin används för att ”effektivisera” och skapa vinster som i sin tur får återverkningar på arbetsmarknad, arbetsuppgifter, ansvarsområden, redovisning, tidsåtgång osv. Därutöver finns det kompetensbehov hos beställare som kanske inte alltid är uppdaterat om man gick sin utbildning för 30 år sedan. Utvecklingen går fort.

Det räcker med fyra år av Tidö-tester
Det som behövs nu är mer av tillit och samarbete, inte kontroll och maktutövning utifrån ett ideologiskt kontrollbehov. Det räcker med de dumheter som landat i förslag om att sätta barn i fängelse eller att utvisa unga personer bara för att de råkat bli 18 år gamla. Eller försöken att ekonomiskt strypa folkbildningen, studieförbunden och de fria resurser som fyller de tomrum som alltid uppstår när det offentliga inte fångar upp alla människor med olika behov. Sverige är bättre än den Tidö-version som vi nu har fått testa under fyra år.

Länktips: https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2026/02/regeringen-foreslar-utokat-tjanstemannaansvar/

(Anm. Jag länkar av princip inte till SD-sidor, men det finns en sida från SD i Åstorp publicerat i februari 2026 som är lätt att hitta för den som vill kolla.)

Vem vill bli rik på andra människors elände?

Vapenindustrin har en särställning. Inte nog med att den hela tiden hoppas att de leveranser som gjorts snart ska vara obrukbara så att de kan ersättas med nya vapen, robotar eller drönare. De har också en särställning i relation till betalningar. Det är stater och regeringar som är största kunder och deras kreditvärdighet och betalningsvilja är inget som industrin behöver oroa sig för. Och när levererad utrustning används kommer nya beställningar för att fylla de tomrum som skapats. Det finns en misstanke att ett och annat krig startats och eskalerat just för att det gynnar vapenindustrin. Nu när Trump gjort av med mängder av system i sitt märkliga krig mot Iran behöver han ju snabbt ersätta de förlorade systemen med nya. Och leverantörerna ser orderböckerna fyllas.

Vem vill bli rik på andra människors elände?
Just de ekonomiska drivkrafterna bakom krig och konflikter tror jag alltför sällan kommer i fokus. Och i det sammanhanget spelar självklart aktieägare och börskursen en extra stor roll. Med rätt information går det att förutsäga kursuppgångar och går det därmed att tjäna stora pengar på hur marknaden värderar ett visst företag. Visst är det osmakligt att det går att berika sig på andra människors död och lidande?

Vilken roll spelade det att marknaden blev större?
NATO-medlemskapet stressades fram i en tid då Ryssland (Putin) tyckte sig redo att förändra Europa och synbarligen ta makten över grannländer genom militär invasion. Det samarbete som Sverige och Finland haft med NATO sedan lång tid upplevdes av vissa som otillräckligt. Genom ett medlemskap skulle dessa länder nu ingå i en mycket stark försvarsallians var tanken. På köpet skulle svensk vapenindustri (Saab, Bofors…) kunna kvalificera sig för att få leverera till fler länder och tjäna mer pengar på krig, död och elände.

DCA-avtalet ger USA tillgång till Sverige
Det blev aldrig någon verklig debatt om NATO-medlemskapet. Vi hade just kommit ur pandemin och nu uppenbarade sig nästa stora hot. Det fanns säkert de som varnade för Putins avsikter, men ungefär som Sverige inte kunde hålla sig utanför pandemin kunde inte Sverige möta det nya hotet från Ryssland på något annat sätt än inom ramen för NATO, tycks många ha resonerat. I Vita Huset satt Biden och han uppförde sig ju ungefär som vi brukar förvänta oss att amerikanska presidenter ska göra. För säkerhets skull tecknades även ett separat DCA-avtal mellan Sverige och USA, ett avtal som ger USA långtgående befogenheter att använda svenska militärbaser och svensk mark utan att behöva ta hänsyn till svensk lag.

”Kärnvapnens viktigaste funktion är att de aldrig ska användas”
Den pågående diskussionen om kärnkraft ska också ses mot bakgrund av den roll somliga ser för atomvapen, gärna utplacerade på svensk mark. Detta trots det uppenbara bekymmer kärnkraftverken i Ukraina innebär för försvaret av Ukraina. Det är märkligt att anhängarna inte inser vilken strategisk nackdel det innebär att ha kärnkraft och kärnvapen som (o)lämpliga mål för en angripare. Som Alexander Stubb, Finlands president brukar säga: ”Kärnvapnets viktigaste funktion är att aldrig användas”. Men som avskräckande teknologi har de sannolikt spelat ut sin roll. Det är nämligen svårt att tjäna pengar på kärnvapen eftersom de är dyra, kräver mycket rigorös hantering och trots allt bara finns i relativt små mängder.

Vi behöver en debatt om Ottowa-avtalet och personminor
Det som också är synnerligen störande, vid sidan av vurmen för kärnvapen, är hur partier på högersidan i Sverige nu kan tänka sig att lämna Ottawa-avtalet. Det är det avtal som funnits på plats i drygt 30 år och som förbjuder personminor. Bofors slutade att tillverka personminor redan flera år innan Sverige ratificerade Ottawaavtalet. Nedanstående bild från Svenska Freds illustrerar problemet med personminor. Som nu tre partier i Sveriges riksdag vill lämna. Hur det kommer sig att det är en liberal eller en kristen ståndpunkt att lemlästa privatpersoner och barn är obegripligt.

Bild från Svenska Freds
Så här ser de svenska partierna på personminor (bild från Svenska Freds)

Vem vill tjäna pengar på att människor dör?
Det rimliga är att företag som tjänar pengar på vapen, krig och på att skada människa och miljö tvingas att betala från sitt överskott till en särskild fond, som skulle kunna finansiera återuppbyggnaden av det som vapnen skadat. Och det borde regleras tydligare vem som får äga aktier i vapenindustrin och därmed även tjäna pengar på att ”verksamheten går bra”, dvs människor dör och lemlästas.

Hur går det när bensinmacken lägger ner?

En av de förändringar som kommer att påverka landsbygden lite mer än städerna är utfasningen av de fossila bränslena. På landet kommer det att bli glesare mellan tankställena för bensin och diesel och det kommer samtidigt att bli svårare att få lönsamhet på investeringar i laddinfrastruktur när få utnyttjar möjligheten att ladda på publika ställen. Hur snabbt det kommer att gå och hur omställningen hänger samman med behoven hos räddningstjänst, hemtjänst, skogs- och lantbruksmaskiner osv var något som togs upp i ett webbinarium som anordnades av Trivector och IVL den 11 juni 2026.

Mackdöden utifrån landsbygdens och glesbygdens perspektiv
Rubriken var mackdöden och Trivectors Håkan Johansson och Åsa Hult från IVL gjorde en gedigen presentation, där det tydligt framkom att man gjort hemläxan, skaffat statistikdata från SCB, intervjuat personer, genomfört workshopar i fem orter i olika delar av landet, gjort utblickar mot våra grannländer och på det hela taget förstått hur de skulle underbygga sina påståenden utan att överdriva problemen eller skapa oklarhet om tidsfaktorns betydelse. Fem orter ingick i studien: Moskosel, Fredrika, Sörsjön/Norrnäs, Lesjöfors och Gustavsfors.

Detta var den prognos man visade

Hur snabb blir omställningen?
Bilden ovan är den bästa prognos man kunde göra, baserat på de fakta man har. Helt utan fossila bränslen blir det svårt att få allt att fungera, det har bl a att göra med avskrivningstider och kostnader för olika maskiner och arbetsredskap. Men som synes är kurvan rätt så brant. På 4-5 år räknar man med 25 procent lägre efterfrågan på fossila bränslen (jämfört med 2019) och runt 2040 har 70 procent av efterfrågan försvunnit. Man gick inte in på de variationer som kan uppstå genom prishöjningar, oro i omvärlden, tillgångsbegränsningar, ransoneringar osv.

Mackarna behövs i lokalsamhället
Man ägnade en hel del av presentationen åt att problematisera ”mackarnas” betydelse för lokalsamhället. Hur det ofta är så att de lokala butikerna för livsmedel också har drivmedel, är ombud för apoteket och andra servicefunktioner. Inte minst kan det uppstå tidsförluster och problem för hemtjänsten om man tvingas åka långt för att tanka en bil. Det vore lämpligt att alla kommuner, särskilt i glesbygd, gör en sårbarhetsanalys för att se hur olika parametrar kan komma att påverka hur samhällsservicen kan komma att påverkas när mackarna lägger ner.

Måste butiken lägga ner får det stor betydelse för lokalsamhället

Det handlar inte bara om bilar
Det nämndes i förbigående att vissa gårdar, kanske lite oftare än idag, sannolikt kommer att ha egna bränsletankar för att i sin tur kunna försörja sina arbetsredskap och maskiner med fossila drivmedel. Här finns naturligtvis en tänkbar möjlighet för lokalsamhället att gå samman och samäga ”bufferttankar”, som kan hjälpa till att – bokstavligen ! – hålla allt flytande i en svår övergångsfas. Det kommer att ta tid innan olika traktorer och skogsmaskiner går på el. På landsbygden är man van att hjälpas åt och det kommer man säkert att fortsätta med. Min gissning är att det blir en och annan hemtjänstbil som kommer att gå på diesel innan de går på el. Och att hemtjänstbilarna får en möjlighet att tanka lokalt från en bondes anläggning.

Bromsande faktorer
Man tog naturligtvis också upp en del andra hinder som finns för omställningen. Att elbilar är dyra, att det finns stora osäkerheter kring prisnivåer både för det fossila och kring elen, att det är en äldre befolkning på landet, personer som möjligen är lite mindre förändringsbenägna och som har svårare att få lån, liksom att många på landsbygden har mer än ett fordon som använder flytande fossilt bränsle. Det finns också attityder kopplat till livsstilsval och kultur som har med valet av fordon att göra. De personer som bygger sin identitet och sin livsglädje på att umgås med likasinnade kanske inte byter ut sin amerikanare med dyr ljudanläggning så lätt. Rent tekniskt finns också ett uttalat behov av fyrhjulsdrift och att kunna dra tung last med dragkrok, att klara snöoväder och andra hinder. På landet är man tydligare hänvisad till sig själv och behöver kunna hantera de situationer som uppstår, liksom att kunna lita på och hjälpa varandra.

Vilken omsättning behöver macken?
Försvinner macken finns också risken att butiken försvinner. Och det finns vägar som inte får stöd för uppbyggnad av laddinfrastruktur. 2 mil angavs som en rimlig gräns för att åka och tanka. Så har man det tydligen i Norge. Vi fick också lära oss att det finns tumregler för hur mycket omsättning en mack behöver ha för att kunna täcka kostnaderna på ett rimligt sätt. Branschen själva brukar ange 500 kubikmeter (500.000 liter) som ett riktmärke för en obemannad station. Men siffrorna som Johansson och Hult visade att det finns exempel på tankställen med betydligt lägre volymer per år som ändå härdar ut och håller öppet. Sannolikt för att det finns en insikt i att om macken försvinner blir det också svårare för lokala livsmedelsbutiker och andra att klara sig. En lägsta volym för att klara en långsiktig närvaro tycks vara cirka 150 kubikmeter.

Det finns fortfarande tid
Turismen står en för stor del av omsättningen, och då handlar det ganska ofta också om snöskotrar på vintern vid sidan av husbilar m m på sommaren. Det är lätt att inse att en maskinpark av snöskotrar tar tid att byta ut. Det finns ett antal bromsande faktorer kring elektrifieringen av de fossildrivna maskinerna och fordonen, inte minst hur enskilda verksamheter sannolikt har byggt upp sin drift under lång tid och har gjort kalkyler utifrån kända antaganden. Det är säkert inte enkelt att snabbt byta från fossildrivna redskap till eldrivna (om de överhuvudtaget finns). De tabeller som visades pekar på att några av mackarna hamnar på kritiska nivåer i närheten av 2034, medan det kan dröja till 2050 innan andra hamnar på nivåer då lönsamheten blir svår att upprätthålla.

Förslag på stöd, insatser och framförhållning
Det listades ett antal policyrekommendationer, som framkommit genom samskapande. Man såg stöd till påskyndad elektrifiering som intressant, liksom stöd för att behålla mackarna under längre tid. Det nämndes även att landsbygden kan behöva ett utökat skatteunderlag. Man ville även se långsiktiga stöd för inrättande av laddinfrastruktur vid dagligvarubutiker. Det nämndes även att höjda drivmedelsskatter kan kombineras med riktade stöd till barnfamiljer osv. Det betonades att det behövs kunskap om hur butiker och mackar samexisterar och hur viktiga båda är för lokalsamhället. En turistskatt nämndes, liksom att låta landsbygd och glesbygd ta del av de intäkter som genereras av lokal elproduktion.

Kristerssons hönsgård

Hönsgård. Det är det man kommer att tänka på när fyra år med Kristersson ska summeras. Harpsund är en herrgård, som statsministerparet av tradition disponerar för representation och rekreation. Vissa av oss minns bilderna av ekan som roddes av sovjetledaren Chrusjitiov som var på besök 1964 och Tage Erlander satt bredvid en tolk i aktern. Det Ulf Kristersson och hans fru Birgitta Ed tycker är viktigt med Harpsund är tydligen att det ska finnas höns på plats. I alla fall de sommarveckor paret vistas på Harpsund. (Se länktips nedan om hönsgårdshistorien som pågått i flera år).

Någon annan
Det är naturligtvis helt i sin ordning att även statsministerparet får möjlighet att koppla av på semestern, även om en statsminister egentligen aldrig kan vara helt ledig. Om man ska tro alla publicerade bilder på Birgitta Ed har hon också anammat idén om att ständigt vara i tjänst, eftersom hon näst intill alltid är klädd i något som kan kopplas till prästyrket. Men i fråga om höns, inredningskonsulter och vem som ska göra vilket arbete verkar det som någon annan, i praktiken skattebetalarna, ska stå för arbetsinsatser, inköpskostnader och andra utlägg.

Arbetslöshet? Omställning? Prioriteringar?
Men är verkligen en hönsgård det som ligger överst på dagordningen för den som ska förväntas ägna sin vakna tid åt att leda landet? Att ta kontakt med berörda myndigheter, skriva de underlag som krävs och ordna de möten som erfordras är sådant som gör att annat blir nedprioriterat i statsministerns stab. Tid som kunde ha använts till viktigare saker. Som att få bukt på arbetslösheten, skapa förutsättningar för överenskommelser mellan industri, investerare och myndigheter inom områden som kräver snabba åtgärder. Den omställning av näringslivet som måste ske blir både bättre och mer konkurrenskraftig om den sker frivilligt istället för som ett resultat av senfärdighet och andra aktörers agerande.

Det är bråttom att hitta nya sätt att redovisa ekonomi
Resursfrågorna ligger hela tiden som outtalad komplikation inom ramen för det rådande ekonomiska systemet. Vi kommer inte kunna fortsätta att tömma jordskorpan på material och resurser, utan måste hitta sätt att återanvända material och produkter. Och då måste de ekonomiska styrmedlen dra i rätt riktning. Exempelvis behöver vi hitta mer moderna och rättvisande sätt att redovisa ekonomisk verksamhet. Allt detta borde ligga högst upp på en statsministers agenda, för att säkerställa att Sverige behåller en position som en modern välfärdsstat även när vi bytt system.

Galet
Men istället ägnar statsministerparet sig åt en hönsgård och låter sina tjänstemän ägna dyrbar arbetstid åt att reda ut hur hönsgården kan komma på plats. Eller organisera luxuösa inredningsinköp (se länktipset nedan). Det är därför ordet hönsgård blir så träffande och illustrativt. Och galet, lockas man nästan tillägga med tanke på tuppen som säkert hör till.

Länktips: https://www.expressen.se/nyheter/sverige/ordern-bygg-en-honsgard-till-birgitta-ed-pa-harpsund/

Hela Sverige ska leva när butiker får stöd

Butikerna i glesbygden är mer än en affär. De blir ofta en naturlig samlingsplats och en resurs för paket, för utlämning av varor och för lokala initiativ. När butiker läggs ner tappar många samhällen sin överlevnadsförmåga. Detta har staten insett och sedan tio år finns ett visst stöd som delas ut enligt särskilda kriterier till butiker som har fast adress, året-runt-öppet m.m. De får inte ha en omsättning över 11 miljoner per år. Stödet är för 2026 uppräknat till 370 000 maximalt för en butik, men är anpassat till ett antal faktorer.

Ur Handelsrådets rapport (se länk nedan)

Tryggare anställningar
Rapporten visar att stödet oftast har inneburit att butiken har kunnat avlöna sin personal något högre, i praktiken kunnat erbjuda lite längre tjänstgöringstid per vecka för den personal man har haft. Stödet har inte resulterat i ökade vinstmarginaler, utan inneburit att det har kunnat fungera ungefär som det var tänkt.

Tydlig kontrast mot skolkoncernernas giriga agerande
Kontrasten mot hur skolkoncerner dränerar staten på miljarder är slående. Här handlar det om att långsiktigt stötta svaga verksamheter, som gör stor nytta ur ett socialt perspektiv och för att ”hela Sverige ska leva”. När det gäller hur koncernskolor flyttar skatteintäkter till vinstkonton har 35 års experimenterande tydligt visat hur det handlar om helt andra motiv och drivkrafter.

Glesbygden ger oss möjlighet att tänka nytt
Det finns anledning att, tror jag, förfina stödet till glesbygdens butiker. Om de drivs i kooperativ form skulle de t ex kunna erbjudas ett något högre stödbelopp. Detta för att underlätta för konsumenter att bli mer aktiva ”prosumenter”, där de förbeställer varor och hjälper till att skapa bra prognoser. Eller om de åtar sig att skapa sysselsättning för arbetslösa, för praktikplatser och för att underlätta övergången från ett tungt yrkesliv till att vara volontär i samband med pensionering skulle kunna vara andra dellösningar att undersöka effekterna av. Vi behöver hitta goda exempel på hur arbetslivet ska övergå i ett mer frivilligt arbetsliv i samband med att man tar ut pension. Kanske som en tioårig övergångsfas med bibehållen lön och pension, där yrkesarbetet stegvis kompletteras med samhällsnyttigt arbete t ex i en glesbygdsbutik.

Vi behöver testa under ordnade former
Det är viktigt att behoven hos individen, hos lokalsamhället och för det långsiktigt hållbara vägs samman på ett klokt sätt och testas i liten skala, där vi kan låta forskare följa hur väl en smidig övergång från yrkesliv till ett pensionärsliv med sysselsättning kan se ut.

Länktips: Rapport från Handelsrådet: här

Kolla gärna in www.monreform.org

Det talas för lite om pengar på en systemnivå. Hur skuldsättningen och förmögenhetsfördelningen ökar på ett sätt som bara kan beskrivas som långsiktigt skadligt. Redan på 80-talet väcktes idéer och skrev böcker om detta. Margrit Kennedys ”Pengar utan ränta och inflation” som hon skrev på 80-talet står i min bokhylla och flera av hennes tankar landade i bildandet av JAK-banken och hade kanske betydelse även när Ekobanken tog form i Sverige. Men systemet har bara fortsatt att utvecklas, troligen eftersom tillräckligt många med inflytande vill ha det så. Samtidigt borde de flesta inse att en ekonomi som bygger på skuldsättning, ränta och evig tillväxt bara kan sluta i katastrof.

Ett internationellt nätverk
Monreform.org heter en hemsida som väckt mitt intresse. På sin hemsida skriver de ”We need a just money system that works for the people, not for the big banks. We are a global network of movements that collaborate with policymakers, the public and economists around the world to redesign money for social justice and a liveable planet.” På sin Om-oss-sida skriver de om problemet och där bland annat: ”Hur mycket pengar som skapas och vart nya pengar allokeras bestäms främst av privata banker utifrån att de maximerar sina egna vinster snarare än ekonomins behov.” Och dessa nya pengar uppstår ju till stor del via efterfrågan och ”marknadens” värdering av något som ska finansieras. Är ett 28 kvadratmeter stort sommarhus på Orust, i Edshultshall närmare bestämt, värt 12 miljoner kronor kan säkert banken gå i god för merparten om köparen är trovärdig. Vips har ett antal miljoner kronor uppstått ur tomma intet. Om säljaren får som han vill.

Det finns mycket skrivet
I Sverige är ”Positiva Pengar” medlemsorganisation i International Movement for Monetary Reform, som nätverket heter. I Länktipsen nedan finns en länk till en litteraturlista från de senaste 15 åren, då det har skrivits många artiklar och böcker om behovet av ett annat monetärt ekosystem. Det som slår mig är hur tydligt skuldsättningen framstår som ett stort problem. En skuldsättning som har sin parallell i klimatet, där vi sedan 100 eller 150 år håller på att skuldsätta mänskligheten på ett sätt som blir allt svårare att reversera. Men det ekonomerna skriver om är pengar, inte hur allt hänger ihop (vad jag kan se). Eller hur vi överanvänder resurser, och exploaterar fattiga människor osv.

Mohamsson vill se fler miljardärer (!)
De som vill fortsätta springa i det lockande ekorrhjulet har fått nya förespråkare i det tidigare humanistiska liberala partiet i Sverige. Ett parti som nu på allvar hävdar att Sverige ska sträva efter att ha ännu fler miljardärer. (Se länktips nedan). Detta är inte satir eller humor. På fullt allvar tycks man mena att det är bra för samhället att förmögenhetsklyftorna ökar, att fåtalet superrika blir ännu fler och att det relativa välståndet i ännu högre grad villkoras av om medborgarna har gott om pengar eller inte.

Inlåsningseffekter istället för bred nytta
Det pengar som miljardärerna lägger på hög används inte till att köpa barnblöjor, nya skor för att ersätta de som barnen växer ur eller till att besöka en gammal släkting i obygden. Det skulle däremot ett generellt högre barnbidrag kunna göra. Men den breda välståndsökningen vill inte de fartblinda liberalerna se. De vill hellre att de privata avkastningarna på fonder och obeskattade tillgångar växer. De rika hittar alltid sätt att slippa betala inkomstskatt, så att även kommunal verksamhet då behöver skäras ner ytterligare. ”Valfrihet” det heta när de rika hittar sätt att gynna näringslivsdriven gärna skattefinansierad verksamhet som skulle vara mer rättvist att driva ideellt eller kommunalt.

28 maj blir det intressant att lyssna
I skrivande stund har jag inte lyssnat på seminariet den 28 maj 2026, men jag ska återkomma när jag tagit del av det som förmedlas. Det är viktigt att vi förstår ekonomin på systemnivå, men vi får heller inte glömma bort att allra viktigast är faktiskt att de basala funktionerna skyddas och utvecklas på ett hållbart sätt. Utan luft som går att andas, utan vatten som går att dricka, utan näringsriktig och ekologisk mat som mättar och sunda sociala sammanhang som får barnen att växa till ansvarstagande och kunniga vuxna och utan fred är det mesta meningslöst. (Tipstack till René M.)

Tillägg den 29 maj
Nu är det den 29 maj och jag lyssnade på seminariet igår (till största delen). Michael Kumhof, som tycks vara från Tyskland, höll en avancerad föreläsning om det han kallar Chicagoplanen. Det har att göra med att många världens ledande ekonomier tog tag i de strukturella problemen i samband med depressionen på 30-talet. Och det brukar kallas just Chicagoplanen. Kumhof har ägnat hela sitt professionella liv åt strukturerna bakom de nationalekonomiska teorierna. Hans föreläsning förutsatte att man som åhörare hade någorlunda koll på systemet idag och hur det skulle kunna förändras.

Två slags banker
Det lilla jag förstod var att Kumhof argumenterar för att dela upp bankväsendet i två kategorier banker. En slags bank som hanterar pengar och en annan som hanterar skulder och genom att organisera balansräkningarna på rätt sätt för de olika kategorierna kan vi, om jag förstår honom rätt, komma till rätta med problemet att skuldsättningen frigör nya resurser och i praktiken skapar pengar ur tomma intet. Men jag är inte nationalekonom, så jag kan bara hänvisa till Kumhof och hans intressanta förslag så att den som begriper mer kan fånga upp det som skulle behöva analyseras på rätt nivå. Spontant känner jag att vi behöver ändra på systemet, så att bankerna fungerar som stöd för en långsiktigt hållbart samhälle. Den som har lust får gärna återkomma med tankar kring detta.

Ur M Kumhofs presentation 28 maj

Länktips: Den 28:e maj var det ett seminarium på engelska som jag delvis följde:
https://monreform.org/kumhof-money-as-debt/

Länktips: Litteraturlista från Monrefom.org: https://www.monetaryalliance.org/bibliography-introductory/

Länktips: Liberalerna vill se ännu fler miljardärer: https://www.sverigesradio.se/artikel/l-vill-dubbla-antalet-miljardarer

UNICEF rankar moderatledda kommuner lågt

Unicef har släppt en rapport om hur bra kommunerna i Sverige är på att inkludera barnperspektivet i olika beslut. Inte oväntat är det moderatledda kommuner som hamnar allra lägst i rankingen. Och när exempelvis reportar på TV4 intervjuar ett kommunalråd om detta tycker denne, Sven Gustafsson i Haninge, att det är passande att skryta om hur bra han har lyckats. Gustafsson visar tydligt hur lite han förstår eller bryr sig om barnens villkor. ”Välmående kommuner med låg skatt hamnar ju alltid lågt ner på sådana här rankingar.” För Gustafsson blir det självklart att välmående kommun betyder låg kommunalskatt. Inte att kommunens alla medborgare har en rimlig och rättvis tillgång till kommunal service

Kommunen borde ge alla rimliga förutsättninga4
Lisa Ivarsbacke på Unicef beskriver de kommuner som hamnar lågt ner på listan på följande sätt: ”De har färre utbildade lärare och kortare öppettider på biblioteken”. Det ger ju naturligt sämre förutsättningar för barn att lyckas i livet oavsett om barnen växer upp i ”välmående” hem eller i hem som har sämre förutsättningar att ge barnen en trygg uppväxt. Unicef har jämfört hur kommunerna satsar på förskola, grundskola, socialtjänst, fritid och kultur och jämfört personaltäthet, utbud, fritidsaktiviteter och tillgång till bibliotek, fritidsgårdar m.m. Märkligt nog, eller inte, ligger de många av de lågt rankade kommunerna i närheten av Stockholm.

Välmåendet bygger på personalminskningar
I Haninge kommun, där nämnde Gustafsson styr, har simskolan gått från att vara gratis för tio tillfällen till att kosta 300 kronor för fem tillfällen. Det är långt ifrån alla som har råd med det. Och fritidsgården i Jordbro, en del av Haninge, har reducerat sitt öppethållande till fyra dagar i veckan, från att tidigare varit öppen alla dagar. Det blir självklart billigare, färre personal och ”välmående” enligt Gustafssons definition. Samtidigt som oroliga föräldrar förstår att målgruppen unga riskerar att hamna i dåligt sällskap när de inte kan vistas på sin fritidsgård. ”Välmåendet” handlar bara om pengar, inte om ett fungerande samhälle.

Man sviker de svagaste
Personalminskningarna i Haninge är extrema. Det går 37 barn på en förskolelärare i de utsatta delarna av kommunen. Välmående Haninge lägger grunden för ett samhälle som riskerar spåra ur. Och det bryr sig inte Haningemoderaterna om. Att minimera utgifter är tydligen det som är viktigast för vissa högerpolitiker, så att de kan skryta om hur ”välmående” kommunen är. Även om det sker till priset av ökad splittring och ökad risk för kommande sociala problem.

Länktips: Texten bygger på en artikel Dagens ETC som går att läsa här:
https://etidning.etc.se/p/dagens-etc/2026-05-10/r/4/6-7/4987/2201488

Cirkularity gap: Det finns stora förluster att ta till vara

Cirkulär ekonomi är nödvändig att sträva efter. Det jag brukar hävda att den cirkulära ekonomin inte kommer uppstå i ett lagmässigt tomrum eller ens i det befintliga lagrummet. Vi behöver forma regelverk och mätsystem, skatter och incitament som stärker och påskyndar omställningen till en cirkulär ekonomi. Och där det viktigaste faktiskt är ekonomin, inte om vi lägger plastbiten i rätt behållare.

Det finns stora förluster att ta till vara
Nu har det kommit en rapport, som jag hittar via Delegationen för cirkulär ekonomi, som visar på gapet mellan den linjära och den cirkulära logiken. Rapporten är en intressant läsning. I ingressen beskriver författarna att man skiljer på funktionellt värde och skapat värde. Det senare kanske vi skulle kalla mervärde i en svensk kontext. Det handlar om ”ineffektiv materialanvändning, för tidig föråldring och försämring av tillgångar, samt delvis icke prissatta externaliteter”. Det handlar om kortsiktig ineffektivitet och långsiktig erosion av tillgångar. Förlusterna handlar om ett antal olika sektorer i samhället, som t.ex. förluster vid bearbetning, vid energianvändning, vid matproduktion och avfall, avfall vid slutet av livscykeln och onödigt tidig försämring av värdet av byggnader, infrastruktur och maskiner.

Kan vi slippa köp-slit-och-släng nu?
Det är den första rapporten i sitt slag och den sätter fingret på felen med den rådande ”take-make-waste”-logiken (köp-slit-och-släng brukar vi säga ibland) och kvantifierar dessutom förlusterna i relation till vad som är möjligt att åstadkomma. Det rådande ekonomin är som bekant linjär med allt vad det innebär och den cirkulära ekonomin bygger på en annan princip, där livslängd och värdeskapande är viktiga parametrar.

25,4 biljoner Euro eller 30 procent av världens BNP
Det handlar i rapporten om totalt 25,4 biljoner Euro (trillions skriver de på engelska) plus/minus drygt 4 biljoner. Det är detsamma som 30 procent av global BNP. Inga småsummor med andra ord. Inga vanliga ekonomirapporter fångar den här aspekten. I de kategorier man valt att redovisa gapet är förlusterna mycket stora och också olika stora. Dessa siffror fångar jag upp ur rapporten: Processer 0,9 biljoner, energi 8,7 biljoner, mat och avfall 0,7 biljoner, livslängd 10 biljoner och kapital 5,2 biljoner. Allt räknas i Euro. Man lyfter dessutom att värdeförlusterna är strukturella och på systemnivå och inte att betrakta som slöseri, utan mer som en principiell fördyring, som det nuvarande systemet för med sig.

Maximera värdet av resurserna
Cirkularitet handlar enligt rapporten om att begränsa resursanvändningen och att maximera värdet av resurserna över tid. Lyckas vi med detta frigörs stora resurser samtidigt som samhället blir mer motståndskraftigt. Det som krävs är koordinerade åtaganden längs olika värdekedjor. Och därmed samverkan på ett nytt sätt, där den enes ansträngning ska förstärkas av de partners som ingår i en värdekedja. Det förutsätter också en viss transparens och att företag litar på varandra.

Flera andra negativa aspekter
Rapporten visar hur den nuvarande ekonomiska logiken är skadlig och varför värden försvinner. Förutom i reda pengar innebär förlusterna även omfattande miljömässiga och sociala påfrestningar. Det handlar om föroreningar, hälsoproblem, lägre produktivitet m.m. Rapporten bidrar till att öka förståelsen för vikten av långsiktighet och ansvarstagande i ekonomin. Men den sätter också fingret på att konkurrens kan vara bra för att stimulera till innovation, men att konkurrens som till slut bidrar till monopol och till att något företag blir dominerande på en marknad inte nödvändigtvis är till fördel på samhällsnivå. Det enda rimliga är att hitta en långsiktig balans mellan företagsnytta, samhällsnytta (för samhället idag), framtidsnytta (för miljön och för kommande generationer) och nytta för den enskilde individen.

Länktips: Rapporten om den förlust vi gör på att inte vara cirkulära, utan linjära: https://dashboard.circularity-gap.world/report/2026/cgr-2026-summary

Köpmönstren förändras snabbt

Cirkulär ekonomi är ett specialområde som jag följer på olika sätt. Bland annat genom att ta del av det Handelsrådet förmedlar av forskning kring handelns utveckling. Det vi producerar och säljer, konsumerar och så småningom inte längre behöver är ju just de varor som behöver cirkuleras. Hur och av vem är fortfarande mycket oklart. Second Hand räcker inte och att momsbefria Second Hand blir till slut en återvändsgränd, vi behöver ju skatteintäkter även i en cirkulär ekonomi.

Hur skapar vi lagom avstånd och bra miljöer för den nya handeln?
Handelns utveckling påverkar även hur butiker och andra funktioner dockas an till resten av vardagslivet. Om vi inte behöver parkeringsplatser för att vi kan gå till affären uppstår nya möjligheter. Och om vi tänker på seniorers behov av att nå dagligvaror, apotek och en samlingslokal med en kort promenad blir hela utvecklingen väldigt viktig att förstå.

Hur ser utvecklingen ut från 2019 till 2024?
Den 5 maj tog jag del av en podd-intervju mellan Handelsrådet och en forskare, Herman Donner, som tittat på hur handeln utvecklats åren 2019 till 2024. Hans slutsatser är viktiga att förstå innebörden av. (Se länktips för att lyssna till podden).

Rutininköpen byter plats
Sedan 2019 har det hänt väldigt mycket. E-handeln har utvecklats, pandemin förändrade arbetsvillkoren och många företag lät sina anställda arbeta hemifrån och dessa trender har fortsatt. Det som också har utvecklats är lokala köpcentra närmare förorten, samtidigt som shopping-täta citystråk tappat attraktionskraft. Donner konstaterar helt enkelt att efter pandemin har handeln förändrats. En latte-to-go som tidigare köptes nära jobbet köps nu istället nära hemmet. I bostadsområden och lokala centra uppstår nya butiker. Det gäller att förstå den här dynamiken, menar Donner.

Tjänstemän kan jobba hemifrån
E-handel, distansarbete och pandemins roll hänger ihop. Vi gör nu det fysiska på andra platser än förr, och på andra tider. Det Donner försökt titta närmare på är utvecklingen för innerstadsgallerior, ytterstads-centra och stråk som brukat ha mycket konsumtion och jämfört utvecklingen 2019 till 2024. Det finns tydliga trender, menar Donner. Det sker numera färre besök i citylägen och fler i det han kallar periferin. Det finns också jämförelser, där han tittat på om befolkningen är till stor del arbetare respektive till stor del tjänstemän. Inte oväntat är det fler tjänstemän som jobbar hemifrån, så trenderna är tydligare i stadsdelar där det bor många tjänstemän.

Är detta ABC-stadens återkomst?
En fråga som dök upp i samtalet är om detta skulle kunna beskrivas som ABC-stadens återkomst. ABC-staden, med Vällingby och Farsta som tydliga exempel samlade ju Arbete, Bostäder och Centrum på i praktiken samma ställe. Alla skulle inte behöva resa in till Stockholm City för att arbeta eller shoppa, var tanken. Helt tydligt blev inte svaret på frågan om detta nu leder till ABC-stadens pånyttfödelse. Sannolikt för att e-handeln förändrat mycket av hur shopping går till.

Frågan är vad som händer med fastighetsvärdena
Allt drar i samma riktning, menar Donner. Folk vill ha handel nära där man bor. Han ser tendenser i USA att det byggs bostäder nära stationsområden för att förenkla för folk att klara sina transportbehov. Och självklart påverkar utvecklingen både butiksägare och fastighetsägarna. Han nämner avkontorisering och nya sätt att tjäna pengar på annars tomma lokaler i city. Attraktionskraften saknas när kontoren inte längre drar köpkraft till de centrala lägena. Det han inte kommer in på är om fastighetsvärdena kommer falla så lågt att fastighetsägarna får belåningsproblem och svårt att klara investerares och bankers krav på avkastning.

Halverad omsättning
Han tolkar utvecklingen som att folk vill ha stadskänsla nära hemmet och kunna ta en utekväll på gångavstånd från hemmet. Innerstadsgalleriorna har gått från 30 procent av handeln till att nu ligga på 15 procent, medan mer perifera centra som Täby centrum gått från cirka 20 procent till drygt 30 procent. Och så finns ett ökat tryck från lågprisbutiker i billiga lägen att väga in i sammanhanget.

Mina slutsatser
Det hela tyder på att går mot en samhällsutveckling som skulle kunna beskrivas som bykänslan i staden eller stadsmiljön i byn, dvs att vi söker sammanhang i lite mindre skala, där vi når det vi behöver, men inte behöver lägga tid på att resa länge för att hitta det vi behöver. Nu ska vi bara se till att det i detta nya också finns plats för verkstäder och andra ställen där man kan få sina produkter lagade, hyra något eller få hjälp med en krånglande dator, en trasig kavaj eller ett par skor som behöver nya sulor. Vi behöver hitta sätt att köpa kvalitet och se till att produkterna håller länge. Och vi kanske inte behöver äga allt. Och allt detta behöver fastighetsägare och stadsplanerare tänka på när nya och befintliga områden ska få nya funktioner. Och tänka på barn och gamla. Samhället måste göra plats för alla.

Länktips: Podd med Herman Donner cirka 25 minuter om handelns utveckling: här

Ett lovande batteriföretag som exempel

Natrium-jon-batterier ligger i startgroparna för att bli ett konkurrenskraftigt alternativ till litium-jon batterier. Ett viktigt argument för denna teknik, om och när den visar sig fungera så som det är tänkt, är att beroendet av sällsynta metaller från exempelvis Kina blir klart mindre. För snart tio år sedan grundade tre forskare företaget Altris i Uppsala, där de genom sina studier vid Ångströmlaboratoriet upptäckt möjligheterna med en process som de beslutade att gå vidare med. (Se länktips nedan). Låt oss hoppas att tekniken håller hela vägen ut och att produktionen och användningen av batterierna fungerar så som det är tänkt.

Innovationskraft och öppenhet
Det finns ett par viktiga slutsatser att dra. Dels att forskning kräver rätt miljö och en kombination av olika kompetenser som dessutom utvecklas under resans gång. Och att Sverige traditionellt ligger långt fram i innovationshänseende. Vi har länge haft en prestigelös och öppen attityd till forskning och utveckling och ofta lyckats ta fram nya lösningar på ett säkert och framgångsrikt sätt. Inte minst möjligheten för utländska studenter att komma in i sammanhang och projekt som tagit vara på idéer har spelat roll.

Specialister bor inte alltid i Sverige
När jag kollar på Altris hemsida slås jag av att en relativt stor andel av de medarbetare och styrelsemedlemmar som presenteras tycks komma från utlandet. De har sökt sig hit och hittat en roll i ett spännande projekt. De kanske har familj och barn. Men nu gör Tidö-regeringen allt de kan för att skrämma bort personer med ”fel” bakgrund. En forskare mitt i sin karriär har sannolikt nått en viss ålder och kan förmodas ha barn som ännu inte är myndiga. Det är klart att de tvekar att flytta hit och ta med sin familj om familjens uppehållstillstånd och möjlighet att bo och verka i Sverige är osäker.

Vi får inte kasta bort goda idéer
Det är så här Sverige tappar konkurrenskraft. Inte enbart genom att undersköterskor med bakgrund i Afghanistan ska tvingas bort (enligt Tidö-gänget), utan det handlar naturligtvis också om vilken framtid vi erbjuder andra personer med en möjlig viktig roll i vårt lilla land. Det kryllar inte av spetskompetens här. Vi behöver ta vara på de som vill bo i kalla Norden. Men det är underordnat de principer som styr Tidö-politiken.

Vill näringslivet ha ett slutet Sverige?
Man undrar när det svenska näringslivets röster ska börja höras i denna fråga. Tycker de verkligen att näringslivsstyrda Timbro har rätt när de vill fortsätta resan bort från öppenhet och hellre ser ett slutet och isolerat Sverige som målet? Förstår företagen vad som pågår? Inser näringslivet vilka möjligheter som nu kastas bort för att SD drivs av en främlingsfientlig agenda och att SD villkorar sin stöd till de demokratiskt sinnade partierna med att deras ideologi går före allt annat?

Länktips: Altris hemsida: https://www.altris.se/news