Orust Återbruk i fokus 21 augusti

Det är inte varje dag som en partiledare (eller ett språkrör) meddelar att han eller hon tänker ägna ett besök åt en verksamhet som man själv varit delaktig i att den uppstått. Fredagen den 21 augusti 2026 besöker Amanda Lind (Miljöpartiet) Orust Återbruk. Det gamla mejeriet på Vräland, mitt på Orust, har blivit den plats där återbruket och andra verksamheter sedan flera år utvecklas.

Orust Kretsloppsakademi med flera
Hade jag kunnat vara på plats hade jag gärna berättat om förhistorien. Den korta versionen handlar om hur avgörande det var att civilsamhället var organiserat och kunde fånga upp idéer. Först och främst spelade Orust Kretsloppsakademi en avgörande roll som motor för olika processer. Och nästan lika viktigt det var att Studieförbundet Vuxenskolan kunde hjälpa till med lokaler, ansökningar och andra parametrar. Och självklart att det fanns en grupp entusiaster som med tid, nätverk och idéer kunde bidra till kartläggning, förstudie, etableringsfas, förhandlingar och igångstart. Hur viktigt det var att vi kunde göra en gedigen förstudie, där det var självklart att kommunen tillfrågades, och att igångsättning och en del av pionjärfasen finansierades via EU:s landsbygdsprogram. Och att allt tar tid.

Ringön och Social Cirkulär Ekonomi
Hade jag fått chansen att berätta mer om bakgrunden hade jag kanske nämnt de projekt kring Social Cirkulär Ekonomi som jag tog initiativ till 2014 till 2016 och som involverade ett antal spännande och gränsöverskridande verksamheter på Ringön i Göteborg. Hur det där kom att handla om att använda en lite bortglömd plats och ett antal etablerade, men små, verksamheter att samverka kring återbruk och en socialt motiverad syn på hur även människor behöver hitta tillbaka till arbetslivet på lite olika sätt. När rätt förutsättningar ges kan både verksamheter och individer vinna på att det är människor som står i centrum och inte vinsten. Med ett antal positiva erfarenheter i bagaget från Ringön-projekten, där finansieringen kom från projektmedel från Västra Götalandsregionen och Tillväxtverket, kunde jag hitta en fortsättning på Orust, där något nytt behövdes.

Olika kompetenser kan vara avgörande
Jag hade också kunnat beskriva hur viktigt det kan vara att ha rätt person för rätt fas i ett projekt. Jag deltog i förstudie och uppstart av Orust Återbruk under några år 2017 till 2020. Men det var avgörande att utveckling och drift sköttes av andra personer som har just de kunskaper och egenskaper som krävs under de första åren. Utan Helena och Elisabeth hade det sannolikt inte gått. Och utan Thomas som ständig inspiratör. Olika faser i en etablering och utveckling kräver olika förmågor, där det är bra att ha en bredd i kompetenserna och engagemanget. Det är också avgörande att driftsformen inte handlar om att göra vinst eller att äga något. En bra idé utvecklas bäst när den delas.

Egnahemsfabriken är ett annat exempel
Hade jag fått möjlighet hade jag också nämnt en väldigt fin verksamhet på Tjörn, som på ett fantastiskt sätt tagit till vara kompetenser och synergier på ett annat område. Jag tänker på Egnahemsfabriken, som har sin bas på grannön Tjörn, och som också spelar stor roll för lokal utveckling. Och hur viktigt det är att våra myndigheter och finansieringskanaler förstår värdet av lokala initiativ. Och hur studieförbunden fungerar som kitt i olika processer. Samhället behöver alternativ till de kommunalt och kommersiellt drivna verksamheterna, där engagemang och idéer får ta plats.

Länktips:

Orust Återbruk: https://www.orustaterbruk.se

Egnahemsfabriken: https://tjorn.egnahemsfabriken.se/

Den hållbara ekonomin

Ganska ofta ser man socialdemokratiska debattörer längta tillbaka till en tid då stat, kommuner, näringsliv, riskkapitalister och arbetstagarorganisationer verkade för samma sak. Staten såg till att investeringar, infrastruktur och kompetensförsörjning stöttade en utveckling, där innovationer kunde transformeras till lönsamma industriprojekt och ge investerare trygga villkor för sina insatser. En slags win-win, där industrins ägarstrukturer och röstkontroll över stämmor gjorde att rimliga lönevillkor kunde hanteras utan att strejker och andra fenomen satte käppar i hjulet för ruljansen. Men går det att återvända till 1900-talets modell för industriell utveckling?

Vad kommer AI innebära?
En stor förändring är hur AI steg för steg kommer att komplettera och i flera fall ersätta mänskliga tjänster. Det går fortare och blir många gånger väl så bra utfört av de nya mjukvarorna, det som tidigare tog anställda mycket tid att åstadkomma. Kontrollen över mjukvaruutvecklingen och datainsamlingen blir på så sätt helt avgörande. Det är tech-jättarna som har ett momentum just nu. Och serverhallar byggs på många ställen för att hantera de nya datamängder som systemen ska utnyttja.

Den kortsiktiga exploateringen behöver upphöra
Men det finns fler skillnader som sällan kommer till uttryck. 1900-talets övertro på tillväxt och ökade volymer kommer inte kunna lösa de hållbarhetsproblem vår tid står inför. Vi kommer att behöva stegvis fasa in andra grundkoncept som kan ersätta jakten på vinst till varje pris. Den syn på tillväxt och ökade volymer som präglat en stor del av efterkrigstiden kan inte fortsätta länge till. Det går helt enkelt inte att exploatera jordens resurser i den takt som inte balanseras i ett kretslopp. Kanske tydligast illustrerat med vår tids exploatering av miljontals år gammal fossil energi i form av olja, gas och kol. Men det gäller ju även mineraler och och sällsynta metaller. Vi måste hushålla med resurser och hitta sätt att skapa kretslopp kring de ämnen vi plockar upp ur jordskorpan.

Vingarnas trygghet
Jag läser en text som hyllar LO-ekonomen Gösta Rehn och dennes tankar om ”vingarnas trygghet”, där det handlade om att en grundtrygghet på arbetsmarknaden, som kopplas till arbetstagarens förmåga och frihet att flyga vidare till ett nytt jobb, snarare än att klamra sig fast vid en befintlig syssla. Den tiden kommer nog inte tillbaka. Vi kommer att behöva ompröva väldigt mycket av den industribaserade välfärd vi vant oss vid. Ekonomin kan inte bygga på kortsiktig exploatering av människor och resurser. Den måste utgå från ett långsiktigt synsätt, där det viktiga blir att bevara och förstärka det som har en värde, snarare än att omsätta andras arbete till egen vinst.

Hållbar ekonomi
Den nya ekonomin måste utgå från att målet är utjämning, rättvisa och minskande, inte ökande, klyftor i livsvillkor. Det är passé att sträva efter att en ska vinna och att alla andra ska betraktas som förlorare. Ansvarstagande och kompetens ska naturligtvis kunna ge skillnader i löneanspråk, men systemet ska vara och uppfattas som rättvist. Inte minst gentemot kommande generationer. Något annat blir inte hållbart.

BNP löser inte uppgiften

Varför envisas nästan alla ekonomer att redovisa ekonomisk utveckling med jämförelse av BNP? Summan av redovisad ekonomisk verksamhet är ju ett ganska trubbigt mått på utveckling. Lite grand som om vi skulle mäta varje människas framgång i hur mycket mat vi äter. BNP säger väldigt lite om fördelningen av de ekonomiska resurserna och väldigt lite om konsekvenserna av olika verksamheter. Att skövla skog ger på ett plan och för vissa aktörer en ekonomisk intäkt, men innebär förluster på andra plan, biologisk mångfald och turism exempelvis, för att ta ett tydligt exempel.

Allt är inte bra
Det finns andra exempel på hur summan av all försäljning blir missvisande. Alla cigaretter och all tobak som säljs genererar momsintäkter till staten, samtidigt som sjukvårdens kostnader ökar i takt med att medborgare drabbas av rökningens skadeverkningar. Både tobaksindustrins intäkter och det allmännas hantering av samma produkters konsekvenser adderar till BNP. Vår acceptans och hantering av skadliga produkter som till slut hamnar i reningsverken är ett annat exempel. Vi tillför ämnen som vi senare behöver rena bort ur kretsloppet. Och både tillförsel och rening blir en del av BNP. Utan hänsyn till överordnad och långsiktig nytta för samhället summeras all aktivitet för att illustrera ”utveckling” eller ”välstånd”.

Ska verkligen vinst vara överordnat allt annat?
En parameter i det ekonomiska systemets uppbyggnad är att vinst ständigt är viktigare än värde. Koncernskolorna är ett flagrant exempel på hur oviktigt det blivit att barn och ungdomar får en optimal utbildning i jämförelse med att koncernägarna kan plocka ut vinst. Värdet av en välutbildad befolkning med optimala möjligheter att på personlig och samhällelig nivå förverkliga något bra underställs aktieägarnas krav på vinst. Inget annat land än Sverige tycker att detta är bra. Tidögänget håller envist fast vid koncernskolornas syn på vinst trots att det skadar Sverige och våra chanser att utveckla samhället. Att utbildning är oviktigt har ju dessutom SD markerat i otaliga sammanhang. Okunskap gör det lättare att påverka opinionen.

Vinstjakten ökar på momsintäkterna, men löser inte problemen
Det finns självklart andra sätt att beräkna och bedöma samhällsutvecklingen. Och i botten behöver vi därför ha en ny, alternativ, bedömning av företagens ekonomi. Vinstjakt är inte viktigast. Det viktiga borde vara värdeutveckling och långsiktigt bidrag till en ekonomi i balans och ett kretslopp i balans. När vi slänger en T-shirt och köper en ny tjänar staten moms, men det är inte så staten ska resonera. Skatter och avgifter behöver styra i den riktningen att det blir lönsamt för företag att anstränga sig att minimera skadorna på planeten och vår närmiljö. Och att minska behovet av ”rening”. Det är egentligen ganska logiskt.

Giftspridning utan formellt ansvar
Hur det kan gå när en ”vanlig familj” hamnar i kläm och drabbas av hur giftiga ämnen sprids ut utan ansvar kan vi se från Jönköpings-exemplet som jag länkar till i länktipsen nedan. Eller fundera på varför USA lämnat 40 militärbaser på Grönland som soptippar, där oljespillstunnor och ännu värre saker rostar bort i skör ishavsmiljö. Det finns rapporter som talar om
” … kvarlämnade miljöskadliga ämnen som 200 000 liter dieselolja, 24 miljoner liter avlopp, samt betydande mängder av den giftiga kemikalien PCB och lågradioaktivt avfall från den mobila kärnreaktor som tidigare fanns på basen, rapporterar den grönländska tidningen KNR” (Klippt från tidningen Syre).


Länktips till en debattartikel som berör BNP-frågan: https://www.gp.se/d849318e-f9eb-4b13-86b6-dc79741eb104

Länktips om gifter i Jönköping: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/wrR0rL/klagerup-jonkoping-familjerna-fast-pa-giftiga-tomterna

Länktips om Grönlands-gifter: https://tidningensyre.se/2016/nummer-86/militart-avfall-tinar-fram-ur-gronlandsisen/

I december kommer Sverige-ID

Hur kommer det sig att en av de mest centrala och säkerhetsberoende funktioner vi har i samhället, digital identifiering, helt och hållet kontrolleras av de stora bankerna? För att bekräfta vår identitet gentemot exempelvis 1177 behöver vi använda Bank-ID. Och samma, ganska etablerade funktion, används i paketdistribution och i många andra sammanhang. Varför är det privata intressen och inte staten som äger och administrerar detta system, som har så tydliga kopplingar till säkerhet och personlig integritet?

Frågan kommer upp då och då
Lena Mellin på Aftonbladet skriver (se länktips) om detta och nämner även det faktum att det finns många som inte har tillgång till smart-phone eller ens har förmåga att hantera en sådan. Det är uppemot en miljon personer i Sverige som inte är uppkopplade för att hantera sin ekonomi. (Se länktips om tidigare inlägg).

Sverige-ID
Sverige-ID finns på planeringsstadiet, men avgörande är ju om tillräckligt många aktörer och brukare använder den funktionen. För att få till en förändring behöver sannolikt staten skapa stegvisa incitament som får aktörer att byta system. Det behövs, lite grand som Lena Mellin skriver, också ett system för den som inte hanterar en smart-phone. Det måste vara billigare, säkert och robust, och kunna hanteras av många som idag inte har en smart-phone, eller på annat sätt inte ”finns”. Hemlösa blir ju t ex idag exkluderade av Skatteverket och ”finns” på så sätt inte. (Helt orimligt).

Teknikutvecklingen kan användas negativt
Mjukvarudelen och vårt uppkopplade beroende av stora tech-bolag är en säkerhetsrisk. Det borde vara självklart ur flera aspekter att centrala system, som i praktiken alla ska tillhöra, står oberoende av dominerande kommersiella krafter. Det finns ju dessutom aktörer som Elon Musk som vill koppla ihop persondata med ekonomi och kunskap om vad var och en gör.

Kontanter och ”skriva upp”-ekonomin
Vi behöver också koppla ihop frågan med hur vi ska se på kontanternas roll i vardags- och samhällsekonomin, den fråga som Björn Eriksson idogt bevakar. Den är viktig inte minst för glesbygden. Men vi ska heller inte glömma den enkla möjligheten att återuppta ett system där vi betalar regelbundet för våra dagligvaror genom att inköpen ”skrivs upp”. Med eller utan förskott. Framför allt i medlemsstyrda verksamheter borde det vara intressant.

Länktips: här är Lena Mellin ledare

Länktips: En tidigare bloggtext om 2023 års utredning om Bank-ID m m: https://christerowe.se/2023/09/nr992-hur-ska-vi-ha-det-med-pengarna/

Vi behöver ett bättre skydd

(Uppdaterad fil 1 augusti) Problemet med bedrägerier mot framför allt äldre personer behöver hanteras på ett genomtänkt sätt. Jag har en bekant som nyligen drabbades av dessa professionella bedragare, som kombinerade flera attacker på ett mycket illasinnat sätt. Min bekant är mycket medveten om hur man ska bete sig när man anar ett bedrägeri. Trots detta gick han i fällan. I skrivande stund är det inte klart om han får tillbaka sina pengar.

Genomtänkt attack
Inte nog med att bedragarna låtsades vara ”banken” och ”hjälpa till att förhindra ett bedrägeri”, de hade också hittat ett sätt att blockera offrets mobiltelefoni genom att avboka kontot med teleoperatören. Han kunde därmed inte ringa ut och göra någon kontroll av det som bedragarna påstod, heller inte kontakta någon bekant. Synnerligen samordnat och smart blockerade bedragarna på så sätt offrets naturliga vägar att få klarhet i om det som sades kunde stämma.

Varför inte återinföra två bankdagar?
Slutsatsen måste bli att det behövs säkerhetskontroller som hjälper till att förhindra bedrägerier, speciellt mot äldre, som kan ha lättare att bli lurade att tro på bedragarnas skickliga upplägg. Det är inte lätt att ta rätt beslut i en stressad situation, när telefonen inte längre fungerar och en skicklig bedragare på ett genomtänkt sätt stressar till felaktiga beslut. Det kan behövas någon variant av att återinföra två bankdagars fördröjning på alla transaktioner för vissa personer. Två dagars möjlighet för olika system att fånga felaktigheter och bedrägerier.

Vi behöver väga risk mot möjlighet
Givetvis finns det situationer när stora överföringar är helt rimliga och i överensstämmelse med avsändarens vilja. Men här måste man väga möjlighet mot risk. Möjligheten att tjäna pengar på en kursförändring eller en förväntad aktiekurs-vinst måste vägas mot risken att bedragare lyckas lura äldre personer på deras besparingar. Kanske kan man börja med en frivillig anslutning till ett fördröjningssystem. Den som vill kan kräva att banker och andra aktörer säkerhetskontrollerar de överföringar som görs över ett visst belopp eller med en viss återkommande struktur. Själv har jag drabbats av att bedragare drog 300 kr i ett stort antal aktioner. Just i det fallet återfick jag pengarna, som dragits från mitt kreditkort.

Telia har gett ut en skrift
Telia har i alla fall gjort ett första försök att hjälpa folk att undvika att bli lurade via nätbedragare. Den ”Lila guiden” finns att beställa från Telia. Framsidan har en bild av Jenny Strömstedt, som av några bedragare användes som ”skyltfönster” för en kampanj för en tid sedan. På ett antal sidor förklaras ganska detaljerat hur man kan skydda sig och vad olika termer betyder. Möjligen vänder sig broschyren till en ganska informerad krets, även om det finns en del ordförklaringar kan det finnas behov av en ännu enklare version, som kan hjälpa oerfarna telefonanvändare och internetanvändare på traven. Men att problemet är stort råder det ingen tvekan om.

Vi behöver verkligen hjälpa en sårbar kategori att minska risken för att bli utsatta för bedrägerier. Det är inte OK att bara låta bedrägerierna fortsätta.

Hur ska det offentliga bli bättre ”första-kund”?

Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, driver på för att den svenska forskningen och innovationerna ska få de resurser och det erkännande som de förtjänar. I ett nyhetsbrev som kom den 16 juni 2026 läser jag hur professor Sylvia Schwaag Serger, vd för IVA, exemplifierar med hur samhället förr var bättre på att samverka kring strategiskt viktiga innovationer som när ASEA och Vattenfall tog gemensamt ansvar för utbyggnaden av det svenska elnätet eller när LM Ericsson och Televerket satsade på AXE-systemet. Schwaag Serger efterlyser mer offentliga ”förstakunder”, som kan vara helt avgörande för att innovativ teknik ska kunna tas fram och bli serietillverkade.

IVA pekar på den rådande kulturen i det offentliga
Hon förmodar i sin text att återhållsamheten hos en del offentliga beställare kan hänga ihop med den rådande kulturen i det offentliga. Hon förtydligar med ”..rädslan hos enskilda tjänstemän av att göra fel. Tjänstemän granskas hårt av chefer, revisorer, domstolar och även medier. Om den ansvarige tjänstemannen skulle välja en ny, oprövad lösning som misslyckas leder det till kritik och kan innebära tuffa konsekvenser för den enskilde.”  Och preciserar ytterligare: ”Det är inte de enskilda tjänstemännen det är fel på. Det är den straffande kulturen och de stelbenta regelverken som är det reella problemet. Hur får vi upphandlande aktörer att våga (och se möjligheterna med) börja använda upphandlingsinstrumentet i teknikutvecklande syfte? Staten skulle kunna ha en mycket viktig roll som ankarkund till små och medelstora företag och stimulera dem att skala upp.”

Vem tackar någon för att man vågar testa?
Jag tror hon har rätt. Det finns säkert flera skäl till att svenska offentliga myndigheter i internationell jämförelse är återhållsamma med beställningar av oprövad teknik. En anledning kan säkert vara att det är ingen som tackar den som tar initiativ bortom rutinerna. En annan kan vara den risk som finns att det går fel och att kritiken blir förödande för den personliga karriären. Det är sannolikt säkrare för den enskilde att sitta still i båten och göra som man brukar göra.

Tjänstemanna-ansvaret återinförs 
Det som dessutom nu har tillkommit och ytterligare bromsar innovationskraften hos offentliga upphandlare är Tidöregeringens nya lag som införs den 3 juli 2026 och som handlar om tjänstemanna-ansvar. Det tycks som om det är SD som har drivit på för att få kontroll över hur tjänstemän agerar. Det finns webb-klipp som tyder på detta. Och även om en ny regering skulle tillträda efter valet i höst lär det dröja innan man förändrar denna nya lag om tjänstemanna-ansvar, eftersom det ständigt finns en mängd olika lagar som behöver ändras eller korrigeras utifrån de politiska partiernas prioriteringar. Men nog är det lite märkligt att det är näringslivets ”vänner” på högersidan som driver igenom en lag som ytterligare bromsar just de mekanismer IVA pekar på, där det offentliga skulle kunna ta ett större ansvar och hjälpa innovativa företag att förverkliga sina produkter och tjänster.

Och nu måste många rutiner AI-anpassas
Det finns ytterligare en aspekt som krånglar till det hela och det är att hela samhället står inför en anpassning till AI-teknologin, där en del administrativa rutiner kommer att behöva ses över och lagstiftningen sannolikt kommer att behöva korrigera för avarter och missbruk, som kan relateras till hur AI-teknologin används för att ”effektivisera” och skapa vinster som i sin tur får återverkningar på arbetsmarknad, arbetsuppgifter, ansvarsområden, redovisning, tidsåtgång osv. Därutöver finns det kompetensbehov hos beställare som kanske inte alltid är uppdaterat om man gick sin utbildning för 30 år sedan. Utvecklingen går fort.

Det räcker med fyra år av Tidö-tester
Det som behövs nu är mer av tillit och samarbete, inte kontroll och maktutövning utifrån ett ideologiskt kontrollbehov. Det räcker med de dumheter som landat i förslag om att sätta barn i fängelse eller att utvisa unga personer bara för att de råkat bli 18 år gamla. Eller försöken att ekonomiskt strypa folkbildningen, studieförbunden och de fria resurser som fyller de tomrum som alltid uppstår när det offentliga inte fångar upp alla människor med olika behov. Sverige är bättre än den Tidö-version som vi nu har fått testa under fyra år.

Länktips: https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2026/02/regeringen-foreslar-utokat-tjanstemannaansvar/

(Anm. Jag länkar av princip inte till SD-sidor, men det finns en sida från SD i Åstorp publicerat i februari 2026 som är lätt att hitta för den som vill kolla.)

Vem vill bli rik på andra människors elände?

Vapenindustrin har en särställning. Inte nog med att den hela tiden hoppas att de leveranser som gjorts snart ska vara obrukbara så att de kan ersättas med nya vapen, robotar eller drönare. De har också en särställning i relation till betalningar. Det är stater och regeringar som är största kunder och deras kreditvärdighet och betalningsvilja är inget som industrin behöver oroa sig för. Och när levererad utrustning används kommer nya beställningar för att fylla de tomrum som skapats. Det finns en misstanke att ett och annat krig startats och eskalerat just för att det gynnar vapenindustrin. Nu när Trump gjort av med mängder av system i sitt märkliga krig mot Iran behöver han ju snabbt ersätta de förlorade systemen med nya. Och leverantörerna ser orderböckerna fyllas.

Vem vill bli rik på andra människors elände?
Just de ekonomiska drivkrafterna bakom krig och konflikter tror jag alltför sällan kommer i fokus. Och i det sammanhanget spelar självklart aktieägare och börskursen en extra stor roll. Med rätt information går det att förutsäga kursuppgångar och går det därmed att tjäna stora pengar på hur marknaden värderar ett visst företag. Visst är det osmakligt att det går att berika sig på andra människors död och lidande?

Vilken roll spelade det att marknaden blev större?
NATO-medlemskapet stressades fram i en tid då Ryssland (Putin) tyckte sig redo att förändra Europa och synbarligen ta makten över grannländer genom militär invasion. Det samarbete som Sverige och Finland haft med NATO sedan lång tid upplevdes av vissa som otillräckligt. Genom ett medlemskap skulle dessa länder nu ingå i en mycket stark försvarsallians var tanken. På köpet skulle svensk vapenindustri (Saab, Bofors…) kunna kvalificera sig för att få leverera till fler länder och tjäna mer pengar på krig, död och elände.

DCA-avtalet ger USA tillgång till Sverige
Det blev aldrig någon verklig debatt om NATO-medlemskapet. Vi hade just kommit ur pandemin och nu uppenbarade sig nästa stora hot. Det fanns säkert de som varnade för Putins avsikter, men ungefär som Sverige inte kunde hålla sig utanför pandemin kunde inte Sverige möta det nya hotet från Ryssland på något annat sätt än inom ramen för NATO, tycks många ha resonerat. I Vita Huset satt Biden och han uppförde sig ju ungefär som vi brukar förvänta oss att amerikanska presidenter ska göra. För säkerhets skull tecknades även ett separat DCA-avtal mellan Sverige och USA, ett avtal som ger USA långtgående befogenheter att använda svenska militärbaser och svensk mark utan att behöva ta hänsyn till svensk lag.

”Kärnvapnens viktigaste funktion är att de aldrig ska användas”
Den pågående diskussionen om kärnkraft ska också ses mot bakgrund av den roll somliga ser för atomvapen, gärna utplacerade på svensk mark. Detta trots det uppenbara bekymmer kärnkraftverken i Ukraina innebär för försvaret av Ukraina. Det är märkligt att anhängarna inte inser vilken strategisk nackdel det innebär att ha kärnkraft och kärnvapen som (o)lämpliga mål för en angripare. Som Alexander Stubb, Finlands president brukar säga: ”Kärnvapnets viktigaste funktion är att aldrig användas”. Men som avskräckande teknologi har de sannolikt spelat ut sin roll. Det är nämligen svårt att tjäna pengar på kärnvapen eftersom de är dyra, kräver mycket rigorös hantering och trots allt bara finns i relativt små mängder.

Vi behöver en debatt om Ottowa-avtalet och personminor
Det som också är synnerligen störande, vid sidan av vurmen för kärnvapen, är hur partier på högersidan i Sverige nu kan tänka sig att lämna Ottawa-avtalet. Det är det avtal som funnits på plats i drygt 30 år och som förbjuder personminor. Bofors slutade att tillverka personminor redan flera år innan Sverige ratificerade Ottawaavtalet. Nedanstående bild från Svenska Freds illustrerar problemet med personminor. Som nu tre partier i Sveriges riksdag vill lämna. Hur det kommer sig att det är en liberal eller en kristen ståndpunkt att lemlästa privatpersoner och barn är obegripligt.

Bild från Svenska Freds
Så här ser de svenska partierna på personminor (bild från Svenska Freds)

Vem vill tjäna pengar på att människor dör?
Det rimliga är att företag som tjänar pengar på vapen, krig och på att skada människa och miljö tvingas att betala från sitt överskott till en särskild fond, som skulle kunna finansiera återuppbyggnaden av det som vapnen skadat. Och det borde regleras tydligare vem som får äga aktier i vapenindustrin och därmed även tjäna pengar på att ”verksamheten går bra”, dvs människor dör och lemlästas.

Hur går det när bensinmacken lägger ner?

En av de förändringar som kommer att påverka landsbygden lite mer än städerna är utfasningen av de fossila bränslena. På landet kommer det att bli glesare mellan tankställena för bensin och diesel och det kommer samtidigt att bli svårare att få lönsamhet på investeringar i laddinfrastruktur när få utnyttjar möjligheten att ladda på publika ställen. Hur snabbt det kommer att gå och hur omställningen hänger samman med behoven hos räddningstjänst, hemtjänst, skogs- och lantbruksmaskiner osv var något som togs upp i ett webbinarium som anordnades av Trivector och IVL den 11 juni 2026.

Mackdöden utifrån landsbygdens och glesbygdens perspektiv
Rubriken var mackdöden och Trivectors Håkan Johansson och Åsa Hult från IVL gjorde en gedigen presentation, där det tydligt framkom att man gjort hemläxan, skaffat statistikdata från SCB, intervjuat personer, genomfört workshopar i fem orter i olika delar av landet, gjort utblickar mot våra grannländer och på det hela taget förstått hur de skulle underbygga sina påståenden utan att överdriva problemen eller skapa oklarhet om tidsfaktorns betydelse. Fem orter ingick i studien: Moskosel, Fredrika, Sörsjön/Norrnäs, Lesjöfors och Gustavsfors.

Detta var den prognos man visade

Hur snabb blir omställningen?
Bilden ovan är den bästa prognos man kunde göra, baserat på de fakta man har. Helt utan fossila bränslen blir det svårt att få allt att fungera, det har bl a att göra med avskrivningstider och kostnader för olika maskiner och arbetsredskap. Men som synes är kurvan rätt så brant. På 4-5 år räknar man med 25 procent lägre efterfrågan på fossila bränslen (jämfört med 2019) och runt 2040 har 70 procent av efterfrågan försvunnit. Man gick inte in på de variationer som kan uppstå genom prishöjningar, oro i omvärlden, tillgångsbegränsningar, ransoneringar osv.

Mackarna behövs i lokalsamhället
Man ägnade en hel del av presentationen åt att problematisera ”mackarnas” betydelse för lokalsamhället. Hur det ofta är så att de lokala butikerna för livsmedel också har drivmedel, är ombud för apoteket och andra servicefunktioner. Inte minst kan det uppstå tidsförluster och problem för hemtjänsten om man tvingas åka långt för att tanka en bil. Det vore lämpligt att alla kommuner, särskilt i glesbygd, gör en sårbarhetsanalys för att se hur olika parametrar kan komma att påverka hur samhällsservicen kan komma att påverkas när mackarna lägger ner.

Måste butiken lägga ner får det stor betydelse för lokalsamhället

Det handlar inte bara om bilar
Det nämndes i förbigående att vissa gårdar, kanske lite oftare än idag, sannolikt kommer att ha egna bränsletankar för att i sin tur kunna försörja sina arbetsredskap och maskiner med fossila drivmedel. Här finns naturligtvis en tänkbar möjlighet för lokalsamhället att gå samman och samäga ”bufferttankar”, som kan hjälpa till att – bokstavligen ! – hålla allt flytande i en svår övergångsfas. Det kommer att ta tid innan olika traktorer och skogsmaskiner går på el. På landsbygden är man van att hjälpas åt och det kommer man säkert att fortsätta med. Min gissning är att det blir en och annan hemtjänstbil som kommer att gå på diesel innan de går på el. Och att hemtjänstbilarna får en möjlighet att tanka lokalt från en bondes anläggning.

Bromsande faktorer
Man tog naturligtvis också upp en del andra hinder som finns för omställningen. Att elbilar är dyra, att det finns stora osäkerheter kring prisnivåer både för det fossila och kring elen, att det är en äldre befolkning på landet, personer som möjligen är lite mindre förändringsbenägna och som har svårare att få lån, liksom att många på landsbygden har mer än ett fordon som använder flytande fossilt bränsle. Det finns också attityder kopplat till livsstilsval och kultur som har med valet av fordon att göra. De personer som bygger sin identitet och sin livsglädje på att umgås med likasinnade kanske inte byter ut sin amerikanare med dyr ljudanläggning så lätt. Rent tekniskt finns också ett uttalat behov av fyrhjulsdrift och att kunna dra tung last med dragkrok, att klara snöoväder och andra hinder. På landet är man tydligare hänvisad till sig själv och behöver kunna hantera de situationer som uppstår, liksom att kunna lita på och hjälpa varandra.

Vilken omsättning behöver macken?
Försvinner macken finns också risken att butiken försvinner. Och det finns vägar som inte får stöd för uppbyggnad av laddinfrastruktur. 2 mil angavs som en rimlig gräns för att åka och tanka. Så har man det tydligen i Norge. Vi fick också lära oss att det finns tumregler för hur mycket omsättning en mack behöver ha för att kunna täcka kostnaderna på ett rimligt sätt. Branschen själva brukar ange 500 kubikmeter (500.000 liter) som ett riktmärke för en obemannad station. Men siffrorna som Johansson och Hult visade att det finns exempel på tankställen med betydligt lägre volymer per år som ändå härdar ut och håller öppet. Sannolikt för att det finns en insikt i att om macken försvinner blir det också svårare för lokala livsmedelsbutiker och andra att klara sig. En lägsta volym för att klara en långsiktig närvaro tycks vara cirka 150 kubikmeter.

Det finns fortfarande tid
Turismen står en för stor del av omsättningen, och då handlar det ganska ofta också om snöskotrar på vintern vid sidan av husbilar m m på sommaren. Det är lätt att inse att en maskinpark av snöskotrar tar tid att byta ut. Det finns ett antal bromsande faktorer kring elektrifieringen av de fossildrivna maskinerna och fordonen, inte minst hur enskilda verksamheter sannolikt har byggt upp sin drift under lång tid och har gjort kalkyler utifrån kända antaganden. Det är säkert inte enkelt att snabbt byta från fossildrivna redskap till eldrivna (om de överhuvudtaget finns). De tabeller som visades pekar på att några av mackarna hamnar på kritiska nivåer i närheten av 2034, medan det kan dröja till 2050 innan andra hamnar på nivåer då lönsamheten blir svår att upprätthålla.

Förslag på stöd, insatser och framförhållning
Det listades ett antal policyrekommendationer, som framkommit genom samskapande. Man såg stöd till påskyndad elektrifiering som intressant, liksom stöd för att behålla mackarna under längre tid. Det nämndes även att landsbygden kan behöva ett utökat skatteunderlag. Man ville även se långsiktiga stöd för inrättande av laddinfrastruktur vid dagligvarubutiker. Det nämndes även att höjda drivmedelsskatter kan kombineras med riktade stöd till barnfamiljer osv. Det betonades att det behövs kunskap om hur butiker och mackar samexisterar och hur viktiga båda är för lokalsamhället. En turistskatt nämndes, liksom att låta landsbygd och glesbygd ta del av de intäkter som genereras av lokal elproduktion.

Kristerssons hönsgård

Hönsgård. Det är det man kommer att tänka på när fyra år med Kristersson ska summeras. Harpsund är en herrgård, som statsministerparet av tradition disponerar för representation och rekreation. Vissa av oss minns bilderna av ekan som roddes av sovjetledaren Chrusjitiov som var på besök 1964 och Tage Erlander satt bredvid en tolk i aktern. Det Ulf Kristersson och hans fru Birgitta Ed tycker är viktigt med Harpsund är tydligen att det ska finnas höns på plats. I alla fall de sommarveckor paret vistas på Harpsund. (Se länktips nedan om hönsgårdshistorien som pågått i flera år).

Någon annan
Det är naturligtvis helt i sin ordning att även statsministerparet får möjlighet att koppla av på semestern, även om en statsminister egentligen aldrig kan vara helt ledig. Om man ska tro alla publicerade bilder på Birgitta Ed har hon också anammat idén om att ständigt vara i tjänst, eftersom hon näst intill alltid är klädd i något som kan kopplas till prästyrket. Men i fråga om höns, inredningskonsulter och vem som ska göra vilket arbete verkar det som någon annan, i praktiken skattebetalarna, ska stå för arbetsinsatser, inköpskostnader och andra utlägg.

Arbetslöshet? Omställning? Prioriteringar?
Men är verkligen en hönsgård det som ligger överst på dagordningen för den som ska förväntas ägna sin vakna tid åt att leda landet? Att ta kontakt med berörda myndigheter, skriva de underlag som krävs och ordna de möten som erfordras är sådant som gör att annat blir nedprioriterat i statsministerns stab. Tid som kunde ha använts till viktigare saker. Som att få bukt på arbetslösheten, skapa förutsättningar för överenskommelser mellan industri, investerare och myndigheter inom områden som kräver snabba åtgärder. Den omställning av näringslivet som måste ske blir både bättre och mer konkurrenskraftig om den sker frivilligt istället för som ett resultat av senfärdighet och andra aktörers agerande.

Det är bråttom att hitta nya sätt att redovisa ekonomi
Resursfrågorna ligger hela tiden som outtalad komplikation inom ramen för det rådande ekonomiska systemet. Vi kommer inte kunna fortsätta att tömma jordskorpan på material och resurser, utan måste hitta sätt att återanvända material och produkter. Och då måste de ekonomiska styrmedlen dra i rätt riktning. Exempelvis behöver vi hitta mer moderna och rättvisande sätt att redovisa ekonomisk verksamhet. Allt detta borde ligga högst upp på en statsministers agenda, för att säkerställa att Sverige behåller en position som en modern välfärdsstat även när vi bytt system.

Galet
Men istället ägnar statsministerparet sig åt en hönsgård och låter sina tjänstemän ägna dyrbar arbetstid åt att reda ut hur hönsgården kan komma på plats. Eller organisera luxuösa inredningsinköp (se länktipset nedan). Det är därför ordet hönsgård blir så träffande och illustrativt. Och galet, lockas man nästan tillägga med tanke på tuppen som säkert hör till.

Länktips: https://www.expressen.se/nyheter/sverige/ordern-bygg-en-honsgard-till-birgitta-ed-pa-harpsund/

Hela Sverige ska leva när butiker får stöd

Butikerna i glesbygden är mer än en affär. De blir ofta en naturlig samlingsplats och en resurs för paket, för utlämning av varor och för lokala initiativ. När butiker läggs ner tappar många samhällen sin överlevnadsförmåga. Detta har staten insett och sedan tio år finns ett visst stöd som delas ut enligt särskilda kriterier till butiker som har fast adress, året-runt-öppet m.m. De får inte ha en omsättning över 11 miljoner per år. Stödet är för 2026 uppräknat till 370 000 maximalt för en butik, men är anpassat till ett antal faktorer.

Ur Handelsrådets rapport (se länk nedan)

Tryggare anställningar
Rapporten visar att stödet oftast har inneburit att butiken har kunnat avlöna sin personal något högre, i praktiken kunnat erbjuda lite längre tjänstgöringstid per vecka för den personal man har haft. Stödet har inte resulterat i ökade vinstmarginaler, utan inneburit att det har kunnat fungera ungefär som det var tänkt.

Tydlig kontrast mot skolkoncernernas giriga agerande
Kontrasten mot hur skolkoncerner dränerar staten på miljarder är slående. Här handlar det om att långsiktigt stötta svaga verksamheter, som gör stor nytta ur ett socialt perspektiv och för att ”hela Sverige ska leva”. När det gäller hur koncernskolor flyttar skatteintäkter till vinstkonton har 35 års experimenterande tydligt visat hur det handlar om helt andra motiv och drivkrafter.

Glesbygden ger oss möjlighet att tänka nytt
Det finns anledning att, tror jag, förfina stödet till glesbygdens butiker. Om de drivs i kooperativ form skulle de t ex kunna erbjudas ett något högre stödbelopp. Detta för att underlätta för konsumenter att bli mer aktiva ”prosumenter”, där de förbeställer varor och hjälper till att skapa bra prognoser. Eller om de åtar sig att skapa sysselsättning för arbetslösa, för praktikplatser och för att underlätta övergången från ett tungt yrkesliv till att vara volontär i samband med pensionering skulle kunna vara andra dellösningar att undersöka effekterna av. Vi behöver hitta goda exempel på hur arbetslivet ska övergå i ett mer frivilligt arbetsliv i samband med att man tar ut pension. Kanske som en tioårig övergångsfas med bibehållen lön och pension, där yrkesarbetet stegvis kompletteras med samhällsnyttigt arbete t ex i en glesbygdsbutik.

Vi behöver testa under ordnade former
Det är viktigt att behoven hos individen, hos lokalsamhället och för det långsiktigt hållbara vägs samman på ett klokt sätt och testas i liten skala, där vi kan låta forskare följa hur väl en smidig övergång från yrkesliv till ett pensionärsliv med sysselsättning kan se ut.

Länktips: Rapport från Handelsrådet: här