Den 27 maj var det en ”Urban Lunchtime”, som är event anordnade av Urban Futures. (Se länktips nedan). Sara Pettersson, verksamhetsledare på Urban Futures, inledde och sedan talade Sandra Moberg och Thomas Stoll, båda från IVL, och Johanna Engberg från White Arkitekter. Seminariet fokuserade på systemförståelse och framtagna handböcker för att få byggbranschens olika aktörer att förstå hur man kan ta ansvar för en omställning där samhällsplanering och byggande blir organiserat utifrån cirkulära principer.
Handböcker för byggande, samhällsplanering och verksamhetsutveckling
Tydlighet från ledningens sida En av bilderna visade hur viktigt det kan vara att undvika rivning och att undvika nybyggnation men också hur viktigt det är att dokumentera det som görs för att underlätta en senare renovering. Det är viktigt att ha framtagna strategier och också att genomföra processer i etapper, där det lämnas utrymme för justeringar. Det handlar om att i förväg definiera vilka processer som behövas och att ledningen är tydlig med vad man vill få genomfört. Planeringstiden kan kosta en del, men det blir klart billigare på materialsidan om allt görs på rätt sätt.
Systemnivå och generella ändringar I seminariet får vi veta att ett företag sparade 70 MSEK på att tänka rätt från början och ett annat Uppsala-projekt kortade ner färdigställandetiden med två år, vilket naturligtvis gynnar fastighetsägare som kan få intäkter snabbare. Detta enbart på att projektet genomfördes som en ombyggnad istället för en rivning. Under seminariet upprepas budskapet att systemnivån är viktig att utgå ifrån. Det gäller att få in det cirkulära tänket som det nya normala. Se till att vägvalen sker tidigt i processen. Om det cirkulära kommer in för sent i processen är risken stor att det blir ändringar på marginalen istället för att bli ändringar av mer generell natur.
Lönsamheten på aktörsnivå styr fortfarande? Fokus måste ligga uppströms eftersom det hittillsvarande har handlat om att riva och att ordna nyproduktion. Mycket internationellt arbete pågår. Man ser mer och mer systemtänkande, styrning och fokus på planering, där det gäller att värdera det befintliga. Det slår mig att det som inte berörs under dragningen är vem som ska värdera olika objekt ur ett långsiktigt perspektiv. Fastighetsägare, entreprenörer och långivare har sina lönsamhetskalkyler, men mot detta behöver vi ställa andra värderingar. Vad tjänar samhället på? Och hur ska de kalkylerna se ut?
Från linjär reflex till cirkulärt omdöme Presentatörerna betonar att det egentligen inte handlar om att ställa upp fler krav, utan snarare att ställa rätt frågor i rätt sammanhang. Och vem har egentligen ansvar för de olika processerna och hur sker övergången? Frågorna måste också ställas när det fortfarande finns ett utrymme för påverkan och vägval. Det man vill propagera för är en metodik som bygger på samverkan och logiska beslut. ”Från linjär reflex till cirkulärt omdöme” som man beskriver det. Vem får ställa krav och i vilket läge? Var uppstår barriärer och varför?
”Vi river inte” Ett par projekt lyftes fram: Vi på Hörnet och Hoppet 2, projekt som jag berört tidigare i bloggen. Ett krav som lyftes krav var att byggprojekt bör tvingas att göra återbrukskalkyler ur klimatsynpunkt. Och tanken fördes fram att man hoppas att någon kommun går före och säger att man av princip aldrig river byggnader, i alla fall som grundtanke.
Olika förutsättningar och ekonomin på samhällsnivå? Det som saknades en del under den 45 minuter långa (dvs egentligen korta) presentationen var något om de olika stadsdelarnas helt olika förutsättningar, där det också bor och vistas olika kategorier människor. Hur ska olika kooperativa former kunna ta plats och hur kan långsiktiga, transparenta och förtroendeskapande samarbeten stimuleras, så att konkurrens-ekonomin ersätts av en mer samarbetsinriktad ekonomi med win-win i fokus? Och just detta som jag nämnde förut om hur samhällsnyttan och det långsiktiga värdet med olika fastigheter och projekt ska beräknas och ställas i relation till de kortsiktiga vinstintressen som ofta blir avgörande? Och vem ansvarar för detta? Och vem bedömer resultatet?
Ordet omställning dyker upp allt oftare. Behovet av en omställning har jag varit medveten om i åtminstone trettio år, så för mig känns det långsamt som om den nödvändiga omställningen faktiskt också kan inträffa. Visst är oljelobbyns och fossilkramarnas framgångar förfärliga, liksom hur sanning och lögn flätas samman i ett ocertifierat och okontrollerat nyhetsflöde. För att inte tala om hur respekten för kunskap ersätts av en allmän utmattning i det konstanta flödet av känslostyrd information. Men ändå. Två exempel från den här veckan flätas samman till en intressant möjlighet. Ursäkta om texten denna gång blir aningen längre än brukligt.
Ingen tillfällighet att så mycket nu handlar om omställning? Omställningsfonden, omställningslabben och en rapport som listar sju olika behov av omställning visar sig för mig nästan samtidigt. Det tyder på att frågan om omställning har börjat betyda mer i olika sammanhang. De sju olika omställningsbehoven som presenterades under en konferens om återbruk påstods där ha att göra med eller innebära: – styrning och organisering, – policy och regelverk, – platsspecifika och geografiska parametrar, – omställning för företag och/eller affärsmässig omställning, – omställning av kultur och normer, – hur vi kan behöva förändra synen på etik och rättvisa – samt omställning relaterad till konsumtion och användare.
En intensiv timme om kunskapsfronten Behovet och konsekvenserna av återbruk i bygg- och fastighetssektorn har blivit allt tydligare och konferensen sammanfattade kunskapshorisonten på ett möte på Chalmers för en fullsatt sal. På samma konferens presenterades Omställningslabben som de organisatoriska plattformar som etableras för att möjliggöra samverkan, projekt och processer. Omställningsfonden är något helt annat, men skulle kunna knyta an till de omställningslabb som utvecklas.
Lite info om Omställningsfonden Omställningsfonden presenterade sin verksamhet vid ett webbinarium i veckan. Omställningsfonden finansieras av SKR:s och Sobonas medlemmar. (SKR = arbetsgivarorganisation för Sveriges Kommuner och Regioner), Sobona = arbetsgivarorganisation för kommunala bolag.) De har resurser att hjälpa kommuner och regioner att genomföra projekt för grupper av anställda, som riskerar att friställas av olika skäl. De arbetar med kompetensutveckling och systematiskt stöd för att matcha behov och resurser på ett mänskligt plan. Omställningsfonden har även ett individfokus och kan stödja personer som behöver komplettera sin meritlista, kanske utveckla och certifiera sin kunskap osv. På ett plan gör omställningsfonden det som Arbetsförmedlingen borde göra.
Win-win på att ta tillvara resurser På Omställningsfondens webbinarium berättade de om sin verksamhet, lyfte fram framgångsrika projekt och dessutom hade bjudit in John Mellkvist, generalsekreterare vid Pluskommissionen att tala om ålderism. (Just hans föredrag kommer jag att återkomma till separat. Det var mycket intressant). Omställningsfonden når i dagsläget 1.3 miljoner anställda inom välfärdsyrken. Många av de anställda har behov av karriärlyft, kompetensutveckling och stöd på olika sätt. Behoven ute i kommuner och regioner förändras och en del av de anställda saknar kanske formella meriter, kompetenser och anställningsbarhet för utlysta tjänster. Både för kommunerna och för de anställda blir det tidsödande, oroande, dyrt och komplicerat att introducera helt ny personal. Det är smidigare för alla inblandade att kompetensutveckla befintlig personal. Samtidigt står ju inte utvecklingen still. Nya behov uppstår, inte minst som en följd av naturlig avgång och pensionering.
Flera perspektiv vägs samman Det som är tilltalande med Omställningsfondens arbetssätt är att man ser till både organisationens och den anställdes behov. Den som har arbetat en längre tid på en arbetsplats har naturligtvis samlat på sig erfarenheter och en viss rutin, som det kan vara ett slöseri att kasta bort. Många har dessutom kompetenser vid sidan av de formella krav som preciserats. Det kan ta tid att hitta det jobb eller de arbetsuppgifter som bäst matchar utbildning, erfarenhet, läggning och intresse. Vissa begrepp tolkas och innebär olika saker beroende på hur rutiner lagts upp. ”Ansvarstagande” och ”självgående” är sådana ord, som kan betyda olika saker. Den som har en ordningsam läggning kanske är perfekt till att ansvara för ett mellanlager av material, som ständigt behöver fyllas på. Den som är social till sin natur kanske ska ha mycket kontakter med brukare. Den som har ett främmande språk som modersmål kanske kan göra nytta på fler sätt. Osv.
Mjölby sparade pengar på att ta till vara kompetens Vid ceremonin den 4 februari var det just ett tolkomskolningsprojekt som uppmärksammades av Omställningsfonden. Tre modersmålslärare och studiehandledare fick hjälp av Mjölby kommun och Omställningsfonden att bli kontakttolkar. Detta gjorde att kommunen nu slipper handla upp externa tolkar, utan kan använda den egna personalen på ett flexibelt sätt. Vid samma ceremoni uppmärksammades också ett måltidsbiträde som hade blivit varslad om uppsägning, men som fick hjälp och uppmuntran att gå en kockutbildning och byta karriär relativt sent i yrkeslivet.
Matcha förväntningar, behov, resurser och förmågor Att se behov och lösningar från olika perspektiv tror jag är en nyckel till framgång när det gäller omställning generellt sett. Arbetsgivaren kan ta till vara kompetens genom att få visst stöd att genomföra de kompletterande utbildningar och processer som behövs. Arbetare säljer inte sin tid till arbetsgivare. Arbetsgivare ska inte se sin personal som förbrukningsvaror. (”You are fired…”). Samhället vinner på en helhetssyn. Mänskligt och organisatoriskt handlar det om att matcha förväntningar, behov, resurser och förmågor. Och ta till vara sådant som har ett dolt värde vid sidan av bokslut och vinstrapporter.
CMB ordnar intressanta event Allt detta om Omställningsfondens arbete hade jag med mig när jag fick en uppdatering av CMB på Chalmers i form av tre presentationer under rubriken ”Marknad och logistik för återbruk ─ var är kunskapsfronten?”. Shift Sweden är det paraply som under 10 år ska finansiera olika projekt, där bl a Vinnova, Formas och Energimyndigheten står för en stor del av finansieringen. Ambitionen är att under 10 år ställa om Sverige i fossilfri riktning och med stor medvetenhet om resurshushållning och att skapa attraktiva livsmiljöer för alla. (se länktips nedan, där man f.ö. även specifikt nämner civilsamhället). När man nu siktar på återbruk i byggsektorn är det tre skiften man vill arbeta med: (1) Från linjära byggprocesser till cirkulära affärsmodeller, (2) Från ohållbara transporter till konkurrenskraftiga alternativ och (3) Från att se och genomföra förändring i silos till att integrera den byggda miljön och mobiliteten i samma system. Man börjar med skifte 1.
Hur definierar vi ”nästan som ny”? De plattformar man använder kallas för omställningslabb, som kan ha en tematisk eller geografisk inriktning. Nya omställningslabb planeras för fullt. Målsättningen är att minska avfallsströmmarna i byggsektorn, att minska klimatpåverkan och resursanvändning samt att skapa förutsättningar för ett mer motståndskraftigt samhälle. Det behövs ett antal uppfyllda kriterier för att återbruk ska kunna bli norm. Det finns också ett behov av en viss diversifiering i hur material kan ”loopas” från demontering till nymontering. Ibland kan samma tegel plockas ner och monteras tillbaka på plats. I presentationen visades fem olika ”återbruksloopar” där den femte handlade om att tillverkaren tar tillbaka sin produkt, ser över den och sätter den på marknaden igen. Var och en inser att här krävs nya aktörer, nya rutiner, utbildningar och en mängd nya regelverk och praxis. När är en produkt ”ny” eller ”så gott som ny”? Osv, Vilka garantivillkor ska gälla och hur hänger miljödeklarationer samman med återmontage? Att slippa nytillverka minskar ju klimatavtrycket, osv.
En möjlig koppling till Omställningsfonden? Vi fick lära oss att det kommer att behövas en mängd nya tjänster och kunskaper för att detta ska fungera. Och här insåg jag plötsligt att det kan finnas en koppling till det som Omställningsfonden arbetar med. Om någon har kunskap om hur ett ventilationssystem ska fungera och ställas in, men kanske inte längre har en kropp som orkar bära och lyfta tung utrustning, så kanske det finns utrymme för en viss omskolning eller omställning av yrkesroller för att ta till vara en individs kompetens. Ett sådant synsätt kräver att vi släpper det ensidiga lönsamhetskrav som branschdominerande företag och de anonyma aktieägarna hela tiden utgår från. Vi behöver balansera ”vinst-as-usual”- tänket med ett samhällsnyttoperspektiv, som ju också saknar tydliga förespråkare. I jakten på kortsiktiga vinster och uppfyllande av prognoser finns hela tiden de röster som brukar kallas ”marknaden”. Men vem ger röst åt sunt förnuft, helhetstänk och den långsiktiga nyttan av att inte slösa bort viktiga värden?
Hur ser motkrafterna ut? Vad som heller inte hann presenteras på en intensiv timmes presentation var hur hur motkrafterna ser ut. Vem är det som motsätter sig omställning enligt det som forskarna från RISE m.m. presenterade? I Sverige har vi en oligopol-liknande situation med en handfull dominerande stora byggföretag. Det är lätt att inse att de ogärna ser en omställning, där deras vinstmarginaler och position försvagas. Så vem ska utmana dem? Vad ska få dem att vilja ”komplicera” en rivning eller ett nybygge med platsspecifika dellösningar, återmontage av tidigare teknik osv? När det är enklare och kanske kortsiktigt billigare att bara göra som man brukar göra.
Rollfördelning och redovisning Det som saknades under genomgången av kunskapsfronten, och som kanske inte rymdes av tidsskäl, var hur de nya affärsmodellerna ska ta form, av vem och hur de i sin tur ska kopplas till årsredovisningar, vinst och skattesystem. Det är viktigt att den nya ekonomin, som behöver ta form också fungerar hela vägen så att inte ”marknadens” krav på lönsamhet bromsar den resurshantering som samhället behöver. Att detta hänger ihop med ”Enough”-ekonomin, som jag brukar kalla ”lagom”-ekonomin och som Jennifer Hinton forskar på är sannolikt. Och att vi kommer att behöva ett eller ett par parallella redovisningssystem för företag är klart. Det måste möjligt att redovisa hur företagets verksamheten kan bedömas och beskattas med utgångspunkt från långsiktiga krav och värdering av bevarande vid sidan av kortsiktig ”vinst”, som inte tar hänsyn till helheten.
Ställ krav på fastigheter att ha minst två funktioner När det gäller policy- och regelverksomställningar nämndes möjligheten att via lagar ställa krav på en större andel återbrukade material i projekt, samt att möjliggöra en större flexibilitet i bygglov (exempelvis att hålla öppet för val av fönster- eller dörrpartier beroende på vad som finns tillgängligt). Det man kunde nämnt är kravet på att nybyggda fastigheter ska kunna användas på minst två olika sätt eller idén att skapa ”virtuella kommuner” för att skapa ett lagrum för kommuner att bedriva verksamhet utanför kommungränsen, tillsammans med andra kommuner.
Vi behöver en återbruksanpassad moms! När det gäller styrningsperspektivet på omställningen handlar det mycket om att etablera digitala stödsystem och digitala tjänster. Det som blir hängande i luften är naturligtvis vem som ska åta sig att etablera dessa system, med vilka kapacitetskrav och hur tillgänglighet och uppdatering ska ske osv. Rollfördelningen behöver klargöras, liksom hur ägandefrågorna (och värderingsfrågorna) hänger ihop med de material som demonterats. Är det avfall? Är det ”nästan nya ventilationskanaler” eller vad handlar det om? I vems bokföring syns de och till vilket värde? Och hur ser en återbruksanpassad momslagstiftning ut? Dagens moms är ju som bekant helt anpassad till ett linjärt varuflöde. Här krävs ett EU-anpassat nytänkande.
Ekonomi, igen! Hur demontering blir norm är också svårt att beskriva. Jag tror att här är kopplingen till hur redan brukat material ska värderas i bokföringen är en del av hur normförskjutningen kan äga rum. Så: ekonomi, igen! När det gäller företagens vardag handlar det också om hur demonterat material ska kategoriseras på ett enhetligt sätt, liksom kvalitetssäkras. Här finns säkert ett visst motstånd från leverantörshåll. De vill ju hellre sälja nya produkter än behöva acceptera att en grossist tar hand om en äldre produkt och säljer den på marknaden. Rollfördelningen för denna omställning är synnerligen oklar. Vem vill och vem vill inte se återbruk i stor skala? Hur ser motkrafterna ut och vilka delbeslut kan stödja omställningen? Så: ekonomi, igen! På konferensen listades en mängd behov och luckor som finns, bland annat dessa:
Några av de behov som nämndes på CMB-konferensen 5 feb
Lokala behov och brukarperspektiv De behov som listades ur ett lokalt perspektiv var naturligtvis fungerande logistiksystem, och återbrukshubbar för mellanlagring. Ur brukarperspektiv nämndes att det behöver bli en tydligare norm att återbrukade köksinredningar (o.dyl.) anses en naturlig del av en renovering. Ur etiskt perspektiv nämndes behovet av att ha enhetliga system för att värdera kvalitet, kulturvärden och estetiska parametrar m.m.
”Att vårda och använda byggnader i stället för att riva och bygga nytt handlar inte bara om att förändra invanda arbetssätt och konsumtionsmönster. Det handlar också om att förstå platsers betydelse för kontinuitet, gemenskap och motståndskraft i staden. ”
Jag läser de här raderna i en inbjudan till ett webbinarium som anordnas av CMB, som är ett kunskapsnav för samhällsbyggare knutet till Chalmers. På olika sätt vänder och vrider forskningen och även de som arbetar praktiskt med samhällsbyggnad på perspektiven i strävan efter det som kan kallas hållbart och som kan bromsa klimatpåverkan, minska resursslöseriet och skapa en mer långsiktig byggnation. Platsens betydelse var det jag fastnade för.
Varför trivs vi på en viss plats? Att platsen har stor betydelse för hur vi trivs, hur vi mår, vem vi umgås med och vad vi ägnar vår tid åt är ännu tydligare på landsbygden. Organisationen Hela Sverige Ska Leva deltog under 2-3 oktober på konferensen i Borås som handlade om Idéburet och socialt byggande och som samlade ett par hundra deltagare. Det blev väldigt tydligt under den konferensen att platsen vi väljer att bo och verka på är avgörande för livskvaliteten och för de processer som kan drivas. Otaliga exempel på initiativ presenterades under konferensen och som en röd tråd löpte just detta med platsens betydelse.
Civilsamhället behöver ta plats Där stod ett kommunalt fastighetsbolag och berättade om det boende för 70-plussare man just ställt i ordning i Fristad och där man månat om platsens kvaliteter. Där passerade otaliga projektexempel revy, både internationella och svenska, som på olika sätt tagit till vara platsens kvaliteter och skapat boende- och livsmiljöer som har förutsättningar att bli uppskattade under lång tid. Civilsamhällets roll i samhällsutvecklingen blev tydliggjord. Det är på sätt och vis både enklare och svårare för civilsamhället att kanalisera människors drömmar och få dem förverkligade. Enklare för att var och en kan komma till tals, svårare för att avvägningarna blir mer komplexa att göra.
Kvalitet istället för vinst Men om vi menar allvar med att människor ska kunna få chansen att bo och leva på ett sätt som tar tillvara vars och ens potential behöver vi bli bättre på att skapa utrymme för olikheter utan att för den skull göra avkall på de generella normer och principer som vi tycker ska rama in den byggda miljön. När Marknaden nu hoppas kunna få igenom fönsterlösa sovrum och andra försämringar av boendemiljön måste vi som vill något annat vara tydliga med att det är människan som måste vara måttstocken på vad som ska anses rätt och rimligt. Det ska inte vara plånboken eller vinstjakten som ska forma framtidens samhälle, det måste vara den upplevda kvaliteten och vars och ens förmåga att kunna förverkliga ett gott liv i en god miljö som måste vara vägledande och styrande.
Marknaden drar utvecklingen åt ett håll som inte gynnar helheten Nu har vi testat att låta marknaden styra byggande och boende under lång tid. Till och med allmännyttan har ålagts ett ”vinstkrav” i dessa ekonomismens tider. Resultatet är tydligt. Några av oss tjänar pengar på våra boendemiljöer, andra förlorar. Klyftorna växer och det blir allt svårare för unga personer och familjer att skaffa sig ett boende, något som också i sig bromsar befolkningsutvecklingen. Vi behöver ha tydligare och mer rättvisa spelregler för det som vi alla behöver: ett rimligt och gott gestaltat boende, gärna med flexibla lösningar för verksamheter och kombinationer av lokaler och boende. Det är inte bara konstnärer som behöver plats för sitt konsthantverk i anslutning till sitt boende.
Helhet istället för stuprör Städer och kommuner har alltid svårt att gå före i förändringsarbetet. Det är en del av det offentligas DNA att alltid göra som man alltid har gjort, det har med rättvisa och rättssäkerhet att göra. Det gör att förnyelse ofta behöver ramas in av projektmedel eller särskilt avsatta beslutsprocesser, där det framgår att det handlar om utvecklingsarbete. Och då är stuprörsorganisationen inte till hjälp, när helheten ska hanteras. Mobilitet, välfärdsinstitutioner, sjukvård, apotek, butiker, nöjen, platser att mötas på, folkbildning, intresseorganisationer och allt det andra som vi ägnar tid åt måste få hänga ihop med hur och var vi bor.
Någonstans behöver vi testa det nya Ännu viktigare blir detta när vi inte längre är lika rörliga eller har samma förmågor som när vi var unga. Samverkan mellan kommun och civilsamhälle behöver utvecklas och vi behöver hitta former för delaktighet och beslutsfattande som inte utgår från den ena sidans kontrollbehov eller budgetramar. Någonstans behöver det nya få testas och ta form, få sin finansiering och sin chans att utvecklas, samtidigt som det demokratiska perspektivet inte får tappas bort. Bottom-up måste möta top-down på ett klokt och genomtänkt sätt. Och vi behöver processer som inte enbart utgår från vinstjakt, avkastningskrav och Marknadens logik. Det privata ägandet är inte alltid det bästa slutmålet. Samhällsnyttan över tid behöver få ta plats och hitta utvecklingsspår. Särskilt som vi har gjort fel under lång tid och slösat resurser, saboterat klimatet, utrotat djur och växter och skapat onödigt stora klyftor i samhället.
Det finns inspirerande exempel ur byggbranschen som behöver spridas. Ett sådant är Alecta Fastigheters ”Vi på Hörnet”, ett renoveringsprojekt i centrala Göteborg, där man lyckats bygga om 10000 kvm kontorsytor på ett nytt sätt. Det var en presentation av projektet som CMB (se länk nedan) ordnat på Chalmers den 4 september och lokalen var fullsatt av intresserade arkitekter, inredare, projektledare och andra som tycktes lika imponerade som jag av resultatet.
Det gäller att utgå från bevarandet Att Alecta håller på med förvaltning av pensionspengar vet alla. Men att de också förvaltar fastigheter är kanske inte lika känt. Just deras relativt nya intåg i fastighetsbranschen har också bidragit till att projektet ”Vi på Hörnet” kunde bli så framgångsrikt. Man kunde starta mer förutsättningslöst och hade inte en massa traditionella lösningar med sig in i arbetet. Två kontorsfastigheter från 60-talet med stort upprustningsbehov skulle åtgärdas när projektet startade. Riva? Bygga om på traditionellt sätt? Hur ta sig an detta projekt? Om klimatambitionen hela tiden ska gå före?
Win-win-win…. nu finns inga motargument kvar Magnus Källgren och Nickie Excellie från Alecta Fastigheter presenterade projektet och bland det mest intressanta var att man fick ner CO-avtrycket för byggdelen med över 85 procent samtidigt som projektkostnaden blev 6 miljoner kronor, inräknat all mertid för möten, lägre än vid en traditionell ombyggnad. Enbart på inköp sparade man 16 miljoner kronor. Det vill säga det måste inte bli dyrare med återbruk. Det kan till och med löna sig på projektnivå. Inte nog med det. På intäktssidan har man dessutom lyckats höja hyrorna 30 procent, beroende på att lokalerna är attraktiva och lättare att hyra ut. ”Gammalt och fräscht” är det nya. Det innebär att argumentet att ”återbruk är nog bra, men det kostar för mycket” faller platt. Nu behöver resten av branschen lära sig av Alecta.
BÅT-modellen blir nog standard Den metod som presenterades kallas BÅT och den föregås av en hel del steg, där kvalitet sätts i fokus och där projektorganisationen, från projektledning till entreprenör och utförare, enas om en gemensam målbild. Man behövde också systematiskt identifiera olika produkter utifrån hur svårt eller lätt det kan vara att återbruka, respektive om produkten innebär en stor eller liten klimatpåverkan. BÅT-metoden kommer troligen att kunna bli standard för framtiden. Bevarande, Återbruk och Tillägg är de tre nivåer av åtgärder som man specificerar och definierar på ett tydligt sätt. Som någon i publiken konstaterade: äntligen får vi en tydlighet i vad som menas med återbruk. Och grundfrågan vid besiktning var naturligtvis vad kan vi bevara av material och lösningar i detta rum?
Lager på plats och storytelling En annan överraskande detalj var att man valde att lagra produkter och material på plats. Bland annat för att detta sparar tid och också gör det mer sannolikt att det nedtagna materialet faktiskt kommer till användning. Finns det på plats blir det enklare att välja, än att behöva åka någon annanstans för att leta efter ett dörrparti eller någon teknisk detalj. Detta och att man lade ner mycket tid på gemensamma träffar i projektet, på storytelling och förståelse i alla led vad projektet strävade efter var nyckelfunktioner för framgången. Återbruk har nu gått från att vara ett diffust begrepp till att bli verkstad. Och en grundparameter är inställningen, attityden, och förståelsen för vad som egentligen pågår.
Lagarna är inte skrivna för bevarande och återbruk Allt var säkert inte perfekt. Projektledarna nämnde att vissa lagrum ställde till det, där 60-tals-lösningar inte längre kunde accepteras. Det fanns också frågetecken kring garanti och vem som egentligen tar vilket ansvar för återbrukade system. Men på det hela taget är det stimulerande att ta del av denna typ av projekt som ju tydligt visar att det går.
Kunnandet tas till vara Utmaningen är naturligtvis att de företag som är vana att sälja nytt kommer motsätta sig storskaligt återbruk. Volymföretag som vant sig vid traditionella lösningar och vant sig vid enkla beställningar kommer att tappa marknadsandelar. Medan kunskapsföretag som har smarta lösningar och kunniga anställda kan vädra morgonluft. Mycket riktigt fanns det hantverkare, sades det på presentationen, som var tacksamma för att deras kunnande nu äntligen efterfrågades.
Tack CMB och Alecta Fastigheter för en fin presentation som gav lite hopp för framtiden.
Bostadsfrågan är verkligen aktuell. I Göteborgs-Posten den 30 november skriver Mark Isitt förtjänstfullt om hur viktigt det är att våra hus är estetiskt tilltalande. Om hur viktigt det är att kunna knyta an till sin närmiljö. Han beskriver också hur man i Köpenhamn, där han bor, steg för steg minskar bilismen i innerstaden och gör plats för grönskan, träden och inte minst människorna. I kostnadsjakten har vi tappat bort kvaliteten med det omsorgsfulla hantverket, tycks Isitt mena, och det är nog tyvärr sant. Artikeln illustreras också med en bild på gamla fina hus i Haga.
Tips: Göteborgs stadsbibliotek 10 december I samma tidning finns en artikel om bostadspriserna och hur de nu ”äntligen” tycks vara på väg uppåt igen, som några mäklare som intervjuas formulerar saken. De kan inte ha läst Andreas Cervenkas senaste bok ”Fuskbygget” om bostadsbranschen tänker jag. Det har jag gjort. Några av mina intryck sammanfattar jag här. Boken är så full av siffror och fakta att den är väldigt svår att göra rättvisa, men jag försöker ändå. Till den som råkar befinna sig i Göteborg den 10 december kan jag f.ö. tipsa om att Cervenka kommer till Stadsbiblioteket klockan 18 den dagen. Jag ska försöka gå dit.
Ett intressant kapitel om Kina Det är inte bara i Sverige som bostadspriserna skenat iväg, visar det sig. I boken får vi reda på att bostadspriserna ökat kraftigt i ett antal länder, däribland både USA och Kina. Att 90 procent av kineserna äger sina bostäder hade jag ingen aning om. Och heller inte hur många bostadsprojekt som står ofärdiga i Kina. Kanske hänger det ihop med den sparsamma rapporteringen från Kina och att Xi inte uppskattar oberoende mediarapportering. I kapitel 18 i boken beskriver Cervenka detaljerat hur bostadsbyggandet och prisutvecklingen i Kina de senaste 25 åren har sett ut och vad den lett till. Vi får veta att det finns 20 miljoner påbörjade men inte färdigställda bostäder i Kina. Det skulle behövas 4 500 miljarder kronor för att bygga klart dem, men pengarna saknas. En konkurs 2021 för företaget Evergrande innebar t.ex. 800 000 sålda men ej färdigställda bostäder. Projektet ”Forest City” skulle enligt planerna rymma 2,7 miljoner invånare , men där bor för närvarande bara några tusen.
Korthuset bygger på tanken om evig tillväxt Hur det kunna gå så snett får man en aning om när man läser om hur Evergrande hade 400 000 byggda men osålda parkeringsplatser, var och en värderad till 200 000 kronor. Och hur bolagets aktievärde steg med över 450 procent strax före kraschen. Det påminner om ryska dockor hur ett bolag tar upp tillgångar till ett visst värde och hur detta värde därefter bekräftas av revisorer och banker, som beviljar nya krediter, som i sin tur blir pusselbitar i ett makroekonomiskt spel, där förväntade ränteintäkter också blir en faktor som i sin tur bygger upp värdet hos finansinstitut och banker. I Kinas är allt så mycket större och fallet blir så mycket kraftigare, men samma mekanismer tycks gälla även hos oss. Drömmen om snabba pengar, kopplad till tanken om evig tillväxt, och de första årens faktiska utfall, tycks inte ha någon motkraft i systemet. Ingen besinning, ingen säger emot.
Så här kunde någon blir mångmiljonär bara genom att bo I Sverige hade vi ett antal år med minusränta från Riksbanken. I backspegeln tycks det ha varit en extra drivkraft för att blåsa upp priserna på bostäder. När räntan under lång tid var låg vande sig folk vid detta och kalkylerade inte med höga räntekostnader när man slog till och köpte sig en bostad. Skuldsättningen har ökat, men den är samtidigt väldigt ojämnt fördelad. De som köpte sitt hus eller sin bostad för 30 år sedan klarar ganska lätt en värdeminskning eller ett prisfall på 30 procent. Åtta av tio husägare klarar detta, får vi läsa i boken. Eftersom bostaden inte sålts har heller inte belåningen ökat. Värre är det för unga, barnfamiljer och andra som nyligen skaffat sin bostad. I kapitel 12 illustrerar Cervenka det absurda med händelseutvecklingen från 1985 och framåt. En fiktiv person köper en bostad för 20 000 kronor och kan nu gotta sig åt 25 miljoner kronor på bankkontot, efter skatt. Utan fusk, bara genom att köpa och sälja i rätt ögonblick. Och att t.ex. förmögenhetsskatten avskaffades 2006.
Vi behöver lära av andra länder, inte minst nordiska Något av det mest intressanta med Cervenkas genomgång är att flera länder inte hamnat i samma marknadsdominerade bostadspolitik som Sverige. Han beskriver kortfattat hur idéburna fastighetsbolag i Danmark inte har samma avkastningskrav och därmed kan erbjuda rimligare hyror och hur Finland har ett system, som märkligt nog både Timbro och Hyresgästföreningen tycker är bra. Timbro för att de gillar marknadshyror och HGF för att den finska staten låtit staten subventionera byggande generellt hellre än att styra stödpengar via ROT- och RUT-avdrag till de rikaste. Samt att Finland stegvis tagit bort ränteavdraget. I Tyskland får man inte lån på marknadsvärdet av ett hus utan på ett mer långsiktigt värde över tid, där troligen även renoveringsbehov och liknande vägs in. I kapitel 22 förvånas en representant från Danske Bank över hur stor trångboddhet och hemlöshet Sverige har och att ingen statlig aktör hjälper till med finansiering. I Norge är det skatteförmånligt att hyra ut i andra hand och bostadslånen i Danmark har en annan konstruktion, som det verkar intressant att lära sig mer om, där bankerna är mer av en mellanhand och inte kan räkna hem vinster på samma sätt som i Sverige.
Boken visar på sambandet mellan bostadspriser och populism Boken är full av fakta, siffror och övertygande exempel på hur bostadspriserna har kommit att förändra vardagen för miljoner svenskar och miljarder människor i världen. Sambandet mellan extrem prisutveckling på bostadssidan och framväxten av konservativa och populistiska politiska krafter runt i världen är intressant att ta del av. Hur vi bor och lever våra privata liv spelar naturligtvis stor roll för hur vi ser oss själva som en del av samhället. Känner vi oss exkluderade är det lätt att fångas upp av trumpister och andra personer med förenklade budskap. Och t o m i Kina måste Partiet se upp med folkliga protester. Även där har man insett hur snabbt det kan gå snett när marknaden och vinstspekulationerna skenar iväg.
Allt hänger ihop och när blir det tydligt i ekonomin? Så hur ska det gå? Är det en ny krasch vi har att förvänta oss? Troligen har det att göra med hur många som till varje pris vill bromsa och förhindra en krasch och om de har förmåga att göra det. Ekonomierna är sammanflätade i varandra och värderingar i boksluten bygger delvis på felaktiga ingångsvärden. På så sätt påminner det Cervenka beskriver om hur vi ska fasa ut ohållbara industrier. När ska fossildrivna flygplan anges ha värde noll i balansräkningen? När är klimatskadlig industri otillåten och värdelös? När drar bankerna in sina lån till fossilberoende verksamhet? Hur ska en ordnad omställning gå till? Vi är fast i strukturer som är väldigt svåra att montera ner utan att någon drabbas. Samtidigt tickar klimathotet allt starkare. Valencia låtsas kanske att fastighetsvärdena består, men rimligen har många av husen fått bestående skador och kan inte tas upp till samma värde som tidigare. Och hur tänker försäkringsbolagen? Går det att försäkra fastigheter i utsatta lägen? Och ger bankerna lån till oförsäkrade hus? Allt hänger ihop.
Länktips: Boken Fuskbygget finns att köpa på flera ställen: till exempel här
I samhällsdebatten blir ofta frågorna kring livskvalitet under andra halvan av livet kraftigt förenklade och synen på ”äldre” schabloniserad. Det räcker att nämna Barbro Westerholms idoga kamp för att lansera begreppet ”årsrika” för att påminna om hur det under lång tid har funnits en tendens att skyffla undan frågor som rör seniorer, äldre. Seniorer har erfarenhet och kunskap som ska tas till vara, inte gömmas undan eller marginaliseras.
Konferens den 17 oktober 2024 Seniorvärlden heter en verksamhet som tycks se en uppgift i att koppla ihop forskning med företag och andra verksamheter som har med seniorers behov att göra. Den 17 oktober hade jag möjlighet att delta i en heldagskonferens som Seniorvärlden hade arrangerat. Ett av de inledande föredragen rubricerades ”Världen åldras, utmaningar för ett åldrande samhälle samt myter om åldrandet leder till ålderism.” Till viss del var det en sammanfattning av konferensens budskap. Några av mina intryck från konferensen följer här, men först ett par invändningar.
Arrangörerna hade kunnat ta ett större grepp och ifrågasatt mer Hade arrangörerna haft hållbar utveckling som en utgångspunkt hade analysen av nuläget sett annorlunda ut. Nu nöjde man sig med att konstatera att de dominerande trenderna är globalisering, urbanisering och digitalisering och att hoten på global nivå framför allt utgörs av klimatförändring, svält och demografisk utveckling. Att vi som samhälle behöver ta större höjd för många fler utmaningar och att det inte går att tro att business-as-usual är en framkomlig väg hade jag velat höra.
Liten utvikning om hur allvarligt läge vi har, och många blundar för Ur mitt perspektiv hade jag velat höra mer av en grundläggande kritisk syn, men det har ju inte landat ännu hos många aktörer hur kritisk situation vi befinner oss i. Denna ”distansering” till de pågående förändringarna och hoten är nog ganska typiska för många aktörer. Man vågar eller orkar inte ifrågasätta grunden för det som görs idag. Och vill inte i en konferens som denna tydligt ta politisk ställning, kan jag föreställa mig. Det sjunker liksom inte in att vi just nu överskrider sex av nio systemgränser för en tillvaro i balans med vad planeten klarar att hantera. Låt mig få påminna om detta med ett diagram.
Planetära gränser enl Johan Rockström m fl
När ska helheten egentligen komma upp på dagordningen? Arrangörerna har naturligtvis inte sett som sin uppgift att förändra synen på var vi befinner oss. Man har utgått från en relativt ”neutral” och allmänt accepterad omvärldsanalys. I en mer komplett omvärldsanalys måste hoten mot demokratin, krigen som pågår och den allmänna förskjutningen från tydligt sanningsfokus till en slags relativ syn på fakta och hur fakta ska tolkas också ingå. Men det ryms naturligtvis inte i en konferens om seniorers livsvillkor i Sverige. Allt ryms inte under en dag. Frågan är ändå: när ska helheten komma upp på dagordningen?
Trots invändningen ovan: Konferensen innehöll mycket intressant ”Om du inte har en funktion i samhället blir det allvarligt” sade en av huvudtalarna. Livet efter pensioneringen (och självklart under hela livet) behöver vara och uppfattas som meningsfullt och medskapande både av en själv och andra. Livets meningsfullhet ställs ofta på sin spets i samband med pensionering, när de dagliga rutinerna kanske upphör och sambandet mellan den egna uppgiften och helheten bryts. Särskilt allvarligt kan skiftet bli för ensamma, barnlösa och personer som har få nära vänner. Samhället har allt att vinna på att se till att folk trivs där de bor, och att det finns möjlighet för var och en att själv välja hur man använder sin tid. Vi lever allt längre och kan vi hålla oss friska och aktiva sparas mycket resurser, särskilt som vi blir allt fler med en hög ålder.
Några fakta att minnas Många siffror nämndes under dagen. Av alla 75-åringar i Sverige är det bara sju procent som är multisjuka. Samtidigt finns det 1000 lägenheter utan eget badrum inom äldreomsorgen och hela 17 000 lägenheter har olika kvalitetsbrister och bara 15 procent av alla lägenheter i Sverige har bra tillgänglighet. Samtidigt är nybyggnadstakten i samhället under en procent, dvs det lär ta tid att ”bygga bort” problemen. Det varnades också för tankarna på att kompromissa kring byggreglerna, med exemplet att det kan bli OK att bygga fönsterlösa sovrum och sovrum på 7 kvadratmeter. Ska det bli möjligt för hemtjänsten att ta hand om en sängliggande person får inte sängens långsida stå intill väggen. Osv.
Ekonomi, hälsa, kostens betydelse och att få vara subjekt Det talades ekonomi också. En miljon hushåll i Sverige har en utsatt ekonomisk situation med inga eller mycket små marginaler, värst utsatta är ensamstående kvinnor med barn. (Och inte lär Tidö-gängets politik göra livet lättare för de utsatta grupperna, tänker jag). Ett par talare kom in på hälsotemat och betonade vikten av vardagsrörelser och att anstränga hjärtat (få upp pulsen då och då) för att motverka en mängd problem, liksom att alla muskler behöver tränas i lagom doser. Att sitta still är farligare än att röka, som någon sa. En kost baserad på bönor, linser, fisk och ljust kött är att föredra. Och på ett generellt plan är det viktigt att skapa förutsättningar för seniorer att själva välja så mycket som möjligt, att inte objektivisera utan att snarare se seniorer som subjekt.
Ett exempel från verkligheten illustrerar budskapet Ett par dagar efter konferensen fick jag möjlighet att titta på en basketmatch för pojkar i 11-12-års åldern. Barnen var duktiga och kämpade på för att bli bättre, men det som knöt an till konferenstemat var en äldre herre som satt i sekretariatet och hade koll på regler, tider och annat under matchen. Han berättade att han hållit på med detta i 49 år. För mig illustrerar detta vikten av meningsfullhet i livet och att var och en bör få möjlighet att ─ oavsett ålder ─ hitta den roll man känner sig hemma i, behövd och bekräftad. Alla människor behöver känna delaktighet och att man har en uppgift. Och den insikten behöver följa oss livet ut.
Det finns mycket mer att återge från konferensen, men den som vill veta mer får höra av sig.
Ska det vara skillnad på företagandets villkor om man bygger upp egen kompetens inom ett företag eller om man väljer att handla upp extern arbetskraft för att därefter sälja vidare tjänsten med viss förtjänst? Frågan kan tyckas underlig. Men det är faktiskt en berättigad fråga mot bakgrund av hur några branscher utvecklas.
Olycksrisken ökar Då och då läser vi om olyckor på byggarbetsplatser. Brister i kommunikation och säkerhet, i vissa fall även grundläggande förståelse för hur ett arbete ska bedrivas, leder till ökade risker, särskilt som det kan förekomma språkförbistring, tidspress och kompetensluckor. Vi minns hissolyckan i Sundbyberg, branden på Oceana vid Liseberg och nedanstående exempel (klippt från arbetet.se):
Ur arbetet.se 28 maj 2024
Cynismen finns i flera branscher Bemanningsföretagen inom vård och omsorg, budföretag som Uber och Foodora, det vimlar av exempel från olika branscher där det finns aktörer som ser en möjlighet att tjäna pengar på andras arbete. Ska vi ha det på det viset? Är det rimligt? Vart leder det? Blir världen bättre och säkrare när vinstjakten krymper tidsmarginalerna för arbetstagarna? Är det så vill vi ha det?
Kunskapen ska stanna i landet En konkret idé är att skattevägen göra det mer lönsamt för företag att ta ett helhetsansvar. När företaget gör förtjänst på sin egen personals arbete bidrar det till samhällsnytta genom att erfarenheter och kunskaper förädlas och tas till vara. Bygger någon med personal från Polen, Litauen eller Nepal stannar inte kunskapen här i landet. Den samlade kompetensen tunnas ut och värdet på det vi alla potentiellt kan producera blir lägre. Det blir också svårare att få rätt i relation till garantiåtaganden om utföraren försvinner ur landet.
Belöna ansvarstagande På ett principiellt plan anser jag att det är bra om de företag som tar långsiktigt ansvar för sin personal, vidareutbildning och karriärmöjligheter ges fördelar över de företag som egentligen bara handlar med arbetskraft. Och särskilt illa är det med företag som handlar upp arbete från fattiga länder. Det snedvrider konkurrensen och det leder ju faktiskt till att delar av den svenska ekonomin rinner iväg utomlands.
Fusk ska inte löna sig Exakt hur man ska gå till väga vet jag inte, men det behöver löna sig att ta ansvar och stärka de företag som har ambitioner utöver att tjäna pengar. Bra arbetsplatser, där sammanhållning och kompetensutveckling står i centrum vinner alla på. Ofta är ju den billigaste entreprenören den som räknat fel eller som chansar på torktider eller att ingen ska upptäcka fusk. Sådant är varken slutkunder eller branscher hjälpta av.
Göteborg Stad har inrättat en återbruksplats som är tänkt att fungera som ett slags buffertlager när material plockas bort och är i så gott skick att det kan återbrukas på annan plats, men där det av tidsskäl måste härbärgeras någonstans i väntan på att kunna monteras. Logistikflödena har sedan decennier fokuserat på den linjära sälj-processen. Nu måste vi hitta de lösningar som kan bistå den cirkulära logiken.
Icke-försäljning är bra Så här beskrivs projektet på webben: ”Till återbruksplatsen kommer material som används i utemiljön i Göteborgs förskolor och grundskolor att samlas, så att det kan återbrukas i nya projekt. Det kan till exempel röra sig om lekplatsutrustning, sand till sandlådor, kantsten, marksten, markrännor och betong.” Det är egentligen inget konstigt med detta. Att återanvända material och produkter har människan gjort i årtusenden. Det är hög tid att vi hjälps åt att hitta dellösningar som möjliggör förlängning av livslängden på allt material. Även om det kan bromsa vinstjakten och eventuellt sänka BNP genom att nya produkter inte kommer ut på marknaden är det helt nödvändigt att vi tänker på det här sättet. Att inte till varje pris sälja nytt måste bli en del av lösningen.
Kompetens måste löna sig Resurserna på planeten är inte oändliga och vi beter oss ju som bekant på ett totalt ohållbart sätt. Vi måste hitta sätt att ta till vara allt som är producerat och dessutom bygga en fungerande ekonomi kring detta. Omhändertagande, reparation och uppfräschning måste ses som viktiga kuggar i den nya ekonomin. Insatser som kommer att generera arbetstillfällen och som kommer att kräva kompetens av olika slag. Hur lagar man en trasig gräsklippare eller elvisp?
Ett par andra initiativ, bland flera Återbruksplatsen är inte ensamma om att bidra till att material återbrukas. I Frihamnen i Göteborg håller Återbruksbyrån till, där man bl.a. hjälper kunder att inventera och ha koll på inredning. Nätverket Återbruk Väst fokuserar på den stora mängden byggmaterial, fönster, dörrar och annat, som har ett fortsatt värde.
Byggmaterial kan tas om hand
Likriktning och effektivisering hindrar utvecklingen Det finns 121 444 byggföretag i Sverige. Ett par hundra av dem samverkar i det som heter Centrum för cirkulärt byggande. Det finns med andra ord en enorm potential inom byggsektorn, där den oligopolliknande situationen med ett fåtal dominerande byggföretag innebär att det är extra svårt att förändra branschen. Konkurrensen snedvrids när det är ett fåtal företag som kan komma ifråga för större projekt. Det som kallas likriktning och effektivisering har en baksida som kan kallas innovationsbroms. Det är svårt att etablera nya affärsupplägg och nya sätt att räkna på jobb, när allt är uppstyrt enligt hur de dominerande företagen vill ha marknaden.
Hur ska innovationerna komma fram? Det är därför det är så viktigt att det finns utrymme för initiativ som Egnahemsfabriken och Tiny-house-rörelsen. Inte för att alla ska bygga sitt eget hus eller för att alla ska bo på en minimal yta, men vi måste ha innovation för att hitta de lösningar som kan ersätta dagens system med överproduktion av varor. Lösningar som också kommer att generera arbetstillfällen och ekonomi, men på ett mer hållbart sätt.
Civilsamhället fungerar till stor del under radarn. Mycket av allt som görs består av ideell tid. Föräldrar ställer upp, organiserar och arbetar för sina barns förening. Vänner eller grannar samlas kring en gemensam uppgift. Idrottsrörelsen, scouterna, nykterhetsrörelsen, de religiösa grupperingarna, det vimlar av engagemang. Även politiken bärs upp av idéer hos gräsrötterna. Det kokas kaffe, det bakas bullar, det skjutsas, det fixas, snickras och byggs. Civilsamhället är ett kitt i Sverige, där människor möts av fri vilja och för att de ser en nytta bortom egennyttan.
Byggemenskaper och bogemenskaper Det finns två grenar på det civila samhällsträdet som växer nära varandra och har ömsesidig nytta. Några människor har en stark idé av ett boende som de förverkligar i en byggemenskap. Andra nöjer sig med att söka sig till en bogemenskap för att förverkliga en livsstil och ett boende som ger dem värdefulla mervärden. Hur dessa grenar utvecklas blev tydligt på en tvådagars konferens i Bergsjöns (nya) Kulturhus i Göteborg den 12 – 13 oktober. Där samlades forskare, entreprenörer, arkitekter, engagerade, projektägare och andra intresserade under rubriken Idéburet och socialt byggande.
Många ser fördelen i att slippa bo ensam Kooperativ har funnits länge i olika form, men om folk för några generationer sedan sökte gemensamma lösningar p.g.a trångboddhet och fattigdom har initiativen på senare år oftare präglats av sökandet efter ett socialt sammanhang. Det finns, anser många både på landsbygden och i städerna, värdefulla komponenter i ett boende, där man gör vissa saker tillsammans, tar ansvar tillsammans, ibland äter tillsammans osv. Inte minst handlar detta om ensamhushåll, där fördelarna med ett lagom samarbete i vardagen snabbt kan bli synliga. Den delade måltiden blir värd så mycket mer.
Vi kan lära av utlandet Särskilt när det handlar om byggandet krävs ett uthålligt engagemang. Projekttiderna kan dra iväg och handla om mer än ett decennium från ett första intressentmöte till att inflyttning kan ske. Den sortens hängivet engagemang är kanske inte alltid möjligt att uppbringa. Men, som sades på konferensen, totalt har det formats över 1000 byggprojekt av den idéburna sektorn. Och då ska vi komma ihåg att i Danmark har denna rörelse nått betydligt längre. Faelleskapsboenden och ekobyar är mycket vanliga i Danmark. Likadant i Tyskland, där initiativkraften är påtaglig. Det är i Sverige vi tycks ha vant oss vid att någon annan ska ordna bostäder och livssituation. Möjligen ─ det vore något för forskningen att titta vidare på ─ hänger detta i vårt land ihop med en allmän övertro på att samhället är bäst på att organisera vår tillvaro.
Olika initiativ behöver få ta plats Steg för steg flyttar bygg- och bogemenskaperna i Sverige fram sina positioner. Nya projekt tar form både på landsbygden och i städerna. Man lär av varandra, man hittar sin unika profil, som deltagarna kan samlas i kring. Det kan vara en gammal lantbruksskola i Hammenhög i Skåne, som ett gäng entusiaster räddade från rivning och gjorde om till ett gemensamt hus. Det kan vara att en förening gör ett avtal med allmännyttan och blockhyr ett helt hus för att själva få möjlighet att forma sin närmiljö, välja sina grannar och ta ansvar för boendet. Det kan vara tiny houses i kombination med lite större hus som tillsammans placeras på en tomt och därmed möjliggör för unga familjer att flytta in i en landsbygdskommun och stärka skatteunderlaget, bidra till en fortsatt förskoleverksamhet och en långsiktig utveckling av en kommun med åldrande befolkning.
Nytta bortom egennyttan Konferensen i Bergsjön innehöll en väl avvägd balans mellan positiva föregångsexempel och problemställningar som behöver uppmärksammas. Som en röd tråd återkom begrepp som samarbete, partnerskap, demokrati och samhällsförändring. Ofta betonades värdet av gemensamma ytor för spontana möten både utomhus och inomhus. Och hur de traditionella strukturerna inte fungerar för att fånga upp människors idéer. Det handlar på ett plan om att ta tillvara kompetens och resurser hos människor och skapa nytta bortom egennyttan.
Forskningen är viktig, oavsett vad Lena Andersson hävdar Extra intressant är att bygg- och bogemenskaperna har format ett eget forskarnätverk, där forskare möts utifrån delvis olika forskningsgebit. Att kunna belägga trender, fakta och visioner med hjälp av forskningen brukar vara mycket värdefullt. Det är inte bara någon besökare, som Lena Andersson gjorde i somras vid Medelhavet, som kan fråga första bästa hotellreceptionist om vädret brukar vara eländigt ─ när forskare är involverade finns alltid gott om referenser och en förankring i etablerad kunskap.
Förnyelse kräver att vi tänker just nytt Initiativtagarna planerar för nästa konferens för bygg- och bogemenskaper om två år. Det ska bli intressant att se hur långt branschen har kommit då. Viktigast är att kommunerna förstår potentialen, stödjer initiativen, hjälper till med vettiga tomtvillkor (tomträtt är en bra mellanlösning under byggfasen) och bidrar med stöd i form av projektlotsar och kunskap. Vi får ingen utveckling om vi alltid bara gör som vi alltid har gjort. Om allt ständigt ska göras enligt gällande och tvingande regler får vi ingen förnyelse.
Att vi fortfarande bygger för kärnfamiljens mamma, pappa, barn är lite märkligt med tanke på att det är cirka 20 procent av hushållen i Sverige som ser ut så. Denna bild visades på konferensen (ursäkta bildkvaliteten).
CCBuild, Centrum för cirkulärt byggande, återfinns under IVL Svenska Miljöinstitutet och har som fokus att arbeta för mer cirkulära lösningar i byggsektorn. Carina Loh Lindholm presenterade verksamheten i ett webbinarium som Tillverka i Trä anordnade den 7 september. Det rör på sig i byggsektorn, men alldeles för långsamt, kan man tycka.
Byggbranschens roll i stort Byggsektorn står för hälften av materialanvändningen, 40 procent av avfallet och 21 procent av klimatrelaterade utsläpp. Men bara 3,4 procent av byggmaterialet cirkuleras. Dvs branschen har bara börjat vakna. Även om CCBuild kan glädjas åt att ha 150 medlemsföretag knutna till verksamheten är det långt ifrån tillräckligt. 96,6 procent av byggbranschens material cirkuleras inte. Hur den delen ska öka och vem som ska ta vilket ansvar är fortfarande oklart.
RISE vill att kommuner och beställare ställer krav CCBuild och Carina Loh Lindholm gör säkert allt de kan. Och träbranschen har flera bra argument att arbeta med, eftersom trä ingår i det naturliga kretsloppet. Under presentationen kopplades Ylva Sandin från RISE in, som fyllde på med uppmaningen till kommuner och företag att ställa krav. Det är avgörande att beställare ställer krav i samband med upphandling. Men frågan kom också upp om hur man ställer rätt krav. Det indikatorsystem RISE arbetar med har visat sig komplext. Risken är uppenbar att allt tar för lång tid, tid vi inte har för att radikalt ställa om hur vi bygger och vem som ska ta vilket ansvar för omställningen. Rollfördelningen är otydlig.
Hur ska demonteringen optimeras? Deromes representant i webbinariet berättade hur man som företag har börjat den mentala resan att gå från optimalt montage till att också inkludera den optimala demonteringen. Hur produkter ska plockas ner och plockas isär på ett klokt sätt, är en fråga som nu allt oftare ställs.
Hur ser ekonomin ut? Webbinariet sätter tydligt fingret på två frågor, anser jag. Dels hur merkostnader för lagerhållning, kvalitetssäkring och transporter av återbrukningsbart material ska täckas. Vem ska räkna hem mertiden och merkostnaderna och på vilken motkalkyl? På företagsnivå finns här stora utmaningar, som antagligen bara kan lösas när flera aktörer går samman och samverkar för att lösa helheten. Branschöverskridande avtal och samarbeten kommer att behövas tror jag, där det finns en viss fara i att man bygger in sig i system som blir kontraproduktiva i relation till vad kunder och beställare ser som optimalt. Det kommer att bli viktigt att behålla konkurrens och transparens även när samarbete blir nödvändigt. Oberoende granskning av hur material klassas kommer nog att behövas. Någon slags tredje-parts-insyn kanske blir nödvändig för att säkra upp att fusk och (o)medvetna fel inte blir legio.
Avvägningen behöver ändras Den andra viktiga delfrågan är principiell för hela samhället. Hur ska vi ha det med avvägningen mellan samhällsnytta, företagsnytta och framtidssäkring? Vilka lagar och regler, eller praxis, behöver utvecklas för att kortsiktigheten i byggbranschen (och andra branscher) ska balanseras mot den nödvändiga långsiktighet som en hållbar utveckling innebär?
Både på företagsnivå och på samhällsnivå måste nya diskussioner föras. Vem ska initiera dessa? Vem vill ha en verklig hållbar utveckling?
