Monthly Archives: augusti 2023

Om AI från KTH

Posted on by
Reply

Artificiell intelligens, AI, är på tapeten. Chat GBT är den version av AI som flest tycks använda eller åtminstone tala om. Texter kan produceras av denna programvara på ett sätt som tycks likna vad människor skriver. Max Tegmark hävdade i ett Sommar i P1 att vi behöver lagstifta kring AI. Och på KTH håller Arnold Pears med honom. Jag lyssnade på Arnold Pears idag via ett webbinarium från KTH och troligen är det nödvändigt att sätta gränser för hur AI kan brukas och missbrukas. Åtminstone behöver vi föra en seriös diskussion om vilka problem och lösningar AI erbjuder, så att vi förstår teknikens dimensioner innan vi skapat nya och komplexa problem.

Vad är kunskap?
AI fungerar som en självförstärkande plagiatmaskin, lär vi oss av Arnold Pears. Den hittar texter och använder sannolikhetskalkyler för att komma fram till vad som oftast används i ett visst textuellt sammanhang. För lärandet behövs ett engagemang, menar Pears, och pekar på ett av missförstånden med AI. Om jag förstår honom rätt menar Pears att AI kan spökskriva texter, men att eleven eller studenten inget lär sig och att det enda som händer är att eleven/studenten sparar tid. Förståelse eller kunskap är inte en enkel kvantitativ process som att dricka sig otörstig. Pears hoppas att kommande generationer fortsätter att vara nyfikna och vill investera sitt engagemang i att lära sig nya saker.

Ansvarstagandet är en viktig del
AI är inte innovativ, menar Pears. Skapandet innehåller en del av våra egna erfarenheter. Och på det etiska området kommer det att behövas lagstiftning eftersom AI inte kan ta ansvar eller förstår skillnaden mellan vad som är bra eller mindre bra för samhället i stort. Just ansvarsfrågan menar Pears kommer att kräva att lagstiftning kommer på plats. Och min följdtanke blir ju då att åtminstone på EU-nivå kommer lagar att behöva formeras. Eftersom Kina, USA och Indien ligger i framkant av utvecklingen vore det lämpligt om alla länder kunde enas om några grundläggande regler.

Kina ligger före
Kanske är det så att Kina redan har kommit så långt i användandet av ansiktsigenkänning och liknande att man inte vill reglera tekniken. Då blir det upp till EU att vara desto vassare i hur tekniken ska få användas. Gör vi inget lär ”Storebror-ser-dig”-samhället snart vara en verklighet.

Är en AI-maskin rolig?
AI sätter fingret på vad vi egentligen menar med kunskap och förmåga. Är det en talande tablettmatningsmaskin vi får som sällskap på ålderdomshemmet, när personal blivit ”för dyr”? Är det virtuell kompis vi ska säga godmorgon till och föra samtal med? Hur roligt blir det? Kan en AI vara rolig? Eller är det vi som ska vara oroliga?

Fakta eller fiktion?
En annan fråga är hur AI kan spela roll i frågan om den allmänna opinionens benägenhet att lyssna på (exempelvis) Lena Anderssons hotellportier eller 11000 klimatforskare när det gäller klimatfrågan. Ger AI de svar folk vill ha, snarare än att peka på de utmaningar vi står inför? Risken är att faktaförnekandet tar ny fart när AI sätter igång och plagierar ”fel” sanningar…

Länktips: Här kommer föreläsningen läggas upp inom 14 dagar:
https://www.kth.se/om/mot/forelasningar-seminarier/oppna/arkiv

Hallå Folkbildningen! Dags att synas!

Posted on by
1

Var är folkbildningen? Världens lufttemperatur har inte varit högre än i juli på 120 000 år, läser vi på nyhetsplats. 5700 bränder rasar i Kanada, i Europa brinner det på Rhodos, i Hawaii förstörs Maui, det är 40 grader varmt i södra Frankrike i slutet av augusti och Sverige drabbas av skyfall, översvämningar och vattenskador som påverkar jordbruk, transporter och och och…

Läget är uppenbart utom för fossilkramarna
Signalerna och exemplen på att vi är inne i en klimatförändringstid är uppenbara. Möjligen för alla utom för Lena Andersson och redaktionen på Svenska Dagbladet som ger henne utrymme att torgföra sina tvivel. Det brukar ju vara varmt, säger hennes trovärdiga hotellreceptionist-källa. Så forskarna och verkligheten har säkert fel någonstans. Det är ingen fara, säger tvivlarna… Och om något ska göras så är det den mest långsamma tekniken som det ska satsas pengar på, den teknik som tar i särklass längst tid att få på banan – kärnkraften. Så att fossilkranarna kan hållas öppna så länge som möjligt. Fossillobbyn har fortfarande inte släppt greppet om opinionsbildningen.

Läget är optimalt för en bred folkbildningssatsning
Eller så är det just nu som läget är uppenbart att vi kan försöka förstå hur vi ska agera på kort och lång sikt. Var och en och de av oss som beslutar för olika verksamheter. Vad kan vi göra för att gardera oss, vad kan vi göra för att inte förvärra situationen, vad finns det för lösningar att välja? Här skulle det passa väldigt bra med folkbildning, studiecirklar och föredrag. Och folkbildningens organisationer finns ju, de har personal, lokaler och till viss del finansiering för att ägna sig åt breda folkbildningssatsningar. Så var är de? Var är annonserna om hur vanligt folk (och ovanligt) kan anmäla sig till en passande aktivitet? Varför är det så tyst?

Annat är tydligen viktigare
Enstaka personer inom folkbildnings-Sverige har fattat. När de får ett förslag från en engagerad klimatvärnare som jag känner säger några spontant att ”det är ju just detta som är folkbildningens kärna och vad vi ska ägna oss åt”. Ändå händer inget. Passivitet och andra prioriteringar går före. Det är synnerligen sorgligt. Särskilt när det finns upplägg som det näst intill bara är att sjösätta.

Varför vänta?
Till viss del är folkbildningen ursäktad. Högerregeringen har ju aviserat nedskärningar till folkbildningen och att statens roll ska ses över. Det blåser kalla vindar från höger. Men just därför, kan man tycka, är det ju extra viktigt att visa att folkbildningen behövs! Upp till bevis! Gör det ni är bäst på! Folkbilda!

Olika måttstockar för olika aktioner

Posted on by
Reply

Debatten om att bränna böcker, särskilt religiösa urkunder, har pågått en tid. De som ställer sig och bränner Koranen gör det för att skända islam och för att skapa motreaktioner. Under åberopande av yttrandefriheten tar man sig friheten att ge uttryck för hat och hot, konkret påhejade av våra kända nationalister i Riksdagen. Lite besynnerligt blir det att samma parti som gärna gallrar i kommunbibliotekens hyllor, för att man hävdar att vissa tankar inte passar in i deras definition av svensk kultur, samtidigt hyllar det fria ordet och använder yttrandefriheten som argument för sitt stöd för det synnerligen tveksamma beteende, som bokbränning utgör.

Humor är inte hat och hot
Just de partier som i varierande grad vill skapa ”ordning och reda”, där visitationszoner, oprovocerade kontroller och angiverilagar nu ska införas tycker att friheten ska vara maximal när det handlar om att uttrycka sig förnedrande om andra människors religiösa föreställningar. I ett försök att blanda bort korten försökte t.o.m. KD:s Ebba Busch jämföra ett humorprogram med 15 år på nacken med dagens provokativa koranbränningar. Som om Grotesco-gängets sketcher också skulle ha lett till stormning av någon ambassad.

Det har blivit farligare för svenska företag
Det som säkert stör högerregeringen är att NATO-processen fördröjts ytterligare av att medierna gärna rapporterar och återger de provokationer som koranbrännarna åstadkommer. Dessa aktioner blir plötsligt exempel på hur ”väst” betraktar den muslimska världen, och där totalitära regimer relativt lätt kan få till stånd flaggbränningar och andra ”spontana” yttringar. Att detta är negativt för näringslivet är enkelt att räkna ut. Svenska företag har nu svårare att göra affärer i de länder där koranbränningarna och motreaktionerna blivit synliggjorda. Svensk personal måste vara försiktig, det är farligare att vistas på vissa platser utomlands osv. Det pågår rimligen en tät telefonkontakt mellan Svenskt Näringsliv och regeringen att få ett stopp på den nuvarande situationen. ”Sverige-vännerna” i Riksdagen har i alla fall bekänt färg och visat att det är inte svenska intressen de vill främja, det är konfliktnivån som till varje pris ska hållas levande.

Kan justitiekanslern ta ett initiativ?
Som tur är är det inte politiker som åtalar eller dömer i Sverige. Vi har – ännu så länge är bäst att säga – ett fristående rättsväsende, som bedömer om ett agerande kan vara brottsligt eller ej. Koranbränningar har ännu så länge inte lett till åtal utifrån lagstiftningen om hets mot folkgrupp. Men det är sannolikt så att även rättsväsendet funderar på vad hot mot folkgrupp egentligen är. Kan systematiska provokationer och skymfningar av den muslimska världens viktigaste källa, koranen, ses som hets mot folkgrupp eller inte? Ännu så länge har ingen testat detta i en rättssal i Sverige. Frågan är om inte justitiekanslern skulle kunna ta ett eget initiativ i frågan.

Rättsväsendet tvekar inte när det gäller klimataktioner
Yttrandefriheten är central i en demokrati. Man får säga dumma saker och elakheter. Man får också bete sig olämpligt utan att det leder till åtal. Att bränna symboliskt viktiga böcker är tydligen OK enligt rättsväsendet. Samtidigt har vi den märkliga situationen att sittdemonstrationer för att uppmärksamma bl a klimatfrågan, aktioner som av demonstranterna själva beskrivs som civil olydnad, leder till åtal. Plötsligt väger hot mot mänskligheten lätt i jämförelse med att demonstrationerna på allmän väg anses utgöra sabotage. Hösten 2022 dömdes tolv personer för just sabotage och ohörsamhet mot ordningsmakten för att de demonstrerat på E4:an i syfte att väcka opinion för bekymret med våtmarkerna, som hänger samman med både klimatkrisen och artutrotningen. Och när det gäller hot mot mänskligheten är det tyst från regeringen och deras samarbetsparti. Och här tvekar inte rättsväsendet att åtala. Tala om olika måttstockar.

Länktips: Aktivister döms för stopp av trafiken https://www.dagensmedicin.se/vardens-styrning/juridik/tolv-doms-for-klimatprotest-pa-e4-som-blockerade-ambulans/

Läst: Maja Lunde ”Drömmen om ett träd”

Posted on by
Reply

Den här sommaren fick jag i present två böcker att läsa, båda skrivna av Maja Lunde: Binas historia och Drömmen om ett träd. Böckerna handlar delvis om samma person så det finns en poäng att läsa dem i rätt ordning. (Lunde har skrivit ytterligare två böcker, som känns lockande att ta sig an). Det finns en påtaglig kvalitet i hennes berättande, som det är lätt att omfamna. Ett visst vemod och en känsla av ödestid infinner sig efter läsningen. Men också konkreta frågor om vad det innebär att leva nu.

Stilistiskt ett fängslande grepp
Drömmen om ett träd utspelas på ett par olika tidsplan och utifrån lite olika perspektiv beroende på vem av berättelsens personer som är i fokus. Att konsekvent bryta mot tidslinjens logik tvingar läsaren att vara på tårna. Vi läsare blir i praktiken medskapare till skeendena eftersom läsaren behöver fundera på om berättelsens personer i ett visst skede vet det som jag som läsare redan vet, eftersom tidsflödet ibland är omkastat. Detta bidrar till att hålla läsaren fångad eftersom man som läsare ibland vet mer än berättelsens personer. Samtidigt sätter det stilistiska greppet fingret på hela vår uppfattning om tid och om våra handlingars konsekvenser. Hur agerar vi, varför, med vilka motiv och mot vilken bakgrundsinformation?

All världens fröer
Historien cirklar delvis kring det faktum att det på Svalbard finns ett väl bevarat lager av all världens fröer. I ett kylrum inne i ett berg finns tusentals fröer bevarade, sorterade per land. När berättelsen utspelas ställs allt på sin spets: Är det nu alla dessa fröer ska komma till användning?

Det stora skildras genom det vardagliga
På ett mycket skickligt sätt väver Maja Lunde samman de stora existentiella frågorna, om livet på jorden och vårt ansvar för framtiden, med de vardagliga perspektiven på tillvaron. Hur gör man när omständigheterna blir extrema? Inför vem är var och en ansvarig och hur kopplas privata och personliga målsättningar samman med de stora frågorna? Vad är rimligt att förvänta sig av vuxna respektive av barn? Hur ser lojaliteten ut när den sätts på prov? Vad är rätt och vad är fel? Och vem avgör det?

Platsen en perfekt inramning
Jag ska inte gå in närmare på berättelsens innehåll här utan nöjer mig att konstatera att huvuddelen av det som skildras ligger i en relativt nära framtid. Valet av geografisk arena, Svalbard, är också extremt viktigt för hela historien. Livet på den 78:e breddgraden är mycket antingen/eller, ljus eller mörker, vinter eller icke-vinter osv. På så sätt förstärker platsen bokens underliggande tematik. Hur ska vi som människor förhålla oss till det som håller på att ske med vår planet? Vilket ansvar har vi och inser vi vilka konsekvenser våra nuvarande – bekväma – val får för våra efterkommande?

Marginella frågetecken
Det finns naturligtvis marginella frågetecken till delar av berättelsen men enklast är att acceptera Maja Lundes premisser för historien. Ett alltför detaljerat innehåll kring hur livet på Svalbard fungerar nu och under berättelsens tid skulle troligen tagit fokus från det väsentliga.

Läs den!
Min rekommendation blir att läs Drömmen om ett träd och ta gärna Binas Historia som en förhistoria för att lära känna en av personerna och för att känna igen Maja Lundes sätt att bryta mot den gängse tidskronologin. Du kommer inte att ångra dig. Det är 400 genomtänkta och tänkvärda sidor, som nuddar vid några av vår tids riktigt stora och svåra frågor.

Högerns klimatopinionsarbete – har det snart nått vägs ände?

Posted on by
3

5700 bränder rasar i Kanada. Även Rhodos och Hawaii-ön Maui har härjats hårt av elden. Stora värden och människoliv har gått förlorade. De människoskapade förändringarna av planetens jämviktssystem blir allt tydligare, helt i linje med de klimatscenarier som IPCC sedan länge försett oss med. Den envisa klimatopinionen har än så länge talat för döva öron. Och än så länge vill inte högerns opinionsbildare byta fot. Tvärtom.

Lokalt väder är inte klimat
Lena Andersson fick utrymme i SvD för en tid sedan och raljerade över hur hennes hotellreceptionist på något medelhavshotell bekräftade att 35 grader är en väldigt normal temperatur, så därmed kan alla gapande klimataktivister dra något gammalt över sig. Hon har ju själv talat med den lokala befolkningen och vet naturligtvis bättre än den samlade forskarvärlden vad som är på gång. Klimataktivisterna har fel och vi kan lugnt fortsätta som vanligt, är Anderssons budskap. Hur många av Kanadas eller Hawaiis brandförsvarsstyrkor hon har intervjuat framgår inte. Hon har ju inte varit där, så det är troligen inget att bry sig om enligt en struts-logik. Det man inte ser eller hör behöver man inte bry sig om.

Business as usual plus lite ny teknik
I Göteborgs-Posten skriver PJ Anders Linder en 19 augusti på liknande sätt en lugnande och lite förlöjligande text om alarmisterna. (Länktips se nedan). Han hävdar att varken den tekniska utvecklingen eller de politiska besluten ”påverkas nämnvärt av att folk limmar fast sig i gathörn eller kastar soppa på konstverk.” Linder tycks imponerad av den nya IPCC-chefens ord om pragmatism och framtidstro. Lite förnöjsamt konstaterar han att Skea, IPCC-chefen, sagt i en intervju att ”beteendeförändringar hos enskilda är bra men kommer realistiskt sett inte att nå särskilt långt.” Det känns naturligtvis tryggt för alla som räknar med att teknik, inklusive att stoppa ner CO2 i jordskorpan, löser alla problem. Märkligt nog har Linders artikel rubriken ”Uppgivenhet kommer inte att lösa klimatfrågan”.

Vems uppgivenhet handlar det om?
Vem är det som känner uppgivenhet? Är det oljebolagen? Är det de politiska och ekonomiska makteliterna, bankerna eller investerarna som känner uppgivenhet? Vem är det som känner den uppgivenhet Skea refererar till och som Linder återger i sin spalt? Min gissning är att Skea med den formuleringen vill återge en del av klimatrörelsen ett hopp om att det ännu inte är kört, även om vi med all sannolikhet omöjligen kommer att klara 1,5-gradersmålet. Eftersom uppgivenhet i sin tur lägger grunden till antingen passivitet eller till mer av konfrontativa aktioner. (Något som f.ö. extremhögern gärna ser mer av eftersom det ger bränsle åt deras ”kamp”.)

Sitt still i båten, är budskapet
Linder hävdar att 5700 bränder i Kanada är normalt, eftersom han anser att det är en – felaktig – åsikt att ”jorden kokar” och att ”ingenting görs”. 5700 bränder beskrivs därmed som en åsikt. Linder lutar sig istället hellre mot Skeas uttalade pragmatism och framtidstro. Det löser sig och mest av allt måste Kina göra. Fördröjningspolitiken har hängt med nu i 30 år, sedan Rio-mötet och Agenda 21. Och ska tydligen fortsätta om Linder och Andersson får bestämma. Alarmisterna och aktivisterna som vill väcka opinion har fel, anser högerns opinionsbildare. Vi kan sitta still i båten medan världen brinner, är deras budskap. Ingen behöver ta tag i någon styråra.

Spel för galleriet?
Känslan som infinner sig är att världens mäktigaste inser att omställningen är nödvändig, men att det som pågår är ett slags ”chicken-race”, där ingen vill ta första steget, förlora sin förmögenhet och/eller sin maktposition. Så man väntar och låter någon annan vika ner sig först. Som om pengar på banken kommer hjälpa någon när strukturerna faller samman. Är det den uppgivenheten Skea och Linder talar till? Insikten hos eliten att det är kört? Och att det nu gäller att hålla skenet uppe… Låtsas att man har något klokt att säga trots att alla inser att vårt fossilberoende låst in oss i en självgenererad fälla, som håller på att slå igen?

Allra märkligast
Allra märkligast är ändå Linders gissning att klimatopinionen drivs av rädsla för att andra aktörer nu kommer att spela en mycket större roll. Så formulerar sig en aktör som utgår från egenintresset. Det är ju precis detta som klimatopinionen i decennier försökt få att hända: att andra aktörer äntligen gör sin del av arbetet för omställning! Men det fattar inte egoismens röster.

Länktips: https://www.gp.se/ledare/uppgivenhet-kommer-inte-att-l%C3%B6sa-klimatfr%C3%A5gan-1.107592127

Man får ro den iland som man tagit i båten

Posted on by
Reply

Högerregeringen har kört fast i sina egna hjulspår. När man valde att göra maktinnehavet beroende av ett parti som har en auktoritär syn på hur samhället ska styras, öppnade man samtidigt för den typ av låsningar som nu blir allt mer uppenbara.

Ungern och Turkiet släpper inte sina förhandlingskort
Både Ungern och Turkiet kopplar NATO-processen till de inrikespolitiska poäng de kan plocka i sina respektive länder, samtidigt som de håller alla kanaler öppna på den internationella arenan. Erdogan ger ett lagom avvägt löfte om ett JA till Sverige när han deltar i Vilnius-mötet. Men efteråt låter det som vanligt igen. Han har ingen brådska. Och Orban i Ungern hakar på och släpper inte ett förhandlingskort i onödan. Han har ju en pågående diskussion med EU om hur Ungern uppfyller de regler EU ställer på medlemmar. Och i bakgrunden ler Putin åt det hela.

Hur skapas social oro som rättfärdigar undantagstillstånd?
Det glädjer naturligtvis alla antidemokrater att det är så lätt att sätta käppar i hjulet för demokratiskt sinnade regeringar. Den analys Kristersson och hans kompisar borde ha gjort är att det är riskabelt att göra sig beroende av ett parti, SD, som inte har samma mål med sin politik som de tre övriga. SD är primärt intresserade av att stärka motsättningarna i samhället, eftersom det är konflikterna som ger argumentationen den sorts inramning som passar dem. Ska man få gehör för undantagstillstånd och militär på gatorna måste det finnas en allmän uppfattning om att det är denna typ av åtgärder som krävs. Det är därför som ledande SD-företrädare hela tiden till exempel gör vad de kan för att påminna om att de anser islam vara en förkastlig religion. Och använder yttrandefriheten som argument för att nå ett läge där just yttrandefriheten kan åsidosättas.

Regeringen blundar och tittar på
Så Jomshof får hållas. Tidöavtalet begränsar regeringens utrymme att kritisera SD, vilket i sig är en synnerligen märklig konstruktion. Det är som om SD redan i förväg visste att de skulle säga och göra saker som regeringen skulle ogilla. Och som regeringen i förhandlingssituationen på Tidö slott valde att blunda för. Så nu sitter de där och kan bara se på när SD tar initiativ i och vrider samhällsdebatten i den riktning de önskar. Och eldar på för att få fler att omfamna intolerans och ordna bokbål.

Staten ska avgöra vem som är svensk
Och Björn Söder ogillar hbtq-politiken. Minoriteter av olika slag hör tydligen inte hemma i SD:s Sverige. Människor ska inte ha ursprung från andra länder, från den samiska kulturen eller ha en annan sexuell läggning än den SD anser rätt. Staten ska bestämma vem som är svensk och som får ta del av samhällets förmåner. Uppenbarligen är tanken att det gäller att förstärka konfliktytorna och att betona definitionen av ”vi” och ”dem”. En uppdelning som högerregeringen tydligtvis inte har några som helst problem med. Hur ett tidigare Folkparti lyckas kombinera ihop en liberal och demokratisk människosyn med SD:s främlingsfientlighet är ett mysterium. Opinionsläget indikerar i och för sig att L:s vägval inte var en vinnande strategi. Partielitens tanke att S-styre är värre än att ge SD inflytande verkar inte väljarna hålla med om.

Klimatfrågan tappar fart
Förutom att SD:s inflytande blir orimligt stort när högerregeringen lämnar walkover i debatten finns det långsiktiga effekter av det nuvarande parlamentariska läget som kan bli förödande. Klimatpolitiken tvärnitades i höstas och regeringen gjorde allt vad de kunde för att backa tillbaka de framsteg som S+MP gjort under ett antal år. Man tycks inte vilja förstå hur viktigt det är att energisystemet stöttas upp med ett väl utbyggt ledningsnät, som tillåter överföring av el på ett säkert sätt. Man bromsar projekt med havsbaserad vindkraft genom att välja att inte finansiera anslutningskablar och infrastruktur. Man låtsas att det finns ekonomi och investerare som står på kö för att få investera i kärnkraft, trots att allt tyder på att den modulära lösning som många talar om inte kan bli lönsam på många år. Och i det sammanhanget finns heller inga tydliga regelverk kring hur avfallsfrågan ska lösas, praktiskt och ekonomiskt. Passiviteten är påtaglig. Klimatfrågan är också en fråga som SD har valt att bygga motsättning kring, troligen för att de inser att det finns en opinion att fånga upp, där livsstilsförändringar och ansvarstagande är otänkbara för en del väljare.

Rättvisa kan hanteras på två sätt
Det finns två sätt att hantera orättvisa. Det ena sättet är att propagera för mer orättvisa, men fördelad på något annat sätt. Mer orättvisa, men som slår på ett annat sätt. Det andra sättet är att minska utrymmet för orättvisa generellt sett. Dvs att minska polarisering och klyftor i syftet att öka jämlikheten och jämställdheten i samhället. SD:s recept mot orättvisa handlar aldrig om att dämpa skillnader. Deras position i samhället förutsätter att det finns tydliga och kommunicerbara skillnader att använda på ett politiskt plan. Det är också därför som SD egentligen inte är intresserade av att lösa problem. När konflikterna klingar av och motsättningarna är otydliga har de mycket svårare att få gehör för sina budskap. I ett lagom rättvist Sverige kan SD packa ihop och sjunga sina kampsånger för varandra.

Ökade klyftor är det Tidöpartierna har gemensamt
Intressant nog är det i de ökande klyftorna som regeringspartierna och SD kan finna varandra. Högerpolitik gynnar primärt de välbärgade. Sänker man skatterna och kallar subventioner för avdrag snarare än bidrag är det en viss kategori som gynnas på andras bekostnad. Och på sikt ger det utrymme för den indignation SD behöver för att kanalisera förlorarnas frustration.