Den sista sucken?

Det går inte att undvika att kommentera Brexit. I flera år har britterna försökt hantera det oväntade folkomröstningsresultatet, som innebar att landet ska lämna EU. Brexitförespråkarna tycks framför allt fokusera på en misstro mot byråkratin i EU och delvis mot det politiska systemet som sådant. Det finns säkert britter som inte känner sig sedda och involverade i det samhälle som vuxit fram de senaste decennierna. Men frågan är om nationalisterna kommer att kunna få ett avgörande inflytande på utvecklingen.

Prioritering hos trump
Det fastnade i mitt minne att den förste europeiske politiker trump bjöd in till Vita Huset när han blivit president var Nigel Farage, frontfigur i UKIP, som fångade upp det breda missnöjet mot EU och i högsta grad bidrog till folkomröstningens utfall. Att trump valde att träffa Farage innan han träffade Merkel, May eller någon annan av de europeiska ledarna tyder på att de båda herrarna har något gemensamt, som vi bara kan gissa oss till.

Motsägelse
Steve Bannon, som hade alla möjliga informella och formella funktioner i trumpadministrationen de första åren, har aviserat att han vill stärka de högernationalistiska rörelserna i Europa. Det är illavarslande, naturligtvis, men samtidigt ska hans förmåga inte överskattas. Det som kännetecknar de nationalistiska partierna i Europa är ju just att de är nationalister. Samarbete med andra nationalister kan möjligen etableras på toppnivå mellan olika ledare som ser nyttan med att samordna aktiviteter. Men de stödtrupper och väljare nationalisterna vänder sig till ser ju primärt den egna nationens intressen och särart som det som ska främjas. Det ligger en inbyggd motsägelse i en paneuropeisk nationalism.

Europa är inte USA
Att en amerikan ska förstå att Europa fortfarande är splittrat är kanske inte så självklart. USAs delstater är olika, men man är mycket stolt över sin flagga och sina trupper oavsett var man bor i det stora landet. I Europa ser det mycket annorlunda ut. När jag bodde i dåvarande Västtyskland på 80-talet och rörde mig mellan delstaterna blev det tydligt att identiteten hos tyskarna primärt låg på delstatsnivå. Man var stolt schwabe, man var från Bayern eller Hamburg. Till denna identitet hör dialektala skillnader, religiös tillhörighet (katoliker i söder, protestanter i norr) och mycket annat.

En omöjlighet
Och det är INOM ett land. I Europa finns drygt 30 olika länder, merparten medlemmar i EU, men alla med sitt språk, sin kultur, sina referenser. Att få dessa folk att samarbeta – dessutom ur ett nationalistiskt perspektiv – är rimligen helt dödsdömt. I Storbritannien finns skottar, walesare, folk från Nordirland och engelsmän. Inte ens i det landet lär Bannon och hans strateger lyckas samla en gräsrotsrörelse av nationalister – hur det skulle gå till på Europanivå är ännu svårare att se.

Samordning och effektivitet
Slutsatsen blir att att om demokrater och sansade politiker inte faller för frestelsen att lägga sig på populisternas argumentationsnivå kommer majoriteten av Europas folk att mer och mer vilja samarbeta, eftersom de ser vitsen med samordning. Istället för att varje land lägger resurser på samma sak, kan vi hjälpas åt att skapa många funktioner, vi kan skapa lagar, regler och underlätta livet för en halv miljard människor. Avgörande är naturligtvis att rättsväsendet står fritt från politisk kontroll och att det finns plats för fristående media och en generell respekt för mänskliga fri- och rättigheter. Här måste EU bli tydligare om vad som gäller.

Den sista sucken
Brexit blir i det långa perspektivet trots allt en parentes, en sista suck från ett gammalt system, som utgick från nationalstatens gränser, härskare, armé och folk. Om vi låter bli att uppröras över detaljrapporteringen i media kring hur klantigt Underhuset i London hanterar situationen kan vi om några år se hur förnuftet segrade och trump, Farage, Bannon och de andra inte längre har något avgörande inflytande på utvecklingen. EU-valet i maj handlar om valet mellan fred eller konflikt i Europa. Rimligen vill de flesta ha en fredlig utveckling, som värnar det öppna, toleranta samhället.

En ödmjuk kunskapssyn, tack

Beprövad och etablerad vetenskap är viktigt att kunna luta sig mot i de flesta fall. Den systematik och den kritiska granskning som alltid medföljer ett vetenskapligt förhållningssätt är avgörande för att forskningen ska stå på stabil grund och utgöra utgångspunkt för förslag, beslut och investeringar. Det låter bra, så långt. Men det räcker inte.

Alternativ utanför ramen
Ibland finns det avvikelser, som inte ryms inom den definition forskningen satt upp. Även om läkekonsten har kommit väldigt långt idag och det finns botemedel och effektiva bromsmediciner för tidigare dödliga virussjukdomar finns det fortfarande tillstånd och sjukdomar som den gängse läkekonsten inte klarar att hantera. I de fall där den gängse läkekonsten går bet är det intressant med alternativmedicinens lösningar. Akupunktur för smärtlindring är ett sådant exempel. Med sin bakgrund i urgammal kinesisk läkekonst är akupunkturen fortfarande ett alternativ ”utanför” den gängse mainstream-fåran.

Placebo fungerar, eller?
Det är hoppfullt på något sätt, detta att det finns fenomen som fortfarande gäckar forskningen och som inte är kartlagda fullt ut. Det ger oss alla en förhoppning om att det finns mer att utforska. Eller ta detta med placeboeffekten. Humbug skulle den strikt bokstavstroende läkaren hävda, eller manipulation. Att placeboeffekten inte har med läkekonst att göra utan mer handlar om självsuggession och människans förmåga att inbilla sig saker. Ändå fungerar det. Folk blir friska, till och med när de får veta att den medicin de tar är placebo, dvs ur gängse vetenskapligt perspektiv helt overksam medicin.

Självläkningen
Ett bekymmer, tycker jag, är att den gängse läkekonsten så ensidigt fokuserar på symptombehandling istället för att se till hela människans situation och hur olika tillstånd, sjukdomar och värden samverkar. Att kroppen har en självläkande kapacitet vet vi, alla vi som kämpat igenom olika migränanfall utan att medicinera. Inte bara skrubbsår läker, utan mycket mer lyckas kroppen ofta själv balansera och läka. Ett suveränt system vi har detta, som fungerar 24/7 utan att vi behöver medvetandegöra processerna. ”Nu ska du smälta maten, nu ska du ta ett andetag, nu ska du rena vätskorna….” är ingenting vi behöver tala om för våra organ. De bara fungerar – i normaltillståndet.

Vidar Rehab läggs ner
I Sverige har det sedan år 1985 funnits en institution i Järna, som utgått ifrån människan i sin helhet och som i sina behandlingar på olika sätt försökt stärka självläkningsprocesserna, även med konstnärliga inslag. Vidarkliniken, senare Vidar Rehab, har arbetat mycket framgångsrikt för att hjälpa patienter tillbaka till ett friskt liv. Många gånger när den gängse läkekonsten kommit till vägs ände har man i Järna kunnat erbjuda ett alternativ, som i många fall hjälpt patienterna att må bättre och även bli friska. Fibromyalgi, olika cancerformer och svårare kroniska invärtes sjukdomar är sådant man har behandlat. Nu har politikerna i Stockholms Läns Landsting beslutat att inte förlänga avtalet med Vidar Rehab och verksamheten läggs ner.

”Ogrundade idéer”
I en debattartikel i Dagens medicin 2017 förklarar en ledande liberal politiker sitt ställningstagande: ”.. (vi måste) orka stå emot ogrundade idéer om alternativ­medicin. Patienterna ska kunna lita på vårdens kvalitet och att de behandlingsmetoder som vården använder vilar på vetenskaplig grund. ”
(Hela debattartikeln – se länk nedan). Dvs det är enbart den gängse läkekonsten som får definiera kvalitet. Alternativa behandlingar ses som ogrundade. Att hundratals patienter lovordar behandlingen viftas bort med svepande formuleringar om ”vinstintressen” och ”kvacksalveri”, trots att verksamheten sedan starten drivits utan vinstintresse och trots väldokumenterade patientfall.

Den enda vägen – fundamentalismens vagga
Det hela påminner om den blinda tron på den enda ekonomiska vägen med en evigt ökad tillväxt, evigt ökande lån och skuldsättningar, en evig konsumtions- och BNP-ökning. Som om det inte längre finns alternativa svar på de stora frågorna. Som om vi aldrig skulle kunna flytta kunskapshorisonten och göra nya upptäckter. Här dominerar istället en tydlig övertro på den egna ståndpunkten, som hamnar snubblande nära kravet på en ideologisk renlärighet. Det är som man hellre stänger dörren för utveckling än vågar låta det dominerande synsättet utmanas av andra och se värdet med genomarbetade hållbara alternativ. I de flesta andra sammanhang är mångfald något positivt, men uppenbarligen inte inom sjukvården.

Ödmjuk kunskapssyn
Den lärdom jag menar vi kan dra av ovanstående är att främja en kunskapssyn som betonar ödmjukhet inför att vi långt ifrån vet allt om tillvaron och att vi gör klokt i att inte låsa oss i ensidiga tolkningar av hur världen ser ut. Elva procent av människorna är vänsterhänta, kanske en naturens egen fingervisning om att det kan vara smart att att inte ensidigt hävda en enda framkomlig väg på de problem vi ställs inför.

Misteln tillskrivs särskilda egenskaper inom naturmedicinen.

Länktips: Debattartikel i Dagens Medicin

https://vidarrehab.se/