Det finns alltid ett behov av framtidsbilder. Människor vill kunna föreställa sig hur livet skulle kunna bli. Bättre. Rättvisare. Mänskligare. Mer miljö- och klimatanpassat. Mer hoppfullt. Bekvämare. Osv. De flesta framtidsbilderna är trots allt positiva. Vi önskar oss själva, våra barn och barnbarn en ljus framtid. Samtidigt pågår vidriga krig i större eller mindre skala. Gigantiska vinstmaskiner drar sig inte för att offra ekosystemen i jakt på avkastning.I Syrien, Irak, Afghanistan, Jemen och flera andra länder visar människan sig från sin sämsta sida. I Filippinerna jagar en folkvald despot syndabockar, i Hongkong tystnar det fria ordet. I Europa, i Ukraina pågår ett krig. Över Östersjön leker Putins jaktflyg med spaningsplanen från USA och Sverige. I Storbritannien valde man att gå ur EU men när Tories ville ha stöd för sin hårda förhandlingslinje tycks folket ha bromsat dessa tankar. Något slags uppvaknande tycks ha skett, när folket insåg att konsekvensen kanske blir nya strider i Nordirland och mer av protektionism som ingen gynnas av. Så vad är det för tidsanda vi lever i? Håller framtidens idéer på att försvinna bakom en dimridå av virtuella gillanden på nätet?
Mer känsla än förnuft?
En stark strömning är nationalismen. Konservativa, nationella rörelser har eller har haft framgång i många europeiska länder. Märkligt nog lyckades Macron i Frankrike fånga upp en förändringsvind med sitt nystartade parti. Kanske var det fräschören som bar fram honom. De etablerade politikerna sågs som en maktelit, som inte förstod tidsandan. Samtidigt kan intresset svänga mycket snabbt om den nyvalde presidenten inte lyckas motsvara förväntningarna. Lovar man guld och gröna skogar vill det till att guldet fördelas rättvist och att skogarna tillåts vara gröna. Både när väljarna röstar för och emot EU tycks känslan styra mer än förnuftet.
Problemet
Ragnar Jönsson är en idog förkämpe för klimatet. Det går inte en dag utan att han lägger ut någon viktig nyhet om vår tids största utmaning. Nyligen skrev Ragnar av sig sin besvikelse över de politiker som inte tar sitt ansvar. ”Vi har ett jättestort problem. Problemet är att vi inte lever hållbart. Enligt WWF så skulle det behövas över fyra jordklot om alla i världen levde som vi svenskar gör.”, skriver Ragnar och fortsätter: ”Vi svenskar är ansvariga för utsläpp av växthusgaser på nivån drygt tio ton per person och år. Så har det varit i cirka 20 års tid. Vi behöver snarast minska dessa totala utsläpp med minst 80%. På sikt ännu mer. Detta är själva grundproblemet. Vi kanske tror att vi är duktiga. Att vi lever någorlunda hållbart. Men det gör vi inte. (…) Vi skall dock bli ett av världens första fossilfria länder, är tanken. Ja visst. Det skall vi. Men inte nu. Kanske sedan. Någon borde skärpa sig! Någon borde slå näven i bordet och peka med hela handen! ”
Inget gehör
Svårigheten på ett plan är att alla ambitioner relateras till det politiskt möjliga. Det finns inte gehör för en skarp klimatpolitik som snabbt skruvar ner fossilanvändningen med 80%. Det behövs troligen en rejäl katastrof för att det ska bli allvar, och även då kommer säkert ropen höras att åtgärderna saboterar jobben, sysselsättningen och den heliga tillväxten. Om 80 kronor i flygskatt anses omöjligt – hur ska vi då någonsin få bort fossilberoendet?
Den inre kompassen – inte näven – ska styra
Det är anmärkningsvärt att mänskligheten står inför en nära förestående tipping point – inom ett decennium kan livsbetingelserna på jorden ha skiftat för överskådlig tid – och vi förmår inte att formulera en framtidsvision, som tar oss i rätt riktning. Istället krigar vi och ägnar oss åt destruktiva handlingar, som slår sönder mycket av det som våra förfäder ansträngt sig att skapa.Vill vi ha det så? Någon borde slå näven i bordet och peka med hela handen, säger Ragnar Jönsson. Kanske är det precis tvärtom. Den som slår hårdast i bordet och pekar finger åt mänskligheten är trump. Det är knappast fler av hans sort vi behöver. Vi behöver alla ta vårt ansvar och följa vår inre kompass. Svårare än så är det inte.
