Ingenjörer för Miljön (IfM) har funnits i 30 år som förening och har genom åren genomfört hundratals seminarier, föreläsningar och studieresor. Igår var det dags i Göteborg för ett fysiskt och webbsänt seminarium om hur bl.a. Åland har använt Det Naturliga Stegets (DNS) ramverk för strategiskt hållbarhetsarbete, ofta benämnt FSSD. Lisa Wälitalo, som doktorerat på just detta tema vid Blekinge Tekniska Högskola, berättade om delar av de erfarenheter Åland haft när de gripit sig an hållbarhetsarbetet. (Längst ner en kort bakgrund till IfM).
Öarna har ett försprång Det är komplext att få en verksamhet eller ett helt samhälle att bli hållbart. På ett sätt är ålänningar och andra öbor gynnade, eftersom de rimligen har en likartad upplevelse av hur de fysiska begränsningarna, ön, begränsar allt som ska ske. Transporter, energianvändning, sopor, resurser, ekonomi… allt blir tydligt avgränsat och uppenbart på en ö. De politiska skillnaderna på att ha rent dricksvatten i kranen blir näst intill obefintliga.
(1) Det är svårt att avstå att ta beslut Dynamiken i synen på verkligheten och på lämpliga lösningar blir, tror jag, en delförklaring till att FSSD inte riktigt slagit igenom i förvaltningar och styrelserum. Vi brukar se skillnaderna som en demokratisk tillgång. Men rådigheten över beslut är det ingen som frivilligt lämnar ifrån sig, tycks det som. Har man fått mandat att leda och ta beslut bär det emot att ta ett steg tillbaka och låta ”alla” i någon slags konsensusprocess komma fram till en hållbar framtidslösning.
(2) Hur ska industrin investera? En annan delförklaring till att användbara verktyg inte får genomslag är vår uppdelning i fyra-års-cykler. Det finns många beslut om investeringar och lönsamhet som kräver längre besluts- och genomförandehorisont. Men vi ser hur Tidögänget river upp mängder av beslut som togs under föregående fyraårsperiod. Vilket gör att industrin inte vet vad man ska förhålla sig till. Ska det finnas fabriker för plastpåsar? Ska det finnas många elbilar? Vill staten ha energi från havsbaserad vindkraft? Ryckigheten i det politiska illustrerar svårigheten att ta långsiktigt verkningsfulla beslut i uttalat eller outtalat samförstånd med näringslivet och andra aktörer. Ingen vet säkert vad som gäller.
Fånga systemfelen tidigt En tredje tanke som dyker upp när jag lyssnar på Lisa Wälitalos tydliga dragning är hur viktigt det vore med en motkraft. Det räcker inte att lyfta fram fördelar och det positiva med olika förslag, att motivera dem på ett tydligt sätt osv. Det behövs en motkraft, ett ifrågasättande, som systematiskt ställer rätt frågor. För att synliggöra det som ingen aktör har som uppgift att berätta om. För att peka på systemfelen innan de blir så katastrofala att media kan vinkla dem som något löpsedelsaktigt. Det behövs en röst för det osynliga, för det som ännu inte har hänt, men som borde ha hänt.
(3) Det behövs en regelbundet ifrågasättande röst Vi borde organisera en tydligare aktör, som enbart har som uppgift att ställa frågor, att ifrågasätta och att formulera problemställningar. För det går inte att lösa problem på gemensam nivå förrän alla berörda identifierat problemet och att det behöver åtgärdas. På öarna går det inte att gömma undan plastskräpet längs stränderna. Alla förstår problemet. Men att den fisk som fångas innehåller plastpartiklar är inte lika uppenbart, ens för öborna. Och inser man inte problemet blir det inte heller aktuellt att göra något åt det. Därför tror jag att det behövs tydligare röster som ställer frågor, som är de osynliga problemens advokat och som regelbundet tar upp frågor som ingen annan aktör har mandat eller intresse av att lyfta.
Bakgrund till IfM Ingenjörer för Miljön bildades, liksom Artister för Miljön, Läkare för Miljön och andra yrkesnätverk, ur en konkret tanke att olika yrkesgrupper behöver prata ihop sig om hållbarhet och hur den ska förverkligas och där FSSD:s principer kommer till uttryck. Karl-Henrik Robèrt var initiativtagare och primus motor i Det Naturliga Steget. Under flera decennier var det många företag och organisationer som tog till sig hans idéer och arbetade på att förverkliga dem.
Civilsamhället fungerar till stor del under radarn. Mycket av allt som görs består av ideell tid. Föräldrar ställer upp, organiserar och arbetar för sina barns förening. Vänner eller grannar samlas kring en gemensam uppgift. Idrottsrörelsen, scouterna, nykterhetsrörelsen, de religiösa grupperingarna, det vimlar av engagemang. Även politiken bärs upp av idéer hos gräsrötterna. Det kokas kaffe, det bakas bullar, det skjutsas, det fixas, snickras och byggs. Civilsamhället är ett kitt i Sverige, där människor möts av fri vilja och för att de ser en nytta bortom egennyttan.
Byggemenskaper och bogemenskaper Det finns två grenar på det civila samhällsträdet som växer nära varandra och har ömsesidig nytta. Några människor har en stark idé av ett boende som de förverkligar i en byggemenskap. Andra nöjer sig med att söka sig till en bogemenskap för att förverkliga en livsstil och ett boende som ger dem värdefulla mervärden. Hur dessa grenar utvecklas blev tydligt på en tvådagars konferens i Bergsjöns (nya) Kulturhus i Göteborg den 12 – 13 oktober. Där samlades forskare, entreprenörer, arkitekter, engagerade, projektägare och andra intresserade under rubriken Idéburet och socialt byggande.
Många ser fördelen i att slippa bo ensam Kooperativ har funnits länge i olika form, men om folk för några generationer sedan sökte gemensamma lösningar p.g.a trångboddhet och fattigdom har initiativen på senare år oftare präglats av sökandet efter ett socialt sammanhang. Det finns, anser många både på landsbygden och i städerna, värdefulla komponenter i ett boende, där man gör vissa saker tillsammans, tar ansvar tillsammans, ibland äter tillsammans osv. Inte minst handlar detta om ensamhushåll, där fördelarna med ett lagom samarbete i vardagen snabbt kan bli synliga. Den delade måltiden blir värd så mycket mer.
Vi kan lära av utlandet Särskilt när det handlar om byggandet krävs ett uthålligt engagemang. Projekttiderna kan dra iväg och handla om mer än ett decennium från ett första intressentmöte till att inflyttning kan ske. Den sortens hängivet engagemang är kanske inte alltid möjligt att uppbringa. Men, som sades på konferensen, totalt har det formats över 1000 byggprojekt av den idéburna sektorn. Och då ska vi komma ihåg att i Danmark har denna rörelse nått betydligt längre. Faelleskapsboenden och ekobyar är mycket vanliga i Danmark. Likadant i Tyskland, där initiativkraften är påtaglig. Det är i Sverige vi tycks ha vant oss vid att någon annan ska ordna bostäder och livssituation. Möjligen ─ det vore något för forskningen att titta vidare på ─ hänger detta i vårt land ihop med en allmän övertro på att samhället är bäst på att organisera vår tillvaro.
Olika initiativ behöver få ta plats Steg för steg flyttar bygg- och bogemenskaperna i Sverige fram sina positioner. Nya projekt tar form både på landsbygden och i städerna. Man lär av varandra, man hittar sin unika profil, som deltagarna kan samlas i kring. Det kan vara en gammal lantbruksskola i Hammenhög i Skåne, som ett gäng entusiaster räddade från rivning och gjorde om till ett gemensamt hus. Det kan vara att en förening gör ett avtal med allmännyttan och blockhyr ett helt hus för att själva få möjlighet att forma sin närmiljö, välja sina grannar och ta ansvar för boendet. Det kan vara tiny houses i kombination med lite större hus som tillsammans placeras på en tomt och därmed möjliggör för unga familjer att flytta in i en landsbygdskommun och stärka skatteunderlaget, bidra till en fortsatt förskoleverksamhet och en långsiktig utveckling av en kommun med åldrande befolkning.
Nytta bortom egennyttan Konferensen i Bergsjön innehöll en väl avvägd balans mellan positiva föregångsexempel och problemställningar som behöver uppmärksammas. Som en röd tråd återkom begrepp som samarbete, partnerskap, demokrati och samhällsförändring. Ofta betonades värdet av gemensamma ytor för spontana möten både utomhus och inomhus. Och hur de traditionella strukturerna inte fungerar för att fånga upp människors idéer. Det handlar på ett plan om att ta tillvara kompetens och resurser hos människor och skapa nytta bortom egennyttan.
Forskningen är viktig, oavsett vad Lena Andersson hävdar Extra intressant är att bygg- och bogemenskaperna har format ett eget forskarnätverk, där forskare möts utifrån delvis olika forskningsgebit. Att kunna belägga trender, fakta och visioner med hjälp av forskningen brukar vara mycket värdefullt. Det är inte bara någon besökare, som Lena Andersson gjorde i somras vid Medelhavet, som kan fråga första bästa hotellreceptionist om vädret brukar vara eländigt ─ när forskare är involverade finns alltid gott om referenser och en förankring i etablerad kunskap.
Förnyelse kräver att vi tänker just nytt Initiativtagarna planerar för nästa konferens för bygg- och bogemenskaper om två år. Det ska bli intressant att se hur långt branschen har kommit då. Viktigast är att kommunerna förstår potentialen, stödjer initiativen, hjälper till med vettiga tomtvillkor (tomträtt är en bra mellanlösning under byggfasen) och bidrar med stöd i form av projektlotsar och kunskap. Vi får ingen utveckling om vi alltid bara gör som vi alltid har gjort. Om allt ständigt ska göras enligt gällande och tvingande regler får vi ingen förnyelse.
Att vi fortfarande bygger för kärnfamiljens mamma, pappa, barn är lite märkligt med tanke på att det är cirka 20 procent av hushållen i Sverige som ser ut så. Denna bild visades på konferensen (ursäkta bildkvaliteten).
CCBuild, Centrum för cirkulärt byggande, återfinns under IVL Svenska Miljöinstitutet och har som fokus att arbeta för mer cirkulära lösningar i byggsektorn. Carina Loh Lindholm presenterade verksamheten i ett webbinarium som Tillverka i Trä anordnade den 7 september. Det rör på sig i byggsektorn, men alldeles för långsamt, kan man tycka.
Byggbranschens roll i stort Byggsektorn står för hälften av materialanvändningen, 40 procent av avfallet och 21 procent av klimatrelaterade utsläpp. Men bara 3,4 procent av byggmaterialet cirkuleras. Dvs branschen har bara börjat vakna. Även om CCBuild kan glädjas åt att ha 150 medlemsföretag knutna till verksamheten är det långt ifrån tillräckligt. 96,6 procent av byggbranschens material cirkuleras inte. Hur den delen ska öka och vem som ska ta vilket ansvar är fortfarande oklart.
RISE vill att kommuner och beställare ställer krav CCBuild och Carina Loh Lindholm gör säkert allt de kan. Och träbranschen har flera bra argument att arbeta med, eftersom trä ingår i det naturliga kretsloppet. Under presentationen kopplades Ylva Sandin från RISE in, som fyllde på med uppmaningen till kommuner och företag att ställa krav. Det är avgörande att beställare ställer krav i samband med upphandling. Men frågan kom också upp om hur man ställer rätt krav. Det indikatorsystem RISE arbetar med har visat sig komplext. Risken är uppenbar att allt tar för lång tid, tid vi inte har för att radikalt ställa om hur vi bygger och vem som ska ta vilket ansvar för omställningen. Rollfördelningen är otydlig.
Hur ska demonteringen optimeras? Deromes representant i webbinariet berättade hur man som företag har börjat den mentala resan att gå från optimalt montage till att också inkludera den optimala demonteringen. Hur produkter ska plockas ner och plockas isär på ett klokt sätt, är en fråga som nu allt oftare ställs.
Hur ser ekonomin ut? Webbinariet sätter tydligt fingret på två frågor, anser jag. Dels hur merkostnader för lagerhållning, kvalitetssäkring och transporter av återbrukningsbart material ska täckas. Vem ska räkna hem mertiden och merkostnaderna och på vilken motkalkyl? På företagsnivå finns här stora utmaningar, som antagligen bara kan lösas när flera aktörer går samman och samverkar för att lösa helheten. Branschöverskridande avtal och samarbeten kommer att behövas tror jag, där det finns en viss fara i att man bygger in sig i system som blir kontraproduktiva i relation till vad kunder och beställare ser som optimalt. Det kommer att bli viktigt att behålla konkurrens och transparens även när samarbete blir nödvändigt. Oberoende granskning av hur material klassas kommer nog att behövas. Någon slags tredje-parts-insyn kanske blir nödvändig för att säkra upp att fusk och (o)medvetna fel inte blir legio.
Avvägningen behöver ändras Den andra viktiga delfrågan är principiell för hela samhället. Hur ska vi ha det med avvägningen mellan samhällsnytta, företagsnytta och framtidssäkring? Vilka lagar och regler, eller praxis, behöver utvecklas för att kortsiktigheten i byggbranschen (och andra branscher) ska balanseras mot den nödvändiga långsiktighet som en hållbar utveckling innebär?
Både på företagsnivå och på samhällsnivå måste nya diskussioner föras. Vem ska initiera dessa? Vem vill ha en verklig hållbar utveckling?
Var är folkbildningen? Världens lufttemperatur har inte varit högre än i juli på 120 000 år, läser vi på nyhetsplats. 5700 bränder rasar i Kanada, i Europa brinner det på Rhodos, i Hawaii förstörs Maui, det är 40 grader varmt i södra Frankrike i slutet av augusti och Sverige drabbas av skyfall, översvämningar och vattenskador som påverkar jordbruk, transporter och och och…
Läget är uppenbart utom för fossilkramarna Signalerna och exemplen på att vi är inne i en klimatförändringstid är uppenbara. Möjligen för alla utom för Lena Andersson och redaktionen på Svenska Dagbladet som ger henne utrymme att torgföra sina tvivel. Det brukar ju vara varmt, säger hennes trovärdiga hotellreceptionist-källa. Så forskarna och verkligheten har säkert fel någonstans. Det är ingen fara, säger tvivlarna… Och om något ska göras så är det den mest långsamma tekniken som det ska satsas pengar på, den teknik som tar i särklass längst tid att få på banan – kärnkraften. Så att fossilkranarna kan hållas öppna så länge som möjligt. Fossillobbyn har fortfarande inte släppt greppet om opinionsbildningen.
Läget är optimalt för en bred folkbildningssatsning Eller så är det just nu som läget är uppenbart att vi kan försöka förstå hur vi ska agera på kort och lång sikt. Var och en och de av oss som beslutar för olika verksamheter. Vad kan vi göra för att gardera oss, vad kan vi göra för att inte förvärra situationen, vad finns det för lösningar att välja? Här skulle det passa väldigt bra med folkbildning, studiecirklar och föredrag. Och folkbildningens organisationer finns ju, de har personal, lokaler och till viss del finansiering för att ägna sig åt breda folkbildningssatsningar. Så var är de? Var är annonserna om hur vanligt folk (och ovanligt) kan anmäla sig till en passande aktivitet? Varför är det så tyst?
Annat är tydligen viktigare Enstaka personer inom folkbildnings-Sverige har fattat. När de får ett förslag från en engagerad klimatvärnare som jag känner säger några spontant att ”det är ju just detta som är folkbildningens kärna och vad vi ska ägna oss åt”. Ändå händer inget. Passivitet och andra prioriteringar går före. Det är synnerligen sorgligt. Särskilt när det finns upplägg som det näst intill bara är att sjösätta.
Varför vänta? Till viss del är folkbildningen ursäktad. Högerregeringen har ju aviserat nedskärningar till folkbildningen och att statens roll ska ses över. Det blåser kalla vindar från höger. Men just därför, kan man tycka, är det ju extra viktigt att visa att folkbildningen behövs! Upp till bevis! Gör det ni är bäst på! Folkbilda!
Allmännyttan i Helsingborg, Helsingborgshem, tar emot en strid ström av studiebesök i dessa dagar. Det som väcker stort intresse är det projekt som kallas Sällbo och som på flera sätt innebär ett innovativt sätt att ordna ett trivsamt och uppskattat boende för olika grupper. Inom ramen för en arbetsgrupp inom Gröna Seniorer Väst deltog jag i ett studiebesök häromdagen. Några av intrycken följer här.
Idégivare, eldsjäl och genomförare Dragana Curovic mötte oss vid entrén och gav oss en detaljerad och inlevelsefull skildring av hur projektet kunde sättas igång, utvecklas och genomföras. Ska den här typen av banbrytande projekt lyckas krävs det en eller flera eldsjälar, en lyhörd och modig styrelse och att det finns en förståelse för hur innovativa processer egentligen går till. Om allt ständigt ska genomföras enligt rutiner sker ingen utveckling, samtidigt är det nödvändigt att standardisera offentligt styrd verksamhet. Insikten av det offentliga behöver utvecklingsprojekt som bryter mönstret och testar det nya blir uppenbar när man ser hur Sällbo lyckats.
Något av det unika med Sällbo Det unika i Sällbo handlar om att man valde att kombinera behovet av bostäder för aktiva äldre – 70 plus – med behovet av bostäder för unga personer i åldern 18 -25. Hälften av de unga skulle dessutom utgöras av några av de ungdomar som kom som ensamkommande i flyktingvågen 2015. Att blanda generationer och bakgrunder på detta sättet visade sig vara ett lyckokast. Att det hus som togs i anspråk var ett nedlagt äldreboende bidrog också till framgången. Plus att man valde att tänka oortodoxt kring renovering, ombyggnad, möblering och iordningställande. Många möbler togs till vara istället för att köpas nya. Och hela renoveringen gjordes varsamt och ändå smakfullt. Man tillät det hela att få ta tid. Hellre bra än bråttom.
Uteplatser och balkonger hör till varje lägenhet
Testbädd för social hållbarhet Den sociala hållbarheten står i fokus. Det innebär att den heltidsanställda trygghetsvärden har som arbetsuppgift, inte att ordna aktiviteter eller bjuda in någon trubadur, utan att primärt föra en dialog med de boende, deras frågor och behov. I de 51 lägenheterna bor idag 60 personer, som alla har lite olika behov och önskemål. Gemensamma beslut tas också i plenum, där alla förväntas delta en gång i månaden. Informellt förväntas alla boende att delta i det gemensamma, det som alla har nytta av. Jag gissar att det bidrar till framgången att så mycket tid läggs på dialog med de boende, att de känner sig sedda och lyssnade på. Helsingborgshem ser själva Sällbo som en testbädd för social hållbarhet.
Neutrala mötesplatser och arbetsrum Varje våningsplan har ett dussintal lägenheter och där bor blandat äldre och yngre. På varje våningsplan finns dessutom ett gemensamt kök och en gemensam, mindre möteslokal. Totalt har huset 580 kvm neutrala gemensamhetsytor, vilket är mycket. Men det gör också att det finns gott om rum och plats för hobbyaktiviteter, Tv-spel, målning, symaskiner, pussel, gemensam matlagning och olika ställen att vara själv eller tillsammans med andra. Möjligheten att göra saker på lediga stunder har verkligen fått utrymme på Sällbo. Då gör det inte så mycket att varje lägenhet är mellan 36 och 49 kvm stor, när det finns så mycket övriga ytor. Hyrorna är mellan 4600 och 5800 (före den senaste höjningen).
Utemiljön är trivsam på Sällbo
Ensamheten är ett problem för många Att råda bot på ensamheten och att skapa en meningsfull och livaktig vardag för olika grupper – tillsammans – är några av de tankar som tycks ha väglett Sällbo-projektet. Och att inte väja för möjligheten i att blanda både olika ålderskategorier och kulturella bakgrunder. Intervjuerna med de sökande tycks också ha varit väldigt viktiga för att skapa en dynamik i gruppen av boende, där livserfarenheten också blir en tillgång. Att känna sig som en del av ett sammanhang är nog en mycket mänsklig känsla, som kan stärkas av projekt som Sällbo.
Det ska bli intressant att se vilka kommuner som vågar gå i samma riktning.
Infrastrukturministern i högerregeringen heter Andreas Carlsson och representerar KD. Han citerades nyligen i Expressen, där han uttalade sig positivt och optimistiskt kring flyget. Han hävdar att vi snart har elflyg i luften och att flygandet kommer kunna öka. (Länktips till artikeln, se nederst).
Flyg är inte bara flyg, ministern! Uttalandet är felaktigt på ett antal olika sätt. Det finns förvisso små, lätta eldrivna flygplan med plats för ett fåtal passagerare redan idag. Men ska flyget klara längre sträckor och framför allt fler passagerare behöver flygplanstillverkarna hitta en rimlig ekonomi, en tekniskt tillförlitlig och lättviktig lagringsteknik och en – just det – infrastruktur och ett stödjande system som inte blint litar på marknadens förmåga att lösa alla problem.
Livslängd, avskrivning, ekonomisk förlust… Före pandemin räknade man med att det ständigt befann sig en miljon människor i luften, samtidigt. Dvs i storleksordningen minst 6 – 8000 flygplan var samtidigt luftburna varje timme på dygnet. Alla dessa flygplan och deras minst lika många ”avbytare” på marken ägs av någon och har ett bokfört värde i en verksamhet, förväntas dra in intäkter för att täcka investeringen och ge vinst åt någon aktör. Tänker sig Andreas Carlsson att skattebetalarna ska gå in och ta kostnaden av snabbavveckling av fossildrivna flygplan? Eller hur ska den förtida utfasningen av den befintliga flygplansflottan gå till? Anm. Ett exempel på livslängd för ett flygplan är överljudsplanet Concorde som tillverkades år 1969 i 20 exemplar och gjorde sin sista flygning år 2003.
Kringparametrar och avlägsen samsyn En infrastrukturminister borde inse att ska elflyget fungera måste det finnas laddstrukturer för batteriflyg, distribution för vätgas om planen ska drivas av bränsleceller, för att alstra elektrisk ström under flygningen osv. Till detta kommer nya internationella regelverk, utbildning av personal på flygplatser och diverse säkerhetsbestämmelser. Det går heller inte att bortse ifrån att det just nu pågår ett krig i Europa, där stridande parter knappast är intresserade av att ingå avtal. En annan osäkerhet är hur Kinas ledare kommer att agera, när de kinesiska teknologiföretagen inte får delta i de internationella stora upphandlingarna. Samsyn och överenskommelser känns avlägsna.
Vad han kunde ha sagt Men om vi för ett ögonblick bortser från tekniska och ekonomiska invändningar mot påståendet att vi ”snart har elflyg” och ”kommer kunna flyga mer än förut”, så kan vi på ett annat plan (!) notera hur Andreas Carlsson missar chansen att använda teknikskiftet till att samtidigt sätta fingret på hur viktigt det blir att ändra beteendet. Han kunde ha sagt att vi måste ”räkna med att behöver göra helt andra resval i en nära framtid” eller något liknande. För att passa på att få folk att förstå att det ideliga och slösaktiga användandet av fossila kolväten just nu driver på för en flera hundra år lång klimatförändring, som vi inte vet vad den innebär av uppoffringar för oss, våra barn och barnbarn. Han kunde ingjutit lite hopp i elflygets möjligheter, möjligen, men borde tydligt ha markerat att det tar tid att byta ut tusentals flygplan och att människan måste anpassa sig till vad planeten tål av utsläpp. Men det gjorde han inte.
Bedrövligt med politiker som försvårar för kommande beslut Det är bedrövligt med politiker som försvårar sitt eget arbete. Politiker som inte tar ansvar, utan som bara säger det de tror att deras väljare vill höra. Och som inte tar sin roll på allvar. Är man infrastrukturminister har man faktiskt ansvar för den typ av infrastruktur som finansieras av skattemedel och som är tänkt att hjälpa industrin, kommuner och andra att göra sina delar. Varje gång en politiker mörkar hur verkligheten ser ut försvårar han eller hon för kommande politiker att ta rätt beslut.
Det finns bara en passande slutkläm på denna text: Far och flyg, Carlsson!
(Uppdaterat på ett par ställen i texten 13 mars, se nedan) SVT Rapport sände den 3 mars ett kort inslag om Blykalla och deras planer på en forskningsreaktor i Studsvik. (Länktips se nedan). Blykallas forskningschef Janne Wallenius har forskat sedan 1996 på en typ av kylning för kärnkraftsprocessen med hjälp av flytande bly och med användning av en patenterad legering som ska förhindra korrosion. Relativt nyligen fick företaget stöd av svenska staten i storleksordningen 100 MSEK för att kunna fortsätta sin forskning och utveckling. Är detta en bra lösning?
Ryssland… Kärnkraft innebär alltid risker. Uran ska brytas, det ska upparbetas, transporteras, idriftsättas och processen ska styras på ett kontrollerbart och säkert sätt och slutligen ska avfallet hanteras på ett säkert sätt. I en annan intervju jag just nu inte minns var den sändes har Wallenius sagt att de avvaktar lite eftersom det uran man arbetar med kommer från Ryssland. Redan där väcks frågor. Kommer Sverige att kunna göra affärer med Ryssland de närmaste decennierna? Går det att lita på de ryska löftena?
Ansenliga mängder bly per reaktor Blyet som ska kyla processen ska vara flytande. Bly smälter vid 327 grader Celsius. Varje reaktor behöver enligt Blykalla 800 ton bly. Bly bryts bland annat utanför Arjeplog. Årligen tas där fram 6000 ton bly ur 1,6 miljoner ton berg. Det är stora mängder gruvbrytning (och energi) som åtgår bara för att ta fram det bly som Blykallas lösning kräver. Bly är som bekant en tungmetall och farlig för miljön, att öka mängden bly i samhället är knappast en framtidslösning, alldeles bortsett från uranet. Det framgår heller inte av Blykallas information om blyet blir radioaktivt eller inte efter att processen avslutas. Uppdatering: Det är i Oskarshamn som man tänker testa blykylningen under driftsliknande förhållanden. Uniper hjälper till och möjliggör detta. Värmen ska tydligtvis alstras med lokalt producerad el och så ska blyinkapslingens kylförmåga testas. Denna testa ska tydligen komma igång under 2024. Lite märkligt är det att en så avgörande del av konceptet inte har testats IRL sedan Wallenius påbörjade sin forskning 1996. (Länktips till info bl.a. om Uniper, se längst ner)
Bridreaktorer förbjöds 1976 Blykalla säger på sin hemsida att deras reaktortyp är en bridreaktor. Bridreaktorer finns i drift i en handfull anläggningar i världen. I Sverige förbjöds bridreaktorer redan år 1976 med hänvisning till icke-spridningsavtalet, eftersom en bridreaktor (därav namnet) genererar mer bränsle än den använder. Den blir således mycket attraktiv för kärnvapenmakter, som behöver tillgång till användbart material i den militära produktionen av vapen. Kopplingen till kärnvapen är oroande när det gäller Blykallas lösning och inte blir man lugnare av att det är med Putins Ryssland Blykalla slutit avtal.
Kretslopp? En Blykallareaktor sägs kunna vara i drift i 60 år. Vad ska hända sedan? Hur ska kretsloppet se ut för deras anläggningar? SMR, små modulära reaktorer, som tas fram av flera olika företag för att via serietillverkning reducera de höga produktionskostnaderna, kan låta attraktivt i beställningsläget. Men vi måste lära oss att tänka helhet. Hur ska varje anläggning demonteras, marken återställas och kretsloppet bli naturligt? (Uppdatering: I länken längst ner finns ett SVT-program, där ett antal bolag berättar om sina SMR-lösningar. Ingen talar om kretslopp eller hur deras system ska omhändertas efter driftstiden.)
Spridningsrisker och hot Det finns ingenting i Blykallas presentation som talar för att deras teknik kan kallas hållbar. Tvärtom ökar risken för att tekniken sprids till länder som vi absolut inte vill ska få tillgång till kärnvapen, alldeles bortsett från riskerna med brytning av uran och bly, lagring av uttjänt bränsle och alla säkerhetsaspekter vid driften, där Putin-kriget tydliggjort hur en aggressiv stat kan rikta hot mot denna av anläggningar. Även utan krigsförklaring.
Hur ska kravlistan se ut och vem ska ha vilken utbildning? Fascinationen för teknikens frontlinje får inte förblinda oss att tro att vi kan lösa dagens och morgondagens energibehov med teknik som leder oss fel. Och dessutom är det ingen som har sett en prislapp på en Blykalla-reaktor ännu, än mindre sett en lista på vilka säkerhetskrav som ska ställas och vilka utbildningar som behöver genomföras av driftspersonal m.m. för att skapa förutsättningar för en säker energiförsörjning. Forskning och prototyp är en sak. Serietillverkning (inklusive måndagsexemplar !), typgodkännande, idriftsättning och avtalsskrivning är något helt annat.
Olkiluoto 3 beställdes för 21 år sedan och är fortfarande inte i drift Blykalla tror att de har en kommersiell reaktor i drift år 2030. Sju år var precis så det hette år 2002 när Olkilouto 3 beställdes i Finland. Verket skulle vara i drift 2009. Det är fortfarande inte inkopplat för kontinuerlig drift, 21 år efter beställning. Optimismen och övertron på teknikens överlägsenhet kolliderar uppenbarligen lätt med verkligheten.
Under tiden kommer havsbaserad vindkraft, kanske vågkraft och solenergi att fortsätta att bli billigare och säkrare. Att skänka fattiga länder förnybara energislag känns betydligt bättre än att ge dem nycklarna till kärnvapen.
Waves4Power heter ett Göteborgs-företag som under det närmaste året kommer att sätta pilotanläggningar med vågkraft i drift, där deras patenterade teknik används i operativ skala. Man för samtal med kunder i Indonesien, Sydafrika och flera andra länder, där deras innovativa lösning passar bäst. Vågkraft har testats förut, bland annat utanför Lysekil, men Waves4Power bygger på ett antal principer, som gör att deras lösning kan ha förutsättningar att lyckas. VD:n Jonas Kamf berättade om detta vid ett föredrag arrangerat av Ingenjörer för Miljön på Chalmers den 1 februari. (Länk till inspelningen av föredraget, se nedan).
Kort om tekniken Företagets lösning handlar om att fånga energiinnehållet i vågrörelser ute till havs. En cylinder, smart förankrad i flottörer och inte förankrad i havsbotten, har en kolv som rör sig upp och ner och producerar ett tryck som fångas upp av hydraulik. Trycket blir därmed jämnt över tid och driver generatorer som producerar el, som i sin tur förs över till land. En stor fördel är att systemets alla vitala delar är åtkomliga från ytan och inga dykare behöver arbeta under svåra förhållanden när något ska åtgärdas. Modulära lösningar gör service och underhåll så enkla som det går.
Flytande bojar, gärna nära vindkraftsparker Till år 2030 räknar man med att ha idriftsatt 10 000 bojar med en total produktion av 5 TWh el. Bojarna flyter vid vattenytan och klarar enligt beräkningarna stormar och hårt väder eftersom förankringen inte låser fast anläggningen vid havsbotten. Alla som har vana vid förtöjning av båtar vid hårt väder förstår vikten av detta. Bojarna läggs ut i kluster i genomtänkta inbördes placeringar för att fungera optimalt ur alla aspekter. Varje anläggning får dessutom signalgivare och positioneras så att sjöfarten och fritidsseglare på ett enkelt sätt kan undvika kollisioner. Extra intressant vore att placera systemen nära vindkraftsparker, så att försörjningskablar kan användas både för el från vind- och vågkraft. Vågorna finns kvar när det slutat att blåsa.
Wave-el 3 så som den testats i Norge (Bild fr Waves4Power)
Alternativ: Snabb omställning av kolkraftverk En intressant delfunktion av det system man tagit fram handlar om att avsalta havsvatten och därefter producera vätgas. Vätgasen kan komma att ersätta kol i kraftverk och på så sätt göra det möjligt att behålla mycket av befintlig infrastruktur på land (elförsörjningen från kolkraftverk) samtidigt som förbränningen blir förnybar med vatten som restprodukt och möjligen salt som en biprodukt. Min gissning är att detta kan intressera många beslutsfattare ute i världen. Att det förnybara systemet gör att gamla installationer kan behållas. Det är dyrt att dra nya kablar och sätta upp nya transformatorstationer till ny produktionsteknik. Men om vätgasen direkt ersätter kolet kan många av systemkostnaderna sparas in.
Kostnaden är konkurrenskraftig Priset är alltid intressant när det gäller el. Waves4Power har insett detta och har satt som mål att plana ut vid en produktionskostnad av 3 cent (cirka 30 öre) per kWh. Där är man inte ännu, men i denna kostnad ska underhåll ingå, liksom nedmontering av anläggningen efter 25 års drift. Till skillnad från SMR-kärnkraft och annat som många hoppas på, finns här förutsättningar att avlägsna alla spår av en tidigare anläggning. Det blir inga betongsarkofager eller något farligt avfall att ta hand om i generationer.
Danmark var snabba på att utveckla vindkraft, nu Sveriges tur? Nu kommer Waves4Power att steg för steg anställa projektpersonal för att klara de beställningar som ligger i tidsplanen. Och det är lite extra roligt att det är i Göteborg man har sitt huvudkontor. Sverige missade ju vindkraften när Danmark tog täten. Nu kanske vi kan fånga upp vågkraften på ett industriellt klokt sätt och göra global nytta för klimatet och för industrin. Det är den typen av föregångsexempel vi behöver för att flytta fokus från de nostalgiska kärnkraftskramarnas blockeringar.
Länktips: Ingenjörer för Miljön 1 februari 2023, föredrag med Jonas Kamf från Waves4Power här
Science Park Borås har hittat sin modell för att mejsla fram användbara resultat. Man visar en väg, där processen, helhetstänket och konkreta steg i riktning mot en mer cirkulär och hållbar samhällsutveckling känns möjlig. Grattis får man säga! Nu är uppdraget att förvalta allt detta på ett sådant sätt att resultatet tas till vara, utvecklas och sprids till andra. På flera sätt har projektet ”Framtidens kvarter” landat i något som många behöver ta till sig och som kan leda till verklig förändring.
Riksbyggen och Bostäder i Borås står redo Till skillnad från många andra projekt har det här projektet involverat företag som till vardags arbetar med att tillhandahålla och förvalta bostäder och lokaler. Det var klokt att de kunnat delta i projektet så att både Bostäder i Borås och Riksbyggen förstår vilka roller de har i transformationen av området Västerbro i centrala Borås. Under drygt ett år har man processat fram cirkulära innovationer för att realisera Framtidens kvarter. Medverkan från Högskolan i Borås och drivkraften hos Science Park Borås har varit viktiga komponenter.
Fysiska realiteter I Västerbro står en byggnad idag direkt vid Viskan, med en halv miljon tegelstenar och på gångavstånd finns Borås Högskola och Science Park Borås. Dessa fysiska förutsättningar parat med erfarenheterna från det tidigare projektet om Framtidens konsumtion resulterade i att Framtidens kvarter kunde landa i flera smarta och användbara kunskapstrådar att spinna vidare på.
Presentation för 90 personer på plats och många på webben Den 17 januari var det projektredovisning i Borås och på ett föredömligt koncentrerat sätt fångades de viktigaste slutsatserna och erfarenheterna under ett tretimmarspass, där viktiga kunskapsbärare fick komma till tals. En liten nackdel var att flera av ppt-bilderna hade alldeles för liten text. Men budskapen gick ändå fram till största delen, där Peter Serrander och Sarah Norving från Science Park Borås på ett proffsigt sätt guidade oss cirka 90 personer på plats genom programmet för dagen. Temaledarna Agnes Nagy, Tobias Jansson och Johanna Stål medverkade också på ett tydligt och kommunikativt sätt. De har ju också varit med förr.
Vad var egentligen det nya? Det som stack ut var en tydlig känsla som förmedlades av företrädarna från Riksbyggen och Bostäder i Borås, en känsla av att det här ska bli roligt och viktigt att få genomföra. Det var någonting i hur Tommy Prissberg, Riksbyggen, och Mikael Hansson, Bostäder i Borås, valde att summera sina intryck som fastnade tydligast. De sa saker som att våga tänka utanför boxen, att få ner det tänkta till något konkret och att få ha varit med som det som har varit inspirerande. Jag noterade att de var samstämmiga i sin positiva attityd, så samstämmiga att jag inte vet som sa vad. Men så här lät det: ”Vi har hanterat både detaljer och helheten, fått fram många bra idéer och kan strukturera arbetet på nytt sätt. Det är ett måste idag att klimat och hållbarhet ligger i topp på agendan. Och det går att bidra på riktigt. Och så häftigt att vi kan tänka nytt kring hur teglet kan tas tillvara. Och att inse att det behövdes 1700 timmar för att få tid att tänka nytt i projektet….”
Tegel, betong och glas Innovationen kring teglet, som nämns här ovan, presenterades av Agnes Nagy från Högskolan i Borås. Man tänker sig att skapa byggelement i en prefab-process, där de nerplockade och återbrukade tegelstenarna klyvs och därefter fogas samman i väggelement, som kan utgöra en buffertresurs vid nästa bygge. Idén bör ha möjlighet att bilda mönster för återbruk av tegel, förutsatt att dessa nya prefab-element också går att återvinna. På den tekniska återbrukssidan fanns också idéer om porös betong, som skulle kunna leda bort vatten och om planglas som skulle kunna användas på ett klokt sätt.
Gränslösheten illustreras av ”lobbyn” Det som stack ut mest var ändå det gränslösa eller överlappande tänket kring både gestaltning och verksamhet i de nya husen. I brist på bättre ord kallar man en del ytor lobby, där mycket av gemensamma funktioner ska kunna få plats och där särskilda ansvariga personer ser till att funktionerna kring dessa ytor optimeras. (Lekfullt kallades dessa personer lobbyister, men den benämningen är väl redan upptagen….). Co-working-platser, vissa reparationer, mötesplatser, uthyrning och annat kan få plats i dessa gränslösa områden, som beroende på årstiden också kan inkludera uterummet. Man talar om ett showroom, bokningsresurser och viss förvaring – med upp till kanske 1000 personer på plats i kvarteret blir lobbyn en central plats där olika delfunktioner kan lösas, är tanken. Pop-up-butiker, säsongserbjudanden och viss uthyrning kan säkert få rum.
Kostnadstäckning för lobbyverksamheten (ur presentationen)
Den urbana byn med nära till funktioner och människor Mixen av verksamheter, boende och servicefunktioner sticker också ut. Kanske blir det en stor källare för förvaring av sådana varor som inte måste stå i kylskåp. Kanske hamnar en energi-backup på taket i form av vätgaslager. När ägandet blir mindre viktigt och nyttjande och tillgänglighet blir konkurrensmedel är kravet på snabbhet stor. Behöver man en borrmaskin NU, måste den finnas bokningsbar på några minuter för den som ska borra. Mycket av detta kommer kunna finnas i lobbyn. Dessutom har man tänkt sig en 800 kvm stor affärslokal, där sällanköpsvaror kan köpas och säljas enligt modell från liknande lokaler hos Re:store på Höga kusten. (Se länktips nedan).
Half inclusive passar kanske studenter En dellösning som kan intressera framför allt studenter är det som kallas ”Half inclusive”, där viss inredning ingår i den bostad man hyr. Allt för att slippa transportera standardprylar som ändå ”alla” använder. Man har också tankar på en vägg som är förberedd för modulär placering av hyllor, krokar och annat, bl.a. i syfte att spara plats. Det fanns också idéer om att utnyttja rummet smartare genom att låta skåp och lådor vara grundare. Ett avsnitt handlade också om att ventilera garderober och förvaringar. Kanske ser vi återkomsten av källare och våningsskafferier i kommande byggprojekt.
Behov och funktioner ska styra formen På ett sätt har det här projektet visat en väg framåt, där det är verksamheterna, de boende och de som jobbar i lokalerna som kan behöva vara beställare för hur lokaler och funktioner ska se ut. Jag får en association till Pirandellos klassiska pjäs ”Sex roller söker en författare”. Här handlar det om att ett antal nyttiga funktioner behöver hitta en gemensam form för drift, finansiering, ansvar och beslutsordning. Lyckas man vid Viskan i Borås finns en chans att fler vill ge sig in i ”Viskan-leken” och testa hur formerna kan underordnas behoven. Det ska bli intressant att följa.
Fortsätt att ha öppenhet för nya lösningar! Det man önskar är nu att Riksbyggen, Bostäder i Borås och andra som ska ta idéerna till förverkligande, inser att projektet behöver ha en fortsatt utvecklingsprocess, troligtvis under många år. Nya lösningar behöver utvecklas och testas, nya sätt att bo och samverka behöver sätta sig, rollerna klarna. Det ligger underförstått i upplägget ett ökat ansvar för verksamheter och boende i detta nya komplex, ett ansvar som kanske tas på lite olika sätt och på olika stort allvar beroende på hur engagerade eller förankrade individer och verksamheter känner sig. Något som i sin tur kan ha med inflytande, gestaltning och samspel att göra. Här finns stora möjligheter att forma något nytt, men också en risk att de traditionella förvaltarrollerna får ett alltför stort inflytande. Att utse projektet till en testbädd för förvaltningen av det byggda området rekommenderas!
Process – inte färdigdefinierat projekt En annan principiell tanke som inte får tappas bort är hur denna typ av projekt passar in i det offentligas finansieringsmodeller. Här var det VGR, Västra Götalandsregionen, som stod för projektfinansieringen. Två medskick till VGR och till andra organ som finansierar den här sortens verksamheter är för det första att det finns ett behov av öppna processer. Den som sökt pengar från det offentliga vet hur det brukar se ut. I ansökan ska anges hur många arbetslösa som ska få jobb tack vare projektet, hur många kvinnor och män som involveras och hur jämställdhet och jämlikhet adresseras, liksom förväntat utfall. Projektet ska redan i ansökningsfasen beskriva vad det ska komma fram till. Men det handlar i verkligheten ofta om processer, precis som i Framtidens kvarter. Att frågeställningar, idéer och perspektiv måste få chans att mogna fram i väl organiserade utvecklingssteg. Respekten för att processer sällan kan resultatbeskrivas i förväg måste finnas. Open end – tänket måste ges utrymme.
Inse att allt kan inte bli perfekt Det andra medskicket jag vill ge till VGR och andra som finansierar projekt är att det måste få finnas utrymme för misslyckanden på olika nivåer. Nu blev Framtidens kvarter ett mycket lyckat projekt (Science Park Borås talar om att skapa internationell lyskraft kring det man åstadkommit). Men det måste finnas en tillit i botten, en insikt om att alla uppslag kanske inte blir jättebra. Och att det finns lärdomar att dra även ur processer och projekt som inte gick i mål på det sätt man skissat. Det finns många skäl till att uppslag misslyckas, där olika särintressen, dålig tajming, personfrågor, yttre omständigheter och annat kan spela stor roll.
Ett medskick En annan följdtanke som jag får, eftersom jag arbetar med den frågan, är hur stödfunktionerna i den tänkta lobbyn också skulle kunna fånga upp de specifika behov som de äldre har. Kanske kan studenter i det färdigbyggda projektet också hjälpa ensamstående äldre med olika praktiska ting? I en annan bloggtext har jag pekat på att vi om tio år är tre gånger så många 80-åringar som idag. Hur ska denna grupp bo och leva på ett värdigt och funktionellt sätt? Finns här nya kopplingar och idéer att utveckla?
Några medskick till Den cirkulära ekonomin bottnar i synen på värde och värdebevarande i kontrast till den linjära ekonomins logik med vinstjakt till varje pris. Vilka värden kan byggas in i det kommande Västerbro-projektet? Och för vem? Ansvarsfrågor, samarbeten, delaktighet och andra ”mjuka” frågor behöver adresseras ytterligare för att forma det hållbara boendet i den cirkulära ekonomin. Kanske fångar Science Park Borås upp den bollen. Jag hoppas det.
I den här texten kommenterar jag årskonferensen den 12 december 2022. För ett referat av konferensens innehåll, se länktips nedan.
Steg framåt
Konferensen känns som att Delegationen har tagit ett eller kanske två steg framåt. Äntligen finns en tydligare koppling till andra pågående processer. Kanske har det att göra med Svenskt Näringslivs rapport, som tydligt omfamnar CE. (Se länktips nedan). Eller så har det med EU:s gedigna arbete med förordningar och direktiv. Eller helt enkelt att saker och ting behöver tid att sjunka in och insikter behöver landa på olika nivåer. Bara den som helt blundar för fakta kan hävda att klimatkrisen är påhittad eller att vi har oändligt med resurser på planeten, resurser som tillåter fortsatt överkonsumtion och slösaktig energianvändning.
Vita fläckar
Men även om Delegationen för Cirkulär Ekonomi står stadigt på vetenskaplig grund under Tomas Kåbergers ordförandeskap finns det vita fläckar och ett antal oklarheter som Delegationen inte adresserar. I den här kommentaren ska jag ta upp 6 delar eller aspekter som förtjänar extra uppmärksamhet.
Ekonomin
1). Det tydligaste delområdet är ekonomin. Det är påtagligt hur svårt expertgrupperna har att närma sig den nya ekonomin, som inte ska präglas av konkurrens utan mer av samarbete, i relation till ägande, ansvarsfördelning, vinst och redovisning. När värde är viktigare än vinst, när, av vem och hur ska värdet på en vara anges och när blir detta värde beskattningsbart? Tacklar vi inte den frågan lär vi fortsätta att betrakta kortsiktig vinst som det eftersträvansvärda, se aktiekurserna som den viktigaste kompassnålen och fortsatta framtida vinstuttag som en falsk säkerhet för dagens lånekarusell. Någon kommer att bli Svarte Petter i det tombolaspel som den nuvarande ekonomin kan liknas vid. Och det lär inte bli politikerna som sätter ner foten. I alla fall inte självmant.
På riktigt
2). Ett bestående intryck av dagen är annars att ”nu är det på riktigt”. Volvo Personvagnar inser nu att deras tidigare affärsmodell inte längre gäller. Hållbarhetschefen Anders Kärrberg säger i klartext att det inte går att fortsätta att pumpa in bilar i städerna, där kunderna i allt större utsträckning väljer att bo. Volvo Personvagnar behöver hitta nya sätt att bli lönsamma även om man levererar färre fordon. Och liknande signaler hörs från andra bilföretag.
Kommuner och regioner
3). Det jag också tycker sticker ut är att vissa regioner och kommuner försöker bidra med de lösningar de kan. Nyckeln till dessa initiativ ligger i rätt rekrytering, att rätt personer får rätt förutsättningar att åstadkomma sådant de själva har intresse av att arbeta med. Engagemang och kunskaper, samarbetsvilja och målinriktat arbete är i det sammanhanget ovärderliga komponenter. Det bör finnas en tillåtande kultur och ett proaktivt, öppet internt klimat i organisationerna, där det är OK att testa nya grepp. Det låter kanske självklart, men hela grundidén med förvaltningstraditionen i våra kommuner är att varje medborgare ska bedömas lika. Det ska finnas en förutsägbarhet i hur myndigheter hanterar ärenden som påverkar medborgare och företag. Att göra annorlunda mot igår är svårt i en organisation som har i sin ryggrad att alltid göra lika. Men med kloka chefer finns det utrymme för sidoprocesser, som kan utvecklas vid sidan av ”linjen”. Och liknande tankar måste finnas hos näringslivet. Om man alltid gör som man alltid har gjort är man snart ifrånsprungen.
En liten miss?
4). Den expertgrupp som redovisade bioekonomi, och däribland den textila delen, nämnde inte att det finns en EU-förordning som säger att Sverige per den 1 januari 2025 ska ha ett insamlingssystem på plats för återvinning och återbruk av textilier och skor. Det gjordes en offentlig utredning i frågan (SOU 2020:72, länktips se nedan) som tyvärr inte har lett någonstans. När expertgruppen listar som ett av sina förslag att ”Förenkla och standardisera insamling och sortering av uttjänt textil för återanvändning och återvinning” tycks man inte ha gjort hemläxan.
Normskifte i dagens samhälle
5). Jag måste också kommentera expertgruppen för normskifte och deras inspel. Det kan vara svårt för en expertgrupp att enas om både nu- och börläge när det gäller samhällets normförskjutning. Men att vi de senaste åren har sett exempel på isolationistisk politik (Brexit, Make America Great Again), högernationalism (Indien, Ungern, Polen, Italien – och tyvärr Sverige), främlingsfientlighet och till och med krigföring är sådant som inte går att blunda för. Expertgruppen hade kunnat sätta in sina förslag i en dagsaktuell kontext, men det gjorde man inte.
Klimatförändringarnas effekter börjar också slå igenom allt hårdare och drabba speciellt fattigare befolkningar. Kraven på rättvisa i klimatarbetet är både tydliga och legitima eftersom de ekonomier som orsakat utsläppen inte är de som nu först drabbas. Mot denna bakgrund av spänningar och olika förväntningar även i Sverige innebär talet om normförskjutning inte längre samma sak som för bara några år sedan. De partier som gick till val 2022 på att kraftigt sänka bensin- och dieselpriserna gjorde det eftersom de lyssnade på några viktiga väljargrupper. Jag skulle hävda att frågan om normförskjutning i en mer samarbetspräglad riktning har blivit svårare, att vars och ens kortsiktiga och relevanta frågor om energipriser och att få den dagliga ekonomin att gå ihop gjort det svårare att hitta en konsensuslinje, där det exempelvis blir självklart att avstå konsumtion av billiga massproducerade varor.
Expertgruppen för normskifte talar om emotionell anknytning och att individer måste kunna identifiera sig i och känna sig inkluderade i det nya. Stora grupper i dagens Sverige känner sig exkluderade, utpekade och oönskade av andra. Inte minst hänger dessa trender ihop med socioekonomiska realiteter. Centrum-periferi och stad-land är typexempel på förutsättningar som behöver erkännas och adresseras på ett klokt sätt. Det kommer att kräva insatser och arbete på flera plan för att överbrygga de verkliga och upplevda spänningar och orättvisor som finns i samhället. En konkret åtgärd vore att samhället satsar på kompetensutveckling på bred front.
Några nyckelbegrepp
6). Tre nyckelbegrepp behöver lyftas fram tydligare i alla sammanhang, begrepp som jag tror är viktiga att inkludera för att få en bred acceptans för det vi diskuterar kring cirkulär ekonomi. Det första är RÄTTVISA. Ska vi få acceptans för en omläggning av ekonomin från att vara baserad på konkurrens till att utgå från samverkan, är det helt avgörande att förändringen uppfattas som rättvis. Det andra är POSITIVA MERVÄRDEN. Ska människor avstå traditionellt ägande måste mervärdena med flexibelt och anpassat nyttjande tydliggöras. Att kunna nyttja istället för att äga innebär en mental omställning och då måste fördelarna exponeras tydligt, även i syfte att balansera den status som följer med en viss typ av ägande. Det tredje är TRYGGHET, som innebär tillförlitlighet i kvalitet, leveranstider, funktionalitet och liknande. Här borde exempelvis försäkringsbranschen kunna se helt nya möjligheter att skapa transparens och trygghet för alla parter.
Kanske är det så att introduktionen av cirkulär ekonomi inte kan lösa alla samhällsproblem, men ska omställningen lyckas måste kartan och verkligheten stämma någorlunda överens.
