Cirkulär ekonomi: Framtidens kvarter i Borås

Science Park Borås har hittat sin modell för att mejsla fram användbara resultat. Man visar en väg, där processen, helhetstänket och konkreta steg i riktning mot en mer cirkulär och hållbar samhällsutveckling känns möjlig. Grattis får man säga! Nu är uppdraget att förvalta allt detta på ett sådant sätt att resultatet tas till vara, utvecklas och sprids till andra. På flera sätt har projektet ”Framtidens kvarter” landat i något som många behöver ta till sig och som kan leda till verklig förändring.

Riksbyggen och Bostäder i Borås står redo
Till skillnad från många andra projekt har det här projektet involverat företag som till vardags arbetar med att tillhandahålla och förvalta bostäder och lokaler. Det var klokt att de kunnat delta i projektet så att både Bostäder i Borås och Riksbyggen förstår vilka roller de har i transformationen av området Västerbro i centrala Borås. Under drygt ett år har man processat fram cirkulära innovationer för att realisera Framtidens kvarter. Medverkan från Högskolan i Borås och drivkraften hos Science Park Borås har varit viktiga komponenter.

Fysiska realiteter
I Västerbro står en byggnad idag direkt vid Viskan, med en halv miljon tegelstenar och på gångavstånd finns Borås Högskola och Science Park Borås. Dessa fysiska förutsättningar parat med erfarenheterna från det tidigare projektet om Framtidens konsumtion resulterade i att Framtidens kvarter kunde landa i flera smarta och användbara kunskapstrådar att spinna vidare på.

Presentation för 90 personer på plats och många på webben
Den 17 januari var det projektredovisning i Borås och på ett föredömligt koncentrerat sätt fångades de viktigaste slutsatserna och erfarenheterna under ett tretimmarspass, där viktiga kunskapsbärare fick komma till tals. En liten nackdel var att flera av ppt-bilderna hade alldeles för liten text. Men budskapen gick ändå fram till största delen, där Peter Serrander och Sarah Norving från Science Park Borås på ett proffsigt sätt guidade oss cirka 90 personer på plats genom programmet för dagen. Temaledarna Agnes Nagy, Tobias Jansson och Johanna Stål medverkade också på ett tydligt och kommunikativt sätt. De har ju också varit med förr.

Vad var egentligen det nya?
Det som stack ut var en tydlig känsla som förmedlades av företrädarna från Riksbyggen och Bostäder i Borås, en känsla av att det här ska bli roligt och viktigt att få genomföra. Det var någonting i hur Tommy Prissberg, Riksbyggen, och Mikael Hansson, Bostäder i Borås, valde att summera sina intryck som fastnade tydligast. De sa saker som att våga tänka utanför boxen, att få ner det tänkta till något konkret och att få ha varit med som det som har varit inspirerande. Jag noterade att de var samstämmiga i sin positiva attityd, så samstämmiga att jag inte vet som sa vad. Men så här lät det: ”Vi har hanterat både detaljer och helheten, fått fram många bra idéer och kan strukturera arbetet på nytt sätt. Det är ett måste idag att klimat och hållbarhet ligger i topp på agendan. Och det går att bidra på riktigt. Och så häftigt att vi kan tänka nytt kring hur teglet kan tas tillvara. Och att inse att det behövdes 1700 timmar för att få tid att tänka nytt i projektet….”

Tegel, betong och glas
Innovationen kring teglet, som nämns här ovan, presenterades av Agnes Nagy från Högskolan i Borås. Man tänker sig att skapa byggelement i en prefab-process, där de nerplockade och återbrukade tegelstenarna klyvs och därefter fogas samman i väggelement, som kan utgöra en buffertresurs vid nästa bygge. Idén bör ha möjlighet att bilda mönster för återbruk av tegel, förutsatt att dessa nya prefab-element också går att återvinna. På den tekniska återbrukssidan fanns också idéer om porös betong, som skulle kunna leda bort vatten och om planglas som skulle kunna användas på ett klokt sätt.

Gränslösheten illustreras av ”lobbyn”
Det som stack ut mest var ändå det gränslösa eller överlappande tänket kring både gestaltning och verksamhet i de nya husen. I brist på bättre ord kallar man en del ytor lobby, där mycket av gemensamma funktioner ska kunna få plats och där särskilda ansvariga personer ser till att funktionerna kring dessa ytor optimeras. (Lekfullt kallades dessa personer lobbyister, men den benämningen är väl redan upptagen….). Co-working-platser, vissa reparationer, mötesplatser, uthyrning och annat kan få plats i dessa gränslösa områden, som beroende på årstiden också kan inkludera uterummet. Man talar om ett showroom, bokningsresurser och viss förvaring – med upp till kanske 1000 personer på plats i kvarteret blir lobbyn en central plats där olika delfunktioner kan lösas, är tanken. Pop-up-butiker, säsongserbjudanden och viss uthyrning kan säkert få rum.

Kostnadstäckning för lobbyverksamheten (ur presentationen)

Den urbana byn med nära till funktioner och människor
Mixen av verksamheter, boende och servicefunktioner sticker också ut. Kanske blir det en stor källare för förvaring av sådana varor som inte måste stå i kylskåp. Kanske hamnar en energi-backup på taket i form av vätgaslager. När ägandet blir mindre viktigt och nyttjande och tillgänglighet blir konkurrensmedel är kravet på snabbhet stor. Behöver man en borrmaskin NU, måste den finnas bokningsbar på några minuter för den som ska borra. Mycket av detta kommer kunna finnas i lobbyn. Dessutom har man tänkt sig en 800 kvm stor affärslokal, där sällanköpsvaror kan köpas och säljas enligt modell från liknande lokaler hos Re:store på Höga kusten. (Se länktips nedan).

Half inclusive passar kanske studenter
En dellösning som kan intressera framför allt studenter är det som kallas ”Half inclusive”, där viss inredning ingår i den bostad man hyr. Allt för att slippa transportera standardprylar som ändå ”alla” använder. Man har också tankar på en vägg som är förberedd för modulär placering av hyllor, krokar och annat, bl.a. i syfte att spara plats. Det fanns också idéer om att utnyttja rummet smartare genom att låta skåp och lådor vara grundare. Ett avsnitt handlade också om att ventilera garderober och förvaringar. Kanske ser vi återkomsten av källare och våningsskafferier i kommande byggprojekt.

Behov och funktioner ska styra formen
På ett sätt har det här projektet visat en väg framåt, där det är verksamheterna, de boende och de som jobbar i lokalerna som kan behöva vara beställare för hur lokaler och funktioner ska se ut. Jag får en association till Pirandellos klassiska pjäs ”Sex roller söker en författare”. Här handlar det om att ett antal nyttiga funktioner behöver hitta en gemensam form för drift, finansiering, ansvar och beslutsordning. Lyckas man vid Viskan i Borås finns en chans att fler vill ge sig in i ”Viskan-leken” och testa hur formerna kan underordnas behoven. Det ska bli intressant att följa.

Fortsätt att ha öppenhet för nya lösningar!
Det man önskar är nu att Riksbyggen, Bostäder i Borås och andra som ska ta idéerna till förverkligande, inser att projektet behöver ha en fortsatt utvecklingsprocess, troligtvis under många år. Nya lösningar behöver utvecklas och testas, nya sätt att bo och samverka behöver sätta sig, rollerna klarna. Det ligger underförstått i upplägget ett ökat ansvar för verksamheter och boende i detta nya komplex, ett ansvar som kanske tas på lite olika sätt och på olika stort allvar beroende på hur engagerade eller förankrade individer och verksamheter känner sig. Något som i sin tur kan ha med inflytande, gestaltning och samspel att göra. Här finns stora möjligheter att forma något nytt, men också en risk att de traditionella förvaltarrollerna får ett alltför stort inflytande. Att utse projektet till en testbädd för förvaltningen av det byggda området rekommenderas!

Process – inte färdigdefinierat projekt
En annan principiell tanke som inte får tappas bort är hur denna typ av projekt passar in i det offentligas finansieringsmodeller. Här var det VGR, Västra Götalandsregionen, som stod för projektfinansieringen. Två medskick till VGR och till andra organ som finansierar den här sortens verksamheter är för det första att det finns ett behov av öppna processer. Den som sökt pengar från det offentliga vet hur det brukar se ut. I ansökan ska anges hur många arbetslösa som ska få jobb tack vare projektet, hur många kvinnor och män som involveras och hur jämställdhet och jämlikhet adresseras, liksom förväntat utfall. Projektet ska redan i ansökningsfasen beskriva vad det ska komma fram till. Men det handlar i verkligheten ofta om processer, precis som i Framtidens kvarter. Att frågeställningar, idéer och perspektiv måste få chans att mogna fram i väl organiserade utvecklingssteg. Respekten för att processer sällan kan resultatbeskrivas i förväg måste finnas. Open end – tänket måste ges utrymme.

Inse att allt kan inte bli perfekt
Det andra medskicket jag vill ge till VGR och andra som finansierar projekt är att det måste få finnas utrymme för misslyckanden på olika nivåer. Nu blev Framtidens kvarter ett mycket lyckat projekt (Science Park Borås talar om att skapa internationell lyskraft kring det man åstadkommit). Men det måste finnas en tillit i botten, en insikt om att alla uppslag kanske inte blir jättebra. Och att det finns lärdomar att dra även ur processer och projekt som inte gick i mål på det sätt man skissat. Det finns många skäl till att uppslag misslyckas, där olika särintressen, dålig tajming, personfrågor, yttre omständigheter och annat kan spela stor roll.

Ett medskick
En annan följdtanke som jag får, eftersom jag arbetar med den frågan, är hur stödfunktionerna i den tänkta lobbyn också skulle kunna fånga upp de specifika behov som de äldre har. Kanske kan studenter i det färdigbyggda projektet också hjälpa ensamstående äldre med olika praktiska ting? I en annan bloggtext har jag pekat på att vi om tio år är tre gånger så många 80-åringar som idag. Hur ska denna grupp bo och leva på ett värdigt och funktionellt sätt? Finns här nya kopplingar och idéer att utveckla?

Några medskick till
Den cirkulära ekonomin bottnar i synen på värde och värdebevarande i kontrast till den linjära ekonomins logik med vinstjakt till varje pris. Vilka värden kan byggas in i det kommande Västerbro-projektet? Och för vem? Ansvarsfrågor, samarbeten, delaktighet och andra ”mjuka” frågor behöver adresseras ytterligare för att forma det hållbara boendet i den cirkulära ekonomin. Kanske fångar Science Park Borås upp den bollen. Jag hoppas det.

Länktips: Framtidens kvarter – konferensen: https://www.youtube.com/watch?v=MTRikeTMUWU

Länktips: Butiksexempel: https://restorehk.se/

Delegationen för Cirkulär Ekonomi – sex kommentarer till årskonferensen

I den här texten kommenterar jag årskonferensen den 12 december 2022. För ett referat av konferensens innehåll, se länktips nedan.

Steg framåt
Konferensen känns som att Delegationen har tagit ett eller kanske två steg framåt. Äntligen finns en tydligare koppling till andra pågående processer. Kanske har det att göra med Svenskt Näringslivs rapport, som tydligt omfamnar CE. (Se länktips nedan). Eller så har det med EU:s gedigna arbete med förordningar och direktiv. Eller helt enkelt att saker och ting behöver tid att sjunka in och insikter behöver landa på olika nivåer. Bara den som helt blundar för fakta kan hävda att klimatkrisen är påhittad eller att vi har oändligt med resurser på planeten, resurser som tillåter fortsatt överkonsumtion och slösaktig energianvändning.

Vita fläckar
Men även om Delegationen för Cirkulär Ekonomi står stadigt på vetenskaplig grund under Tomas Kåbergers ordförandeskap finns det vita fläckar och ett antal oklarheter som Delegationen inte adresserar. I den här kommentaren ska jag ta upp 6 delar eller aspekter som förtjänar extra uppmärksamhet.

Ekonomin
1). Det tydligaste delområdet är ekonomin. Det är påtagligt hur svårt expertgrupperna har att närma sig den nya ekonomin, som inte ska präglas av konkurrens utan mer av samarbete, i relation till ägande, ansvarsfördelning, vinst och redovisning. När värde är viktigare än vinst, när, av vem och hur ska värdet på en vara anges och när blir detta värde beskattningsbart? Tacklar vi inte den frågan lär vi fortsätta att betrakta kortsiktig vinst som det eftersträvansvärda, se aktiekurserna som den viktigaste kompassnålen och fortsatta framtida vinstuttag som en falsk säkerhet för dagens lånekarusell. Någon kommer att bli Svarte Petter i det tombolaspel som den nuvarande ekonomin kan liknas vid. Och det lär inte bli politikerna som sätter ner foten. I alla fall inte självmant.

På riktigt
2). Ett bestående intryck av dagen är annars att ”nu är det på riktigt”. Volvo Personvagnar inser nu att deras tidigare affärsmodell inte längre gäller. Hållbarhetschefen Anders Kärrberg säger i klartext att det inte går att fortsätta att pumpa in bilar i städerna, där kunderna i allt större utsträckning väljer att bo. Volvo Personvagnar behöver hitta nya sätt att bli lönsamma även om man levererar färre fordon. Och liknande signaler hörs från andra bilföretag.

Kommuner och regioner
3). Det jag också tycker sticker ut är att vissa regioner och kommuner försöker bidra med de lösningar de kan. Nyckeln till dessa initiativ ligger i rätt rekrytering, att rätt personer får rätt förutsättningar att åstadkomma sådant de själva har intresse av att arbeta med. Engagemang och kunskaper, samarbetsvilja och målinriktat arbete är i det sammanhanget ovärderliga komponenter. Det bör finnas en tillåtande kultur och ett proaktivt, öppet internt klimat i organisationerna, där det är OK att testa nya grepp. Det låter kanske självklart, men hela grundidén med förvaltningstraditionen i våra kommuner är att varje medborgare ska bedömas lika. Det ska finnas en förutsägbarhet i hur myndigheter hanterar ärenden som påverkar medborgare och företag. Att göra annorlunda mot igår är svårt i en organisation som har i sin ryggrad att alltid göra lika. Men med kloka chefer finns det utrymme för sidoprocesser, som kan utvecklas vid sidan av ”linjen”. Och liknande tankar måste finnas hos näringslivet. Om man alltid gör som man alltid har gjort är man snart ifrånsprungen.

En liten miss?
4). Den expertgrupp som redovisade bioekonomi, och däribland den textila delen, nämnde inte att det finns en EU-förordning som säger att Sverige per den 1 januari 2025 ska ha ett insamlingssystem på plats för återvinning och återbruk av textilier och skor. Det gjordes en offentlig utredning i frågan (SOU 2020:72, länktips se nedan) som tyvärr inte har lett någonstans. När expertgruppen listar som ett av sina förslag att ”Förenkla och standardisera insamling och sortering av uttjänt textil för återanvändning och återvinning” tycks man inte ha gjort hemläxan.

Normskifte i dagens samhälle
5). Jag måste också kommentera expertgruppen för normskifte och deras inspel. Det kan vara svårt för en expertgrupp att enas om både nu- och börläge när det gäller samhällets normförskjutning. Men att vi de senaste åren har sett exempel på isolationistisk politik (Brexit, Make America Great Again), högernationalism (Indien, Ungern, Polen, Italien – och tyvärr Sverige), främlingsfientlighet och till och med krigföring är sådant som inte går att blunda för. Expertgruppen hade kunnat sätta in sina förslag i en dagsaktuell kontext, men det gjorde man inte.

Klimatförändringarnas effekter börjar också slå igenom allt hårdare och drabba speciellt fattigare befolkningar. Kraven på rättvisa i klimatarbetet är både tydliga och legitima eftersom de ekonomier som orsakat utsläppen inte är de som nu först drabbas. Mot denna bakgrund av spänningar och olika förväntningar även i Sverige innebär talet om normförskjutning inte längre samma sak som för bara några år sedan. De partier som gick till val 2022 på att kraftigt sänka bensin- och dieselpriserna gjorde det eftersom de lyssnade på några viktiga väljargrupper. Jag skulle hävda att frågan om normförskjutning i en mer samarbetspräglad riktning har blivit svårare, att vars och ens kortsiktiga och relevanta frågor om energipriser och att få den dagliga ekonomin att gå ihop gjort det svårare att hitta en konsensuslinje, där det exempelvis blir självklart att avstå konsumtion av billiga massproducerade varor.

Expertgruppen för normskifte talar om emotionell anknytning och att individer måste kunna identifiera sig i och känna sig inkluderade i det nya. Stora grupper i dagens Sverige känner sig exkluderade, utpekade och oönskade av andra. Inte minst hänger dessa trender ihop med socioekonomiska realiteter. Centrum-periferi och stad-land är typexempel på förutsättningar som behöver erkännas och adresseras på ett klokt sätt. Det kommer att kräva insatser och arbete på flera plan för att överbrygga de verkliga och upplevda spänningar och orättvisor som finns i samhället. En konkret åtgärd vore att samhället satsar på kompetensutveckling på bred front.

Några nyckelbegrepp
6). Tre nyckelbegrepp behöver lyftas fram tydligare i alla sammanhang, begrepp som jag tror är viktiga att inkludera för att få en bred acceptans för det vi diskuterar kring cirkulär ekonomi. Det första är RÄTTVISA. Ska vi få acceptans för en omläggning av ekonomin från att vara baserad på konkurrens till att utgå från samverkan, är det helt avgörande att förändringen uppfattas som rättvis. Det andra är POSITIVA MERVÄRDEN. Ska människor avstå traditionellt ägande måste mervärdena med flexibelt och anpassat nyttjande tydliggöras. Att kunna nyttja istället för att äga innebär en mental omställning och då måste fördelarna exponeras tydligt, även i syfte att balansera den status som följer med en viss typ av ägande. Det tredje är TRYGGHET, som innebär tillförlitlighet i kvalitet, leveranstider, funktionalitet och liknande. Här borde exempelvis försäkringsbranschen kunna se helt nya möjligheter att skapa transparens och trygghet för alla parter.

Kanske är det så att introduktionen av cirkulär ekonomi inte kan lösa alla samhällsproblem, men ska omställningen lyckas måste kartan och verkligheten stämma någorlunda överens.

Länktips: Referat av årskonferensen här

Länktips till SOU 2020:72 om textilinsamling (kortversion) här

Delegationen för Cirkulär Ekonomi Årskonferens – referat

I den här texten försöker jag sammanfatta det jag fångade upp av konferensens innehåll. Några kommentarer finns i en separat bloggtext, se länktips nedan.

Det känns som en återstart, när Tomas Kåberger nu är ordförande för Delegationen för Cirkulär Ekonomi. Kåberger har en forskares både öppna och kritiska blick på hur de olika expertgruppernas analysspår och förslag kan förverkligas och vilka konsekvenser förslagen kan få för hållbarhetsarbetet. Delegationens årskonferens den 12 december 2022 var en heldagskonferens som går att se i efterhand på webben. (Se länk nedan).

Jag har de senaste åren återkommande beskrivit Delegationens arbete i några bloggposter och oftast varit ganska besviken över hur fokus hela tiden har legat på storskalig återvinning, som om CE enbart skulle handla om att optimera och effektivisera materialåtervinning. Desto mer befriande var känslan denna gång, då det inte gjordes utrymme för de kommunala reningsverken och deras synnerligen tveksamma idé att sprida avloppsslam på åkrarna för att ta vara på fosfor i slammet, under skenet av att REVAQ-märkningen skulle vara en garant för att avloppsslam skulle vara ofarligt ur hälsosynpunkt, vilket det naturligtvis inte är. Och lika befriande att denna gång slippa lyssna till återvinningskoncernernas förhoppningar om stora och ökande avfallsmängder, vilket passar några aktörer med storskaliga lösningar, men som riskerar att låsa in oss i onödigt stora materialflöden.  

Visserligen fortsätter Delegationen att inkludera flera olika perspektiv, där mineraltillgång, gruvbrytning och materialkvaliteter står i fokus, men det fanns denna gång mer inspel om designprocessen, om normförskjutning, om EU:s roll och inte minst om bilindustrins och läkemedelsindustrins pågående förändringsarbete. Den här årskonferensen innehöll flera viktiga kännetecken på att utvecklingen är på gång och går i den cirkulära riktningen.

Per Storm

Per Storm inledde dragningarna från de olika expertgrupperna. Materialfrågan är komplicerad i synnerhet som vi idag använder avsevärt många fler metaller och grundämnen, liksom kombinationer och legeringar än förr. Försörjningskedjorna är komplexa och prognoserna är delvis motsägelsefulla. Vid högre klimatambitioner finns förväntningar på att efterfrågan på exempelvis aluminium kommer att öka. Man talar om innovationskritiska metaller, IKM, som kommer att efterfrågas i högre takt när en omfattande elektrifiering ska genomföras, mer förnybar energi ska produceras och en effektiv materialhantering ska införas. Gruppens förslag handlar om att se över lagstiftningen gällande avfall och transporter av avfall, att systematiskt kartera gruvavfall och annat avfall i jakt på metaller samt att mineraler och metaller i samhället karteras på ett systematiskt sätt. I närtid vill man också att Sverige tar en aktiv roll i EU:s arbete för metallstandarder och att en översyn görs på myndighetssidan. Man vill också se en materialdeklaration motsvarande energideklarationen på vissa produkter, man vill se ett förverkligande av den batteristrategi som tagits fram och en möjlig kvotplikt för IKM-metaller. På längre sikt vill man att det tillskjuts forskningsmedel för att på rätt sätt komma igång med meranvändning av deponerat material, materialåtervinning, samt att tillgodose satsningar på utbildningssidan.

Mats Lundin

Mats Lundin från expertgruppen för cirkulär produktion var näste talare. Han vill se ett kunskapslyft för omställningen till en mer hållbar/cirkulär produktion, där akademin också deltar. Han betonade att produktionskostnaderna behöver täcka in flera användningar av produkterna och att återföring av produkter ingår i produktionen. Det kommer att behövas incitament för återföring, t.ex. avdrag för återvunna material. Det saknas också leverantörskedjor för återvunnet material, där kvalitet på material blir viktigt.

Heidi Hautajärvi Stenmark

Nästa person att tala var Heidi Hautajärvi Stenmark som sammanfattade tre olika delområden under rubriken bioekonomi: förpackningar, textil och träbyggnader. Det är viktigt att material cirkuleras länge. Mängden förpackningar har ökat på senare tid. Viktigt att ha rätt material och att optimera lösningar. Ur de punkter som listades kan nämnas att gruppen vill likställa återvunnet material med biobaserat material och att olika steg behöver tas för att förhindra suboptimering. Man vill gå över till styrmedel som gynnar biobaserad textil genom hela värdekedjan, man vill se omställningsstöd för de företag som en biobaserad och cirkulär affärsmodell och märkning och klassificering för återbrukade och återvunna biobaserade textilier. När det gäller träbyggnader ville gruppen uppmärksamma behovet av översyn av byggregler, samutnyttjande av lokaler och system för återbruk av material vid byggnation och ombyggnad.

Karin Peedu

Så var det dags för Upphandlingsperspektivet på cirkulär ekonomi. Karin Peedu från SKR talade först. Hon nämnde inledningsvis att det upphandlas för över 800 miljarder per år. Hon visade en översiktsbild som illustrerade hur det går att se på dessa frågor under flera huvudrubriker:
Begränsa materialåtgången, minska mängden jungfruliga råvaror, förläng livslängden på produkter, maximera möjligheten för återanvändning av en produkt eller komponent, maximera möjligheten till återbruk och återvinning av material. Totalt fanns under dessa rubriker ett 30-tal delåtgärder som kan komma ifråga för den upphandlande myndigheten. Hon pekade också på svårigheten att t.ex. få klarlagt om plast är återvunnen eller inte. Det står liksom inte på den….

Sven-Olof Ryding

Sven-Olof Ryding fortsatte på upphandlingstemat. Han ifrågasatte floran av indexeringsmodeller och varnade för att det inte går att vänta på ”det perfekta systemet”. Han betonade istället att ISO 14025 som funnits en tid är utmärkt att använda, framför allt om det kompletteras med utökade LCA-analyser och information om klimatnyttan och cirkulära egenskaper och där tredjepartsgranskning kan vara en hjälp. Det som kan kallas cirkulärdeklarationer skulle bli ett allsidigt policy- och upphandlings-verktyg hävdar expertgruppen, eftersom det underlättar för upphandlande enheter att ställa relevanta krav.

Moderatorn Tomas Kåberger passade på att betona hur kraven på underleverantörer förändras när produkters reparerbarhet ska beskrivas och dokumenteras. Skillnaden för t.ex. bilbranschen blir att försäljningen av nya reservdelar troligen minskar när olika utbytessystem och reparationer av delar blir vanligare.

Malin Leth

Nästa talare var Malin Leth från Håll Sverige Rent, som ordförande för expertgruppen för normskifte. Gruppens rapport heter Tro Hopp och Visioner. För att hålla ekonomin inom de planetära gränserna krävs ett normskifte. Normskiftet är något annat än gradvisa förändringar inom det rådande systemet. Hon beskrev hur tre faktorer påverkar en möjlig omställning. Dels en kombination av insatstyper, dels en emotionell anknytning och för det tredje att individer behöver kunna känna sig inkluderade och kunna identifiera sig i det som pågår om den linjära ekonomin ska kunna ersättas av en cirkulär. På olika nivåer behövs en förståelse för icke-tekniska hinder. Styrande och stöttande insatser behöver balanseras på ett klokt sätt. Hon talade om vikten av kollektiva minnen, om framtidshopp, om samspel och beteenden baserade på en känsla förankrad på ett djupare, mänskligt plan vilket kan leda till handling. Malin Leth betonade också att en mångfald av värderingar är önskvärda och att politiken bör ta ett större ansvar för utvecklingen.

Kristina Haraldsson

Nästa talare var Kristina Haraldsson från LKAB. LKAB utvinner 80% av EU:s järnmalm. LKAB leder omställningen på tre områden, genom att arbeta för en världsstandard för gruvbrytning, genom arbetet med koldioxidfri järnsvamp med vätgasteknik samt genom att man vill utvinna strategiska mineral ur gruvavfall. Man har 4 miljarder ton mineraltillgångar och reserver där det finns brytbart järn, fosfor och sällsynta jordartsmetaller, där man bedömer efterfrågan som stor och ökande. För några av de sekundärprocesser som planeras har LKAB tänkt uppföra en industripark i Luleå hamn, som ska vara i drift 2027. Helt uppenbart ser LKAB en lönsamhet i utvinning ur det som idag klassats som gruvavfall. Och i konsekvens med resonemanget vill man se en översyn av lagstiftningen kring deponiavfall.

Sara Renström

Nästa talare var Sara Renström, som representerade expertgruppen för cirkulära designprinciper. Det viktigaste är att produktdesign reducerar behovet av materiella resurser, att produkter kan vara i bruk under en längre tid, att designen minimerar avfall, svinn och föroreningar samt att designen bidrar till att resurser kan återföras på ett säkert sätt till biosfären. Expertgruppen har hållit på i tre år och fokuserade det senaste året på minskningar av resursflöden. Den cirkulära designen kan påverka vad som produceras, hur det produceras och används och hur mycket som produceras. Ur detta följer att designen ska underlätta för företag och konsumenter att klara sig med mindre, att återanvända redan befintliga produkter och att underhålla och reparera. Att minska resursflöden ska vara möjligt, utbrett och attraktivt. Särskilt intressant är att produktdesignen kombineras med cirkulära affärsmodeller. Idag är det dyrt för en aktör att gå före och ensam agera annorlunda än sina konkurrenter. Det krävs standards och regelverk, som också kommer att behöva utredas konsekvenserna av. Bland expertgruppens förslag finns skattelättnader för reparationer. ( Här har den nya regeringen valt en motsatt strategi när man höjde momsen på reparationer, min anm.) Man nämner också behovet av utbildning inom underhåll och reparationer, liksom att det saknas verkstäder för reparationer.

Malin Rosqvist

Nästa talare var Malin Rosqvist från det strategiska innovationsprogrammet PiiA, som är en förkortning av Process Industrial IT and Automation. PiiA är ett av fyra strategiska innovationsprogram som står bakom projektet ”Trace 4 Value”, som handlar om spårbarhet, ofta i betydelsen digital spårbarhet. Inom ramen för Trace 4 Value genomförs flera olika projekt utifrån olika branschers behov av spårbarhet. Informationsdelningsprojektet handlar bl.a. om produkters status och slitage. Projektet för näringsämnen handlar bl.a. om att ta tillvara näring ur organiskt avfall. Projektet TrusTrace handlar om textilier och spårbarhet. Etc. I Piia pågår 300 olika projekt och en erfarenhet man har gjort är att det är svårt att i förväg veta vad ett projekt ska leda till, vilket leder till ändringsbegäran. En annan erfarenhet är att det är viktigt att ha rätt aktörer till rätt projekt. Malin Rosqvist nämner också kontakterna med projekt som Propare och Sirpass. Propare står för Product Passport Resolver och vill sätta en global standard för produktpass. ( I Sverige är det GS1 Sweden som ansvarar för Propare. Intrycket är att spårbarhetstemat får ett tydligt genomslag inom ett par år så att både företag och konsumenter får ett ytterligare hjälpmedel i vardagen. Vi har ju vant oss vid EAN-koder, streck-koder, när vi självscannar produkter i affären. Produktpassen och andra liknande stödsystem ger oss ännu bättre möjlighet att förstå vilken produkt vi har att göra med, min anm). Malin Rosqvist nämner också att det kommer att krävas att vi vill köpa begagnat om det cirkulära upplägget ska få fullt genomslag och då är tillit en viktig komponent i hela värdekedjan.

Johanna Farelius

Nästa talare var Johanna Farelius från Naturvårdsverket, som berättade om vad som är på gång inom EU. Det närmaste halvåret har Sverige ordföranderollen i ministerrådet, vilket innebär att Sverige primärt ska se till att förhandlingarna går i lås. Det blir mindre utrymme för Sverige att driva egna ståndpunkter. Ungefär 2000 möten ska organiseras under 6 månader. Det som ligger nära till beslut är EU:s förordning om ekodesign (ESPR), där krav på miljömärkning och digitala produktpass ingår. Övrigt som är på gång inom EU är en batteriförordning och en ”trippel-COP” som handlar om plastavfall, organiskt material och farliga ämnen. Johanna Farelius räknade också upp ett antal andra direktiv som kommer under 2023. Bl.a. om förpackningar, avfallstransportförordningen, om hållbar användning av växtskyddsmedel, textilstrategin, direktivet om uttjänta fordon, förordningen om oavsiktliga utsläpp av mikroplast, bioplaststrategin och avfallsdirektivet.

Susanna Winblad

Nästa talare var Susanna Winblad från Region Skåne. Regioner är stora arbetsgivare och har en viktig roll både som egen beställare och som stödjare av det lokala näringslivet, exempelvis genom att få branscher att tala med varandra. En intressant detalj var att Susanna Winblad nämnde svårigheten att fasa ut befintliga utbildningar. Det finns ju utbildningar som blir irrelevanta imorgon, samtidigt som ny kompetensutveckling behövs på andra områden. ( Vem som ska ta den diskussionen är lite oklart, min anm). Livsmedelssektorn är viktig i Skåne och Regionen vill gärna koppla ihop markägare, processindustri och andra aktörer för att åstadkomma cirkulära system. Men det gäller att vara relevanta och ta ett steg i taget.

Nina Wolf

Nästa talare var Nina Wolf från Göteborg Stad. Göteborg har en beslutad cirkulär strategi. Kommunen vill vara och är en cirkulär föregångare nationellt och internationellt. Man har satt mål för både kommunen som verksamhet och kommunen som samhälle. Ett ord som återkommer är ”omställningsdialog”, hur kan arbetet genomföras tillsammans och hur kan sambandet mellan mål och handling stärkas? Genom nya initiativ som symbioskatalysatorn har flera nya koncept tagit form. Samverkan mellan kommuner har också utvecklats och nätverket av engagerade kommuner behöver nu en koordinatorresurs. Det Nina Wolf beskriver av nätverksarbetet mellan kommunerna tyder på att man insett och utvecklar fördelarna med att dela information, erfarenheter och goda exempel.

Peter Stigson

Näste talare var Peter Stigson, som representerar expertgruppen med ett systemperspektiv på frågan om CE. Det behövs systemförståelse när CE ska integreras i det politiska ramverket. Peter Stigson tog upp ett antal delfrågor som har betydelse när CE ska utvecklas. Det handlar om effekter på andra system, där det kan handla om resurser för återanvändning, giftfrihet, ekosystempåverkan eller nya metoder för systemanalyser. Andra förändringar på systemnivå är av lite ”mjukare” karaktär som språkbruk, trygghet och vägledning eller att konsument snarare bör kallas användare. Det handlar även om statistikinsamling och rapportering, oväntade rekyleffekter, nomenklaturfrågor osv. (Ägandefrågor, rollfördelning och liknande ekonomirelaterade frågor togs inte alls upp, se separat kommentar i annan bloggtext, min anm).

Anders Kärrberg

Näste talare var Anders Kärrberg från Volvo Personvagnar. Volvo Personvagnar lyfter fram tre frågor som avgörande för framgång: Klimatåtgärder, Cirkulär Ekonomi och Ansvarsfullt företagande. Anders Kärrberg illustrerar detta med en bild från Ellen MacArthur Foundation, som visar att klimatpåverkan idag till 55 procent sker genom energianvändningen och till 45 procent genom vår produktion och konsumtion av varor och mat. Volvo siktar på att komma igång med spårbarhet 2023 och digitala produktpass 2026. EU:s rapporteringsdirektiv CSRD ska införas 2024 och blir lika viktig som den finansiella rapporteringen. CSRD handlar för Volvos del om 85 olika specifika kravrubriker som ska uppfyllas. Cirkulär ekonomi är nödvändig och fundamental för att lösa klimatutmaningen, för att hantera den ohållbara konsumtionstrenden och för att säkerställa material till elektrifieringen. Det är lönsamt, det ger konkurrensfördelar, det ger handlingsfrihet för framtiden och det ligger i linje med de lagkrav som kommer. Per 2040 ska Volvo Personvagnar använda färre resurser än idag, man ska ha designat bort avfall och föroreningar och man ska skapa tillväxt utöver bilförsäljning. Att en bil är komplex kunde vi ana. Anders Kärrberg visade att det ingår cirka 5000 delar i traditionell bil och 3000 delar i en elbil (BEV). En tabell som Anders Kärrberg visade gav en bild av hur mycket material som åtgår för att utvinna ett ton av en viss råvara. För ett ton plast åtgår tio ton, för ett ton stål sexton ton, för aluminium 36 ton, för koppar 338 ton, för elektronik 593 ton och för kobolt 1500 ton. Han nämnde också att för en volvobil som produceras genereras 500 kg avfall. Och räknar man inklusive alla led så omsätter en två-tons volvobil 88 ton material. För nya bilar år 2025 siktar man på att 25 procent av ingående plast ska vara återvunnen eller biobaserad, att 40 procent av ingående aluminium ska vara återvunnen och 25 procent av stålet likaså. Ett led i Volvo Personvagnars omställning är att erbjuda Volvo On Demand, ett abonnemang, framför allt för städernas befolkning. Eller som Anders Kärrberg uttryckte det: Det går inte att fortsätta att pumpa in fler bilar i städerna. Varje Volvo On Demand-bil ersätter 9 ”vanliga” Volvo-bilar. Nyttiga sidoeffekter för kunderna är att 30 procent av dem går och cyklar mer och 82 procent fortsätter att använda eller ökar sin användning av kollektivtransporter. Det är uppenbart att Volvo Personvagnar tänker göra vad de kan för att delta i och påverka omställningen till en cirkulär ekonomi.

Sebastian Holmström

Näste talare var Sebastian Holmström från Inrego, ett av sju företag som ingår i expertgruppen för återbruk. Sebastian Holmström betonade naturligtvis att reparationer och återproduktion blir viktigt i den cirkulära ekonomin. Man räknar med att det ger 30 000 nya arbetstillfällen i EU bara inom elektronik. Sebastian Holmström kritiserade också den nya regeringens förslag att höja momsen på vissa reparationer från den 1 april 2023. Expertgruppen förslag handlar om att utöka RUT så att fler produkter har förutsättningar att få en längre livslängd. Andra förslag handlar om produktcertifiering, att använda offentlig upphandling till att stärka återbruket samt att mäta och följa upp statistik på nationell nivå.

Nästa talare var Monika Bellgran från KTH, som talade om vikten av cirkulära investeringar. Hur ska system och processer bli cirkulära? Hon betonade vikten av kravspecifikationer samt att utveckla modeller och använda dem samtidigt i utvecklingsprocesser.

Mikael Bohman

Näste talare var Mikael Bohman från Astra Zeneca. Astra Zeneca arbetar enligt ett grön-design-koncept och har 200 pågående utvecklingsprojekt, där detta används. Med grön design vill man minska resursbehovet, bidra till omställningen och förverkliga företagets hållbarhetsmål. Man siktar på att implementera CE och öka medvetenheten om hållbarhetsfrågor generellt. I praktiken handlar det om 30 kontrollfrågor inom olika kategorier som en standardiserad checklista som stimulerar anställa att tänka i systemperspektiv. Processen stimulerar också en ansvarstagande företagskultur.

Susan Runsten

Sista talare var Susan Runsten från Business Region Göteborg, som leder ett initiativ inom cirkulärt byggande. Det började i maj 2022 med 45 fastighetsägare som gick med i Handslaget, det nätverk BRG startat och sedan augusti är det nu 100 aktörer med. Handslaget ska stimulera etableringen av en återbruksmarknad. Totalt sett finns det 20000 aktörer i Göteborgsregionen som har en koppling bygg- och fastighetssektorn. Av dessa hade förut 36 stycken någon form av återbruksverksamhet. Det värdeskapande nätverk man skissar på inkluderar logistik, beställning, materialinventering, demontering, lagerhållning, återförsäljning, rekonditionering och cirkulär design, samtliga med tillhörande yrkeskategorier och utförande verksamheter. De aktörer som skrivit på Handslaget förbinder sig att arbeta för ett ökat återbruk, sätta mål för den egna verksamheten, ställa krav på återbruk i upphandlingar m.m. Målet är att ha etablerat en storskalig återbruksmarknad för den lokala bygg- och fastighetssektorn 2025.

Tomas Kåberger avrundade dagen med att efterlysa fler goda exempel, som kan spridas. Han uppmanade alla att våga tänka nytt och att inte missa det nya i det som kan uppfattas som självklart. Han betonade också kompetensfrågan, särskilt vid komplexa system.

Mina kommentarer till konferensen kan: läsas här

Länktips: Årskonferensen på Youtube här

Länktips: Genomgång av vad som händer kring textilfrågan http://christerowe.se/2022/12/nr927-kortversion-producentansvar-for-textilier/

Kortversion: Producentansvar för textilier

Det finns ett EU-direktiv om införande av producentansvar för textilier. Senast den 1 januari 2025 ska alla länder ha ett system igång. Finland drar gång sitt system vid nyåret 1 januari 2023 efter att ha testat det i ett pilotstäder. I Sverige kom en utredning SOU2020:72 för ganska exakt två år sedan och därefter har det varit tyst. Jag har kikat på utredningen och remissinstansernas synpunkter för att förstå mer. (Länktips till utförligare genomgång se nedan).

Utredningen fokuserar på ett insamlingssystem
Den svenska utredningen är ambitiöst upplagd och siktar på att producenterna, de kommersiella textilföretagen i Sverige, gemensamt ansvarar för ett insamlingssystem, som ska finnas i varje kommun. Kostnaden för systemet beräknas till motsvarande 23 öre per T-shirt. Samverkan med befintliga idéburna organisationer förväntas ske. Så att flödet av de 38 000 ton returnerade textilier som går vägen varje år inte störs. Drygt trettio remissvar inkom under remisstiden, dels från idéburna organisationer, dels från Avfall Sverige och Återvinningsindustrierna, från kommuner, Svensk Handel, Naturskyddsföreningen och många fler.

Invändningar: Kostnader för låga och återbruk borde ingått m.m.
Intrycket är att ingen är nöjd. Några befarar att kostnaderna för insamlingssystemet är rejält underskattat, andra pekar på risken för att det blir liggande ett berg av osålda textilier som ingen vill ha. De idéburna organisationerna är rädda för att allt de de byggt upp under åren ska raseras när det kommer en stor aktör på arenan och förändrar folks beteende och hur man agerar när det gäller användbara plagg. Just att förslaget inte fångar upp både återbruk av produkter och materialåtervinning på samma gång är det flera som ser som en nackdel.

Efterfrågan på insamlat material?
Det saknas tydliga incitament för hela kedjan av aktörer. Det räcker inte att insamling ordnas om det inte finns en avsättning och en efterfrågan på de nya produkter som insamlingen kan resultera i. Och där ligger kanske den allvarligaste invändningen – att det inte finns någon tydlig pull-kraft, någon som vill ha eller förutsättningar för att någon vill ha de produkter som insamlandet kan leda till. Risken är uppenbar att systemet bara når halva vägen.

Åk till Finland snarast!
Det klokaste vi kan göra nu är att snarast åka till Finland och se och lära. Hur gjorde man där med sina pilotprojekt, vilka aktörer tar vilket ansvar i vilka led? Hur ser kostnadsfördelningen ut och hur medverkar välgörenhetsorganisationerna i systemet? För det är faktiskt bråttom. Av miljöskäl, av klimatskäl, av prestigeskäl (ska vi vara sämst i EU på detta???) och vi som alltid tycker att vi ska exportera vårt system…. ”in Sweden we have a system….”

Läs gärna den mer utförliga genomgången, länk här nedan. Där de olika argumenten citeras lite mer i detalj och resonemangen är lite mer utförliga.

Länktips: http://christerowe.se/2022/12/nr926-producentansvar-for-textilier-vad-hander/

Producentansvar för textilier – vad händer?

(Den som vill läsa en kortare version som kan läsas på 2 minuter hittar en länk till den längst ner)

Det finns ett EU-direktiv sedan flera år om att varje land ska införa ett producentansvar för textilier, där syftet är att bättre ta till vara alla de textilier och kläder som idag till allra största delen bränns, ofta efter en kort användningstid. Överkonsumtionens baksidor syns kanske allra tydligast i modebranschen. Reklamen påminner oss dagligen om hur vi uppmuntras till att köpa nya plagg, som statistiskt sett används ett fåtal gånger innan de slängs. Av alla bakvända konsumtionsmönster är det väl bara plastleksaker och den processade matindustrin som kan konkurrera om ”sämst i klassen”-betyget.

SOU 2020:72 och remissvar
I december 2020 kom en statlig enmansutredning, SOU 2020:72, som på över 500 sidor föreslår hur ett producentansvar för textilier skulle kunna organiseras i Sverige. Mer än 30 remissinstanser svarade inom remisstiden. Jag har läst igenom texterna, delvis skummat, måste jag erkänna, men har åtminstone skaffat mig en bild av förslaget, synpunkter och invändningar. Jag är inte så insatt på det textila området, men kanske kan jag just därför se andra aspekter eller behov än de som har mångårig och detaljerad kunskap om textilindustrin. Att dagens köp-och-släng-system är förkastligt är nog de flesta beredda att instämma i, särskilt om man ser till hur stora resurser, miljömässigt och mänskligt, som nyttjas idag. Dessutom behöver vi hantera klimatkonsekvenserna på en icke obetydlig nivå. Så EU har rätt i att något behöver göras. Frågan till utredningen var hur.

På plats 1 januari 2025
Det har två år sedan utredningen presenterades och drygt halvtannat år sedan reaktionerna inkom från branschen, från kommuner, från idéburna organisationer och andra. Kanske pågår något arbete i det tysta, men när nu den nya Tidö-regeringen tillträtt och avskaffat Miljödepartementet är sannolikheten stor att frågan prioriterats ned. Samtidigt kräver EU-direktivet att vi har ett producentansvar på plats om två år. Den 1 januari 2025 ska det fungera. Istället för att ligga i framkant på utvecklingen tycks Sverige nu hamna på efterkälken, trots utredningens tydliga ambition att vara en förebild för andra länder i EU. Risken är uppenbar att vi hamnar i ett läge där den lösning som införs blir otillräcklig och kanske t.o.m. motverkar sitt syfte.

Utredningen i korthet
Utredningen beskriver mångordigt och ambitiöst hur ett insamlingssystem skulle kunna skapas och drivas av producenter och inte behöva kosta mer än 23 öre per T-shirt, som man skriver. Man har uppenbarligen lyssnat noga på Svensk Handel och de producenter och klädföretag, som förslaget primärt berör. Man har också försökt att väga in de idéburna organisationernas roll, eftersom mycket begagnade kläder och textilier samlas in och får förnyat värde den vägen. När det gäller kommunernas roll har utredningen tänkt sig att ansvaret för insamlingen ska ligga utanför kommunernas ansvar. Samtidigt måste insamlingssystemet finnas i samtliga kommuner, slås det fast. Och självklart ingår många formella avsnitt i utredningen, där det räknas upp en mängd befintliga lagar och förordningar som kan beröras av ett nytt regelverk. Intrycket blir lätt att ”här har man tänkt på allt”.

Drygt trettio remissvar
Så läser jag svaren från drygt trettio remissinstanser och inser hur komplicerad frågan är. De som står mitt uppe i en verklighet har naturligtvis alltid lättast att hitta svårigheter och svagheter i ett förändringsförslag. Inte minst om förslaget innebär ökade kostnader eller ändrade konkurrensvillkor. Samtidigt slås jag av att flertalet remissvar har en konstruktiv ton; det verkar som att man gärna vill bidra till att få ett system på plats. Men av olika skäl ändå inte kan ställa sig bakom det förslag som utredningen presenterar.

Kolla vad andra gör
Den tanke som slår mig är att vi borde söka en gemensam väg framåt med Danmark och Finland, som ju sitter i samma sits och har liknande konsumtionsmönster, vissa strukturella och industriella likheter osv. Inte minst i Finland har man vana att hantera snö och nederbörd, som kan vara avgörande för utomhus insamling av textilier. Fukt är direkt olämpligt att få in i insamlingskärlen. Finland har dessutom en liknande situation som vi när det gäller stad-land-frågorna, transporter, tillgång till cellulosabaserade fibrer osv. Jag kollar lite vad Finland gör.

Heja Finland
I Finland finns regelverket nu på plats. Den 1 januari 2023 drar deras system igång i full skala. Jag hittar en nyhetstext på svenska på finska Yle och saxar ur den:

” Nästa år ska textilier samlas in separat vid avfallsanläggningar i hela landet, men 20 bolag har redan inlett textilåtervinningen och Stormossen i Korsholm är ett av dem. I ungefär två månaders tid har det varit möjligt att lämna in textilier för återvinning vid tre av Stormossens avfallsanläggningar. … Timo Lehtola, som är servicechef vid Stormossen, säger att ungefär tio kubikmeter textilier förts vidare för återvinning.
– 71 procent av det insamlade har varit i okej skick, cirka 20 procent var förstörda eller sådant som inte gick att återvinna och några procent har gått till försäljning, säger han.
De textilier som återvinns behöver vara i någorlunda bra skick. Textilier såsom regnkläder, väskor, bälten, skor underkläder och sängkläder ska inte heller föras för återvinning. (…) Det som lämnats in för återvinning grovsorteras först och sorteras sedan in enligt textilsort. Sedan tillverkas ny tygtråd av materialet. Textilierna förs till en anläggning i Pemar utanför Åbo. ”

Lär av det finska pilotprojektet och uppstarten
Intrycket är att man genomförde ett pilotprojekt i tre städer för att testa systemet och med dessa erfarenheter i ryggen går man nu vidare och rullar ut ett system för retur och återvinning av kläder i hela landet. Rimligen bör en delegation från Sverige snarast besöka Finland för att se och lära. Mycket riktigt var det också flera av remiss-svaren på SOU 2020:72 som betonade vikten av att samarbeta i Norden. Vi tjänar mycket tid och minskar risken för misstag om vi lär av det finska upplägget.

Det kan bli mycket dyrare
Flera av remissvaren trycker på att kostnadsbedömningen i utredningen är felaktig. Man kommer fram till helt andra siffror i egna bedömningar och drar därmed även slutsatsen att det inte blir försumbart (23 öre per T-shirt) och heller inte konkurrensneutralt om importkläder skulle åka snålskjuts på ett inhemskt system.

Ekonomiska drivkrafter och nyckeltal behöver synliggöras
Det är en brist anser jag att utredningen inte tydligare tog ett parallellt ekonomiskt perspektiv på sitt förslag. Ska något fungera måste det kunna kopplas till tydlig ekonomisk vinst eller tydlig nytta på annat sätt. Även ett kostnadsneutralt system behöver hålla koll på utgifter och fördyringar. Ingen vill sitta med Svarte Petter i slutändan. Det är för övrigt i remissvaret från Textilimportörerna jag läser just om risken för att någon blir Svarte Petter genom att förslaget kan få som konsekvens att branschen kan tvingas lagra textilier hur länge som helst.

Konkurrensen mellan producenterna är kanske ett hinder?
Det behövs ekonomiska och/eller andra incitament för aktörerna i kedjan runt återvinning och återbruk av textilier. Dessa incitament behöver synliggöras så att alla inblandade förstår vilka trösklar systemet bygger på. Några av remissvaren är även skeptiska till att branschens företag själva ska organisera och fördela kostnaderna för insamlingssystemet. Kanske är man rädd att det kan finnas konflikter inom en konkurrensutsatt bransch som gör att det är svårt att enas om ett kostnads- och ansvarsfördelningssystem. Och hur gör man när en aktör går i konkurs, som Indiska nyligen?

Djupare analys efterfrågas
I Återvinningsindustriernas remissvar läser jag att de hade önskat en djupare analys av hur efterfrågan ska se ut och att systemet premierar produkter som är designade för återvinning: ” ÅI föreslår att producentansvarssystemet ska premiera textilier som är designade för återvinning med marknadens befintliga återvinningstekniker ekonomiskt. Detta kan exempelvis göras genom designkrav eller differentierade avgifter inom ramen för systemet. ÅI föreslår att producentansvarssystemet ska premiera producenter som använder återvunnen textilråvara i sin tillverkning med ekonomiska incitament inom ramen för systemet. (…) ÅI föreslår att utredningen kompletteras med en djupare konsekvensanalys kring både cirkularitet, miljö- och klimatnytta. ”

De idéburna aktörerna är oroliga
De idéburna organisationerna ser sig till viss del lyssnade till i utredningen, men befarar ändå att deras huvudsakliga fokus – återbruk – inte uppmärksammas tillräckligt och heller inte kvittblivningen från sådant i den idéburna sektorn som inte blir sålt utan måste kastas bort. I ett av remissvaren hittar jag en pedagogiskt utformad illustration till några av de svårigheter Erikshjälpen ser.

Ur Erikshjälpens remiss-svar


Det blir svårt för allmänheten att förstå vilka varor som ska lämnas i vilken behållare, menar Erikshjälpen. Jag kan bara addera att dialogen med allmänheten är avgörande för folks vilja att göra rätt. Folk vill i allmänhet att den egna ansträngningen verkligen leder till något positivt. Tillförlitlighet och tydlighet blir avgörande för den enskilde. Inte minst ur detta gräsrotsperspektiv är en studieresa till Finland minst sagt angelägen. Erikshjälpen skriver också i sitt utförliga remissvar att:

Kedjan för textilier är mer komplex eftersom många textilier går att återbruka i befintligt skick, fler aktörer är inblandade och viktigast, betänkandet har dragit en gräns mellan textilavfall för återvinning och textil för återbruk som i praktiken inte finns. Gränsen utesluter textil till återbruk, alltså Second Hand, från producentansvaret. I bilden (till vänster) kan samma säck, beroende på vilken container den stoppas i, hamna i eller utanför producentansvaret trots att kläderna går igenom samma process med samma resultat. Det blir fel och skapar diskriminering och kanske utslagning. För textil krävs en avfallsförebyggande hanteringskedja som säkerställer en kanal från konsumenten direkt till återbruk, alltså Second Hand. En sådan sparar resurser. ( …) För textil finns redan flera fungerande hanteringskedjor som faktiskt gör jobbet åt producentansvaret. Men förslaget SOU 2020:72 tillämpar inte principen om likartat betalningsansvar utan går en annan väg utan att riktigt reflektera över vad det innebär. De som redan gör jobbet kommer inte att få ersättning. Verksamhet som nu samlar in textil för återbruk ska inte omfattas av producentansvaret. En sådan gränsdragning blir konstig eftersom Second Hand och ideella aktörer redan i dagsläget utför det insamlingssystemet förväntas utföra. Till skillnad från andra producentansvar finns kedjan redan. Nu! Långt innan producentansvaret har formulerats och införts. ”

38 000 ton passerar de idéburna organisationerna
De idéburna organisationerna har gemensamt också lämnat ett remissvar, där de skriver: ”(Våra organisationer) bygger upp en fungerande infrastruktur för insamlingen av 38 000 ton textiler, de fungerar som en viktig motor för återanvändning med sina secondhand-butiker runt om i landet och de bidrar till ovärderlig social nytta genom sina verksamheter. Förslaget vädjar enbart till producentsystemet att hitta samarbetsformer med de ideella. Det är i vår mening inte tillräckligt eller rimligt.” Invändningarna från Erikshjälpen, Röda Korset m.fl. organisationer är så pass allvarliga att de inte går att bortse ifrån. Befintliga returhanteringssystem och volymer ska naturligtvis inte elimineras av ett nytt, storskaligt och näringslivsanpassat system, där fokus dessutom inte ligger på återbruk utan på återvinning. Det där med barnet och badvattnet…

Så här fungerar det befintliga systemet
Human Bridge beskriver sin del av det befintliga insamlingssystemet så här: ”Human Bridge använder ett storskaligt system med utrustning, påkostad för vädertätning, för textilinsamling. Detta innefattar hundratals 20”- containers med lastväxlarflak för uppsamling i hubbar samt 38 kubikmeters specialcontainers för insamling på återvinningscentraler (ÅVC). Därutöver finns uppåt tretusen insamlingsboxar i det offentliga rummet och i fastighetsnära insamling, placerade i ett 140-tal kommuner i södra och mellersta Sverige1. Human Bridge placerar alltid ut utrustning enligt överenskommelse med kommuner, fastighetsbolag och FTI.” De bekräftar till stor del i sitt remiss-svar de farhågor de idéburna organisationerna för fram. Man skriver: ”De drivs av en idé och tillskapar resurser för att kunna genomföra bistånd och sociala insatser, i Sverige och utomlands. Textilinsamlingen är inte enbart ett mål utan framförallt ett medel. I det sannolika scenario vi tecknat ovan riskerar de ideella aktörernas textilinsamling i det offentliga  rummet, utöver secondhand, att minska eller upphöra.”  De räknar även upp följande behov:
* Ekonomiska incitament med ersättning för både insamling och sortering
* Ersättningsmodell som premierar kvalitet och säkerställer torr användbar textil
* Insamlingsmetoder som säkerställer att textiliernas kvalitet inte försämras
* Sorteringskapacitet att leverera efterfrågad textil.
* Marknader för både textil till a) återbruk och b) återvinning ”

Var finns efterfrågan?
Ett annat kanske angörande argument handlar om efterfrågan. Vem är det egentligen som ska efterfråga de insamlade materialen? Risken finns att utan en tydlig efterfrågan på det återvunna materialet blir mycket liggande på hög och riskerar att förstöras av fukt eller mögel, kostar pengar att lagra och saboterar intresset för att bidra till insamlingen. Om folk får klart för sig att allt bara ”läggs på hög” för att senare ändå eldas upp inser de inte varför de ska anstränga sig och lämna in textilier separat. Det finska exemplet där insamlat material blir tråd är också ur detta perspektiv intressant att ta del av. Hur ser efterfrågan ut i Finland? Lagerhållning? Berg av insamlat som inte kommer till användning?

Arbetskläder och hotellakan bör hållas utanför
Verksamheter som säljer respektive tvättar yrkesrelaterade textilier, såsom arbetskläder och hotelltvättar, har andra invändningar till utredningen. Man pekar på kemikalieinnehåll och nedsmutsning av arbetskläder och att arbetskläder slits till de inte längre kan användas, vilket skiljer dem från andra kläder. Tvätterierna pekar på värden av rena fraktioner som hanteras av professionella tvätterier, och där det finns ett värde att hålla isär dessa flöden just på grund av att de är homogena till sitt innehåll.

Kemikalierna
Kemikalieinspektionen, KemI, har också synpunkter på utredningen. Jag hade nog förväntat mig mer resonemang kring textiliernas innehåll av farliga kemikalier. Men man pekar på en komplikation som är svår att kringgå: ”Kontaminering av textil under användningsfasen ger upphov till särskilda svårigheter inför eventuell återanvändning då innehavaren behöver känna till vad som skett med textilen för att kunna sortera den rätt. Det här behöver omhändertas vid införandet av ett producentansvar för textil.” Även om systemet med elektroniskt märkning, det som kallas RFID i officiella sammanhang, eller ”taggar” i vanligt språkbruk, kvarstår ju användningen som en osäkerhet. Inte minst om textilierna har använts i sjukhusmiljö eller som skyddsplagg i olika processer.

Avfall Sverige ser två vita fläckar i förslaget
Avfall Sverige är en tung aktör i sammanhanget. Bakom sig har man 400 aktörer, många av dessa kommuner och deras avfallsbolag. De lyfter fram ett par ganska centrala invändningar: Dels pekar man på oklarheten vad som gäller det material som inte samlas in: ”Avfall Sverige ser inte att föreliggande förslag till reglering tar höjd för ett fullt operativt och finansiellt ansvar genom att det inte finns någon reglering som säkerställer ett ansvar för producenterna för det textilavfall som inte lämnas till ett tillstånds- eller anmälningspliktigt insamlingssystem.”Man pekar också på att det kan uppstå en situation där ingen aktör söker tillstånd att bedriva insamlingsverksamhet: ”Risken är annars en situation där ingen aktör ansöker om tillstånd och där det inte etableras något insamlingssystem, (..) eftersom det inte regleras något primärt krav på producenter att tillhandahålla insamlingssystem vid sidan av det sekundära kravet för tillståndspliktiga insamlingssystem att tillhandahålla sådana.” Detta är två vita fläckar i utredningen som lätt kan bli väldigt stora problem.

Kopplingen till ökad livslängd saknas
Naturskyddsföreningen saknar i sitt remissvar en tydlig koppling till incitamenten för att generellt producera textilier med längre livslängd och att driva mot ökad återanvändning. De efterlyser bl.a. styrmedel som produktpass, eco-designkrav, incitament för nya affärsmodeller, skatt på jungfrulig råvara m.m. Delvis ligger dessa förslag utanför EU-direktivet, men givetvis hade det varit bra att inkludera fler förslag som kan komplettera förslagen så att det ”blir lätt att göra rätt”. Ändrade beteenden är inte så lätt att åstadkomma och ska konsumenter lära sig nya rutiner kan man inte återkomma flera gånger inom samma produktområde.

Synliggör råvaran
Ska jag försöka summera mina intryck av utredningen och synpunkterna får det bli att det grundläggande felet tycks ha varit att man utgick från att förslaget handlar om avfall. Det hade varit mer konstruktivt att utgå från ett råvaruperspektiv. Hur tar vi till vara den här råvaran så smart som möjligt? Hur synliggör vi att råvaran finns, beskriver dess kvalitet och användbarhet och skapar utrymme för en långsiktig efterfrågan på just denna råvara? Vem ska ha ansvaret för olika delar av denna up-cycling, där ett redan använt material ska efterfrågas in i produktion? När det finns en avsättning för materialet och en efterfrågan faller övriga bitar lättare på plats.

Bygg på det som fungerar och skala upp
Det är nödvändigt att skapa ett system som inkluderar och premierar återbruk, re-make, upcycling och återvinning, samtidigt som vi fasar ut miljöskadliga produkter, där fossilt baserade material av självklara skäl är i fokus. Kanske ska ansvaret för EU-direktivets förverkligande i Sverige läggas på de aktörer som redan är igång. Och att vi bygger en lösning som skalar upp det arbete som redan bedrivs av idéburna och som kan kompletteras av progressiva företag, som inser värdet av att åstadkomma något bättre. Helhetstänkande bortom EU-direktivet känns som rätt väg att gå. Gärna med förankring i verkligheten, den verklighet som Tidö-gänget uppenbarligen har svårt att förhålla sig till.

Sedan ska vi heller inte förvillas att tro att optimerade materialflöden är det enda som ingår i Cirkulär Ekonomi, men det påpekar jag ju i återkommande bloggtexter.

Länktips:

Kortversion: http://christerowe.se/2022/12/nr927-kortversion-producentansvar-for-textilier

Utredningen SOU2020 72 : här

Remissvaren här

Cirkulär ekonomi är en hävstång för den nya ekonomin

Det finns tyvärr en del missuppfattningar kring vad begreppet Cirkulär Ekonomi egentligen står för. Många har fastnat i inställningen att den handlar om en optimerad materialhantering, där målet är att om och om igen cirkulera produkter och material i ett näst intill evigt kretslopp. Inte ens flaskglas klarar det. I snitt kan glasflaskor cirkuleras 33 gånger, sedan blir materialet odugligt för nytt flaskglas. Cirkulär Ekonomi (CE) måste framför allt istället ses som en motvikt till det linjära och kortsiktiga ekonomiska system vi har tillåtit växa fram under efterkrigstiden. Rätt använt blir CE en hävstång för att etablera den nya ekonomin, som syftar till att fånga, ta till vara och fördela värde och mervärde snarare än vinst.

Låt oss inte luras av den storskaliga industrins agenda 
Det finns starka krafter som gärna vill styra in CE i riktningen av materialhantering i stor skala. Att exempelvis plast, fibrer och sågspån ska hanteras i stora volymer för att reproducera nya varor. Men det är inte den stora förändring som CE kan innebära. Inlåsning i stora volymer, maskiner och flöden riskerar att bibehålla flera av den nuvarande ekonomins nackdelar. Istället behöver vi inse potentialen för CE ut ett generellt perspektiv. Nedan listas några av de viktigare aspekterna av CE i jämförelse med den nuvarande, linjära, ekonomin.

Några exempel
En stor skillnad är att ägande ersätts av nyttjande. Det innebär att säljande företag tillhandahåller en produkt per tidsenhet eller per nyttjande. Tillverkaren kommer då oftare än idag samarbeta med distributörer som sköter kundkontakten. När ägandet och ansvaret kvarstår hos tillverkaren blir det avgörande med kvalitet och livslängd för att skapa lönsamhet. Det leder också till en framväxt av en tjänstesektor där tapetserare, reparatörer och hantverkare m.fl. får en nyckelroll för att se till att kunden är nöjd. Nya företag fyller funktioner mellan tillverkare och kund. När produkten finns kvar hos tillverkaren blir det extra intressant att på ett effektivt sätt byta slitagedelar och att skapa korta kretslopp. Designen av nya produkter påverkas därmed också.

Värde istället för vinst
Ett värde- och mervärdesfokus som kan ersätta vinstdito är extra intressant om vi strävar efter en ny ekonomi i balans med vad samhället, planeten och framtiden mäktar med. Enbart CE räcker inte för detta, men ger förutsättningar för en ny typ av mätning och redovisning av ”resultat”. Om vi menar allvar med en ny ekonomi som är i balans med planetens förutsättningar måste nyttan med det vi gör balanseras på ett nytt sätt, där effekterna för individen, företaget, samhället (skatter etc) och framtiden (hållbarheten) balanseras på ett optimalt sätt. Idag handlar det mesta om aktiekurser, företagsvinster och därur förväntade överskott, privatekonomiska fördelar osv. Genom att inkludera värdet av att en produkt inte orsakar resursuttag, inte ger miljöförstörande utsläpp och istället genererar mervärden på olika nivåer lägger vi grunden för den nya ekonomin. Mervärden handlar om många ”icke-saker”, inte minst för nyttjaren som slipper förvara en produkt när inte används och istället kan, via avtal, försäkra sig om tillgång till produkt vid rätt tillfälle. Även avfall som inte uppstår innebär ett mervärde i den cirkulära ekonomin.

Försäkringsbranschen har mycket att ta tag i
Även försäkringsbranschen har här helt nya fält att bli aktiva på. När ansvarsgränserna mellan olika aktörer förändras kommer alla behöva säkra upp sig med försäkringar. Det kan handla om hur snabbt en ersättningsvara ska finnas på plats, vem som ska säkerställa att användandet sker på rätt sätt osv. Här finns mycket för försäkringsbranschen att ta tag i. Mervärdet för konsumenten kan bli en större trygghet och en bättre tillgång till modernaste teknik. Mervärdet för hyresgäster kan vara att man gemensamt handlar upp en särskild tjänst, som alla kan nyttja – kanske av en kunnig granne – vilket skapar en extrem snabbhet i responstid och genererar arbetstillfällen.

Tankeskiftet
Potentialen för CE ligger i att vi flyttar fokus enligt listan ovan. Inte att vi optimerar materiella flöden. Det kommer säkert också bli aktuellt att hitta lösningar för våra materialresurser, men det är inte dessa som är den stora förändringspotentialen. Tankeskiftet ligger i att vi bygger, förvaltar och delar rättvist på de värden och de mervärden den nya ekonomin kan ge.

Hoppfullt om digitalisering av vård och omsorg

Kungliga IngenjörsVetenskapsakademien, IVA, ordnade ett välbesökt seminarium den 8 november i Göteborg med rubriken ”Digitalisering av vård och omsorg – möjligheter och barriärer”. Ulrika Kolsrud från Essity och ledamot i ledningsgruppen för IVA Väst lät som moderator ett antal kunniga personer på området delge sina tankar i ett snabbt tempo. Ett 60-tal personer i publiken fick en utmärkt genomgång av var frågan befinner sig och hur olika aktörer tänker kring teknikutveckling i relation till vård och omsorg. Märkligt nog nämndes inte de företag som helt fokuserar på digitala appar, typ KRY, alls under kvällen. Men seminariet gav några hoppfulla besked om man som jag letar efter exempel på förändrade synsätt som hjälper oss att vända utvecklingen.

IVA-rapport i sammanfattning
Linda Olsson inledde med en sammanfattning av vad ett nyligen avslutat IVA-projekt landat i för slutsatser. Hon redogjorde för 10 slutsatser och 7 förslag, där jag bl.a. noterade hur man betonade att integritetsfrågorna måste inkluderas och potentialen ur ett helhetsperspektiv måste tas till vara. Projektet föreslår att upphandlingsverktyget stärks, att det skapas mer utrymme för test- och innovationsmiljöer – vilket inte är lätt i en stram linjeverksamhet. Hon nämnde också hur viktigt det är att fånga upp personer i det ”digitala utanförskapet” och att skynda på arbetet med en digital infrastruktur. Man vill också använda juridiken mer proaktivt, tyvärr utvecklades inte den punkten, så vad som avses blev lite hängande i luften. Frågor kring den personliga integriteten är delvis en broms idag. Med digitalt utanförskap avsågs personer med ovana att använda tekniken, personer med olika funktionshinder och för vissa personer spelar ekonomin en avgörande roll. Däremot nämndes inte språkliga hinder, men det finns rimligen med. Det var lite överraskande, och hoppfullt, att fokuset låg på människan, inte på tekniken.

Digitalisering frigör tid
Ann-Marie Wennberg Lärkö, sjukhusdirektör vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, betonade i sitt anförande hur vi blir fler äldre och fler sköra äldre osv. Hon ser de digitala lösningarna som dellösningar exempelvis genom maskininlärning för att snabbt och träffsäkert analysera hudförändringar, en bättre träffsäkerhet i diagnoser och att frigöra läkartid för fler kontakter med patienter. Det finns också utmaningar när det gäller kompetensfrågor, att hantera stora mängder hälsodata och att fokus måste vara att låta det mänskliga mötet få ta den tid som behövs.

Digitalisering är verksamhetsutveckling
Boel Mörck, informationsdirektör vid SahlgrenskaUniversitetssjukhuset, har en nyckelroll som ansvarig för VGR:s satsning på framtidens vårdinformationsmiljö. Hon beskrev digitaliseringen som att den till 80-90 procent handlar om verksamhetsutveckling. Digitaliseringsstrategin handlar enligt henne om kompetens, trygghet, innovation, infrastruktur och ledning. Hon nämnde fem fokusområden: att stödja medarbetarna, att göra patienten delaktig, att öka tillgängligheten, att frigöra tid för verksamheten och att hantera hälsodata. Man vill använda data på flera nivåer. Svårigheterna handlar bland annat om hur långa processer det blir och att upphandlingar som gjorts för ett tiotal år sedan snabbt blir inaktuella, samt att samverkande regioner har olika beslutsprocesser.

Viktigt att komma ihåg varför man digitaliserar
Ann Söderström, sjukhuschef vid det fristående Carlanderska sjukhuset, betonade i sitt anförande att cirka hälften av primära vårdbesök hanteras av de privata aktörerna. Hos de privata aktörerna finns resurser och även en flexibilitet i beslutsfattandet som kan vara värdefull. Det är enklare för privata aktörer att vara arena för olika pilotprojekt. Hon betonade även att motivet bakom varje digitaliseringsförslag måste vara tydligt – varför man gör något. Hon tog ett exempel där en digital sortering av sökande kan underlätta för att ge patienter rätt turordning. Det finns också skillnader i förväntningar hos personal och hos vårdsökande när det gäller de digitala stöden, liksom brister i standardisering mellan regioner.

Spännande utveckling på Essity
Axel Nordberg, direktör på Essity med ansvar för vissa utvecklingsprojekt, tog i sitt anförande upp leverantörens roll och exemplifierade med en mätutrustning som tagits fram för att mäta fuktighet. Det finns 400 miljoner inkontinenta människor i världen fick vi lära oss. Det traditionella sättet för Essity att mäta framgång är att sälja många inkontinensskydd. Men nu tycks tanken ha väckts att Essity kan erbjuda något annat som bland annat ger ökad livskvalitet för vårdtagaren, minskar spillet, minskar behovet av att tvätta nedblötta lakan, minskar tiden för personalen att byta inkontinensskydd och minskar störningarna när en patient annars väcks mitt i natten för att personal ska kolla om inkontinensskyddet är alltför vått. För Essity innebär denna teknik och detta arbetssätt en stor utmaning. När vinsten består i tidsbesparing för personalen, resursbesparing för sjukhuset, livskvalitetsförbättringar för patienten och minskad miljöbelastning i form av färre tvättar av nedsölade lakan – hur ska Essity då få betalt för sin apparatur och sin tjänst? Exemplet illustrerar, tycker jag, mycket väl hur den nya ekonomin måste bygga på värdeskapande snarare än på resursanvändning och omsättning. Det ska bli intressant att följa hur Essity utvecklar sin idé kring det man kallar Tena Smart Care.

Vad ska vi sluta göra?
Johnie Berntsson, som arbetar som konsult just inom vårdens digitalisering, tog så vid. Han tryckte på att digitaliseringen frigör tid för andra patienter, som kanske inte är så bekväma med de digitala rutinerna. Han betonade också att de digitala systemen ska ses som stödjande teknik för det som görs, att det till stor del handlar om ett hantverk och ett kunnande samt att digitaliseringen kan leda fram till frågan ”vad är det vi ska sluta göra?” Alla system måste bli intuitiva. Själv noterade jag en följdfråga i marginalen: hur ska nyttan med digitaliseringen fördelas? Ska nyttan tillfalla patienten, personalen, budgeten för verksamheten eller vem ska ha fördel av digitaliseringens effekter?

Skapa utrymme för det nya
Tomas Lindroth, forskare vid Göteborgs Universitet, var näste talare. Han lyfte att förändring och ansvarstagande byggs underifrån. I en bisats nämnde han även att VGR är Sveriges mest komplexa organisation, vilket kanske inte alla tänker på. Användargränssnittet för de digitala hjälpmedlen är viktigt, liksom att vi behöver inse att mycket av det vi uppfattar som ny teknik egentligen bara är varianter av gamla lösningar. Han nämnde robottillverkning och 3D-printning som exempel på gammal teknik i ny förpackning. Det är samtalet som formar framtiden, menar han. Och att egentligen är ordet datorisering mer korrekt än digitalisering. Det kommer att behövas ny styrning och att medborgarna involveras, liksom självklart de verksamheter som berörs. Om man skapar utrymme för det nya så kommer det nya att ta form. Ett exempel på frågeställning som vi kommer att behöva diskutera är hur egen-monitorering ska värdesättas, dvs när patienten själv tar prover eller läser av instrument. Han förde även in andra perspektiv på frågan. Ska digitaliseringen ge effektivare tidsstudier av personalen eller är uppdraget att bota ensamhet eller upplevd otrygghet hos vårdtagarna?

Ett embryo till värdefokus istället för vinstfokus
Min slutsats av seminariet blir att det finns en medvetenheten hos många om att utvecklingen eller omställningen av samhället innebär att vi behöver värdera tid, arbete och kvalitet på nya sätt och att olika former av samverkan och samtal kan leda oss dit. Konkurrenssamhället, där den starke eller den rike vinner, har lett oss fel. Det är inte den som säljer flest konsumtionsprodukter som vinner, det är inte mätbarheter på kontot som ger långsiktig vinst, det är helt andra värden som faktiskt bygger framtiden. När Essity inser hur de behöver skapa mångsidig nytta i samhället och får gensvar på det upplägget kommer något att hända. Då kan konkurrenterna stå där med sina billiga blöjor och obefintliga mervärden. När medborgare och personal involveras i vägvalen, som Tomas Lindroth var inne på, kommer prioriteringarna optimeras utifrån den mångsidiga nytta som alla vinner på. På så sätt var seminariet mycket hoppfullt.

Länktips: IVA hemsida om rapportens syfte och vidare länk till rapporten: https://www.iva.se/projekt/digitalisering-mojliggorare-i-framtidens-valfard/

Bra av VGR och RISE om cirkulär ekonomi!

Ibland blir man positivt överraskad. Tisdagen den 25 oktober ordnade Västra Götalandsregionen, VGR, ett webbinarium om digitalisering och cirkulära affärsmodeller. Äntligen ett seminarium som faktiskt lyckades beskriva cirkulär ekonomi som något mer än bara optimerade materialflöden. Det ska roligt att följa utvecklingen av det VGR satsar på och se vilken skillnad de kan göra. Regionen är ju trots allt en av Sveriges viktigaste när det gäller industri, företagande, logistik och mycket annat.

Circularity Gap – vi är väldigt dåliga i Sverige!
Efter några inledande ord om VGR:s prioriteringar – utan den numera världsberömda 26 sekunders konstpausen före det ordet – fick Carl Jensen möjlighet att berätta om Circularity Gap- rapporten. (Jag redovisade mina intryck för ett par veckor sedan i ett tidigare inlägg, se nedan). Denna andra presentation av samma material förtydligade för mig den svårighet som finns mellan rapporter och åtgärder. ”Vi behöver minska konsumtionen” sa Carl Jensen ett par gånger under sin presentation. Det budskapet är svårt att konvertera till något positivt och utvecklande, som kan få en majoritet av konsumenter intresserade. Minskning låter som försämring. Vi behöver hitta sätt att uttrycka förändringen som något positivt, som kan locka konsumenter att byta livsstil. Lite som Spotify för allting. Tillgänglighet av musik blev viktigare än de fysiska skivorna.

Värdebevarande
Därefter följde en presentation av Josefina Sallén och Susanna Winzenburg, båda verksamma vid forskningsinstitutet RISE. Greppet de tog var att kombinera möjligheterna med digitalisering och med cirkulära affärsmodeller. Josefina Sallén beskrev hur cirkulära affärsmodeller tar fasta på värdebevarandet. Det handlar om att använda både ofta och länge de produkter man har och att därefter återcirkulera produkterna. I centrum står att skapa och behålla ett högt värde och att hitta sätt att kapitalisera på detta. Hon exemplifierade med ett par start-ups i Sverige som hyr ut kontorsmöbler, respektive som tar tillvara tomma lokaler och ett jeansföretag med en kundnära approach. Det som möjligen hade behövts nämnas i sammanhanget är hur ansvarsgränser och därmed gränser för hur aktörer blir lönsamma kommer att förändras när de nya affärsmodellerna slår igenom.

Eftersom ingen frågar….
Josefina Sallén beskrev tydligt vilken potential det finns för företag som intresserar sig för cirkulära affärsmodeller. Lite grand är det en fråga om hönan-och-ägget: eftersom affärsmodellen inte erbjuds är det få konsumenter som efterfrågar den och därmed få företag som får signaler om att utveckla denna sida. Även det offentliga förhåller sig huvudsakligen passivt och handlar upp på sedvanligt vis. Innovationsarbetet i näringslivet fokuserar oftast på teknisk innovation, mer sällan på affärsmodeller.

Många olika delmotiv för cirkulär omställning
Hon fortsatte med att lista drygt 25 olika ”triggers” som var för sig och tillsammans utgör motiv för företag och branscher att utveckla cirkulära affärsmodeller. Bland dessa återfinns leveranssvårigheter när det uppstår komponentbrister (och då är det bättre att inte bygga på volymförsäljning), digitaliseringens möjligheter men också lagkrav som kan komma. Hon nämnde naturligtvis även ett antal upplevda hinder, t.ex. att kunder inte accepterar ”begagnat” eller att det blir svårare att mäta och precisera lönsamhetsnivåer när intäkterna inte kommer på samma sätt. Något som kännetecknar de nya affärsmodellerna är att de bygger värde för kunden. Och kring det resonemanget saknade jag följdtanken hur vinsten därmed kan delas mellan aktörer på nya sätt. ;Liksom min käpphäst hur den nya cirkulära momsen ska utformas så att den följer värdebevarandet.

Digitaliseringen en förändringsmotor
Susanna Winzenberg beskrev med ett antal väl valda nyckelbegrepp vad digitaliseringen kan innebära för det företag som anammar dessa tankar. Nedanstående bild visar en del av detta.

Ur Susanna Winzenbergs presentation

Skillnaden tydliggjord
I ett annat avsnitt visade Susanna Winzenberg hur ett traditionellt företag samt hur ett ”utforskande” företag ser på olika fenomen. Skillnaden blir väldigt tydlig. Där det traditionella företaget ofta har tillförlitlighet och ett tydligt fokus på pris/prestanda som mål och som det värde man tillför har det utforskande företaget snabbhet samt varumärke och kundupplevelse som mål och värde. Där traditionella företag bygger sin förvaltning på godkännanderutiner ser det utforskande företaget förvaltningen som en kontinuerlig process. Det utforskande företaget är också mycket tydligare i ett multi-disciplinärt och kundorienterat förhållningssätt än det traditionella företaget.

De cirkulära uppläggen kommer att behöva digitaliseringen
Min slutsats av detta är att cirkulär ekonomis genomslag och acceptans hos kunder och andra intimt hänger samman med hur innovativt och kundnära affärerna kan byggas och genomföras. Olika typer av ”on-demand”-tjänster kommer t.ex. att vara helt beroende av interaktiva mjukvarustöd och kanske GPS- eller QR-kod-baserade indatalösningar för att synliggöra resurser, status och tillgänglighet. När det gäller innovation gjorde Susanna Winzenberg en skillnad på främjande och disruptiva innovationer, enkelt uttryckt att antingen utveckla en befintlig marknad eller att skapa en ny. Varken Susanna eller Josefina nämnde Industriell Symbios som en intressant väg att gå för att formalisera samverkan mellan industrier eller företag. Det hade kanske passat in i sammanhanget eftersom formerna för den nya ekonomins framväxt kommer att behöva testas på olika sätt.

3D-printade kläder som kan bli biogas
Näste presentatör var Erik Lindvall från företaget Guringo. Han sa flera mycket viktiga saker, som jag gärna skriver under på, exempelvis att hållbarhet anses tråkigt och konsumtion anses dåligt. Men vi ska inte ”sluta”, vi ska snarare bli mer noga med vad vi väljer och lära oss skillnaden mellan ägande av något respektive tillgång till något. Han exemplifierade utvecklingen med nyttan med virtuella produktexempel, digitala provrum, 3D-printade plagg av cellulosa som kan bli biogas och branschöverskridande lösningar. Det är dags att svara på frågan ”hur” vi ska forma de nya lösningar. Tekniken finns.

En positiv känsla
Ur den avslutande diskussionen plockar jag upp ett par citat som tål att upprepas. ”Involvera kunder i formandet av det nya”. ”Skapa former för kontinuerlig kompetensutveckling, t.ex. genom morgonmöten.” ”Mer dialog och samutveckling”. Summa summarum var det ett mycket givande webbinarium, där branschöverskridandet och samverkan mellan olika aktörer lyftes fram, liksom listan av ”triggers” för framgång. Mer sånt!

Länktips:
http://christerowe.se/2022/10/nr907-the-circularity-gap-med-fokus-pa-aterbrukande-av-material/

Cirkulär ekonomi hör hemma hos finansdepartementet

Debattartikel införd i Dalademokraten den 1 juli 2022, skriven av mig och Magnus Hedenmark för föreningen Ingenjörer för Miljön, där vi båda är aktiva: (Länk till Dalademokraten, se nedan.)

Delegationen för Cirkulär Ekonomi har på regeringens uppdrag sedan 2018 föreslagit hur Sverige kan ta till vara restströmmar, avfall och överskott ur produktionen. Idén är god. Som samhälle måste vi bli bättre på att hushålla med resurser, minska avfallsmängderna och ta tillvara restvärden i det som i dagligt tal kallas sopor. Problemet är bara att regeringen missar poängen med cirkulär ekonomi.

Överordnat behöver materialhanteringen anpassas till de planetära förutsättningarna så att vi i princip förhindrar att avfall överhuvudtaget uppstår. Dagens produkter är inte designade för ett kretsloppssystem. Designen är snarare linjär och i undantagsfall kan produkterna återbrukas eller återvinnas några varv innan de ändå slutar i en brännugn eller på deponi. Återvinningsbranschen kan inte konvertera alla kontaminerade och miljöfarliga blandningar i komplexa produktcykler. Det är naivt och okunnigt att tro detta. Många plaster, kemikalier, metaller och deras blandningar platsar helt enkelt inte i ett kretsloppssystem och bör därför snarast fasas ut.

Överkonsumtionen av prylar och material behöver samtidigt brytas genom att produkter får längre livslängd och högre kvalitet samt genom framväxten av nya affärsmodeller. Istället för att ta betalt i samband med produkters ägarskifte är det nyttjandet, tjänstefieringen, som är central. Cirkulär ekonomi är på så sätt mycket mer genomgripande än en kretsloppsanpassad produktion.

Näringslivet måste snabbt utveckla nya, attraktiva affärsmodeller istället för att bita sig fast i en återvinning som bara stödjer fortsatt ökande försäljningsvolymer istället för minskningar av jungfruliga resurser. Att sälja nyttjandet och funktionen hos produkter som tillgodoser konsumenternas reella behov har potential att rejält minska behovet av att sälja stora volymer. En fungerande cirkulär ekonomi kan därför reducera de globala växthusgasutsläppen med minst 50 procent enligt World Economic Forum, men då måste beslutsfattare börja agera.

Företagen behöver inse att det går att tjäna pengar på nya sätt. Några branscher har redan börjat visa vägen genom att erbjuda digitalisering, strömnings- och delningstjänster.

Nationalekonomen Michael Porter har uttryckt behovet av nytänkande i näringslivet. Det som är bra för företagen har inte alltid visat sig bra för samhället, men omvänt gäller däremot att det som är bra för samhället gynnar företagen. Ungefär som när Christian Felber skriver om ”Creating an economy for the common good”.

Dagens ekonomiska hierarkier leder oss helt enkelt fel. Industrin kan utveckla nya samarbetsformer, som industriell symbios och logistiksamarbeten. Tillit, öppenhet och ett långsiktigt samhällskontrakt blir viktiga för framtidens industri.

Det är bråttom att kartlägga hur den omställningen ska gå till. Då räcker det inte att fokusera på avfall och befintliga materialströmmar som regeringens delegation gör. Det är nya sätt att ta till vara, designa, förädla resurser och att fördela värden och vinster som är avgörande för framväxten av en social cirkulär ekonomi. Utrymme behöver skapas för en ny balanserad nytta för individer, företag, samhälle och framtid. Cirkulär ekonomi handlar mer om en ny hushållning och nya sätt att utveckla ekonomin än om optimerade materialflöden. Därför hör cirkulär ekonomi hemma i ett radikalt nytänkande finansdepartement, inte hos Naturvårdsverket som regeringen beslutat.

Länktips: https://www.dalademokraten.se/2022-07-01/cirkular-ekonomi-ar-sa-mycket-mer-an-storskalig-atervinning

Cirkulär ekonomi: Nu blir mjölkkartongerna väggar!

Innovatum i Trollhättan ordnade ett webbinarium den 2 juni, som lyfte fram flera intressanta företag i byggbranschen. De har alla var och en på sitt sätt viktiga bidrag till ett mer hållbart byggande. Ett av företagen stack ut med sin cirkulära modell att använda mjölkförpackningar som råvara till byggskivor. Hässleholmsbaserade Recoma har en byggskiva som ser mycket lovande ut. ( Länkar till dem och till de övriga företagen, se nedan).

Äntligen kommer mjölförpackningarna till användning
Recomas tillverkningsprocess i tre-fyra steg presenterades på ett föredömligt enkelt sätt på den bild som syns här nedan. Både förpackningarnas papp och plastmaterial mals först ner till en lagom storlek. Plasten fungerar som lim i de blivande skivorna och det behövs inget vatten för att få skivorna att hålla ihop. Lösningen syns i steg två i processbilden, där flagorna från de nermalda förpackningarna pressas ihop under högt tryck.

Recomas tillverkningsprocess

Lite fakta om skivorna
Skivorna kapas till i standardformat 2500 x 1200 mm och levereras på pall. Och skivorna har egenskaper som bör intressera byggbranschen: de tål fukt och mögel bättre än andra skivor. Fukt- och mögel är ju i dagens pressade (!) byggindustri ett återkommande problem. Skivorna är starka och formfasta vid olika temperaturer. I en skiva kan man hänga upp något som väger 65 kg med en skruv. Farfars gamla ur hänger med andra ord säkert i skivan.

Och lite mer fakta
Ytterligare fördelar är att skivorna isolerar bra mot både värme och ljud. Och den som vill ha andra längder än 2500 mm kan få det – det är bara att tala med företaget. Brandklassningen är D, precis som trä och tjockleken är 10 mm med en vikt av 9,5 kg per kvadratmeter. Om man värmer försiktigt med värmepistol kan skivorna även böjas en aning.

Cirkulär produkt
Det viktigaste är kanske ändå att skivorna till 100 procent består av redan använda livsmedelsförpackningar och att skivorna i ett senare skede går utmärkt att återvinna. Spillet från produktionen går t.ex. direkt tillbaka in i produktion, fick vi höra på webbinariet.

Det gäller 100 000 ton kartonger som ska hitta sitt kretslopp
Det man önskar nu är att den här skivan blir standard så att det 100 000 ton kartonger som idag mest går till förbränning istället kommer till ny användning. Föreskrivande led behöver ange att skivan ska ingå vid byggen. På så sätt skapas en fungerande cirkulär marknad för våra stora mängder förpackningar, så att vi slipper se mjölkkartonger som engångsartiklar. Väg gärna en tom mjölkförpackning och räkna fram antalet förpackningar som ingår i 100 000 ton. Inse potentialen.

Länkar till företagen:
Recoma med byggskivor från mjölkförpackningar http:recoma.se

Wood tube med mellanväggsreglar av papp istället för stål: http://www.woodtube.se

Elektroskutt med smarta monteringsdetaljer för elrör:
https://www.elektroskutt.se

Klara Byggsystem med alternativa husgrunder i trä, prefab istället för platsgjuten betong: https://klarabyggsystem.se