Laddning av tunga lastbilar

Posted on 22 september, 2026 by Christer Owe

Ni som följer den här bloggen har möjligen noterat att det var ett tag sedan jag återgav någon information från nyhetsbrevet OmEV, det nyhetsbrev som framför allt bevakar elfordonsutvecklingen. Nu är det dags, eftersom det som dök upp i flödet idag handlar om batteribytesteknik. Det är tydligen så att de tunga lastbilarna till relativt stor del förses med batteribytessystem i Kina. Och det är ju som bekant Kina som leder utvecklingen på batterisidan. Och man har etablerat ett gemensamt bolag i Storbritannien, Swaptopus, som tydligen ska gå bräschen för denna utveckling.

Flexibilitet och billig laddning
Det som batteribytessystemen möjliggör är laddning när elen är billig och att depåstoppen bli korta. Det är ju enbart ur- och inkoppling av batteripackarna som behöver göras vid stopp. Systemet öppnar dessutom för sidointäkter genom det som brukar kallas V2G, vehicle to grid, men som rimligen bör heta något annat när det är ett mobilt batteripack som kan fungera som stöd till elnätet när det inte är inkopplat i en lastbil och rullar på vägarna. Flexibiliteten och möjligheten att tjäna pengar på lite olika sätt är en fördel för den som investerar i systemet. Möjligheten att hantera olika tillfälliga toppar, många samtidiga lastbilar, är en annan fördel. Detta samtidigt en mycket stor del av lastbilstrafiken går enligt i förväg uppgjorda rutter. Med modern IT och skräddarsydd mjukvara kommer det dessutom bli enkelt för föraren på vägen att själv avgöra vilket depåstopp som kan gå smidigast.

I Kina är en tredjedel av de nya lastbilarna för batteribyte
För att förstå i vilken takt Kina opererar är det intressant att notera att det fanns cirka 300 stationer i drift i augusti 2026, medan det vid årsskiftet ska finnas 900 batteribytesstationer i drift. Ungefär en tredjedel av alla lastbilar som säljs i Kina är försedda med batteribytesteknik. Ett bekymmer är naturligtvis att det saknas en kontaktstandard och en teknisk standard som alla tillverkare kan förhålla sig till. Det behövs självklart också säkerhetssystem som räddningspersonal, bärgare och andra kan förhålla sig till. Vid en eventuell olycka ska ju inte ytterligare skador kunna inträffa beroende på okunskap eller oförsiktighet.

Hoppas att man inte tror på linjär volymtillväxt
Jag läser också att EU valt en annan väg än Storbritannien. Troligen vill EU skydda sina inhemska lastbilstillverkare, medan britterna har valt en annan väg, där man ser joint-venture som mer konstruktivt. I botten finns hela tiden frågan vem som ska tjäna vilka pengar och hur snabbt. Det blir väldigt märkligt att systemval och framtidslösningar ska prioriteras utifrån suboptimerade faktorer som vem som snabbast kan få tillbaka sin satsade krona. Summan av alla satsade pengar ger oss inte bästa möjliga framtid. Men det är delvis en annan diskussion. Att vi inte kan öka volymerna linjärt borde stå klart för de flesta. Eller?

Länktips: Artikel från OmEV om batteribytessystem: https://omev.se/2026/09/21/swaptopus-batteribyte-for-tunga-lastbilar/

Nu vill producenter sälja mer PFAS

Posted on 17 september, 2026 by Christer Owe

PFAS är ett elände. Evighetskemikalier som inte bryts ner i naturen, utan som kommer att finnas kvar i generationer och skada ekosystemet. Man trodde kanske att PFAS-kemikalier skulle vara på väg ut, att lagstiftningen såg till att produktionen minskar. Men nej. Det är tydligen så att de stora PFAS-producenterna planerar för en ökning av sina giftiga produkter.

”Klimatsmart” får inte innebära skadligt för miljön
Jag läser i Dagens ETC om just detta och klipper in en skärmbild från tidningen här nedan, daterad 17 september 2026. Vi måste uppenbarligen klara av att hålla två saker i huvudet samtidigt. Omställning till eldrift och mer automatisering som kräver mer datahallar får inte innebära att vi accepterar kylning och material som skadar miljön.

Fossil olja är också ett problem
Det är naturligtvis inte enbart PFAS som är problemet. En stor del av den fossila oljan blir plastprodukter som hamnar i havet. Plast som fiskarna och andra vattenlevande organismer inte har en chans att sålla bort. Mikroplaster är dessutom extremt svåra att fånga med traditionella metoder. Plastpåsar och annat skräp är en sak, men mikroplaster syns ju knappt.

Passa på att ställa krav på Kanada
Jag läser om hur Kanada nu ställer om sin oljeexport för att minska sitt beroende av USA. Miljoner fat olja exporteras varje dag från Kanada för att raffineras och bli användbara råvaror i nästa steg. Här skulle EU kunna försöka inkludera en producentavgift på Kanada, så att de får ekonomiska incitament att bromsa utvinningen av olja. Tar vi upp mindre av den fossila råvaran blir det mindre som hamnar i atmosfären och i vår miljö. Kanada ska ju nu få en ny status i relation till EU och här skulle EU kunna koppla ihop Kanadas intresse för EU med ett ansvarstagande för att minska belastningen på klimat och miljö där den börjar: vid källan.

Även Norge?
På samma sätt skulle Norge rimligen kunna få en stegvis fördyring av sina affärer med EU. Så att det blir mer och mer olönsamt att utvinna olja från Nordsjön. På något sätt måste vi ju agera där vi kan.

Det är dyrt att vara sjuk

Posted on 16 september, 2026 by Christer Owe

Sjukvård är inte bara sjukvård. När man försöker närma sig problem och lösningar ur ett helhetsperspektiv måste man försöka se situationer ur olika infallsvinklar, inte minst ur individens perspektiv. Jag blir påmind om detta när jag läser ett nyhetsbrev från Neuroförbundet (Se länktips nedan).

Det är dyrt att vara sjuk
Mellan var fjärde och var femte person som svarade på en enkät från Reumatikerförbundet och Neuroförbundet uppgav att de är beroende av närstående för att klara sin ekonomi. Det uppstår hela tiden extra kostnader när man är sjuk. 40 procent av respondenterna säger att de har behövt använda sparade medel för att klara någon oväntad utgift. Det är läkemedel, hjälpmedel, läkarbesök, rehabilitering, sjukresor och annat som kostar, förutom den psykiska press som det innebär att leva på marginalen och att också behöva hantera ett sjukdomstillstånd som i sig är begränsande.

Kan vänner och sambos göra en insats? Hur då?
Alla som är sjuka är inte lika sjuka. Några har lindriga symptom, andra är bundna till rullstol eller har behov av hjälp via assistent varje dag. Hur komplicerat detta kan bli blev jag varse häromdagen, när en vän berättade om hur det kan vara svårt att som vän ställa upp som assistent. En assistent är ju på plats för att göra det som behövs, men vilka krav ställer man på en vän? Går det att kräva samma hjälp av en vän som av en assistent? Och hur mycket ska egentligen en samboende eller äkta hälft göra när sjukdomen begränsar livsföringen?

Mindre marknad, mer empati
Vi behöver fundera över de här frågorna när vi totalt sett blir fler i landet som blir äldre och därmed fler som blir i behov av stöd och vård i hemmet samtidigt som resurserna krymper i många kommuner. Ekvationen går helt enkelt inte ihop. Och vad blir då samhällets respons? ”Skyll dig själv om du blir fattig och sjuk” eller ”Alla har rätt till en rimlig livskvalitet”? När ensamheten brer ut sig, ungefär 900 000 hushåll i Sverige är ensamstående äldre, ökar också oron och benägenheten hos enskilda att kontakta 1177, sin vårdcentral eller akutsjukvård. Vi behöver organisera den nära omsorgen på ett medmänskligt och rättvist sätt så att individens behov, så långt det är möjligt, tillgodoses. Det är mer av helhetslösningar och mindre av marknadsorienterade dito som behövs. Mer empati och mer samverkan. Inte för att det är enkelt, utan tvärtom, för att detta är komplicerade frågor som behöver vägas av andra faktorer än kostnadsredovisning i ett excelark.

Länktips från Neuroförbundet om hur ekonomin påverkas av att vara sjuk: här

Kan färg verkligen göra så stor skillnad?

Posted on 20 augusti, 2026 by Christer Owe

Det är lite fascinerande. Att färgen gör allt så enkelt. Mängden sorterade retursopor har ökat i Halmstad med 30 procent, läser jag, bara för att man infört färgkodade påsar för boende i villor och hus med några få lägenheter. Hälften av hushållen i Halmstad får nu sortera sina förpackningar i sex olikfärgade påsar. Inte så oväntat är det plastförpackningar som har ökat mest. Fortfarande är det dock hälften av alla sopor som hamnar i restavfallet. (Se länktips nedan).

Färgerna underlättar
Men bara genom att underlätta sorteringen visuellt – med färger – har Halmstad Energi och Miljö, HEM, lyckats få folk att sortera mycket mer av sina förpackningar. Det gör ju att mer av papp, metall och plast kan återvinnas istället för att slentrianmässigt eldas upp. På hemsidan ser jag också att det finns returemballage som påsarna inte hanterar. Wellpapp är en sådan, liksom glasburkar, glasflaskor och större produkter. Då gäller det att ta sig till en återvinningscentral.

Långsiktigt ett samhälle med mindre avfallsmängder?
HEM har också en egen app, läser jag, där man kan hålla koll på hämtningsdagar, fakturor och energiförbrukning. Den allra bästa är ju om vi lyckas minska avfallsmängderna och energianvändningen. Och att bolag som HEM långsiktigt arbetar för att de inte ska behövas. Men den visionen är nog tyvärr långt borta. Förpackningsvolymerna lär fortsätta att öka. Ändå är detta med färgkodade påsar troligen smart. Vi måste hjälpa folk att göra de val som är kloka. Det ska vara lätt att göra rätt.

Länktips: Halmstad Energi och Miljö hemsida

Länktips: https://www.sverigesradio.se/artikel/fargglada-pasar-okade-avfall-med-30-procent-i-halmstad

Bolagen vill att vi ska bli sjukare eller fortsätta söka jobb

Posted on 20 augusti, 2026 by Christer Owe

Inte nog med att koncernskolor numera till viss del ägs av utländska bolag med noll intresse av hur Sverige utvecklas. Nu har de starka finansiella intressena börjat intressera sig för andra delar av svensk välfärd. Den finska jätten Mehiläinen köper nu upp vårdcentraler i Sverige. (Se länktips nedan). Och det gör man inte för att man vill att svenska folket ska bli friskare. Snarare är det väl tvärtom, att man hoppas att alla sjuka svenskar ska besöka vårdcentralerna oftare så att skattepengar från regionerna kan slussas vidare till bolagens ägare och aktieägare. Denna dränering av den svenska välfärden måste få ett stopp. Det är inte rimligt att vinsten är viktigare än att vi håller oss friska.

Vi sviker ett par generationer unga
På ett överordnat plan känns det viktigt att samhällsnyttig verksamhet kontrolleras av det offentliga. Om vi vill ha järnväg i hela landet är det inte privata suboptimeringar som ska leda till att ”olönsamma” sträckor läggs ner, att underhållet eftersätts osv. Vill vi ha en brandkår som fungerar, en arbetsförmedling som faktiskt arbetar för att göra sig själv överflödig så måste vi sluta tro att marknaden och vinstintressena är de som allra bäst skapar samhällsnytta. Skolan är obligatorisk och varje krona bör naturligtvis gå till att erbjuda alla elever bästa möjliga start i livet. I valet mellan en obehörig lärare i kombination med aktieutdelning och en (dyrare) behörig lärare och ingen aktieutdelning borde det vara självklart att våra barn och unga ska erbjudas bästa möjliga undervisning. Eller en assistent som kan stötta en elev med svårigheter, trots att assistenten då gör att bokslutet inte visar på lika stort ekonomiskt överskott. Vi sviker ett par generationer unga när vi nu tillåter vinstjakten att vara viktigare än de ungas framtid.

Idéburna verksamheter behövs
Marknaden är bra på mycket, men inte för de verksamheter som håller samhället under armarna och som bidrar till att jämna ut förutsättningarna mellan olika människor. Den valfrihet privatiseringarna lanseras inom är egentligen bara en täckmantel för att kunna plocka ut skattepengar i ren vinst. Med det sagt behövs det utrymme för idéburna verksamheter, där en pedagogisk eller annan idé utgör fundamentet för verksamheten. Men då ska organisationsformen vara underställd uppgiften och inte tvärtom.

Länktips: DN-artikel om vårdsektorn, en artikel som kan vara låst: https://www.dn.se/sverige/finsk-vardjatte-vaxer-nar-sma-vardcentraler-kops-upp/

Orust Återbruk i fokus 21 augusti

Posted on 19 augusti, 2026 by Christer Owe

Det är inte varje dag som en partiledare (eller ett språkrör) meddelar att han eller hon tänker ägna ett besök åt en verksamhet som man själv varit delaktig i att den uppstått. Fredagen den 21 augusti 2026 besökte Amanda Lind (Miljöpartiet) Orust Återbruk. Det gamla mejeriet på Vräland, mitt på Orust, har blivit den plats där återbruket och andra verksamheter sedan flera år utvecklas.

Orust Kretsloppsakademi med flera
Hade jag kunnat vara på plats hade jag gärna berättat om förhistorien. Den korta versionen handlar om hur avgörande det var att civilsamhället var organiserat och kunde fånga upp idéer. Först och främst spelade Orust Kretsloppsakademi en avgörande roll som motor för olika processer. Och nästan lika viktigt det var att Studieförbundet Vuxenskolan kunde hjälpa till med lokaler, ansökningar och andra parametrar. Och självklart att det fanns en grupp entusiaster som med tid, nätverk och idéer kunde bidra till kartläggning, förstudie, etableringsfas, förhandlingar och igångstart. Hur viktigt det var att vi kunde göra en gedigen förstudie, där det var självklart att kommunen tillfrågades, och att igångsättning och en del av pionjärfasen finansierades via EU:s landsbygdsprogram. Och att allt tar tid.

Ringön och Social Cirkulär Ekonomi
Hade jag fått chansen att berätta mer om bakgrunden hade jag kanske nämnt de projekt kring Social Cirkulär Ekonomi som jag tog initiativ till 2014 till 2016 och som involverade ett antal spännande och gränsöverskridande verksamheter på Ringön i Göteborg. Hur det där kom att handla om att använda en lite bortglömd plats och ett antal etablerade, men små, verksamheter att samverka kring återbruk och en socialt motiverad syn på hur även människor behöver hitta tillbaka till arbetslivet på lite olika sätt. När rätt förutsättningar ges kan både verksamheter och individer vinna på att det är människor som står i centrum och inte vinsten. Med ett antal positiva erfarenheter i bagaget från Ringön-projekten, där finansieringen kom från projektmedel från Västra Götalandsregionen och Tillväxtverket, kunde jag hitta en fortsättning på Orust, där något nytt behövdes.

Olika kompetenser kan vara avgörande
Jag hade också kunnat beskriva hur viktigt det kan vara att ha rätt person för rätt fas i ett projekt. Jag deltog i förstudie och uppstart av Orust Återbruk under några år 2017 till 2020. Men det var avgörande att utveckling och drift sköttes av andra personer som har just de kunskaper och egenskaper som krävs under de första åren. Utan Helena och Elisabeth hade det sannolikt inte gått. Och utan Thomas som ständig inspiratör. Olika faser i en etablering och utveckling kräver olika förmågor, där det är bra att ha en bredd i kompetenserna och engagemanget. Det är också avgörande att driftsformen inte handlar om att göra vinst eller att äga något. En bra idé utvecklas bäst när den delas.

Egnahemsfabriken är ett annat exempel
Hade jag fått möjlighet hade jag också nämnt en väldigt fin verksamhet på Tjörn, som på ett fantastiskt sätt tagit till vara kompetenser och synergier på ett annat område. Jag tänker på Egnahemsfabriken, som har sin bas på grannön Tjörn, och som också spelar stor roll för lokal utveckling. Och hur viktigt det är att våra myndigheter och finansieringskanaler förstår värdet av lokala initiativ. Och hur studieförbunden fungerar som kitt i olika processer. Samhället behöver alternativ till de kommunalt och kommersiellt drivna verksamheterna, där engagemang och idéer får ta plats.

Länktips: Orust Återbruk: https://www.orustaterbruk.se

Egnahemsfabriken: https://tjorn.egnahemsfabriken.se/

Hans Abrahamsson lyfter fredsfrågan

Posted on 14 augusti, 2026 by Christer Owe

Hans Abrahamsson är en freds- och konfliktforskare som jag gärna lyssnar till. Under mina år på Stiftelsen Ekocentrum (1998 – 2012) var han ofta en uppskattad föreläsare för en intresserad publik. Nu snubblade jag över en text han skrivit och publicerat på Facebook eftersom artikeln tydligen inte fått utrymme i någon dagstidning, där den varit tänkt att publiceras. (Se länktips nedan). Jag kände att det som Hans vill sätta fingret på behöver förmedlas vidare.

Står fred i motsats till krig?
När jag läst Hans Abrahamssons text växer insikten fram vi behöver diskutera formerna för fred betydligt mer än vi gör. Krig innebär ju ofta att två parter står mot varandra och båda försöker vinna över den andre, enkelt uttryckt. Står freden i motsats till kriget eller är fred detsamma som avsaknad av krig? Om man är fredsvän är man då i praktiken motståndare till en eller båda parter i en konflikt? Blir därmed varje fredssträvan också ett ställningstagande i en konflikt? Kan man vara för fred utan att ta ställning i en konflikt? Hur manövrerar man då?

Minoriteters legitima krav
Det Hans Abrahamssons text påpekar är att det alltid finns en förhistoria. Konflikter uppstår inte ur intet. Språkliga och kulturella minoriteter kan under lång tid känna att den styrande majoriteten inte respekterar dem. Till slut väljer minoriteten att med våld bryta sig loss och ”starta eget”. Detta finns det många exempel på. Ett av de mer lyckade exemplen är ju hur Norge bröt sig loss från unionen med Sverige utan att vi med våld började tvinga norrmännen till underkastelse. Lika enkelt var det inte för Eritrea att bryta sig loss från Etiopien. Vi kan också konstatera hur mycket våld som Jugoslaviens sammanbrott ledde till. Nu är i alla fall Slovenien och Kroatien EU-medlemmar och söker en framtid i samverkan med andra.

NATO kunde ha gjort en omtag, men det gjorde man inte
När Sovjet och Warszawapakten brutit samman kunde NATO ha passat på att göra ett principiellt omtag. Med ”fienden” kraftigt reducerad behövdes kanske inte samma försvarsallians som tidigare? Men det gjorde inte NATO. Istället fortsatte NATO t ex år 2008 att förespråka utvidgning och tänkte på Ukraina och Georgien som möjliga medlemmar. I det maktvakuum som uppstod när Sovjet bröt samman kunde NATO ha skapat plats för mindre av konflikt och mer av samförstånd. Istället hamnade både Ukraina och Georgien i ett säkerhetspolitiskt mellanläge. Man upplevde ett starkt tryck från Ryssland, men hade å andra sidan inget löfte från NATO-håll om stöd och man hade heller ingen process igång för att officiellt kunna träda in i en neutral roll.

En förudmjukande fred är ingen fred
Det krigshetsarna tycks utgå ifrån är att varje eftergift är en verklig eller en potentiell förlust. Och att fred bygger på förhandling, som i sin tur rimligen innebär att ge och att ta. (Utom när Trump påstår sig i maffialikande stil kunna vinna fred genom total underkastelse från motpartens sida). Historien visar ju med önskad tydlighet att det uppstår problem när ”freden” säkrats med villkor som den ena parten upplevt som förudmjukande. När en part upplever att ”freden” blev orättvis finns en stor risk att missnöjet till slut kulminerar i nya aggressioner. Tysklands förlust i första världskriget brukar ju tas fram som exempel på hur grunden därmed lades för den ”revansch” Hitler kunde surfa på och bygga sin aggressiva politik på.

Fred måste bygga på kompromisser och erkännanden
Om vi menar allvar med fred måste vi hitta nyanserade sätt att diskutera kompromisser, eftergifter, kompensationer och gemensamma lösningar på. Om det ständigt ska vara en sanning att varje eftergift är fel och att allt kan reduceras till ”ont” eller ”gott”, ”svart” eller ”vitt” löser vi egentligen ingenting. Det är när vi på allvar inser motpartens argument och sätter oss in i motpartens situation som grunden kan läggas för fred.

Låt oss titta på exemplet Krim
I fallet Ukraina och Ryssland är det hela mycket komplext. Det räcker att titta på Krim-halvön. Befolkningen på Krim utgjordes för inte så länge sedan till stor del av det som kallades Krim-tartarer. Några exempel på drastiska förändringar för Krim kan beskrivas så här:

1921 – Krim blir autonom republik inom den ryska delen av Sovjet.
1941 – Tyskland ockuperar Krim. Här läggs grunden till den bild av nazi-vänliga Krim (och Ukraina) som Putin ofta återkommer till.
1944 – Stalin har kontroll över Krim och deporterar 180 000 tartarer till Centralasien. (De gick väl inte att lita på….?)
1954 – Nikita Chrusjtjov överför Krim till den ukrainska Sovjetrepubliken, sannolikt för att slippa hantera olika frågor.
1991 – Sovjetsystemet faller ihop och Krim fortsätter som en formell del av Ukraina. Ryssland hyr plats för sin Svarta-Havs-flotta i Sevastopol.
2014 – Ryssland ockuperar Krim och integrerar halvön i Ryssland.

I ett hundra år har någon annan bestämt
Den släkt som levt i etthundra år på Krim har således ständigt behövt förhålla sig till makthavare i Moskva eller Kiev. Ingen har frågat Krim-borna hur de vill ha sitt samhälle. Vad innebär det att vara ung Krim-bo idag? Var utbildas man, i vilket språk, vilken framtid hoppas man på? Vem går det att lita på? Hur ser en fredlig lösning ut för att Krim ska kunna utvecklas på bästa sätt? Vem behöver inse vad för att rätt förutsättningar ska finnas på plats?

Tvåstatslösning, ett magiskt ord
Eller detta ständiga tal om den magiska ”tvåstatslösningen” i Israel-Palestrina-konflikten som ingen tycks ha något recept på hur den ska uppstå. Ska två stater finnas sida vid sida måste ju båda staterna erkänna varandras legitima existens, vilket idag ser synnerligen svårt ut att uppnå. Men om vi inte pratar fred så får vi heller ingen fred. Pratar vi krig får vi krig. (Fritt efter Alexander Stubb, som sagt något liknande).

Länktips: Facebook-text av Hans Abrahamsson: här

Fem eller tio procent vore rimligt

Posted on 6 augusti, 2026 by Christer Owe

Så här i valtider talas det mycket om skatter. Sänkt skatt vill många ha och de glömmer kanske då att det är just skatten som finansierar mycket av det vi tar för självklart i form av kommunal service, reningsverk, sophämtning, vägunderhåll, tillsyn av gamla och sköra, förskolebarnens uppväxt så att föräldrarna kan jobba osv. Å andra sidan behöver skatten upplevas vara rättvist fördelad och att intäkterna används på ett klokt sätt.

Förändrad demografi
Med en åldrande befolkning och minskande barnkullar kommer kraven på våra folkvalda kommunpolitiker höjas. Vilken skola ska läggas ner, eller hur ska de äldre tas om hand på ett bra och rimligt sätt? Är hemtjänst bättre och billigare än att bygga boenden där folk kan ta hand om sig lite bättre själva eller tillsammans med nära och kära? Hur ska ideellt arbete i hemmet betraktas? Om den ene blir sjuk och den friskare i en parrelation tar hand om den sjuke? Vad är rimligt? Det finns många gränsdragningsfrågor och många frågor som har med förväntningar att göra. Är man vad vid en viss livskvalitet blir det kanske svårt att acceptera vad som helst. Och hur ska samhället fånga upp behoven hos de som inte klarar av att leta rätt på information själva? Hur ska fler få leva ett rimligt liv de sista åren?

Skapa tydlighet
En dellösning som jag tycker kunde vara intressant att diskutera är att fem eller tio procent av kommunalskatten ska kunna betalas till valfri kommun. Inte för att betala ett lägre belopp. Inte för att gynna den enskilde, utan mer för att skapa en rimlighet i och en pedagogik kring den skatt vi betalar. Idag måste en kommun t ex erbjuda hemtjänst till tillfälligt boende personer, när de under sommaren under kortare tid vistas i sin sommarstuga. Utan att få ett öre för insatsen från den som begär hemtjänst. Det finns ett antal semesterkommuner som drabbas av detta, när personer ”flyttar ut” på landet och kräver service som om de bodde i sin hemkommun.

Det kostar extra att samordna allt
Om man fick välja att låta en del av den egna kommunalskatten gå till sommarkommunen skulle det innebära en viss ekonomisk kompensation och framför allt skulle det göra allmänheten medveten om vem det är som tar kostnaden när ”samhället” förväntas ställa upp. Det blir ju också en extra samordningskostnad för både ”hemmakommunen” och ”sommarkommunen” när flytten sker. Det ska stämmas av med scheman, medicinering och andra detaljer. Som tar tid och resurser från båda kommunerna förutom att själva uppgiften ska lösas.

Det skulle kännas rätt
Eftersom jag och min sambo vistas på Orust sammanlagt under drygt ett hundra dagar av året vore det rimligt att få bidra till Orust kommuns ekonomi. Visserligen betalar vi för sophämtning, för vatten i kranen osv, men det finns mycket annat som kommunen ordnar som vi har glädje av. Det skulle kännas rätt att få vara en del av det som håller samhället igång. Än så länge behöver ingen av oss hemtjänst och skulle det bli så är nog vår stugas rum och bekvämligheter inte riktigt anpassade för den sortens hjälp.
Men det är mycket som en kommun erbjuder som vi har glädje av. Fem eller tio procent av kommunalskatten vore rimligt att få bidra med.

Läsning: Christer Ljungbergs bok och tredje platsen

Posted on 11 juli, 2026 by Christer Owe

Christer Ljungberg har skrivit en intressant bok om ”Tredje platsen” som jag just har läst. Christer Ljungberg startade Trivector, ett konsultföretag som specialiserat sig på mobilitet, hållbara transporter och tagit plats som ett framgångsrikt företag på det området. I samband med pandemin började han intressera sig för begreppet Tredje platsen och resultatet har blivit en bok på 200 sidor.

Pandemin satte fingret på behovet
Enklast kan begreppet beskrivas som att den första platsen är vårt hem, den andra är vår arbetsplats och den tredje platsen är den plats vi återvänder till när vi vill träffa andra människor. Pandemin kastade om våra sätt att leva. Många fick möjlighet att arbeta hemifrån, vi var alla tvungna att undvika folksamlingar och pandemin blev en utmaning för många kaféer och verksamheter som är beroende av tillfälliga besökare. Den tredje platsens funktion blev synliggjord.

Ensamheten kostar livslängd
Ljungberg har på ett tilltalande sätt vävt samman en lättläst och intresseväckande text med ett stort antal forskningsreferenser vilket naturligtvis underlättar för den som vill gräva djupare i olika delfrågor. Tematiskt återkommer han ofta till stadens puls och hur staden kan planeras. 15-minuters-staden, att kunna nå många viktiga funktioner till fots eller till cykel, den täta stadens fördelar lyfts fram. Den tredje platsen kan bidra till att bryta destruktiv ensamhet. Bland annat nämns forskning som tyder på att ofrivillig ensamhet kan förkorta livet lika mycket som att röka 15 cigaretter om dagen. Fördelarna handlar bland annat om de svaga band, som vi behöver, weak ties, där det kan räcka att säga hej till någon och att möjliggöra det oplanerade, det oväntade.

Börja med människorna
Ur ett stadsplaneringsperspektiv är Ljungberg tydlig. ”Börja med människorna” är hans starka budskap. Tredje-platser fungerar bäst när de fyller ett behov och människor spontant dras till dem. Tredje-platser bygger trygghet och tillit i samhället och gör att människor känner igen sig och blir mer jämlika. Pubarna i England uppstod just som en reaktion på de klubbar för överklassen, som krävde medlemskap och att vara en del av ett sammanhang. En pub var från början ett public space, där alla var välkomna. Och eftersom många bodde trångt och barnen behövde sova….

Identitet och sund samhällsutveckling
Bland det värdefulla jag tar med mig från läsningen är hur en tredje plats kan utvecklas från att vara en plats att gå till, till att vara en plats man tillhör. Det handlar om identitet, hemkänsla utanför hemmet och att känna sig delaktig på ett jämlikt sätt. I dessa tider av vi-och-dom-tänkande, konflikter och politiskt definierat utanförskap blir detta allt viktigare, känner jag. Ljungberg vinklar inte sin text politiskt, men det finns självklart en möjlighet att fånga upp flera av Ljungbergs idéer när det gäller en sund samhällsutveckling.

Kaffepannan, kok-kaffet och andra detaljer
Ett helt kapitel ägnas åt kaffet, eftersom tredje-platser ofta kombineras med att vi umgås över en kopp kaffe. Begrepp som kafferep och kaffetår liksom hur olika kedjor utvecklats kring kaffet gås igenom utförligt. Möjligen saknar jag en markering av hur stark ställning kok-kaffet hade under lång tid, hur kaffepannan var en självklar detalj, inte bara hos påskkäringar som flög till Blåkulla, men även sotbrända hängande över lägereldarna där arbetarna pustade ut efter en dag vid kolarmilorna. Även den norrländska seden att ha salt i kaffet kunde ha nämnts. Och hur Melitta blev ett begrepp och banade väg för bryggningen och så småningom halv- och helautomatiska maskiner, där myntinkast var ganska vanligt på arbetsplatserna innan det blev mer eller mindre norm att arbetsgivaren bjuder på kaffe. Inte heller kaffesumpen nämns, sumpen som ju faktiskt är användbar ur ett kretsloppsperspektiv för att göra kompostjord. Men det är detaljer, som inte förtar bokens värde.

Rollfördelning
Det man skulle önska i uppföljande bok om tredje platsen är att några aspekter kom med lite tydligare och kanske även ett fördjupat resonemang kring rollfördelning, vinst, ägande och driftsvillkor för tredje-platser, så att det blir tydligt hur förutsättningarna ser ut.

En cirkulär ekonomi måste bygga på tillit
Ett kapitel skulle t ex kunna handla om tredje platsen i relation till köpcentra. Många städer i Sverige har satsat på externa köpcentra för att locka butikskedjor och skapa förutsättningar för ökad konsumtion. Men i takt med att vi behöver ställa om vår konsumtion till mer av nyttjande så kommer också det mänskliga mötet bli viktigt. Vi behöver lära känna den person som vi ber ta hand om vår produkt för att reparera eller förlänga livslängden på den. Vi behöver mötesplatser för att bygga förtroende och tillit. ”Känner du NN?” ”Brukar han göra ett bra jobb?” Osv, dvs det finns all anledning att ha tredje-platser i anslutning till inlämningsställen och butiker där kunskap och hantering, reservdelar och erfarenhet är viktiga delar. Och kanske är det de gamla stadskärnorna som är bäst lämpade för mixen av inlämning, förståelse, förtroende och kunskap.

En eller två i hushållet
Ett annat kapitel i den uppföljande boken skulle kunna handla om skillnaden för parlevande personer och ensamstående. Det kan vara en stor skillnad på hur man söker gemenskap om man är lever i en relation eller lever ensam, inte minst socialt, men även ekonomiskt. Det som inte heller kommer fram i boken är hur olika funktionshinder behöver uppmärksammas och att färdtjänst och liknande kan behöva involveras i de lösningarna.

Seniorer
En annan kategori som bara nämns lite i förbigående är seniorer. Många lever längre idag och har många aktiva år efter pensionering. Det är ingen enhetlig grupp, men gemensamt för dem är att de ”plötsligt” har mycket tid och också har en möjlighet att bidra till samhället med olika insatser, mot betalning eller som volontärer. Att ta tillvara seniorers kunskaper, intressen och färdigheter är en del av den samhällsutveckling som vi behöver se. Och just i gränslandet mellan det kommersiella och det frivilliga kan många av seniorerna hitta en ny roll.

Kort- eller långsiktigt perspektiv?
Ett annat kapitel skulle kunna förtydliga målbilderna just när det gäller ekonomin. Det nämns i boken att vissa företag gärna ser en snabb genomströmning av kunder, medan andra förstår värdet av att kunderna sitter kvar, trivs och återkommer. Målkonflikten är på ett plan överordnad mellan verksamhetens (kortsiktiga) vinstkrav och samhällets behov av långsiktighet och förtroendebyggande institutioner. Biblioteken nämns flera gånger, men vi behöver kanske utveckla nya och andra tredje-platser, där det fungerar att besökare spenderar tid utan att konsumera. Det handlar om mixen av synlighet och osynlighet på individnivå. Var och en ska kunna välja hur involverad man ska vara i de skeenden som pågår.

Landsbygden
Bensinstationer nämns flera gånger som en tredje plats på landsbygden, där korta spontana möten kan uppstå. Jag undrar om det stämmer. Möjligen kan vissa män känna det naturligt att hänga en stund på macken, kanske för att diskutera detaljer kring motorer, tänkbara inköp osv. Men var träffas landsbygdens kvinnor? Jag undrar om det är på macken, sannolikt har de andra mötesplatser och vilka är de? Det kunde vara viktigt att förstå för att underlätta livet på landet. I synnerhet som befolkningen åldras, många kvinnor lever längre än män och många kommuner sliter med frågan hur de ska locka ny befolkning för att upprätthålla samhällsservice, få skolor och omsorg att fungera osv. Möjligen är det gemensamägda lokaler som är en lösning, där de boende själva går ihop och äger och driftar lokaler/tredje-platser för att de ska fungera och kanske i informella eller formella samverkansformer med det lokala näringslivet.

Samhällsutveckling
På ett plan handlar Christer Ljungbergs bok om samhällsutveckling. Hur vi kan forma ett tillitsskapande och jämlikt samhälle, där alla känner sig delaktiga. På det sättet är hans bok ett mycket bra komplement eftersom livet inte enbart handlar om stuprörslösningar kring arbetstid, boendeytor eller skatter. Det gäller att planera för det oplanerade, det spontana och det överraskande. Och börja med människors olika behov. Det är också så som nya innovationer kan ta plats. Jag ser fram emot uppföljaren.

Länktips till förlaget: https://whipmedia.se/den-viktiga-tredje-platsen/

Historien om Hövding kanske får ett lyckligt slut

Posted on 6 juli, 2026 by Christer Owe

Kommer ni ihåg Hövding? Den moderna och nytänkande cykelhjälmen som lanserades i Sverige för 15 år sedan? Historien om Hövding, tekniken, regelverken, myndigheternas agerande och hur ekonomiska intressen också spelar roll är faktiskt intressant. Jag blev påmind om Hövding när jag läste en blogg-post av en av styrelseledamöterna, Christer Ljungberg, som pekade på hur teknik aldrig kan bli hundraprocentigt säker. (Se länktips nedan).

Är en procent felfunktion för mycket?
När Hövding togs fram erbjöd den en cykelhjälm som attraherade personer som annars sannolikt hade avstått från att använda en traditionell cykelhjälm. Ett par tusen svenska cyklister skadas varje år i trafiken och ungefär en procent av dessa omkommer. Hövding-konceptet erbjöd en lösning som var tekniskt avancerad med sensorer och snabb airbag-funktion och kan, som Christer Ljungberg visar i sin text om den självupplevda kollisionen, vara klart bättre än en traditionell cykelhjälm. Ändå bestämde Konsumentverket 2023 att den modell som då såldes på marknaden skulle återkallas. Det hade förekommit reklamationer och det fanns återförsäljare som inte ville hantera kundklagomålen. Under 2022 rapporterades 3 000 olyckor in till Hövding där cyklisten burit en av deras hjälmar. Företaget kommenterade detta med att i 32 fall har hjälmen inte löst ut, och i inget av dessa fall har bäraren skadats allvarligt.

Ett märkligt besked i november 2023
Innebär en procent felfunktion att produkten har säkerhetsbrister? Konsumentverket anser det och rekommenderade i ett meddelande i november 2023 att de som äger en Hövding-hjälm avvaktar. (Se länktips nedan). Att be kunder att ”avvakta” är ett märkligt besked. Man hävdar samtidigt att det tillfälliga försäljningsstoppet bara gäller tillverkaren, inte de återförsäljare som har Hövding-hjälmar i lager. Ett mycket märkligt besked. Konsumentverket påpekar samtidigt att det är tillverkaren som har ansvar för att se till att de produkter som säljs är säkra.

Hur säker måste en produkt vara?
Med samma typ av resonemang skulle Konsumentverket kunna förbjuda säkerhetsbälten i alla personbilar eftersom de inte ger ett fullständigt skydd vid olyckor. Det finns ju inte hundraprocentigt säkra tekniska lösningar som kan skydda i alla möjliga situationer. Myndighetens agerande tycks bottna i att verkligheten är svart-vit och att en produkt i alla lägen måste kunna anses säker för att få säljas. Följdriktigt borde ju då alla traditionella cykelhjälmar också förbjudas, eftersom de inte erbjuder ett fullständigt skydd.

Kanske var konkursen för det svenska bolaget nödvändig
Bilden är naturligtvis mer komplex än vad som framkommit. Det har funnits problem med batterier som laddats ur och olika mjukvaror som kanske inte varit perfekta. Alla vet ju att det finns buggar i mjukvaror. När Hövding började säljas i stora volymer kom också affärsmässiga krav in i processen och i valet mellan att ta kostnaden för återkallande av delvis icke-fungerande hjälmar och att chansa med att släppa ut produkter med kända nackdelar blev sannolikt hänsyn till aktiekurser och externa ägare avgörande. Jag vet inte, men det är ju ganska ofta så att mänskliga hänsyn ofta får stå tillbaka för ekonomiska realiteter. Gruvdrift i olika delar världen kan ses som ett exempel. På ett överordnat plan kanske fler liv nu kan räddas.

Nu kommer Hövding 4
Österrikiska iSi, som jobbar med krock-kuddar har köpt patenten och planerar en lansering av en kraftigt förbättrad produkt under 2026, där man bytt ut sensorer och andra delar. Man ser också marknaden för ryttare och motorcyklister som intressant. Rent tekniskt är det rimligt eftersom utvecklingen av Hövding startade 2005, dvs innan det fanns smart-phones och liknande teknik. Det har hänt en hel del på tjugo år och det vore ju bra om fler liv kan räddas och skador kan förhindras. (Se länktips om nya Hövding 4).

Länktips: Christer Ljungbergs bloggtext: https://www.trinext.se/konsumentverket-ar-ute-och-cyklar-eller-har-aldrig-varit/

Länktips: Konsumentverket i november 2023: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/bitradande-konsumentombudsmannen-det-finns-indikationer-pa-att-hjalmen-kan-vara-farlig

Länktips: Österrikiska iSi beskriver Hövding 4: här

Christer Ljungbergs artikel i DI: https://www.di.se/nyheter/ta-tillbaka-hovding-det-handlar-om-liv/

… att verka för ett hållbart samhälle

Samband mellan idéer, affärer och samhälle. Av Christer Owe, Göteborg.

Category Archives: Lösningar