Cirkulär ekonomi: Göteborg tar täten i delningsekonomin

Göteborg har ett utmärkt läge att gå före i utvecklingen av den nya ekonomin. Det står klart efter en heldagskonferens med projektet Sharing Cities, där Göteborgs framgångar stod i centrum. Under tre år har en särskild grupp arbetat med form och innehåll, stöd och utveckling, för att främja delningsekonomin i dess olika former. Lovande, är det minsta man kan säga.

Delningsekonomi – en precisering
Delningsekonomin är i min värld en del av eller en variant på cirkulär ekonomi. Utgångspunkten i delningsekonomin är egentligen att skapa fler funktioner som påminner om våra bibliotek. Livsstilsfrågor och ett hållbart nyttjande med en demokratisk tillgång till olika resurser står i centrum. Alla, oavsett var man bor, vilken utbildning eller ekonomi man har, ska kunna få tillgång till en viss resurs. Själva beskriver Sharing Cities sin roll så här: ”Infrastruktur och kultur i staden där aktörer och invånare kan dela på resurser som varor, ytor, information och kunskap”.

Biblioteksfunktion för mycket mer
Som nämndes under konferensen tänker vi inte på bibliotek som en typisk delandeekonomi, och på liknande sätt kan det organiseras fritidsbanker, leksaksbibliotek, maker-spaces, co-working-spaces och mycket annat. Det som möjligen behöver bli tydligare är att delningsekonomin har en mängd olika finansieringsmodeller. Och just synen på hur kostnader ska täckas är något som jag ska återkomma till i det nedanstående. Men först några guldkorn ur konferensen den 6 maj.

Testbädd, innovationsprocess och kunskapsgenerering
Begreppet testbädd knyter an till en beprövad utvecklingsidé inom akademi och näringsliv. Sharing Cities testbädd handlar om att forma ”en fysisk eller virtuell miljö som driver innovation genom att testa, utveckla nya produkter, tjänster, processer”. Och som det sades i slutdiskussionen – det handlar till stor del om förståelse, kunskapsutveckling, samverkan och andra mjuka parametrar och det är något som traditionella industriella testbäddar kanske inte fokuserar på. Innovationsprocessen har fem naturliga steg: förstå behov, utveckla idéer, testa, utvärdera, skala upp. Och kunskapsgenereringen handlar om vilken roll staden ska ha i detta, vilken samhällsnytta som kan genereras, hur användarperspektivet tas till vara, hur affärsmodellerna ser ut och hur digitaliseringen kan främja utvecklingen.

Smarta Kartan och Bottom-Up
Ett av framgångskoncepten är etableringen av Smarta Kartan, som på ett enkelt sätt lotsar intresserade till fysiska verksamheter med delandeekonomi. Initiativet, liksom de flesta andra som finns i Göteborg, har vuxit fram ur ett lokalt engagemang. Bottom-up-tänket präglar överhuvudtaget huvuddelen av de verksamheter som kommit igång. Och detta måste tas till vara, något som också nämndes av de forskare som på olika sätt varit inblandade i testbädden.

Webpack 4.x (npm), ASP.NET Core 3.x, C# ……
Spännvidden i presentationerna kan också illustreras av den snabba och faktaspäckade del som handlade om den öppna källkod som smarta kartan bygger på. För programmerare och IT-specialister var det naturligtvis supertydligt, för oss andra lite mer grekiska. (Länk till cirkularakartan.ri.se längst ner på denna sida).

Ett myller av konkreta lösningar och akademisk klarsyn
Förinspelade presentationsinslag och intervjuer tydliggjorde några av de delandeexempel Sharing Cities ville lyfta fram. Det var odlingsplattformar med nytt värdeskapande, grönyteetablering på övergivna platser, affärsmodeller för att skapa trygga platser (win-win) och biologisk mångfald. Det var leksaksbibliotek, container kitchen-lösningar och andra pop-up-idéer. Det var Akademiska Hus som insett att det behövs co-workingspace och maker-space för att möta behoven av pop-up-kontor och verkstadsresurser för prototyptillverkning. Och mitt i allt en klarsyn som känns löftesrik: ”Den mest hållbara byggnaden är den som inte byggs”, som processledaren på Akademiska Hus uttryckte det. ”Vi måste lära oss att utnyttja befintliga ytor bättre”. Men också en passning till juridiken och till ekonomerna om att ett av de stora bekymren för Akademiska Hus var att reda ut när de skulle debitera moms och inte. Regelverk och förutsättningar för den nya ekonomin behöver en genomlysning på ett helt annat sätt än vad t.ex. Delegationen för Cirkulär Ekonomi ännu så länge insett.

Drop-in-verksamheter passar inte in i studieförbundens bidragssystem
Studiefrämjandet har varit involverad i flera av de projekt som vuxit fram. I sin presentation kring bl.a. Folkspace (ett slags allaktivitetshus 3.0, för oss som varit med ett tag) lyfte de svårigheten med statsbidrag som inte fungerar för drop-in-verksamheter, svårigheter med olika tidsskalor och framförhållning samt hur projekten ska hitta långsiktiga finansieringslösningar. Sharing Cities har visat vad som kan växa fram och hur efterfrågan ser ut. Nu behöver ramverk, regler, villkor och stödfunktioner komma på plats.

Hur ser starten ut?
En imponerande rad av forskare och experter har på olika sätt följt projektet och bidragit med viktiga iakttagelser och systemförståelse. Jag nämner i denna text ett urval av de forskare som medverkade. Jon Williamsson från Handelshögskolan beskrev etableringen av en verksamhet i tre steg från definition och konceptualisering, via resurssökningsfasen till etableringsfasen då idéerna ska förverkligas. Det jag möjligen saknade i den beskrivningen var vägvalet för varje verksamhet om man siktar på att i huvudsak fungera på ideell eller på mer kommersiell bas. Detta eftersom varje verksamhet förr eller senare måste hitta både målgrupp och bärare av idén, måste hålla koll på sina omkostnader och för att det skiljer sig hur en verksamhet förankras hos berörda personer.

Bottom-up som motvikt
Jon Williamsson poängterade en annan viktig sak, som måste nämnas. Delningsekonomin är med sitt tydliga bottom-up-perspektiv en tydlig motpol till det som initieras med ett top-down perspektiv av nationella aktörer, av globala intressen etc. Det är viktigt för den fortsatta diskussionen att differentiera delningsekonomi sprungen ur AirB´nB eller Über från lokala gräsrotsinitiativ. Allt är inte samma sak även om de kan sorteras in under ”delning”.

(Ur Tove Lunds presentation, Sharing Cities 6 maj)

Påtaglig samhällsnytta
Efter pausen inledde Tove Lund från Göteborgs Stad med en bra genomgång av vad projektet landat i. Särskilt en bild av kombinationen av samhällsnytta och egennytta gillade jag. Och hur delningsekonomin kan skalas upp ur detta perspektiv. (Möjligen bör nyttan för verksamheten och för nyttjaren skiljas ut, liksom framtidsnytta t.ex. ur klimatsynpunkt från den mer sysselsättnings- och skatterelaterade samhällsnyttan). En viktig slutsats är att delningsekonomin styr och påverkar andra relationer i samhället. Forskaren Stefan Molnar tog fasta på samhällsnyttan i sin presentation och betonade värdet med att verksamheter etableras där traditionella kommersiella aktörer har svårare att få lönsamhet. Han nämnde även fördelarna med arbetsträning, kompetensutveckling, lärande i det praktiska och kunde ha nämnt språkträning. Stefan Molnar hade också flera intressanta siffror kring i vilken utsträckning t.ex. Fritidsbanker minskar CO-2 utsläppen (70%) och materialåtgången (80%).

Ramverk för att förstå helheten
Forskaren Yuliya Voytenko Palgan bidrog med en systemanalys, som kräver lite större utrymme. I korthet handlar hennes slutsatser om att av alla de funktioner och roller som hon ser städer har i framväxten av delningsekonomi har Göteborg lyckats täcka in flest i jämförelse med andra städer som Berlin, London, Toronto, San Fransisco, Amsterdam, Malmö och Shanghai. Hennes systematiska kartläggning av ramverken för kommunal styrning av delningsekonomin är värd en egen genomgång.


(Ur Yuliya Voytenko Palgans presentation Sharing Cities 6 maj)

De fem mekanismer hon nämner är reglering, tillhandahållande, möjliggörande, verksamhetsstyrning och samarbete. Jag får som sagt återkomma till detta i ett annat sammanhang.

Läroprocess för kommunen
Så följde forskaren Anders Sandoffs presentation, på sedvanligt knivskarpt manér. Han och kollegan Jessica Algehed ser testbädden som ett verktyg för att styra hållbar utveckling i samverkan. Det är en ny styrlogik med frivilliga ombud, delvis har arbetssättet funnits, men inte så etablerat. Utgångspunkten är lokala kluster av aktörer och där kommunen har att ta till vara långsiktiga intressen, men också värna de svaga och latenta. Arbetet frigör urbana allmänningar. Projektet har flyttat fram positionerna för staden och etablerat samarbetsformer, ökat kunskapen och bidragit i viss mån till en normförskjutning i samhället. Han ser också framåt att delningsekonomin är ett oklart begrepp, att testbädden är en icke-etablerad organisationsform, att nätverkande och samtal kanske är det allra viktigaste i den fas kommunen befinner sig och att processledning är en funktion som kan behöva förstärkas i kommunen. Min reflexion är att det kan finnas anledning att organisatoriskt ännu tydligare skilja på linjeverksamhet enligt budget och utvecklingsarbete, som kanske ska bedrivas i samverkansplattformar med kommunalt delansvar istället.

Några slutsatser
Emma Öhrwall, med bakgrund i delningsekonomin, summerade en del av projektet med att det finns ett betydande intresse hos allmänheten för delningsekonomin och att svårigheterna kan handla om att hitta långsiktiga finansieringsmodeller och att verksamheterna inte passar in under kultur och idrott. Att delning är bra för miljön, bra för plånboken och att tillgängligheten är hög är sådant som allmänheten uppskattar.

Positiva politiker
Avslutningsvis medverkade två kommunalråd från (S) resp (C) och de var till största delen mycket positiva till det de tagit del av under dagen. Emmyly Bönfors från (C) uppskattade t.e.x att delningsekonomin hjälper kommunen att motverka de interna stuprören och att samverka bättre. Blerta Hoti (S) tyckte att detta visar att vi kan sänka trösklarna och göra mer. Både ville gärna ha feedback från medborgarna.

Ekonomi – det måste handla mer om ekonomi!
Ett par korta kommentarer till ovanstående. Presentationen tydliggör hur viktigt det är att vi arbetar med definitionsfrågan. Vad är vad? Hur ska olika aktörer förhålla sig till cirkulär ekonomi, delningsekonomi etc? En annan reflexion är att det återigen inte handlar om ekonomi. Precis som jag noterat i flera av mina bloggtexter om cirkulär ekonomi handlar delningsekonomin inte om ekonomi. Det blir tyvärr det missvisande när detta mönster upprepas. Värdet med både cirkulär ekonomi och delningsekonomi behöver synliggöras och transformeras in i system som passar in i dagens mainstream-värld. Vilka ”banker”, vilka ”konton” och vilka ”investerare” står på rad för att ta sig an den nya ekonomin? Förstår alla aktörer skillnaderna mellan den linjära och den cirkulära ekonomin eller vad värdet med delningsekonomin i sina olika varianter är, och för vem? Vilka konton och vilka transformerbara bokföringsvärden berörs av och i den nya ekonomin? Hur ska tillit värderas? Lojalitet? Engagemang? Vi behöver arbeta mycket mer med detta. Annars kvarstår bilden av sidonisch, som kan subventioneras med lite lägre moms (så som Delegationen föreslår). Istället för att vara de fundament som den nya ekonomin kan bygga på och där värdeskapandet blir mer rättvist och hållbart genererat, förvaltat och utvecklat.

Länktips: https://www.sharingcities.se/

https://cirkularakartan.ri.se


Exemplet Åland inspirerar

Den ideella föreningen Ingenjörer för Miljön (IfM) ordnar årligen tjugotalet seminarier, i Corona-tider som webbinarier, om hållbarhetslösningar och goda exempel, som kan vägleda och inspirera. Den 7 april var det dags för Micke Larsson, verksam som utvecklings- och hållbarhetsstrateg vid Ålands landskapsregering, att presentera hur Åland arbetar med och för hållbar utveckling. (Länkar se nedan).
Öarna i världen är för övrigt särskilt intressanta, eftersom deras fysiska förutsättningar tydliggör och begränsar vad som kan göras, oavsett om det handlar om resurser, kretslopp, kompetenser eller välstånd. På så sätt blir öarna tacksamma förebilder för andra att studera och ta efter.

30 år med hållbarhet
Hur vi ser till att utvecklingen i samhället blir hållbar har diskuterats på allvar sedan trettio år. På FN-nivå fick Agenda 21 ett genomslag i samband med konferensen i Rio 1992. I september 2015 antog FN Agenda 2030 med ett tydligare fokus på helheten. Många olika tankemodeller och verktyg har lanserats genom åren. I Sverige fick Det Naturliga Steget (DNS) tidigt ett bra genomslag för sitt synsätt som bottnade i naturvetenskap och forskning. Ett antal ”för miljön”-föreningar drogs igång i Sverige med inspiration från Karl Henrik Robèrt och DNS, däribland ingenjörer, artister och läkare. Det verktyg DNS vidareutvecklat kallas idag FSSD, ett ramverk för hållbar utveckling, som ger tydlig vägledning kring vilka gränser som gäller för samhällsutvecklingen. (Länk se nedan).

Start 2014 och utgångspunkt i FSSD
På Åland gäller speciella villkor. Man är en autonom del av Finland med ett eget självstyrande parlament, 16 kommuner, egen flagga och en befolkning på drygt 30000 personer, som till största delen talar svenska. År 2014 påbörjades ett arbete för att säkra en hållbar utveckling på Åland. Man tog avstamp i FSSD och de metoder ramverket erbjuder. Micke Larsson beskrev på webbinariet vad deras process lett fram till. För medlemmar i IfM finns webbinariet inspelat och åtkomligt på hemsidan.
Här vill jag i korthet nämna några av de faktorer och omständigheter som jag fångade upp under webbinariet och som behöver spridas.

Ur Micke Larssons presentation den 7 april 2021

Elva nyckelfaktorer
1. Alla fick vara med. Det var inte en process för ”de redan frälsta” utan alla som ville fick delta. På så sätt skapades en större legitimitet, är min bedömning.
2. Fokus hamnade på sju mycket konkreta och verklighetsnära delfrågor som ålänningarna kunde relatera till, där välmående, växande människor respektive vattenfrågan var särskilt viktiga för många ålänningar.
3. Samtal, dialoger och workshops organiserades på ett sätt så att ålänningarna blev verkligt lyssnade till.
4. Processen blev inledningsvis präglad av ett tydligt bottom-up-perspektiv. Det var inte makthavarna som formulerade visioner och prioriteringar, det var de boende själva.
5. Resultatet bekräftades i nästa steg av myndigheterna. Detta enkla förfarande legitimerade processen och ledde till ett slags samhällskontrakt, där ålänningarnas vilja bekräftades av makthavarna och inte tvärtom.
6. Delaktighet präglade processen, liksom känslan av att det som kom upp också togs på allvar.
7. Man ansträngde sig att hitta samsyn, vilket nu lett till att 80 procent av befolkningen står bakom det som arbetet ledde fram till.
8. Det fanns hos många en insikt om att förändring är svårt att både initiera och att acceptera. Både det offentliga och näringslivet ogillar förändring.
9. De 20 största företagen på Åland har gått samman och stöttar processen.
10. Micke Larsson beskriver processen som en ”framåtrörelse”, dvs att det finns en allmän uppfattning hos ålänningarna att de är inne i en process som ska leda till ett bättre Åland.
11. Den devis man så småningom enades om blev
”Alla kan blomstra i ett bärkraftigt samhälle på fredens öar.”
Det ligger många timmars arbete bakom denna enkla fras, men den ställer ålänningarna nästan mangrant upp på.

Dags för en handbok 
Min slutsats blir att Micke Larsson borde skriva en ”Handbok för ett hållbart samhälle”, där ovanstående punkter är självklara och viktiga beståndsdelar. Med Ålands sjuåriga försprång har vi andra ett facit att luta oss emot. Det är bara att önska Åland och ålänningarna lycka till. Och att andra är modiga nog att följa Ålands exempel.

Inte bara inte
En liten kommentar behöver också få plats. Verktyg som FSSD beskriver rätt väl vad vi INTE ska göra, hur gränserna ser ut för det vi kan göra. Men ska något utvecklas behöver vi i ännu högre grad arbeta med vad vi verkligen VILL göra för att skapa det goda livet framåt. Det känns som att Micke och hans gäng har kommit en bit på den vägen.

Länktips:
Ingenjörer för Miljön hemsida
Ingenjörer för Miljön Medlemssida medlemssida
Visionen för Åland på https://www.barkraft.ax/
Läs mer om FSSD här

Cirkulär ekonomi: Ny logik och nya jobb

Nu finns ett förslag om att införa pant på elektronikprodukter. (Länk till utredningen längst ner). Tanken kan kännas rimlig. Vi behöver få tillbaka produkter, komponenter och material som kan återanvändas i olika form. Om målet är en helcirkulär ekonomi, där avfall i princip har eliminerats, behöver vi tänka hela vägen.

Ansvarsfrågan först
Viktigast är att vi steg för steg flyttar ansvaret för produkter till tillverkaren. det är tillverkaren som vet vad som ingår i produkten, hur den har tagits fram och vilka delar som har ett fortsatt stort värde. Det är ett generellt feltänk att det är en oinsatt konsument som ska avgöra hur produkten bäst får ett fortsatt liv.

”Spotify för allt” är en bra metafor för det nya
När tillverkaren är ansvarig för de produkter som sätts på marknaden kommer det bli ekonomiskt fördelaktigt att säkra en lång livs livslängd, en utbytbarhet, fjärrstyrd diagnos och statusövervakning. Genom att ta betalt för driftstimmar och eller kalendertid, blir det fördelaktigt för tillverkare att nå nöjda kunder, där det sällan uppstår problem och där kunden känner stor tillit till kvalitet och support baserat på vilket slags avtal som ingåtts.

Vad är värde, och vems värde talar vi om?
Vägen till ett helcirkulärt system går via ett antal dellösningar. Först och främst handlar det som sagt om ägandet, som måste kvarstå hos tillverkaren för att ekonomin ska baseras på nyttjande, funktionalitet och kvalitet snarare än volym och pris. För det andra behöver de cirkulära looparna kring produkter kopplas till en kedja av olika värderingar, där produktens möjliga värde optimalt tas till vara. Innan material blir råvara är det rimligt att komponenter och delprodukter används som reservdelar. Och innan dess är det rimligt att produkten i sin helhet bedöms ur ett ”second-life”-perspektiv. Ett fordonsbatteri kan användas för långtidslagring av el, där prestanda inte är lika viktiga som vid originalanvändandet, för att ta ett exempel.

Vi måste inse vilka luckor som finns i systemet
Detta kan låta logiskt, men strider mot den logik som gällt för företagens beslutsprocesser under den linjära ekonomins tidevarv. Istället för suboptimering enbart utifrån företagsekonomiska hänsyn (= maximal vinst för företaget), måste den cirkulära ekonomin väga samman nyttan för både samhället, framtiden, företaget och den berörda individen. Detta blir svårt, eftersom så mycket i dagens ekonomi är inriktat på maximal företagsnytta.
Diskussionen måste föras på flera plan hur vi ska åstadkomma en ny ekonomisk logik, där resurser ersätter avfallsbegreppet och där kostnader måste fördelas på ett annat sätt än idag, inte minst när det gäller det arbete som idag inte ersätts alls: Att ta hand om, värdera, reparera, iordningställa, fräscha upp och återsälja produkter, inklusive alla de mellansteg och transporter, förvaringsbehov och handhavande som uppstår i denna kedja.

Nya företag, nya jobb, nytt sätt att se på kostnader
Pant kan vara en dellösning för att synliggöra ett restvärde hos en produkt, men det är lite grand som att hävda att en klocka med tim- och minutvisare räcker, när det faktiskt också handlar om att tiden klockan visar ska stämma. Det gäller att tänka hela vägen och inse att det kommer att finnas helt nya jobb och nya verksamheter som fyller luckorna mellan de olika stegen. Och att vi måste börja se på ekonomins intäkts- och kostnadssidor på ett nytt, transparent sätt. Det gamla sätter duger inte.

Länktips: Utredningen om pantsystem på framför allt mobiltelefoner, som enligt utredarens sammanfattning på sidan 283 hänger samman med en mängd svårigheter och först borde stämmas av med EU, läs här:
http://www.sou.gov.se/wp-content/uploads/2021/04/SOU-2021_26_webb_vers3.pdf

Cirkulär ekonomi: Detta vill man i Finland

Cirkulär ekonomi har en viktig delfunktion i samhällets transformation till hållbarhet, minskad klimatpåverkan och en mer rättvis fördelning av välfärden. Nyligen har jag skrivit om bl.a. den svenska strategin och handlingsplanen. (Länkar längst ner). Finland ligger lite före Sverige på flera sätt och det märks i det programdokument som nyligen presenterades. I Finland har man tydligare valt att lyfta andra aspekter av cirkulär ekonomi och att betona behovet av utbildning och livslångt lärande. Här några iakttagelser.

Ansats till något mer genomgripande
I jämförelse med den svenska handlingsplanen har det finländska programmet ett bredare anslag och nämner relativt lite om materialflödesdelen, som dominerar i den svenska planen. I Finland ser man på Cirkulär ekonomi (CE) på ett lite mer genomgripande sätt. På sidan 19 beskrivs vad CE kan innebära för samhällsekonomin:
”Cirkulär ekonomi förnyar traditionella branscher och skapar ny affärsverksamhet vid sidan av våra nuvarande ekonomiska fundament när det gäller till exempel trafik som en tjänst eller återanvändning av material. Cirkulär ekonomi bör ses både som ett eget affärsområde och som en sektors-övergripande möjlighet att förbättra konkurrenskraften och produktiviteten. På detta sätt kan cirkulär ekonomi utnyttjas som en ny grund för vår ekonomi, stärka de nuvarande fundamenten för vår ekonomi och vid sidan av dem även skapa ny affärsverksamhet.”
En förklaring till att fler aspekter av CE finns med i Finland kan vara att det deltog över 30 experter och nyckelpersoner i projekt- och arbetsgrupper, där flera olika institutioner, myndigheter och organ var representerade.

En ny ekonomi i ett nytt system eller inom ramen för den gamla?
På sidan 22 nämns två olika synsätt som kom till uttryck i arbetet, och som uppenbarligen finns kvar i slutdokumentet eftersom det till stor del är en politisk fråga vilket synsätt som ska ha företräde. Å ena sidan ser man CE som en slags metodutveckling inom ramen för dagens system. Å andra sidan finns synsättet att CE i realiteten radikalt ändrar hur vi ser på tillväxt, välfärd och sociala indikatorer kopplade till ekonomi. Programmet tar inte ställning i detta vägval, men slutintrycket är ändå att marknadsekonomin i princip är tänkt att fortsätta som vanligt. Annars hade något avsnitt handlat om kopplingen mellan ägande, ansvar och vinstdelning som en konsekvens av en transparent och samarbetsinriktad ekonomi. Dessa aspekter nämns inte.

Definition utan att gå hela vägen
På sidan 27 försöker man formulera en definition av CE, och lyckas egentligen bara delvis. Så här står det:
”Inom den cirkulära ekonomin utnyttjas materialen effektivt och hållbart och de hålls i omlopp länge och säkert. Delning, hyrning, reparation och återvinning av produkter är också vanligt. Tjänstefiering är en del av den cirkulära ekonomin. Cirkulär ekonomi är ett nytt ekonomiskt verksamhetssätt som producerar ekonomisk välfärd inom gränserna för jordens bärkraft. Inom cirkulär ekonomi utnyttjas digitaliseringen effektivt och förnyas samhällets strukturer och verksamhetsmodeller. Cirkulär ekonomi är ett sätt att minska användningen av naturresurser”.
Kanske blir det så här när författarna inte vågar släppa taget om den linjära ekonomins logik. Man går inte hela vägen och beskriver hur CE gör att konkurrens ersätts av samarbete, där transparens ersätter patent-tänkande eller det faktum att det i det gamla systemet är så att ekonomisk vinst till ägarna är en överordnad och självklar, men i praktiken ohållbar, princip. Man nämner heller inte behovet av avvägning mellan företagsnytta och samhällsnytta, som måste prägla den nya, hållbara, ekonomin.

Försiktig formulering om företagens affärsmodeller
På sidan 29 skriver man lite försiktigt:
”Ägarförhållandena för nyttigheter och råvaror, företagens sätt att skapa inkomster samt arbetsfördelningen mellan olika aktörer i värdekedjan (producent, distributör, säljare, användare osv.) kan alla förändras jämfört med den nuvarande linjära eller rätlinjiga produktionskedjan”.
Man hade kunnat skriva tydligare att ägandet av en produkt i stor utsträckning kan/bör/måste kvarstå hos tillverkaren. Men det skriver man inte. Man nämner dock att det har varit billigt för tillverkare att utan kostnad belasta miljön med utsläpp. Det har inte funnits en prislapp på miljön. Och ur det perspektivet behövs nya föregångare och nya företag. Men det står inte i klartext hur de gamla företagen ska tillåtas att finnas kvar, konkurreras ut eller förmås att byta affärsmodell.

Både hållbart och icke hållbart?
Här och där i programtexten flyter CE ihop med hållbarheten och det blir lite oklart om CE är en del av hållbar utveckling eller omvänt, liksom om den linjära ekonomin ska finnas kvar vid sidan av den cirkulära och i så fall under vilka premisser. I så fall utgår man ifrån att både hållbar och icke hållbar ekonomi och samhällsutveckling ska samexistera. Man ägnar i alla fall ett par sidor åt att relatera programmet till Agenda 2030, något som naturligtvis är bra. På sidan 39-40 pekar man på lagstiftningsproblem, där den traditionella produktionen styrts upp till att t.ex. handla om säkra produkter, inte att säkra värdekedjor. Den gamla ekonomins avfall är ju den nya ekonomins resurs och det är det man försöker belysa i texten, och vad det har för konsekvenser på avfallslagstiftningen. Påfallande sällan nämns hur CE bidrar till långsammare produktionstakt och högre kvalitet, något som alla i praktiken vinner på. Man nämner inte alls behovet av en ny moms på EU-nivå, en moms som följer en produkt i de cirkulära faserna.

IT-utvecklingen ser man aningen ensidigt
Den del av programmet som handlar om IT-utvecklingen och data-hantering känns väldigt positivt inriktad. Man pekar inte på de problem som kan finnas när data blir åtkomliga på ett integritetskränkande sätt, eller hur ägandet av och tillgången till data kan påverka samhället. Istället talas det mycket om statens ansvar att bygga upp infrastruktur för de datamängder och de energikrävande datahallar som kan komma att behövas. Internet of Things nämns i ett annat avsnitt som en möjlighet. På sid 56 talas odelat positivt om datadelningens fördelar, men inte vilka risker det kan finnas inbyggt i denna utveckling. Immateriella tillgångars värde bortser man ifrån och tror att delning bara uppstår….

Några luckor i beskrivningen
På sid 62 kommer man in på tjänstefieringens fördelar och nämner några av de uppenbara, men man glömmer t.ex. faktiskt bort kvalitetshöjande faktorer som hur abonnemang av möbler kan innebära byte av möbelklädsel eller att halvårsvis byta tavlor på väggen… I avsnittet om skötsel skriver man att kostnaden kan bli lägre när produkter har hög kvalitet, men man nämner inte ansvarsfrågorna, vad som händer vid vanskötsel och liknande. Man nämner att banker kan ha svårt att rätt värdera affärsuppläggen, men man glömmer bort att nämna att stadiga, månatliga intäkter är väldigt intressanta faktorer för banker som vill kunna se långt in i framtiden för att göra rätt riskbedömning.

Mycket bra att man poängterar utbildningsbehovet starkt
Utbildningsbehovet är stort, slår man fast. På sid 66 står det:
”En akut utmaning inom den cirkulära ekonomin är bristen på experter. För att lösa den be­hövs en systemisk förändring i hela samhället. Å ena sidan behövs en förändring i hela ut­bildningssystemet och på arbetsplatserna och å andra sidan snabba specialåtgärder inom de branscher som är viktigast med tanke på den cirkulära ekonomin, såsom teknik, energi, kemiindustri och företagsekonomi.”
De missar i detta sammanhang att nämna behovet av utbildade inköpare, som är helt avgörande för att erbjudanden inom CE ska komma ifråga. Utan väl informerade och kunniga, kanske modiga, inköpare kommer inte mycket att hända i det offentliga, som alltid har en nyckelroll för nya företag som behöver hitta sin marknad. Men man skriver ambitiöst på sidan 67 att all personal inom näringslivet ska utbildas (!). När det gäller det obligatoriska utbildningssystemet inser man att någon annan utbildning kommer att behöva utgå. Det måste bli en omprioritering, eller mer sammanfattande utbildningar i något annat.

Något om intressekonflikter berörs
Något av de intressekonflikter som finns kommer upp till ytan på sidan 72, där man nämner att CE kan användas för att prioritera minskade CO2-utsläpp, för att reducera materialåtgången eller för att skapa nya jobb och att det offentliga behöver vara tydligt i relation till företagen vad man egentligen siktar på.

Bygg- och fastighetssektorn är stor i Finland
Bygg- och fastighetssektorn har mycket att vinna på att adaptera CE, säger rapporten. Sektorn står för 15 procent av den finländska BNP:n och produktiviteten har inte ökat i det finländska byggandet på 40 år. Bland åtgärderna nämns digitalisering, bättre upphandling, att utnyttja tomma lokaler och att stärka branschen med incitament. Som stor skogbruksnation har Finland naturliga förutsättningar att ta tillvara värdekedjorna på ett unikt sätt.

Sammanhang inom och utom landet
Det talas i programmet mycket om ”ekosystem” för CE, sammanhang där nya och gamla verksamheter kan ha nytta av varandra och stärka varandra. Industriell symbios nämns, liksom några spirande projekt i olika delar av Finland. Programmet ägnar också mycket text åt internationella kopplingar och värdet av att Finland går i täten för arbetet med CE.

Det gapar stora hål 
Ska programmet sammanfattas så är det betydligt mer genomarbetat än den svenska handlingsplanen. Men i det finländska programmet gapar också stora hål, som man troligen avsiktligt har låtit bli att beröra. Det handlar t.ex. om synen på ekonomiskt utfall. Vem ska tjäna på den nya ekonomin, vem ska förlora och hur ser motkrafterna ut? Vem är det som inte vill att cirkulär ekonomi utvecklas, alternativt vilka aktörer vill ha förtur när det gäller definitionen av vad som avses, hur avfallslagstiftningen ska ändras osv?

Ingen beskriver Cirkulär ekonomi som game changer
I Sverige har de stora aktörerna på returflöden av papper och plast ett stort inflytande. Nya affärsmodeller, konsekvenserna och förutsättningarna för dessa nämns mycket sparsamt i den svenska handlingsplanen, men får större utrymme i det finländska programmet. Inget av dokumenten når hela vägen och lyckas placera in cirkulär ekonomi som den game changer den har förutsättningar att bli.


Länktips:
113 sidor på svenska – Det finska programmet för cirkulär ekonomi från januari 2021 här

Ett par av mina tidigare bloggtexter finns bl.a.
här

och här

Cirkulär ekonomi: Inspirerande startups

Det rör på sig när det gäller cirkulär ekonomi. Start-ups hittar sin nisch och ser möjligheterna öppna upp sig där de kombinerar digitalisering, automation, nya gränssnitt och ett hållbart, cirkulärt affärstänk. Senast tog jag del av ideérna från två relativt nya svenska företag i ett seminarium ordnat av Innovatum. Företagen illustrerade hur allt det nya kan bli lönsamma affärsupplägg, samtidigt som de överger dagens ohållbara lösningar.

Beställaren bestämmer hos Skymaker
Det ena företaget, Skymaker i Linköping, visade hur det går att eliminera ställtider och ineffektiva produktionsled genom att låta beställaren själv designa delar av den produkt han/hon vill ha. Kunden skapar i det mest avancerade exemplet alla de dokument, ritningar och produktionsunderlag som behövs för att en fabrik ska börja producera. Gränssnittet mellan köpare och säljare, framför allt i reguljär B2B-verksamhet, flyttas på så sätt och köparen tar fram sin egna produktionsorder. I förlängningen kan detta arbetssätt leda till att risker, vinster, kostnader och intäkter delas på ett nytt sätt mellan samverkande företag. Transparens och tillit kan öka när beställaren själv skapar sin produktionsorder, väljer fabrik, leveranstid etc.

Stomme fr Skymakers hemsida

Full cirkularitet hos Woup
Det andra företaget, Woup med företagsadress i Fengersfors i Dalsland, utgår från restmaterial från träindustrin, initialt s.k. KL-trä eller korslimmat trä med hög hållfasthet. Det uppstår hela tiden sådant överskott, som annars i bästa fall gått till energiåtervinning genom förbränning. I Woups idé ingår full cirkularitet, dvs produkterna ska kunna up-cyclas igen när användandet inte längre är aktuellt. Man har primärt tagit fram en serie modulära sittmöbler, men testar sig fram även med t.ex. lekmöbeln ”Trasmattan” i Säffle. KL-trä tål troligen att bearbetas upprepade gånger och har egenskaper som gör att tillverkningen och återtillverkningen kan bli lönsam. Även i Woups fall finns planer på ett modernt kundgränssnitt, där köparen/nyttjaren själv kan påverka utförandet på sin digitala plattform. Spårbarheten kommer att säkras med hjälp av QR-kod eller något liknande, så att Woup eller Woups samarbetspartner vet var produkterna befinner sig. Detta är viktigare i nyttjandesituationer än i traditionell linjär försäljning, eftersom ansvaret för produkten i den cirkulära ekonomin finns kvar hos leverantören.

Detalj från en pall, från Woups hemsida

Nu behöver marknaden vakna
Det är spännande att se hur det nya växer fram i skogarna i Dalsland och i små startups långt från Wall Street och Bitcoin-hajpen. Det är spirande företag som kombinerar teknikkunnande, digitalisering, kommunikationsplattformar, innovativ mjukvara och ett helhetstänk kring cirkulära affärsmodeller. Man skulle önska att Cirkulära Göteborg och Kvarterets Konsumtion 2030 (som jag skrev om nyligen) kom i kontakt med dessa företag för att få en bild av t.ex. hur boendeföretag och kommuner kan främja utvecklingen genom att efterfråga denna typ av lösningar.

Global hushållning
Att den nya tekniken är gränslös illustreras av att ett av Skymakers referensföretag heter Shelfhelpnow.com och ligger i Alaska. Både Skymaker och Woup betonar att det är förspilld tid att ta fram mjukvara och appar som redan finns. Det gäller att fokusera på det nya, det som skapar nya mervärden, som möjliggör samverkan och som bidrar till smart resurshushållning. Hoppfullt är ordet.

Den som blir nyfiken kan kika vidare på dessa hemsidor:
www.skymaker.se

www.woup.se

Mer om Innovatum på www.innovatum.se

Koppla ihop processerna för Cirkulär Ekonomi!

Det händer saker hela tiden. Bara den här februariveckan är det en handfull möten och presentationer som har med cirkulär ekonomi att göra. Cirkulära Göteborg presenterade den 23 februari en förstudie som kretsade kring form och innehåll för cirkulär ekonomi med Göteborg som utgångspunkt och år 2030 i sikte. Man har undersökt hur Göteborg skulle kunna ta sig an frågan på ett genomarbetat sätt. Glasgow, Amsterdam och Umeå och flera andra städer nämndes i sammanhanget. Tyvärr kommer man inte riktigt i mål. Jag återkommer nedan till några brister, som jag tror är avgörande att komma till rätta med.

Klimat 2030 och Science Park Borås
Den 24 februari rapporterades projektet ”Kvarterets konsumtion 2030”, som administrerats inom ramen för Kraftsamlingen Klimat 2030 och av Science Park Borås. (Länk se nedan). Med konkreta exempel på hur den cirkulära ekonomin kan ta form presenterades fyra koncept kring cirkulär ekonomi som relativt lätt skulle kunna ta form. Med annorlunda format bl.a. i form av rollspel illustrerades konkret cirkulär ekonomi med fyra koncept av projektgruppen.

Systembild Kvarterets konsumtion 2030

(Tack till illustratören Susanne Flodin och Borås Science Park)

Tydliga skillnader
När Cirkulära Göteborg utgår från den nationella strategin för cirkulär ekonomi och från stadens rådighet över olika delområden, kännetecknas Kvarterets konsumtion 2030 av ett mer innovativt gräsrotstänkande. I Borås visualiseras den möjliga nya vardagen för boende, cirkulenter och medborgarnätverk, medan Göteborg på ett förståeligt sätt utgår från sitt centrala uppdrag. Det blir dock väldigt tydligt att båda processerna, både den i Borås och den i Göteborg, vinner på att synkronisera sig med varandra för att hitta beröringspunkter och för att frågetecken ska kunna bli utropstecken.

Två delar: kommunen och samhället
I Göteborgspresentationen saknas en tydlig uppdelning mellan kommunen och samhället, när det gäller vem som äger vilken fråga och hur samverkan ska initieras. Borås-rapporten hade också kunnat dra viktiga slutsatser ur Göteborgsprocessen, för att förstå hur en kommun på bästa sätt kan stödja initiativ som kommer från butiker, fastighetsägare eller medborgare. Kopplingen mellan kommunens planering och beslutsdomäner och de redovisade koncepten hade på så sätt blivit tydligare.

Speglingen ger mervärden
Göteborg kan till exempel koppla sina olika vägval och målsättningar till några av Borås-processens koncept. Och omvänt – materialet från Göteborg hade kunnat illustrera i Borås-koncepten hur en kommun kan knyta an till det som tar form i ett boende, en galleria eller i en stadsdel. Samhällets resurser behövs för att stärka utvecklingen. Men initiativet till förändring kan inte planeras fram. Båda processerna skulle ha stor glädje av ett konkret utbyte.

Göteborgs rapport saknar en del
I Göteborgs rapport saknas en definition av cirkulär ekonomi och det saknas en checklista med alla de frågor som behöver lösas, av andra aktörer eller tillsammans med andra aktörer. Borås-rapporten hade på det sättet kunnat illustrera fastighetsägares och affärsidkares roller, liksom hur engagemang och en lokal anda kan utgöra en stödjepunkt för en förändringsprocess. Komplexiteten i cirkulär ekonomi hade blivit tydligare, konfliktlinjer och intressekonflikter hade synts på ett tydligare sätt. En tidslinje hade också kunnat växa fram, där insikten om hur förändringsprocesser tar tid hade kunnat flätas in och bidra till konkretiseringen. Inte för allt hade täckts in, men det gränsöverskridande hade illustrerats. Både i Göteborgs och i Borås redovisning saknas en utvikning kring hållbar ekonomi, lönsamhet, vinstdelning, risktagande och finansiering, samt hur samverkan och transparens står i motsats till konkurrens.

Upphandlingens roll
I båda processerna hade man tydligt kunnat peka på kommunens unika roll som inköpare och upphandlare för att illustrera en viktig hävstång i förändringsarbetet. Kommunen kan t.ex. efterfråga tjänster istället för produkter. Och ett lokalt initiativ kan bygga sin planering på en trygg beställare som kommunen, där långsiktighet och förutsägbarhet blir viktiga komponenter. Särskilt när en ny marknad ska etableras är det viktigt med ett antal stabila kundrelationer. Den nya ekonomin kommer inte att klara att växa fram helt på egen hand. Samverkan behövs.

En ny samverkansplattform – kanske med hjälp av Urban Futures?
Min slutsats blir att det behövs en samverkansplattform för det strukturella arbetet, där spelplanen för det fortsatta arbetet definieras, där olika aktörer kan känna och ha delaktighet och där de gemensamma ambitionerna och även skiljelinjerna preciseras, liksom vad staten och EU behöver lösa.
En mycket konkret idé skulle kunna vara att organisera en förstudie med hjälp av Urban Futures, så att forskningen blir en naturlig del av ett sådant upplägg. Just för att rollerna och gränserna mellan olika aktörer är oklara, är det klokt att göra en genomlysning på ett generellt plan, där alla aktörer kan medverka och där slutsatserna inte färgas av det egna uppdraget. Ur ett sådant förstudiearbete kan en mer operativ samverkansplattform växa fram, där olika samhällsaktörer får ta plats och bära sitt delansvar och tillföra sina mervärden i processen.

Länktips: Cirkulära Göteborg rapporten här

Kvarterets Konsumtion 2030 rapport här

Västra Götalandsregionen och https://klimat2030.se/.

Science Park Borås

Cirkulär ekonomi: Vad tycker Svenskt Näringsliv?

”Breaking circular economy barriers” är titeln på en rapport från fil dr Jonas Grafström, som är verksam på Ratio, ett forskningsinstitut som står Svenskt Näringsliv nära. (Länk till rapporten, se nedan). På 15 tätskrivna sidor redogör Grafström (tillsammans med forskningsassistent Siri Aasma) för tidigare forskning, sin metod, sitt resultat och sina slutsatser. Rapporten belyser en mängd hinder som gör att cirkulär ekonomi inte utvecklas och systematiserar dem i fyra kategorier: tekniska, marknadsmässiga, institutionella och kulturella hinder. Några av mina iakttagelser, intryck och omdömen följer här.

Illustration ur rapporten
där de fyra kategorierna är färgmarkerade

Bra definition
Låt mig börja med något positivt. Bland alla forskningskällor och referenser hittar jag ett intressant försök till definition av cirkulär ekonomi på sidan 2. ”The circular economy is an economic system that represents a change of paradigm in the way that human society is interrelated with nature and aims to prevent the depletion of resources, close energy and material loops, and facilitate sustainable devolopment through its implementation at the micro (enterprises and consumers), meso (economic agents integrated in symbiosis) and macro (city, regions and governments) levels. Attaining this circular model requires cyclical and regenerative environmental innovations in the way society legislates, produces and consumes.” (Prieto-Sandoval, Jaca and Ormazabal, 2018).

Samma sak på svenska
Notera nyckelorden ovan: paradigmskifte, samspelande med naturen, syftar till att förhindra uttömmande av resurser, att sluta energi- och materialloopar, underlätta hållbar utveckling på tre nivåer: micro, meso och macro. Samhällets lagstiftning, produktion och konsumtion förändras genom cykliska, regenerativa innovationer.
Det är inte osthyvelsmetoder, putsande på ytan eller detaljjusteringar av den traditionella ekonomin som definitionen handlar om. Paradigmskifte är faktiskt lite mer än så. Desto sorgligare att rapporten inte bygger vidare på denna definition, som hade kunnat leda till nytänkande och andra sätt att spränga barriärerna.

Något av det som saknas
Ingenstans hittar jag resonemang kring värdegenerering, dvs hur produkters och materials värde ska tas till vara och regenereras, kvalitetssäkras och utgöra kärnan i de cirkulära flödena. Jag hittar heller ingenting om dynamiken som hela marknadsekonomin bygger på: hur vinst och förlust fördelas mellan olika parter och behöver fördelas på ett annat sätt i den cirkulära ekonomin. Här finns heller ingenting om drivkrafter och incitament för paradigmskiftet eller ens något om balansen mellan särintresse (t.ex. företag) och allmänintresse (t.ex. miljöbelastning, resursåtgång, nedskräpning, utsläpp, rättvisa, framtidssäkring). Den grundläggande frågan om hur konkurrensekonomin ska ersättas av en samarbetsekonomi berörs inte heller.

Nyttjande istället för ägande
Många av marknadsresonemangen i rapporten utgår från att den linjära ekonomins logik ska kvarstå i den cirkulära ekonomin. Ägandet, t.ex., ska finnas kvar eftersom ägandet är så centralt för ”marknaden” och för en stabil efterfrågan. På sidan fyra diskuteras även vinstbegreppet och sjuttio år gamla teser om vinstens betydelse för efterfrågan och utfall. Att nyttjandet kan vara en väl så intressant och nödvändig drivkraft för ekonomin som ägandet nämns inte.

Ett snävt materialperspektiv
På sidan sex tar rapporten upp jungfruligt material i relation till återvunnet och slår fast att det återvunna materialet är beroende av tidigare konsumtionsmönster, något som skapar osäkerhet kring priser och en ovilja i att investera i marknader för återvunnet material. Detta leder i sin tur till, skriver man, att andelen återvunnet material på olika marknader fortsätter att vara liten. Avsaknaden av returlogistik, forskning och utveckling och rätt infrastruktur nämns också som hinder. Avfallet saknar många gånger ett värde. Här hade ett avsnitt om värdesäkring av produkter i den återkommande livscykeln kunnat passa in. Men det saknas.

CocaCola-exemplet
På sidan nio nämns CocaCola som ett exempel. Företaget har minskat aluminiumburkens vikt från 85 gram till dagens cirka 15 gram. När burken dessutom har en pant inkluderad i priset finns förutsättningar att återvinna materialet. Rapporten hade kunnat föreslå att tillverkaren (CocaCola i detta fall) åläggs att redovisa andelen återvunnen aluminium i sin produktion. Vill man öka andelen återcirkulerat material finns en möjlighet för myndigheter att med regler och avgifter styra utvecklingen så att företagen maximerar de cirkulära flödena.

Snävt perspektiv
Hur ska företagen byta teknologi? På sidan nio återges, med en referens till Arthur 1989, att valet av tekniklösning blir självförstärkande, vilket innebär att företag förväntas att vara kvar i det befintliga tekniska ramverk de verkar inom. Det tycks som om hela rapporten utgår från att det är de befintliga företagen som ska transformera sig till cirkulär ekonomi. När en stor del av lösningen rimligen kommer återfinnas i nya företags affärsidéer. Det var inte produktionen av transistorapparater från Luxor-fabriken i Motala som gav oss Spotify. Cirkulär ekonomi handlar bara till en mindre del om att skruva på de befintliga flödena. Den handlar desto mer om att förlänga livslängden och höja kvaliteten på producerade varor, om att minimera behovet av jungfruliga råvaror, onödig energianvändning och att minska överskottet i form av sopor.

Ett märkligt sätt att se på cirkulär ekonomi
På sidan tio drar rapporten slutsatsen att det inte finns någon anledning att tro att cirkulär ekonomi inte skulle följa samma samma regler som den linjära ekonomin. ”Det kommer finnas äganderätt, lagar och prismässiga indikationer som vägleder ekonomin. Om något saknas kommer en svagare cirkulär ekonomi formas än som vore möjligt”. Detta kan inte stämma. Ett paradigmskifte ryms inte inom den befintliga ekonomin. Den cirkulära ekonomin är inte en del av den linjära ekonomin.

Vad tycker Ratio och Svenskt Näringsliv att cirkulär ekonomi ska lösa?
På en mer principiell nivå är det faktiskt viktigt att sortera och prioritera vilka av dagens problem som cirkulär ekonomi ska lösa. Rapporten ger inga tydliga signaler om vad författarna, Ratio eller Svenskt Näringsliv anser. Möjligen går det att utläsa att man tycker att cirkulär ekonomi är svår att åstadkomma.

Saknades
Summa summarum – hur värdekedjan ska se ut när produkter får längre livslängd, hur samarbetsekonomin ska formas och ersätta konkurrensekonomin samt att cirkulär ekonomi bygger på nyttjande istället för ägande är kanske det viktigaste av det som helt saknas i rapporten. Ingenstans beskrivs exempelvis industriell symbios, som är ett bra exempel på företagssamverkan i syfte att ta vara på resurser i nya värdekedjor.
För att inte nämna behovet av transparens, tillit och helt nya sätt att dela vinst och kostnader när den cirkulära ekonomin tar plats. Hur det offentliga skulle kunna gå före i förändringsarbetet beskrivs inte heller. Eftersom offentlig upphandling upplevs som ett hinder i många sammanhang, är just den delen extra intressant.

Länktips:
Breaking circular economy barriers : här

Cirkulär ekonomi: handlingsplan i ett sammanhang

Nu har regeringen presenterat sin handlingsplan för Cirkulär Ekonomi med cirka 100 olika åtgärder. (Länk till handlingsplanen, se nedan). I ett antal blogginlägg ska jag mer noga gå igenom handlingsplanen och vad som är bra eller i några fall mindre bra med innehållet. Vad som också är intressant är vad den inte innehåller, samt planens sidoeffekter och sidoprocesser.

Sammanhang och förståelse
I mina inlägg kommer jag att inkludera länkar till strategikommentarerna och till mina övriga kommentarer till handlingsplanen. Men jag börjar i andra änden. Hur handlingsplanen borde introduceras för att bli mer heltäckande, begriplig och relevant. Om den ska handla om en viktig del av en omställning i samhället behöver omställningen och målen för densamma beskrivas.

Cirkulär ekonomi – en handlingsplan för omställning av Sverige

Omställning på kort och lång sikt, samt strukturella mål
Det finns ett antal åtgärder i handlingsplanen som primärt handlar om att på rätt nivå justera för oönskade konsekvenser av konsumtionssamhället. Förekomst av giftiga ämnen, procenttal för olika förekomster, att styra utvecklingen genom att på olika sätt minska skadeverkningarna av pågående resursanvändning. Det som saknas är de mål och processer som på ett strukturellt plan förändrar ekonomin från en i huvudsak linjär, resurs-till-avfall-ekonomi till en i huvudsak cirkulär ekonomi där i slutändan avfall i princip inte får förekomma.

Tidsskalan för omställningen
Hur snabbt ska Sverige ställa om till en cirkulär ekonomi? Ska linjär ekonomi och cirkulär ekonomi samexistera och i så fall hur länge? Det talas om olika EU-processer som är på gång och som Sverige aktivt ska delta i, men vilken ambitionsnivå sätter Sverige upp? Det saknas hållplatser för resan på ett övergripande plan.

Rollfördelningen och nya former för beslutsfattande.
En omställning till en verklig cirkulär ekonomi kommer att tvinga fram nya sätt att ta beslut, nya sätt för t.ex. företag, kommuner, banker och försäkringsbolag att ingå i skapandet och utvecklandet av gemensamma resurser m.m. Nya företag kommer att växa fram, men vilka branscher vill regeringen se växa fram och hur snabbt? Det talas om affärsmodeller och innovation på flera ställen, men handlingsplanen nämner inte de funktioner eller nya branscher som staten ser som mest angelägna att de tar plats i omställningen. Dessutom behöver beslutsfattandet i samhället hitta nya former för att undvika fortsatt suboptimering. Såväl strategin som handlingsplanen blundar – medvetet eller omedvetet – för dessa aspekter.

Samverkan
Omställningen som både är omfattande och komplex kommer att tvinga fram samverkan på sektorsövergripande nivå, liksom inom branscher. Hur samverkan ska ske i en konkurrenssituation, där affärshemligheter och know-how utgör grunden för många företags affärsmodeller är en mycket stor utmaning för omställningen. Kan konkurrenter vara transparenta för att lösa gemensamma problem? Olika sektorer i samhället behöver samverka för att förverkliga en omställning. Vem har vilken roll i denna nödvändiga samverkan? Vem kontaktar vem och när?
Det räcker inte att regeringen gör sin bit. Det räcker inte ens att regeringen nämner vilka samverkansprojekt som redan är igång. Det behövs mer.

Definitioner – är Cirkulär Ekonomi allting?
Denna rubrik borde kanske komma först. Innan ett begrepp blir allmänt känt och används på rätt sätt av flertalet berörda är det lämpligt att precisera vad ”cirkulär ekonomi” ska innebära. Läser man handlingsplanen utan förkunskaper framstår ”cirkulär ekonomi” vara ett samlingsbegrepp för kvalificerad återvinning, för energisparande, klimatåtgärder, giftfria kretslopp, resursbevarande, innovationer, affärsmodeller och hur export av skrotbilar ska förhindras, för att inte nämna massvis med andra detaljer med allt från sugrör till schaktmassor, från stopp för stöd till klimatskadliga projekt till inrättandet av ett nationellt centrum för Industriell Symbios. När begreppet blir synonymt med allt möjligt som ryms inom hållbar utveckling, inom Agenda 2030 och andra överordnade begrepp blir det oklart vad som åsyftas.

Icke-listan
Handlingsplanen borde haft ett appendix med punkter som denna gång inte togs upp i handlingsplanen, men som säkerligen kommer att adresseras i sinom tid. Om inte annat så för att visa att man förstått frågans komplexitet och potential. Exempel ur icke-listan är vad cirkulär ekonomi kommer att innebära för moms-beskattningen och för avvägningen mellan skatt på resurser och energi respektive skatt på arbete. Liksom att redovisa hur regeringen driver ex.vis. momsfrågan i EU. Sverige kan inte ha ett eget moms-system i en integrerad marknad. Synen på arbete, sysselsättning, pensioner, sjukförsäkring och ideellt arbete kommer att behöva justeras och därmed hur vi lagstiftar kring dessa frågor. Inte minst gäller detta delningsekonomin. Frågan om samhällsnytta kontra företagsnytta behöver också en genomlysning, liksom konsekvenser för synen på vad som är ”lönsamt”. Finns det i framtiden företag som motverkar en hållbar utveckling och i så fall varför? Var går gränsen för att få bedriva företag?

Nyckelbegrepp och referenspunkter
Den som vill orientera sig med hjälp av regeringens handlingsplan lämnas i stort sett i sticket. Det hade varit utmärkt med en lista på ett antal kända och relevanta företeelser, som handlingsplanen kunde relateras till. Det kunde i ett samlat stycke ha stått om t.ex.:

  • The doughnut economy, som man nu f.ö. testar i Amsterdam
  • Crade-to-cradle-begreppet
  • Delningsekonomi, crowdfunding-odling, byggemenskaper…
  • De planetära gränserna – Planetary Boundaries
  • Agenda 2030 och klimatmålen
  • Industriklivet, klimatklivet och andra initiativ
  • Pågående satsningar som RE:Source
  • Forskningens och NGO:ernas roll för fortsättningen
  • Förväntningar på proaktiv medverkan från t.ex. högskolorna och vilka utbildningar de förbereder för att säkerställa kompetenser som idag saknas
  • Delegationens roll i det fortsatta arbetet – och därmed hur och när man förväntar sig att olika aktörer tar egna initiativ.

Fortsättning följer…

Länktips: Regeringens handlingsplan i sin helhet: här
Handlingsplanens innehåll: här
Mina kommentarer till regeringens strategi: del 1
Mina kommentarer till ett seminarium och en tanke om tankefel längst ner: del 2


Vad menas med samhällskontrakt?

Vad menas med samhällskontrakt? Frågan aktualiserades för mig när jag tog del av Entreprenörskapsforums och samarbetsorganet Nystas seminarium den 10 december om civilsamhället. (Länkar se nedan). Samhällskontrakt är ju egentligen inget formellt eller juridiskt bindande avtal mellan parter. Det är snarare en självklar plattform för olika parter, där alla respekterar och upprätthåller varandras roller och initiativ.

Blockering
Så vad menas med ett nytt samhällskontrakt? Och varför behövs det? Vad i det ”gamla” samhällskontraktet har gått förlorat eller blivit otillräckligt? Vilka komponenter är det som saknas i samhällskontraktet för att det ska fungera? Och när är samhällskontraktet färdigt? Mitt intryck blir att begreppet i sig kanske är vällovligt använt, men genom att fokusera på det blir det mer av ett hinder än en lösning. Det är som att insistera på att en fest ska bli rolig: ”Nu ska vi ha riktigt roligt på den här festen….” – lite krampaktigt formulerat eftersom risken finns att festen inte blir så kul. Att i efterhand konstatera att festen blev rolig är något annat än att på förhand frambesvärja trivsel och glädje.

”Nu ska vi ha roligt” blir inte roligt
Halvabstrakta begrepp som samhällskontrakt riskerar att leda oss fel, menar jag. Det är inte genom att på förhand fokusera på inofficiella framgångar som framgången uppnås – det är att konkretisera olika initiativ, som senare i backspegeln kan ses som exempel på hur helheten formades.
Det är inramningen, idéerna och överraskningarna som gör festen rolig, inte att säga att ”nu ska vi ha roligt”, för att dra analogin ett varv till.

Civilsamhället har en viktig roll
Samtidigt – det är lovvärt och bra att civilsamhället mobiliserar. Det behövs och det är hög tid. Vi har länge haft en dominerande bild av en dualitet i Sverige. Antingen ska det offentliga lösa våra samhällsproblem, eller så ska marknaden göra det. Vänster-höger, lite förenklat. Och ingen har pekat på vilken roll civilsamhället har och kan utveckla i detta. Polariseringen i offentliga lösningar eller marknads-dito har blockerat ett nyanserat samtal om hur civilsamhället, medborgarna, föreningslivet etc kan göra nytta.

Multi Helix
I decennier har det från myndighetshåll och från forskare talats om ”triple helix” som en förankrings- och beslutsmodell där det offentliga, näringslivet och forskningen möts och formar processer och beslut. Som om det räcker. Som om resten av samhället inte spelar någon roll. Motbilden brukar jag kalla Multi Helix och illustrera med tolv aktörskategorier enligt bild här intill. För att få grepp om och få förankring av de förändringar som samhället står inför går det inte längre att enbart tänka top-down. Delaktighet och fördelat ansvar är avgörande.

Jag kommer återkomma till den här frågan. Ska vi uppnå hållbar utveckling måste vi involvera samhället i sin helhet och på riktigt.

Länktips:
Stiftelsen Entreprenörskapsforum https://entreprenorskapsforum.se/
Nysta nysta.nu
Seminarium 10 december länk här
Exemplet Leuven http://christerowe.se/2020/11/nr747-cirkulara-leuven-ett-exempel/


Cirkulära Leuven – ett exempel

Den 18 november genomförde Göteborg Stad en webb-workshop i förstudien för Cirkulära Göteborg, ett projekt som ska skapa förutsättningar för en cirkulär omställning i Göteborg till 2030. Just nu handlar arbetet om att ta fram en handlingsplan. Staden vill driva på och ge förutsättningar för ett cirkulärt Göteborg, bland annat genom att hitta former för samverkan inom och utom stadens organisation. Etableringen lär pågå under något år, särskilt som det behöver klarna på vilket sätt andra aktörer ska involveras i arbetet, både på styrande och genomförande nivåer. Vem ska exempelvis ta vilka beslut och vilket ansvar?

Leuven går före
Bland det mest intressanta som nämndes på workshopen var de exempel på andra europeiska städer som kommit en bit på väg i sitt arbete att främja omställningen till en cirkulär ekonomi. Det finns mycket att återge. Jag fokuserar här på den belgiska staden Leuven. Under ledning av en social-liberal borgmästare, Mohamed Ridouani, har en fristående organisation bildats – Leuven 2030 – där det konkreta arbetet beslutas och genomförs. Leuven-initiativet är värt att titta närmare på.

Leuven stadshus

Leuven 2030 – en unik plattform
Hälften av kostnaderna för samverksansplattformen Leuven2030 tas av staden, medan inflytandet fördelas lika för de fem kategorier som bjudits in: näringslivet, akademin, civilsamhället, stadens bolag och förvaltningar. Vem som helst kan dessutom bli medlem och låta sig representeras i någon av de fem kategorierna. I översiktsprogrammet för Leuven2030 hittar jag ett antal målsättningar som handlar om klimatneutralitet på flera områden, hållbar konsumtion, en uthållig, resilient, stad, lokal energiproduktion och delande av kunskaper och innovationer. Här finns åttio genomförandepunkter i tretton program. Som ansats är det ambitiöst.

Alla tycks dra åt samma håll  – en styrka
Som en del av arbetet har Leuven 2030 tagit fram en omfattande roadmap, en karta och verksamhetsplan för ”Circular Leuven”, dvs hur staden ska ta tag i det som kallas cirkulär ekonomi. Strukturen på det hela är mer imponerande än de faktiska genomförandeexempel som nämns. Reparationsverkstäder, cykelbanor och internetstöd för olika initiativ är lågt hängande frukter och sticker inte ut specifikt. Däremot får man känslan av att alla i staden tycks dra åt samma håll, oavsett vilken del av samhället man är verksam i. Där ligger en ovanlig styrka – i delaktigheten och i de gemensamma målen.

Bra försök att knyta ihop olika sektorer
På ett tydligt sätt kopplar styrdokumenten även ihop olika sektorer i samhället, så att det blir naturligt att det som görs även får en socialt utjämnande funktion. I alla fall som utgångspunkt – hur det hela till slut landar efter pandemier och andra svårigheter återstår att se. Att staden månar om sitt kulturarv i form av gamla byggnader är tydligt och där återfinns säkerligen en del av identiteten som medborgarna kan relatera till.

Återigen saknas gränsdragningen mot det som INTE ingår
Tyvärr saknas – som så ofta i den här typen av processdokument – en uppräkning av vad som INTE ingår i upplägget och vilka svårigheter man identifierat, men valt att ännu så länge INTE adressera med någon programrubrik. Särskilt i beskrivningen av ”Circular Leuven” och vad som ska göras blir det tydligt att det finns stora luckor i vad som omfattas av projektet. Och det är en mina generella invändningar mot många av dessa och liknande projekt och processer, att man inte vinnlägger sig om att identifiera det INTE kan lösas med projektet ifråga.

Vi måste tänka helhet
Tänk om nybyggnation av stadsdelar skulle planeras på det sättet. Att istället för att redovisa vad som inte ingick av busslinjer, trottoarer eller gatubelysning skulle folk bara få uppleva faktum. Vi brukar tänka helhet, men tydligen ännu inte när det gäller omställning till en cirkulär ekonomi.

Länktips:
Leuven 2030 https://www.leuven2030.be/english
Cirkular Leuven https://roadmap-en.leuven2030.be/pdf/Circular_Leuven.pdf