Sju kritiska röster till trickle down

Läsningen av Jennifer Hintons bok ”Game Changer” ledde till att jag snubblade över ett antal texter och länkar som knyter an till de skador som den förda ekonomiska politiken har lett till. Hinton (se länktips nedan) talar i principiella termer om vinst-fokus och icke-vinst-fokus som de viktigaste alternativen att ta ställning till. Hon nämner inte lika tydligt det problem som uppkommit när vinsten de senaste decennierna har fördelats på ett orättvist sätt, ett sätt som förvärrat samhällsutvecklingen. Jag nämner här sju av de ekonomer som är kritiska till hur vinster har fördelats de senaste decennierna.

Friedman & Co hade fel
Milton Friedman har ofta beskrivits som frontfigur för den teori som dominerat i västvärlden, där vinstmaximering för att gynna aktieägare gått före allt annat. Friedman kanske var mest känd av förespråkarna, men det fanns andra som drev samma tes. Michael Jensen och William Meckling skrev 1976 en artikel med titeln ”Theory of the Firm”, som utgick från idén att allt överskott i ett företag ska tillfalla aktieägarna. Jensen och Meckling förde i sin artikel resonemang kring hur VD:ar skulle förmås att maximera aktieägarnas förmögenhet. Så småningom löstes detta genom att VD-löner knöts till hur aktiekursen utvecklades. Bland politiker som anammade teserna fanns Ronald Reagan och Margaret Thatcher.

Lynn Stout
En forskare som fullständigt sågade upplägget med vinstmaximering till aktieägare var professor Lynn Stout, som för cirka tio år sedan skrev: ”The Dumbest Business Idea ever”. (Se länktips nedan). Hon gick bort 2018 men hävdade bl a att det överskott som företaget genererar kan företagets styrelse besluta att använda på olika sätt. De ”kan välja att dela ut en del av vinsten till aktieägarna, men den kan också välja att höja de anställdas löner, investera i marknadsföring eller forskning och utveckling, eller ge bidrag till välgörande ändamål. ” (….) ” De kan visserligen välja att maximera vinsten, men de kan också välja att eftersträva andra mål som inte strider mot lagen – exempelvis att ta hand om anställda och leverantörer, tillgodose kundernas behov, gynna lokalsamhället och samhället i stort, eller att bevara och skydda själva bolaget. Att prioritera aktieägarna är alltså ett val som ledningen gör – inte ett lagstadgat krav. ” 

Kortsiktigheten syns i Fortunes 500-lista
Här kan det passa att påminna om hur industrialister och företagsledare genom seklen har betett sig. Man har tänkt långsiktigt, investerat i rätt teknik i rätt läge, tagit beslut som kortsiktigt kanske har kostat mycket pengar, men långsiktigt haft stor betydelse. När vinstoptimeringen istället används för att berika aktieägare uppstår mycket lätt en situation, där man agerar kortsiktigt och suboptimerar verksamhetens resultat. Lynn Stout bekräftade denna trend när hon påpekade att ”den förväntade livslängden för företag på Fortune 500-listan har sjunkit drastiskt – från 75 år i början av 1900-talet till endast 15 år hundra år senare. ” ( Listan ges ut av tidningen Fortune och rangordnar de 500 företag i USA mest störst inkomster).

Herbert Simon
Professor Lynn Stout citerade också den tidigare ”nobelpristagaren” och ekonomen Herbert Simon, som för mer än ett halvsekel sedan sa att företag inte behöver försöka optimera utifrån ett enda mål. Han hävdade att företag kan sträva efter att uppnå flera olika mål – och försöka prestera hyggligt (eller åtminstone tillräckligt bra) inom vart och ett av dem – snarare än att maximera bara ett. Det engelska språket saknar en bra översättning av vårt svenska ”lagom”, som ju hade kunnat passa istället för det Simon kallade ”satisficing” – en mix av ”satisfy”, tillfredsställa, och ”suffice”, vara tillräcklig. Men det räcker inte med Stout och Simon. Det vimlar av kritiker.

”Trickle down har misslyckats”
Joseph Stiglitz var vice chef för världsbanken och fick ”nobelpriset” i ekonomi 2001. Han hävdar med eftertryck att allt tal om ”trickle down” har misslyckats, dvs teorin att bara de rika får tjäna mer pengar så vinner hela samhället på det. (Se länktips nedan). Forskningen visar att medelinkomsterna i USA har sjunkit de senaste 20 åren, och låginkomsttagare har fått det sämre de senaste 50 åren. Produktiviteten ökar, påpekar han, men lönerna hänger inte med: ”Under de senaste tre decennierna har lönerna vuxit betydligt mindre än produktiviteten” . Och ”Regeringen kan beskatta de rikas inkomster och använda medlen till att finansiera antingen privata eller offentliga investeringar; en sådan politik minskar ojämlikheter i konsumtion och disponibel inkomst, och leder till ökat nationellt sparande.” Och inte nog med detta.

Minskad ojämlikhet stärker ekonomin
Stiglitz igen: ”Ny empirisk forskning från OECD visar att inkomstojämlikhet har en negativ och statistiskt säkerställd effekt på tillväxten på medellång sikt. Enligt uppskattningar skulle den samlade ekonomiska tillväxten i länder som USA, Storbritannien och Italien ha varit sex till nio procentenheter högre under de senaste två decennierna om inkomstojämlikheten inte hade ökat”. Dvs med jämnare inkomster vinner hela samhället på detta, får mer resurser till att bygga vägar, anställa personal och ordna välfärd. Stiglitz bekräftar just detta: ”Det är inte förvånande att de offentliga investeringarna är lägre i länder med större ojämlikhet.” Nu behöver reglerna göras om, menar Stiglitz: ”Nu måste de skrivas om ännu en gång, för att minska ojämlikheten och stärka ekonomin – till exempel genom att motverka det kortsiktiga tänkande som har blivit utbrett inom finans- och näringslivet.”

De svagaste drabbas trefalt
Stiglitz påpekar också att utvecklingen drabbar de svagare grupperna i samhället trefalt: ”I dag drabbas arbetstagare på tre sätt: av hög arbetslöshet, svag löneutveckling och nedskärningar i den offentliga servicen – detta eftersom de statliga intäkterna är lägre än vad de skulle ha varit om ekonomin fungerade väl.” Lägg därtill hur högre utbildning och sjukvård i USA finansieras av avgifter, så blir det tydligt hur utvecklingen missgynnar stora delar av befolkningen. BNP är ett felaktigt mått på utveckling, säger han också och att vi mäter fel saker: ”Människor bryr sig om hälsa, rättvisa och trygghet, men ändå återspeglar inte BNP-statistiken att dessa områden försämras över tid”.

Simon Sinek
Ur den långa raden av pålästa kritiker väljer jag att ta fram ytterligare tre namn (se länktips nedan). Simon Sinek beskriver hur Milton Friedmans tes om aktieägarnas krav på företagen som det viktigaste syftet för företaget att uppfylla skadar företagen. Han menar att rädslan att bli den som får lämna företaget när vinsten ska optimeras eroderar den interna kapaciteten. Anställda vågar inte ta upp problem med sin chef av rädsla för att hamna på listan av personal som får gå när den kortsiktiga vinsten ska redovisas. Detta skapar i värsta fall en sluten företagskultur där man inte tar tag i svårigheter och heller inte diskuterar lösningar på ett öppet sätt.

Steve Keen
Ekonomen Steve Keen är en annan röst ur mängden. (Se länktips nedan). Han har siffror på hur den rådande dogmen har skadat USA:s ekonomi. Han jämför siffrorna för Reagan och Thatcher med dem efter. Före Reagan hade USA en tillväxt på 2,5 procent per år och per capita, efter Reagan har den legat på 1,7 procent. Och liknande med Storbritannien. Före Thatcher 2,4 procent per år och per capita och efter Thatcher 1,75 procent. Och eftersom detta nu har pågått så länge ligger inkomsten 40 procent lägre än vad som hade kunnat vara rimligt, hävdar Keen.

Nick Hanauer
Även kapitalister som miljardären Nick Hanauer talar klarspråk. (Se länktips nedan). Han jämför hur mycket av BNP som gått till ägarna under 1980-talet respektive nu. Han menar att det handlar om en andel på 6 procent som nu blivit 12 procent. Och de anställdas löner har haft motsatt utveckling, från 12 till 6 procent. På 30 år handlar det om en enorm förmögenhetsförflyttning säger Hanauer. Det handlar om en biljon dollar. Drygt hälften av all genererad vinst används idag för att köpa aktier.

Och i den svenska valrörelsen 2026 stod partiledaren Mohamsson (L) och hävdade att Sverige behöver 500 nya miljardärer. Trots att vi per capita har fler miljardärer än USA.

Länktips: https://christerowe.se/2026/11/nr1418-lasning-jennifer-hinton-game-changer/

Länktips: Jensen och Mecklings 56-sidiga artikel från 1976: kan du läsa på engelska här

Länktips: The Dumbest Business Idea Ever kan du läsa här

Länktips: Stiglitz kort filmklipp: https://www.facebook.com/reel/1755541965489067

Länktips: Stiglitz artikel: som du kan läsa här

Länktips: Kort klipp med Simon Sinek: https://www.facebook.com/reel/2936502690042824

Länktips: Kort klipp med Steve Keen: https://www.facebook.com/reel/1600059601526589

Länktips: Kort klipp med Nick Hanauer: https://www.facebook.com/reel/1815974189449608

Läsning: Jennifer Hinton: Game Changer

Som många vet, som följer den här bloggen, återkommer jag titt som tätt sedan år 2015 till temat cirkulär ekonomi och social cirkulär ekonomi. Den här gången med en känsla av att något faktiskt håller på att hända. Och därför vill jag redan nu komma med en uppmaning. Om du är verksam i den sociala ekonomin, i civilsamhället eller är intresserad av hur vi kan få en ekonomi som stödjer en hållbar utveckling måste du läsa den här boken och prata om den med andra. Nu på engelska i pdf-version eller senare när den tryckts på svenska. (Länktips, se nedan ang pdf-versionen). (Sidhänvisningar i den följande texten avser pdf-numreringen och citaten är översättningar gjorda av ett översättningsprogram).

Lite Greta-Thunberg-känsla
Det är inte ofta man läser en bok som har potential att bli ett standardverk, som många återvänder till, hänvisar till eller citerar under lång tid. Men när det händer slås man av hur mycket av texten som känns självklar, som inte kan ifrågasättas utan snarare blir en summering av vad många har gått och burit på, men inte satt ord på. Lite som när Greta Thunberg satte sig vid Riksdagshuset varje fredag. Det är det genomslaget den här boken kan få. Så känns det när jag nu läst Jennifer Hintons nyligen publicerade bok ”Game Changer, an economy beyond profit”, en bok på 259 sidor på engelska.

Målgruppen är bred
Boken behöver ges ut på många språk för att så många som möjligt ska kunna ta till sig alla de kloka budskap den innehåller. Samtidigt ska Jennifer Hinton ha ett erkännande för att hon konsekvent ansträngt sig att använda ett tilltal, som gör bokens budskap tillgängligt för många. Det behövs ingen akademisk examen eller en djup ekonomisk specialkunskap för att förstå det hon beskriver. Ändå kretsar hela boken kring kanske det mest fundamentala i vår tid: hur vinstjakten, pengarna, ägandet och den kortsiktiga girigheten styr utvecklingen. Den sammanfattar också de katastrofala följder denna vinstjakt kan få om vi inte lyckas ersätta den med en grundläggande ekonomi som utgår från vad som är bra för samhället, för naturen och för en hållbar framtid. Hon ställer fram ”for-profit”-ekonomin och ”not-for-profit”-ekonomin på ett sätt som på klarläggande och övertygande sätt visar på skillnaderna och hur viktigt det är att vi byter spår.

Gedigen verklighetsbeskrivning
Nästan två tredjedelar av boken används till att beskriva skillnader, system och konsekvenser av en ekonomi som utgår från vinst som mål och en ekonomi som inte är vinstdriven. Hon vrider och vänder på olika aspekter på ett sätt som gör att det till slut känns märkligt att vi fortfarande tror att det nuvarande dominerande ekonomiska systemet är lämpligt att bibehålla.

Diagram ur J Hintons bok

Pengar är ett medel, inte ett mål
Istället för att tillgodose investerares vinstförväntningar kan en icke-vinstdriven marknad framför allt möta upp verkliga behov, främja samarbeten och bygga en mer rättvis fördelning av välstånd. Eller som hon skriver på sidan 166: ”Det är ekonomins syfte: att tillgodose behov. Pengar är ett medel, inte ett mål. När privat vinst inte längre står i fokus kan goda löner, överkomliga priser, samhällsnytta och ansvarsfull förvaltning av miljön betraktas som kompletterande delar av en fungerande ekonomi – snarare än som motstridiga intressen.” Och lite längre fram: ”Den icke-vinstdrivande ekonomin är till sin utformning fördelande.”

Mycket står redan idag vid sidan av vinstintressena
Det kan låta utopiskt, men i själva verket är det mycket i vårt dagliga liv som vi på ett självklart sätt betraktar som resurser som bör fördelas utan att någon roffar åt sig en del av värdet i form av personlig vinst. Att det kommer vatten ur vattenkranen, att det går att spola toaletten, att gator och vägar är framkomliga och i gott skick, att det finns tillgänglig sjukvård och att någon reagerar när vi ringer 112 är sådant som vi ser som självklart och behov som står vid sidan av den vinstdrivna ekonomin. Likadant med skolor, grundläggande utbildning och att vi har tillgång till nyheter och kritisk samhällsinformation är också sådant som vi har ansett ska stå utanför ”marknadens” logik. Även om det finns starka intressen som drar åt annat håll, inte minst när det gäller skolan.

Fyra avgörande skäl
Jennifer Hinton beskriver (på sidan 180) fyra avgörande skäl till varför vi behöver en icke-vinstdriven ekonomi.
1. En utformning som stöder syftet att tillgodose allas behov i harmoni med resten av naturen.
2. Ett regelverk som grundar sig på en mer sammanhängande och korrekt förståelse av världen och vår plats i den.
3. En djupare känsla av syfte som stämmer överens med mänskliga behov och uppmuntrar till hållbara strategier och beteenden.
4. En systemisk tendens att leda till ökad ekonomisk jämlikhet, ekologiskt förvaltarskap, kulturell blomstring och utbrett välbefinnande – snarare än att systematiskt driva på konsumtionshets, ekologisk förstörelse, ojämlikhet, marknadskoncentration och politiskt inflytande från särintressen.

Tre faktorer för att förändring ska äga rum
Sociala förändringar sker oftast i en exponentiell förändringskurva. När tillräckligt många bejakar en förändring sker den ganska fort. Hinton beskriver tre ingredienser eller faktorer som behövs för att förändringen ska ta fart. För det första måste tillräckligt många se det befintliga systemets brister, för det andra måste det finnas ett övertygande alternativ, som testats och hållit måttet, för det tredje måste detta alternativ vara relativt enkelt att förstå, anamma och sprida. Och som hon skriver: ”Vi befinner oss sannerligen i en tid av destabilisering, vad gäller sociala, ekonomiska och ekologiska system. Även om det är smärtsamt och skrämmande kan detta ses som en nödvändig del av en omvandlingsprocess. En omfattande samhällsomvandling sker aldrig när de flesta människor är nöjda och tillfreds med rådande förhållanden. Den innebär alltid en viss grad av utbrett obehag.”

Fem fronter
Hinton hävdar också att en hel del av de motsättningar vi uppfattar i dagens samhälle också kan komma att stärka processen för förändring. En mångfacetterad och initierad debatt om vilket samhälle vi vill ha kan främjas av att vi fokuserar på frågan om vilken roll vinsterna ska ha i ekonomin, och hur vi ska gå till väga för att komma dit vi vill. Hinton ser fem ”fronter” där diskussionerna behöver föras. a) Medborgare som skapar debatt och politiskt manöverutrymme, b) entreprenörer som ser värdet och nyttan med nya icke-vinstdrivna verksamheter, c) vinstdrivande verksamheter som ser möjligheterna med en omvandling till icke-vinstdrivande och samhällsnyttig verksamhet, d) beslutsfattare som ser sin roll som omformare av spelregler och villkor samt e) utbildare som säkerställer att nästa generation ekonomer fullt ut förstår potentialen i den icke-vinstdrivna ekonomin. Men det gäller att ta upp frågorna på ett klokt sätt, menar hon. Som hon skriver: ”Denna förändring innebär inte att alla dagens vinstdrivande företag måste lägga ner eller försvinna. De kan ställa om till icke-vinstdrivande organisationsformer. ( —) Det handlar helt enkelt om två olika sätt att organisera ekonomin.”

Nya samverkansformer
Det handlar inte bara om individer eller bara om föreningar. ”Genom att gå samman som en gemenskap av icke-vinstdrivande verksamheter skulle de kunna få en kollektiv röst, öka sin synlighet i det offentliga rummet och erbjuda varandra ömsesidigt stöd. Kanske kan de till och med bli drivande krafter i omställningen till en icke-vinstdrivande ekonomi,” påpekar Hinton på sidan 204 och fortsätter på sidan 206: ”När det gäller det bredare investeringslandskapet bör sociala entreprenörer prioritera att ta emot kapital i form av medlemsavgifter, donationer och lån med låg ränta (eller räntefria lån) – exempelvis genom krediter eller obligationer – framför konventionella investeringar.”  Hon har en hel rad med förslag som jag inte ska återge här i detalj. Den som blir intresserad bör läsa boken.

Fallgropar
Eftersom boken täcker in många, kanske alla, aspekter av villkoren för icke-vinstdriven verksamhet nämner Hinton också ett antal fallgropar och dubbeltydigheter, som det gäller att se upp med. Inte minst för att vårda begreppet och inte skapa otydlighet vad som åsyftas. Ett exempel är hur företaget Coop slirar på sanningen när varumärket används för att fronta en franchiseverksamhet. Ett annat bekymmer är hur pensionsfonderna ska agera i en ekonomi, där vinstmaximeringen begränsas. Återigen får jag hänvisa till boken för den som är intresserad av detaljerna i den diskussionen.

Det finns hemsidor att titta närmare på
Det finns redan idag nätverk och hemsidor som stödjer utvecklingen. Ett par av de hemsidor Hinton nämner återfinns i länktipsen nedan. Hon betonar också att vi behöver skilja mellan den ganska tydliga modell vi strävar mot, å ena sidan, och den omvandlingsprocess som ska ta oss dit, å andra sidan. Vårt nuvarande ekonomiska system är snårigt, komplicerat och svåröverblickbart. Hintons tydligt formulerade vision om en hållbar ekonomi utan vinstsyfte hjälper oss att navigera i detta kaos, men det är viktigt att komma ihåg att en hållbar ekonomi inte enbart kännetecknas av en frånvaron av vinstsyfte.

BNP-måttet behöver ersättas
När det gäller ägandet och hur det ska transformeras är Hintons grundtanke att det behöver diskuteras och förankras i demokratiska processer, hellre än att det avgörs i slutna rum. BNP-måttet behöver ersättas med mål och indikatorer som ger mått rörande folkhälsa och miljö. Min egen reflexion just kring detta är att också skapa nya mått på värdeutveckling för att stimulera ansvarstagande och långsiktighet.

Ta tjuren vid hornen
Hinton är också inne på att politikerna behöver ta tjuren vid hornen och släppa invändningen att skärpta krav på näringslivet skulle skada tillväxten. Hon skriver (på sidan 210) att ”Regeringar behöver avveckla subventioner, skattelättnader och regulatoriska fördelar för den vinstdrivande sektorn. Det är lämpligt att börja med de största och mest vinstorienterade etablerade aktörerna, eftersom det är dessa som orsakar störst skada när det gäller konsumtionshets, miljöförstöring, ojämlikhet, marknadskoncentration och politiskt inflytande (så kallad ”politisk fångst”). Politiker säger ofta att de gärna skulle vilja göra detta, men att det skulle vara skadligt för den ekonomiska tillväxten, jobben och investeringarna. Med tanke på de belägg som presenteras i den här boken vet vi bättre. Att avskaffa dessa fördelar är en nödvändig del av en hållbar framtid. ”

Stödet är gediget
Stödet för en omställning är gediget. En undersökning i G20-länderna visade att 68 % av befolkningen vill att deras regeringar ska prioritera människors hälsa och naturen framför vinst och BNP. (Se länktips nedan ang denna undersökning). Regeringar skulle också kunna underlätta för icke-vinstdrivande verksamheter att komma igång och främja omställningen genom att öppna upp för en juridisk struktur som är särskilt utformad för icke-vinstdrivande företag och som kännetecknas av: Samhällsnytta som fastställt juridiskt syfte, förbud mot vinstutdelning till privata intressen, samt transparens och öppenhet i vilka intäkter som tillåts.

Akademin har också en roll
Utbildningsväsendet och forskarsamhället har också viktiga roller i den omställning Hinton beskriver. Inte minst för att det saknas data som ger tydligare beslutsunderlag för de beslut som behöver tas inom olika sfärer. Här behöver alla hjälpas åt för att stödja utvecklingen. Fokusgrupper och intervjuer skulle kunna kartlägga vilka strukturer som saknas för att på bästa sätt främja övergången till en ekonomi som är icke-vinstdriven.

Det är inte första gången
Det inte första gången en större förändring äger rum. Hinton nämner slaveriets upphörande, Indiens frigörelse, apartheid-systemets avskaffande och rättigheter för minoriteter som exempel där det länge såg omöjligt ut att få till en förändring, men där det så småningom blev en nästan självgående process. Som hon skriver: ”Historien visar att när en ny insikt blir till sunt förnuft, tenderar spelreglerna att förändras ganska snabbt. ” Och:  ”Låt oss tillsammans förändra spelreglerna.”

Länktips: Pdf-version på engelska av ”Game Changer” av Jennifer Hinton: https://mayflybooks.org/game-changer-an-economy-beyond-profit/

Länktips: Tax the Rich, Say a Majority of Adults across 17 G20 Countries Surveyed. Earth4All; 2024. Accessed October 29, 2025.
https://earth4all.life/news/tax-the-rich-say-g20-citizens/

Länktips: Publikationer från nätverket Rethinking Economics, med webbplatsen Exploring Economics www.exploring-economics.org samt Next System Project www.thenextsystem.org.

Återbruk av skor kanske är närmare än du tror?

IVL har haft ett forskningsprojekt som har undersökt förutsättningarna för återbruk av skor. Handelsrådet har publicerat en intervju med Tomas Rydberg och en sammanfattning av rapportens slutsatser. (Se länktips nedan). Skor säljs ungefär 30 miljoner par per år i Sverige, så det är en ganska stor mängd skor som varje år sätts på marknaden. Det intressanta är naturligtvis om det finns förutsättningar för återbruk och hur återbruk kan bli lönsamt, miljömässigt smartast och kan bidra till minskat tryck på jungfruliga resurser. Det som framkommer ur rapporten är att det går.

En variant av ROT-avdrag?
Ett sätt att närma sig frågan vore att utgå från nya affärsmodeller, där konsumenter och detaljister samverkar för en gemensam nytta. Rapporten föreslår att konsumenten kan få en värdekupong för återlämnade skor, men här skulle det kunna vara intressant att testa en annan rollfördelning. Man skulle kunna tänka sig att konsumenten involveras i bedömning, sortering, enklare uppfräschning, märkning osv. För att i gengäld få rabatt på köp av de skor som säljs. Eller ett slags ROT-avdrag som också nämns i seminariet som Handelsrådet ordat.

Prosumentlösningar?
Detta eftersom personal- och bemanningsfrågan sannolikt blir en kostnadsdrivande faktor när begagnade skor ska tas om hand. Om konsumenten involveras i affärsupplägget uppstår en möjlighet att generera en win-win-lösning. Som ”medlem” i ett skoförsäljningskooperativ skulle konsumenten kunna ta på sig att göra nytta ett par timmar per månad mot att få rabatt på priset av skor vid försäljning.

Återbruk innebär nytänkande
I det seminarium Handelsrådet har lagt ut (se länktips nedan) lyfts en hel del av de frågor som viktiga att belysa när det gäller återbruk av skor. En avgörande fråga är den lönsamhet som kan uppstå vid försäljning av återbruksskor. Och om den lönsamheten minskar lönsamheten vid alternativ ”linjär” försäljning kan ju intresset för återbruk bli nära noll. Det enda rimliga är att styrmedel organiseras för maximering av livslängd och för att skor ska kunna återbrukas efter rimligt komplicerad process. Det system som hela tiden utgår från utnyttjande av jungfruliga resurser behöver ersättas med ett system som bygger på hushållning av resurser, av energi och manuellt arbete. Kvalitet måste belönas. Och nya affärsmodeller behöver se dagens ljus.

Lönsamhetsfrågor
En siffra som visas i seminariet är att det krävs att butiken hanterar och säljer många fler begagnade skor för att få samma lönsamhet som kan uppnås vid försäljning av enbart nyproducerade skor. Sannolikt just för att det blir många fler arbetsmoment per sko, där slutprodukten dessutom behöver säljas till ett lägre pris än den nyproducerade skon.

Det samlas in fler skor än vad som kan återbrukas
En intressant detalj är att projektet räknade fram att det blir 50 procent överinsamling, dvs skor som inte går att återvinna och som istället gick till förbränning utgjorde ungefär en tredjedel av de skor som samlades in. Det innebär att det behövs plats för all hantering. En annan intressant detalj var att hälften av de skor som exponerades för försäljning såldes snabbt till cirka motsvarande halva nypriset. Det finns således kunder som gärna köper återbrukade skor.

Vem har bollen?
Nya yrkesroller kommer att behövas, nämndes i seminariet. Detta är intressant och sätter fingret på vilken aktör som egentligen ska driva fram den utvecklingen. Krävs det lagstiftning eller är det ett tydligt konsumenttryck som gör att något händer? Eller är det att det uppstår nya företag som utmanar de etablerade kedjorna? Och det behövs nytänkande på lokalsidan, nämligen att ha plats för inlämning, sortering och arbete med de återbruksbara skorna.

Act of Caring
Act of Caring är ett intressant initiativ för att få folk att – tillsammans – vårda sina saker. Så håller produkterna, till exempel skorna, längre. Ola Gejde från Act of Caring nämner att det numera bara finns 400 skomakare i Sverige, mot tidigare 4 000. Och säger även det som kanske är att svära i kyrkan hos handeln, nämligen att ”företagen måste uppmana sina kunder att ha vara på sina produkter”, ett uttalande som naturligtvis går stick i stäv med den rådande volymförsäljningsidén, där köp-slit-och-släng ger bästa intäkten på kort sikt. Han nämner också ett franskt varumärke, Veja, som inkluderar omsorg av befintliga skor. Se länktips nedan.

Länktips: Projektbeskrivning: här

Länktips: Rapportsammanfattning: https://handelsradet.se/app/uploads/2026/10/Sammanfattning-2026_8.pdf

Länktips: 30 minuters podd med Tomas Rydberg om projektet: https://www.youtube.com/watch?v=q8gTjDwx5fc&list=PL_FaVi7xeTXV6rNWMagmhKOGMebfN7E-q&index=6

Länktips: En timmes seminarium om projektet som IVL hållit i: https://www.youtube.com/watch?v=WzSKj1Se60I

Länktips: Act of Caring: https://actofcaring.com/pages/om-oss?srsltid=AU7gw4Uoo99yIMOKgWXXpkTIpfNd30vaJYlvsL9TiAc2i8_LGKDqFgte

Länktips: Veja: https://www.veja-store.com/sv_se/

Länktips: Veja: https://project.veja-store.com/en

Känner du till rullegruppen?

Livskvalitet är ett centralt begrepp. Alla har rätt till ett liv med möjlighet att utveckla sig själv, uppleva nya saker, lära sig sådant man inte visste att man skulle kunna behöva veta, träffa nya människor, umgås och få känna sig som en del av ett sammanhang. Livskvalitet är många olika saker, ofta beroende på utgångsläge. Den som just återhämtar sig från en längre sjukhusvistelse eller en operation kan uppleva att få lyssna på fågelsång en solig morgon som en hög kvalitet. Livskvalitet är relativt.

Felaktig bedömning
Det viktiga är att samhället och vi alla visar respekt för olikheterna när vi hävdar att alla har lika rätt till ett gott liv. I dagens bild- och åsiktstunga samhälle blir folks utseende hela tiden värderat. Särskilt viktigt är det att försöka bemästra ”tyckandet” om varandra i skolan. Vi har alla olika förutsättningar och olika möjligheter, men det ska inte innebära att den ene värderas högre än någon annan. Att ständigt utgå från att rikedom är det viktigaste måttet på framgång och att bli accepterad av andra är ett misstag. Ändå är det förmågan att köpa de senaste, dyra, modeprylarna eller bilarna som ständigt visar sig som en måttstock i en del sociala sammanhang. Beteendet är dessutom påhejat av reklam från de företag som vill omsätta mer produkter som utgör sådana framgångsmarkörer. Men livskvalitet är inte detsamma som social status.

Vad är det som är meningsfullt?
Detta med livskvalitet slår mig när jag träffar en tidigare arbetskamrat och chef som jag känt sedan 1977. Han var delägare och ekonomichef på företaget AVAB, som jag var anställd av i ett par omgångar mellan 1977 och 1998. År 1993 opererades Torsten och blev efter det rullstolsburen. Han fortsatte att arbeta och har på senare år engagerat sig i det som heter Rullegruppen. Det finns många som är rullstolsburna av olika skäl, men som ändå vill kunna leva ett varierat och givande liv. Här gör Torsten en avgörande insats, som uppenbarligen gör nytta både för andra och säkert gör att han själv kan känna meningsfullhet.

Vars och ens egna upplevelse viktig
Jag tror att en grundläggande faktor är att man även med en tydlig begränsning i det fysiska behöver se sig som subjekt och inte som objekt. Att de egna önskemålen och värderingarna finns och behöver komma till uttryck ävenom om omgivningen betraktar en som patient eller vårdbehövande. Var och en behöver kunna känna att man lever sitt liv på egna villkor, inte primärt utifrån begränsningar som omgivningen dikterar.

Rullegruppen
Torsten är ordförande i Rullegruppen och berättar om allt det som föreningen ordnar och som gör en stor skillnad för de drabbade. Nu till höstlovet sista veckan i oktober ordnar man körning med fyrhjuling vid Brudarebacken i Göteborg. Mountainbike-experter hjälper till och de som vill får testa även om de normalt sitter i en rullstol. Hur det kan se ut och upplevas framgår av det SVT-inslag som sändes förra året, när Torsten testade den speciella fyrhjuling det handlar om. (Se länktips nedan). Avgörande är naturligtvis att det finns resurser som möjliggör teknik, bemanning och transporter. Nya sätt för kommun och den idéella sektorn att samarbeta kan behövas.

Personlig assistans är ett skyddsnät
Ett bekymmer, berättar Torsten, är hur det har blivit svårare att få behålla personlig assistans, något som kan vara livsgörande för den utsatta grupp det handlar om. Jag läser om en person miste livet p g a syrebrist. ”… ett system som tagit bort livsnödvändigt stöd från människor med omfattande behov – utan att ersätta det med något likvärdigt. Personlig assistans är inte en ”extra service”. Den är ett skyddsnät. När det nätet tas bort, samtidigt som den medicinska sårbarheten ökar, blir konsekvenserna livsfarliga. Risken försvinner inte för att stödet gör det. Det är bara skyddet som gör det. Det här måste få sägas högt. För det handlar inte om ett liv. Det handlar om många.” (klippt från inlägg på Facebook).

Livskvalitet som en mänsklig rättighet
Det är just när vi reducerar vård och omsorg till ett reparationsarbete som risken uppstår att allt till slut handlar om pengar, budget och personalresurser. Det som behövs är att se helheten, hur vi kan hjälpas åt att ge var och en den livskvalitet som egentligen är en mänsklig rättighet. Inte minst mot bakgrund av att det i Sverige finns 900 000 ensamhushåll i den seniora befolkningen. Då behövs skyddsnät, omtanke och förutsättningar att leva ett liv med ett rimligt mått av kvalitet. Och då är empati är ett kärnvärde. Och inte ”västvärldens största svaghet” som Elon Musk hävdat. (Ett uttalande som knyter an till fascismens förakt för svaghet, men det är en annan historia…).

Länktips: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/har-kastar-sig-77-arige-torsten-ner-for-backen-i-terrangrullstol

Länktips: Rullegruppen: https://www.rullegruppen.se/

Så här skrev jag till EU om moms

EU har haft ett ”dialogfönster” öppet, för att låta organisationer, företag och allmänhet lämna synpunkter på den förändring av moms-lagstiftningen man förbereder. Momsen är en skatt som varje land kan besluta om, men den är också samordnad mellan länderna så att EU-länder kan exportera varor och tjänster utan moms. Momsen blir en slags procentuell pålaga på allt som säljs inom EU och utgör en rejäl intäkt till varje lands statliga finanser. Momsen skiljer sig i procentsatser för olika produktkategorier, men detta avgörs på nationell nivå. Den 4 november är sista dagen att lämna synpunkter till EU angående moms-lagstiftningen. (Se länktips nedan till mitt tidigare inlägg om samma sak).

Momsen behöver förstärka en omställning i hållbar riktning
För mig handlar det väldigt mycket om att momsen behöver förändras i grunden. Från att vara uppbyggd enligt en linjär princip behöver momsen utgå från en cirkulär ekonomi, där förbättring och upparbetning av produkter blir självklara komponenter för näringslivet, liksom att utveckla nya affärsupplägg. Resursanvändningen måste bromsas in, energianvändningen likaså. Vi behöver belöna företag som tar ansvar för ekosystemet, vattenförsörjningen och säkerställa att ekonomin ryms inom det sociala manöverutrymme som ”donut”-ekonomin pekar ut. I den text man kan skicka till EU finns utrymme för 4000 tecken, så jag fick korta ner min text en hel del. Men i översättning från engelskan följer mitt inspel här.

Mitt förslag till EU:
(Citat) Tack för möjligheten att lämna synpunkter på den nya momslagstiftningen. Jag skulle vilja se en process i tre nivåer. Momsen måste reformeras på ett sätt som bevarar dess legitimitet, rättvisa och ekonomiska värde, samtidigt som den effektivt styr produktion, investeringar, konsumtion, energianvändning, transporter och andra centrala funktioner mot hållbarhet.

Cirkulär ekonomi behöver nya begrepp och ramar
Den första nivån handlar om att etablera ett regelverk och en nomenklatur som speglar verkligheten på ett mer modernt sätt. Avfall och restprodukter kan fungera som råvaror i tillverkningsprocesser. Man bör undersöka hur lagstiftningen – till exempel genom förbud mot export av ”avfall” – i praktiken hindrar ett ansvarsfullt resursutnyttjande. Det krävs regelverk som förhindrar att nytillverkade varor, som aldrig har använts, förstörs. Det behövs en ny terminologi – en som på ett mer precist sätt beskriver produkters status, certifiering eller godkännande.

Bibehållet produktansvar
Ett tillvägagångssätt att undersöka är att införa ett krav på att tillverkande företag (inom vissa sektorer) aldrig ska kunna frånsäga sig ansvaret för sina produkter. De skulle kunna ta betalt baserat på användning, men skulle alltid behålla ett visst ansvar – förslagsvis hanterat genom en avancerad fond utformad för att hantera scenarier som företagskonkurser – vilket skulle omfatta själva produkterna och de farliga beståndsdelar de innehåller. Konsumenten har inte tillräcklig kunskap.

Bonus-malus-system
Den andra nivån innebär att vidareutveckla momssystemet – eventuellt bransch för bransch – för att påskynda utfasningen av produkter som skadar miljön, ekosystemen, vattenresurserna och så vidare. Genom att gradvis göra skadliga produkter dyrare, samtidigt som ”oskadliga” produkter blir relativt billigare, styr momssystemet produktion och konsumtion i en riktning som skyddar miljön. Vissa branscher kan fungera som pilotområden, där företagen inom dessa sektorer får i uppdrag att utforma ett bonus-malus-system.

Även Business-to-Business, B2B, behöver ingå
De minst önskvärda produkterna görs dyrare än de överlägsna alternativ som erbjuds av konkurrerande företag. Huvudsyftet är att upprätthålla skatteintäkterna och samtidigt skapa ett tydligt incitament för tillverkare att konkurrera utifrån kvalitetsegenskaper. Vissa branscher skulle också kunna väljas ut som pilotområden för att belöna produkters livslängd – vilket gör det mer lönsamt för både företag och användare att nyttja en produkt snarare än att äga den. Dessutom bör transaktioner mellan företag (B2B) undersökas i syfte att skapa nya, ömsesidigt gynnsamma samarbetsmodeller, så kallad industriell symbios.

Värdefokus istället för vinst
Den tredje nivån innebär att man går hela vägen: produkter som inte kan ingå i ett slutet kretslopp fasas gradvis ut, samtidigt som företag uppmuntras – eller tvingas – att under en generös tidsperiod ställa om sina produktionsprocesser så att uppkomsten av avfall blir ett kostsamt undantag. Detta kräver en utformning av mervärdesskattesystemet (momsen) som följer en produkt genom dess olika stadier av uppgradering och återtillverkning. Momsen bör stå i ett omvänt förhållande till värdeskapande och ansvarstagande. Produkter som är utformade för en lång livslängd skulle belönas med en lägre momssats, medan produkter med en genomgående kort livslängd skulle bli relativt dyrare. På denna tredje nivå är målet att ersätta den nuvarande linjära momslogiken med en hållbar, cirkulär moms – en som är kopplad till värdeskapande snarare än vinstjakt. Detta synsätt vilar också på en ny syn på ägandeprincipen, liksom på alternativa metoder för att redovisa företagsverksamhet. Det rör sig här om kringliggande processer som kräver ytterligare utredning för att säkerställa att momssystemet effektivt samverkar med de mål vi vill uppnå.

Avslutningsord
Forskare med intresse för en ny ekonomi måste involveras. Ett exempel från Amsterdam: https://act.uva.nl/research/research-projects/sustainable-by-design/sustainable-by-design.html?cb#page
Jag instämmer också i den kommentar som lämnats av Lorenzo Liguoro från Italien.
Momssystemet bör underlätta den utveckling vi vill se, inte hindra den. (Slut citat).

Det ska bli intressant att se om detta inspel gör någon skillnad.

Länktips: Min tidigare text om EU-momsen: https://christerowe.se/2026/10/nr1403-en-ny-eu-moms-pa-gang/

En ny EU-moms på gång!

EU-kommissionen har just nu det man skulle kunna kalla ett synpunktsfönster, en tidsperiod fram till den fjärde november 2026 då vem som helst, företag, organisationer, privatpersoner osv, är välkomna att komma med förslag, idéer och synpunkter inför den process i en relativ snar framtid som ska leda fram till en ny momslagstiftning. För mig är detta intressant av två skäl. Dels att det är en möjlighet att på detta sätt vara medskapande i EU:s lagstiftning rent generellt. Och dels för att behovet av en ny moms-lagstiftning på EU-nivå är något jag har tänkt på åtminstone sedan 2014. (Se länktips från EU-kommissionen nedan).

Några av kommentarerna så här långt
I skrivande stund finns det 22 publicerade synpunkter från privatpersoner och företag i olika länder. De flesta nöjer sig med att se frågan ur ett mycket snävt perspektiv och föreslå sänkt moms på en viss produkt med en viss egenskap. Ett norskt företag i IT-branschen, Atea, med 88 kontor runt om i världen, lyfter dock frågan en aning för att peka på att det måste vara kommersiellt och administrativt praktiskt att samla in utrustning, bedöma den, radera data, reparera eller uppgradera den där så är lämpligt, samt möjliggöra en dokumenterad vidareanvändning över landsgränser. Detta är särskilt relevant för IT-utrustning, menar de. Ett italienskt företag lyfter också mycket klokt att momsens utformning ”bör bedömas inte bara i förhållande till den cirkulära slutprodukten, utan utifrån hela den cirkulära värdekedjan. (…) Cirkulära industriella värdekedjor omfattar ofta flera aktörer som utför aktiviteter kopplade till insamling, förberedelse, behandling, omvandling och tillverkning. En tydlig och enhetlig skattemässig behandling genom dessa olika led kan därför bidra till att minska transaktionskostnader och osäkerhet kring investeringar. (…) Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt hur mervärdesskatten fungerar på framväxande marknader för sekundära råvaror och råvaror utvunna ur avfall. Om det övergripande europeiska politiska målet är att stärka tillgången till cirkulära råvaror och utveckla en verklig inre marknad för sekundära råvaror, bör mervärdesskattereglerna vara förenliga med detta mål”.

Så här skriver EU-kommissionen
Det som kommissionen skriver i sin egen introduktion av frågeställningen väcker en del frågor just om hur långt man är beredd att gå. De skriver på sidan två: ” Mervärdesskatt (moms) är en viktig inkomstkälla för EU-länderna och stod 2024 för 7,1 % av EU:s BNP och 15,5 % av de totala offentliga skatteintäkterna. Samtidigt är det viktigt att momsregelverket är förenligt med EU:s bredare politiska mål, så att momsreglerna inte hindrar företag och konsumenter från att använda tillgångar på ett mer cirkulärt sätt, samtidigt som momssystemets grundläggande principer bevaras. ”

Staten tjänar på överkonsumtionen
Momsen ska således både förändras och anpassas till den cirkulära ekonomins behov och verklighet samtidigt som de ”grundläggande principerna ska bevaras”. Momsen i nuvarande konstruktion är linjär och följer en tänkt produktförädling i flera steg tills den når konsumenten och därmed ska betalas till fullo och redovisas av den säljande parten, med avdrag för den moms som uppstått i tidigare led. Staten tjänar således mer moms ju snabbare vi konsumerar, kasserar fullt fungerande produkter och köper nya produkter. Vid kort livslängd på produkterna ökar statens skatteintäkter som en andel av försäljningen till konsument.

Undantagen kan inte bli huvudregel
Att korrigera momsprocentsatser för livsmedel, second-hand eller annat går an sålänge det undantagsvis finns mindre andelar av momsen som får lägre momssatser, tycks de flesta makthavare resonera i dagsläget. Men ska vi på allvar få hela ekonomin att bygga på cirkulära principer går det inte att ha undantag som utgör grundregeln. Vi behöver en ny moms som bättre korrelerar med hur produkter och produkters värde förvaltas och förädlas i den cirkulära ekonomin.

Den linjära modellen leder fel
Idag är momsdebiteringen en del av ägarbytet. Leverantör nummer ett säljer sitt halvfabrikat till leverantör två och den halvfärdiga produkten övertas av detta företag, som efter förädling säljer vidare produkten till leverantör tre osv. Det momsen indikerar är att det har skett ett skifte i vem som disponerar och äger produkten. Slutkonsumenten är också mycket riktigt den som slutligt äger varan och när den inte längre är brukbar kasseras den. Det linjära logiken flyttar ägandet i olika led fram till soptippen. Och under resan kasserar staten in sin andel av värdestegringen.

Nyttjande – inte ägande
En ny moms bör rimligen inte utgå från ägandet som princip utan från nyttjandet och värdebevarandet. En väl använd och väl omskött produkt, som har en lång livslängd och hög tillförlitlighet i sin funktionalitet ska rimligen beskattas lägre än en produkt som hanteras vårdslöst och snabbt blir oanvänd. Det system som skulle kunna fånga detta kriterium är att varje konsumentprodukt (av vissa typer) är registrerad hos tillverkaren och status på produkten redovisas i en graderad skala. Ägandet kvarstår hos företaget, medan nyttjandet är konsumentens. Betalningen för nyttjandet sker via abonnemang, hyresavtal eller liknande. Det kan även gälla fast installerade maskiner, diskmaskiner, köksapparater osv. Om produkten är i gott skick och den förväntade livslängden är lång blir momsbeloppet lägre. Och omvänt. Det blir dyrare för leverantören (och nyttjaren) när ingen bryr sig om att produkten ska fungera länge. För att finkalibrera ett sådant system skulle ett lokalt bonus-malus-system kunna användas. Så att statens intäkter blir konstanta, medan det blir just värdeförvaltningen som belönas.

Vi behöver forma det som är i linje med vad vi vill uppnå
Självfallet finns det invändningar mot detta system. Att det blir krångligt osv. Men vi har streck-koder, vi har smart-phones och vi har ett AI-stöd som i en nära framtid klarar att hantera stora informationsmängder. Om vi menar allvar med att komma ur köp-slit-och-släng-ekonomin måste vi våga testa nya sätt att fånga värden och restvärden baserat på det vi vill uppnå. Vill vi uppnå maximal volymomsättning i varje ögonblick kan vi fortsätta som förut och låtsas att resurser och energi inte berörs av den eviga tillväxtens logik. Eller om vi vill skapa en ekonomi som bygger på vad naturen klarar av att bära så försöker vi skapa system som utgår från det vi vill åstadkomma.

Vi måste passa på nu
Jag kommer att skriva ett förslag till EU-kommissionen som betonar vikten av att på allvar byta huvudinriktning i hur stater beskattar tillverkning och nyttjande så att vi bromsar överkonsumtionen. Det är vår skyldighet att försöka. Att blunda och låtsas som att en evig tillväxt och ett ökat resursutnyttjande är förenligt med en hållbar utveckling är bedrägeri.

Länktips: https://ec.europa.eu/info/law/better-regulation/have-your-say/initiatives/18833-VAT-and-circular-economy_en

Laddning av tunga lastbilar

Ni som följer den här bloggen har möjligen noterat att det var ett tag sedan jag återgav någon information från nyhetsbrevet OmEV, det nyhetsbrev som framför allt bevakar elfordonsutvecklingen. Nu är det dags, eftersom det som dök upp i flödet idag handlar om batteribytesteknik. Det är tydligen så att de tunga lastbilarna till relativt stor del förses med batteribytessystem i Kina. Och det är ju som bekant Kina som leder utvecklingen på batterisidan. Och man har etablerat ett gemensamt bolag i Storbritannien, Swaptopus, som tydligen ska gå bräschen för denna utveckling.

Flexibilitet och billig laddning
Det som batteribytessystemen möjliggör är laddning när elen är billig och att depåstoppen bli korta. Det är ju enbart ur- och inkoppling av batteripackarna som behöver göras vid stopp. Systemet öppnar dessutom för sidointäkter genom det som brukar kallas V2G, vehicle to grid, men som rimligen bör heta något annat när det är ett mobilt batteripack som kan fungera som stöd till elnätet när det inte är inkopplat i en lastbil och rullar på vägarna. Flexibiliteten och möjligheten att tjäna pengar på lite olika sätt är en fördel för den som investerar i systemet. Möjligheten att hantera olika tillfälliga toppar, många samtidiga lastbilar, är en annan fördel. Detta samtidigt en mycket stor del av lastbilstrafiken går enligt i förväg uppgjorda rutter. Med modern IT och skräddarsydd mjukvara kommer det dessutom bli enkelt för föraren på vägen att själv avgöra vilket depåstopp som kan gå smidigast.

I Kina är en tredjedel av de nya lastbilarna för batteribyte
För att förstå i vilken takt Kina opererar är det intressant att notera att det fanns cirka 300 stationer i drift i augusti 2026, medan det vid årsskiftet ska finnas 900 batteribytesstationer i drift. Ungefär en tredjedel av alla lastbilar som säljs i Kina är försedda med batteribytesteknik. Ett bekymmer är naturligtvis att det saknas en kontaktstandard och en teknisk standard som alla tillverkare kan förhålla sig till. Det behövs självklart också säkerhetssystem som räddningspersonal, bärgare och andra kan förhålla sig till. Vid en eventuell olycka ska ju inte ytterligare skador kunna inträffa beroende på okunskap eller oförsiktighet.

Hoppas att man inte tror på linjär volymtillväxt
Jag läser också att EU valt en annan väg än Storbritannien. Troligen vill EU skydda sina inhemska lastbilstillverkare, medan britterna har valt en annan väg, där man ser joint-venture som mer konstruktivt. I botten finns hela tiden frågan vem som ska tjäna vilka pengar och hur snabbt. Det blir väldigt märkligt att systemval och framtidslösningar ska prioriteras utifrån suboptimerade faktorer som vem som snabbast kan få tillbaka sin satsade krona. Summan av alla satsade pengar ger oss inte bästa möjliga framtid. Men det är delvis en annan diskussion. Att vi inte kan öka volymerna linjärt borde stå klart för de flesta. Eller?

Länktips: Artikel från OmEV om batteribytessystem: https://omev.se/2026/09/21/swaptopus-batteribyte-for-tunga-lastbilar/

Nu vill producenter sälja mer PFAS

PFAS är ett elände. Evighetskemikalier som inte bryts ner i naturen, utan som kommer att finnas kvar i generationer och skada ekosystemet. Man trodde kanske att PFAS-kemikalier skulle vara på väg ut, att lagstiftningen såg till att produktionen minskar. Men nej. Det är tydligen så att de stora PFAS-producenterna planerar för en ökning av sina giftiga produkter.

”Klimatsmart” får inte innebära skadligt för miljön
Jag läser i Dagens ETC om just detta och klipper in en skärmbild från tidningen här nedan, daterad 17 september 2026. Vi måste uppenbarligen klara av att hålla två saker i huvudet samtidigt. Omställning till eldrift och mer automatisering som kräver mer datahallar får inte innebära att vi accepterar kylning och material som skadar miljön.

Ur Dagens ETC 17 sept 2026

Fossil olja är också ett problem
Det är naturligtvis inte enbart PFAS som är problemet. En stor del av den fossila oljan blir plastprodukter som hamnar i havet. Plast som fiskarna och andra vattenlevande organismer inte har en chans att sålla bort. Mikroplaster är dessutom extremt svåra att fånga med traditionella metoder. Plastpåsar och annat skräp är en sak, men mikroplaster syns ju knappt.

Passa på att ställa krav på Kanada
Jag läser om hur Kanada nu ställer om sin oljeexport för att minska sitt beroende av USA. Miljoner fat olja exporteras varje dag från Kanada för att raffineras och bli användbara råvaror i nästa steg. Här skulle EU kunna försöka inkludera en producentavgift på Kanada, så att de får ekonomiska incitament att bromsa utvinningen av olja. Tar vi upp mindre av den fossila råvaran blir det mindre som hamnar i atmosfären och i vår miljö. Kanada ska ju nu få en ny status i relation till EU och här skulle EU kunna koppla ihop Kanadas intresse för EU med ett ansvarstagande för att minska belastningen på klimat och miljö där den börjar: vid källan.

Även Norge?
På samma sätt skulle Norge rimligen kunna få en stegvis fördyring av sina affärer med EU. Så att det blir mer och mer olönsamt att utvinna olja från Nordsjön. På något sätt måste vi ju agera där vi kan.

Det är dyrt att vara sjuk

Sjukvård är inte bara sjukvård. När man försöker närma sig problem och lösningar ur ett helhetsperspektiv måste man försöka se situationer ur olika infallsvinklar, inte minst ur individens perspektiv. Jag blir påmind om detta när jag läser ett nyhetsbrev från Neuroförbundet (Se länktips nedan).

Det är dyrt att vara sjuk
Mellan var fjärde och var femte person som svarade på en enkät från Reumatikerförbundet och Neuroförbundet uppgav att de är beroende av närstående för att klara sin ekonomi. Det uppstår hela tiden extra kostnader när man är sjuk. 40 procent av respondenterna säger att de har behövt använda sparade medel för att klara någon oväntad utgift. Det är läkemedel, hjälpmedel, läkarbesök, rehabilitering, sjukresor och annat som kostar, förutom den psykiska press som det innebär att leva på marginalen och att också behöva hantera ett sjukdomstillstånd som i sig är begränsande.

Kan vänner och sambos göra en insats? Hur då?
Alla som är sjuka är inte lika sjuka. Några har lindriga symptom, andra är bundna till rullstol eller har behov av hjälp via assistent varje dag. Hur komplicerat detta kan bli blev jag varse häromdagen, när en vän berättade om hur det kan vara svårt att som vän ställa upp som assistent. En assistent är ju på plats för att göra det som behövs, men vilka krav ställer man på en vän? Går det att kräva samma hjälp av en vän som av en assistent? Och hur mycket ska egentligen en samboende eller äkta hälft göra när sjukdomen begränsar livsföringen?

Mindre marknad, mer empati
Vi behöver fundera över de här frågorna när vi totalt sett blir fler i landet som blir äldre och därmed fler som blir i behov av stöd och vård i hemmet samtidigt som resurserna krymper i många kommuner. Ekvationen går helt enkelt inte ihop. Och vad blir då samhällets respons? ”Skyll dig själv om du blir fattig och sjuk” eller ”Alla har rätt till en rimlig livskvalitet”? När ensamheten brer ut sig, ungefär 900 000 hushåll i Sverige är ensamstående äldre, ökar också oron och benägenheten hos enskilda att kontakta 1177, sin vårdcentral eller akutsjukvård. Vi behöver organisera den nära omsorgen på ett medmänskligt och rättvist sätt så att individens behov, så långt det är möjligt, tillgodoses. Det är mer av helhetslösningar och mindre av marknadsorienterade dito som behövs. Mer empati och mer samverkan. Inte för att det är enkelt, utan tvärtom, för att detta är komplicerade frågor som behöver vägas av andra faktorer än kostnadsredovisning i ett excelark.

Länktips från Neuroförbundet om hur ekonomin påverkas av att vara sjuk: här

Kan färg verkligen göra så stor skillnad?

Det är lite fascinerande. Att färgen gör allt så enkelt. Mängden sorterade retursopor har ökat i Halmstad med 30 procent, läser jag, bara för att man infört färgkodade påsar för boende i villor och hus med några få lägenheter. Hälften av hushållen i Halmstad får nu sortera sina förpackningar i sex olikfärgade påsar. Inte så oväntat är det plastförpackningar som har ökat mest. Fortfarande är det dock hälften av alla sopor som hamnar i restavfallet. (Se länktips nedan).

Färgerna underlättar
Men bara genom att underlätta sorteringen visuellt – med färger – har Halmstad Energi och Miljö, HEM, lyckats få folk att sortera mycket mer av sina förpackningar. Det gör ju att mer av papp, metall och plast kan återvinnas istället för att slentrianmässigt eldas upp. På hemsidan ser jag också att det finns returemballage som påsarna inte hanterar. Wellpapp är en sådan, liksom glasburkar, glasflaskor och större produkter. Då gäller det att ta sig till en återvinningscentral.

Långsiktigt ett samhälle med mindre avfallsmängder?
HEM har också en egen app, läser jag, där man kan hålla koll på hämtningsdagar, fakturor och energiförbrukning. Den allra bästa är ju om vi lyckas minska avfallsmängderna och energianvändningen. Och att bolag som HEM långsiktigt arbetar för att de inte ska behövas. Men den visionen är nog tyvärr långt borta. Förpackningsvolymerna lär fortsätta att öka. Ändå är detta med färgkodade påsar troligen smart. Vi måste hjälpa folk att göra de val som är kloka. Det ska vara lätt att göra rätt.

Länktips: Halmstad Energi och Miljö hemsida

Länktips: https://www.sverigesradio.se/artikel/fargglada-pasar-okade-avfall-med-30-procent-i-halmstad