Monthly Archives: november 2013

Det är människor som är kompetenta

Posted on by
1

Regeringen tog den 28 november beslut att samla och placera stödet vid upphandlingar till Konkurrensverket. De funktioner som varit knutna till Kommerskollegium, Vinnova och Miljöstyrningsrådet överförs till Konkurrensverket vid halvårsskiftet 2014. Motivet sägs vara att därmed få större bredd och djup inom allt upphandlingsstöd. (Länk till regeringen, se nedan).

Vad är stöd?
Vid första anblick låter det positivt. Förbättring, förstärkning, effektivitet är ord som nämns. Men vad är upphandlingsstöd? Är det sammanställda fakta? Är det listor på framgångsrika exempel? Är det upphandlingens motsvarighet till monteringsanvisningen som medföljer bokhyllan Billy? Är upphandlingsstöd en funktion som kan objektiviseras?

Konkurrensverket – en plats för intern konkurrens?
Upphandlande enheter behöver bara vända sig till en myndighet för att få det stöd och den vägledning som behövs, heter det. Jag har svårt att tro att detta kommer att fungera. Kanske har jag fel, men risken känns uppenbar att mycket av den specialkompetens som finns inte minst hos Miljöstyrningsrådet riskerar att försvinna när en myndighet ska väga resurser, tjänster, prioriteringar och satsningar mot varandra. Det är svårt för myndigheter att utveckla metoder, att tänka i nya banor och att agera i takt med en snabbt föränderlig värld. Det blir definitivt inte lättare när flera olika kunskapsfält ska rymmas inom Konkurrensverkets ansvarsområde. Miljöperspektivet på upphandling riskerar naturligtvis att få mindre plats när det ska konkurrera med alla andra aspekter. Är det rätt riktning att gå?

Förändringsagent
Det modiga hade istället varit att utveckla Miljöstyrningsrådets särart till att verka som en förändringsagent för de organisationer och myndigheter som har ambitionen att proaktivt ställa om sin verksamhet i en hållbar riktning. Att ge muskler till ett oberoende organ som skulle kunna utmana de rådande paradigmen, komma med nya metoder och nya lösningar, följa forskningen på nära håll och snabbt implementera innovativa modeller för hur samhällsapparaten bäst anpassar sig till ett kommande lågenergisamhälle och till ett samhälle i snabb omställning.

Spjutspets
Det modiga hade varit att frikoppla Miljöstyrningsrådet och ge det ett tydligare och friare mandat att fungera som spjutspets in i framtiden. Fortfarande finansierat av skattemedel, eftersom behovet är uppenbart. men inte inlemmat i en tung förvaltartradition, där varje initiativ traditionellt bromsas av de inbyggda strukturerna. Stora myndigheter har väldigt svårt att snabbfotat ta till sig nya fakta och ställa om sin organisation och sitt arbetssätt.

Det är människor som är kompetenta
Det sorgliga är också att de människor som utgör resursen i varje organisation, och som står för stödet i form av kontakter med omvärlden inte nämns i regeringens information. Det tycks inte finnas minsta förståelse för att kunskap, nätverk och personliga förmågor är helt avgörande för hur stödfunktioner kan fungera. Att reducera stödet till en hemsida (som man anar att en stor del av ”stödet” kommer att utformas som) är detsamma som att backa 10 år i utvecklingen. Nu måste med stor sannolikhet ett omtag göras för att utveckla en ny organisation, som kan axla Miljöstyrningsrådets roll, och kanske på ett nytt sätt. I mellantiden går värdefull tid förlorad och försvinner kompetensen med medarbetarna.

Länktips: http://www.regeringen.se/sb/d/4902/a/229446

Referat av debatten i Riksdagen http://www.msr.se/sv/Aktuellt/Nyhetsarkiv/Debatt-om-Miljostyrningsradets-stod-i-riksdagen/

Var finns engagemanget?

Posted on by
3

Prisutdelningar och konferenser duggar tätt så här års. En gnagande känsla dröjer sig kvar.

Göteborgs Internationella Hållbarhetspris
delades ut för fjortonde gången. I år till forskare som lagt grunden till vår förståelse för biomimicry, hur vi kan lära av evolutionens och naturens goda konstruktionsexempel, och till stiftelsen TEEB, som arbetar med att synliggöra ekonomin i våra ekosystem, egentligen lära oss skillnaden på kostnad, pris och värde utifrån ett ekosystemperspektiv.

Volvos miljöpris
har en ännu längre historia (24 år) och gick i år till en av de ledande IPCC-forskarna, den kinesiske professorn Dahe Qin (eller med familjenamnet först Qin Dahe), som under sin forskarbana framför allt studerat och analyserat det som på engelska kallas the cryosphere, den del av klotet som täcks av snö, is och permafrost. Professor Qin har för första gången tydligt visat på sambandet mellan den pågående klimatförändringen och många extrema väderhändelser.

CSR Forum
är en årlig konferens i västsverige som lyfter upp CSR-frågorna, speglar frontlinjen av forskning och proaktivt arbete och möjliggör erfarenhetsutbyte mellan myndigheter, näringsliv och andra inblandade. I år var konferensen förlagd till Svenska Mässan och samlade cirka 300 deltagare. Man hade bjudit in ordföranden i CSR International, Wayne Visser, att hålla ett inledningsanförande, ett mycket uppskattat och framtidsinriktat tal.

Tre nästan samtidiga event
Och allt händer nästan samtidigt i Göteborg. Professor Qin fick förvisso sitt pris i Stockholm, men han höll flera anföranden i Göteborg, bl a på Chalmers. De tre eventen visar att vi har förstått viktiga frågor, vi samlar och visar vår uppskattning till de forskare och föregångare som visar på vägar ut ur vår tids dilemman. Vi nätverkar och utbyter tankar. Men det saknas något.

The big picture
Särskilt vid prisceremonin för Göteborgs Internationella Hållbarhetspris saknade jag en tydlig markering av i vilket sammanhang priset ska ses. Varför delar vi ut det? Vad är det långsiktiga målet? Det har nu blivit en fjorton år lång rad av utmärkelser, de allra flesta alldeles utmärkta förebilder för en hållbar utveckling, men vad är det priset vill åstadkomma? Jag saknade en tydlig historia, en berättelse, som skulle låta oss i publiken ana att det finns ett större syfte med priset än att uppmuntra föregångare och samtidigt marknadsföra Göteborg.

En missad chans
Lite av samma känsla får jag på Chalmers, där Dahe Qin artigt introduceras både med tal och en fin film om hans arbete. Men vad vill Volvo med sitt pris? Volvo-representanten nämner naturligtvis hur länge priset delats ut och hur länge Volvos kärnvärden inkluderat miljö. Men vad vill man? Kunde man inte fått en glimt av den större visionen på ett tydligare sätt? Varför inte tydligt dela med sig av den visionen när man har publikens fulla uppmärksamhet?

Var det allt?
På CSR Forum upprepas känslan av att bara få ta del av fragment av helheten. Extra tydligt blir detta när regeringens representant presenterar CSR-arbetet i de statligt ägda bolagen. Vi har strax innan denna redovisning fått en utmärkt kategorisering av företagens positionering ur hållbarhetsperspektiv av Wayne Visser. Wayne visar i en femgradig skala att företag kan förhålla sig allt från defensiva till transformativa i relation till dessa frågor. Och det regeringen vill berätta är att man satt upp hållbarhetsmål och att man vill kombinera samhällsuppdraget med affärsmöjligheter. Bilden känns ofullständig. Var det allt?

Var fanns glöden?
På ett annat plan var det kanske bristen på engagemang som blev påtaglig. Inte nödvändigtvis engagemang i sakfrågorna, utan snarare engagemang i presentationen. Världen står inför gigantiska utmaningar och företrädarna för myndigheter, forskning och näringsliv väljer att vara sakliga, artiga och sådär svenskt lagom istället för att använda tillfällena till att bygga upp en förväntan hos närvarande publik.

Vi som lyssnar och deltar får ingen spännande historia att återberätta. Så synd att man missade den chansen.

 

Vi bör hålla en plats åt samerna i EU

Posted on by
2

Vad ska vi ha EU till? Åtminstone varje gång vi utser våra direktvalda representanter borde vi föra en debatt om hur vi vill att Sveriges bidrag till helheten ska se ut och vad vi vill att EU samordnar på ett intelligent sätt.

Snuset i all ära, men vi har viktigare frågor
Partiorganisationerna i Sverige är måttligt intresserade av EU-valet, troligen för att kopplingen mellan engagemang och resultat är så svårfångad. Sveriges representation i EU-parlamentet är dels splittrad på olika partier, dels hanterar man frågor oftast på en nivå som har svårt att beröra svenskar på hemmaplan. Och när det någon gång sker handlar det om detaljfrågor som snusets ställning.

Fiskepolitik
Ett lysande undantag är det arbete Sverige och framför allt Isabella Lövin lyckats med när det gäller fisket. Med kunnighet, envishet och politisk skicklighet har hon fått igenom viktiga steg i förbättringen av fiskepolitiken. Även moderaternas Christofer Fjellner har bidragit till framgången, vilket leder mig fram till en tanke om fokus på sakfrågor snarare än partipolitik.

Tydligare fokusering
Vad är Sveriges bidrag till EU? Hur kan vi organisera det svenska deltagandet i EU-arbetet på ett tydligare sätt? Finns det något att lära av exemplet med fiskepolitiken? Utgångspunkter och resultat skulle kunna vara:
1) Kunskap och trovärdighet i budskapet.
2) Fokusering på tydliga, angelägna frågor som också kan hanteras så att framsteg är möjliga.
3) En mediastrategi för att löpande kommunicera hur frågorna utvecklas.
4) Resultatinriktning snarare än partipolitiska blockeringar och kortsiktiga debattvinster.
5) Med tydliga resultat ökar allmänhetens intresse för EU-politiken och synliggörs även andra möjligheter för samhället att dra nytta av kontakter med EU via olika program.

En representant från Sametinget
Ursprungsbefolkningarnas situation världen över är i stort ett osynligt problem. Någon gång kan vi uppröras över hur indianer i Anderna behandlas men i stort är ursprungsbefolkningarnas situation en icke-fråga. Om Sverige gick före och enades om att fördela våra platser i EU-parlamentet så att en plats alltid gick till en person som utses av Sametinget skulle vi per automatik lyfta denna fråga. Samerna skulle ha en röst i EU och övriga partier kunna formulera en rättvis och balanserad politik kring de ståndpunkter och den hänsyn som måste tas till den ursprungsbefolkning vi har här i Norden. EU skulle på så sätt bli tydligare i sitt arbetsområde och inte bara återspegla de nationella partimotsättningarna.

Solidaritet
På köpet skulle vi få en intressant följddiskussion om nationalitet, ursprung och solidaritet med andra folk. Vi kan ju börja med att vara solidariska med dem som befolkade Sverige före svenskarna.

Tänk helhet och lita på lärarna

Posted on by
Reply

Jag läser i tidningen Affärsvärlden (länk se nedan) om vilka krav som kommer att ställas på framtidens ingenjörer. Inom 7 år tror man att kraven på de nyutexaminerade ingenjörerna har förändrats. Det intressanta är att artikeln pekar i två riktningar samtidigt. Dels tyder mycket på en ökad grad av specialisering, dels kommer behovet av generalister att öka.

Fyra slags ingenjörer
Enligt den danska rapport som refereras finns det i närtid behov av fyra olika ingenjörsprofiler: Det handlar om forsknings- och utvecklingsingenjörer, konsultingenjörer, produktionsingenjörer samt ledaringenjörer. Varje profil kommer att behöva specifika kompetenser i en nära framtid.

Specialister som dessutom kan språk, samarbete och kundkontakter
Det danska ingenjörsförbundet IDA drar enligt artikeln slutsatsen att det förutom ökade specialistkunskaper även kommer att behövas en bredare kompetens hos ingenjörerna. Utöver den tekniska kompetensen handlar det om bättre språkkunskaper och förmågor att kunna samarbeta med andra yrkeskategorier, att tänka kommersiellt och att hantera kundkontakter dvs specialister med bred kompetens.

Hur riggar vi ett utbildningssystem?
I Sverige tycker vi att vi kan engelska och att vi därmed har lätt att arbeta i en internationell miljö. Grundskolans betoning av svenska, matematik och engelska är ett uttryck för denna syn. Men frågan är hur vi dels lockar unga människor till ingenjörsyrket, dels hur grundskola och gymnasium kan fås att lägga en optimal grund för högskolestudier och slutligen hur vi får en snabbfotad och relevant högskoleutbildning mot bakgrund av de dubbla utmaningar vi tycks stå inför i form av specialister med ett brett kunnande.

Löpande analys behövs
Det saknas en aktör som kontinuerligt, kanske på årlig basis, tar fram ett beslutsunderlag för olika aktörer att förhålla sig till. Ett organ som får både industrins, högskolornas och statens uppdrag att synliggöra branschers förändring och utvecklingspotential. Det kan handla om internationell konkurrens, om nya tekniksprång, om trender och om kompetenser i utbildningsväsendet. Utvecklingen går så fort idag att hela utbildningssystemet måste få hjälp att analysera omvärlden, arbetsmarknaden och inom vilka områden kurser och utbildningar behöver ses över. Kanske behövs det även helt nya former av utbildning vid sidan av universitet, yrkeshögskolor och vidareutbildning.

Framtidstro och nyfikenhet
Samarbetsförmåga, kundrelationer, försäljning och även språk är kompetenser och förmågor hos den enskilde som tangerar individens läggning och personliga förutsättningar. Därför borde grundskolan och gymnasiet undvika att specialisera utbildningen. Viktigast är, tror jag, att ingjuta lusten och viljan att lära, att skapa en begriplighet kring (vuxen)världen, att främja en allmän nyfikenheten på livet och en tilltro till den egna förmågan. Man lär sig det man har lust att lära sig.

Lita på lärarna – det ger konkurrensförmåga
Istället för att lägga så stor vikt vid en nationell kontroll av upprepningsbara fakta under grundskoletiden, borde staten ge förtroendet till varje lärare i varje grundskola att de kan utbilda barn och ungdomar för en okänd framtid. Lärarna kan rusta eleverna med de olika kompetenser som kommer att behövas, inte minst förmågan att kreativt lösa problem, att samarbeta och att ta ansvar. Där ligger också vårt samhälles konkurrensförmåga.

Länktips: http://www.affarsvarlden.se/karriar/article3787162.ece

Nu är det dags att beskriva den kulturella hållbarheten!

Posted on by
2

Hållbar utveckling brukar i de flesta sammanhang beskrivas som något som i lika stor utsträckning ska baseras på hänsyn till ekologi, ekonomi och sociala faktorer. I tjugo år har detta budskap trummats in i diagramform, korsande cirklar och mängder av beskrivningar i text och bild. Ingen tycks ha funderat över om de tre perspektiven räcker för att åstadkomma en hållbar utveckling. Förrän nu.

Tre ryska dockor
Personligen har jag brukat hävda att miljön och ekosystemen sätter gränserna för mänsklig aktivitet. Människans socialisering och respektfulla hänsynstagande till varje individs behov måste rymmas inom naturens hållbarhetsgränser. Och som innersta enhet finns den ekonomiska aktivitet som måste rymmas inom det som är socialt hållbart. Likt tre ryska dockor ryms därmed de tre hållbarhetsdimensionerna i varandra. Som tre vetenskapliga, och ibland politiska, fackområden har ekologi, ekonomi och den sociala dimensionen lyfts fram. Som om hållbarhet bara skulle handla om lagstiftning och schyssta regelverk för hur vi hanterar yttre miljö, våra pengar och våra medmänniskor. Men det räcker inte.

Den kulturella hållbarheten
Ytterligare ett (eller möjligen två, se nedan) perspektiv måste iakttas för att vi ska kunna förverkliga en hållbar utveckling. Den kulturella hållbarheten är en förutsättning för helheten ska kunna kallas hållbar. Och dessutom kan den kulturella hållbarheten beskrivas som åtminstone tudelad, om inte mer.

Kulturen och språket
Konst och kultur fungerar på individplanet som en referens för de värderingar, livsstilsfrågor och individuella frågor (minnen, kunskap, färdigheter och prioriteringar) som varje människa förhåller sig till. Språket är den tydligaste indikatorn, både som gemenskapsbyggare och som särskiljande instrument. När vi använder språket mejslar vi ut våra tankar i verkligheten, synliggör idéer och formar världen. Vi skapar det hållbara. Eller inte.

Kulturen och tillhörigheten
Kulturen fungerar dessutom som ett slags operativsystem, där allt annat äger rum. Det vi ser som en del av vår kultur ryms inom denna sfär och håller samman samhället. Kulturen överbryggar mellan generationer och överför kunskap på ett överordnat plan. Kulturen fungerar som samhällets ordlista eller wikipedia, där allt som ”finns” står upptaget. Vi kan alla relatera till vår kulturella tillhörighet.

Sammanhanget
Att en hållbar utveckling inkluderar vars och ens personliga ställningstagande, privat, i yrkesrollen och i fritidssammanhang, står klart. Det är vi människor som dagligen väljer det ena eller det andra. I våra val ligger ett löfte och en förhoppning om ett bättre liv, inte minst för våra barn. Den kulturella hållbarheten är därför helt avgörande för att vår framtid ska bli hållbar och inte belasta kommande generationer med vår tids problem.

Ett exempel
Jag har tidigare skrivit om projektet Utveckling Nordost. I det utvecklings- och visionsarbetet togs den kulturella hållbarheten upp på ett naturligt sätt, mycket som en konsekvens av den etniska mångfald som präglar de nordöstra stadsdelarna i Göteborg. Kulturen och subkulturerna blir tydliga och människors val präglas av dessa tillhörigheter.

Det femte perspektivet
Det kan finnas ett femte perspektiv på hållbar utveckling, som går ännu djupare in i frågan vad det innebär att vara människa. Den andliga hållbarheten, där frågorna kretsar kring jaget och människans samtidiga upplevelse av fysisk, själslig och andlig tillhörighet, bör diskuteras för att inte utesluta något. Hur tar vi ställning och varför? Vilken moralisk hållning kan anses bidra till en hållbar utveckling? Det är svåra frågor och i ett sekulariserat land som vårt inte helt enkelt att hitta gemensamma begrepp för. Men någonstans formas vår inre kompass, som hjälper oss att ta ställning.
Det är i alla fall inte slumpen som avgör om vi skänker pengar till Filippinerna.

Utbildning mot makt: tre exempel

Posted on by
Reply

Fattigdomen bekämpas bäst med utbildning. Pakistans och Afghanistans flickor kan lyfta länderna ur fattigdom bara de får utbildning. Med kunskap öppnas fler möjligheter. För ett land ökar dessutom mängden utfört produktivt arbete när kvinnor börjar arbeta. Det finns även ett direkt samband mellan kvinnors utbildning och barnafödande. När utbildningsnivån ökar minskar barnafödandet och stabiliseras hälsotalen.

Vi kan inte blunda efter Malala
I ett ”Dokument Utifrån” som SVT sände 17 november (se länk nedan) besökte en ung kvinnlig journalist Pakistan för att förstå vad det är som händer i Swatdalen och andra områden. Hennes mamma flydde långt tidigare och attentatet mot Malala Yousafzai har tvingat omvärlden att börja förstå vad det är som händer. I TV-programmet intervjuades även ledarna för en viktig moské med tillhörande utbildningsverksamhet i Islamabad.

Religion som stängsel
Om undervisning i västliga länder handlar om individens möjliga utveckling i ett samhälle tycks de extrema i Pakistan använda utbildningen och religionen till att behålla och förstärka de maktstrukturer som ökar kontrollen över medborgarna, särskilt flickor och kvinnor. Extremister borde enkelt kunna avfärdas, men en svag myndighetsutövning och kopplingen till våldsanvändning ger dem utrymme. Den utbildning moskén i TV-programmet erbjuder förstärker kontrollen över människors tankar och idéer. Och man gör det på ett sätt som är svårt att bemöta, där tro och trohet mot religionen används som det tankemässiga stängsel individen har att hålla sig inom.

Människans uppgift
Malalas kamp blir i detta perspektiv oerhört viktig. Inte för att hon går emot islam, för det gör hon inte, utan för att att hon är för utbildning. Att ta vara på varje människas potential och livsuppgift är viktigast både för individen och för samhället, viktigare än att inordna varje människas liv i ett trossystem.

Den kristna högern
Fallgropen är uppenbar. Det är lätt att generalisera. En världsreligion kan lätt dömas ut på grundval av några extrema företrädares tolkning. Men så enkelt är det inte. Det räcker att gå till USA och iaktta hur den kristna högern agerar för att politiskt påverka vad som är möjligt. Det kan handla om dödsstraff, abortfrågan, kvinnans ställning (igen!) och många andra frågor, där bibeln används för att legitimera olika ståndpunkter. Både extremhögern i det kristna USA och extremisterna i Pakistan beter sig på ett sätt, som blockerar en sund utveckling av samhället. Och att därmed förkasta varje religion är också att dra fel slutsats.

Ryssland och intoleransen
De som med våld hindrar människor från att forma sin egen framtid i ett demokratiskt och tolerant samhälle kan inte hävda att de gör mänskligheten något gott. Det tredje exemplet är den väg som Putins Ryssland slagit in på, där förföljelse av minoriteter på ett skrämmande sätt förebådar en snarlik utveckling som den vi såg under 1930-talet i Europa. Utbildning och kunskap hotar makten, en makt som gärna lutar sig mot en kombination av okunskap, fördomar och hot. Gemensamt för utvecklingen i USA, Ryssland och Pakistan är bristen på respekt för mänskliga rättigheter, det kortsiktiga strävandet efter makt och inflytande och hur den starke behandlar den svage.

Alla borde läsa Pippi Långstrump och Bamse.

Länktips: SVT Dokument Utifrån här .

Stadslandet – det mest hoppfulla på länge

Posted on by
1

Projektet Utveckling Nordost, som under tre år haft extra resurser från EU och Göteborgs Stad på drygt 120 miljoner, genomförde den 15 november en konferens, där syftet var att beskriva vad man åstadkommit. Ur mitt hållbarhetsperspektiv är förstudien inom Utveckling Nordost med rubriken Stadslandet i Göteborg något av det mest lovande som kommit fram på länge.

Grattis Dan Melander!
Förstudiens ansvarige, Dan Melander, lyckades få gehör för, och resurser till, en utvecklingsidé som ligger i framkant för en hållbar utveckling. Förstudien Stadslandet i Göteborg visar på ett övertygande sätt på den mångfald av möjligheter till sysselsättning, samverkan, brukande, innovation, entreprenörskap och tillvaratagande av kunskap som stödjer tanken att utveckla stadsnära odling och därmed sammanhängande verksamheter. Potentialen är mycket stor och Dan visade under konferensen på ett mångfacetterat sätt att dessa tankar dels ligger i linje med hur man utvecklar samhällen internationellt, dels vänder på mycket av problematiken i de utsatta förorterna.

Kanalisera förmågorna
Individer har kunskap, förmågor, drivkrafter och mål. Många som har vuxit upp i fjärran länder och av olika skäl hamnat i Sverige har levt i landsbygdssamhällen med djurhållning, odling och förädling av livsmedel som sin försörjning. De kan sköta betesdjur, de vet vilka produkter som efterfrågas, de är entreprenörer och ”do-ers”. Men i våra förorter får de inte möjlighet att använda sina kunskaper. Stadslandet visar på denna potential och hur vi på olika sätt kan ta till vara människors förmågor, samtidigt som vi löser andra strukturella problem kring livsmedelsproduktion, dito distribution och människors utanförskap.

Samhällets sårbarhet
Idag kännetecknas landsbygden och särskilt lantbruket av ensamarbete, låg lönsamhet och prispress. Internationella marknadsaktörer bestämmer priset. Sammanslagning och storskalighet har under ett par decennier varit de enda lösningarna i jakten på kostnader. Idag försörjer vi oss själva till mindre än 50 procent med livsmedel producerade i Sverige. Det krävs bara ett kortstopp i tillflödet av energi eller råvaror för att hyllorna ska börja gapa tomma i våra butiker. Grossistleden bakom ICA, Konsum och Hemköp har en buffert på fem dagar. Just-in-time-mantrat gäller även vår föda. Vår beredskap är inte god.

Nya affärsmodeller, nya funktioner
Mellan fastigheterna och – t ex i Angered – mycket nära bostadshusen finns odlingsbara marker, där nya tekniker som agroforestry och permakulturodling skulle fungera vid sidan av betande djur. Det som fram till Dan Melanders förstudie har saknats är den bild, som synliggör hur olika aktörer kan samverka för att möjliggöra helt nya affärsmodeller baserade på stadsdelarnas förutsättningar och oanvända resurser. Här finns människorna. Här finns gammal fin jordbruksmark. Här finns möjligheten att använda knutpunkter som Lärjeåns Café och Trädgårdar, otaliga kulturföreningar och initiativ, som bara väntar på att få ta form. Ingen har fram till nu sett hela bilden, ingen har haft ansvaret för att möjliggöra nya verksamhetsformer och funktioner.

Handsken är kastad
Så tack, Dan, för ditt strålande arbete att synliggöra dessa möjligheter. Nu får vi hoppas att var och en av de institutionella aktörerna ser sin egna och sin gemensamma roll i utvecklingen: Park- och Naturförvaltningen, Fastighetsförvaltningen, AB Framtiden, Arbetsförmedlingen, Business Region Göteborg, Stadsdelsförvaltningen i Angered, Göteborgs Stad, Länsstyrelsen, Västra Götalandsregionen osv. Samt att forskningsprojektet Mistra Urban Futures, som fokuserar på stadens utveckling, också inser hur stad och land är fundamentala förutsättningar för varandra.

Själv ska jag fortsätta att hitta synergier och möjliga win-win-lösningar på vår tids problem. Några måste göra det.

Länktips: Slutrapport från Stadslandet: http://www.utvecklingnordost.se/Bilder/pdf/rapport%20stadslandet.pdf

 

Om stad och land – ett perspektiv

Posted on by
Reply

Urbaniseringen, både globalt och i Sverige, har pågått en längre tid. Städerna är attraktiva eftersom de erbjuder arbetstillfällen på ett annat sätt än landsbygden. Människor flyttar från landet till staden. I värsta fall bor de i provisoriska kåkstäder. I Sverige blir lösningen trångboddhet och ett ökat tryck på de få bostäder som finns. Innebär det tydliga intresset för staden att landsbygden är ointressant? Innebär det att vi ska lägga ner all verksamhet ute i landet?

Resurs som bara finns
Landsbygden är en resurs på flera sätt. Vi behöver livsmedel, energi och naturens kretsloppsfunktioner för att biosfären ska fungera. Ibland får man intrycket att basfunktionerna ren luft, rent vatten, god mat, energi och därmed sammankopplade ekosystemtjänster bara ”finns”. Att vårt behov av naturens gratistjänster och därmed sammanhängande företag kan reduceras till en beställning på internet.

Verkstad
Sanningen är att staden inte överlever utan sitt omland. Landsbygden behöver staden och vice versa. När allt fokus ligger på stadens utveckling är det lätt att tappa bort detta. Vi måste orka att se helheten, bry oss om systemet, flödet och de avgörande processer som möjliggör det goda livet. Landsbygden är inte ett gigantiskt Skansen, som står där och väntar på en turist som vill uppleva ”något annat”. Den är verkstaden för många av de livsnödvändiga produkter och tjänster som vi inte klarar oss utan. Att säkerställa att landsbygden utvecklas på rätt sätt i samklang med stadens behov är därför avgörande.

Värderar vi produkterna rätt?
EU-kritiker talar ofta om frihandel, om slopade stöd till jordbruket, om mindre byråkrati. Inte sällan har de en övertro på vad marknaden klarar att hantera och reglera själv. Trots stora stöd till jordbrukssektorn från Bryssel knäar många av Sveriges bönder under orimliga villkor. Ekonomin går inte ihop. Vi, stadens människor, värderar inte landsbygdens basfunktioner på rätt sätt. I annat fall skulle vi ju betala mer för de produkter och tjänster som landsbygden och specifikt jordbruket erbjuder.

Argumenten går förlorade
Ett bekymmer är den centralisering och rationalisering som det industriella jordbruket medfört. Storskalighet ger möjligen rationaliseringsvinster på kort sikt. Men långsiktigt är det svårare att bibehålla trovärdighet på kvalitets- och usprungssidan. När ingen längre kan koppla ihop maten vi äter med det arbete som faktiskt utförs förlorar vi alla. Vi konsumenter förlorar möjligheten att välja de produkter vi vill ha. Producenterna förlorar kontakten med sina kunder och sina bästa säljargument. Maten blir som 96-oktanig bensin vid tappen. Bara en fråga om pris och kvantitet.

Knyt ihop behoven för att sätta fokus på kvalitet
En dellösning ligger i att på nya sätt knyta ihop stadens/konsumenternas längtan efter genuina produkter med landsbygdens/producenternas professionalism och kvalitetsargument. Stad och Land är mycket mer än detta, men kvalitet är centralt.

Länktips: SVT Gomorron Sverige, 5 nov 2013, Tynar landsbygden bort? här .

Fria media – via passivitet till informationsanarki?

Posted on by
Reply

Etermedia förändrades i Sverige för drygt 20 år sedan. Det fanns en känsla av frihet, oberoende och entreprenörskap under de första åren, inte minst när TV3 och senare TV4 etablerade sig på allvar. Den borgerliga regeringen under Carl Bildt avreglerade TV- och radiomonopolet. Nu skulle nya grepp, nya program och ett mer kundanpassat utbud täcka olika behov. Mångfalden var ett starkt argument. Olika tycker olika. Alla skulle hitta sina favoritprogram.

Media och reklamberoendet
Det var då. TV4 fick möjlighet att sända genom marknätet och samtidigt vara reklamfinansierad. Radiokanalerna fyllde sändningsfrekvenserna på FM-bandet. Detta var långt innan internet skulle bli den viktigaste distributionsvägen, långt före Spotify och långt före beslutet om att stänga ner FM-bandet.  De kommersiella radiokanalerna köpte upp varandra och utbudet likriktades. Ett fokus på storstäderna kunde också märkas. Så småningom förändrades även lyssningsbeteendet. Idag finns en handfull nätverk och kanaler kvar som sänder kommersiell radio, de flesta sänder lättare musik och morgonprogram. Situationen är liknande på TV-sidan med ett fåtal aktörer som sänder relativt likartade program.

Licensmedia står för mångfalden
Så vart tog mångfalden vägen? Vad blev det av den mångfaldens välsignelse som man 1993 trodde skulle förändra vår tillgång till information, kunskap och underhållning? Var finns de smala kulturprogrammen med dragspel från Hälsinglands skogar eller live sessions från New Orleans? Svaret är att det är licensmedia som värnar mångfalden i utbudet. Kolla in Kunskapskanalen en vanlig vardag. Och ta del av sidospåren i världsflödet. Lyssna på P2 och överraskas av okända pärlor. När media släpptes fria var det monopolmedia som växte och tog ansvar.

Kvalitet – kontinuitet och professionalism
Det är på tre plan som de kommersiella kanalerna går åt fel håll. Kvalitet, rättvisa och sanning. Sanningsexemplet är kanske värst, så det exemplet tar jag sist. Låt oss börja med kvalitet. Alla sportintresserade vet vilken skillnad det gör om direktsändningar och referat av sportevenemang görs av professionella, pålästa kommentatorer eller görs av personer som inte har så stor vana. SVT:s TV-sport-redaktion håller genomgående hög klass, troligen högst i landet, liksom Sport-radion. Kommentatorer och bisittare förklarar och vidgar skeendet på ett förträffligt sätt. De ser detaljer som ett otränat öga inte uppfattar. De kommersiella kanalerna klarar inte kvalitets-TV på samma nivå. Det illustreras också av att TV3, Kanal5, TV6 osv inte har nyhetsredaktioner, något som ju kräver professionella journalister och redaktörer. De kommersiella kanalerna kompromissar med kvaliteten och gör det för att man inte vill eller kan konkurrera med kvalitet som argument.

Rättvisan – att få se Ingemar Stenmark åka slalom en minut
När Viasat köper TV-rättigheterna för OS i Sotji i Ryssland tror man att man gör ett klipp. Man snor ett folkkärt evenemang framför näsan på markkanalerna och hoppas kunna sälja reklamtid och andra rättigheter så att OS-investeringen lönar sig. Det kanske de klarar. Ekonomiskt. Men de offrar rättvisan på köpet. Inte alla fastigheter har tillgång till satellit- eller kabelnät för TV3 etc. Folk utan parabol, utan bredband etc ställs utanför gemenskapen. Det är inte rättvist. (”Och vem har sagt att livet är rättvist???” – Jo, större evenemang som kan tänkas intressera en miljonpublik eller mer borde rimligen erbjudas alla på ett rimligt sätt. Det är en del av vår krympande gemensamma kultur att glädjas åt de olika landslagen i olika sporter och ta del av de folkkära lagens bedrifter. Alla är nu inte med i de gemensamma upplevelserna, så som annars kunde vara fallet. När Ingemar Stenmark åkte slalom stannade Sverige. Det kommer inte hända igen.)

Sanningen – TV3 släpper fram bluffprodukter på betald programtid
TV-mediet har fortfarande ett stort genomslag.Det som sänds på TV förväntas vara korrekt. ”Någon” förväntas ha kollat så att det som sägs och presenteras är sant. Få tror att information och reklam är bluff. Men TV3 bryr sig inte om sanningshalten i de erbjudanden som presenteras på köpt programtid. Häromdagen sändes ett cirka 5 minuters inslag om en produkt som hette ”Pest Reject”, marknadsförd av ett bolag som heter Best Direct. Produkten sägs eliminera möss, myror, spindlar och annan ohyra genom att sända ut elektromagnetiska vågor i ett rum upp till 200m2. Katter och hundar påstås inte påverkas, medan kaniner och marsvin inte ska utsättas för strålningen, hävdar företaget. Efter några enkla klick på Internet hittar jag uttalanden från en professor som säger att utrustningen omöjligt kan fungera, och skulle den fungera så vore den farligast för människor. CE-märkningen säkerställer att apparatens strålning inte är hälsovådlig. Den kan därför inte fungera, hävdar vetenskapen. Detta bondfångeri upplåter TV3 programtid för.

Passiviteten det värsta hotet
”Vem bryr sig?” ”Det gör väl inget. Låt dom köpa dåliga prylar om dom vill”, skulle invändningen kunna låta. Till det finns en väsentlig motargumentation. När våra informationskanaler översvämmas av felaktigheter och lögner får viktig information allt svårare att nå igenom. Människor tvekar inför ALL information och vet inte vad de ska tro, eftersom man ”inta kan lita på någon”. På sikt är detta förödande för tilltron till all information, från företag, från forskare och från samhället i övrigt. ”Dom säger ju olika hela tiden”. Passiviteten blir förändringens motkraft. Ett helt förödande tillstånd för den som hoppas att vi fortfarande kan vända utvecklingen i världen i rätt riktning.

Lösning eller för sent ?
Lösningen är inte enkel, men skulle kunna inkludera medborgarinflytande, transparens i verksamheterna eller tydliga kriterier för bedrivande av verksamhet i samhällsinformationssektorn. Ungefär som skolors tillstånd prövas, borde kvalitet och inriktning på mediaföretag granskas i förväg och i efterhand. Inte censur, men ett kulturpolitiskt ansvar borde kunna utkrävas av dem som vill sända radio och TV.
Eller så är allt försent. Tekniskt flyttas distributionen troligen av det mesta till Internet. Det kommer att bli uppenbart när FM-sändarna tystnar. Kanske är det vi ser ske nu bara början på ett totalt kaos och en total anarki i informationsflödet. När alla producerar och alla konsumerar.

Det är bara att hoppas att någon vill värna kvalitetsaspekterna och möjliggöra ett medialandskap som inte helt underställs de primitiva kommersiella drivkrafterna.

Perspektiv på Kina och Sverige

Posted on by
3

Förre Volvochefen Leif Johansson, tidigare kommunstyrelseordföranden Göran Johansson och ordföranden i tankesmedjan Global Utmaning, Kristina Persson var inbjudna talare den 4 november 2013 på ett seminarium anordnat av bland andra europaparlamentariker Olle Ludvigsson (S). Rubrik: ”Kina- risk eller räddning för jobben i Sverige och Europa?” Kvällen utvecklades till en intressant mix av perspektiv på att göra affärer i Kina. (Se även länkar till referat och föredrag längst ner på sidan).

Långsiktighet i affärerna
För mig är Leif Johanssons perspektiv väldigt tydligt. För att lyckas i Kina måste man tänka långsiktigt, vara uthållig och medveten om att systemet är dualistiskt, dvs vid sidan av en chef för en motpart finns det ofta en partiföreträdare som bevakar kommunistpartiets intressen. Leif betonar också att det är bra för Sverige om det går bra för Kina. På en publikfråga hur han ser på Joint Venture-företag understryker Leif att det viktiga är att parterna arbetar för att det ska gå bra för Joint Venture-företaget och inte ensidigt försöker bevaka egenintressen i en sådan konstruktion. Hur fort samhället utvecklas illustrerar Leif med två jobb han själv haft på banken och på bandet i unga år. ”Inga av dessa jobb finns kvar idag. De är ersatta av datorer och robotar.”

Nordiskt samarbete
Kina står inför stora investeringar på flera områden, bl.a. miljöteknik och förnybar energi, områden där Sverige har goda förutsättningar att exportera till Kina. Vi har en mängd små och medelstora företag, som har svårt att ensamma verka på den kinesiska marknaden. Där borde svenska staten vara mer aktiv, anser Kristina Persson. Vi skulle också kunna nå längre och bli mer intressanta om de nordiska länderna hade ett mer utvecklat samarbete på detta område. Även tjänstesektorn är viktig när kineserna öppnar upp för etablering på det området. Det vi ska konkurrera med är bättre produkter och system. Välgång bygger välfärd.

Görans roll
Göran Johansson exemplifierar sina Kina-erfarenheter med några historier om små företag som genom att finnas med i marknadsföringen runt ostindiefararen Götheborg lyckades komma in på den kinesiska marknaden. Han talar också om vikten av att ha skoj även i formella sammanhang och drar ett par anekdoter från sina Kina-besök. Det är ingen som minns en fyrkantig person, säger han, men har haft roligt blir minnena positiva.

Tålamodet slut?
Intressanta kommentarer står Sylvia Schwaag Serger för. Sylvia är direktör på VINNOVA med ansvar för internationella strategier. Hon berättar ur ett personligt perspektiv om vänner i Peking, som är arga på gränsen till förbannade på ett system som skapar så dålig luft och så dålig miljö att livet blir hälsofarligt. Hon beskriver människor som är på gränsen till att nå en punkt då tålamodet tar slut. Om någon vecka påbörjas nästa session i den pågående partikongressen. Att partikongressen måste adressera de akuta frågorna är uppenbart, menar Sylvia.

Bra utbildning på alla nivåer
Gemensamt för alla talarna är hur de betonar att Sveriges konkurrenskraft hänger samman med att hela utbildningssystemet, från förskola, grundskola, gymnasium och upp till universitet måste bli bättre. Det handlar om både bredd och topp. Vi ska också ta vara på vår unika vuxenutbildning och fortbildning säger Göran Johansson. Sylvia Schwaag Serger pekar på att kinesiska studenter inte primärt söker sig till svenska universitet, något som kommer att missgynna Sverige. Det skrivs en del gemensamma forskningsrapporter, där svenska och kinesiska forskare publicerar sig, men det är oroande att de utländska studenterna väljer bort våra högskolor för att de inte upplevs hålla högsta klass. Sylvia menar att förändringen med avgifter på studenter från utlandet har mindre betydelse. Är utbildningen bra söker sig studenterna hit. Kvalitet lockar och skapar en hög lägstanivå i utbildningen.

Att förändra
Mina slutsatser från dagen är att nyckeln för Sverige att hålla högsta klass på utbildningen, att samverka i Norden och EU för att bli intressanta, samverka mellan universiteten och mellan fakulteter för att bli tydliga och heltäckande och att vi blir bättre på att kommersialisera alla de forskningsresultat som har potential att resultera i företagande. Vi har en lång tradition av innovationer och ingenjörskunnande, som nu riskerar att gå förlorad, när ungdomar inte längre väljer naturvetenskap och teknik, något Leif Johansson uttrycker ett stort bekymmer över.

Att utnyttja
Vi har en fördel med vår ledarstruktur, självständiga grupper och icke-hierarkiska tradition. Vi har också en närhet mellan de styrande och de styrda, ett osynligt kontrakt mellan makthavarna och befolkningen som är unik. Vi har en grundinställning att samhället är bra för den enskilde. Till skillnad från många andra länder är vi än så länge förskonade från korruption och svågerpolitik. Låt oss vara snabbfotade och innovativa även i relation till den globala utvecklingen.

Att inte glömma bort
Det som inte talas om så mycket denna kväll är den principiella problematiken kring vår ökande produktion och konsumtion, som kräver råvaror och energi på ett icke hållbart sätt. Kvinnorna i panelen problematiserar förvisso kring de effekter av Kinas snabba utveckling som vi ser, men när ska debatten om ett slut på den linjära ekonomin föras? Tillväxt som vi känner den är både i teorin och i praktiken en återvändsgränd. Samtalet förs fortfarande inom gränserna för det bestående systemet.

Länktips: Arrangörernas sammanfattning av seminariet här

Kristina Perssons föredrag i sin helhet här