Det var nog 2008 som jag skaffade mig en smart phone och i samma veva började använda Facebook och Twitter lite grand. Jag satt sex timmar på tåget varje vecka mellan Göteborg och Malmö under ett par års tid och använde en del av restiden till att kolla vad som hände i världen ur ett annat perspektiv än via traditionell press och TV. Det kändes nytt. Händelser, stort och smått, lades upp på webben och jag kunde läsa i min telefon vad andra tyckte och själv kommentera och även kommentera kommentarerna. Det var nytt. Det gav en närhet till det som hände som kändes fräsch. Det gick att ha koll på mer. Nu är fräschheten borta.
Upprepningar, upprepningar Nu känns det istället som en upprepning av en ond dröm att vara på ”sociala” medier. Samma typ av inlägg, samma reklam och sponsrade texter, om och om igen. Bara för att jag någon gång tittat på J-O Wallner och hans bollkonster måste jag inte dränkas i flödet av andra bolldueller mellan okända pingisspelare. Algoritmerna tog bort det unika med Facebook.
Twitter (X) gav jag upp Twitter gick jag alltmer sällan ut på, eftersom tilltalet var så ovänligt. Och när Elon Musk tog över stängde jag ner. Elon Musk stöder Donald Trump och det räcker som argument för att avstå hans produkter. Tesla var en bra ögonöppnare för bilbranschen, som sov alltför länge i skiftet från olja till el, men Elon Musk beter sig hela tiden på ett felaktigt sätt, troligen för att hans värderingar styr honom. Så det blir ingen Tesla för min del.
Att försöka få mig att vara kvar på plattformen var feltänkt Facebook var rätt OK ett bra tag, men nuförtiden ser nästan ingenting i mitt flöde som jag kan ha användning för i det jag ägnar tid, att bidra till en hållbar utveckling. Förr var det annorlunda och lite kul också att följa vad bekanta och vänner ägnade sig åt. Själv beskrev jag mitt Kina-besök 2009 med några korta rader. Och satt som sagt på tåget och kollade vad som kunde vara intressant att borra mer i. Men det var länge sedan Facebook var en bra källa för att hitta användbara uppslag, goda idéer osv. Nu känns hela konstruktionen som ett kaninhål. Problemet tycks vara att Facebook ska kunna sälja ”närvarotid” till sina kunder, dvs kunna berätta hur länge jag är en möjlig mottagare av ett budskap. Kvantitet istället för kvalitet.
Svårt att vara kommunikationsansvarig Det kan inte vara lätt att vara kommunikationsansvarig idag på ett företag eller en verksamhet. Hur når man folk? Vilka sätt är bra för att ”nå ut” som det heter? Om fler än jag tröttnat på sociala medier och deras kaninhål är det säkert svårt att hitta rätt väg. Vanlig TV lockar ju färre och färre, man strömmar det man vill se, när man vill se det. Tablå-TV blir allt mer irrelevant. Och de unga är på TikTok och Instagram. Det kan vara svårt att nå sin marknad idag, helt klart.
Mötet och samtalet är oöverträffat Den bästa vägen framåt är rimligen att vi fortsätter att mötas, att samtala IRL och att lyssna på varandras berättelser, ta del av bekymmer och komma med goda råd. Bygga tillit i samhället, där andra krafter vill splittra och söndra. Visitationszoner behöver mötas med besökszoner. Anonyma vittnen behöver kompletteras med ”bli bekant med en ny person idag”, typ. Eller prata med grannen en stund. Ensamheten och tomheten är för många tunga att bära.
Jag stänger inte ner Facebook, men jag kommer att ransonera närvaron rejält. Kaninhålet lockar inte.
Kanal 9 sände häromkvällen den gamla filmen ”Pelikanfallet” med Julia Roberts och Denzel Washington, som spelades in 1993. Det är trettio år sedan. Telefoner kunde fortfarande vara trådbundna och finnas i särskilda kiosker. Det mest moderna sättet att spela in rörligt material var på VHS. Samtidigt som filmen är ett tidsdokument är grundproblematiken fortfarande till stor del densamma. Hänsynslösa företag åsidosätter lagstiftning och naturskydd för att tjäna pengar. För att inte rättsväsendet ska ifrågasätta företaget sponsrar man politiker via kampanjbidrag och köper sig därmed lojalitet. I Pelikanfallet är den korrupte en president i USA.
Den konservativa vågen Julia Roberts spelar en ung juridikstudent och karaktären påminner en aning om den roll hon gjorde i Eren Brochovich sju år senare. En tjej med huvudet på skaft, som kämpar mot illvilliga företag. Men det jag ville peka på i den här texten är inte de filmiska fördelarna (som finns), utan mer på hur korruption tar sig uttryck. Tjänster och gentjänster. Hur utnämning av domare blir avgörande för rättssystemet. Trump lyckades tillsätta flera konservativa domare i USA:s högsta domstol, och mycket riktigt, nu trycks aborträtten tillbaka och många delstater skruvar tillbaka klockan. De mänskliga och demokratiska rättigheter som USA varit så stolta över, gäller bara vissa medborgare.
Filmen ligger nära verkligheten Filmen kryllar av agenter som har synliga eller osynliga uppdragsgivare. Tillgången till vapen och hänsynslösheten i hur man eliminerar motståndare blir också delar av manuset i filmen. Att ifrågasätta makten och hur makten lierat sig med delar av näringslivet blir i filmen förenat med livsfara. Och nu trettio år senare kampanjar en presidentkandidat som inte respekterar demokratin, inte ser media som en viktig aktör för en levande debatt och som bygger sin kampanj på image snarare än kunskap.
OK att vara anti-demokrat? På ett sätt kan man se Pelikanfallet (The Pelican Brief) som en föraning om vad som komma skulle. När makten korrumperas och lierar sig med pengarna åsidosätts demokratin och de rimliga mänskliga rättigheter som vi i västvärlden tagit för självklara. Språkligt finns det i USA en faktor som komplicerar förståelsen. Democracy och democrats är för lika som ord. Att vara anti-demokrat i USA är helt OK för Trump-anhängare och deras kompisar ännu längre ut på högerkanten. Det demokratiska partiet kan för den oinsatte bli ett begrepp för demokratin som sådan. Sammanblandningen är olycklig. Kanske borde Joe Bidens parti byta namn. De som stormade Capitoleum för tre år sedan var i alla fall inte demokrater.
Påtryckningar även i Sverige I en svensk kontext måste vara observanta på hur lobbyister och företagsfolk påverkar lagstiftningen. Våren 2022 skrev Svenskt Näringsliv ihop en detaljerad ”att-göra-lista”, med punkter vecka för vecka hur en ny regering skulle bana väg för den kärnkraft några företag ser som en avgörande dellösning. Tidögänget gör vad de kan för att leverera, men det har dykt upp något som kallas verkligheten som stör bilden. Det har blivit dyrare än man trodde för ett par år sedan att ställa ny kärnkraft på banan. Och fortfarande har ingen finansiär klivit fram och sagt att man vill ta den ekonomiska risken. Det man hoppas på är antagligen en finansieringsmodell som påminner om hur skolan och välfärden dräneras på skattepengar och blir till aktieutdelningar, men energibranschen är inte skolbranschen eller välfärdsbranschen. Sakta börjar väl den insikten sjunka in hos de finansiärer som hade hoppats på att plocka ut några miljarder även på energisidan.
Ingmar Skoog är en intressant forskare, som ägnat decennier åt att studera äldre. 70 är det nya 50, brukar han hävda, och menar väl med det att många som nått sjuttioårsåldern är fysiskt och mentalt lika rörliga som femtioåringarna var förra seklet. I GP den 19 januari fanns en spalt om Skoogs syn på äldres ensamhet.
Ur GP 19 januari 2024
Det är inte säkert att vi känner oss ensamma, menar Ingmar Skoog. Bara för att vi bor i ett ensamhushåll är boendet inte en indikator på att vi är ensamma. Att vara själv är inte detsamma som att vara ensam. Cirka 17 procent av 70-åringarna känner ensamhet, säger han. En siffra som stiger till 27 procent för 85-åringarna. Vi är inte världens mest ensamma folk enligt de studier som finns.
Hur ser staten på ålder? År 1914 infördes ett första pensionssystem. Då bestämdes att pension skulle utgå från 67 års ålder. År 1946 infördes folkpensionen och därmed omfattades större delen av befolkningen av det statliga pensionssystemet. På 40-talet var den genomsnittliga livslängden strax över 70 år. Eftersom vi lever betydligt längre idag, och är fler, ökar statens utgifter för pensioner.
Sammanhanget och engagemanget På ett plan handlar ensamhet naturligtvis om sammanhang. Vilka sociala sammanhang väljer vi att ingå i, hur blir vi bekräftade som människor och var känner vi delaktighet? I äldre tider hade vi byns gemenskap och de tydliga roller som följde med yrke, social ställning osv. Arbetet är idag mer osynliggjort. Den sociala tillhörigheten får hitta andra uttryck. Grupptillhörighet kan uttryckas genom att stödja ett idrottslag, att gå med i en ideell förening eller genom att engagera sig på fritiden i något som upplevs som meningsfullt.
Unga kan känna större ensamhet än äldre Under 2023 har jag deltagit i en arbetsgrupp som tittat närmare på bostadsfrågan ur ett äldreperspektiv. Hur ska vi äldre bo, när vi blir fler och risken är uppenbar att samhället inte kommer att organisera hemtjänst på samma sätt som förut, av resurs- och kostnadsskäl? Ett intressant studiebesök gjorde vi i arbetsgruppen på det som heter Sällbo i Helsingborg. Där kombinerar man bostäder för 70+ – personer med bostäder för unga människor i åldern 20 till 25 år. Intressant var att ensamheten var ett större problem för yrkesverksamma ungdomar än för pensionärerna. För mig indikerar detta att ensamhet är relativ och att den till viss del handlar om känslan av meningsfullhet i livet.
Hitta meningsfullheten Tid är det enda vi har, brukar jag säga. Materiella tillgångar kan växla, olika parametrar i livet kan variera beroende på okända och kända faktorer. Men till syvende og sidst är det vår vakna tid vi kan använda och skapa någon slags meningsfullhet kring. Vi kan läsa en bok, gå på teater, se en film, träffa kompisar, bry oss om våra närmaste, surfa på nätet, pyssla med något ─ vi väljer hela tiden. Men när vi ser tillbaka på dagen, på året, livet är det meningsfullheten som blir en viktig komponent. Gjorde jag något vettigt idag, i år? Livet kom till oss som en gåva och den gåvan får vi inte slösa bort i onödan.
Skrattspegel Därför blir ensamhet i många fall något som går att korrigera. Hopplösheten i tillvaron kan kännas övermäktig, drogerna kan locka några, men det finns alltid andra lösningar på problem än de destruktiva. Ett gott skratt förlänger livet, heter det. Och allra bäst är när vi skrattar åt oss själva och våra tillkortakommanden. Då har vi kommit en bit på väg.
P4 Göteborg har gjort ett drygt 20 minuters inslag om ett antal misstag vid reaktor 4 på Ringhals. Se länktips längst ner. Bilden som framträder förstärker och bekräftar det jag påpekat flera gånger på den här bloggen, att det inte går att gardera sig mot mänskliga misstag. Och historien har ju också visat i Tjernobyl och i de svenska verken, där vi varit snubblande nära en katastrof, hur tekniska störningar i kombination med mänskliga fel kan bli ödesdigra. (Se även länk nedan till mitt inlägg om fyra avgörande argument mot kärnkraft).
Felfrihet finns inte P4 Göteborg intervjuar Ringhals VD, tidigare strålsäkerhetsexperter och några anställda vid Ringhals. Fram träder en bild, som väldigt väl illustrerar att det aldrig går att helt eliminera mänskliga fel. Och dessutom måste det ingå flera oberoende kontrollnivåer i varje organisation så att felen kan upptäckas och rapporteras som just fel. Ringhals VD uttrycker detta på ett väldigt tydligt sätt i inslaget när han säger att ”Vi har 100 procent transparens mot strålsäkerhetsmyndigheten”. Det är detsamma som att påpeka att Ringhals på inget sätt försöker dölja sina misstag, vilket ju hade varit ännu mycket värre. Men att det inträffar driftsstörningar, både tekniska och mänskliga fel, är en del av vardagen. Ingen teknik är felfri, ingen människa heller. Nivån ovanför driften, som kan ha i uppgift att hitta möjliga fel, blir på sätt helt avgörande.
Granskade sig själv En driftsingenjör, som väljer att vara anonym, bekräftar också att ”Misstag kan ske överallt, men konsekvensen är nog svårt att föreställa sig”. Strålsäkerhetsmyndigheten kritiserar dessutom Ringhals för att ha varit jäviga vid en inspektion. Jävet sägs hänga ihop med att samma person både var ansvarig för säkerhetsarbetet och granskningen av detsamma. Man kan inte med trovärdighet granska sig själv. Detta kommenterar VD:n med att ”det är så vi har jobbat” och tillägger att en bra säkerhetskultur är att rätta till sina gap när man ser dem. Indirekt erkänner han därmed att det alltid kan uppstå fel. Och att felen kan ligga på systemnivå, likaväl som på individ-dito. Kanske behöver VD:n tänka igenom sitt uppdrag en gång till.
Två misstag och dessutom fel rapportering De två incidenter inslaget beskriver handlar om en tryck-kokare som överhettas och som leder till ett oplanerat driftstopp av Ringhals 4 från den 29 augusti 2022 och sju månader framåt, vilket naturligtvis bidrog till att elpriserna blev extra höga hösten 2022. Kostnaden för Ringhals blev 100 miljoner kronor och saneringsarbetet blev väldigt komplicerat. Den andra incidenten inträffade vid ett underhållsstopp i midsommartid samma år, då någon hade glömt en verktygslåda vid en dörr som skulle ha varit stängd. Det ihop med ett felaktigt meddelande på en anslagstavla och ett missförstånd mellan anställda bidrog till incidenten. Strålsäkerhetsmyndigheten konstaterar att även rapporteringen om denna incident blir fel och i maj 2023 sänker myndigheten Ringhals betyg till ”acceptabelt”, vilket är steget före underkänt. Myndigheten borde nog göra fler oanmälda inspektioner får att få VD och personal att förstå allvaret.
Feltyper: teknik, missgrepp och missförstånd och system Det går att dra ett par enkla slutsatser av dessa och andra rapporterade incidenter. 1. All teknik går sönder, frågan är bara när och om det får avgörande avgörande konsekvenser. 2. Alla människor kan göra fel eller missförstå varandras budskap, frågan är bara om misstagen får avgörande konsekvenser. 3. Vid fel och misstag är det helt avgörande att felen och misstagen identifieras, beskrivs och rapporteras utan ytterligare misstag eller missförstånd. Särskilt komplicerat är detta naturligtvis när verksamheten inte bedrivs enligt protokollet, dvs vid avstängning och när enstaka och unika åtgärder vidtas för att rätta till något. Det står ingenstans i instruktionen att en dörr inte får hållas öppen av en verktygslåda eller att en dammsugare inte får stå på fel plats. En instruktion som skulle beskriva alla tänkbara och otänkbara situationer skulle ingen till slut orka bry sig om.
Vad händer i en gråzon? I P4 Göteborgs inslag sägs också att driften har prio ett. En anonym medarbetare på Ringhals säger det som alla inser. Det är dyrt att inte ha driften igång. I valet mellan att dubbelkolla och trippelkolla att alla reglage står rätt respektive att tjäna driftstid och nöja sig med att någon säger sig ha kollat att alla reglage står rätt blir det enligt denna logik viktigast att spara tid och idriftsätta anläggningen. Förr eller senare leder det till större fel. För det finns ingen felfri människa eller felfri kommunikation. Alla kan omedvetet (eller medvetet) göra fel. Skulle Sverige hamna i en gråzon av sabotage mot samhällskritiska installationer, där en illasinnad fiende vill skada oss är det inte långsökt att hitta olika sätt att stoppa driften vid något av de sex kärnkraftverken.
En farlig utveckling Och nu vill Tidögänget bygga fler potentiellt farliga verk, påhejade av en grupp industriägare, som av outgrundlig anledning helst önskar att alla skattebetalare subventionerar företagens möjliga vinster i dessa storskaliga och farliga installationer. Ser de inte riskerna på alla plan? Tror de på allvar att de själva och världen vinner på att utvecklas i en riktning, där kontroll och kontroll av kontrollerna blir både mer nödvändiga och farliga? Att försöka eliminera den mänskliga faktorn leder bara till ett omänskligt samhälle.
På ”Folk och försvar” har budskapen från militär och politiker detta år varit osedvanligt skarpa. Man säger sig vilja tala klarspråk, men som en klok kommentar var på redaktionell plats i Göteborgs-Posten, budskapen framstod precis som det motsatta. Om vi nu alla förbereda oss på den hemska tanken att det kan bli krig i vårt land – vad är det vi ska göra då? Ska vi bunkra konserver, köpa spritkök eller bygga skyddsrum? Vad är det makthavarna och krigsplanerarna vill ska ske?
Trängda ryssar kan agera irrationellt I Moskva skrattar man åt svenskarna, som de menar tydligen fortfarande inte har glömt förnedringen vid Poltava. Samtidigt som det kretsar drönare av okänt ursprung kring många av våra skyddsobjekt. Kartläggning pågår naturligtvis. Och i bakgrunden finns frågetecknen kring vem som sprängde gasledningarna i Östersjön och omöjliggjorde fortsatt gasexport från Ryssland till väst. Det var knappast Putin själv som tog bort en möjlig intäkt. Men om ryssarna känner sig tillräckligt trängda i Östersjön kan de naturligtvis reagera eller agera på ett orimligt sätt. De kommer inte att acceptera ett förnedrande nederlag i Ukraina, men de får naturligtvis inte heller vinna.
Var är satsningen på civilsamhället? Det märkliga med Tidögängets betoning av hur allvarligt läget är att de själva inte inser hur samhället behöver anpassas till en ny situation. Ska vi temporärt lösa akuta störningar i samhället, där elen fallit bort eller där kommunikationer blockeras, transporterna inte sker som de brukar osv behöver framför allt civilsamhället kliva fram. Samma civilsamhälle som Tidögänget idogt och frenetiskt stryper resurser till i varje budget de lägger. Om Tidögänget verkligen menade allvar med en höjd beredskap på samhällets olika nivåer skulle man tvärtom säkerställa att alla lokala resurser verkligen kan användas och utvecklas. Inte minst folkbildningen, som ju snabbt kan ordna olika kurser. Och de borde också säkerställa att det finns en Plan B för att upprätthålla kommunikation även när mobilnätet eller bankerna har slagits ut, för att ta ett par exempel.
Fler potentiella måltavlor är tydligen målet Vi har sex måltavlor i Sverige i form av kärnkraftverk. Drönarna som kretsar runt skyddsobjekten skulle lätt kunna sabotera elförsörjningen till eller från Ringhals, Forsmark och Oskarshamn. Och det enda Tidögänget tycks fundera på är hur man så snabbt som möjligt ska få fler potentiella måltavlor på plats, fler kärnkraftverk. Ur skyddssynpunkt och samhällssäkerhetssynpunkt så vore det lämpligaste att ha ett så decentraliserat system som möjligt. Men så tänker inte Tidögänget. De vill ju fortsätta att låtsas som att el från kärnkraftverk kan hålla konkurrenskraftiga priser. Att det inte går utan subventioner som i Storbritannien verkar tydligt. Och nu när alla uppmanas att vara beredda på det värsta av allt – krig, ska staten tydligen förse potentiella fiender med extremt användbara måltavlor. Det går inte att få ihop budskapen. Helt bortsett från att krig aldrig kan kombineras med positiv utveckling.
Par Anders Fogelström är mest känd för sina Stockholmsskildringar. ”Mina drömmars stad” och fyra andra böcker ingår i hans ”stad”-serie, som fått välförtjänt beröm. Fogelström var också under fjorton år ordförande för Svenska Freds. Det var en tid för uppvaknande under 60- och 70-talen, då mycket förändrades i samhället. Världspolitiken landade i vardagsrummet när attentaten mot JFK, hans bror Robert, Martin Luther King eller för den delen Vietnamkrigets fasor väckte det allmänna medvetandet. Det var en annan tid. Det var Arne Thorén, det var Lennart Hyland, det var miljonprogram, högertrafik, Beatles, invigning av Scandinavium, Apollo-program, kvinnlig rösträtt i Schweiz och förbud mot tobaksreklam i TV.
Det finns alltid en förhistoria Fogelström måste ha lagt ett halvår, minst, på sammanställningen av den bok han kallade ”Kampen för fred, berättelsen om en okänd folkrörelse”. Jag ville förstå bakgrunden till fredsrörelsen och tog mig lite tid att läsa boken. Det visar sig att Fogelström gjort ett gediget arbete med att sammanställa nästan 90 år av föreningsprotokoll och andra spår Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen lämnat fram till 1971, då boken skrevs. Det kan låta irrelevant eller totalt bakvänt att ägna tid åt en femtio år gammal bok. Men allt som sker har en förhistoria och det var den jag ville få en bild av. Vad hände först?
Bok av P A Fogelström 1971
Rapport från ett kansli Unionskrisen med Norge som löstes fredligt, Nobels fredspris, världskriget som inte gick att undvika 1914, framväxten av nazismen, världskrig nummer två som blev ännu värre än det första, det kalla kriget, diskussionen om svenskt atomvapen och mycket mer får sin belysning ur ett fredsperspektiv. Ibland hade jag önskat att författaren Fogelström gjort en utvikning i texten, funderat lite, resonerat kring alternativa händelseförlopp osv. Hela boken blir till slut en rapport från ett kansli. Kopplingen till Sonja Åkessons ”Rapport från en skurhink” anas tidsmässigt eftersom båda böckerna låter läsaren få en inblick i en relativt okänd verklighet.
Ett antal kända namn dyker upp Hundratals namn passerar revy. Jag anar Fogelströms dilemma här, han kan ju inte gärna berätta föreningens historia och utelämna någon viktig person i alla de styrelser som valts och gjort nytta. Således blir det en aning motsägelsefullt med alla anonyma personer som presenteras och samtidigt hyllas för sin gärning för fredens sak. Intresset för att ta reda på vem det kan ha varit blir relativt ljumt efter så lång tid. Men samtidigt återkommer ett antal namn, som åtminstone jag kan känna igen: Barbro Alving, Elise Ottessen-Jenssen, Inga Thorsson, Herbert Tingsten, Ernst Wigforss, Ellen Key, Sara Lidman och många fler. Påtagligt många kvinnor.
En hållplats får sin förklaring Edvard Wavrinsky var en tongivande person under flera decennier, läser jag. Och plötsligt förstår jag varför han fått en egen hållplats i det göteborgska spårvagnsnätet. Överhuvudtaget präglas hela boken av ett underliggande engagemang och en aktivitet som är beundransvärd. 20 000 människor samlas vid fredsmonumentet i Eda. (På ett annat ställe anges antal till 12 000 men även det är imponerande). Eller ett tal för fredens sak i en stadspark samlar 3 000 åhörare. Bara så där. Monumentet i Eda brukar marknadsföras som Morokulien, ett namn som lanserades av Lennart Hyland 1959 i samband med ett radioprogram.
Engagemang i relation till resurs Det jag reflekterar kring är också hur lång tid människor för drygt ett hundra år sedan fick arbeta för att klara sin försörjning, dvs hur mycket s.k. fritid hade de? För att resa till Eda vid norska gränsen, troligen med tåg, och för att ha råd att betala för resa och uppehälle… det var andra prioriteringar som gällde. Engagemanget för fredens sak var påtagligt. I vår tid är det mycket som konkurrerar om uppmärksamheten, samtidigt som vi gissningsvis arbetar betydligt färre timmar för vår försörjning.
Tidsanda och samtidiga processer En annan iakttagelse jag gör när jag läser om Svenska Freds första 90 år är hur parallellt olika folkrörelser växte fram. Nykterhetsrörelsen som ett svar på spritens förbannelse, frikyrkorörelserna som ett svar på den inre övertygelsen hos många människor att deras syn på religionen och dess uttryck behövde plats vid sidan av statskyrkan. Eller arbetarrörelsen och fackföreningarna, som kämpade för rättvisa villkor för sina medlemmar. Det blir påtagligt i Fogelströms bok hur samhället utvecklas både genom att organisationerna växer fram i samma tid, och också att de aktiva personerna ofta hade flera roller i olika sammanhang. Ungefär så som det brukar se ut, även idag. Aktiva människor är aktiva på flera håll.
Motståndet En annan reflexion är hur verksamheter speglas i det motstånd man möter. Under flera decennier, framför allt innan den allmänna rösträtten infördes i Sverige 1911, fanns ett kompakt motstånd från makthavare, militärer och andra som gärna gjorde vad de kunde för att förminska och förlöjliga fredsrörelsen. Och så ser väl egentligen motståndet fortfarande ut. Nu när NATO-ansökan är inlämnad känner militärer, vapenindustrin och ett antal högerkrafter medvind. Det talas ju från ytterhögern om militär på gatorna, i syfte att åstadkomma ordning. Eller om att ”alla bör få rätt att beväpna sig”, som om mer vapen i omlopp skulle lugna ner konflikterna.
Positionering i relation till antidemokrater Ett avsnitt i Fogelströms bok illustrerar hur svårt det kan vara att positionera fredstanken. När västvärldens demokratier stod mot det Sovjet-dominerade östblocken och det fanns vänsterdebattörer i Sverige som såg sig själva som kommunister blev det komplicerat för fredsrörelsen att ta en tredje position. När många intellektuella lockades av anti-kapitalism och ”befrielsekampen” i Vietnam blev det svårt att dra gränsen för vem som fick inneha förtroendeposter. Olof Palme marscherade sida vid sida med Hanois representant i Stockholm, dvs det blev otydligt var gränsen gick för att acceptera odemokratiska styren i syfte att komma till rätta med demokratiernas misslyckanden. Möjligen är det något liknande vi upplever nu, när demokratiska högerpartier samarbetar med antidemokratiska partier på högerkanten. Det blir otydligt var de där ”röda linjerna” egentligen går.
Mer skiljedomsförfaranden är nödvändiga Ska jag försöka mig på en summering av Fogelströms bok om fredsrörelsens första 90 år får det bli att freden alltid har ett övertag. Historien ger freden rätt. Det finns ingen positiv utveckling ur krig och konflikter, det är freden som kan ge rätt förutsättningar. Och annan tanke som inte släpper är att skiljedom är det instrument som måste utvecklas mer. Oenigheter kommer alltid finnas, rimliga och orimliga orättvisor måste hanteras. Vem som ska få rätt måste avgöras med fredliga medel och då är skiljedomsförfarande att föredra alla dagar. Skiljedom bygger naturligtvis på respekt för domstolen och dess auktoritet, men alternativet är ser vi ju idag, när Putin tar för sig i östeuropa och ytterligare ett krig rasar där palestinier och israeler borde hitta ett sätt att leva sida vid sida. För att inte tala om alla andra pågående konflikter, som media inte fokuserar på just nu.
Jag lyssnade en gång till på Åsa Wikforss fina vinter i P1. Det är ett välgjort och intressant program och de invändningar jag hade i min förra kommentar (se länk nedan) behöver balanseras mot en mer rättvisande sammanfattning av hennes budskap. Så här:
En dynamik som fler sommar- och vintertalare bör lära sig av Åsa Wikforss har i sitt program valt att på ett genomtänkt sätt blanda personliga minnen med professionella iakttagelser kring kunskap, demokrati och samhällsutveckling. Detta grepp skapar en dynamik som gör att man som lyssnare lotsas in i hennes tankevärld på ett begripligt sätt. Filosofiska resonemang kan ju annars bli aningen abstrakta, högtravande och akademiska. Genom hela sitt program anstränger hon sig att inte tappa bort de lyssnare som kanske inte spontant anser att filosofi är något intressant. Det är ingen slump hur hon byggt upp avsnitten och vilken musik hon valt. Man anar att detta inte sattes ihop på en kvart.
Skickligt och varsamt lotsar hon oss in i en komplicerad begreppsvärld Jag har två fullklottrade sidor av noteringar från min genomlyssning nummer två. Klokskaperna staplas på varandra, slutsatser följer logiskt på tidigare resonemang. Samtidigt blir det aldrig tråkigt eller alltför tyngt av teoretiska resonemang. Det är som om hon har identifierat en tänkt lyssnare, som hon lotsar in i en begreppsvärld, där ny kunskap lockar runt hörnet och känslan att det finns mer att lära sig hålls vid liv. Det gemensamma tänkandet nämner hon som viktigare än det individuella, och jag kommer genast att tänka på Hans Abrahamsson, (som jag skrev om nyligen) som ju betonar dialogen för att samtal och kunskapsbildning ska landa rätt.
Moraliska beslut Förnuftet hjälper oss att sortera kunskap från åsikter, säger hon, och betonar samtidigt samspelet mellan förnuft och känsla och hur båda behövs för att vi ska kunna ta moraliska beslut. Snille och smak, som hon säger med en blinkning till Svenska Akademien. Det kanske var i detta avsnitt jag hade hoppats på mer av det jag skrev om i min förra kommentar, kring omdömesbildning, erfarenhet och liknande.
Det stora och det lilla och vad vi måste se upp med Flera avsnitt i programmet berör Åsa Wikforss mor och svärfar och hur deras liv formades i en annan tid. Bakgrunden ger en delförklaring till varför hon själv landade i sin livsuppgift. Den ödmjukhet hennes mor återkom till och de avgörande erfarenheter krigsåren på 1900-talet gav hennes mor blir viktiga pusselbitar. Och samtidigt hur historien nu tycks upprepa sig, när de auktoritära krafterna återigen tar plats och i princip alltid leder till krig. I 42 länder pågår en nedmontering av demokratin, får vi veta. Vi får också en tydlig beskrivning av hur de små stegen bort från demokrati ser ut: försvagning av civilsamhället och politisering av myndigheter, allmän polarisering och omfattande desinformation. Tyvärr har ju också det nya informationssamhället, där alla kan nå alla, skapat fler kanaler för just desinformation.
Kan vi vara mer mänskliga? Hon nämner hur USA nu står inför en avgrund, hur Orban och andra europeiska ledare agerar och hur polariseringen kring Hamas-Israel-konflikten utnyttjas av destabiliserande krafter. Men hon landar ändå i en slags förundran över livet. Varför finns vi? Hur kommer det sig att vi kan skapa konst och vilken roll spelar kärleken i det lila och det stora? Får man vara lycklig, frågar hon retoriskt? Och slutsatsen man som lyssnare drar är att, trots allt, mänskligheten har sitt eget öde i sina händer och vi kan själva avgöra hur framtiden blir. Men då måste vi bli bättre på att navigera i en värld fylld av fällor, ondska, orättvisor och medvetna sabotage. Vi måste helt enkelt anstränga oss att vara mänskliga. För vad är alternativet?
Tips och länktips: Jag har skrivit flera gånger tidigare om Åsa Wikforss böcker här på bloggen. Dels kan jag passa på att tipsa om min tidigare bloggtext efter en läsning av Åsa Wikforss bok ”Alternativa Fakta”, som jag läste för fyra år sedan och som också är viktig. Dels har jag skrivit om boken ”Därför Demokrati”. I den första texten nämner jag reklamen som bidrar till att förvilla för konsumenter och allmänhet eftersom den ofta innehåller överdrifter och vädjar mycket till våra känslor. På så sätt har reklamen öppnat upp dörren för populismen och den otydlighet som råder kring gränserna mellan fakta, vetenskap och åsikter. Länk till denna tidigare text: http://christerowe.se/2019/10/nr696-en-viktig-bok-om-alternativa-fakta/
Hans Abrahamsson är forskare vid Göteborgs Universitet som bidrar med viktiga analyser kring social hållbarhet. Nyligen lyssnade jag till ett av hans föredrag (se länktips nedan) och där skaffade jag en av hans senare böcker, Vår tids stora omdaning, som han gav ut 2019 på bokförlaget Korpen. Nu har jag läst den boken och tänkte plocka upp några trådar som fastnade.
Att ha på fötterna Bland det första som slår mig vid läsningen är hur Hans Abrahamsson konsekvent hänvisar till de källor han använt sig av. Referenslistan i slutet av boken handlar om drygt 225 böcker och rapporter av nästan 200 författare. Närmare en definition av uttrycket ”att ha på fötterna” är svårt att komma. Synnerligen detaljerat hänvisar han till vem som påstått vad och när. Intrycket blir att opponenter får anstränga sig att hitta fel eller luckor i resonemangen. Konsekvent lutar sig Hans Abrahamsson på annan forskning, ibland sin egen naturligtvis, men också med ett imponerande tidsspann.
Kunskapsväven tar form Det kanske måste bli så, när textens centrala tema gäller något så abstrakt som social hållbarhet. Hur kan vi som samhälle agera för att stärka demokrati, delaktighet och meningsfullhet i en tid, då fake news, populism och auktoritära ledare tar allt större plats? I mina egna randnoteringar vid läsningen ser jag hur Hans Abrahamssons forskning knyter an till både Nils Björlings forskning runt platsutveckling och självklart Åsa Wikforss tankar om demokrati. Som om det fanns en tanke kring hur väven vävs. (Se länkar nedan).
Lärandet som process Det är svårt att sammanfatta Hans Abrahamssons bok om social hållbarhet. Mycket eftersom hans beskrivningar i sin tur leder till följdresonemang som bottnar i min egen erfarenhet. Men här några stolpar:
Folkbildningens unika roll
Studiecirklar med dialog
Bildning och ömsesidig förståelse
Integration som en känsla av icke-utanförskap
Medborgarskap i en segregerande tid
Sex stycken nya frågor, i all enkelhet… I mina randnoteringar ser jag också ett antal tankespår och frågor som skulle kunna vara värdefulla att utveckla. 1) Var finns dynamiken i utvecklingen, dvs vem går före och vem ska följa efter och hur blir den rollfördelningen rättvis? Alla kan inte gå i takt. 2) Är det obildningens tid vi är inne i nu, när fake news och algoritmerna styr informationsflöden och vägval? Hur möter vi obildningen bäst? 3) Hur kan vi se på motståndare så att de inte blir fiender utan medspelare i en utvecklingsprocess? 4) Kan man utveckla ett gräsrotsförankrat medborgarskap som inte utgår från nationalstaten? Hur skulle det se ut, och skulle det kunna inkludera ett åtagande för helheten? En frivillig ”skatt”? Ett löfte för framtiden? 5) Finns det något sätt att ta till vara den praktiska klokhet som beskrivs på sidan 193ff och som varje människa bär på, men som i princip aldrig dokumenteras? 6) Vad innebär det att vara människa i vår tid och framåt?
Efter nationalstaten – vadå? I ett av kapitlen i boken resonerar Hans Abrahamsson kring nationalstaten. Har den blivit för liten i en global kontext och har den blivit för stor i den lokala? Är det så att nationalstaten som den lämpligaste formen för politisk styrning, för ansvarsutkrävande, för representativitet, rättvisa, rättsskipning, utbildning, välfärd osv behöver ersättas av något mer relevant? Hur ska det gå till i så fall? Vem ska ersätta dagens (delvis bristfälliga) struktur med något annat? Brexit har blivit en tydlig och konkret symbol för dragkampen kring EU. Överstatligheten löser vissa men inte alla problem. De multinationella bolagens agenda ger oss ökad BNP, men har definitivt inget med utökad demokrati att göra, snarare tvärtom. Kapitalet kommer inte att kapitulera. Så vilka alternativ återstår? Frihetskamp? Det går sådär, kan man väl säga, om man iakttar hur beväpnade frihetslängtande grupperingar ”tagit makten” i olika länder. Det är tydligen svårt för människor att kämpa för andra människors rättvisa.
Formaliserad empati för att klara planetens gränser Ändå tror jag att det är i en formaliserad empati vägen framåt behöver upptäckas. Genom att balansera egenintresset mot andra legitima intressen måste vi lära oss att utveckla en hållbarare värld. En värld som inte dukar under för att vi inte klarar att begränsa vår civilisations utveckling inom ramarna för vad planeten tål. Forskarna har länge visat vilka planetära gränser det handlar om. Nu måste vi organisera utvecklingen på ett klokare sätt. Vi får börja med en studiecirkel.
Åsa Wikforss är en klok, kunnig och intressant professor i filosofi, som valts in både i Kungliga Vetenskapsakademien och i Svenska Akademien. Hon hade nyligen ett ”Vinter i P1”, som kretsade kring kunskap, bildning och demokrati. Lyssna gärna på 64-minutersversionen, länk se nedan.
Osannolikt många vill ha ”en stark ledare” Hon har många kloka budskap som förtjänar att återges, och kanske ska jag lyssna mer noga och fånga upp några av det hon säger i en senare version av denna bloggtext. När det gäller demokratins tillbakagång i världen har hon ett antal förskräckande siffror. Hela 37 procent av amerikanerna tycker att det är en ganska bra eller mycket bra idé att ha en stark, auktoritär ledare. I Tyskland är siffran 24 procent. Tyskland, som ändå har haft både Hitler och (i DDR-delen) det sovjetiska förtrycket. I Nederländerna blev den proryske Geert Wilders parti det största partiet. Osv…
Det gäller att undvika majoritetens diktatur Demokratin är naturligtvis komplicerad att tillämpa. Om 51 procent hela tiden ska bestämma över 49 procent uppstår starka spänningar och i värsta fall det man skulle kunna kalla majoritetens diktatur. Tricket är att majoriteten i en demokrati måste lyssna på och ta hänsyn till minoriteten.Det kan finnas goda argument på båda sidor i ett ställningstagande. Det räcker att titta på hur vi i Sverige behöver väga samman värdet av gruvdrift och etablering av fjällnära vindkraftverk med de renskötande samernas behov av ostörd natur för att inse att det alltid finns flera aspekter och minoriteter att ta hänsyn till när majoriteten anser sig ha rätt. Eller om skogen ska vara virkesåker eller naturskog för biologisk mångfald.
Omdömesbildning När det gäller hur vi använder vår kunskap hade jag hoppats av Åsa Wikforss tydligare hade betonat erfarenhet och omdömesbildning i sitt program. Den kunskap vi besitter är en del av underlaget för våra handlingar. En annan del är de erfarenheter (misstag och framgångar) vi bär med oss, liksom vår förmåga att knyta ihop kunskap, erfarenhet och värderingar i det som skulle kunna kallas omdömesbildning. Kloka beslut bygger på en rätt stor andel känsla för vad som är rätt. Här tycker jag att Åsa Wikforss kunde ha varit tydligare. Vi förväntar oss inte att unga människor beter sig lika omdömesgillt som äldre. Bland annat för att äldre har fler erfarenheter att väga in i sina beslut och kanske också en förmåga att se på företeelser på lite distans.
Omdömet hos äldre och yngre politiker ─ ett exempel Åsa Wikforss tar upp demokratins tillbakagång utan att nämna något av Tidöpartierna, men den opinionsmässiga tillbakagång som både L och KD sett sedan valet 2022 hänger, tror jag, ihop med att vad dessa partier lovade före valet inte alls stämde med vad som skett efter valet. En klok KD-ledare som Alf Svensson hade t.ex. troligen hanterat både helhet och detaljer helt annorlunda än den yngre Ebba Busch. Medialt genomslag och one-liners i debatten väger inte upp frånvaron av kloka beslut. Det är ganska oklokt att lova högkostnadsskydd för elförbrukningen om man inte tänker genomföra det, liksom att hemlighålla vem som till slut får vad av statens elbidrag. Den som håller något hemligt har något att dölja. Exemplen får illustrera hur yngre politiker har svårare att ta beslut på ett omdömesgillt sätt.
Snart kommer en uppdaterad version Jag ska testa ett annat grepp kring den här texten, som jag inte har prövat förut. Jag ska om några dagar lyssna igenom Åsa Wikforss vinterprogram en gång till och uppdatera den här bloggtexten. Bara för att se vad en mer noggrann lyssning kan leda till. Eller så blir det en ny bloggtext med länk till denna första. Så blev det, se nedan.
Att behöver mer samsyn och mer fred i världen står i alla fall klart.
