Det är skillnad på en skoaffär och ett kärnkraftverk

I Dagstidningen ETC Göteborg skriver Tomas Kåberger den 26 april på ledarplats (länk se nedan) om den bakvända logik som finns inbyggd i konstruktionen av aktiebolag. Så länge de går bra kan aktieägare plocka ut vinst, när de inte längre bär sig kan de försättas i konkurs och konsekvenserna blir skattebetalarnas bekymmer.

Energibolagen grubblar
Han kunde ha skrivit om banksektorn eller om John Bauerskolan som drevs i bolagsform ända tills den försattes i konkurs och hundratals elever fick fångas upp av det skattefinansierade systemet. Men eftersom Tomas är energiexpert – han var under flera år generaldirektör för Energimyndigheten och är professor vid Chalmers så han kan mycket om energisystem på olika nivåer – plockade han upp konkursaspekten ur ett energipolitiskt perspektiv. Runt om i världen sliter de gamla energibolagen med frågan hur man ska tjäna pengar på de förlustbringande fossilbaserade energiverken. Inte minst kärnkraftsbolagen försöker nu på olika sätt att mildra konsekvenserna av att en stor kostnad i kärnkraftverksbranschen hela tiden skjuts på framtiden: slutförvaret av utbränt kärnbränsle.

Champagne och skurtrasa
Sakfrågan är intressant. Vem ska städa upp efter kärnkraftsindustrins halvsekelgamla vinstkalas? Blir det som vanligt att vinsten går till bolagens ägare och slutnotan läggs på skattebetalarna? För det är ju snarlikt med bankerna och flera andra branscher, där upp- och nersidan av myntet hanteras totalt olika. Champagnen dricks av ett fåtal aktieägare medan skurtrasa och sopborste får hanteras av oss alla. Visst är det väl rimligt att aktiebolagslagen ändras? Nog borde vinsterna också kunna användas för att täcka framtida kända kostnader?

Den omöjliga ekvationen
Den fond som finns just för kärnkraftsavveckling lär enligt Kåberger inte räcka till. Och han bör ju ha insyn i dessa frågor. Så hur ska avvecklingskostnaderna fördelas? En tanke är förstatliga kärnkraftverken till 100% redan nu. Och därmed får staten vissa intäkter så länge det går, men också får ta ansvar för avvecklingen. Bekymret är att de nuvarande aktieägarna sannolikt  inte vill ge bort sina aktier gratis. Hela problematiken snurrar kring den omöjliga ekvationen med privat ägande för framtida vinstutdelning och statligt ansvar för framtida förlustverksamhet. Det är inte rimligt att vi skattebetalare ska stå för ägarnas kalas.

Slutsatsen blir att vi behöver ändra aktiebolagslagen för vissa slags verksamheter. Det är skillnad på att driva en skoaffär och ett kärnkraftverk. I en cirkulär ekonomi behöver rollfördelningen när det gäller risker och nytta, för- och nackdelar, se annorlunda ut.

Länktips: http://goteborg.etc.se/ledare/framsteg-med-baksida

Jag hoppas att jag har fel

Vi behöver ifrågasättande politiker. Politiker som inte ger sig, som sitter inne med olika slags referenserfarenheter och är kunniga på olika områden. Vi behöver politiker som vet hur en slipsten ska dras. Som har varit med förr och som vet vilka fallgropar det kan finnas. Den offentligt finansierade verksamheten står för en stor del av samhällsekonomin och sysselsätter i många kommuner i särklass flest personer. Det är omfattande – ansvaret för verksamheternas innehåll, för personalfrågor, för kännedom om relevant lagstiftning och ansvaret för att rätt målgrupper (t.ex. äldre och barn) får rätt service. Det är helt nödvändigt att vi har kunniga, pålästa och kritiskt tänkande politiker som sitter i de styrelser som ska hantera våra gemensamma resurser.

Jag läser i dagens GP om turerna kring Naturhistoriska museet, om hur miljonrullningen tycks ha gått till. Kanske är en del överdrifter, kanske finns det förklaringar. Men det är inte rimligt att budgeterade två miljoner blir nio utan att resultatet ens blir användbart. Hade det funnits en eller två kloka personer i styrelsen för Naturhistoriska museet hade museichefen åtminstone halvårsvis fått redogöra för tidsplan, kostnader, måluppfyllelse och avvikelser. Nu rann miljonerna iväg. Och någonstans i vårt gemensamt finansierade system försvann en möjlighet att använda pengarna på ett klokare sätt.

Om vi hade haft politiker med ett tydligare uppdrag att ifrågasätta och att vara uppdragsgivare åt de operativa delarna av det offentliga hade mycket sett annorlunda ut. Nu tycks det knappast vara en merit i de lokalpolitiska sammanhangen att vara en person som ifrågasätter rapporter och underlag. Utan att i detalj vet hur urvalet till olika förtroendeposter går till tycks det mig som om valet till olika uppdrag snarare går till en person som lojalt ställer upp på partilinjen än någon som står för en egen ståndpunkt. Personer tycks bli valbara om de primärt är lojala mot den grupp som valt honom eller henne. Det finns en risk att nämnder och styrelser på så sätt befolkas med en viss kategori ”lagompersoner” som inte tar strid, och som framför allt inte framstår som svåra att ha att göra med.

Det är en farlig väg om vi enbart utser nämndemän och styrelseledamöter utifrån något slags lojalitetsindex. Vi behöver dynamiken och ifrågasättandet för att kvalitet och ansvarsfrågor ska hanteras på rätt sätt.

Jag har inget konkret fall att hänvisa till, ingen insyn i någon process. Jag bara anar att vårt hyllade demokratiska system håller på att kväva sig självt i en anpassningens lojalitetsfålla, där det blir kontraproduktivt på individnivå att hävda en avvikande åsikt. Jag hoppas att jag har fel.

Svårigheterna för MP i regeringsställning

Politik är en förtroendebransch. ”Vi lovar göra allt vi kan för att förverkliga vår politik om vi får ert förtroende att göra det.” Vart fjärde år får vi väljare chansen att rösta fram partier och partiföreträdare som vi vill ska företräda oss när det gäller hur lagar, skatter och vitala samhällsfunktioner ska beslutas, beräknas respektive skötas. Det är så långt vi har kommit i vår demokratisering på nationell nivå. (En delfråga som jag får ta upp en annan gång är hur minoriteter egentligen ska ges inflytande. Med samer som det tydligaste exemplet).

Tre förhandlingssteg
Nykomlingen på regeringssidan är Miljöpartiet, MP. De har haft en skakig resa. Flera profilfrågor har gått dem emot. Statsråd har fått gå. Kompromissandet i flera led har inte passat ett parti som MP, som länge bar på etiketter som ”alternativ” och ”gräsrotsrörelse”. När en regering tvingas ta gemensamt ansvar slipas tydligheten bort. För MP:s del innebär det att varje förslag måste förhandlas i tre steg. Först ska S tycka att förslaget är bra. Därefter ska V stödja det. I det tredje processteget ska minst ett borgerligt parti tycka att förslaget är bra eller acceptabelt. Om varje förhandlingssteg innebär att halva idén går förlorad innebär det att kvar finns i genomsnitt 12,5% av det ursprungliga förslaget när det passerat Riksdagen. Ett illgrönt förslag blir därmed i bästa fall blekgrönt.

Är man liten får man inte genomslag för allt
I praktiken är MP:s förhandlingssits inte 50/50 i varje situation. Man har ett klart mandatunderläge mot S och även i relation till den samlade Alliansen. Mer än hälften av grundidén kan således försvinna i dessa två förhandlingssteg. Kvar blir en liten nyans av grönt.

Var går gränsen?
Därutöver finns det starka symbolfrågor som kan vara avgörande för medlemmarnas engagemang och för väljarnas preferenser. Sviker ett parti sina kärnvärden blir krisen tydlig. Var går gränsen? När går identiteten förlorad? Centerledaren Olle Johansson avgick på sin tid ur regeringen när en symbolfråga gick honom emot. Han ogillade bygget av Öresundsbron. När det beslutades att bron skulle byggas avgick han. Även en moderat försvarsminister avgick när hans domän inte fick de resurser han önskade.

Strategier vid avgångar
Hade jag varit MP-strateg hade jag funderat på skillnaden i att avgå som minister för att man begår ett eller flera fel respektive att avgå för att man gör det rätta. Vad är den rätta hållningen i en komplex situation? Att stanna kvar för att ta ansvar eller att lämna över ansvaret till någon annan? I exemplet Olle Johansson var avgången tämligen logisk. Det var en antingen/eller-fråga. Bygga eller inte bygga. Miljökonsekvenserna var Johanssons ansvar. Han kunde koppla sitt nederlag till sitt ansvarsområde och kunde avgå. I fallet med Vattenfalls turer i energipolitiken var det ingen MP-minister som på motsvarande sätt kunde koppla sin ministerstol till bakslaget. Ambitionen att visa sin regeringsduglighet och uthållighet var tydlig. Kolbitsviftandet i valrörelsen 2014 slog tillbaka, men gick inte att plocka poäng på. Skolpolitiken hade inte samma dagspolitiska laddning. Och på miljöpolitikens område nåddes framgångar i Paris-avtalet. Ingen tydlig avgångsdramatik kunde användas för att vända opinionsläget.

Förändringens fälla
Det finns också en inbyggd fälla i partiernas positionering. De partier som står för förändring och snabb utveckling har ett större krav på sig att åstadkomma denna förändring än de partier som går till val på att bevara det som finns. Det är mindre riskfyllt att sitta still i båten. Har man fått ett mandat för att hissa segel och lägga om kursen blir stillasittandet till slut oacceptabelt för de väljare som ville förändring.

 

Värdestegring till varje pris?

Påsktider och tid för eftertanke. Livets förutsägbarhet om det inte hade varit för vår fria vilja. Solen går upp, årstiderna växlar, naturen ger oss ett självklart överflöd och vi mänskor envisas med att tänka olika, handla olika och föredra olika. Inte bara relativt  varandra utan till och med var och en av oss. Vi ser något positivt i att utveckla oss och i att inte göra idag som vi gjorde igår. Att göra något som inte har gjorts förut ses som något eftersträvansvärt. Sätta foten på månen, upptäcka ett grundämne, se möjligheterna med nanostora partiklar eller att hantera alla data på något nytt sätt…

Värde och pris
Det är en del av västerlandets självklara samhälls-DNA att vi strävar efter och belönar upptäckter av en ny teknisk eller social möjlighet. Motsatsen känns otänkbar. När vi inte längre längtar efter det vi ännu inte upptäckt stagnerar samhället, tycks vi underförstått hävda. Bekymret är att vi låst fast oss i en dominerande värderingsskala, den ekonomiska. Nya förslag ska snarast förses med en prislapp eller intäktsmöjlighet. Först då blir den ”på riktigt” och får genomslag.

Värdeskalor
Frågan är om vi behöver en parallell värdeskala vid sidan av den ekonomiska, kanske t.o.m. flera parallella? En värdering som gör det eftersträvansvärt att pappor är hemma med sina barn eller att kvinnor och män får samma lön för samma arbete. En annan värdeskala som gör det otänkbart för ett ansvarstagande företag att tillverka eller sälja produkter som skadar insekter, fiskar och djur eller som ackumulerar farliga ämnen i kretsloppet. En värdeskala som sorterar olika slags helhetsperspektiv så att det är meriterande att vara transparent som företag. Där samarbete belönas mer än konkurrens. Där inte allt handlar om att ägare ska berika sig på andras, på naturens eller framtidens bekostnad.

Planetperspektivet
Någonstans vet vi att mycket av det vår nuvarande civilisation har uträttat är bra, men samtidigt skadligt för livsförutsättningarna på planeten. Hur länge ska det vara OK att blunda för denna dubbelhet? Att människor i allt högre grad får en bättre liv – vad är det värt om livet som sådant blir sämre? Det finns ingen vinst på en död planet.

Lastbilen och demokratin

När detta skrivs har det snart gått två dygn efter attentatet i Stockholm. En vanlig aprilfredag i hjärtat av Stockholm förvandlades på några minuter till något overkligt, tragiskt och sorgligt. Lastbilen mejade ner oskyldiga människor och kraschade in i ett skyltfönster. Raden av terrordåd blev ännu längre.

Myndigheterna
Myndigheterna, polis, säkerhetspolis, räddningstjänst, sjukvård och samhällsapparaten i övrigt agerade till största delen föredömligt. Man agerade på ett sätt som skapade lugn och tog beslut på ett sätt som syftade till att skydda samhället mot fler skador. Utifrån betraktat har även jakten på den eller de skyldiga för attentatet genomförts framgångsrikt. Vi som minns den klantiga jakten på Palme-mördaren inser att något har förbättrats hos polisen på 30 år.

Civilsamhället
Som en naturlig konsekvens av händelseutvecklingen har privatpersoner agerat på ett inspirerande sätt. Någon startade #Openstockholm som en virtuell plattform för personer med behov av hjälp. Någon annan tog initiativ till en manifestation på söndagen kl 14.00 på Sergels Torg. Hundratals människor hjälpte till med det man kunde – skjutsade, erbjöd mat och hjälp. Samhället visade sig från sin allra bästa sida.

Media
Rapporteringen var inledningsvis förvirrande och delvis felaktig. Här behöver ”klickmedia” lära sig att det är skillnad på mediakonkurrens i normalläge och i nationellt krisläge. Man får hoppas att regeringen kallar till sig alla de stora mediabolagen för att diskutera hur media ska agera när kriser inträffar. Det kan inte längre handla om att vara först med nya tips och rykten i dessa lägen. Under en lång tid på fredagen florerade obekräftade uppgifter i media, uppgifter som kunde ha förvärrat situationen, orsakat panik eller andra störningar i samhällsapparaten.

Telekom
Samhällets funktion hänger ihop med vår tillgång till information. Vi får hoppas att myndigheterna gör allt som är möjligt för att säkra tillgången till trådbunden och trådlös kommunikation i framtida krislägen. Man kan bara gissa hur svårt läget hade varit om någon attack hade synkroniserats med att slå ut Kaknästornet eller andra vitala delar av kommunikationsnätet.

Demokrati
Händelseförloppet efter attacken visar med önskvärd tydlighet att vår form av demokrati bygger på varje medborgares outtalade men upplevda mandat att agera. För sig själv, för andra och för samhället. Samhället består av initiativrika människor som inte känner att de behöver vänta på besked eller tveka. Var och en har mandat att agera, ta ansvar för något och göra något. Som att starta en Facebookgrupp, hjälpa till med mat eller skjuts. Samhället är vi alla och allas vilja att bygga ett varmt och inkluderande samhälle.

Framtiden
Återigen har terrorns hat visat sig underlägsen det öppna, demokratiska samhällets styrkor. De icke-liberala och icke-demokratiska krafterna kommer inte kunna vinna mot det fria samhälle som våra förfäder format och som vi vill lämna vidare till nästa generation. Och det ska ske på ett modernt sätt, som inte bryter mot naturens och planetens gränser, som inte använder resurser på fel sätt och som tar till vara varje människa i en ny ekonomi.

”Vår oärlige president”

Los Angeles Times manar under rubriken Vår oärlige president till folkligt motstånd mot den nyvalde presidenten. (Länk se nedan).
Tre saker lyfter man i sin inledande artikel i en serie på flera.

1. Trumps chockerande brist på respekt för de regler och institutioner som utgör basen för myndighetsutövandet i landet. Han ifrågasätter domare, ger sig på underrättelseorganen, kallar journalister för folkets fiender osv.

2. Hans uttalade brist på respekt för sanningen. Det handlar inte bara om storleken på folksamling vid manifestationen den 20 januari eller om påståenden att Obama skulle ha avlyssnat honom. Han har en återkommande vana att vilja bortse från fakta och vetenskap och bidrar på så sätt till en allmän skepsis hos allmänheten.

3. Hans skrämmande referenser till ultrahögerns argument och ståndpunkter, där rasismen lurar bakom hörnet. Det ständiga ifrågasättandet av president Obamas födelseattest utgjorde en del av den strategin.

LA Times undrar vart allt detta kan leda och uppmanar sina läsare att engagera sig och visa att man inte accepterar en president som åsidosätter fundamentala rättsprinciper i en demokrati.

Twittrandet har ett syfte
Min gissning är att trumps strategi är att undergräva mediers trovärdighet för att på så sätt kunna avfärda deras kritik som ett felaktigt och orättfärdigt angrepp på honom själv. Med sina tweets håller han supportar och anhängare informerade och håller kampanjandan levande. För trump är detta centralt. Kampanjen pågår fortfarande och kommer att göra det så länge han inte har förändrat spelplanen för det offentliga samtalet och de demokratiska processerna i sin riktning.

Vill han göra en Putin?
Motståndet mot trump kommer att avgöra om han lyckas göra en ”Putin” och forma ett samhälle där en styrande grupp av människor på pappret väljs till sina ämbeten, men där helt andra processer avgör vem som i själva verket tjänar på hur landet styrs. Och allt till priset av den demokrati vid sedan flera hundra år har hållit levande i västvärlden.

Avskräckande?
I Europa är den amerikanska utvecklingen värdefull eftersom det blir tydligt för många vad populister och nationalister är kapabla att göra. Utvecklingen kan bli ett avskräckande exempel. Möjligen var det precis det som fick den förväntade framgången för enpersonspartiet med Geert Wilders i Nederländerna att tapa mycket av det stöd man hade enligt opinionsundersökningar. Kanske är det till viss del bra att trump är så tydlig. Det avskräckande exemplet kan bli värdefullt när de europeiska demokratierna utmanas av motsvarande krafter.

Länktips:   http://www.latimes.com/projects/la-ed-our-dishonest-president/

Nästa bärande idécykel behöver synliggöras

Allan Larsson har genom tankesmedjan Global Utmaning publicerat en analys av den tid vi lever i och hur vi behöver agera för att komma vidare. (Se länk nedan). Han beskriver de långa idévågor som har burit samhällsutvecklingen och som har dominerat politik och ekonomi i de länder som går före i utvecklingen.

30-åriga cykler
Allan Larsson var under några år finansminister i Sverige och har haft otaliga förtroendeuppdrag och viktiga styrelseposter. Hans analys pekar t.ex. på att finanskrisen 2008 blev en slutpunkt för Reagan/Thatcher-epoken. Han menar också att vi sedan dess har famlat efter nästa bärande strategiska koncept, som både kan förklara sambanden och vägleda i de dagliga besluten. Globaliseringen som vi sett växa fram har lett till att en del fattiga länder kunnat lyfta sig ekonomiskt. Samtidigt har klyftorna ökat. De rika har blivit rikare, några dessutom extremt rika kan man tillägga.

Oroande
Allan Larsson beskriver hur Brexit och gensvaret för Trump har växt fram och fått sin avgörande betydelse. Riktigt illavarslande är den nationalism och protektionism som nu tycks bli dominerande strömningar. Med mer av konfrontation och intolerans i släptåg, kan man befara.

Förenkling som leder till förvirring
Svenska Dagbladet har den 2 april en utskrift av en intervju gjord av nyhetsmagasinet Time med president Trump. (Se länk nedan) Läsningen är, precis som en kommentar i SvD påpekar förvirrande. Vad är det egentligen presidenten säger? Trump har lockat väljare på löftet att använda sina hårda affärsmässiga nypor i politiken för att ställa allt till rätta. För ett antal väljare i USA lockade framgångsbilden av Trump. I stora delar av USA har ”vanligt folk” inte kunnat uppleva någon markant förändring under Bush eller Obama. Trump stod för något radikalt annorlunda och mer av entreprenörsanda och begripliga lösningar än de övriga kandidaterna.

Doku-såpa
När jag läser intervjun i Time blir det mer och mer tydligt att Trump lockas av makten och av bilden av honom själv som den med makt. Han vet intuitivt vad som är rätt, även om det rent faktamässigt är lögner han sprider. På sitt kontralogiska sätt lyckas han vända lögnen till sanning utan att för en sekund erkänna minsta misstag eller felbedömning. Det är alla andra som ännu inte sett världen som Trump gör. Det är som om han själv har huvudrollen i en pågående doku-såpa där allt är fiktion. Med den lilla skillnaden att fiktionen är vår gemensamma verklighet.

Det finns andra krafter
Det  Allan Larsson inte nämner och det som väcks genom framgången för Trump är vars och ens ansvarstagande för framtiden. Det finns många ofta unga människor som inte accepterar offerrollen, som inte accepterar att de negativa sidorna av globaliseringen kör planeten i diket eller som accepterar en världsordning där lögner, girighet och rovdrift ska avgöra vilken framtid mänskligheten har att se fram emot. Det finns tillräckligt många som vill något annat, som vill se en värld i fredlig balans, där kriget mot naturen upphör, där kortsiktighet och vinstjakt ersätts av långsiktigt kloka beslut för en hållbar framtid.

Det sista avsnittet i dokusåpan med Trump i en ledande roll är inte skrivet. Förhoppningsvis skrivs han ut ur serien fortare än han tänkt sig.

Länktips: Allan Larssons rapport  https://www.globalutmaning.se/ny-rapport-varfor-praglas-var-samtid-av-nynationalism-och-protektionism/ eller i sin helhet https://www.globalutmaning.se/rapporter/understand-times-living/

Time-intervjun i Svd: https://www.svd.se/trump-ord-for-ord-mina-instinkter-riktiga