Monthly Archives: mars 2013

En ogooglebar fråga om påsken

Posted on by
1

Högtid. Hög tid att reflektera över de stora frågorna. Ett par extra dagar för besinning, eftertanke och sammanhållning. Många passar på att träffas under påsken. Men har vi tappat bort anledningen till att påsken firas? Är det ledigheten vi firar? Att vi får en chans att åka till fjällen och njuta av snö, backar och långa dagar? Eller: vad är det vi firar?

Pausen i flödet
Är det så att våra stora högtider numera bara är dunkla, nästan bortglömda milstolpar i årscykeln och att idag är det ledigheten som sådan vi längtar till? Har arbetet och förtjänsten av arbetet blivit livets mening? Och pausen från arbetet, långledigheten, klämdagarna, weekendresorna har de blivit våra undantagsdagar, då vi tvingas hålla oss borta från arbetet. Tvingas bort, så att vi kan längta riktigt mycket efter arbetet igen?

Vilka och varför?
Eller är det så att under ytan finns det kvar en mycket bred och djup insikt hos många människor att våra högtider hänger ihop med den kultur vi vuxit fram ur? Att många av oss faktiskt förstår och tar till oss de budskap högtiderna förmedlar, men att vi avstår från att kollektivt dela denna upplevelse för att formerna känns gammaldags? Myndigheterna kapade Annandag pingst (som alltid är en måndag) och gav oss en svensk nationaldag som två gånger av sju infaller på en ledig dag (för flertalet). Årsproduktionen ökar därmed med cirka en promille. Men det intressanta är: vilka högtider har vi och varför?

Varför Glad ?
Julen ska var god. Nyåret gott. Midsommaren trevlig.Påsken glad. Vi har superkoll på våra adjektiv. Bara dansken säger gladelig jul och vi förstår ingenting. Men när är påsken glad? Kan man önska glad påsk innan långfredagen? Är det OK? Eller är det historielöst och okänsligt att önska Glad Påsk när kristenhetens allra viktigaste händelsekedja ska uppmärksammas, frälsarens symboliska övertagande av allas våra synder och ultimata uppoffring för mänskligheten? Är påsken glad oavsett dag i påskfirandet? Gläds vi, precis som när barnen ser Kalle på julafton, åt känslan att vi vet hur det går, att ingen ändrar storyn, det är samma firande som vi haft i snart 2000 år?

Varumärket Påsk
Firar vi huvudsakligen påsken som en ledighetstid, där det religiösa motivet är betydelselöst kan den ju få vara glad hur mycket den vill. Frågan är om den då ska få kallas påsk? Det är ju varumärkesintrång. (Vi får sätta Googles alerta advokater på detta, även om det är ogooglebart) (!).Eller firar vi påsken av flera skäl? Lite grand för att minnas ursprunget och lite mer för att tillhöra den sekulariserade majoriteten? Eller har vi överhuvudtaget inte reflekterat över saken?

Ett mer demokratiskt firande?
Varje högtid som vi anser att vi ska ha ledigt för att fira, 1 maj eller Kristi Himmelfärd (som ju alltid infaller på en torsdag så att fredagen därpå blir en perfekt klämdag) borde vi av anständighetsskäl få förklara varför vi firar. För att möjliggöra andra firanden av andra skäl.  Det kinesiska nyåret, det persiska  och alla de andra… ska inte alla få fira sina viktigaste högtider genom att vara lediga? Borde inte vars och ens egen födelsedag vara en personlig röd dag? (Här missade Stureplans-centern en idé).

Rimlig nivå
Jag tycker det är rimligt om vi är medvetna om motiv och historisk bakgrund till våra kollektiva festligheter. Annars kan det bli som i England, där ingen längre vet varför bankerna håller stängt på Boxing Day medan butikerna håller öppet.

 

Om kunskap, värde och pris

Posted on by
1

I vår tid är det linjär utveckling som gäller. Input > output. Aktiekurser då, aktiekurser nu. Vinst. BNP. Skattesatser. Statistik. Antal tittare per program. Antal sålda ex. Tillväxt. Opinionsundersökningar med absoluta och procentuella förändringar, helst statistiskt säkerställda. Mest inkomstbringande betalstationen. Högst lön i näringslivet. Vi jämför och blir jämförda. Vilket pris vill vi betala? Vad är det värt?

Skapandet är nödvändigt
Lärandet uppstår i skärningspunkten mellan det kreativa skapandet och den bekräftade upplevelsen. Lärandet uppstår när vi gör något eget av vad vi uppfattat i vår omvärld. När vi fullföljer talserien 1, 2, 3, 5, 8, 13 …. och fyller ett tomrum med vår egen insikt blir den en användbar kunskap. Ett samspel sker mellan en begriplig upplevelse och det egna skapandet. Vi tillför ett värde till oss själva, som vi också kan dela med oss av. 21, 34, 55, 89 ….

Olika sätt att använda kunskap
Nästa steg är att göra kunskapen till en del av en användbar värdegrund. Kan vår kunskap relatera på en värdeskala till annat vi vet? Förankring i det personliga skulle man kunna kalla det. Naturlig, viktig, kunskap som vi kan plocka fram för att illustrera något vi anser. ”Den matematiska talserien ovan är oändlig. Oändligheten är svår att begripa. Därför är matematik obegriplig”. Skulle någon kunna hävda. Medan någon annan ser skönheten i matematik och geometri och kopplingen till naturens flöden. Så olika kan vi plocka upp kunskap.

Kunskapskopplingar
Vi måste anstränga oss att hjälpa varje elev i skolan att skaffa sig kunskap. För att ge var och en verktyg att utveckla sitt omdöme och hitta sin väg i livet. Det är ett enormt slöseri när våra barn inte ges förutsättningar att utvecklas och finna en utvecklingsväg som person, och i ett yrkesliv. Varje kunskapsfragment är som tentakel in i framtiden, där nya kopplingar kan ske. Det intressanta är också att det kan finna flera sanningar.

Konsumenten får inte tänka
Det är genom att upptäcka och uppleva kvalitetsaspekter som flera sanningar kan stå bredvid varandra. Marknadsmekanismerna, ivrigt påhejade av det offentliga systemets upphandlingskriterier hävdar att allt är lika. Man vill reducera konsumtionen till en fråga om pris och volym. Hur många spårvagnar vill du ha? Vad vill du betala? Vad ska en skjorta sydd i Bangladesh kosta? Skjortan? Nähä. Kvalitetsfrågorna trycks undan mer och mer och vi konsumenter förväntas enbart kunna välja styckepris, antal och möjligen leveranstid. Lösningen ligger i att i utbildningen starkt betona kvalitet, sinnesintryck och ett övande av vår förmåga att värdesätta och bedöma, gärna konstnärligt.

Värdet
Det är antagligen ett uttryck för vår längtan bort från prisfixeringen som gör TV-program som Antikrundan så populära. Vad är värdet? Vad kan den här vara värd? Värde är något annat än pris. Värdet är personligt och varierar. Tavlan på väggen hänger där hemma för att den har ett värde. Inte för att den har ett pris. Varje människa har ett värde. Det är lätt att glömma bort i vinstmaximeringens karusell.

Framtidskommissionen: presskonferens 2.0

Posted on by
1

Presskonferens. Framtidskommissionen har avslutat sitt arbete. Vår tids utmaningar, generella slutsatser och väsentliga prioriteringar på kort och lång sikt ska presenteras.

Mer samverkan
Statsministern sammanfattar läget. Han betonar samarbete och samverkan. Hur viktigt det är att näringslivet, forskningen, organisationer, civilsamhälle och myndigheter anstränger sig att synkronisera sitt arbete. Hur vi kan samverka först i Norden, senare i EU för att dels skapa en stabilare hemmamarknad, dels för att ta vara på resurser, inte minst mänskliga, på ett bättre sätt. Han ber att få återkomma i slutet av presskonferensen och lämnar över till utbildningsministern.

Demokrati och ödmjukhet
Utbildning är centralt för vår välståndsutveckling, vår konkurrenskraft och för att ta vara på de möjligheter vi har som individer, som företag, kommuner och som nation, säger utbildningsministern. Att vi fortfarande inte lyckas ge alla en grundskolekompetens är ett misslyckande. Han utvecklar tanken att det kanske är som med demokrati: att demokrati inte är något som kan beslutas. Demokrati växer fram som en konsekvens av majoritetens förhållningssätt. Demokrati handlar inte om majoritetens rätt att bestämma utan om majoritetens respekt för minoritetens möjligheter inom ramen för flertalets vilja. Med stor självdistans och ödmjukhet utvecklar utbildningsministern utmaningarna inom utbildningens och folkbildningens område.

Människovärde och ekokommuner
Socialministern får ordet och talar om människovärde, om vårt ansvar gentemot varandra, över nations- och generationsgränser och vårt ansvar gentemot kommande generationer. Hur vi har våra barn och hela planeten till låns. Om hur allt hänger samman. Han lyfter fram några partivänner som enträget drivit hållbarhetsperspektivet i olika sammanhang: Anders Wijkman och Lars Thunberg. Den senare bl.a. som ordförande för Sveriges Ekokommuner, som kan ha en nyckelroll i den operativa omställningen av Sverige till ett mer humant, framtidssäkrat lågenergisamhälle, där husen byggs energisnålt och klimatsmart. Ett samhälle som kännetecknas av sammanhållning och mycket mer av ett företagande där etik och värderingar, den sociala ekonomin och civilsamhället spelar en viktig roll.

Hållbart näringsliv i hela landet
Näringsministern beskriver därefter att det inte är någon tillfällighet att frågor om näringsliv, miljö, landsbygd och IT hänger ihop. För om det är något som framtiden behöver så är det ett hållbart näringsliv, som dels möjliggör en levande landsbygd, distansarbete och en tryggad försörjning, dels integrerar alla hållbarhetens aspekter fullt ut. Staden och landet behöver varandra för att vi ska få ett kretsloppssamhälle. Vi har bara en framtid och den måste bli hållbar, betonar ministern och lämnar tillbaka till statsministern.

En ekonomi som underordnas andra mål
Slutsatsen för min del, avslutar statsministern, är att ingen klarar alla utmaningar på egen hand. Ingen sitter inne med en patentlösning som löser alla problem på en gång. Här krävs mycket av gränsöverskridande kontakter och prestigelöshet, förmodligen ny lagstiftning, kanske helt oprövade metoder för att experimentera med nya utvecklingsformer för verksamheter. Vi har ett  problem med vår återkommande fixering vid tillväxt mätt i BNP, det kan villigt erkännas, säger statsministern. Därför tillsätts nu en expertgrupp som först på svensk nivå, därefter på EU-nivå ska arbeta fram modeller för en hållbar ekonomi som underordnas välfärdsmålen, FN:s millenniemål och som tar sin utgångspunkt i den analys som professor Johan Rockström m.fl. gjort rörande hållbarhetsmålen. Vi återkommer om detta, avslutar statsministern.

Historiskt ögonblick
Det blir tyst i salen. Journalisterna tittar på varandra. Vad var det här? Ett historiskt ögonblick? En regering som tar ansvar, som tar täten i omställningsarbetet? Vilka rubriker beskriver denna presskonferens bäst?

… Tyvärr vaknar jag i samma ögonblick upp till en kall marsmorgon. Drömmens presskonferens ägde inte rum. Ännu.

Länktips: Besviken Pekka Mellergård som ingick i Framtidskommissionen: http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/besvikelse-efter-flera-ars-utredande/ .

Några sätt att hålla koll och kontakt

Posted on by
Reply

En metod att pejla vart näringslivet och samhället är på väg är att besöka Almedalsveckan i Visby i juli varje år. De senaste 6-7 åren har jag varje år försökt vara där för att fånga upp vem som säger vad. Almedalen har vuxit ut till ett småskaligt megaevent, där det pågår samtal, föreläsningar och knyts kontakter bokstavligen i varenda gathörn under en hel vecka. Men det finns fler sätt att pejla i vilken riktning det offentliga samtalet går.

Mässor
Ett traditionellt sätt att följa en bransch är att besöka mässor. Vem ställer ut vad och med vilka huvudbudskap? Jag har några branscher som jag av tradition följer på det sättet. Strövar runt i mässlokalerna, stannar till, informerar mig, iakttar vad som sägs och inte sägs. Vem som är där och inte syns till. Av förklarliga skäl blir det oftast mässor på Svenska Mässan i Göteborg som jag besöker.

Branscher som lobbar
Ett annat sätt att följa en bransch är att prenumerera på ett nyhetsbrev. Det kan räcka att ögna igenom rubrikerna för att få en bild av vad den branschen anser viktigast att lyfta. Ganska ofta är det branschens relation till lagar, myndigheter och villkor som hamnar i fokus. Man upplever många regler som onödigt begränsande och krångliga. Via opinionsbildning och lobbying vill man påverka regelverket. Lobbyorganisationer har som idé att driva särintresset. Här uppstår ett feltänk. Som om en viss bransch står i motsats till allmänintresset. Man armbågar sig fram för att förbättra för den egna gruppen. Det var säkert detta som fick Fredrik Reinfeldt för en tid sedan att beteckna Svenskt Näringsliv som ett särintresse.

Årsmöten
Ett tredje sätt att hålla sig uppdaterad är att gå på årsmöten. En gång per år följa hur diskussionerna förs i olika branscher när de summerar sin verksamhet. Det tacksamma med den typen av möten är att stödet för ledningen blir tydligt, argumentationen, kroppsspråket… hur starkt står vissa synsätt i de egna leden, osv.

Sociala medier
Sedan finns alla sociala media. Man kan ”följa” verksamheter för att få input, ta del av inlägg och debattrådar. Det svåra med det formatet är att veta hur representativ en debattör är. Å andra sidan kan mångfalden av inlägg ge en bra summering av de frågor som tas upp. Twitter är ett svårt format. Det fungerar säkert för journalister som vill fånga sekundaktuella frågor och åsikter. Som live-feedback-format under konferenser är det utmärkt. Vi lär oss säkert.

Public Service-TV
Vid sidan av konferenser, kongresser och kortare seminarier finns naturligtvis även gammelmedia. Mitt intryck är att Public service-TV har svårt att lita på sitt eget innehåll. Det måste spetsas, skruvas och göras till avslöjanden. Det räcker inte att illustrera verkligheten. Reportagen måste landa i något kontroversiellt, helst som leder till någon ministers avgång. Eller åtminstone en högljudd omgång i ”Debatt”. Hjulspåren är djupa vid det här laget. Mönstret upprepas. Tonläget är uppskruvat. Det är synd. Det finns så många andra frågor att lyfta. De långsamma förloppen, nedläggningen av delar av Sverige, klyftorna och resignationen. Omfördelningen av förmögenheter och skulder. Utanförskapet.

Public Service-radio
Radion står på andra ben. Formatet kräver ett intressant innehåll. Vad som sägs blir mycket viktigare än hur. Radions olika program blir därmed intressantare. En ny generation upptäcker dokumentärer i P3, kanske lyssnar på vetenskapsradion på väg till jobbet. Radion har ett försprång som de borde kunna utveckla ännu mer. De måste ta sitt innehåll på allvar.

Samtalet
Allra viktigast är ändå samtalet. Med bekanta och obekanta. För att lära sig något varje dag och för att få nya perspektiv på det man tror sig veta eller känna till. I det personliga mötet händer något. Det är oöverträffat. Mejl, SMS och telefon är formatvarianter på detta samtal, som är grunden för vår förståelse av världen. Och låt oss inte helt glömma bort gamla hederliga brev, snigelposten, som ju håller på att försvinna. Brevet har också sin plats i helheten. Håll med om att det är lite roligare att få ett brev än ett SMS.

Länktips: http://www.almedalsveckan.info/12454 .
www.svenskamassan.se .
Svenska postnummer sök här .

 

Flera sanningar om klimatet?

Posted on by
Reply

Kan det finnas flera samtidiga sanningar som vid första intrycket är oförenliga? Jag minns min gamla gymnasielärare som väckte mitt intresse för filosofiämnet med den typen av frågor. Kan motsägelser förenas? Har vi en klimatföränding i vardande eller är allt bara en påhittad ”climate scam”?

Rapporter
På webben cirkulerar en rapport om 30.000 mätdata över en 15-årsperiod, som skulle indikera att temperaturhöjningen varit någon enstaka tiondels grad de senaste åren. Och denna flacka kurva ställs mot den välkända ”hockeyklubban” av drastiskt förändrade CO2-utsläpp och ett skenande klimat. (Länkar se nedan).

Sunt ifrågasättande
Klimatförnekare, skeptiker och tvivlare är en heterogen krets med olika motiv till varför de ifrågasätter IPCC:s resultat. På ett plan är det sunt. Det ligger i det vetenskapliga perspektivet att ifrågasätta andras forskning. Det hade kanske varit OK om det inte vore för ett par detaljer i sammanhanget.

För all framtid
Klimatförändringarna kan, om de blir verklighet, oåterkalleligen förändra livsvillkoren för allt liv på jorden framgent. Det gör frågan till en ödesfråga långt bortom varje enskild människas ansvars- och fattningshorisont. Vad vet vi om livet på jorden om miljoner år?

Köpta tjänster
En annan besvärande detalj i sammanhanget är att olje- och fossilindustrin pumpar in stora pengar i arbetet för att svartmåla FN:s arbete. Det är så stora ekonomiska vinster på spel att man gärna betalar villiga lobbyister och ”krypskyttar” att underminera trovärdigheten i IPCC:s arbete. Sorgligt nog går alla tjänster att köpa. Även de som riskerar att skada allt liv på planeten. Planetens fiender istället för samhällets fiender.

Är det havet vi ska ha koll på?
Var kan de dubbla sanningarna rymmas? Kan temperaturökningen vara nära försumbar samtidigt som experterna varnar för ett allt allvarligare klimatscenario? En delförklaring kan ligga i helhetsperspektivet. Om mätningar gjorts överallt: i haven på olika djup, i atmosfären och stratosfären på olika höjd hade kanske en total bild kunnat visa helt andra kurvor. Länken nedan till 2007 års rapport från IPCC indikerar en delförklaring. Att den stora reservoaren, havet, är den långsamt balanserande kraften i förändringen. Och att det är där vi bör hålla koll på temperaturförändringarna i mycket högre grad än på land.

Flera perspektiv
Jag är ingen klimatexpert. Det som intresserar mig är helheten. Hur kan vi hantera vår tids utmaningar genom att utgå från ett helhetstänkande? Hur undviker vi att ta fel beslut för att vi envist bara studerar frågor ur enstaka perspektiv? Lösningen på flera av vår tids svåra frågor handlar om att skapa utrymme för flera perspektiv, olika kunskap och erfarenhet. Och att därefter göra sammanvägningar och dra kloka slutsatser.

Vintern dröjer sig kvar
Solen skiner ute. Det borde vara varmt. Ändå är det minusgrader. Alltså är det inte bara solen som reglerar vår lufttemperatur. Att Arktis is har smält har naturligtvis inneburit att smältvattnet kylt ner havet på våra breddgrader. Att detta kylda vatten gör att vintern dröjer sig kvar är inte så orimligt. Inte ens för en lekman. .

Länktips: dailymail-artikel 16mars2013 här .

FN IPCC rapport nr 4 om havstemperaturen här .

Och en artikel som resonerar om oceanernas betydelse i global uppvärmning här.

Forskare och gräsrötter, strateger och övånare

Posted on by
Reply

Hållbar utveckling, eller varianten hållbar tillväxt, har blivit näst intill ett mantra de senaste åren. Alla inkluderar det, alla säger sig verka för hållbarheten, ingen säger sig förespråka det ohållbara, i alla fall inte i ord. Samtidigt sker utvecklingen märkligt långsamt. Trots att vi vet vad som måste göras är det svårt att förändra strukturer och beteenden. Troligen är det fel på belöningssystemen. Abstrakta hot som klimatförändringen eller utvecklingsländernas avlägsna problem märks inte i det dagliga livet. Eller – om de märks – så flyr vi. När jobben försvinner från Detroit blir staden delvis en spökstad.

Nya mål för hållbarhet
En grupp strategiskt tänkande forskare lanserar nu en idé om att det ska utarbetas nya mål för hållbarhet – ett nytt ramverk, med de planetära gränsvärdena som utgångspunkt. Det kan handla om:
att begränsa klimatpåverkan, att säkra materialanvändningen, att verka för ren luft, säkerställa stabila ekosystem,  att vi kan bibehålla en biologisk mångfald och att vi kan ha stabila kretslopp av kväve och fosfor. (Länk se nedan).

Inpå bara skinnet
Forskarnas budskap är viktigt för beslutsfattare inom näringsliv, politik osv. Men på vardagsnivån måste hållbarheten få ett konkret sammanhang och en begriplighet. Vi måste känna att något berör oss, uppleva med våra sinnen. Lika väl som vi fryser i kvardröjande vintervindar ska det kännas inpå bara skinnet att bryta mot hållbarhetens principer. Sammanhanget förutsätter samverkan.

Öarna
Jag har tidigare skrivit om öarnas betydelse som föregångare och inspirationskälla. Häromdagen bekräftades bilden. Orust Kretsloppsakademi hade årsmöte med ett 30-tal medlemmar på plats i Tegneby församlingshem. Det talades energiförsörjning, havsbaserad vågkraft, att utvinna energi ur havsströmmar, laddstolpar, elbilsmässor, solceller, energibalans, Orustmat, lokalproducerat, turism, hållbarhet, vikten av att varje samhälle hittar sitt gemensamma projekt osv. Engagemanget gick inte att ta miste på. Och efter 3,5 timme ville folk fortfarande inte gå hem…

Visar vägen
Öarna har en möjlighet att visa vägen eftersom man har en självupplevd identitet, givna fysiska förutsättningar och ett tydligt kretsloppssystem. Det intressanta är också var initiativkraften finns: hos en ideell förening.

Länktips: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=5480662 .
och Ecoprofiles artikel om detta: här.
Orust Kretsloppsakademi: http://www.orustkretsloppsakademi.se .
Om öarnas betydelse, bl.a.: http://christerowe.se/2012/03/oarna-har-en-nyckelroll/ .

Vad gör partierna?

Posted on by
Reply

Partipolitik brukar jag undvika på den här sidan, men ingen regel utan undantag. Partierna låser sig gärna i ståndpunkter som det tar tid att byta ut. Det är lite av partisystemets baksida att ställningstaganden blir kategoriska, symboliska och å ena sidan tydliga å andra sidan konserverande. I en föränderlig värld är det en del av partipolitikens nackdel, att kongress- och stämmobeslut blir mer av låsning än av viljeinriktning. Man kan inte gå emot sin egen organisation.

Vem vill ?
Medlemstalen sjunker. Jag hörde en siffra på 3 procent av medborgarna som är medlemmar i ett politiskt parti. Medlemskap som ofta, kan jag tänka mig, av stödjande och traditionell karaktär. Långt ifrån alla medlemmar är aktiva i sina partier. Därmed sjunker urvalet av valbara företrädare. I takt med att utsattheten och hoten ökar mot partiföreträdare minskar naturligtvis folks benägenhet att vilja axla ett uppdrag.

Oklanderliga ledare som är som folk är som mest
Paradoxen är att vi vill ha ledare som vägleder oss i en svårnavigerad samtid, som står för en rättvisa och en oklanderlig moral, samtidigt som politiker ska vara som folk är mest, inte ta sig friheter eller förmåner. De förväntas vara ännu mer jämlika än vi andra. Om det är vår avundsjuka som manar fram denna bild eller om det är våra brustna illusioner om den upphöjde ledarens kvaliteter som vi reagerar på är lite oklart. Inkonsekvensen är uppenbar under alla omständigheter.

Utifrånperspektivet
Ska partisystemet behållas måste partierna förnya sig. Flera av riksdagens partier lever farligt nära riksdagsspärren. Ändå tycks man oförmögna att förnya sig till form och innehåll. Till viss del får man intrycket att partierna saknar förmåga att se sig själva från utsidan. Man utgår, är mitt intryck, alltför mycket från de egna erfarenheterna, medlemmarnas drivkrafter och motiv. Istället för att fånga upp olika gruppers framtidsdrömmar och behov. Organisationerna stelnar och förnyelsen uteblir.

Utanförskapet
Många saknar arbete, särskilt bekymrande är det att så många unga saknar arbete. Samtidigt lyckas skolan inte nå eleverna på ett tillräckligt bra sätt. Alltför många lämnar skolsystemet alltför svagt rustade för yrkeslivet. Frustrationen av utanförskap och att vara behövd är på gränsen till farlig för samhällets sammanhållning. Den som inte känner delaktighet i samhället tappar naturligt nog viljan att bidra, att bära samhällets gemensamma kostnader. Att partierna är så dåliga på att fånga upp denna problematik är både förvånande och allvarligt.

Lokal utveckling
Många kommuner avfolkas. När befolkningstalen minskar faller också basen för servicefunktioner. Siste man släcker ljuset. Att detta kan ske i storstäder ser vi tydligt i Detroit, där förfallet har gått långt. Survival of the fittest är en grym metod att använda, den skadar oss alla. Vi måste hitta sätt att ta till vara allt det som tidigare generationer investerat i olika landsändar. Vi måste kunna utveckla hela landet. Det är märkligt att de politiska partierna inte förmår kraftsamla kring lokal utveckling. Både på landsbygden och i vissa förorter är behoven uppenbara. Var bromsas idéerna?

Media har ett sort ansvar att beskriva världen och verkligheten som den är. Inte för att skuldbelägga eller för att hitta syndabockar. Utan för att hjälpa fler att se var lösningarna passar in. Alla lösningar finns. Vi ska ”bara” använda dem.

Två perspektiv på barn: individ och struktur

Posted on by
Reply

För att samhället ska klara framtidens utmaningar krävs att vi värderar barnens behov. på ett tydligare och konsekvent sätt. Detta har med det kulturella kittet att göra, de gemensamma värderingarna och vårt sätt att bete oss mot varandra. Hur är vi mot våra barn? På individnivå och på systemnivå?

Sorgen
En ung flicka begår självmord i Kumla. Troligen mot bakgrund av flera faktorer, men möjligtvis har en vuxens mans pedofilaktiga nätbeteende varit bidragande i tragedin. Och samtidigt kämpar hundratals barn och ungdomar i vårt land en inre och en yttre kamp, när de dagligen utsatts för mobbning och icke-kontakt med andra. Ensamt. Isolerat. Hopplöst. Och ännu värre måste det vara med den stora sorg det innebär att inse att ens barn inte längre orkade leva.

Kluvenhet
Hierarkierna härskar och utstötningsmekanismerna är obönhörliga samtidigt som ohejdad idoldyrkan och drömmen att själv bli en hyllad idol, bli sedd, förför och lockar med gemenskapskänslor å ena sidan och berömmelse och framgång å den andra. Hur kluvet måste inte detta kännas. Att å ena sidan köa timvis för en skymt av sin idol och å andra sidan längta efter att själv få stå i rampljuset, vara någon.

Vara på nätet?
Man ropar på skolan. Skolan ska lösa detta, rapportera, agera. Lärarna ska vara på nätet, ha koll. Som om nätet var en plats. Jag vet inte var jag skulle vara om jag skulle vara nätvandrare. Kolla filmer på Youtube? Följa några kända taggar på twitter? Hur skulle man kunna ”vara på nätet” ? Man kan försöka gå med i FB-grupper där unga är med, det är en liten möjlighet, men det finns ingen chans att se vad enskilda elever skriver till varandra. Vare sig kärleksfullt eller fyllt av hat. Hur skulle någon kunna göra det?

Är barnen viktigast?
En ändring skulle kunna vara att prioritera umgänget i familjen, runt middagsbordet osv, verkligen ägna varandra tid. Verkligen lyssna – på riktigt. Inte prioritera egna måsten före barnens. Hellre prata lite med andra föräldrar, lyssna, stämma av. Inte kompromissa som vi tycks tendera att göra. Hellre finnas där. Inte fångas in av tidstjuvarna.

Signalen
Samhället, kommunerna, skulle kunna visa att barnen är den viktigaste investeringen. Skolbyggnader måste få kosta. De måste hålla hög kvalitet. I Henån på Orust står en felbyggd ny skola oanvändbar sedan länge bara för att någon, oklart vem, trott sig kunna spara pengar genom att bygga billigt. Men signalen från vuxenvärlden är tydlig: det är inte så viktigt hur barnen och deras lärare har det. Billigt är viktigast. Hur blev det så? Är inte barnen det mest värdefulla vi har?

Hög tid att lita på lärarna
Nu kommer signaler om att lärarna ska få mer tid för undervisning. Administrationen ska minska. Är det inte ganska typiskt? Kontrollbehovet, omyndigförklarandet av lärarkåren har tillåtits gå så långt att själva grundidén med skolan har urholkats. Tacka tusan för att de bästa lärarkrafterna flyr yrket. När skolan började hanteras som en kostnadspost i budgeten istället för som en investering i framtiden hamnade vi i en samhällelig utförsbacke. Skolan är för viktig för att reduceras till mätbara årstjänster, kvadratmeter och genomsnittsbetyg.

Alla resurser ska tas till vara
Och ändå är hela samhället beroende av att våra unga får en bra utbildning. För att klara en ökad internationell konkurrens på industriproduktionsidan ska Sverige överleva på IT, på tjänstesektorn och på smartness. Gapet mellan verklighet och vision bara växer. Med en försämrad grundutbildning står vi allt svagare i konkurrensen. Det är summan av vad vi gemensamt lyckas producera av produkter och tjänster som bygger vårt välstånd. Men då måste vi ta tillvara alla mänskliga resurser på ett mycket bättre sätt. Oavsett skillnader i bakgrund och förutsättningar.

Lika illa i vinstdrivna skolor
Feltänket finns dessutom oavsett ägarstruktur. De vinstdrivna skolor som ingår i koncerner och bolag beter sig på liknande sätt när de prioriterar ner eleverna. Läs vittnesmålen i denna artikel: http://www.expressen.se/ledare/lararnas-vittnesmal-ar-chockerande/.

Slutsats
Både på individnivå genom att inte tolerera mobbning och på systemnivå genom att beslutsfattare prioriterar rätt kan vi hjälpa våra unga till en bättre framtid. Ska det vara så svårt?

Klarar vi pensionerna?

Posted on by
Reply

Forskas det tillräckligt brett på de sociala trygghetsystemen? Tanken väcks när jag tar del av ett seminarium via UR-Samtiden, där bl.a. den norske professorn Björn Hvinden från Tromsö visar på viktig statistik och framtidsprognoser. (Se länk nedan). Vår BNP har fyrdubblats i Norden på 30 år. Under samma tid har de offentliga utgifterna i Sverige ökat cirka 50%. Nära var fjärde medborgare i Sverige kommer om 30 år att vara 65+. Klarar vi detta?

Flera perspektiv
Bjrön Hvinden inleder sitt anförande med att förklara att han inte är nationalekonom. Hans ämne är sociologi. Samtidigt kan jag tycka att det är just sambanden mellan en hållbar samhällsekonomi, individers och gruppers inställning till den gemensamma finansieringsformen, befolkningsutveckling, politik, värderingar och anpassning till nya globala förutsättningar som blir avgörande för möjligheterna att utveckla våra trygghetssystem.

Politiska skiljelinjer i Norge
Björn Hvinden berör de politiska skiljelinjerna och intressant i det sammanhanget är hur det norska Fremskrittspartiet en gång uppstod ur ett missnöje med skattetrycket i Norge och numera är det parti i Norge som tydligast försvarar de rådande trygghetssystemen. Dock med det tillägget att det nämna partiet vill begränsa rättigheterna för personer från länder utanför OECD att ta del av de generella trygghetssystemen.

Skatten som lockbete
Här finns en risk för framtiden, som kan vara svårt för de politiska partierna att hantera. Å ena sidan vill partierna vädja till olika invånares värderingar och identifikation. Att politiken man vill föreslå bäst tar tillvara just en viss målgrupps intressen på bästa sätt. Det finns ett element av identifierbar gruppegoism som varje parti adresserar. Skattepolitiken är ett exempel på detta. ”Rösta på oss så sänker vi din skatt” eller ”Rösta på oss så höjer vi skatten för någon annan”, osv.

Lära av Japan?
Ska vi klara de multipla hoten (klimat, global ekonomi, resurser, energi, vatten, fördelningsfrågor, millenniemålen…) behövs en starkare sammanhållning än förut. Ska vi öka känslan av tillhörighet och innanförskap måste klyftorna minska. Kanske är det Japan vi ska lära oss av. Under 20 år har man haft en stagnation i sin ekonomi. Befolkningen blir äldre, till råga på allt har man drabbats av jordbävningar, tsunamis och utslagen elproduktion. Och ändå – inga rapporter om kravaller, ingen social oro, snarare en beundransvärd tålmodighet och ett accepterande av rådande läge. (Sveriges Radios program Konflikt tog upp delar av detta häromdagen, se länk nedan)

Ny forskning
Det som behövs nu är tvärvetenskaplig forskning som fångar upp vår tids frågor på ett annat sätt än den gängse forskningen. Som vågar väga samman socio-ekonomiska perspektiv med politik, värderingar och samhällsutveckling. Som på ett intelligent sätt väger samman alla parametrar och utgår från business as unusual. Och som förstår vilka utbildnings- och folkbildningsuppgifter som finns framgent. Utbildning som behövs inte minst för de personer som upplever sig marginaliserade i utanförskap och passivitet.

Länktips: UR-Samtiden (januari 2013)  http://www.ur.se/Produkter/174928-UR-Samtiden-100-ars-valfard-och-sen-da-Norges-socialforsakringssystem .

Konflikt 9 mars: http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=1300&grupp=9035&artikel=5468071 .

Offentliga inköp kan stärka konsumenterna

Posted on by
Reply

Ett av problemen i Sverige är att vi inte har en rimlig skepsis till det myndigheter påstår. Vår tillit till statens godhet är stor. Skatten ger oss tillgång till gemensamt finansierade nyttigheter. Relativt kronologiskt har detta i stort sett handlat om försvar av rikets gränser, upprätthållande av lag och ordning, utbildning, sjukvård, sociala skyddsnät och infrastruktur i form av kanaler, järnvägar, vägar, elström, VA-system, telefoni, radio, TV, bredband och samhällsservice. Kryddat med lite fördelningspolitik i form av barnbidrag, pensionssystem och statliga stödinsatser. I ett internationellt perspektiv har vi inte så utbredd korruption. Staten är god.

En hög tilltro
Denna godtrogenhet lyfts ofta fram som en tillgång. Den gör att vår benägenhet att betala skatt är hög. Den svarta ekonomin finns, men är inte tillnärmelsevis så stor som i t.ex. Grekland, som ju nu tvingas skära drastiskt i de offentliga utgifterna och kasta landet in i en långvarig återhämtningsprocess. Men tilliten har en baksida. Vi har invaggats i tron att ”någon” – oklart vem – har koll på och följer upp lagar och regler på produktnivå. Vi tror att finns produkten på butikshyllan, så har någon sett till att produkten är OK, inte hälsofarlig, inte miljöfarlig osv. Därför blir förvåningen varje gång så stor när det visar sig att lasagnen innehåller hästkött. Vi vill inte rubbas i vår tro på att det svenska, rejäla systemet inte skulle fungera.

Det är bekvämt att inte vara obekväm
Vår grundinställning är att folk sköter sina uppgifter, att det finns ansvariga i samhället som säkerställer att fel inte begås osv. Möjligen lutar sig denna övertygelse lite bekvämt mot en annan grundinställning att man inte ska ställa till besvär. Man ska vara lagom och ”svensk” och inte ifrågasätta. Tack, tack. Det blir bra så.

Vi äter upp vår häst
Väldigt tydlig blir denna attityds baksida när man diskuterar maten. För att kräva kvalitet, ekologiskt, närodlat eller spårbarhet måste man vara lite osvensk, ställa frågor, kontrollera, bry sig och vara påstridig. Det stämmer inte med vår tilltro till ”systemet” att ifrågasätta produkter. Vi tackar och bockar och äter upp vår häst hellre än att vi frågar varifrån råvarorna kommer, var tillagningen skett och om växthusets tomater odlats med hjälp av fossil energi. Detta är ett bekymmer och kanske en förklaring till att andelen ekologiska livsmedel fortsätter att vara låg i Sverige. Lägre än i Danmark, t.ex.

Ombudsmannasystemet ur ett annat perspektiv?
Kanske är vår attityd så grundmurad att vägen framåt bara kan gå genom ställföreträdande kravställare, ombudsmän, som ombesörjer vårt kravställande. Lösningen kanske blir att kommuner och landsting anställer duktiga inköpare och beställare, som kan vara tydliga i sin kravlista, som kan kräva spårbarhet, kvalitet och stå för en uppföljning på en nivå som vanliga konsumenter inte klarar. Kanske är det just genom att stärka den offentliga upphandlingen som vi hjälper vanliga konsumenter att få tag i produkter som motsvarar de krav de egentligen vill ställa, men av olika skäl aldrig ställer för att inte vara till besvär.

En oväntad konsekvens av att stärka offentlig upphandling?
Möjligen är det genom att stärka de offentliga inköpen som vi i Sverige även stärker konsumenternas möjligheter att efterfråga produkter av hög kvalitet.

Länktips: Se även ”Inte billigast till varje pris!” .