Samhällskritisk monopolverksamhet ska rimligen administreras och styras av en offentlig aktör. Ett exempel är båttrafik till öar med boende som är bofasta på några av våra öar utan broförbindelse. Gotland och Ven är några exempel, och på västkusten handlar det naturligtvis om Öckerö, Hönö, Koster och flera andra öar. Alla som bor i Sverige behöver kunna ta sig till närmaste samhälle, bankkontor och vårdcentral på ett rimligt sätt och till en rimlig kostnad. Det får inte vara affärsmässiga överväganden som styr när det gäller tillgången till samhällets olika funktioner. För enstaka resor och turister kan andra priser gälla, men de bofasta har inget alternativ.
Exemplet Ven
Ven har en befolkning på cirka 400 personer och där finns boende som då och då behöver ta sig till Landskrona. Häromåret blev det en nyhet som SVT bevakade att priserna höjdes så att en fyrapersonersfamilj fick betala 25 000 kronor per år bara för att kunna ta sig till och från bostaden på ön. Det är Landskrona kommun som handlar upp Ven-trafiken. Även pensionärer drabbas extra hårt eftersom det är gratis för 70-plussare att resa kollektivt i Landskrona, men inte just till och från Ven. I den artikel som jag länkar till här nedan påpekas just detta att det rimliga vore att Ven-trafiken sköttes av staten. Av rättviseskäl.
Och Gotland
I fallet Gotland är det ett aktuellt skatteärende som illustrerar hur märkligt det blir när privata vinstintressen ska blandas ihop med den samhällsviktiga och helt avgörande färjetrafiken till och från ön. (se länktips nedan). Det finns ju flygförbindelse, invänder självklart infrastrukturminister Carlson (KD) om han skulle få frågan hur han ser på problemet. Han och hans kompisar har ju sett till att inrikesflyget hålls under armarna med en extra miljard kronor. Medan vanligt folk hade hoppats på det vettigare och mer miljöanpassade tågresandet och vänder på slantarna för att ha råd att resa. Rimligt vore att alla gotlänningar har ett antal gratis resor (eventuellt delvis utan bil) till fastlandet per år och att priserna hålls nere för att inte försvåra för de fastboende att ha kontakt med släkt och vänner på fastlandssidan. Turister kan naturligtvis betala ett annat pris, men man skulle också kunna ge låga priser till personer som funderar på att flytta till ön, kanske vill testa en praktikplats eller på annat sätt bidra till Gotlands utveckling. Glesbygderna, t ex öarna, kan behöva lite extra stöd för att uppmuntra inflyttning och nya arbetstillfällen. Alla väljer inte att bo på en ö för att isolera sig från omvärlden.
100 000 svenskar behöver få rimliga villkor
Ska vi se till helheten handlar det om cirka 100 000 personer som bor och är mantalsskrivna på en ö utan fast förbindelse. Störst är Gotland med cirka 60 000 invånare. Men av rättviseskäl borde alla öar med fast befolkning ha liknande villkor, vilket ju talar för att staten ska vara inblandad. Det finns också ett rimligt antagande att befolkningen är lite äldre än genomsnittet. De unga behöver ju utbilda sig och hitta sin väg i livet. Utan att ha några siffror är min gissning att rätt många av dessa 100 000 är pensionärer, som ibland dessutom har behov av hemtjänstbesök och gärna tar emot besök av nära och kära, som kanske inte bor på ön. Det vore sorgligt om de äldre inte kan få besök av sina barn och barnbarn för att det har blivit för dyrt.
Monopol ska inte drivas affärsmässigt
Min slutsats blir att samhällskritisk verksamhet behöver styras upp av staten. Monopolliknande funktioner har inget med ”marknadens förträfflighet” att göra. Marknaden fungerar i vissa sammanhang, men inte när det handlar basala funktioner, som alla behöver ha tillgång till.
Länktips: En artikel i ETC om Destination Gotland: https://etidning.etc.se/p/dagens-etc/2026-01-06/r/5/8-9/4987/2076402
Länktips: SVT-artikel om Ven-trafiken: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/helsingborg/ventrafikens-biljetter-hojs-smabarnspappan-far-betala-cirka-25-000-kronor-om-aret