Öarna får inte underställas marknaden

Samhällskritisk monopolverksamhet ska rimligen administreras och styras av en offentlig aktör. Ett exempel är båttrafik till öar med boende som är bofasta på några av våra öar utan broförbindelse. Gotland och Ven är några exempel, och på västkusten handlar det naturligtvis om Öckerö, Hönö, Koster och flera andra öar. Alla som bor i Sverige behöver kunna ta sig till närmaste samhälle, bankkontor och vårdcentral på ett rimligt sätt och till en rimlig kostnad. Det får inte vara affärsmässiga överväganden som styr när det gäller tillgången till samhällets olika funktioner. För enstaka resor och turister kan andra priser gälla, men de bofasta har inget alternativ.

Exemplet Ven
Ven har en befolkning på cirka 400 personer och där finns boende som då och då behöver ta sig till Landskrona. Häromåret blev det en nyhet som SVT bevakade att priserna höjdes så att en fyrapersonersfamilj fick betala 25 000 kronor per år bara för att kunna ta sig till och från bostaden på ön. Det är Landskrona kommun som handlar upp Ven-trafiken. Även pensionärer drabbas extra hårt eftersom det är gratis för 70-plussare att resa kollektivt i Landskrona, men inte just till och från Ven. I den artikel som jag länkar till här nedan påpekas just detta att det rimliga vore att Ven-trafiken sköttes av staten. Av rättviseskäl.

Och Gotland
I fallet Gotland är det ett aktuellt skatteärende som illustrerar hur märkligt det blir när privata vinstintressen ska blandas ihop med den samhällsviktiga och helt avgörande färjetrafiken till och från ön. (se länktips nedan). Det finns ju flygförbindelse, invänder självklart infrastrukturminister Carlson (KD) om han skulle få frågan hur han ser på problemet. Han och hans kompisar har ju sett till att inrikesflyget hålls under armarna med en extra miljard kronor. Medan vanligt folk hade hoppats på det vettigare och mer miljöanpassade tågresandet och vänder på slantarna för att ha råd att resa. Rimligt vore att alla gotlänningar har ett antal gratis resor (eventuellt delvis utan bil) till fastlandet per år och att priserna hålls nere för att inte försvåra för de fastboende att ha kontakt med släkt och vänner på fastlandssidan. Turister kan naturligtvis betala ett annat pris, men man skulle också kunna ge låga priser till personer som funderar på att flytta till ön, kanske vill testa en praktikplats eller på annat sätt bidra till Gotlands utveckling. Glesbygderna, t ex öarna, kan behöva lite extra stöd för att uppmuntra inflyttning och nya arbetstillfällen. Alla väljer inte att bo på en ö för att isolera sig från omvärlden.

100 000 svenskar behöver få rimliga villkor
Ska vi se till helheten handlar det om cirka 100 000 personer som bor och är mantalsskrivna på en ö utan fast förbindelse. Störst är Gotland med cirka 60 000 invånare. Men av rättviseskäl borde alla öar med fast befolkning ha liknande villkor, vilket ju talar för att staten ska vara inblandad. Det finns också ett rimligt antagande att befolkningen är lite äldre än genomsnittet. De unga behöver ju utbilda sig och hitta sin väg i livet. Utan att ha några siffror är min gissning att rätt många av dessa 100 000 är pensionärer, som ibland dessutom har behov av hemtjänstbesök och gärna tar emot besök av nära och kära, som kanske inte bor på ön. Det vore sorgligt om de äldre inte kan få besök av sina barn och barnbarn för att det har blivit för dyrt.

Monopol ska inte drivas affärsmässigt
Min slutsats blir att samhällskritisk verksamhet behöver styras upp av staten. Monopolliknande funktioner har inget med ”marknadens förträfflighet” att göra. Marknaden fungerar i vissa sammanhang, men inte när det handlar basala funktioner, som alla behöver ha tillgång till.

Länktips: En artikel i ETC om Destination Gotland: https://etidning.etc.se/p/dagens-etc/2026-01-06/r/5/8-9/4987/2076402

Länktips: SVT-artikel om Ven-trafiken: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/helsingborg/ventrafikens-biljetter-hojs-smabarnspappan-far-betala-cirka-25-000-kronor-om-aret

Alternativ till fortsatt kalkbrytning finns

Kalkbrytningen på Gotland ska få fortsätta ytterligare trettio år, enligt ett beslut häromdagen i Mark- och Miljödomstolen. Kalk behövs till cementproduktionen och cement är en avgörande del av det som går åt vid byggnation. Cirka 8 procent av den koldioxid som släpps ut i atmosfären härstammar från cementproduktion. Rimligen borde varje regering göra allt den kan för att minska denna miljöpåverkan. Grundvattnet är dessutom hotat i närområdet, något som också oroar många gotlänningar.

Koldioxidinfångning…?
Slitefabriken hette tidigare Cementa, men ägs nu av ett globalt verksamt företag Heidelberg Materials, som har cementtillverkning i många länder. När nu Mark och Miljödomstolen ger Heidelberg rätt till kalkbrytning i trettio år är det kopplat till ett löfte att införa koldioxidinfångning, en teknik som inte har testats i stor skala och som säkerligen inte är billig. Det är heller inte säkert att Mark- och Miljööverdomstolen kommer till samma slutsats som den lägre domstolen, så sista ordet kanske inte är sagt.

Alternativet finns
Frågan om kalkbrytning var uppe för prövning även i augusti 2021, då Per Bolund var miljöminister och Ibrahim Baylan var näringsminister. Cementproduktionen på Gotland är samhällskritisk och det blev troligen avgörande för beslutet att tillåta fortsatt produktion. Det märkliga är att det finns en annan teknologi framtagen, där en tidigare sovjetisk forskare på 90-talet i Luleå lyckades visa att det går att framställa cement utan betydande CO2-utsläpp. (Se artikel i länktips nedan).

När marknaden slutar fungera
Marknadsförespråkarna brukar alltid hävda konkurrensens överlägsenhet. När marknadens aktörer tävlar med pris, kvalitet och leveranssäkerhet vinner det företag som presterar bäst. Bekymret är att när konkurrensen uteblir och monopol eller oligopol etableras uppstår inlåsningseffekter i den dominerande teknologin. När en aktör som Heidelberg dominerar cementtillverkningen blir det ointressant att byta teknologi. Vi hade kunnat ha en tillverkning idag som sparade flera procent av våra årliga CO2-utsläpp. Men som framgår av den intressanta artikeln av Maja Persson publicerad i maj 2022 lyckades den dominerande aktören blockera ett tekniskt genombrott av en alternativ teknologi, som hade varit till stor hjälp för klimatarbetet.

Det måste bli dyrt att vara egoist
När det gäller vilken nytta en verksamhet ska göra för individ, företag, ägare, samhälle och framtiden behöver vi en ny balans. Det duger inte att kortsiktiga ägar- och vinstintressen ständigt går före. Vi behöver ett ramverk för företag, där det blir dyrt och moraliskt fel att suboptimera lösningar. Kortsiktiga ekonomiska vinster behöver övertrumfas av de långsiktiga effekterna på samhället och naturen. Det måste bli dyrt att vara egoist.

Länktips: https://www.realtid.se/helg/innovationen-som-cementindustrin-morkade/

Hälften av jordens sjöar krymper!

Vattenförsörjningen är helt avgörande för livet på jorden. Trots att vår planet är täckt till två tredjedelar av vatten är bristen på sötvatten ett snabbt växande problem. Den tilltagande avsmältningen från högt belägna berg, där snö och glaciärer tidigare har gett ett konstant tillflöde av användbart dricksvatten är ett välkänt hot. Vad som inte har uppmärksammats lika mycket är att sjöarna på jorden förlorar stora mängder vatten genom avdunstning och överutnyttjande.

Lite mer än hälften av jordens sjöar krymper
Forskarna har räknat ut att minskningen handlar om 22 000 miljoner kubikmeter vatten per år. Man har studerat 1972 av världens största sjöar under tre decennier och lite mer än hälften av alla jordens sjöar och vattenreservoarer krymper. (Länk till forskningen, se nedan.)

Detta berör nära 2 miljarder människor
Hydrologen Fangfang Yao, vid University of Virginia påpekar att nära en fjärdedel av jordens befolkning, 2 miljarder människor, bor vid ett sjösystem som krymper. Från SVT Vetenskap lånar jag den här bilden:

Bilden visar en sjö i Afghanistan

Aralsjön det första exemplet
Vi minns alla hur Aralsjön förändrades när någon beslutade att använda sjöns tillflöden för bevattning av odlingsfält. Aralsjön var på 60-talet jordens fjärde största insjö. Bilderna kablades ut och etsade sig fast i folks medvetande. Båtar och fartyg som stod på en sandöken, samhällen som förändrades för allt framtid. När Aralsjön kom på tal var det människans odlingsbehov som angavs som främsta skäl till förändringen. Klimatfrågan var ännu inte så aktuell.
 (Bilder från Wikipedia).

Ransonering kommer att bli nödvändig
Att återfå balans i användandet av sötvatten måste vara en synnerligen viktig åtgärd, särskilt som det finns länder och regimer som utan att reflektera över konsekvenserna överutnyttjar grundvattenresurserna på ett sätt som påskyndar vattenkrisen. I Kapprovinsen i Sydafrika har man sedan fem år balanserat på gränsen av vad som fungerar. Under våren 2018 gick myndigheterna ut med ett besked till invånarna om att ransonering är sannolik. Detta efter att vinterregnen uteblivit under tre år. (Se länk nedan).

Minns vi sommaren 2018?
Samma år, 2018, drabbades Sverige av svåra skogsbränder till följd av en ihållande sommarvärme utan nederbörd. Det komplicerade med klimatfrågan är just komplexiteten. Det finns ett otal samverkande faktorer som skapar kort- och långsiktiga väderfenomen. Att vintrarna har blivit kortare i Sverige kan intygas av de som äger skidliftar i södra Sverige.

Öarna märker tidigt av problemen
Vi ser således förändringar även i Sverige, trots att vi är synnerligen gynnade i jämförelse. Vi har massvis med små sjöar och vattendrag och en lummig grönska som frodas i vårt klimat. Men även här börjar förändringarna bli kännbara. Öarna märker först av problemen. Historiskt sett har t.ex. västkustens öar varit utsatta och de boende har lärt sig att hushålla med vattnet, samlat regnvatten osv. På Kosteröarna har problemen tidvis varit påtagliga och på Gotland har bönderna varit extra utsatta

Avdunstning på en månad
Jag läser på www.gotland.se om Tingstäde träsk, som är Gotlands buffertzon för vattenförsörjningen. Under maj månad 2019 sänktes nivån 15 cm. Av dessa centimentrar var 2 cm bruksvatten medan 13 cm var avdunstning. För att få en referensvolym så innebär det 520 000 kubikmeter vatten i ren avdunstning. Från en reservoar, under en månad, i det jämförelsevis milda svenska klimatet. Uppvärmningen av jorden påverkar hela ekosystemet och förändrar livsvillkoren för växter och djur. Människan lär hitta på ett och annat som kanske kan bromsa förloppen, men på insektsnivå blir naturligtvis livet drastiskt förändrat.

Obefintlig logik
”Vädret har alltid skiftat”, säger de som inte vill lyssna. Förvisso är det så. Men eftersom vi vet att det pågår en global uppvärmning är det ju närmast idiotiskt att inte korrigera det som går att korrigera. En liknelse skulle kunna vara följande. Vi vet att vår roddbåt läcker som ett såll, men ingen bryr sig om att täppa till läckorna – ”båtar läcker ju då och då, det är helt normalt”. Att båten så småningom inte längre kommer att flyta och blir omöjlig att ro tycks inte bekymra en del av passagerarna. Logiken är obefintlig.

Paradigmskifte
Vet vi egentligen vad det är vi håller på med? Förstår vi konsekvenserna av det ”paradigmskifte” vi är inne i? Det är ett ord som högerregeringen gärna använder för att få det att låta som något bra, det som till stor del kommer innebära drastiska förändringar. Kanske kan deras aviserade paradigmskiften leda till något bättre för ett fåtal, men enligt min mening riskerar förändringarna bli till det sämre för merparten människor, ekosystem och framtiden. Paradigmskifte är ett ord som anhängarna säkert ser som ett kvitto på något önskvärt. Jag tillåter mig att ha en annan åsikt. Framför allt är klimatpolitiken otillräcklig, vilket bl.a. vattenförsörjningsproblemen blir ett uttryck för.

Länktips:
Artikel i science: här

University of Colorado: https://cires.colorado.edu/globallakes

Sydafrika och vattenransonering: https://www.fria.nu/artikel/132389

Regionala Almedalsveckor behövs!

Nu börjar Almedalsveckan, en märklig tummelplats för politiska partier, media, näringsliv, myndigheter, frivilligorganisationer, opinionsbildare, samhällsintresserade och andra aktörer. Riksmedia fokuserar av tradition på partiledartalen. De år åtta till antalet. Men Almedalsveckan handlar om 2300 events: debatter, seminarier, föredrag, möten, mingel… där olika organisationer kommer till tals. Detta tycks media inte vilja kännas vid.

Korsbefruktning
Almedalsveckan är en unik möjlighet till korsbefruktning och nya insikter, om uppdatering av forskningsläget på olika områden, om att lyssna till näringsliv, organisationer, myndigheter och andra initierade, att samtala och överbrygga mellan sektorer i samhället. Detta är långt viktigare för demokratin än att åtta partiledare talar och blir intervjuade i några soffor.

Den orättvisa bilden
Folkbildningsdelen av Almedalen är något som media medvetet eller omedvetet tonar ner. Istället brukar man lyfta hur mycket skattepengar som går åt för att myndigheterna ska kunna medverka på plats. Eventuellt för att förstärka bilden av veckan i Visby som ett enda stort mingelparty, där journalister, opinionsbildare och makthavare roar sig på allmänhetens bekostnad. Den bilden är orättvis och kan bara förstärka intrycket av att maktens män (och kvinnor) distanserar sig från ”vanligt folk”.

Mötesplatser behövs
Mycket ofta är det ”mötesplatser” som nämns som viktiga förutsättningar för lokal och regional utveckling. Man inser på kommunnivå att det behövs neutrala mötesplatser där de långsiktiga frågorna får utrymme att diskuteras, där forskare, allmänhet, beslutsfattare, näringslivschefer och andra får lyssna till varandras slutsatser, kan diskutera lösningar och jämföra varandras verklighetsbilder.

Inrätta en ”Almedalsvecka” regionalt
Almedalen skulle eventuellt behövas i varje hörn av landet, i lokal/regional form, för att på ett koncentrerat, prestigelöst sätt och i samtalsform diskutera frågor som bara delvis berör varandra, men som kan visa sig värdefulla att ta upp i samma sammanhang. De oväntade mötena, de nya tankarna och idéerna behöver en plats att ta form. Almedalen är till sin karaktär en nationell mötesplats för samhällsfrågor, inte primärt en arena för de åtta partiledarna.

Gräsrotsperspektiv
Jag ska sammanfatta veckan när jag får möjlighet, och försöka förmedla några av de viktigaste intrycken och nyheterna från mitt perspektiv. Det är inte de åtta eventen som är mitt huvudfokus. Det är det urval av intrycken från de 2300 övriga som jag gör som blir det jag tar med mig.