Åkesson, klimatet och vad vi lär oss

Det skulle kunna finnas en fortsättning på SVT-intervjun med Jimmie Åkesson den 10 november 2022. (Se länktips nedan). I den del som sändes sa Åkesson att han ”inte sett något i FN:s klimatrapportering som säger att vi här och nu befinner oss i en klimatkris. Däremot kanske vi står inför en klimatkris om ingenting görs.” Hans partikollega Angelika Bengtsson säger i samma inslag att IPCC-rapporten är en ”politisk agenda i stället för att man fattar gemensamma beslut som faktiskt minskar utsläppen och som faktiskt sätter press på Kina.” Åkesson menar att om man vill föra debatt om de här frågorna kallas man klimatförnekare och han gör även jämförelser med invandringsdebatten i ett försök att få tittarna att dra slutsatsen att Åkesson kommer att få väljare och andra partier att ställa upp på SD:s syn även på klimatet.

Så här kunde intervjun ha fortsatt
Det går att som ett tankeexperiment fortsätta intervjun med Åkesson för att se hur logiken och argumentationen hänger samman med partiets långsiktiga strategi. Hur det gäller att passivisera och så tvivel i syfte att bygga upp känslan av att någon annan har ansvaret och inte SD eller SD:s väljare. I deras värld ingår att inte behöva ta ansvar. Nedan följer ett par varianter av följdfrågor som hade kunnat ställas och som illustrerar hur ”nån-annan-ismen” lägger en bra grund för det långsiktiga målet för SD.

Att inte göra något – det är väl det som utlöser krisen?
Följdfrågorna till Åkesson om kris är naturligtvis viktiga att ställa. ”När är det kris i klimatfrågan menar du? Ditt parti vill ju göra så lite som möjligt för att komma till rätta med klimatproblematiken – och du säger ju själv att vi lär hamna i en kris om ingenting görs. Innebär inte din attityd att risken för en klimatkris ökar? Just att göra så lite som möjligt ökar väl sannolikheten för att krisen slår till med full kraft?” På detta kan man ana att Åkesson återigen hävdar att det är Kina som måste göra den viktigaste insatsen, att lilla Sverige inte spelar någon roll i sammanhanget.

Små länder behöver inte göra något?
Den alerte intervjuaren hakar naturligtvis på och ställer en klargörande fråga till Åkesson: ”Så det innebär att alla länder och områden som är i Sveriges storlek inte behöver göra något på klimatområdet för att de är så små? Danmark, Finland, Irland och en majoritet av EU:s medlemsländer kan sitta still i båten? Ekonomier med en mindre omsättning av energi och råvaror än Sverige, med lägre BNP än Sverige, skulle enligt din syn inte behöva göra något? Det friskriver cirka 170 länder i världen som har mindre ekonomi än vi. Är det så du tänker?”

Vilken är FN:S roll?
Åkesson vidhåller troligen som svar att det är Kina, Indien och de stora ekonomierna som har ett ansvar eftersom de kan göra skillnad. Journalisten frågar då om EU ska göra något. EU är ju ändå världens näst största ekonomi. Här hittar säkert Åkesson ett elegant politikersvar som bara leder till logisk rundgång. Journalisten fortsätter: ”Din partikollega Angelika Bengtsson vill att FN beslutar om klimatåtgärder istället för att driva en politisk agenda. Är det ditt partis ståndpunkt? Att FN ska köra över medlemsländerna i klimatfrågan och besluta om drastiska åtgärder?”

Något för kursupplägget hos nationalisterna
På detta svarar Åkesson säkerligen att det är upp till varje land att ta sina beslut, och att det hon syftade på var att det är Kina och Indien som åläggas att minska sina utsläpp genom resolutioner i FN. Och journalisten fastnar i ett slags argumentatoriskt ingenmansland, där lösningen ligger i att någon annan ska lösa ett problem som egentligen inte är ett problem, i alla fall inte här och nu. Som exempel på hur det politiska nonsensspråket ätit sig in i debatten blir hela frågeställningen väldigt illustrativ. I interna kurser hos nationalistpopulisterna kan upplägget användas som exempel på hur man både låtsas svara på frågor samtidigt som man bygger allt på idén att inte behöva ta ansvar för något.

26000 bortspolade skolor är inte det en kris?
Vid klippbordet plockas hela ovanstående del bort – det leder ingenstans att SD vill att FN kräver att Kina slutar med sina utsläpp. Istället plockar den alerte journalisten fram ett annat frågespår när Åkesson hävdar att det inte är klimatkris här och nu: ” Det är inte kris här och nu, säger du. När är det kris enligt dig? Är det kris när 26000 skolor spolats bort av översvämningar i Pakistan?” Åkesson har naturligtvis ett svar även på detta och mumlar något om att det är inget nytt att det sker naturkatastrofer. Det är synd om dem som drabbas, men det är inget nytt. Journalisten prövar igen: ”Och de smältande glaciärerna som om några år kommer att skapa enorma problem för vattenförsörjningen för miljarder människor – när är den utvecklingen riskabel menar du?” Åkesson svarar tålmodigt något om att vi får se hur snabbt det går och om det verkligen blir så, vi har ju inte sett det ännu, det är ju bara prognoser än så länge.

Tröskeleffekter och irreversibla processer
Journalisten håller fast vid risk- och prognostanken och frågar: ”Så om SMHI varnar för snöfall och kraftig vind så är det inget du bryr dig om? Det är ju bara prognoser och du gör en egen riskbedömning?” Åkesson svarar något om att så gör ju alla, vi gör vår egen bedömning hur vi ska klara ett oväder, så det är väl inget nytt…. Journalisten ger sig inte: ”Forskarna har ju visat under lång tid att det finns tröskeleffekter i klimatförändringarna som innebär att när t.ex. Grönlandsisen smält tillräckligt mycket blir avsmältningen självförstärkande och hela isen därmed riskerar att smälta bort. Är det ingenting du ser som en risk när du hävdar att vi inte har en kris här och nu?” Åkesson tar troligen då upp att det alltid finns olika forskare som kommer med olika teorier, så vi får väl avvakta och se…

Vad ska dina väljare säga till sina oroliga barn?
Journalisten fortsätter: ”Att vänta och se, säger du, är inte det att ta en onödig risk? Vad ska dina miljonen väljare säga till sina barn som är oroliga för vad som är på väg att hända med jordens klimat? Alla är inte övertygade om att risken är liten för en svår klimatkris. Vad vill du att dina väljare ska säga till sina barn?” För första gången tvekar Åkesson en aning i intervjun. Frågeställningen är lite ny och han funderar på vilken nivå han ska svara på. Kanske funderar han på vad Donald Trump hade sagt till samma fråga. Till slut väljer han att backa ett halvt steg, medveten om att hans väljare inte är en homogen grupp. Åkessons svar handlar om att varje barn måste bemötas på sin nivå och det vet varje förälder vad som är bäst. Det ska inte jag som politiker säga hur föräldrarna ska trösta sina barn. ”Men barnen ser på TV, de är genuint oroliga för hur deras framtid ska se ut…?” Och Åkesson fortsätter med ett försök att relativisera och svarar något om att alla barn i alla tider har varit oroliga för framtiden. Så var det när ångloken ersatte hästarna och så har det sett ut i varje förändring. Det är inget nytt.

Det farliga har börjat
Journalisten ger upp och tackar för intervjun och inser på sin kammare att det är mycket svårt att komma åt faktaresistenta, populistiska politiker med sedvanliga argument. De har alltid ett svar som gör att de undslipper ansvar, de kan alltid hitta kryphål och kan alltid försvara sitt icke-agerande och sitt icke ansvarstagande. Det farliga i fallet SD är att hela upplägget ingår i den långsiktiga strategin som går ut på att skapa samhälleligt kaos och så kraftiga motsättningar i samhället att det enda som återstår är statens maktmedel – undantagstillstånd, militär på gatorna, visitationszoner och ett ideologiskt styrt, auktoritärt kontrollsamhälle där oliktänkande motarbetas och rensas ut. Tidöavtalet är ett steg i den riktningen. Paradigmskifte! ropade Åkesson och såg nöjd ut.

Länktips: Intervju med Åkesson 10 nov i SVT: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/flera-sd-ledamoter-tror-inte-pa-pagaende-klimatkris

När blir textilbranschen cirkulär?

Textilbranschens omställning stod i fokus när RUS, Regional Utveckling i Samverkan, hade bjudit in Naturvårdsverket till ett webbinarium den 24 oktober. (Länk till RUS, se nedan). Väl pålästa presentatörer och handläggare redogjorde för mycket av det som pågår inom textilområdet, inte minst från EU. Här mina noteringar och intryck från ett faktaspäckat webbinarium. Mycket pågår, och mycket återstår, är mitt intryck. Att mer av textilbranschens produkter behöver ingå i cirkulära materialflöden är uppenbart.

Kvalitet, livslängd och klimatpåverkan hänger ihop
Pga inloggningsproblem missade jag de allra första bilderna i dragningen, men när jag ser ppt-bilderna i efterhand ser jag att sambandet mellan textiliers kvalitet, förväntad livslängd och klimatpåverkan lyftes fram. Och ska vi lyckas vända utvecklingen är det nödvändigt att sluta med den typ av överkonsumtion och köp-och-släng-mentalitet som idag är så vanlig. Med ett tydligt diagram visade presentatörerna hur klimatpåverkan, energi- och vattenåtgång halveras om vi dubblerar användningstiden av varje plagg.

Det mesta eldas upp
Vi fick lite siffror om textilåtervinning och volymer. När 155 000 ton textilier hamnar på marknaden per år i Sverige lämnas samtidigt 86 000 ton till återvinningscentraler eller till restavfall, dvs eldas upp. Bara 7 800 ton går till officiella Secondhandkedjor och mindre än 1 000 ton byter ägare via webb och appar. Cirka 28 000 ton exporteras, därav cirka 10 procent i form av bistånd. Kommuner som deltog på mötet nämnde också spontant bekymret med att hitta avsättning för insamlade textilier.

Mycket bra från EU och 1 januari 2025 gäller nya regler
EU:s vision för den hållbara textilsektorn presenterades också. Där står faktiskt att EU vill att tillverkarna ska ta ansvar för sina produkter längs hela värdekedjan, inklusive när de blir avfall. Man håller på att revidera industriutsläppsdirektivet för bästa tillgängliga utsläppsteknik, det aviseras en omarbetad konsumentpolitik för grön omställning, man uppmärksammar problemet med mikroplaster från textilier och när det gäller miljöprestanda kommer en skärpning i kravet på att kunna styrka påståenden. Från den 1 januari 2025 ska textilier samlas in separat från annat avfall. Men Sverige har ännu inte satt ner foten i den frågan.

Lite av det som är på gång på EU-nivå

Ecodesign och miljöavtryck leder rätt
När är en produkt avfall? Nya regler planeras för hur export av avfall ska få gå till. Självfallet vill EU harmonisera regelverk och definitioner. Och otyget (!) att bränna osålda batchar av nyproducerade kläder ska få ett stopp. Man nämnde också betydelsen av ecodesign och miljöavtryck som viktiga projekt som kommer att kunna landa i ett 20-tal rättsakter och innebära juridiska regelverk som branscher och tillsynsmyndigheter behöver förhålla sig till.

Hur ska konsumenterna göras delaktiga i utvecklingen?
Jag hörde inte ordet viskos under dragningen, dvs möjligheten att ersätta de fossilbaserade textilierna med cellulosa, som ju rimligen bör vara en viktig åtgärd för att bromsa klimatförändringarna. Konsumentpolitik nämndes på ett övergripande plan, men ska marknaden kunna skifta karaktär är det ju helt avgörande att tillräckligt många konsumenter vill förändring. Den karaktär textilbranschen har, där låglöneyrken är vanliga och där de stora ekologiska avtrycken i produktionsledet görs i utvecklingsländer är också viktigt att den rika världen åtgärdar.

Fortfarande inget helhetsgrepp
Vi måste lära oss att priset för våra billiga plagg betalas av miljön, av andra människor och av framtiden i form av klimat- och miljöproblem. Även om mycket görs och mycket av det som beskrivs är bra och låter bra, är ändå känslan påtaglig att ingen ännu har tagit ett helhetsgrepp kring denna bransch och hur branschen bidrar till vattenbrist, till kemikaliespridning, till ekonomisk orättvisa och till en mängd problem som behöver lösas. Livslängdsförlängning känns som en väldigt viktig åtgärd, dvs att höja kvaliteten och komma bort från kortsiktig volymförsäljning, som på flera sätt skadar miljön och klimatet måste prioriteras. Nya samarbetsformer kommer behövas och nya sätt att ta tillvara sådant som kan få ett fortsatt liv är viktigt.

Och så läggs miljödepartementet ner….!
Hur viktig EU är som samordnare av omställningen framgick tydligt av presentationen. Och nu minskas statens resurser på området när vårt miljödepartement går i graven. Regeringen tror kanske att marknaden är bäst på att forma konkurrensneutrala lagar för att begränsa sig själv…? När miljöfrågorna äntligen fått lite fart väljer Sverige att bromsa sina ambitioner. Inte för att gynna svenska företag, som ju behöver EU:s gemensamma regelverk för att utvecklas. Och inte för att gynna svenska konsumenter, som även i fortsättningen kommer att lockas att köpa textilier med kort livslängd och minimal kvalitet. Och framför allt inte för att gynna den rimliga utvecklingen bort från kemikaliesamhället, okontrollerad klimatpåverkan och mikroplaster i havet, i fisken och i vårt blod. Det känns som att det dröjer länge innan textilbranschen är cirkulär på riktigt. Även om vissa steg tas i rätt riktning.

Länktips om RUS: https://www.rus.se/om-rus/

Ulf Kristersson får inte rätt frågor

Ulf Kristersson fick ett antal frågor av SVT:s journalister under en timslång intervju den 21 augusti, tre veckor före valet. Jag hörde honom bland annat tala om att ”rädda kärnkraften”, och att det finns 700.000 utlandsfödda personer i Sverige som borde arbeta istället för att leva på bidrag. Här följer några kommentarer på det jag uppfattade – och inte.

Gäller marknadens logik fortfarande?
Hur staten ska rädda kärnkraften fick han inga uppföljande frågor på. Rent ekonomiskt är det svårt att tjäna pengar på den dyra, farliga och tekniskt avancerade kärnkraften, eftersom den är det energislag som blivit dyrare med åren, när sol- och vindenergi blivit billigare per kWh. Hur det dyraste energislaget ska kunna pressa priserna på elmarknaden (där efterfrågan styr) fick M-ledaren inga frågor om. Tänker han klippa av kablarna till Baltikum och Finland? Så länge elbolagen kan sälja dyrt gör de naturligtvis det. Sverige är Europas största exportör av el för närvarande. Varför skulle elbolagen sälja sin el billigare till svenska konsumenter när de får bättre betalt utomlands? Är det inte det som är marknadens logik?

Runt hörnet finns en lösning som inte kräver dyra nät
På något magiskt vis tänker sig de fyra partierna på ”Ulfs sida i politiken” tydligen att de obyggda, ofinansierade och ännu inte existerande nya kärnkraftverken ska kunna konkurrera med avsevärt billigare alternativ som bygger på sol, vind och lagringsteknik. Det är också märkligt tyst från ”Ulfs gäng” om den tekniklösning som skulle kunna förändra spelplanen rejält, nämligen när elbilsanvändare erbjuds att under optimala förhållanden köpa och sälja sin lagrade batteri-el till nätet. När det inte blåser eller är mörkt skulle tusentals bilägare kunna tjäna en slant på att sälja tillbaka delar av sin lagrade batteri-el till nätet. Men detta slags systemskifte passar nog inte lobbyisterna från de stora elbolagen som ser framför sig stora statliga subventioner för att kk-elen ska kunna ge konsumenterna konkurrenskraftiga priser.

Verkligheten är mer komplex
Det var också märkligt att lyssna till Ulf Kristerssons krumbukter kring siffran 700.000 personer som inte tjänar sitt uppehälle. Journalisterna pekade på att i dessa 700.000 ryms 65.000 studenter, drygt 40.000 sjukskrivna och drygt 210.000 personer som arbetar, men inte redovisar den lön som Kristersson tycker är rätt. Det finns många olika skäl till att människor inte redovisar stora löneinkomster. Jag kan avslöja för Kristersson att den som lever som egenföretagare kan hamna i ett läge, där inkomsterna varierar och det blir självvalt att plocka ut lön eller att investera intäkter i en spirande verksamhet. Dessutom finns det säkerligen bland de 210.000 personerna en hel del som klarar sin försörjning genom att äkta hälften eller sambon tjänar tillräckligt för hushållet. Livssituationen kan se sådan ut, att ett år präglas av sjukdom, att man lever på tidigare besparingar, arv eller dylikt. Kanske tar man ett sabbatsår, friår, för att förverkliga en annan dröm än att ingå i de koncernstyrda ekorrhjul och vinstmaskiner Ulf Kristersson ser som målet för varje individ att gynna.

Vad lovar Kristersson sina barn?
Jag hörde heller varken journalister eller Kristersson nämna klimatfrågan. Det brinner bokstavligen i Grekland och i andra delar av världen. Franska floder torkar ut, skördarna i Italien slår fel och effekterna av den pågående klimatförändringen borde få alla diskussioner att handla om hur vi ska hantera klimatförändringarna på ett rättvist och snabbt sätt. Kristersson har i något uttalande sagt att ingen ska behöva ändra livsstil. Han har tydligen fyra jordklot att trolla fram eftersom avtrycket den svenska livsstilen gör idag gör slut på resurserna i en takt som motsvarar fyra jordklot. Eller hur ser resonemanget ut när han lovar sina väljare att de inte ska behöva ändra livsstil? Har han gett samma löfte till sina barn?

Dessutom – när det gäller drogmarknaden är det märkligt tyst från Kristersson om köparnas ansvar för gängkriminaliteten. Att några håller igång drogförsäljningen med sin efterfrågan behöver också påpekas.


Om det var cigaretter som orsakade klimatförändringen…

Då och då hör man från klimatfördröjare och andra att det är Kina och Indien som behöver minska sina utsläpp, inte lilla Sverige. Resonemanget är naturligtvis fel – alla har vi ett ansvar att göra vår bit, oavsett var vi bor, oavsett om vi är unga eller gamla, vänsterhänta, färgblinda, ogifta eller skidåkare. Indelningen i vilka länder varje utsläpp kan kopplas till är förvillande när det gäller vars och ens klimatavtryck, precis som varje annan indelning i statistiska grupper.

Analogi: om det vore cigarettrök som gav klimateffekter
I Karin Pleijels blogg (se länk nedan) hittade jag ett intressant exempel på hur man kan argumentera för att vi i Sverige inte kan skylla ifrån oss och tycka att ”nån-annan” ska göra sitt först. Om vi låtsas att klimatförändringarna beror på utsläpp av cigarettrök blir det på ett sätt tydligare hur vi kan se på klimatutsläppen. Om en kines i detta exempel röker en cigarett röker i genomsnitt varje svensk fyra cigaretter. Att då hävda att kinesen först måste sluta röka innan den storrökande genomsnittssvensken gör detsamma blir uppenbart orättvist. När man mäter på individnivå blir det tydligt att svensken i genomsnitt behöver minska sin konsumtion av cigaretter eller snarare klimatskadliga gaser, koldioxid.

Vi måste gå före
Att det är rimligt att mäta utsläpp på individnivå blir tydligt när man betänker hur livsstil, levnadsstandard och andra villkor är fördelade i världen. Utsläppen per person kan lätt kopplas till levnadsstandard. Den som lever ett fattigt liv (som miljarder människor faktiskt gör i världen) kan inte rimligen åläggas att göra större minskningar än de människor som är storkonsumenter av energi, fossilberoende transporter, resurser och prylar. Det är inte självförsörjningsbonden i utvecklingsländerna som har potential att minska sina utsläpp – det är vi storkonsumenter.

Vi har resurser
Det finns ett inbyggt tankefel hos de personer som anser att de folkrika länderna först och främst ska minska sina utsläpp. Det är naturligtvis den rika världens beteende som först och främst måste korrigeras. Vi i Sverige beter oss som om vi hade fyra jordklot – vi röker fyra cigaretter när varje kines röker en för att återkoppla till det inledande exemplet. Och vi har resurser att ställa om från fossilberoende överkonsumtion till en fossilfri regenerativ ekonomi i balans med vad naturen tål. Omställningen är betydligt svårare för den som redan lever under knappa förhållanden.

Statistik är ibland missvisande
Även inom Sverige finns naturligtvis stora skillnader. Lägre inkomst innebär nästan alltid lägre konsumtion och mindre nyttjande av fossilberoende transporter. Så när vi talar om fyra jordklot i Sverige så handlar det om mångdubbelt fler för de svenskar som har valt att konsumera på en ohållbar nivå. Det är viktigt att komma ihåg när man talar om statistik att det är genomsnitt som vi jämför.

Jämviktstemperatur – kanske något att tala om?
Det är ungefär som med temperaturen. Genomsnittstemperaturen i världen är en jämviktstemperatur, där ekosystemen är i balans. När vi talar om en eller två graders temperaturhöjning på jorden är det jämviktstemperaturen som avses. Inte att det råkar vara en varm sommardag eller kall vinterdag på en lokal plats. Precis som människan har feber vid en eller två graders temperaturhöjning är det jordens jämviktstemperatur som nu ligger en grad över vad som är naturligt. Jorden har feber. Vädersystemen är i obalans och förändringen ökar i hastighet.

Länktips: https://karinpleijel.wordpress.com/2022/06/29/ar-det-kort/

Säkra data kommer försent

Är vetenskapens självpålagda försiktighetsprincip kontraproduktiv när det gäller globala katastrofscenarier? I 30 år har vi fått regelbundna rapporter från forskarvärlden om klimatutvecklingen. IPCC:s rapport har byggt på scenarier och prognoser ur tusentals forskares studier. Sammanvägningar och sannolikhetskalkyler har skapats och gång på gång har forskarna haft en självpålagd konservativ eller försiktig tolkning av sina egna slutsatser. Man har inte velat framstå som alarmister eller för att ”i onödan” (??) ha skrämt upp befolkningar, företagsledare eller aktiemarknader.

När det kan bevisas är det försent
Gång på gång har IPCC valt att torgföra prognosmodeller som legat åt det försiktiga hållet. Forskningen, generellt sett, är ju inriktad på att vetenskapligt bevisa hur saker förhåller sig. Det betyder att när något har hänt kan forskningen berätta att det har hänt. Och visa hur man tagit reda på att det har hänt. Säkra mätdata och faktiska förlopp är i det sammanhanget betydligt mer uppskattade än prognoser. Bekymret är att när det gäller klimatet är förloppen så tröga att när väl klimatförändringarna äntligen kan bevisas att de existerar blir det i praktiken för sent att åtgärda orsakerna till förändringarna. Det är bra att FN:s generalsekreterare Guterres skramlar med alarmklockorna. Men det räcker inte. När isen har smält har den smält och när glaciärerna har runnit ut i havet finns det ingen quick-fix för att återställa nederbörd och frystemperaturer. Miljarder människor är idag beroende av ett lagom flöde från glaciärerna. Om denna färskvattentillförsel upphör – då kan vi ”snacka om folkvandringar” för att travestera Hasse Alfredsson i en berömd sketch.

Osäkerheten och det olönsamma som förändringsbromsar
Frågan är om forskarvärlden har svikit oss i sin strävan efter att alltid kunna redovisa säkra data? Har deras självpåtagna försiktighet bromsat in takten i den nödvändiga omställning världen står inför? I drygt en generation har vi fått höra att ”forskarna inte är överens” och att det finns osäkerheter i de prognoser som lämnats. Få om ens någon politiker har kunnat vinna val på att ”nu ska vi snabbt göra tidigare investeringar olönsamma”, något som ju faktiskt blir fallet när fossila investeringar skrotas i förtid. Istället har politiker som bagatelliserat klimatfrågan vunnit röster och företag med kortsiktiga vinster i fokus har gått bra, påhejade av våra AP-fonder.

Allt är inte som vanligt
Och när valet står mellan att sänka bensinskatten och att ta ansvar för klimatet väljer de flesta partier i Riksdagen att sänka bensinskatten. Det är ju val i höst. Det är som om klimathotet bara vore ett TV-spel eller en schlagertävling. Vi tycks gilla att lura oss själva, påhejade av våra folkvalda. I ett slags ömsesidigt beroende håller vi krampaktigt fast vid känslan av att allt kan fortsätta som vanligt.

Klimatfrågan ger oss inget 24 februari
Då invaderade Putin Ukraina. Och över en natt blev säkerhetspolitiken en helt avgörande fråga. ”NATO har vi sagt i decennier” sa några och dammade av sina gamla affischer. ”Vi har ju alltid övat ihop med NATO utan att ha varit medlemmar, så skillnaden är att vi nu får vara med och rösta”, sa några andra. Nästan hals över huvud kastade Sverige och Finland in sina ansökningar. Så när något händer plötsligt och nära oss kan beslut tas på några veckor. Bekymret är att klimatfrågan inte kommer att ge oss ett ”före” och ett ”efter”. Den kommer smygande. Med ändrat väder, med torka, regn, översvämningar och oväder. Med stegvisa förändringar. Som lär fortsätta under överskådlig tid även om vi lyckas bromsa CO2-utsläppen.

Någon annan någon annanstans
På fullt allvar hävdar dessutom många att det inte spelar någon roll vad vi gör. ”Någon annan” ska göra något ”någon annanstans”. De tänker säkert på den miljard människor som i dagsläget saknar rent dricksvatten. De borde veta hut. Eller den 2,5 miljard människor som saknar en toalett värd namnet. ”Skit i oss i västvärlden”, säger cynikerna, ”det är alla andra som gör fel. Det är för att de är så många i andra länder som klimatet spårar ur…” Kanske tänker de att den majoritet av världens befolkning som lever i icke-demokratiska länder på något mirakulöst och fredligt sätt ska ta makten från sina egennyttiga, korrupta makthavare och rätta till alla fel…. Förnekelsen av det egna ansvaret har många ansikten. Liksom egoismen.

Jag undrar vad dessa ”någon-annan-någon-annanstans”-människor säger till sina barn och barnbarn. ”Men jag tjänade bra med pengar i alla fall” ?


Är klimatet en måste-fråga?

Måste vi agera snabbt för klimatets skull?
Frågan kan tyckas märklig. Naturligtvis måste vi göra vad vi kan för att förhindra en irreversibel temperaturhöjning på jorden, en höjning som riskerar att få ett antal jämviktssystem att tippa, ekosystem att krascha och livsvillkoren för en stor del av växter och djur att fundamentalt ändras. För att inte tala om människans livsvillkor, som ju riskerar att bli radikalt annorlunda när planeten ska hitta en ny balanspunkt mellan årstider, nederbörd, vädersystem, vindar, bördighet, temperaturförhållanden, fukt och torka m.m. Så visst måste vi. Men det tycker inte alla.

Bara sanktioner har någon tyngd
Det finns politiskt aktiva i olika partier som inte alls håller med om att vi ”måste” göra något åt klimatfrågan. Argumentet som förs fram är att det inte finns sanktioner kopplade till passiviteten. Att inte göra något kostar inget. Vi slipper betala om vi väntar med olika insatser för att minska klimatpåverkan. Därför, hävdar dessa fördröjare, måste vi inte alls göra något. Måste-begreppet är i deras värld helt och hållet kopplat till ekonomi, straffavgifter och kostnader. Om det inte kostar något i ekonomiska termer att vänta, så tycker dessa aktörer att vi inte ”måste” agera. Att bry sig viftas bort som ”vänster”.

Bara pengar räknas
Resonemanget är hisnande. Bara om det finns en direkt kostnad, straffavgift, böter eller sanktioner för ett icke-agerande skulle det således vara motiverat att göra något. När böterna uteblir är det fritt fram att fortsätta föröda planeten, hävdar man på fullt allvar.

Vinsten med stort V
Man hittar denna typ av låt-gå-politik på högerkanten, bl.a. hos de personer som tydligtvis håller på att reducera det gamla ansvarstagande, socialliberala Folkpartiet, numera Liberalerna, till ett ultraliberalt parti som enbart ser världen – och värden – ur ett kortsiktigt marknadsmässigt och ekonomiskt perspektiv. Vinst för den enskilde, för företagen och möjligen för nästa budgetår är i fokus, långsiktigt värdeskapande är ointressant för dessa personer. Människosyn, samhällsutveckling och moraliska eller etiska hänsyn får stå tillbaka för Vinsten med stort V. Då blir omfamnandet av SD inte heller något problem. Ultraliberalerna väljer 99 gånger av 100 en maximalt individuell ekonomisk frihet före en mer ansvarstagande socialt förankrad politik. I valet mellan polarisering (egoism) och jämlikhet (empati) väljer dessa personer det som gynnar dem själva.

Man undrar vad företrädarnas barn och barnbarn tycker när de får höra att ”… men farfar tjänade mycket pengar på att låta klimatet gå åt pipan…”.

Journalister behöver ställa rätt frågor

Jag lyssnar på Ekots lördagsintervju med Ebba Busch den 23 april och förfäras naturligtvis av hennes budskap att polisen borde skjuta skarpt in i folkmassor. Hon saknar hundratals skadade islamister och kriminella och vill att polisen skjuter skarpt i syfte att skada, och potentiellt döda, människor som attackerar polisen.

Hemläxa
Ådalen 1931 tycks vara något Ebba Busch gärna återupplever, det var det gången myndighetspersoner senast sköt skarpt mot civila i vårt land. Hon kanske borde läsa tio Guds bud igen, det finns något där om att du icke ska dräpa. Men människokärlek är väl inget som hon tror att hon vinner val på, snarare är det som en kompromisslös Thatcher hon vill framtona.

Bensinpriset i relation till klimatet?
En annan svaghet med lördagsintervjun ligger faktiskt på journalisten som intervjuar. I avsnittet om bensinprissänkningen försöker frågeställaren koppla ihop det av högern önskade svenska undantaget från EU:s regelverk på energisidan med hur Polen och Ungern åsidosatt EU:s regler. Men den logiska följdfrågan hade ju varit om Sverige nu ska pausa klimatarbetet. Om högerns ledare inte menar allvar med Parisavtalet vore det väl bra att få veta det. Priset på fossila drivmedel kommer att vara beroende av hur världsmarknaden tolkar Putin-kriget och riskerna för störningar i försörjningen till följd av detta krig. Priset kommer troligen åka upp och ner. Men journalisten frågade inget om klimatpolitiken. Trots att det är en uppenbar konsekvens av den politik högern driver, att klimatfrågan skjuts på framtiden och det blir nästa generation som får ännu svårare att klara en omställning. Det är som att diskutera en Valborgsmässoeld när skogen i närheten brinner. Först ska vi njuta av brasan – släcka i skogen är inte så viktigt.

Politiker får ofta favoritfrågor
Det är påfallande ofta som journalister väljer att inte ställa frågor till partiledarna inom områden de inte prioriterar och där svaren skulle bli mer svävande. Varför är det så? Gång på gång får partiledarna i STV:s intervjuer frågor inom sina favoritområden och mycket mer sällan inom områden de har en mer otydlig eller obefintlig politik. KD får vårdfrågor, MP får miljöfrågor, C får landsbygdsfrågor, M får frågor om resurser till polisen, SD får frågor om invandring osv. När det är avvägningen mellan alla politikens delfrågor som faktiskt är avgörande. Journalisterna måste bli bättre på att tvinga fram tydligare prioriteringssvar, så att väljarna får en tydlig bild av vad partierna prioriterar upp respektive ner.

Särintresse eller allmänintresse?
Ett sådant prioriteringsexempel är det fria företagandet inom vård, skola och omsorg i relation till det allmänna behovet av tillgång till vård, skola och omsorg. Vinsterna för skolkoncerner är viktigare för de borgerliga plus SD än att alla skolelever får rimliga resurser. Man gömmer sig bakom begrepp som ”hotad valfrihet” när vinstjakten ska försvaras. Men nu finns mycket information om hur skolpengssystemet systematiskt dränerar de kommunala skolorna. Varje gång en kommun tar hand om en elev som behöver extra resurser ökar bidragen till den skolkoncern som valde att INTE ta emot den resurskrävande eleven. Dubbel vinst för koncernen: man slipper kostnaden men får intäkt som om man hade haft kostnaden. Duktiga(re) journalister hade kunnat borra i denna fråga och fråga skolkoncernsförsvararna varför vinster är viktigare än att alla barn får en bra skolgång.

Jag tror att en väg framåt inför valet i september är att vi tipsar journalister om frågor de bör ställa. När tillräckligt många föreslår samma sak….

Greta måste ha rätt eller fel

Det som kallas sociala medier kryllar av överdrifter, påhopp och diverse anklagelser, hot. hat, desinformation och konspirationsteorier. Tydligen har människor behov av att uttrycka sig nedvärderande om andra personer och företeelser. Kanske har detta behov funnits i alla tider, men att skillnaden nu är genomslaget – att så många kan nås effektivt. Påfallande ofta ser jag starka negativa omdömen om Greta Thunberg.

Har Greta fel – eller har hon rätt?
Ibland får jag lust att fråga personer som uppenbarligen tycker mycket illa om det Greta säger – och ibland om henne som person – om det är för att hon har fel i sitt budskap att vi måste lyssna på forskningen? Eller handlar aversionen mot Greta och hennes budskap om att hon har rätt? Att hon berör något som vissa personer vill slippa höra talas om? För att det stör världsbilden att behöva förändra beteendet? Något måste det ju vara. Antingen har Greta helt fel och då borde väl sakliga argument och belägg vara det rimliga bemötandet – inte aggressiva påhopp? Eller är det för att hon har rätt som så många uttrycker sig nedsättande? För att när argumenten tryter återstår bara förklenande omdömen, hat och hot?

Vad säger förnekarna till sina barn?
Förnekelse är en fas i processer kring förändring. Man förnekar att ett problem existerar för att slippa ta ställning. Hur länge ska i så fall detta fortsätta? Klimatförändringarna pågår, det visar alla tillgängliga data. Och vart det leder har forskarna sagt länge nu. Men förnekarna förnekar sig inte. De låtsas fortfarande att allt är som det brukat vara. Man undrar vad de säger till sina barn och barnbarn?
”Vi brydde oss inte om er – för vad har ni gjort för oss?”

Egoismen idag är fundamental och destruktiv.

Hur ska vi ha det med reklam och klimatpåverkan?

”Om det finns på hyllorna, så är det väl OK att köpa”. Så brukar det heta när konsumenter får frågan om hur de väljer eller väljer bort produkter för att de eventuellt är skadliga för hälsan, för miljön eller för de arbetare som tagit fram produkten. Någon, oklart vem, ska ha sett till att produkten inte finns att köpa om den nu skulle vara olämplig för människa eller natur. Jag kommer att tänka på detta resonemang när jag lyssnar till P1 Morgon den 6 oktober då frågan om reklamens relation till klimatet diskuteras. (Länk till programmet, se nedan).

Debatten hamnar snabbt fel
En forskare, Jacob Östberg, professor vid Stockholms Universitet, diskuterar i programmet med SvD:s ledarskribent Maria Ludvigsson vilken effekt inskränkningar av reklam skulle ha, reklam som kan kopplas till negativ klimatpåverkan. Föga förvånande gör Ludvigsson vad hon kan för att bagatellisera reklamens påverkan och kastar in både snus, Kina och tryckfrihetsförordningen i diskussionen. I grunden vill hon troligen inte se någon inskränkning i reklamen. Med debattknep som att använda ord som ”professorsstol” om Östbergs ståndpunkter ger Ludvigsson sken av att hon själv har en mer verklighetsnära – och sann ? – bild av hur människor påverkas och inte påverkas av reklamen.

Om nu reklamen inte har någon påverkan – varför denna upprördhet?
Nästan underhållande blir diskussionen när Östberg konstaterar att det är motsägelsefullt att Ludvigsson upprörs över förslaget om att inskränka reklam för produkter med negativ klimatpåverkan samtidigt som hon – liksom han själv – hävdar att konsumenten i gemen inte påverkas i särskilt stor utsträckning av reklamen. Tröttsamt är att Ludvigsson ideligen hittar sidospår och ovidkommande perspektiv som ”är människan en del av problemet eller av lösningen?”. Det hon själv borde fundera på är om näringslivet är en del av problemet eller en del av lösningen.

Om allt ska verka vara frid och fröjd gäller det att förvilla
Det finns bevisligen företag som kraftigt bidrar till dagens klimatförändringar, men genom att kasta ur sig Kina, att nämna att tobaksbolagen idag säljer snus och att problemet med ett utbrett spelande finns trots reklamförbud, får Ludvigsson radioinslaget att handla om fel saker. Timbro applåderar säkert. Om marknaden inte får störas med oönskade reklamregler kan man ju fråga sig hur SvD och deras supportrar tänker sig att förändringen ska gå till.

Verkligheten gör sig påmind och kräver förändring
Sanningen att vi i Sverige konsumerar flera gånger mer än vad planeten, ekosystemen och klimatet tål, framför allt räknat per individ, per capita. Kina ligger i det avseendet långt efter Sverige, men det passar naturligtvis inte in i SvD-retoriken. Frågan är hur länge SvD, Timbro och hejaklacken ute till höger, inklusive ytterkantspartiet, tänker hålla fast vid ståndpunkten att vi i Sverige inte behöver någon förändring i konsumtionsmönster, dito volymer och därmed sammanhörande energianvändning och avfallsvolymer. Är allt bra tills… när då?

(Tillägg för att förklara Kina-argumentet)
Kina släpper förvisso ut mest CO2 av alla länder, men det är ju inte i Kina som efterfrågan på produktionens resultat finns, utan i alla länder som flyttat sin produktion till Kina. Produktions- eller konsumtionsmetoden för CO2 leder till olika svar. CO2-utsläpp per person enligt produktionsmetoden placerar Kina långt före Sverige, medan konsumtionsmetoden leder till att Sverige per person, per konsument, ligger långt före Kina. Eftersom marknaden skapar efterfrågan på produkter och CO2-produktion är det rimligt att det är konsumtionsmetoden, efterfrågan, som används för att illustrera vårt CO2-avtryck. Bekymret är således att Kina-argumentet kan användas av olika debattörer på lite olika sätt, beroende på vad man vill bevisa. Det finns lögn, förbannad lögn och statistik, sa Mark Twain.

Länktips:
P1 Morgon 6 okt – klicka till cirka 07.15 och en kvart framåt: här

Märklig Stern-intervju i Agenda

I söndagens SVT Agenda-intervju med Nicholas Stern fokuserade Anna Hedemo på vad Nicholas Stern anser har gått fortare än vad han trodde 2006, respektive vad som gått långsammare än vad han trodde för 15 år sedan. Som om Sterns gissningsförmåga och träffsäkerhet vore viktigare än sakfrågan som sådan! Som om 420 ppm CO2 är något abstrakt börsrekord.

Något hoppfullt först
Nicholas Stern sa i och för sig en hel del bra saker i intervjun. Han såg ett stort hopp hos unga människor. Hans studenter vill arbeta för ansvarstagande företag och undviker inte enbart att arbeta för tobaksindustrin eller vapenfabrikerna, de vill bidra till något som gör världen bättre. Han betonade också att näringslivet har börjat ställa om. Han nämnde även att finanssektorn stegvis inser att det riskabla är att hålla fast vid de gamla fossilknutna lösningarna. Tekniken att göra skillnad finns, sa Stern, men han är orolig för vad som kommer att göras. Politikens långsamhet oroar honom.

De viktigaste frågorna kom aldrig
Så långt är kanske budskapet bra i Agenda-inslaget. Men Hedemo och redaktionen missar en av de allra viktigaste poängerna med att intervjua Stern. Stern-rapportens centrala budskap år 2006 när den kom var att det blir avsevärt mycket billigare att korrigera för klimatförändringen i ett tidigt skede, dvs omedelbart, än att vänta och ta omställningskostnaderna när effekterna av klimatförändringarna blir avsevärt större. Hedemo missade den uppenbara frågan: ”Hur mycket har världen förlorat på att inte kraftfullt agera i klimatfrågan på 15 år?” Och ”Hur ser prislappen ut idag, 15 år senare?” Dvs hur mycket dyrare har den nödvändiga omställningen blivit på att världens regeringar inte på allvar påbörjat omställningen till en fossilfri ekonomi? Och vem kommer att få betala notan av denna senfärdighet?

Lite lagom både-och för att inte oroa
Det är de frågor Anna Hedemo och Agenda-redaktionen borde ha ställt. Nu blev det ett slags lagom ”både-och”-inslag av intervjun. Tekniken har utvecklats snabbare och politiken agerar långsammare. Så folk behöver inte oroa sig….

Business as usual
Det är som vanligt. Lite plus och lite minus. Och business as usual gäller. Tack och hej. Ingen avslutande analys, ingen summering från någon klimatexpert som kunde sätta in intervjun i ett sammanhang. Ingen fråga heller till Stern vem han tycker ska ta driva utvecklingen av politiker, näringsliv, media eller aktivister? Ligger ansvaret hos Greta-generationen eller var ligger det? Eller vad innebär det att en majoritet av världens befolkning lever i länder inte är demokratier. Gör det att den nödvändiga omställningen försvåras eller underlättas och i så fall för vem?
Heller inga självkritiska frågor om att vi i Sverige och många västländer beter oss resursmässigt som om vi hade tillgång till mer än 3 jordklot och vad det innebär för omställningen.
Det hade ju kunnat oroa publiken.

Länktips: https://www.svt.se/nyheter/utrikes/15-ar-sedan-hans-klimatrapport-ungdomarna-gor-mig-mest-hoppfull

Länktips: http://christerowe.se/2021/04/nr782-dags-att-fornya-bilden-av-politiken/