Tag Archives: Klimatförändringar

Vet du vad en Sverdrup är?

Posted on by
1

(Lagt till en länk till SR Klotets program om AMOC i länktipsen nedan).

Två-tum-fyra är ett mått som alla snickare kan i sömnen. Det finns till och med företag som heter just så, troligen för att tydligt signalera vad man kan och vill göra i form av småsnickerier. Tum-måttet har hängt med väldigt länge och hänger fortfarande kvar i vår kära tumstock och hur vi till vardags talar om grovlek på reglar till våra hemmabyggen. Att säga ”fyrtiofem-gånger-nittiofem” är svårare, tar längre tid, kan ge hörfel i bullrig miljö osv. ”Hämta en två-tum-fyra” är på så sätt snabbare och säkrare.

Måtten fanns till hands
I äldre tid var det dessutom synnerligen praktiskt. Tummens bredd angav måttet. Måttet fanns bokstavligen till hands. Bekymret var kanske att tumbredden varierade lite grand från snickare till snickare. Alnen och famnen var på samma sätt alltid närvarande. Enkla att mäta ut. Även på fiskelinor och rep. Hur många famnars djup har vi här, var en fråga som enkelt kunde mätas av var och en med ett rep och ett sänke.

Mil är praktiskt
Det blev lite krångligt, dock, när britterna som vanligt hade egna idéer. En mile, ett pound och en inch var något annat i deras värld. Verktum hette det länge i Sverige. Det gick tolv verktum på en fot. Och det gick sex fot på en famn. Alla de gamla måtten utgick från en normalbyggd man. Det som också hänger kvar, justerat efter införandet av meter och kilometer är en svensk mil. Ska man ange långa sträckor är det enklare att säga ”tre mil” än att säga ”trettio kilometer”. I det kalla Norden öppnar man inte munnen i onödan. Går något att säga med färre stavelser så gör vi det. Och pratar man mil är någon kilometer hit eller dit inte så noga. (Länktips till gamla mått, se nedan).

En miljon kubikmeter per sekund
En Sverdrup är ett mått jag nyligen lärde mig. Otto Sverdrup var samtida med Fridtjof Nansen, polarforskare och upptäcktsresande även han. Sverdrup var inte lika synlig i sin tids media, men har gjort avtryck genom att få ge namn åt vattenflöde per sekund. En Sverdrup är en miljon kubikmeter vatten per sekund. Många floder har detta flöde. Och när Golfströmmen är som starkast utanför New Foundland håller den 150 Sverdrup. Vid norska kusten är flödet 10 Sverdrup i normalfall. Det är Golfströmmen som gör att vi har ett så milt klimat på våra breddgrader.

Golfströmmen påverkas
Det som nu händer med klimatförändringarna rubbar förutsättningarna för Golfströmmen. Smältvattnet från Arktis, från grönlandsisen och andra normalt snötäckta ytor hamnar i havet och förändrar värme- och saltbalansen i havet. Oceanograferna är bekymrade. Nu gäller det att mäta Sverdrup hos Golfströmmen. Hur snabbt saktar den in?

Jetströmmarna spelar roll
Nyligen kom en rapport (länktips se nedan) om att sannolikheten för en omkastning av årstiderna i Amazonas är mycket stor. När vi tillför vattenånga i de mängder uppvärmningen leder till ökar ovädren både i frekvens och magnitud. Det regnar helt enkelt oftare och mer våldsamt. Med mer vattenånga i atmosfären är det fullt logiskt. Jetströmmarna vid Arktis har också förändrat karaktär. När arktisk luft strömmar ner får vi plötsliga kallperioder hos oss, fenomen som kommer att bli allt vanligare. Och när Golfströmmen bromsar in tillräckligt mycket går vi på våra breddgrader mot en helt ny klimatperiod.

Balansen rubbas – även om några blundar och vägrar se hoten
Sverigedemokrater och klimatförnekare kommer att ta nedkylningen som bevis på att klimatforskarna inte vet vad de talar om. ”Hur kan vi få så mycket kallare om det nu stämmer att jorden värms upp?”, kommer det heta från det hållet. Sanningen är att hela jordens mycket intrikata och balanserade klimatsystem är i gungning och vi kommer få stora variationer lokalt. Torka, översvämningar, regnperioder, arktisk kyla vartannat på ett tidigare ovanligt och nästan okänt sätt. Jordbruket och hela ekosystem kommer inte att kunna klara påfrestningarna på enkelt sätt.

Dessutom ökar ppm-halten oroväckande snabbt
Forskarna tror att någon typ av klimatkollaps inträffar inom en generation. Exakt i vilken ordning saker och ting kommer att inträffa är osäkert. De forskare som mäter halten CO2 i atmosfären har upptäckt ett oväntat och ovälkommet hack i ökningskurvan. På kort tid har ppm-malten ökat 4 enheter, något som brukar ske på årsbasis. Någon tröskeleffekt har redan inträffat, med andra ord. Kanske permafrostens grepp om frusen metan har släppt. Allt hänger ihop.

Bild från https://www.science.org/doi/10.1126/sciadv.adk1189

Länktips: http://www.hhogman.se/matt_vikter.htm

Länktips om AMOC-forskningen: https://omni.se/forskare-om-stromkollaps-kan-bli-20-grader-kallare/a/BWggPv

Länktips om SR Klotets program om AMOC-forskningen: https://sverigesradio.se/avsnitt/varningstecken-pa-att-atlantens-havsstrommar-kollapsar-kan-orsaka-brist-pa-mat

Från Science: https://www.science.org/doi/10.1126/sciadv.adk1189

Vad tror Svenskt Näringsliv att de vinner på sin taktik?

Posted on by
Reply

Högertidningarna Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten ger ofta redaktionellt utrymme åt personer som relativiserar klimatfrågan. SvD tog in Lena Anderssons märkliga text, där hon jämställer en hotellportier med 11000 klimatforskare och får det att låta som att forskarna överdriver. Och häromdagen lät GP Kajsa Dovstad, som arbetar på Timbro, bre ut sig på ett liknande sätt. Hennes slutsats var att mänskligheten inte står inför en apokalyps och att frågan som behöver ställas är ”hur jobbigt det blir med klimatförändringarna”, underförstått miljörörelsen överdriver.

Varför vill Svenskt Näringsliv inte rädda gjorda investeringar?
Det finns två frågor här som är intressanta. Vad tror Timbro och därmed Svenskt Näringsliv (som finansierar Timbro) att de vinner på att sitta still i båten? Vilken analys gör de? Är det att eftersom allt kommer att krascha är det ingen idé att försöka mjuklanda i någon slags ordnad omställning? Hellre köra på så länge det går och hoppas på det bästa när världens ekonomier krackelerar? Eller har man verkligen inte förstått vad som står på spel? Varför motarbetar Svenskt Näringsliv en ordnad transformering av samhället, så att så mycket som möjligt kan tas till vara av kompetenser, investeringar och pågående arbete?

Varför är det smart att avvakta?
Är Svenskt Näringsliv osmarta eller tror de att de är smarta? Vari ligger smartnessen att riskera livsmedelsförsörjningen för miljarder människor? Är det för att man räknar med att militärmakt kommer att kuva de protester som växer fram ur folkdjupen när desperationen tar över? Hur cyniska är man i sin syn på samhällsutvecklingen? Torka, översvämningar, skyfall, jordskred, orkaner och andra klimatrelaterade händelser ökar både i frekvens och i amplitud. Det är – tyvärr- helt enligt de scenarier forskarna under decennier arbetat fram. Mer värme gör att mer vatten dunstar och att detta i sin tur leder till kraftigare och tätare väderfenomen, som vi helst undviker. Vad är det för smart att vänta på att förändra det som blev fel?

Frågan är hur jobbigt det blir – för vem?
Svartån är just nu översvämmad. Vi ser bilder på roddbåtar som tar sig över fotbollsplaner i Heby. Samhällsresurser måste läggas på att skydda infrastruktur, hus och vägar. Pengar som hade kunnat användas på ett bättre sätt. Och längst ner i samhällspyramiden finns de som drabbas hårdast. För att inte tala om att försäkringsbolagen knappast kommer att kunna ersätta alla skadade, dvs var och en måste själv täcka reparationskostnader och förluster i värden. Bankerna och marknaden kommer att sänka värdet på översvämmade fastigheter och det blir en huggsexa om vem som ska sitta med Svarte Petter. ”Frågan är hur jobbigt det blir”, skriver Timbro. För vem kan man fråga sig. För de rikaste? Eller för de mest utsatta?

Varför vill tidningarna hålla oss kvar i det fossila?
Den andra frågan är vad SvD och GP räknar med att vinna på att ”lugna” läsarna med att klimathotet är överdrivet. Vem vinner på att folk invaggas i en falsk säkerhet att det som händer är OK, och det blir nog någon annan som ”får det jobbigt”…. För mig är det i alla fall obegripligt att tidigare seriösa tidningar inte fångar upp vårt tids ödesfrågor på ett vetenskapligt sätt, utan väljer att göra sig till informationskanaler för en agenda, som syftar till att bromsa förståelsen och benägenheten att faktiskt snabbt och rättvist förändra det som blivit fel med det moderna fossilberoende samhället.

Länktips:
Min senaste text om högern och klimatet:
http://christerowe.se/2023/08/nr982-hogerns-klimatopinionsarbete-har-det-snart-natt-vags-ande/

SvD hade en krönika av Lena Andersson: https://www.svd.se/a/9zV1J5/lena-andersson-till-slut-kom-antligen-extremvadret

GP hade en krönika av Timbros Kajsa Dovstad: https://www.gp.se/ledare/jorden-g%C3%A5r-inte-under-av-klimatkrisen-1.108775402

Högerns klimatopinionsarbete – har det snart nått vägs ände?

Posted on by
3

5700 bränder rasar i Kanada. Även Rhodos och Hawaii-ön Maui har härjats hårt av elden. Stora värden och människoliv har gått förlorade. De människoskapade förändringarna av planetens jämviktssystem blir allt tydligare, helt i linje med de klimatscenarier som IPCC sedan länge försett oss med. Den envisa klimatopinionen har än så länge talat för döva öron. Och än så länge vill inte högerns opinionsbildare byta fot. Tvärtom.

Lokalt väder är inte klimat
Lena Andersson fick utrymme i SvD för en tid sedan och raljerade över hur hennes hotellreceptionist på något medelhavshotell bekräftade att 35 grader är en väldigt normal temperatur, så därmed kan alla gapande klimataktivister dra något gammalt över sig. Hon har ju själv talat med den lokala befolkningen och vet naturligtvis bättre än den samlade forskarvärlden vad som är på gång. Klimataktivisterna har fel och vi kan lugnt fortsätta som vanligt, är Anderssons budskap. Hur många av Kanadas eller Hawaiis brandförsvarsstyrkor hon har intervjuat framgår inte. Hon har ju inte varit där, så det är troligen inget att bry sig om enligt en struts-logik. Det man inte ser eller hör behöver man inte bry sig om.

Business as usual plus lite ny teknik
I Göteborgs-Posten skriver PJ Anders Linder en 19 augusti på liknande sätt en lugnande och lite förlöjligande text om alarmisterna. (Länktips se nedan). Han hävdar att varken den tekniska utvecklingen eller de politiska besluten ”påverkas nämnvärt av att folk limmar fast sig i gathörn eller kastar soppa på konstverk.” Linder tycks imponerad av den nya IPCC-chefens ord om pragmatism och framtidstro. Lite förnöjsamt konstaterar han att Skea, IPCC-chefen, sagt i en intervju att ”beteendeförändringar hos enskilda är bra men kommer realistiskt sett inte att nå särskilt långt.” Det känns naturligtvis tryggt för alla som räknar med att teknik, inklusive att stoppa ner CO2 i jordskorpan, löser alla problem. Märkligt nog har Linders artikel rubriken ”Uppgivenhet kommer inte att lösa klimatfrågan”.

Vems uppgivenhet handlar det om?
Vem är det som känner uppgivenhet? Är det oljebolagen? Är det de politiska och ekonomiska makteliterna, bankerna eller investerarna som känner uppgivenhet? Vem är det som känner den uppgivenhet Skea refererar till och som Linder återger i sin spalt? Min gissning är att Skea med den formuleringen vill återge en del av klimatrörelsen ett hopp om att det ännu inte är kört, även om vi med all sannolikhet omöjligen kommer att klara 1,5-gradersmålet. Eftersom uppgivenhet i sin tur lägger grunden till antingen passivitet eller till mer av konfrontativa aktioner. (Något som f.ö. extremhögern gärna ser mer av eftersom det ger bränsle åt deras ”kamp”.)

Sitt still i båten, är budskapet
Linder hävdar att 5700 bränder i Kanada är normalt, eftersom han anser att det är en – felaktig – åsikt att ”jorden kokar” och att ”ingenting görs”. 5700 bränder beskrivs därmed som en åsikt. Linder lutar sig istället hellre mot Skeas uttalade pragmatism och framtidstro. Det löser sig och mest av allt måste Kina göra. Fördröjningspolitiken har hängt med nu i 30 år, sedan Rio-mötet och Agenda 21. Och ska tydligen fortsätta om Linder och Andersson får bestämma. Alarmisterna och aktivisterna som vill väcka opinion har fel, anser högerns opinionsbildare. Vi kan sitta still i båten medan världen brinner, är deras budskap. Ingen behöver ta tag i någon styråra.

Spel för galleriet?
Känslan som infinner sig är att världens mäktigaste inser att omställningen är nödvändig, men att det som pågår är ett slags ”chicken-race”, där ingen vill ta första steget, förlora sin förmögenhet och/eller sin maktposition. Så man väntar och låter någon annan vika ner sig först. Som om pengar på banken kommer hjälpa någon när strukturerna faller samman. Är det den uppgivenheten Skea och Linder talar till? Insikten hos eliten att det är kört? Och att det nu gäller att hålla skenet uppe… Låtsas att man har något klokt att säga trots att alla inser att vårt fossilberoende låst in oss i en självgenererad fälla, som håller på att slå igen?

Allra märkligast
Allra märkligast är ändå Linders gissning att klimatopinionen drivs av rädsla för att andra aktörer nu kommer att spela en mycket större roll. Så formulerar sig en aktör som utgår från egenintresset. Det är ju precis detta som klimatopinionen i decennier försökt få att hända: att andra aktörer äntligen gör sin del av arbetet för omställning! Men det fattar inte egoismens röster.

Länktips: https://www.gp.se/ledare/uppgivenhet-kommer-inte-att-l%C3%B6sa-klimatfr%C3%A5gan-1.107592127

Hälften av jordens sjöar krymper!

Posted on by
Reply

Vattenförsörjningen är helt avgörande för livet på jorden. Trots att vår planet är täckt till två tredjedelar av vatten är bristen på sötvatten ett snabbt växande problem. Den tilltagande avsmältningen från högt belägna berg, där snö och glaciärer tidigare har gett ett konstant tillflöde av användbart dricksvatten är ett välkänt hot. Vad som inte har uppmärksammats lika mycket är att sjöarna på jorden förlorar stora mängder vatten genom avdunstning och överutnyttjande.

Lite mer än hälften av jordens sjöar krymper
Forskarna har räknat ut att minskningen handlar om 22 000 miljoner kubikmeter vatten per år. Man har studerat 1972 av världens största sjöar under tre decennier och lite mer än hälften av alla jordens sjöar och vattenreservoarer krymper. (Länk till forskningen, se nedan.)

Detta berör nära 2 miljarder människor
Hydrologen Fangfang Yao, vid University of Virginia påpekar att nära en fjärdedel av jordens befolkning, 2 miljarder människor, bor vid ett sjösystem som krymper. Från SVT Vetenskap lånar jag den här bilden:

Bilden visar en sjö i Afghanistan

Aralsjön det första exemplet
Vi minns alla hur Aralsjön förändrades när någon beslutade att använda sjöns tillflöden för bevattning av odlingsfält. Aralsjön var på 60-talet jordens fjärde största insjö. Bilderna kablades ut och etsade sig fast i folks medvetande. Båtar och fartyg som stod på en sandöken, samhällen som förändrades för allt framtid. När Aralsjön kom på tal var det människans odlingsbehov som angavs som främsta skäl till förändringen. Klimatfrågan var ännu inte så aktuell.
 (Bilder från Wikipedia).

Ransonering kommer att bli nödvändig
Att återfå balans i användandet av sötvatten måste vara en synnerligen viktig åtgärd, särskilt som det finns länder och regimer som utan att reflektera över konsekvenserna överutnyttjar grundvattenresurserna på ett sätt som påskyndar vattenkrisen. I Kapprovinsen i Sydafrika har man sedan fem år balanserat på gränsen av vad som fungerar. Under våren 2018 gick myndigheterna ut med ett besked till invånarna om att ransonering är sannolik. Detta efter att vinterregnen uteblivit under tre år. (Se länk nedan).

Minns vi sommaren 2018?
Samma år, 2018, drabbades Sverige av svåra skogsbränder till följd av en ihållande sommarvärme utan nederbörd. Det komplicerade med klimatfrågan är just komplexiteten. Det finns ett otal samverkande faktorer som skapar kort- och långsiktiga väderfenomen. Att vintrarna har blivit kortare i Sverige kan intygas av de som äger skidliftar i södra Sverige.

Öarna märker tidigt av problemen
Vi ser således förändringar även i Sverige, trots att vi är synnerligen gynnade i jämförelse. Vi har massvis med små sjöar och vattendrag och en lummig grönska som frodas i vårt klimat. Men även här börjar förändringarna bli kännbara. Öarna märker först av problemen. Historiskt sett har t.ex. västkustens öar varit utsatta och de boende har lärt sig att hushålla med vattnet, samlat regnvatten osv. På Kosteröarna har problemen tidvis varit påtagliga och på Gotland har bönderna varit extra utsatta

Avdunstning på en månad
Jag läser på www.gotland.se om Tingstäde träsk, som är Gotlands buffertzon för vattenförsörjningen. Under maj månad 2019 sänktes nivån 15 cm. Av dessa centimentrar var 2 cm bruksvatten medan 13 cm var avdunstning. För att få en referensvolym så innebär det 520 000 kubikmeter vatten i ren avdunstning. Från en reservoar, under en månad, i det jämförelsevis milda svenska klimatet. Uppvärmningen av jorden påverkar hela ekosystemet och förändrar livsvillkoren för växter och djur. Människan lär hitta på ett och annat som kanske kan bromsa förloppen, men på insektsnivå blir naturligtvis livet drastiskt förändrat.

Obefintlig logik
”Vädret har alltid skiftat”, säger de som inte vill lyssna. Förvisso är det så. Men eftersom vi vet att det pågår en global uppvärmning är det ju närmast idiotiskt att inte korrigera det som går att korrigera. En liknelse skulle kunna vara följande. Vi vet att vår roddbåt läcker som ett såll, men ingen bryr sig om att täppa till läckorna – ”båtar läcker ju då och då, det är helt normalt”. Att båten så småningom inte längre kommer att flyta och blir omöjlig att ro tycks inte bekymra en del av passagerarna. Logiken är obefintlig.

Paradigmskifte
Vet vi egentligen vad det är vi håller på med? Förstår vi konsekvenserna av det ”paradigmskifte” vi är inne i? Det är ett ord som högerregeringen gärna använder för att få det att låta som något bra, det som till stor del kommer innebära drastiska förändringar. Kanske kan deras aviserade paradigmskiften leda till något bättre för ett fåtal, men enligt min mening riskerar förändringarna bli till det sämre för merparten människor, ekosystem och framtiden. Paradigmskifte är ett ord som anhängarna säkert ser som ett kvitto på något önskvärt. Jag tillåter mig att ha en annan åsikt. Framför allt är klimatpolitiken otillräcklig, vilket bl.a. vattenförsörjningsproblemen blir ett uttryck för.

Länktips:
Artikel i science: här

University of Colorado: https://cires.colorado.edu/globallakes

Sydafrika och vattenransonering: https://www.fria.nu/artikel/132389

Åkesson, klimatet och vad vi lär oss

Posted on by
1

Det skulle kunna finnas en fortsättning på SVT-intervjun med Jimmie Åkesson den 10 november 2022. (Se länktips nedan). I den del som sändes sa Åkesson att han ”inte sett något i FN:s klimatrapportering som säger att vi här och nu befinner oss i en klimatkris. Däremot kanske vi står inför en klimatkris om ingenting görs.” Hans partikollega Angelika Bengtsson säger i samma inslag att IPCC-rapporten är en ”politisk agenda i stället för att man fattar gemensamma beslut som faktiskt minskar utsläppen och som faktiskt sätter press på Kina.” Åkesson menar att om man vill föra debatt om de här frågorna kallas man klimatförnekare och han gör även jämförelser med invandringsdebatten i ett försök att få tittarna att dra slutsatsen att Åkesson kommer att få väljare och andra partier att ställa upp på SD:s syn även på klimatet.

Så här kunde intervjun ha fortsatt
Det går att som ett tankeexperiment fortsätta intervjun med Åkesson för att se hur logiken och argumentationen hänger samman med partiets långsiktiga strategi. Hur det gäller att passivisera och så tvivel i syfte att bygga upp känslan av att någon annan har ansvaret och inte SD eller SD:s väljare. I deras värld ingår att inte behöva ta ansvar. Nedan följer ett par varianter av följdfrågor som hade kunnat ställas och som illustrerar hur ”nån-annan-ismen” lägger en bra grund för det långsiktiga målet för SD.

Att inte göra något – det är väl det som utlöser krisen?
Följdfrågorna till Åkesson om kris är naturligtvis viktiga att ställa. ”När är det kris i klimatfrågan menar du? Ditt parti vill ju göra så lite som möjligt för att komma till rätta med klimatproblematiken – och du säger ju själv att vi lär hamna i en kris om ingenting görs. Innebär inte din attityd att risken för en klimatkris ökar? Just att göra så lite som möjligt ökar väl sannolikheten för att krisen slår till med full kraft?” På detta kan man ana att Åkesson återigen hävdar att det är Kina som måste göra den viktigaste insatsen, att lilla Sverige inte spelar någon roll i sammanhanget.

Små länder behöver inte göra något?
Den alerte intervjuaren hakar naturligtvis på och ställer en klargörande fråga till Åkesson: ”Så det innebär att alla länder och områden som är i Sveriges storlek inte behöver göra något på klimatområdet för att de är så små? Danmark, Finland, Irland och en majoritet av EU:s medlemsländer kan sitta still i båten? Ekonomier med en mindre omsättning av energi och råvaror än Sverige, med lägre BNP än Sverige, skulle enligt din syn inte behöva göra något? Det friskriver cirka 170 länder i världen som har mindre ekonomi än vi. Är det så du tänker?”

Vilken är FN:S roll?
Åkesson vidhåller troligen som svar att det är Kina, Indien och de stora ekonomierna som har ett ansvar eftersom de kan göra skillnad. Journalisten frågar då om EU ska göra något. EU är ju ändå världens näst största ekonomi. Här hittar säkert Åkesson ett elegant politikersvar som bara leder till logisk rundgång. Journalisten fortsätter: ”Din partikollega Angelika Bengtsson vill att FN beslutar om klimatåtgärder istället för att driva en politisk agenda. Är det ditt partis ståndpunkt? Att FN ska köra över medlemsländerna i klimatfrågan och besluta om drastiska åtgärder?”

Något för kursupplägget hos nationalisterna
På detta svarar Åkesson säkerligen att det är upp till varje land att ta sina beslut, och att det hon syftade på var att det är Kina och Indien som åläggas att minska sina utsläpp genom resolutioner i FN. Och journalisten fastnar i ett slags argumentatoriskt ingenmansland, där lösningen ligger i att någon annan ska lösa ett problem som egentligen inte är ett problem, i alla fall inte här och nu. Som exempel på hur det politiska nonsensspråket ätit sig in i debatten blir hela frågeställningen väldigt illustrativ. I interna kurser hos nationalistpopulisterna kan upplägget användas som exempel på hur man både låtsas svara på frågor samtidigt som man bygger allt på idén att inte behöva ta ansvar för något.

26000 bortspolade skolor är inte det en kris?
Vid klippbordet plockas hela ovanstående del bort – det leder ingenstans att SD vill att FN kräver att Kina slutar med sina utsläpp. Istället plockar den alerte journalisten fram ett annat frågespår när Åkesson hävdar att det inte är klimatkris här och nu: ” Det är inte kris här och nu, säger du. När är det kris enligt dig? Är det kris när 26000 skolor spolats bort av översvämningar i Pakistan?” Åkesson har naturligtvis ett svar även på detta och mumlar något om att det är inget nytt att det sker naturkatastrofer. Det är synd om dem som drabbas, men det är inget nytt. Journalisten prövar igen: ”Och de smältande glaciärerna som om några år kommer att skapa enorma problem för vattenförsörjningen för miljarder människor – när är den utvecklingen riskabel menar du?” Åkesson svarar tålmodigt något om att vi får se hur snabbt det går och om det verkligen blir så, vi har ju inte sett det ännu, det är ju bara prognoser än så länge.

Tröskeleffekter och irreversibla processer
Journalisten håller fast vid risk- och prognostanken och frågar: ”Så om SMHI varnar för snöfall och kraftig vind så är det inget du bryr dig om? Det är ju bara prognoser och du gör en egen riskbedömning?” Åkesson svarar något om att så gör ju alla, vi gör vår egen bedömning hur vi ska klara ett oväder, så det är väl inget nytt…. Journalisten ger sig inte: ”Forskarna har ju visat under lång tid att det finns tröskeleffekter i klimatförändringarna som innebär att när t.ex. Grönlandsisen smält tillräckligt mycket blir avsmältningen självförstärkande och hela isen därmed riskerar att smälta bort. Är det ingenting du ser som en risk när du hävdar att vi inte har en kris här och nu?” Åkesson tar troligen då upp att det alltid finns olika forskare som kommer med olika teorier, så vi får väl avvakta och se…

Vad ska dina väljare säga till sina oroliga barn?
Journalisten fortsätter: ”Att vänta och se, säger du, är inte det att ta en onödig risk? Vad ska dina miljonen väljare säga till sina barn som är oroliga för vad som är på väg att hända med jordens klimat? Alla är inte övertygade om att risken är liten för en svår klimatkris. Vad vill du att dina väljare ska säga till sina barn?” För första gången tvekar Åkesson en aning i intervjun. Frågeställningen är lite ny och han funderar på vilken nivå han ska svara på. Kanske funderar han på vad Donald Trump hade sagt till samma fråga. Till slut väljer han att backa ett halvt steg, medveten om att hans väljare inte är en homogen grupp. Åkessons svar handlar om att varje barn måste bemötas på sin nivå och det vet varje förälder vad som är bäst. Det ska inte jag som politiker säga hur föräldrarna ska trösta sina barn. ”Men barnen ser på TV, de är genuint oroliga för hur deras framtid ska se ut…?” Och Åkesson fortsätter med ett försök att relativisera och svarar något om att alla barn i alla tider har varit oroliga för framtiden. Så var det när ångloken ersatte hästarna och så har det sett ut i varje förändring. Det är inget nytt.

Det farliga har börjat
Journalisten ger upp och tackar för intervjun och inser på sin kammare att det är mycket svårt att komma åt faktaresistenta, populistiska politiker med sedvanliga argument. De har alltid ett svar som gör att de undslipper ansvar, de kan alltid hitta kryphål och kan alltid försvara sitt icke-agerande och sitt icke ansvarstagande. Det farliga i fallet SD är att hela upplägget ingår i den långsiktiga strategin som går ut på att skapa samhälleligt kaos och så kraftiga motsättningar i samhället att det enda som återstår är statens maktmedel – undantagstillstånd, militär på gatorna, visitationszoner och ett ideologiskt styrt, auktoritärt kontrollsamhälle där oliktänkande motarbetas och rensas ut. Tidöavtalet är ett steg i den riktningen. Paradigmskifte! ropade Åkesson och såg nöjd ut.

Länktips: Intervju med Åkesson 10 nov i SVT: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/flera-sd-ledamoter-tror-inte-pa-pagaende-klimatkris

När blir textilbranschen cirkulär?

Posted on by
Reply

Textilbranschens omställning stod i fokus när RUS, Regional Utveckling i Samverkan, hade bjudit in Naturvårdsverket till ett webbinarium den 24 oktober. (Länk till RUS, se nedan). Väl pålästa presentatörer och handläggare redogjorde för mycket av det som pågår inom textilområdet, inte minst från EU. Här mina noteringar och intryck från ett faktaspäckat webbinarium. Mycket pågår, och mycket återstår, är mitt intryck. Att mer av textilbranschens produkter behöver ingå i cirkulära materialflöden är uppenbart.

Kvalitet, livslängd och klimatpåverkan hänger ihop
Pga inloggningsproblem missade jag de allra första bilderna i dragningen, men när jag ser ppt-bilderna i efterhand ser jag att sambandet mellan textiliers kvalitet, förväntad livslängd och klimatpåverkan lyftes fram. Och ska vi lyckas vända utvecklingen är det nödvändigt att sluta med den typ av överkonsumtion och köp-och-släng-mentalitet som idag är så vanlig. Med ett tydligt diagram visade presentatörerna hur klimatpåverkan, energi- och vattenåtgång halveras om vi dubblerar användningstiden av varje plagg.

Det mesta eldas upp
Vi fick lite siffror om textilåtervinning och volymer. När 155 000 ton textilier hamnar på marknaden per år i Sverige lämnas samtidigt 86 000 ton till återvinningscentraler eller till restavfall, dvs eldas upp. Bara 7 800 ton går till officiella Secondhandkedjor och mindre än 1 000 ton byter ägare via webb och appar. Cirka 28 000 ton exporteras, därav cirka 10 procent i form av bistånd. Kommuner som deltog på mötet nämnde också spontant bekymret med att hitta avsättning för insamlade textilier.

Mycket bra från EU och 1 januari 2025 gäller nya regler
EU:s vision för den hållbara textilsektorn presenterades också. Där står faktiskt att EU vill att tillverkarna ska ta ansvar för sina produkter längs hela värdekedjan, inklusive när de blir avfall. Man håller på att revidera industriutsläppsdirektivet för bästa tillgängliga utsläppsteknik, det aviseras en omarbetad konsumentpolitik för grön omställning, man uppmärksammar problemet med mikroplaster från textilier och när det gäller miljöprestanda kommer en skärpning i kravet på att kunna styrka påståenden. Från den 1 januari 2025 ska textilier samlas in separat från annat avfall. Men Sverige har ännu inte satt ner foten i den frågan.

Lite av det som är på gång på EU-nivå

Ecodesign och miljöavtryck leder rätt
När är en produkt avfall? Nya regler planeras för hur export av avfall ska få gå till. Självfallet vill EU harmonisera regelverk och definitioner. Och otyget (!) att bränna osålda batchar av nyproducerade kläder ska få ett stopp. Man nämnde också betydelsen av ecodesign och miljöavtryck som viktiga projekt som kommer att kunna landa i ett 20-tal rättsakter och innebära juridiska regelverk som branscher och tillsynsmyndigheter behöver förhålla sig till.

Hur ska konsumenterna göras delaktiga i utvecklingen?
Jag hörde inte ordet viskos under dragningen, dvs möjligheten att ersätta de fossilbaserade textilierna med cellulosa, som ju rimligen bör vara en viktig åtgärd för att bromsa klimatförändringarna. Konsumentpolitik nämndes på ett övergripande plan, men ska marknaden kunna skifta karaktär är det ju helt avgörande att tillräckligt många konsumenter vill förändring. Den karaktär textilbranschen har, där låglöneyrken är vanliga och där de stora ekologiska avtrycken i produktionsledet görs i utvecklingsländer är också viktigt att den rika världen åtgärdar.

Fortfarande inget helhetsgrepp
Vi måste lära oss att priset för våra billiga plagg betalas av miljön, av andra människor och av framtiden i form av klimat- och miljöproblem. Även om mycket görs och mycket av det som beskrivs är bra och låter bra, är ändå känslan påtaglig att ingen ännu har tagit ett helhetsgrepp kring denna bransch och hur branschen bidrar till vattenbrist, till kemikaliespridning, till ekonomisk orättvisa och till en mängd problem som behöver lösas. Livslängdsförlängning känns som en väldigt viktig åtgärd, dvs att höja kvaliteten och komma bort från kortsiktig volymförsäljning, som på flera sätt skadar miljön och klimatet måste prioriteras. Nya samarbetsformer kommer behövas och nya sätt att ta tillvara sådant som kan få ett fortsatt liv är viktigt.

Och så läggs miljödepartementet ner….!
Hur viktig EU är som samordnare av omställningen framgick tydligt av presentationen. Och nu minskas statens resurser på området när vårt miljödepartement går i graven. Regeringen tror kanske att marknaden är bäst på att forma konkurrensneutrala lagar för att begränsa sig själv…? När miljöfrågorna äntligen fått lite fart väljer Sverige att bromsa sina ambitioner. Inte för att gynna svenska företag, som ju behöver EU:s gemensamma regelverk för att utvecklas. Och inte för att gynna svenska konsumenter, som även i fortsättningen kommer att lockas att köpa textilier med kort livslängd och minimal kvalitet. Och framför allt inte för att gynna den rimliga utvecklingen bort från kemikaliesamhället, okontrollerad klimatpåverkan och mikroplaster i havet, i fisken och i vårt blod. Det känns som att det dröjer länge innan textilbranschen är cirkulär på riktigt. Även om vissa steg tas i rätt riktning.

Länktips om RUS: https://www.rus.se/om-rus/

Ulf Kristersson får inte rätt frågor

Posted on by
Reply

Ulf Kristersson fick ett antal frågor av SVT:s journalister under en timslång intervju den 21 augusti, tre veckor före valet. Jag hörde honom bland annat tala om att ”rädda kärnkraften”, och att det finns 700.000 utlandsfödda personer i Sverige som borde arbeta istället för att leva på bidrag. Här följer några kommentarer på det jag uppfattade – och inte.

Gäller marknadens logik fortfarande?
Hur staten ska rädda kärnkraften fick han inga uppföljande frågor på. Rent ekonomiskt är det svårt att tjäna pengar på den dyra, farliga och tekniskt avancerade kärnkraften, eftersom den är det energislag som blivit dyrare med åren, när sol- och vindenergi blivit billigare per kWh. Hur det dyraste energislaget ska kunna pressa priserna på elmarknaden (där efterfrågan styr) fick M-ledaren inga frågor om. Tänker han klippa av kablarna till Baltikum och Finland? Så länge elbolagen kan sälja dyrt gör de naturligtvis det. Sverige är Europas största exportör av el för närvarande. Varför skulle elbolagen sälja sin el billigare till svenska konsumenter när de får bättre betalt utomlands? Är det inte det som är marknadens logik?

Runt hörnet finns en lösning som inte kräver dyra nät
På något magiskt vis tänker sig de fyra partierna på ”Ulfs sida i politiken” tydligen att de obyggda, ofinansierade och ännu inte existerande nya kärnkraftverken ska kunna konkurrera med avsevärt billigare alternativ som bygger på sol, vind och lagringsteknik. Det är också märkligt tyst från ”Ulfs gäng” om den tekniklösning som skulle kunna förändra spelplanen rejält, nämligen när elbilsanvändare erbjuds att under optimala förhållanden köpa och sälja sin lagrade batteri-el till nätet. När det inte blåser eller är mörkt skulle tusentals bilägare kunna tjäna en slant på att sälja tillbaka delar av sin lagrade batteri-el till nätet. Men detta slags systemskifte passar nog inte lobbyisterna från de stora elbolagen som ser framför sig stora statliga subventioner för att kk-elen ska kunna ge konsumenterna konkurrenskraftiga priser.

Verkligheten är mer komplex
Det var också märkligt att lyssna till Ulf Kristerssons krumbukter kring siffran 700.000 personer som inte tjänar sitt uppehälle. Journalisterna pekade på att i dessa 700.000 ryms 65.000 studenter, drygt 40.000 sjukskrivna och drygt 210.000 personer som arbetar, men inte redovisar den lön som Kristersson tycker är rätt. Det finns många olika skäl till att människor inte redovisar stora löneinkomster. Jag kan avslöja för Kristersson att den som lever som egenföretagare kan hamna i ett läge, där inkomsterna varierar och det blir självvalt att plocka ut lön eller att investera intäkter i en spirande verksamhet. Dessutom finns det säkerligen bland de 210.000 personerna en hel del som klarar sin försörjning genom att äkta hälften eller sambon tjänar tillräckligt för hushållet. Livssituationen kan se sådan ut, att ett år präglas av sjukdom, att man lever på tidigare besparingar, arv eller dylikt. Kanske tar man ett sabbatsår, friår, för att förverkliga en annan dröm än att ingå i de koncernstyrda ekorrhjul och vinstmaskiner Ulf Kristersson ser som målet för varje individ att gynna.

Vad lovar Kristersson sina barn?
Jag hörde heller varken journalister eller Kristersson nämna klimatfrågan. Det brinner bokstavligen i Grekland och i andra delar av världen. Franska floder torkar ut, skördarna i Italien slår fel och effekterna av den pågående klimatförändringen borde få alla diskussioner att handla om hur vi ska hantera klimatförändringarna på ett rättvist och snabbt sätt. Kristersson har i något uttalande sagt att ingen ska behöva ändra livsstil. Han har tydligen fyra jordklot att trolla fram eftersom avtrycket den svenska livsstilen gör idag gör slut på resurserna i en takt som motsvarar fyra jordklot. Eller hur ser resonemanget ut när han lovar sina väljare att de inte ska behöva ändra livsstil? Har han gett samma löfte till sina barn?

Dessutom – när det gäller drogmarknaden är det märkligt tyst från Kristersson om köparnas ansvar för gängkriminaliteten. Att några håller igång drogförsäljningen med sin efterfrågan behöver också påpekas.


Om det var cigaretter som orsakade klimatförändringen…

Posted on by
Reply

Då och då hör man från klimatfördröjare och andra att det är Kina och Indien som behöver minska sina utsläpp, inte lilla Sverige. Resonemanget är naturligtvis fel – alla har vi ett ansvar att göra vår bit, oavsett var vi bor, oavsett om vi är unga eller gamla, vänsterhänta, färgblinda, ogifta eller skidåkare. Indelningen i vilka länder varje utsläpp kan kopplas till är förvillande när det gäller vars och ens klimatavtryck, precis som varje annan indelning i statistiska grupper.

Analogi: om det vore cigarettrök som gav klimateffekter
I Karin Pleijels blogg (se länk nedan) hittade jag ett intressant exempel på hur man kan argumentera för att vi i Sverige inte kan skylla ifrån oss och tycka att ”nån-annan” ska göra sitt först. Om vi låtsas att klimatförändringarna beror på utsläpp av cigarettrök blir det på ett sätt tydligare hur vi kan se på klimatutsläppen. Om en kines i detta exempel röker en cigarett röker i genomsnitt varje svensk fyra cigaretter. Att då hävda att kinesen först måste sluta röka innan den storrökande genomsnittssvensken gör detsamma blir uppenbart orättvist. När man mäter på individnivå blir det tydligt att svensken i genomsnitt behöver minska sin konsumtion av cigaretter eller snarare klimatskadliga gaser, koldioxid.

Vi måste gå före
Att det är rimligt att mäta utsläpp på individnivå blir tydligt när man betänker hur livsstil, levnadsstandard och andra villkor är fördelade i världen. Utsläppen per person kan lätt kopplas till levnadsstandard. Den som lever ett fattigt liv (som miljarder människor faktiskt gör i världen) kan inte rimligen åläggas att göra större minskningar än de människor som är storkonsumenter av energi, fossilberoende transporter, resurser och prylar. Det är inte självförsörjningsbonden i utvecklingsländerna som har potential att minska sina utsläpp – det är vi storkonsumenter.

Vi har resurser
Det finns ett inbyggt tankefel hos de personer som anser att de folkrika länderna först och främst ska minska sina utsläpp. Det är naturligtvis den rika världens beteende som först och främst måste korrigeras. Vi i Sverige beter oss som om vi hade fyra jordklot – vi röker fyra cigaretter när varje kines röker en för att återkoppla till det inledande exemplet. Och vi har resurser att ställa om från fossilberoende överkonsumtion till en fossilfri regenerativ ekonomi i balans med vad naturen tål. Omställningen är betydligt svårare för den som redan lever under knappa förhållanden.

Statistik är ibland missvisande
Även inom Sverige finns naturligtvis stora skillnader. Lägre inkomst innebär nästan alltid lägre konsumtion och mindre nyttjande av fossilberoende transporter. Så när vi talar om fyra jordklot i Sverige så handlar det om mångdubbelt fler för de svenskar som har valt att konsumera på en ohållbar nivå. Det är viktigt att komma ihåg när man talar om statistik att det är genomsnitt som vi jämför.

Jämviktstemperatur – kanske något att tala om?
Det är ungefär som med temperaturen. Genomsnittstemperaturen i världen är en jämviktstemperatur, där ekosystemen är i balans. När vi talar om en eller två graders temperaturhöjning på jorden är det jämviktstemperaturen som avses. Inte att det råkar vara en varm sommardag eller kall vinterdag på en lokal plats. Precis som människan har feber vid en eller två graders temperaturhöjning är det jordens jämviktstemperatur som nu ligger en grad över vad som är naturligt. Jorden har feber. Vädersystemen är i obalans och förändringen ökar i hastighet.

Länktips: https://karinpleijel.wordpress.com/2022/06/29/ar-det-kort/

Säkra data kommer försent

Posted on by
Reply

Är vetenskapens självpålagda försiktighetsprincip kontraproduktiv när det gäller globala katastrofscenarier? I 30 år har vi fått regelbundna rapporter från forskarvärlden om klimatutvecklingen. IPCC:s rapport har byggt på scenarier och prognoser ur tusentals forskares studier. Sammanvägningar och sannolikhetskalkyler har skapats och gång på gång har forskarna haft en självpålagd konservativ eller försiktig tolkning av sina egna slutsatser. Man har inte velat framstå som alarmister eller för att ”i onödan” (??) ha skrämt upp befolkningar, företagsledare eller aktiemarknader.

När det kan bevisas är det försent
Gång på gång har IPCC valt att torgföra prognosmodeller som legat åt det försiktiga hållet. Forskningen, generellt sett, är ju inriktad på att vetenskapligt bevisa hur saker förhåller sig. Det betyder att när något har hänt kan forskningen berätta att det har hänt. Och visa hur man tagit reda på att det har hänt. Säkra mätdata och faktiska förlopp är i det sammanhanget betydligt mer uppskattade än prognoser. Bekymret är att när det gäller klimatet är förloppen så tröga att när väl klimatförändringarna äntligen kan bevisas att de existerar blir det i praktiken för sent att åtgärda orsakerna till förändringarna. Det är bra att FN:s generalsekreterare Guterres skramlar med alarmklockorna. Men det räcker inte. När isen har smält har den smält och när glaciärerna har runnit ut i havet finns det ingen quick-fix för att återställa nederbörd och frystemperaturer. Miljarder människor är idag beroende av ett lagom flöde från glaciärerna. Om denna färskvattentillförsel upphör – då kan vi ”snacka om folkvandringar” för att travestera Hasse Alfredsson i en berömd sketch.

Osäkerheten och det olönsamma som förändringsbromsar
Frågan är om forskarvärlden har svikit oss i sin strävan efter att alltid kunna redovisa säkra data? Har deras självpåtagna försiktighet bromsat in takten i den nödvändiga omställning världen står inför? I drygt en generation har vi fått höra att ”forskarna inte är överens” och att det finns osäkerheter i de prognoser som lämnats. Få om ens någon politiker har kunnat vinna val på att ”nu ska vi snabbt göra tidigare investeringar olönsamma”, något som ju faktiskt blir fallet när fossila investeringar skrotas i förtid. Istället har politiker som bagatelliserat klimatfrågan vunnit röster och företag med kortsiktiga vinster i fokus har gått bra, påhejade av våra AP-fonder.

Allt är inte som vanligt
Och när valet står mellan att sänka bensinskatten och att ta ansvar för klimatet väljer de flesta partier i Riksdagen att sänka bensinskatten. Det är ju val i höst. Det är som om klimathotet bara vore ett TV-spel eller en schlagertävling. Vi tycks gilla att lura oss själva, påhejade av våra folkvalda. I ett slags ömsesidigt beroende håller vi krampaktigt fast vid känslan av att allt kan fortsätta som vanligt.

Klimatfrågan ger oss inget 24 februari
Då invaderade Putin Ukraina. Och över en natt blev säkerhetspolitiken en helt avgörande fråga. ”NATO har vi sagt i decennier” sa några och dammade av sina gamla affischer. ”Vi har ju alltid övat ihop med NATO utan att ha varit medlemmar, så skillnaden är att vi nu får vara med och rösta”, sa några andra. Nästan hals över huvud kastade Sverige och Finland in sina ansökningar. Så när något händer plötsligt och nära oss kan beslut tas på några veckor. Bekymret är att klimatfrågan inte kommer att ge oss ett ”före” och ett ”efter”. Den kommer smygande. Med ändrat väder, med torka, regn, översvämningar och oväder. Med stegvisa förändringar. Som lär fortsätta under överskådlig tid även om vi lyckas bromsa CO2-utsläppen.

Någon annan någon annanstans
På fullt allvar hävdar dessutom många att det inte spelar någon roll vad vi gör. ”Någon annan” ska göra något ”någon annanstans”. De tänker säkert på den miljard människor som i dagsläget saknar rent dricksvatten. De borde veta hut. Eller den 2,5 miljard människor som saknar en toalett värd namnet. ”Skit i oss i västvärlden”, säger cynikerna, ”det är alla andra som gör fel. Det är för att de är så många i andra länder som klimatet spårar ur…” Kanske tänker de att den majoritet av världens befolkning som lever i icke-demokratiska länder på något mirakulöst och fredligt sätt ska ta makten från sina egennyttiga, korrupta makthavare och rätta till alla fel…. Förnekelsen av det egna ansvaret har många ansikten. Liksom egoismen.

Jag undrar vad dessa ”någon-annan-någon-annanstans”-människor säger till sina barn och barnbarn. ”Men jag tjänade bra med pengar i alla fall” ?


Är klimatet en måste-fråga?

Posted on by
Reply

Måste vi agera snabbt för klimatets skull?
Frågan kan tyckas märklig. Naturligtvis måste vi göra vad vi kan för att förhindra en irreversibel temperaturhöjning på jorden, en höjning som riskerar att få ett antal jämviktssystem att tippa, ekosystem att krascha och livsvillkoren för en stor del av växter och djur att fundamentalt ändras. För att inte tala om människans livsvillkor, som ju riskerar att bli radikalt annorlunda när planeten ska hitta en ny balanspunkt mellan årstider, nederbörd, vädersystem, vindar, bördighet, temperaturförhållanden, fukt och torka m.m. Så visst måste vi. Men det tycker inte alla.

Bara sanktioner har någon tyngd
Det finns politiskt aktiva i olika partier som inte alls håller med om att vi ”måste” göra något åt klimatfrågan. Argumentet som förs fram är att det inte finns sanktioner kopplade till passiviteten. Att inte göra något kostar inget. Vi slipper betala om vi väntar med olika insatser för att minska klimatpåverkan. Därför, hävdar dessa fördröjare, måste vi inte alls göra något. Måste-begreppet är i deras värld helt och hållet kopplat till ekonomi, straffavgifter och kostnader. Om det inte kostar något i ekonomiska termer att vänta, så tycker dessa aktörer att vi inte ”måste” agera. Att bry sig viftas bort som ”vänster”.

Bara pengar räknas
Resonemanget är hisnande. Bara om det finns en direkt kostnad, straffavgift, böter eller sanktioner för ett icke-agerande skulle det således vara motiverat att göra något. När böterna uteblir är det fritt fram att fortsätta föröda planeten, hävdar man på fullt allvar.

Vinsten med stort V
Man hittar denna typ av låt-gå-politik på högerkanten, bl.a. hos de personer som tydligtvis håller på att reducera det gamla ansvarstagande, socialliberala Folkpartiet, numera Liberalerna, till ett ultraliberalt parti som enbart ser världen – och värden – ur ett kortsiktigt marknadsmässigt och ekonomiskt perspektiv. Vinst för den enskilde, för företagen och möjligen för nästa budgetår är i fokus, långsiktigt värdeskapande är ointressant för dessa personer. Människosyn, samhällsutveckling och moraliska eller etiska hänsyn får stå tillbaka för Vinsten med stort V. Då blir omfamnandet av SD inte heller något problem. Ultraliberalerna väljer 99 gånger av 100 en maximalt individuell ekonomisk frihet före en mer ansvarstagande socialt förankrad politik. I valet mellan polarisering (egoism) och jämlikhet (empati) väljer dessa personer det som gynnar dem själva.

Man undrar vad företrädarnas barn och barnbarn tycker när de får höra att ”… men farfar tjänade mycket pengar på att låta klimatet gå åt pipan…”.