Borde vi inte ta höjd för osannolikheter?

Människan tycks ha svårt att ta otydliga hot på allvar. Det är när vi står inför det konkreta problemet som vi eventuellt agerar. Det har kanske med vår anpassning att göra, vår förmåga att hitta lösningar här och nu. De hot vi står inför i och med klimatförändringarna är därmed svårare att ta som utgångspunkt för vårt agerande. Hoten är fortfarande diffusa, kommer att inträffa någon gång i framtiden och kanske inte här. De upplevs nästan som rykten, som kan avfärdas.

Är 15 procent mycket?
Samtidigt har vi under decennier nu matats med forskningsrapporter och analyser som alla pekar i samma riktning. Planeten är på väg in i ett nytt och okänt läge, där mänsklig aktivitet har gjort att det mångtusenåriga jämviktsläge vi har haft är på väg att rubbas. Glaciärerna smälter snabbare än beräknat. AMOC-systemet har tappat 15 procent av sin kapacitet. (Se länktips nedan angående AMOC, samt en The Guardian-artikel). Det finns tecken som tyder på att Amazonas regnskog har skövlats så kraftfullt att hela denna tropiska ”lunga” kommer att få svårt att finnas kvar som självbalanserande system, vilket i sin tur kan påverka andra luftströmmar, nederbördsmängder, ökenbildning osv. Allt hänger ihop.

Tröskelnivåer är osäkra
Den rådande bilden är att havsnivåhöjningen kommer att vara upp till en meter om 75 år. Men det är långt ifrån säkert eftersom återkopplingseffekter är mycket svåra att räkna på. Liksom att tröskelnivåer alltid bygger på en viss sannolikhet. Även det osannolika kan inträffa och då förstärks naturligtvis andra effekter. Ett större sjok av Antarktis glaciärer skulle exempelvis kunna brytas loss. Eller avsmältningen från landbaserade glaciärer skulle kunna ske mycket snabbare än tidigare. När olika komponenter i vårt klimatsystem rubbas vet vi ju inte exakt hur resten av det komplexa systemet reagerar. Men vi vet att med mer avdunstning till regn kommer väderfenomenen att bli mer extrema. Stormarna både mer frekventa och kraftigare. Jordskred och översvämningar mer sannolika. Väderfenomenen blir svårare att beräkna på både kort och lång sikt.

Fem miljarder behöver flytta….
När vi närmar oss något mellan en och två meters havsnivåhöjning kommer det steg för steg bli allt svårare att bo kvar i våra kuststäder. Minst fem miljarder människor bor kustnära. De försörjer sig bland annat på att det finns tillgång till livsmedel, färskvatten och fungerande infrastruktur. En indikator kommer att bli sjunkande fastighetspriser, och att försäkringsbolagen vägrar försäkra fastigheter. När lån på så sätt förfaller, där säkerheten utgörs av framtida värde på en fastighet kommer ett ”chicken-race” utan motsvarighet att äga rum. Alla banker kommer att jaga säkra belåningar. Kustnära fastigheter räknas bort. Korthus-ekonomin faller samman.

Kaoset väntar
Risken är uppenbar att forskarna, för att inte verka oseriösa, har räknat lite för ”snällt” sannolikheten för en snabb havsnivåhöjning. Inom två generationer kan det hela börja ta fart på allvar, när vissa områden på jorden blir obeboeliga och hundratals miljoner människor inte längre har sin försörjning. Bristen på mat och färskvatten, störningar i transporter, tillverkning och energiförsörjning kommer stegvis att bli så allvarliga att stora folkförflyttningar blir nödvändiga. När miljontals människor samtidigt söker sig nya bosättningar tvingas de ge upp det nuvarande boendet och kommer att få synnerligen svårt att skapa sig en ny försörjning. Det blir i praktiken omöjligt undvika en kaosartad utveckling.

Borde vi inte minimera riskerna?
Inom ett par generationer kan detta tyvärr vara det som händer. Elon Musk kanske hinner åka till Mars med sina raketer och andra miljardärer kanske kan köpa sig förnödenheter och skydd (men inte om pengar inte längre räknas). Mycket av det som vi idag tar för självklart kommer att upphöra. Och kampen för överlevnad blir konkret. Det låter kanske överdrivet och verklighetsfrämmande, men rimligen borde mänskligheten kunna ta sig samman och minimera risken för ett sammanbrott. Tydligen har vi svårt att föreställa oss hot som inte är konkreta.

Blir Göteborg i praktiken obeboeligt under mina barnbarns levnad?

Länktips: https://sv.wikipedia.org/wiki/Amoc_(system_av_havsstr%C3%B6mmar)

Länktips: https://www.theguardian.com/environment/2024/feb/09/atlantic-ocean-circulation-nearing-devastating-tipping-point-study-finds

Vet du vad en Sverdrup är?

(Lagt till en länk till SR Klotets program om AMOC i länktipsen nedan).

Två-tum-fyra är ett mått som alla snickare kan i sömnen. Det finns till och med företag som heter just så, troligen för att tydligt signalera vad man kan och vill göra i form av småsnickerier. Tum-måttet har hängt med väldigt länge och hänger fortfarande kvar i vår kära tumstock och hur vi till vardags talar om grovlek på reglar till våra hemmabyggen. Att säga ”fyrtiofem-gånger-nittiofem” är svårare, tar längre tid, kan ge hörfel i bullrig miljö osv. ”Hämta en två-tum-fyra” är på så sätt snabbare och säkrare.

Måtten fanns till hands
I äldre tid var det dessutom synnerligen praktiskt. Tummens bredd angav måttet. Måttet fanns bokstavligen till hands. Bekymret var kanske att tumbredden varierade lite grand från snickare till snickare. Alnen och famnen var på samma sätt alltid närvarande. Enkla att mäta ut. Även på fiskelinor och rep. Hur många famnars djup har vi här, var en fråga som enkelt kunde mätas av var och en med ett rep och ett sänke.

Mil är praktiskt
Det blev lite krångligt, dock, när britterna som vanligt hade egna idéer. En mile, ett pound och en inch var något annat i deras värld. Verktum hette det länge i Sverige. Det gick tolv verktum på en fot. Och det gick sex fot på en famn. Alla de gamla måtten utgick från en normalbyggd man. Det som också hänger kvar, justerat efter införandet av meter och kilometer är en svensk mil. Ska man ange långa sträckor är det enklare att säga ”tre mil” än att säga ”trettio kilometer”. I det kalla Norden öppnar man inte munnen i onödan. Går något att säga med färre stavelser så gör vi det. Och pratar man mil är någon kilometer hit eller dit inte så noga. (Länktips till gamla mått, se nedan).

En miljon kubikmeter per sekund
En Sverdrup är ett mått jag nyligen lärde mig. Otto Sverdrup var samtida med Fridtjof Nansen, polarforskare och upptäcktsresande även han. Sverdrup var inte lika synlig i sin tids media, men har gjort avtryck genom att få ge namn åt vattenflöde per sekund. En Sverdrup är en miljon kubikmeter vatten per sekund. Många floder har detta flöde. Och när Golfströmmen är som starkast utanför New Foundland håller den 150 Sverdrup. Vid norska kusten är flödet 10 Sverdrup i normalfall. Det är Golfströmmen som gör att vi har ett så milt klimat på våra breddgrader.

Golfströmmen påverkas
Det som nu händer med klimatförändringarna rubbar förutsättningarna för Golfströmmen. Smältvattnet från Arktis, från grönlandsisen och andra normalt snötäckta ytor hamnar i havet och förändrar värme- och saltbalansen i havet. Oceanograferna är bekymrade. Nu gäller det att mäta Sverdrup hos Golfströmmen. Hur snabbt saktar den in?

Jetströmmarna spelar roll
Nyligen kom en rapport (länktips se nedan) om att sannolikheten för en omkastning av årstiderna i Amazonas är mycket stor. När vi tillför vattenånga i de mängder uppvärmningen leder till ökar ovädren både i frekvens och magnitud. Det regnar helt enkelt oftare och mer våldsamt. Med mer vattenånga i atmosfären är det fullt logiskt. Jetströmmarna vid Arktis har också förändrat karaktär. När arktisk luft strömmar ner får vi plötsliga kallperioder hos oss, fenomen som kommer att bli allt vanligare. Och när Golfströmmen bromsar in tillräckligt mycket går vi på våra breddgrader mot en helt ny klimatperiod.

Balansen rubbas – även om några blundar och vägrar se hoten
Sverigedemokrater och klimatförnekare kommer att ta nedkylningen som bevis på att klimatforskarna inte vet vad de talar om. ”Hur kan vi få så mycket kallare om det nu stämmer att jorden värms upp?”, kommer det heta från det hållet. Sanningen är att hela jordens mycket intrikata och balanserade klimatsystem är i gungning och vi kommer få stora variationer lokalt. Torka, översvämningar, regnperioder, arktisk kyla vartannat på ett tidigare ovanligt och nästan okänt sätt. Jordbruket och hela ekosystem kommer inte att kunna klara påfrestningarna på enkelt sätt.

Dessutom ökar ppm-halten oroväckande snabbt
Forskarna tror att någon typ av klimatkollaps inträffar inom en generation. Exakt i vilken ordning saker och ting kommer att inträffa är osäkert. De forskare som mäter halten CO2 i atmosfären har upptäckt ett oväntat och ovälkommet hack i ökningskurvan. På kort tid har ppm-malten ökat 4 enheter, något som brukar ske på årsbasis. Någon tröskeleffekt har redan inträffat, med andra ord. Kanske permafrostens grepp om frusen metan har släppt. Allt hänger ihop.

Bild från https://www.science.org/doi/10.1126/sciadv.adk1189

Länktips: http://www.hhogman.se/matt_vikter.htm

Länktips om AMOC-forskningen: https://omni.se/forskare-om-stromkollaps-kan-bli-20-grader-kallare/a/BWggPv

Länktips om SR Klotets program om AMOC-forskningen: https://sverigesradio.se/avsnitt/varningstecken-pa-att-atlantens-havsstrommar-kollapsar-kan-orsaka-brist-pa-mat

Från Science: https://www.science.org/doi/10.1126/sciadv.adk1189