Tag Archives: The Guardian

Så dyrt är det att inte åtgärda klimatet

Posted on by
Reply

Vad är egentligen kostnaden för de koldioxidutsläpp världen håller på med? En grupp forskare har räknat på detta och deras rapport återges i en artikel i The Guardian, som jag läst, se länktips nedan. Det visar sig att tidigare kalkyler på kostnadseffekterna inte alls stämmer. Det amerikanska miljödepartementet, EPA, har haft en tidigare uppskattning av kostnad i storleksordningen $190 per ton koldioxid. Den nya rapporten, som The Guardian hänvisar till, visar att kostnaden snarare är $1056 per ton. Dvs mellan 5 och 6 gånger högre. Och när man räknar på hur utsläppen påverkar BNP, GDP som det heter på utrikiska, är effekten dramatisk. Det handlar om så mycket som en minskning på 50 procent till år 2100.

Även ekonomer med skygglappar borde reagera
BNP är en problematisk enhet att räkna på. BNP är ju egentligen bara en total summering av ekonomiska transaktioner och säger ingenting om nyttan i sig. BNP säger heller ingenting om förmögenhetsfördelning eller inkomstskillnader. Men det används som ett mått på hela ekonomin. Rapporten sätter fingret på hur stor skada vi gör, även om vi bortser från värden som biologisk mångfald, plasteländet i haven, kemikalierna, vattenproblemen, livsmedelskriser osv osv. Även de ekonomer som lever med skygglappar och tycker att ”vi inte har råd att rädda planeten, inte förrän senare, kanske” borde ta till sig av rapportens budskap. Att inte hejda koldioxidutsläppen så fort som möjligt kommer att skada ekonomin enormt mycket.

Oöverblickbara kedjeeffekter
Med tanke på hur ekonomin är konstruerad är det en tämligen självklar slutsats att värst slår nedgången i ekonomin mot dem som redan har det svårt. Både här hemma, men kanske framför allt ute i världen. Den sociala oro och de följdeffekter bristen på mat, vatten och basal försörjning som klimateffekterna leder till är kedjeeffekter som forskarna delvis inkluderat, men vi egentligen inte kan veta hur de kommer att slå.

Dubbel och mångdubbel skada
I tidningsartikeln jämför man hur ett ständigt pågående krig påverkar BNP. Man hävdar att nedgången i ekonomin blir precis lika stor, som om vi hade ett ständigt pågående krig. Det man missar att nämna är att sannolikheten är ganska stor att en utlösande faktor för ett eller flera de-facto-krig i kölvattnet på resursbrister och orättvis fördelning inträffar. Därmed skulle världen drabbas dubbelt och de fattiga mångdubbelt.

Och den rådande attityden hos ”regeringen” i Sverige är att allt kommer att lösa sig till år 2045. Med berått mod (för att låna ett av Ebba Buschs favorituttryck) försätter ”regeringen” oss i en extra svår sits genom att just nu öka utsläppen. Och i kulisserna väntar antidemokraterna på sin chans att få rulla in stridsvagnar på gatorna.

Länktips: artikel i The Guardian

Thomas Piketty om klimaträttvisa

Posted on by
Reply

Thomas Piketty uttalar sig i brittiska The Guardian. Rubriceringen handlar om synbolåtgärder som att förbjuda privata jetflygplan, men läser man vidare i artikeln är huvudbudskapet något annat och viktigare. (Se länktips längst ner).

Klassanalysen har saknats
Piketty betonar bland annat att miljörörelsen alltför mycket har fokuserat på skillnaderna i koldioxidutsläpp mellan rika och fattiga länder och talat för mycket om deras olika ansvar för de ökande utsläppen. Det har enligt Piketty ofta saknats någon form av klassanalys som tar itu med fattiga människors oro i rika länder. ”Ett av miljörörelsens stora misslyckanden hittills har varit att man tenderar att ignorera klassdimensionen och social ojämlikhet. Jag tycker det är väldigt slående.”

Bördan blir orimligt stor på fattiga hushåll
Det är trots allt stora skillnader i konsumtion och klimatbelastning beroende på vilken livsstil och vilka förutsättningar varje människa har. Den börda som fattiga invånare tvingas bära, även i ”rika” länder, är oproportionerligt stor. Eller med Pikettys ord i The Guardian: Det är dåligt utformad energipolitik runt om i världen som lägger en större börda på fattiga människor, eftersom utgifterna för energi, mat och bostäder äter upp mycket större andel av dessa hushålls budgetar än för de välbärgade. Detta framkallar en motreaktion, enligt Piketty, och passar på att påminna om de ”gula västarna” som samlade stora protester i Frankrike strax före pandemin.

Progressiv koldioxidskatt
Även om det har sjunkit in hos en relativt stor del av av befolkningen att klimatfrågan kommer att kräva vissa uppoffringar, även för rika människor, räcker inte den insikten till, menar Piketty. Uppoffringarna måste fördelas på ett sätt som uppfattas som rättvist. Annars kommer nya protester snabbt att eskalera. Och det handlar också om att fånga uppmärksamheten från de populister, som annars kommer locka de ekonomiskt svagare grupperna i de utvecklade länderna med sina enkla budskap. Det är viktigt att få de ekonomiskt utsatta i de rika länderna att förstå att de åtgärder som planeras tas till vara deras intresse på ett bra sätt. Och Pikettys förslag är en progressiv koldioxidskatt, där det blir väldigt dyrt att orsaka stora utsläpp.

Skattefinansiering är en orättvis börda
Generellt tror jag att Piketty är inne på rätt spår. Sedan handlar det också om olika skillnader i hur debatten går i olika länder. Här i Sverige kan det finnas anledning att ifrågasätta statliga subventioner som syftar till behålla en orimligt stor energianvändning. När Tidögänget talar om statliga garantier och subventioner till dyr och finansiellt osäker energiproduktion blir det en pålaga på skattekollektivet som smetar ut den höga energianvändningen på alla skattebetalare, trots att det är ett mindre del av alla hushåll som använder oproportionerligt mycket el. Varför ska en hyresgäst i en utsatt förort vara med och betala för att vissa hushåll ska kunna värma sin pool billigt, för att ta ett exempel?

Länktips: https://www.theguardian.com/environment/2023/nov/22/ban-private-jets-to-address-climate-crisis-says-thomas-piketty

Hur motståndskraftigt är samhället?

Posted on by
Reply

Resiliens är en term som fått stor aktualitet genom Johan Rockströms framstående arbete vid Stockholm Recilience Center, (länktips se nedan) där han och hans team på ett banbrytande sätt begripliggjort vad som menas med ”Planetens gränser”, och inom vilka områden vi är på god väg att omkullkasta förutsättningarna för livet på jorden. Nu kommer fler rapporter som borde uppmärksammas.

Fem samverkande faktorer
NASA har gett ut en rapport som återges i The Guardian (länk se nedan). De viktigaste samverkande faktorerna för att bedöma risken för en civilisations kollaps säger de vara befolkning, klimat, vatten, jordbruk och energi. Stora och/eller plötsliga förändringar på ett eller flera av dessa fem områden kan således bli ödesdigra. När forskarna undersöker bakgrunden till olika kulturers utveckling de senaste 5000 åren, ser man ett mönster. Tillgången på bete för de mongoliska hästarna gjorde det möjligt för Djingis Khan att låta sitt rike expandera. Bakgrunden var en period av mycket regnande, som gjorde stäppen bördig. Bristen på mat och vatten har å andra sidan lett till andra kulturers undergång.

Effektivare teknik leder till mer konsumtion
NASA hävdar också, kanske något överraskande, att mer och högre teknologi inte löser problemen. Teknikskiften kan förvisso öka effektiviteten kring hur resurser används, men de tenderar även att öka per capita-konsumtionen och ökar dessutom ofta resursuttaget, vilket leder till att den ökade konsumtionen motverkar fördelen med den effektivare resursanvändningen. Ett klassiskt svensk exempel på detta är hur alla energisnåla vitvaror i det närmaste halverat  energianvändningen kring köksutrustning i bostäder samtidigt som antalet apparater ökat i hemmen, vilket ätit upp energibesparingen.

”Nya strukturer omedelbart”
The Guardian skriver att NASAs studie ”offers a highly credible wake-up call to governments, corporations and business – and consumers – to recognise that ’business as usual’ cannot be sustained, and that policy and structural changes are required immediately.” Vi kan inte fortsätta på den inslagna vägen. Det behövs nya regelverk och strukturer omedelbart, säger NASA. Och inte nog med det. Artikeln pekar på flera studier från exempelvis  KPMG och the UK Government Office of Science varnar för de sammanlagda kriser som kan uppstå kring livsmedels-, vatten- och energiförsörjningen kan leda till ”den perfekta stormen” inom en femtonårsperiod eller snabbare.

Bank of England och nytänket
Bank of England har gett ut en kort populärvetenskaplig skrift som beskriver vad pengar är och en introduktionstext (Länkar se nedan). Stillsamt konstaterar man att beskrivningen avviker från vad som går att läsa i några böcker ur den ekonomiska litteraturen. Centralbankerna trycker inga pengar. De ägnar sig åt att sätta spelreglerna för de banker som lånar ut pengar. Det är i utlåningen som nya pengar skapas. Detta har även SvD:s Andreas Cervenka beskrivit i en serie artiklar. Den fråga som infinner sig är vem som egentligen styr ekonomin? De banker som genererar nya pengar till systemet genom att låna ut mot säkerhet drivs ju som aktiebolag, där ägandet och vinstmaximeringen står i centrum. Det ska gå bra för banken. Men vem säkrar upp att systemet totalt sett blir samhällsnyttigt?

Detroit, och?
Stater går in och stödköper obligationer, övertar lån och räddar andra stater från konkurs. Det har vi sett hända i fallet Grekland. Ingen inblandad har motiv att beskriva hur instabilt systemet är och med vilka marginaler det makroekonomiska spelet bedrivs. Staden Detroit i USA gick ju som bekant i konkurs under 2013. (Artikeltips se nedan). Det är naturligtvis fullt möjligt att flera städer och stater gör detsamma. Hur ska en sådan situation hanteras? Och hur nära en sådan situation befinner vi oss?

Länktips om Stockholm Recilience Center http://www.stockholmresilience.org/

Om antropocen tidsålder: här.

Artikel i the Guardian: här.

Bank of England: Nyhetsartikel Läs här.

Bank of England: Vad är pengar? Läs   här.

SvD om Detroits konkurs http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/darfor-gick-detroit-i-konkurs_8360026.svd  här.

Den nya berättelsen börjar med oss själva

Posted on by
2

En vän föreslog en länk häromdagen till en intressant artikel i the Guardian. Det känns som att vi börjar närma oss en kritisk massa av människor som inser att ”Så här kan vi inte ha det”. Ropen på alternativa berättelser om ett alternativt samhälle duggar tätt.

Vem har den nya berättelsen?
Jo Confino på The Guardian skriver den 23 november 2013 (länk se nedan) om avsaknaden av heltäckande och trovärdiga alternativ som kan leda oss och utvecklingen framåt. Tillspetsat och retoriskt frågar han sig och oss: Who among you is really able to convincingly describe a world which is both economically prosperous and has conquered the numerous challenges of runaway consumption, population growth, climate change, extreme poverty, resource scarcity, ecosystem collapse and the loss of biodiversity?

Bortom en mekanistisk syn på världen
I sin artikel återger Jo Confino ett par tänkare som utvecklar paradigmskiftets aspekter. Han återger John Fullerton, som i sin tur citerar Dana Meadows: ”Dana Meadows suggested that the most important leverage point for enabling system change is to change the paradigm, or belief structure, within which a system operates. We must evolve beyond the outdated mechanistic worldview and impossible exponential growth paradigm which defines contemporary economics and finance, to a regenerative paradigm grounded in the holistic ecological or living systems worldview of contemporary science.”

Ropet på en heltäckande framtidsbild missar en utgångspunkt
En artikel i The Guardian kan aldrig bli heltäckande och heller aldrig ge full rättvisa åt vad andra personer tänker, men min åsikt är att Jo Confinos artikel missar en viktig utgångspunkt – trots en helt riktig perspektivförskjutning och insikt om att vi måste tackla dagens återvändsgränd på nya sätt.

Så här är det
Den oreglerade finansmarknaden och den därmed sammankopplade dogmen om evig tillväxt har gett oss ett samhälle med extremt ökande förmögenhetsklyftor, ett överutnyttjande av jordens resurser, ett hänsynslöst åsidosättande av naturens fundament samt en dominerande syn på människan och världen som leder oss fel i varje beslut. Inte förrän varje människa själv tar ställning finns förutsättningar för det nya paradigm som Jo Confino efterlyser.

Vinstmaximeringens avigsidor
Sju, snart nio, miljarder människor har framtiden i sina händer. Dagliga beslut i livet kommer att avgöra hur skickliga vi blir på att skapa den värld som tillåter oss att leva i balans med förutsättningarna och bygga en välfärd som inte raserar mer än den bygger upp. Den välfärd som tar sin utgångspunkt i vinstmaximering har visat sig medföra svårartade problem på varje område: socialt, ekologiskt och ekonomiskt. Till och med det kulturella sammanhållande kitt, som under årtusenden vuxit fram och just sammanhållit våra samhällen riskerar att krackelera i svallvågorna efter den materiella jakt på välstånd som livet tycks ha reducerats till.

En annan story att berätta
Så visst har Jo Confino rätt när han efterlyser en god historia att berätta, a good story. Vi behöver en annan historia att berätta som inte utgår från att evig materiell tillväxt löser alla problem. Men det är inte en vision som behövs, ytterligare en framtidsbild av hur allt borde vara. Det som behövs är att vi återberättar det som redan har hänt. Det är när det har hänt i företaget, i föreningen, i samhället, i regionen, som det blir intressant att lära av.

Därför är utgångspunkten fel. Det börjar inte med en story att berätta. Det börjar med att vi gör världen mer hållbar genom att vi i det dagliga gör det rätta.

Länktips: http://www.theguardian.com/sustainable-business/sustainability-movement-fail-future