SVT sänder regelbundet program med tre inbjudna gäster som de kallar Utrikesbyrån, Politikbyrån, Ekonomibyrån osv. Under en knapp halvtimme diskuteras någon aktuell fråga. Den 27 januari sändes Ekonomibyrån. (Länktips se nedan). Till detta program hade man bjudit in professor Daniel Waldenström, Oxfams Sverige-chef Suzanne Standfast och DN-journalisten Björn af Kleen. Rubriken på programmet var av någon märklig anledning ”Drabbar ingen fattig”, vilket rimligen bara kan uppfattas som ett hån mot den del av befolkningen som står utanför välfärdsutvecklingen.
Klyftorna är större än någonsin Andelen hushåll i Sverige med låg ekonomisk standard är den högsta någonsin, betonade Suzanne Standfast inledningsvis. Och i ett förinspelat reportage framträdde bilden av ett Sverige som glider isär: Idag är klyftorna i Sverige på den högsta nivån sedan SCB började mäta dem och andelen med låg ekonomisk standard ökar. Samtidigt ligger Sverige i topp när det gäller antalet ultratrika dollarmiljardärer och välbeställda dollarmiljonärer. Hälften av rikedomsökningen tillfaller de rikaste 100 000 svenskarna.
Marknaden är inte rättvis Protesterna kommer att öka när detta blir mer känt, trodde af Kleen. Waldenström påpekade att det i grunden är positivt att vi fått fler miljardärer och skyllde bostadssegregationen på hög invandring och långtidsarbetslöshet. Klyftorna i sig är ett problem för samhället betonade Standfast eftersom det skapar ett polariserat samhälle. Waldenström höll med om att särskilt välfärdssektorn är beroende av jämlik finansiering och jämlik tillgång, särskilt när marknaden belönar vissa mer. Några har dessutom berikat sig just på företagande inom välfärdssektorn. Och Waldenström fyllde på med att anse att det är bra att kombinera entreprenörskap med generell finansiering. Och där någonstans tappade jag tråden. När en professor hävdar att välfärdssektorn är lämplig för konkurrensutsättning och marknadsmekanismer har han inte förstått de olika rollerna. Marknaden är alltid orättvis och politikens roll är att säkerställa rättvisan i samhället.
Alla vinner på ett mer jämlikt samhälle Inte blev blev jag klokare heller på om de tre personerna i studion var ense om att det är ett problem att klyftorna i Sverige ökar och att vi skyndsamt behöver åtgärda detta. Vi borde kunna enas om att även de rikaste vinner på att alla blir anställningsbara, att så många som möjligt kan delta i samhällslivet och känna sig behövda.
En enkel liknelse som parentes Den enklaste bilden av hur destruktiv utvecklingen är att fundera på om hotellnäringen vinner på att 1 miljardär bokar ett rum på ett hotell eller och 1 000 miljonärer gör det samma. Om alla har har råd att bo på hotell och unna sig en frukost kan fler få arbete. En aldrig så dyr lyxfrukost kan aldrig ersätta tusen standardfrukostar för att säkra intäkterna för ett hotell. Dvs även de rikaste vinner på att alla kan leva ett rimligt gott liv.
Oxfam hoppas på politisk vilja och mod I slutet av programmet summerar de tre personerna sin syn. Standfast tror att det kommer krävas politiskt mod och politisk vilja att komma till rätta med ojämlikheten. af Kleen ser att den generation som ska ta över välfärdsföretagen har en annan syn på frågan. Waldenström tror att det går att bibehålla ingångarna i utbildningssystemet, att det går att göra arbetsmarknaden mer tillgänglig för fler, att ett antal utjämnande krafter (oklart vilka) kan minska ojämlikheten. Samtidigt säger han att alla skatter stör risktagandet och det ska löna sig att jobba hårt. Den som lyssnar på inläggen får ingen klar och tydlig bild av hur Sverige ska gå till väga för att minska klyftorna.
Staten ska hålla emot när marknaden tar plats Särskilt mot bakgrund av hur privata sjukförsäkringar slår sönder det jämlika i finansiering och nyttjande av välfärdens resurser och hur koncernskolor kan välja att säga nej till elever med särskilda behov blir det synnerligen otydligt vad forskaren Waldenström och journalisten af Kleen egentligen tycker i frågan om hur bråttom det är att åtgärda de klyftor som växer i samhället.
Missnöjets representanter kontrollerar utvecklingen Görs ingenting lär protesterna växa och vi vet vilka destruktiva krafter som finns i regeringskorridorerna, redo att utnyttja varje kris för att ytterligare spä på motsättningar och förstärka vi-och-dom-bilden. Och de sitter inte bara i båten, de till och med styr, inbjudna av Kristersson.
SVT är säkert nöjda med programmet. Man lät ju en solbränd Jan Emanuel komma till tals, liksom både Timbro och LO. Allt kan fortsätta som vanligt.
När jag var barn kom affären till oss. Varje vardag och lördag kom självklart postbilen med brev och ville man betala någon räkning gick det utmärkt. Mina föräldrar satte bara en liten skylt på brevlådan och då stannade brevbäraren, tog med sig sin lilla axelremsväska med kontanter, blanketter och annat och knackade på. Så kom Posten kom hem till oss. Skulle något betalas ut fick han en kvittens och mina föräldrar fick pengar i handen. Och inte bara Posten kom hem. Fiskbilen kom på tisdagar, bagaren på onsdagar, bryggarbilen på torsdagen och så slaktar’n på lördag förmiddag − det skulle ju kanske bli något extra gott till helgen. Ändå bodde vi inte så långt ifrån civilisationen: en mil från Malmö, halvannan kilometer från Oxie, där det fanns en Vivo-affär om jag minns rätt.
Årlig presentation på Handels Jag minns detta med affärerna som kom till oss när jag lyssnar till årets dragning på Handelshögskolan av konsumtionsrapporten för 2022. Forskarna har sammanställt hur konsumtionen utvecklas och jämför trender. Jag brukar försöka gå dit för att få en bild av hur konsumtionen utvecklas. Men också för att höra vilka begrepp som används och vad som inte sägs. Hållbarhet nämns naturligtvis, men inte som något annat än en parameter bland andra.
Ur konsumtionsrapporten 2022 dragning 26 jan 2023
E-handeln är nu 16 % av hela handeln 2021 var ett återhämtningens år. Konsumtionen ökade 6 procent och närmade sig 900 miljarder kronor. Pandemin släppte sitt grepp och folk började kunna gå på restaurang igen. Andra halvåret 2022 började konsumenterna se pessimistiskt på framtiden. Det fanns fog för detta. Räntor, energipriser, krig i Ukraina, inflation… många signaler om att ekonomin i stort bromsar in. Folk reagerade genom att minska sin konsumtion av möbler, inredning, mat och kläder. E-handeln bromsade in, men totalt sett har ändå e-handeln dubblerats sedan 2017 och uppgick 2022 till 140 miljarder kronor. Som jämförelse kan nämnas att e-handeln var 40 miljarder för 10 år sedan.
Vilka butiker läggs ner och var? Sverige har 31 520 butiker, varav cirka 10 procent stängde ner under förra året, samtidigt som det öppnade mer än 2500 nya butiker. Var de stängda respektive de öppnade butikerna fysiskt befinner sig fick jag inget grepp om. Men det är en gissning att de butiker som stänger först är de med svagt kundunderlag, dels i antal kunder, dels i kunder med svag ekonomi. Man kan ju också fråga sig om vissa butiker, typ apotek, kanske ska klassas som samhällskritiska och ha andra krav och villkor för etablering, lagerhållning osv.
En procent torghandel Jag försökte få ett grepp om hur många affärsidkare som finns utan fysisk butik, torghandlare, typ. Någon i publiken ansåg det rör sig om 1 procent av butikerna. Med tanke på att kriserna i vår omvärld, liksom pandemin och stormen Gudrun och liknande extremväder, satt fingret på att vi generellt behöver bli bättre på att själva hantera kriser är det illavarslande att alternativa säljkanaler (vid sidan av de stora kedjornas flöden) är så få. Hur ska vi klara en vecka, som MSB vill, när internet är nere, butikerna är stängda och hela det högteknologiska system är taget ur drift? Då gäller det att känna en bonde som har ägg, som kan sälja lite mjölk eller som kan titta i sitt skafferi om det finns mjöl, potatis eller morötter som man kan få köpa. Eller känna någon som har jagat vilt i skogen.
Prepper-trenden ett svar på MSB:s krav att vi ska klara en vecka Ett avsnitt under dragningen handlade just om trenden att bunkra, hamstra och att bete sig som en prepper. Människor har kanske själva upplevt ett strömavbrott eller en översvämning och inser hur sårbart vi lever. Och laddar upp med lite ficklampor, ett trangiakök och lite torrfoder. Men slår en kris till på riktigt och tvingar miljoner svenskar att klara sig på egen hand undrar man hur det ska fungera. Kanske blir det en tydlig trend i sociala medier kring prepper-kulturen, så att fler blir medvetna om hur man kan gardera sig och vara beredd när eller om krisen slår till. Civilt försvar är inte bara ”någon annan”, det är var och en.
Boka på internet och få leverans till dörren? För att knyta ihop tanketrådarna kan man ju faktiskt tänka sig en renässans för de uppsökande butikerna. Hemglass har ju funnits i decennier. Så varför inte andra varor? Framför allt där alternativet är att åka långt med bil för ett enstaka inköp. Bekymret är väl antagligen kundtrogenhet. Ska det fungera måste det vara som i Skåne på 60-talet att säljarna i sina varubilar var säkra på att de hade en lönsam rutt, där kunderna var trogna och var tillfreds med det utbud bilarna hade. Men med förbokning på internet borde det ju kunna gå att lösa.
Krismedvetandet kring klimatet börjar sätta sig. Alltmer sällan hörs röster om att klimatfrågan är överdriven eller bara handlar om att få Kina att sluta använda kol, så att vi kan fortsätta våra bekväma liv som vanligt. På någon nivå har frågan sjunkit in. Inte så att gemene svensk tänker ändra sitt beteende, men man tycks i alla fall ha börjat förstå att klimatfrågan måste lösas.
Mot bättre vetande För oss som hållit på med de här frågorna sedan 90-talet är det bekymrande att allt ska ta så lång tid. Oljejättarna visste mycket väl vad de höll på med på 70-talet. Och de håller fortfarande på. Till och med våra norska grannar kan inte låta bli att berika sig på den olja de pumpar upp. Och de har ju ändå naturliga förutsättningar att försörja samhället med förnybar el från vattenkraft. Mot bättre vetande väljer de ändå att plocka upp olja ur havet.
Vi hade kunnat ta steg i rätt riktning, men… Som pyromaner, fascinerande av den effekt de kan åstadkomma, fortsätter våra norska vänner att bidra till den globala klimatkatastrofen. Och vi är inte mycket bättre. När vi får chansen att lägga om styrmedel som reseavdragen väljer vi politiker som krampaktigt håller fast vid fossilbilen som det naturliga transportmedlet. Och valet 2022 vinns av de partier som lovar sänkta bensinpriser vid pump. Som om barnens framtid inte spelar någon roll.
Risk, kris och tidslinjen Det som många glömmer bort är att det finns risker och kriser (näraliggande ord förresten – bara lite omkastade bokstäver) som kan drabba oss snabbare än vi insett. Umeforskaren Stig-Olof Holm pekar i sin forskning på hur befolkningsökningen, konsumtionen och konsekvenserna av konsumtionen snabbt bidrar till ett ökat tryck på matförsörjningen. Med fortsatt utveckling som nu, menar han, kollapsar livsmedelsförsörjningen runt år 2050. Om han har inkluderat ovälkomna synergieffekter med klimatförändringarnas översvämningar, torka och stormar vet jag inte, men lokalt kommer det naturligtvis uppstå livsmedels- och vattenbrist. Monokulturerna skapar också risker för angrepp från skadeinsekter och liknande. Och kemikaliebekämpningen som brukar sättas in slår ju då också ut de system som skulle kunna hålla ekosystemen i balans.
Synergier och samband Kopplar vi dessutom på rapporten från WWF (Living Planet Report) som säger att 70 procent av fiskar, fåglar och däggdjur har försvunnit, och att hälften av skogen är borta (som Stig-Olof Holm nämner) inser vi att människan på mycket kort tid har rubbat hela plattformen för planetens biologiska jämvikt. Och det kanske inte blir klimatet som knockar oss först, det blir kanske tillgången på vatten och mat för en växande befolkning som blir den riktigt avgörande faktorn. När antalet flyktingar inte längre räknas i miljoner utan i miljarder uppstår naturligtvis en helt ny situation.
Debatten handlar om annat Det märkliga är att så få tycks bry sig. Suboptimeringen styr. Media kan inte sälja klick och lösnummer på frågor som dessa. Således avstår man att förklara hur det är. Inte ens när statsministerns närmaste man kan kopplas till utrotandet av ålen blir det intressant för media att beskriva sambanden. Inte ens när en stor del av Norrland tycks få plusgrader i januari blir det något som förändrar nyhetsvärderingen. Inte ens det faktum att kommunerna i praktiken får minskade resurser från staten, i ett läge när kommunerna borde utgöra det viktigaste skyddsnätet i ett fungerande samhälle, handlar debatten om hur vi ska hantera risker och kriser.
Vad kommer först? Det brukar heta att aldrig har mänskligheten haft tillgång till mer kunskap än nu. Det samlade vetandet och tillgången till fakta är större än någonsin. ( Vi kanske har missförstått innebörden av uttrycket ”mot bättre vetande”? ) Samtidigt tycks vi aldrig ha haft så svårt som idag att fatta rätt beslut. ”Med berått mod” var ett uttryck som användes av en högerpolitiker när pandemin härjade som mest. Uttrycket passar in på mänskligheten som helhet. Med berått mod tycks vi beredda att rusa mot vår egen katastrof. Frågan är bara vilken av kriserna som kommer först.
Science Park Borås har hittat sin modell för att mejsla fram användbara resultat. Man visar en väg, där processen, helhetstänket och konkreta steg i riktning mot en mer cirkulär och hållbar samhällsutveckling känns möjlig. Grattis får man säga! Nu är uppdraget att förvalta allt detta på ett sådant sätt att resultatet tas till vara, utvecklas och sprids till andra. På flera sätt har projektet ”Framtidens kvarter” landat i något som många behöver ta till sig och som kan leda till verklig förändring.
Riksbyggen och Bostäder i Borås står redo Till skillnad från många andra projekt har det här projektet involverat företag som till vardags arbetar med att tillhandahålla och förvalta bostäder och lokaler. Det var klokt att de kunnat delta i projektet så att både Bostäder i Borås och Riksbyggen förstår vilka roller de har i transformationen av området Västerbro i centrala Borås. Under drygt ett år har man processat fram cirkulära innovationer för att realisera Framtidens kvarter. Medverkan från Högskolan i Borås och drivkraften hos Science Park Borås har varit viktiga komponenter.
Fysiska realiteter I Västerbro står en byggnad idag direkt vid Viskan, med en halv miljon tegelstenar och på gångavstånd finns Borås Högskola och Science Park Borås. Dessa fysiska förutsättningar parat med erfarenheterna från det tidigare projektet om Framtidens konsumtion resulterade i att Framtidens kvarter kunde landa i flera smarta och användbara kunskapstrådar att spinna vidare på.
Presentation för 90 personer på plats och många på webben Den 17 januari var det projektredovisning i Borås och på ett föredömligt koncentrerat sätt fångades de viktigaste slutsatserna och erfarenheterna under ett tretimmarspass, där viktiga kunskapsbärare fick komma till tals. En liten nackdel var att flera av ppt-bilderna hade alldeles för liten text. Men budskapen gick ändå fram till största delen, där Peter Serrander och Sarah Norving från Science Park Borås på ett proffsigt sätt guidade oss cirka 90 personer på plats genom programmet för dagen. Temaledarna Agnes Nagy, Tobias Jansson och Johanna Stål medverkade också på ett tydligt och kommunikativt sätt. De har ju också varit med förr.
Vad var egentligen det nya? Det som stack ut var en tydlig känsla som förmedlades av företrädarna från Riksbyggen och Bostäder i Borås, en känsla av att det här ska bli roligt och viktigt att få genomföra. Det var någonting i hur Tommy Prissberg, Riksbyggen, och Mikael Hansson, Bostäder i Borås, valde att summera sina intryck som fastnade tydligast. De sa saker som att våga tänka utanför boxen, att få ner det tänkta till något konkret och att få ha varit med som det som har varit inspirerande. Jag noterade att de var samstämmiga i sin positiva attityd, så samstämmiga att jag inte vet som sa vad. Men så här lät det: ”Vi har hanterat både detaljer och helheten, fått fram många bra idéer och kan strukturera arbetet på nytt sätt. Det är ett måste idag att klimat och hållbarhet ligger i topp på agendan. Och det går att bidra på riktigt. Och så häftigt att vi kan tänka nytt kring hur teglet kan tas tillvara. Och att inse att det behövdes 1700 timmar för att få tid att tänka nytt i projektet….”
Tegel, betong och glas Innovationen kring teglet, som nämns här ovan, presenterades av Agnes Nagy från Högskolan i Borås. Man tänker sig att skapa byggelement i en prefab-process, där de nerplockade och återbrukade tegelstenarna klyvs och därefter fogas samman i väggelement, som kan utgöra en buffertresurs vid nästa bygge. Idén bör ha möjlighet att bilda mönster för återbruk av tegel, förutsatt att dessa nya prefab-element också går att återvinna. På den tekniska återbrukssidan fanns också idéer om porös betong, som skulle kunna leda bort vatten och om planglas som skulle kunna användas på ett klokt sätt.
Gränslösheten illustreras av ”lobbyn” Det som stack ut mest var ändå det gränslösa eller överlappande tänket kring både gestaltning och verksamhet i de nya husen. I brist på bättre ord kallar man en del ytor lobby, där mycket av gemensamma funktioner ska kunna få plats och där särskilda ansvariga personer ser till att funktionerna kring dessa ytor optimeras. (Lekfullt kallades dessa personer lobbyister, men den benämningen är väl redan upptagen….). Co-working-platser, vissa reparationer, mötesplatser, uthyrning och annat kan få plats i dessa gränslösa områden, som beroende på årstiden också kan inkludera uterummet. Man talar om ett showroom, bokningsresurser och viss förvaring – med upp till kanske 1000 personer på plats i kvarteret blir lobbyn en central plats där olika delfunktioner kan lösas, är tanken. Pop-up-butiker, säsongserbjudanden och viss uthyrning kan säkert få rum.
Kostnadstäckning för lobbyverksamheten (ur presentationen)
Den urbana byn med nära till funktioner och människor Mixen av verksamheter, boende och servicefunktioner sticker också ut. Kanske blir det en stor källare för förvaring av sådana varor som inte måste stå i kylskåp. Kanske hamnar en energi-backup på taket i form av vätgaslager. När ägandet blir mindre viktigt och nyttjande och tillgänglighet blir konkurrensmedel är kravet på snabbhet stor. Behöver man en borrmaskin NU, måste den finnas bokningsbar på några minuter för den som ska borra. Mycket av detta kommer kunna finnas i lobbyn. Dessutom har man tänkt sig en 800 kvm stor affärslokal, där sällanköpsvaror kan köpas och säljas enligt modell från liknande lokaler hos Re:store på Höga kusten. (Se länktips nedan).
Half inclusive passar kanske studenter En dellösning som kan intressera framför allt studenter är det som kallas ”Half inclusive”, där viss inredning ingår i den bostad man hyr. Allt för att slippa transportera standardprylar som ändå ”alla” använder. Man har också tankar på en vägg som är förberedd för modulär placering av hyllor, krokar och annat, bl.a. i syfte att spara plats. Det fanns också idéer om att utnyttja rummet smartare genom att låta skåp och lådor vara grundare. Ett avsnitt handlade också om att ventilera garderober och förvaringar. Kanske ser vi återkomsten av källare och våningsskafferier i kommande byggprojekt.
Behov och funktioner ska styra formen På ett sätt har det här projektet visat en väg framåt, där det är verksamheterna, de boende och de som jobbar i lokalerna som kan behöva vara beställare för hur lokaler och funktioner ska se ut. Jag får en association till Pirandellos klassiska pjäs ”Sex roller söker en författare”. Här handlar det om att ett antal nyttiga funktioner behöver hitta en gemensam form för drift, finansiering, ansvar och beslutsordning. Lyckas man vid Viskan i Borås finns en chans att fler vill ge sig in i ”Viskan-leken” och testa hur formerna kan underordnas behoven. Det ska bli intressant att följa.
Fortsätt att ha öppenhet för nya lösningar! Det man önskar är nu att Riksbyggen, Bostäder i Borås och andra som ska ta idéerna till förverkligande, inser att projektet behöver ha en fortsatt utvecklingsprocess, troligtvis under många år. Nya lösningar behöver utvecklas och testas, nya sätt att bo och samverka behöver sätta sig, rollerna klarna. Det ligger underförstått i upplägget ett ökat ansvar för verksamheter och boende i detta nya komplex, ett ansvar som kanske tas på lite olika sätt och på olika stort allvar beroende på hur engagerade eller förankrade individer och verksamheter känner sig. Något som i sin tur kan ha med inflytande, gestaltning och samspel att göra. Här finns stora möjligheter att forma något nytt, men också en risk att de traditionella förvaltarrollerna får ett alltför stort inflytande. Att utse projektet till en testbädd för förvaltningen av det byggda området rekommenderas!
Process – inte färdigdefinierat projekt En annan principiell tanke som inte får tappas bort är hur denna typ av projekt passar in i det offentligas finansieringsmodeller. Här var det VGR, Västra Götalandsregionen, som stod för projektfinansieringen. Två medskick till VGR och till andra organ som finansierar den här sortens verksamheter är för det första att det finns ett behov av öppna processer. Den som sökt pengar från det offentliga vet hur det brukar se ut. I ansökan ska anges hur många arbetslösa som ska få jobb tack vare projektet, hur många kvinnor och män som involveras och hur jämställdhet och jämlikhet adresseras, liksom förväntat utfall. Projektet ska redan i ansökningsfasen beskriva vad det ska komma fram till. Men det handlar i verkligheten ofta om processer, precis som i Framtidens kvarter. Att frågeställningar, idéer och perspektiv måste få chans att mogna fram i väl organiserade utvecklingssteg. Respekten för att processer sällan kan resultatbeskrivas i förväg måste finnas. Open end – tänket måste ges utrymme.
Inse att allt kan inte bli perfekt Det andra medskicket jag vill ge till VGR och andra som finansierar projekt är att det måste få finnas utrymme för misslyckanden på olika nivåer. Nu blev Framtidens kvarter ett mycket lyckat projekt (Science Park Borås talar om att skapa internationell lyskraft kring det man åstadkommit). Men det måste finnas en tillit i botten, en insikt om att alla uppslag kanske inte blir jättebra. Och att det finns lärdomar att dra även ur processer och projekt som inte gick i mål på det sätt man skissat. Det finns många skäl till att uppslag misslyckas, där olika särintressen, dålig tajming, personfrågor, yttre omständigheter och annat kan spela stor roll.
Ett medskick En annan följdtanke som jag får, eftersom jag arbetar med den frågan, är hur stödfunktionerna i den tänkta lobbyn också skulle kunna fånga upp de specifika behov som de äldre har. Kanske kan studenter i det färdigbyggda projektet också hjälpa ensamstående äldre med olika praktiska ting? I en annan bloggtext har jag pekat på att vi om tio år är tre gånger så många 80-åringar som idag. Hur ska denna grupp bo och leva på ett värdigt och funktionellt sätt? Finns här nya kopplingar och idéer att utveckla?
Några medskick till Den cirkulära ekonomin bottnar i synen på värde och värdebevarande i kontrast till den linjära ekonomins logik med vinstjakt till varje pris. Vilka värden kan byggas in i det kommande Västerbro-projektet? Och för vem? Ansvarsfrågor, samarbeten, delaktighet och andra ”mjuka” frågor behöver adresseras ytterligare för att forma det hållbara boendet i den cirkulära ekonomin. Kanske fångar Science Park Borås upp den bollen. Jag hoppas det.
Om 10 år är vi tre gånger så många 80-åringar som idag. Låt detta sjunka in. Hur ska samhället organiseras för att de sista åren för denna växande grupp blir rimligt bra? Vad är livskvalitet när man är gammal? Och vilka skillnader i livsvillkor är rimliga? Ska hälften av alla gamla missgynnas för att de har mindre möjlighet att betala vad det kostar att få ett gott liv?
Konkreta detaljer En avgörande faktor är boendet. I det konkreta kan det handla om att bostäderna är utformade för rollatorer, att spisen har timer, att det finns plats i duschrummet för en rollator, att trösklarna är lätta att passera osv. I det sociala kan det handla om att bryta ensamheten, att skapa nya rutiner för gemensamma aktiviteter, att möjliggöra odling i lådor i rullstolshöjd, att skapa gemenskap kring sådant som kan intressera olika grupper.
Vem bestämmer vad som byggs? Jag ingår i en grupp som undersöker just bostadsfrågan ur ett äldreperspektiv, samtidigt som vi håller i minnet att det finns andra behov inte minst hos studenter och ensamma vårdnadshavare som också behöver uppmärksammas. De bostäder som byggs är ofta en-familjsvillor, där det ingår ett outtalat krav på egen bil för att lösa vardagspusslet, eller staplade lägenheter i Serneke-skyskrapor där det blir omöjligt att släppa ut ett barn på egen hand – i alla fall under 10 år. Boendet som utgår från vad vi egentligen trivs med och behöver tycks hela tiden få stå tillbaka för andra typer av boenden.
Finansieringssvårigheter Det är intressant att notera att bankerna har så svårt att hantera annat än de traditionella boendeformerna. Kollektiv i olika former, parhus, flera lägenheter i samma huskropp (som är mycket vanligt på kontinenten) har bankerna svårt att hantera. En lagfart, ett lån, ett ansvar är vad de har mallar för att hantera. Samtidigt som det skulle vara samhällsnyttigt om vi tog vara på befintliga hus på ett smartare sätt, byggde om, byggde till och skapade nya former för bostäder, där äldre kan känna sig trygga eller där studenter kan ha råd att bo under några år. Kanske i olika konstellationer och med olika ansvarsgränser. Vad är det som är så svårt?
Kommuner kan behöva tänka nytt I arbetet med att kartlägga bostadsfrågan ur ett äldreperspektiv har jag snubblat över intressanta projekt, med massvis med kunskapslänkar, länkar till workshops, program, rapporter, handböcker osv. Inte minst finns det mycket för kommuner att lära av varandra. Hur man kan agera för att skapa utrymme för fler bostäder på smarta sätt. Detaljplaner hos kommunerna är ofta formulerade på ett sätt som bromsar snarare än möjliggör utveckling. Och mot bakgrund av att vi måste sikta mot ett energisparande boende är det rimligt att vi öppnar upp för en mängd olika former av ägande och nyttjande av bostäder, där ansvarsfördelningen kanske ser annorlunda ut än den gängse. Vi kommer antagligen också att få lära oss att bo, generellt sett, på lite mindre yta än förr.
Vad är det vi dras till? Det finns också väldigt mycket att lära av utlandet. I Danmark och i Nederländerna har man en helt annan tradition när det gäller boendet. I Sverige finns en trätradition; en stuga ser ut på en särskilt sätt. Samtidigt som det byggs Serneke-skrapor i våra städer. Motsägelsefullt, minst sagt. Eftersom det som lockar turister att besöka städer är något helt annat, där de mänskliga dimensionerna i bostäder, hus och närmiljö är påtaglig. Där barn och gamla kan trivas och känna trygghet.
Tiny house, husbåtar osv En annan rörelse som tycks växa är tiny-house-rörelsen, självbyggeri i liten skala och att bygga hus utan att egentligen veta hur man gör, men ta hjälp av andra i olika konstellationer för att lösa sitt boendebehov. Kanske kommer vi också få se ett ökat antal husbåtar de närmaste åren, i takt med att klimatfrågan konkretiseras i vattensjuka marker, översvämningar etc. Då kan man ju lika gärna flyta ovanpå… En annan resurs är vissa kommuners ödehus, som kan få nytt liv.
Jag ska återkomma vid tillfälle på den här bloggen om hur arbetet framskrider. Den som vill veta mer kan höra av sig.
Göteborgs-Posten har den 8 januari en debattartikel skriven av Stina Larsson, centerpartistisk miljötalesperson, där rubriken är ”Vart tog cirkulär ekonomi vägen, Pourmokhtari?” Artikeln pekar på att delar av näringslivet redan har påbörjat omställningen och att det nu är viktigt att regeringen stödjer arbetet genom att ge rätt marknadsförutsättningar för svenska företag. Hon noterar att den nationella strategi som antogs under förra mandatperioden nu inte finns kvar på regeringens hemsida.
Strategin försvunnen Den nationella strategin innehöll mer än hundra konkreta förslag på åtgärder när det gäller materialförsörjning, industriomställning och teknikutveckling. Men finns inte kvar. Stina Larsson skriver: ”Det är olyckligt att helt utradera vad tidigare regeringar och regeringsunderlag har gjort av dunkla ideologiska skäl.” Och fortsätter: ”… men det är värre att göra så utan en tillstymmelse till till någon egen konkret plan eller vision.”
Företagen har fattat Stina Larsson betonar i sin artikel hur viktigt det är att lyfta in den cirkulära omställningen i resan mot ett fossilfritt och hållbart samhälle och att ett effektivt resursutnyttjande måste ha en central roll i de underlag som tas fram. Stina Larssons inlägg bekräftar den bild som finns hos en växande andel företagare i olika branscher. Inte minst har bygg- och fastighetsbranschen tagit viktiga steg framåt för att organisera ett mer resurssparande och effektivt byggande genom initiativ som Handslaget i Göteborg och ett liknande initiativ i Malmö.
Svik inte företagen! Det har blivit uppenbart för flera branscher att volymförsäljning med kortsiktiga vinster inte längre kan ingå i affärsmodellerna. Volvo Personvagnar beskrev detta nyligen i Delegationens för Cirkulär Ekonomi årskonferens, som jag skrivit om tidigare. (Se länk nedan). Andra företag som seriöst ser över sina affärsmodeller är IKEA och Essity i Mölndal. Att lämna dem i sticket nu är att svika de svenska företag som vill gå i bräschen.
Vårda värdet innebär nya tjänster och ny arbetsmarknad Samtidigt behöver inte bara Centerpartiet utan alla partier inse att omställningen från den linjära resursslösande logiken till en cirkulär ekonomi inte enbart handlar om att vårda resurser och säkra materialflöden. Det handlar även om att inse hur viktig tjänstesektorn är. Reparationer och underhåll av maskiner, produkter och varor blir centralt när det ekonomiska utfallet inte längre kopplas till ägande utan relateras till nyttjandet. Uppenbarligen har Tidögänget inte förstått hur viktigt det är att branschen för reparationstjänster utvecklas, annars hade man inte höjt momsen för sko- och cykelreparationer som en av de första åtgärderna när man tillträdde. De ideologiska skygglapparna skymmer uppenbarligen sikten för det nya gänget vid rodret.
Tjänstesektorn växer Mobility as a service är ett sådant exempel, där fordonsindustrin nu ställer om från att tjäna pengar på att fordonen byter ägare till att nyttjarna betalar för de tjänster fordonen tillhandahåller. Som Volvo Personvagnar säger: varje Volvo on Demand-bil ersätter nio traditionella bilar. Nio bilar som inte behöver parkering, som inte behöver trängas i köerna, som inte behöver tillverkas. Men där funktion, kvalitet, tillförlitlighet och just-in-time-leveranser blir viktiga konkurrensfördelar.
Ekonomidelen av Cirkulär ekonomi måste utvecklas mer Omställningen från vinst till värde är det kanske mest komplicerade. Hur ska den ekonomiska redovisningen i företagen se ut när det inte längre är volymförsäljning som egentligen speglar företagets potential? Hur ska banker och andra värdera tillgångar som inte kan mätas på gängse sätt och som inte omsätts? Ekonomidelen av cirkulär ekonomi är det riktigt intressanta. Det är inte enbart den marginaliserade Pourmokhtari, underordnad näringslivsdepartementet som hon är, som ska stå till svars. Här är många ministrar involverade eftersom omställningen resulterar i helt andra sätt att redovisa värde, ansvarstagande, kvalitet, beräknad livslängd och inte minst moms. Vi behöver en cirkulärt anpassad moms, som fångar flera loopar av de material som cirkulerar i den nya värdebaserade ekonomin och där vi också regelmässigt ser sopor som osorterad resurs.
Helhetsperspektiv, tack! Omställningen kommer, med eller utan regeringens aktiva stöd, men blir naturligtvis bättre och effektivare med en proaktiv regering som förstår sammanhangen och helheten. Att synka utvecklingen på EU-nivå borde vara Sveriges ansvar under ordförandeskapet. Men det är väl för mycket att hoppas på.
För två månader sedan kom WWF:s rapport Living Planet Report. Den beskriver hur snabbt och drastiskt planetens bestånd av levande djur och fiskar minskar. Det pågår en artutrotning. Sjuttio procent av alla levande vilda djur har försvunnit på 50 år. Några arter har minskat ner till utplåning, dvs de finns inte kvar. Men redan detta att antalet levande varelser minskar är en alarmklocka. Under samma period har mänskligheten fördubblats. Det pågår ett biologiskt utbyte, där människan tar plats på djurens bekostnad.
Tydlig koppling klimat <> artutrotning WWF Sverige genomförde i samband med lanseringen av rapporten ett webbinarium, där sakkunniga beskrev läget och forskare, politiker och näringslivsföreträdare fick kommentera rapporten. (Länk till detta event, se nedan). Med hjälp av indextal visar man hur illa det ser ut, världsdel för världsdel. Man gör också en tydlig koppling av artutrotningen till klimatförändringarna och pekar på hur temperaturer, torka, nederbörd m.m. tätt hänger samman med livsförutsättningarna för många djur och ekosystem.
Smygande förändring Det som bl.a. behövs menar WWF är en biologisk plan för att stärka arbetet med biologisk mångfald, nya politiska styrmedel för att naturresurser utnyttjas hållbart, att normer och värderingar måste förändras och att tillväxt måste mätas på andra sätt. Man menar också att bekymret är att utvecklingen är mer smygande, till skillnad från pandemier och krig, som ofta får ett medialt genomslag.
IKEA har ambitioner och självinsikt Till webbinariet hade man bjudit in IKEAs hållbarhetschef för leverantörsledet, Christina Niemelä Ström. Hon betonar IKEAs ambitioner på hållbarhetsområdet, att man ställer krav på sina leverantörer, använder certifieringar osv. Hon gläds åt att IKEA rankas högt bland ledande företag, men påpekar också att IKEA också har ett stort ansvar och att idag kommer 60 procent av sortimentet från förnybara råvaror. Hon efterlyser också att politiker sätter ramvillkor så att olika åtaganden blir rättvisa och jämförbara. Och vi måste komma ihåg att även om någon är bäst betyder det inte att verksamheten är bra.
Forskare som borde fått mer tid Professor Alexandre Antonelli, expert på biologisk mångfald, fick möjlighet att utveckla några av sina tankar, men borde fått mer tid. Han menar att energifrågan och matförsörjningen måste stå i fokus. 30 procent av utsläppen kan kopplas till matproduktion, något som också bidrar till artutrotningen. Han uttrycker också stora förhoppningar på det då stundande COP15 i Montreal. I diskussion med den moderate politikern Christofer Fjellner påpekar Alexandre Antonelli att 97 procent av skogsavverkningen i Sverige bedrivs som kalhyggen och att skogsarealerna har minskat drastiskt. Fjellner å sin sida fastnar i diskussioner om ett för hundra år sedan avskogat Sverige, som om det skulle legitimera rovdriften idag. Fjellner hävdar också att industrin (oklart varför) kommer att flytta tillverkningen till länder med tuffa miljökrav.
Nej, vi vet inte hur lösningarna ser ut Intrycket av den knappa timmens webbinarium är att form och innehåll inte går i takt. WWF har en rapport att presentera som borde kunna fungera som en bromsklots eller väckarklocka, där beslutsfattare inom näringsliv och politik tillsammans enas om att ”så här kan vi inte ha det”. Istället blir intrycket att WWF fortsätter att ropa ”vargen kommer” och att trots att vargen nu verkligen tycks komma (i så hög grad att skyddsjakt tydligen är nödvändig) är det ingen som kommer att ställa sig vid Riksdagshuset för att som en klimat-Greta bilda världsopinion för artutrotningen. Bidragande till detta intryck är att WWFs talespersoner lugnande påpekar att ”vi vet hur lösningarna ser ut”. Nej, hävdar jag. Vi vet inte alls hur vi ska gå till väga för att på sju år fasa ut dagens destruktiva överkonsumtionssamhälle med sitt stora fossilberoende. Det är fortfarande business as usual, BNP as usual, tillväxt as usual, orättvisa as usual osv.
WWF hade kunnat… Tänk om WWF haft som idé att få till en verklig debatt kring hur klimat- och artutrotningsfrågorna hänger samman. Nu valde man att ge utrymme för en politiker som tycker det är bra att Miljödepartementet läggs ner, att Naturvårdsverket får minskade resurser och att miljöfrågorna ska underordnas näringslivs- och energifrågorna. Hade man velat få en hävstångseffekt på sin rapport hade WWF kunnat bjuda in forskare och andra som hade kunnat exemplifiera hur rapportens konkreta förslag bäst genomförs. Man hade kunnat bjuda in personer från media, ledarskribenter och kunniga personer, som kommenterat och förklarat hur man tänker fånga upp rapporten i sin viktiga roll av opinionsbildning. Någon emeritus-forskare, som inte längre behöver ta hänsyn till arbetsgivare eller andra, skulle ha kunnat ta ut svängarna och förstärkt budskapen. Partiernas ungdomsförbund hade kunnat bjudas in för att beskriva hur de ser på rapportens dystra budskap och vad de vill göra inom sina respektive partier för att påverka dagordningen. Osv osv.
Vackra färger… Intrycket var att rapporten beskriver en skadad planet, en planet som brinner, och de som kommenterar väljer att tala om färgen på lågorna i stället för att diskutera hur elden ska släckas. Varför missar ni chansen, WWF, att göra ett rejält avtryck i samhällsdebatten?
Dessutom – biologisk mångfald låter nästan vackert. Artutrotning är ett tydligare begrepp om man vill få folk att fatta vad det handlar om.
Länktips: Living Planet Report lanseringsevent här
