Julen är ju den högtid då vi samlas och summerar det lilla livet och det större. Och hoppas slippa oroa oss för omvärlden, oväntade kostnader, sjukdomar och ännu värre ting. Från den nya regeringen, innan de fått folkets röst, hette det att i god tid före jul skulle svenskarna få ett stöd av staten för att klara de ovanligt höga elpriserna.
En säker valvinnare visade sig vara en bluff Man kallade stödet för ett högkostnadsskydd. Det lät ju tryggt och bra före valet. Om priset på elenergi blir högre än en viss nivå skulle staten gå in och täcka resten. En säker valvinnare. I god tid före jul, dessutom. Så blev det inte eftersom ansvarig minister hittade något som var ”bättre”. Bättre för vem är fortfarande oklart.
Bara halva Sverige och inga besked till företagen Denna ”bättre” lösning skulle dessutom gälla halva Sverige, inte alla elabonnenter. Och skulle betalas ut av Försäkringskassan (!) till de konton de kunde hitta. Övriga skulle ställa sig i kö någonstans och kvittera ut kontanter. Och företagen som går på knäna har fortfarande inte fått veta hur detta ”bättre” stöd ser ut eller om det blir något alls och i så fall i vilka delar av landet.
Inte högkostnadsskydd utan återbäring på använd energi Denna ”bättre” lösning är dessutom inget högkostnadsskydd för framtida elräkningar utan en rabatt på ett år gamla betalningar. Den som spenderade mycket pengar på el under förra året kompenseras för sin konsumtion. Den som tanklöst värmde sin pool, eldade ofta i bastun eller hade 24 grader i inomhustemperatur får nu enligt uppgift mer i återbäring än den som sparade på elen, som hade isolerat sitt hus, eller agerat sparsamt. Till varje pris vill tydligen den nya regeringen signalera att det är OK att fortsätta med den ohållbara livsstil många har valt. Det ska till varje pris vara subventionerat att överkonsumera om man har råd. Den som är fattig och inte har några val får enligt regeringens logik skylla sig själv.
Anstånd via ett tillfälligt lån Det är jultid och regeringens tomtesäck hade kunnat innehålla något som påminde om rättvisa. På ett relativt enkelt sätt hade regeringen kunnat bevilja tillfälliga lån för personer och företag som behöver det. Lån som i ett senare skede kan få räntefrihet, amorteringsfrihet eller helt strykas. Beroende på hur den egna ekonomiska situationen ser ut, men det skulle skapa andrum och lite julefrid för många oroliga. Lånen skulle kunna betalas ut till elbolagen och ha en referens i form av elabonnentens namn och kunduppgifter så att exempelvis skatteverket skulle kunna kontrollera återbetalningsförmågan enligt senare beslutade villkor, lika för alla och med tydliga villkor för räntefrihet respektive amorteringsfrihet under en viss period.
Mer framtidsinriktat och mer rättvist En sådan lösning hade inte stört betalningsströmmarna hos energibolagen och hade skapat en nödutgång för behövande individer och företag, där staten beviljat anstånd med betalningen. För att bättre anpassa utbetalningarna till verkliga behov och till ännu okända kostnadsnivåer i framtiden. Det ”bättre” förslag som den nya regeringen valt skapar varken arbetsro, trygghet för utsatta grupper eller rättvisa mellan dem som har resurser att själva klara en ekonomisk puckel respektive den som lever utan marginaler. Men sådan rättvisa är väl inget den nya regeringen strävar efter.
Det finns ett EU-direktiv om införande av producentansvar för textilier. Senast den 1 januari 2025 ska alla länder ha ett system igång. Finland drar gång sitt system vid nyåret 1 januari 2023 efter att ha testat det i ett pilotstäder. I Sverige kom en utredning SOU2020:72 för ganska exakt två år sedan och därefter har det varit tyst. Jag har kikat på utredningen och remissinstansernas synpunkter för att förstå mer. (Länktips till utförligare genomgång se nedan).
Utredningen fokuserar på ett insamlingssystem Den svenska utredningen är ambitiöst upplagd och siktar på att producenterna, de kommersiella textilföretagen i Sverige, gemensamt ansvarar för ett insamlingssystem, som ska finnas i varje kommun. Kostnaden för systemet beräknas till motsvarande 23 öre per T-shirt. Samverkan med befintliga idéburna organisationer förväntas ske. Så att flödet av de 38 000 ton returnerade textilier som går vägen varje år inte störs. Drygt trettio remissvar inkom under remisstiden, dels från idéburna organisationer, dels från Avfall Sverige och Återvinningsindustrierna, från kommuner, Svensk Handel, Naturskyddsföreningen och många fler.
Invändningar: Kostnader för låga och återbruk borde ingått m.m. Intrycket är att ingen är nöjd. Några befarar att kostnaderna för insamlingssystemet är rejält underskattat, andra pekar på risken för att det blir liggande ett berg av osålda textilier som ingen vill ha. De idéburna organisationerna är rädda för att allt de de byggt upp under åren ska raseras när det kommer en stor aktör på arenan och förändrar folks beteende och hur man agerar när det gäller användbara plagg. Just att förslaget inte fångar upp både återbruk av produkter och materialåtervinning på samma gång är det flera som ser som en nackdel.
Efterfrågan på insamlat material? Det saknas tydliga incitament för hela kedjan av aktörer. Det räcker inte att insamling ordnas om det inte finns en avsättning och en efterfrågan på de nya produkter som insamlingen kan resultera i. Och där ligger kanske den allvarligaste invändningen – att det inte finns någon tydlig pull-kraft, någon som vill ha eller förutsättningar för att någon vill ha de produkter som insamlandet kan leda till. Risken är uppenbar att systemet bara når halva vägen.
Åk till Finland snarast! Det klokaste vi kan göra nu är att snarast åka till Finland och se och lära. Hur gjorde man där med sina pilotprojekt, vilka aktörer tar vilket ansvar i vilka led? Hur ser kostnadsfördelningen ut och hur medverkar välgörenhetsorganisationerna i systemet? För det är faktiskt bråttom. Av miljöskäl, av klimatskäl, av prestigeskäl (ska vi vara sämst i EU på detta???) och vi som alltid tycker att vi ska exportera vårt system…. ”in Sweden we have a system….”
Läs gärna den mer utförliga genomgången, länk här nedan. Där de olika argumenten citeras lite mer i detalj och resonemangen är lite mer utförliga.
(Den som vill läsa en kortare version som kan läsas på 2 minuter hittar en länk till den längst ner)
Det finns ett EU-direktiv sedan flera år om att varje land ska införa ett producentansvar för textilier, där syftet är att bättre ta till vara alla de textilier och kläder som idag till allra största delen bränns, ofta efter en kort användningstid. Överkonsumtionens baksidor syns kanske allra tydligast i modebranschen. Reklamen påminner oss dagligen om hur vi uppmuntras till att köpa nya plagg, som statistiskt sett används ett fåtal gånger innan de slängs. Av alla bakvända konsumtionsmönster är det väl bara plastleksaker och den processade matindustrin som kan konkurrera om ”sämst i klassen”-betyget.
SOU 2020:72 och remissvar I december 2020 kom en statlig enmansutredning, SOU 2020:72, som på över 500 sidor föreslår hur ett producentansvar för textilier skulle kunna organiseras i Sverige. Mer än 30 remissinstanser svarade inom remisstiden. Jag har läst igenom texterna, delvis skummat, måste jag erkänna, men har åtminstone skaffat mig en bild av förslaget, synpunkter och invändningar. Jag är inte så insatt på det textila området, men kanske kan jag just därför se andra aspekter eller behov än de som har mångårig och detaljerad kunskap om textilindustrin. Att dagens köp-och-släng-system är förkastligt är nog de flesta beredda att instämma i, särskilt om man ser till hur stora resurser, miljömässigt och mänskligt, som nyttjas idag. Dessutom behöver vi hantera klimatkonsekvenserna på en icke obetydlig nivå. Så EU har rätt i att något behöver göras. Frågan till utredningen var hur.
På plats 1 januari 2025 Det har två år sedan utredningen presenterades och drygt halvtannat år sedan reaktionerna inkom från branschen, från kommuner, från idéburna organisationer och andra. Kanske pågår något arbete i det tysta, men när nu den nya Tidö-regeringen tillträtt och avskaffat Miljödepartementet är sannolikheten stor att frågan prioriterats ned. Samtidigt kräver EU-direktivet att vi har ett producentansvar på plats om två år. Den 1 januari 2025 ska det fungera. Istället för att ligga i framkant på utvecklingen tycks Sverige nu hamna på efterkälken, trots utredningens tydliga ambition att vara en förebild för andra länder i EU. Risken är uppenbar att vi hamnar i ett läge där den lösning som införs blir otillräcklig och kanske t.o.m. motverkar sitt syfte.
Utredningen i korthet Utredningen beskriver mångordigt och ambitiöst hur ett insamlingssystem skulle kunna skapas och drivas av producenter och inte behöva kosta mer än 23 öre per T-shirt, som man skriver. Man har uppenbarligen lyssnat noga på Svensk Handel och de producenter och klädföretag, som förslaget primärt berör. Man har också försökt att väga in de idéburna organisationernas roll, eftersom mycket begagnade kläder och textilier samlas in och får förnyat värde den vägen. När det gäller kommunernas roll har utredningen tänkt sig att ansvaret för insamlingen ska ligga utanför kommunernas ansvar. Samtidigt måste insamlingssystemet finnas i samtliga kommuner, slås det fast. Och självklart ingår många formella avsnitt i utredningen, där det räknas upp en mängd befintliga lagar och förordningar som kan beröras av ett nytt regelverk. Intrycket blir lätt att ”här har man tänkt på allt”.
Drygt trettio remissvar Så läser jag svaren från drygt trettio remissinstanser och inser hur komplicerad frågan är. De som står mitt uppe i en verklighet har naturligtvis alltid lättast att hitta svårigheter och svagheter i ett förändringsförslag. Inte minst om förslaget innebär ökade kostnader eller ändrade konkurrensvillkor. Samtidigt slås jag av att flertalet remissvar har en konstruktiv ton; det verkar som att man gärna vill bidra till att få ett system på plats. Men av olika skäl ändå inte kan ställa sig bakom det förslag som utredningen presenterar.
Kolla vad andra gör Den tanke som slår mig är att vi borde söka en gemensam väg framåt med Danmark och Finland, som ju sitter i samma sits och har liknande konsumtionsmönster, vissa strukturella och industriella likheter osv. Inte minst i Finland har man vana att hantera snö och nederbörd, som kan vara avgörande för utomhus insamling av textilier. Fukt är direkt olämpligt att få in i insamlingskärlen. Finland har dessutom en liknande situation som vi när det gäller stad-land-frågorna, transporter, tillgång till cellulosabaserade fibrer osv. Jag kollar lite vad Finland gör.
Heja Finland I Finland finns regelverket nu på plats. Den 1 januari 2023 drar deras system igång i full skala. Jag hittar en nyhetstext på svenska på finska Yle och saxar ur den:
” Nästa år ska textilier samlas in separat vid avfallsanläggningar i hela landet, men 20 bolag har redan inlett textilåtervinningen och Stormossen i Korsholm är ett av dem. I ungefär två månaders tid har det varit möjligt att lämna in textilier för återvinning vid tre av Stormossens avfallsanläggningar. … Timo Lehtola, som är servicechef vid Stormossen, säger att ungefär tio kubikmeter textilier förts vidare för återvinning. – 71 procent av det insamlade har varit i okej skick, cirka 20 procent var förstörda eller sådant som inte gick att återvinna och några procent har gått till försäljning, säger han. De textilier som återvinns behöver vara i någorlunda bra skick. Textilier såsom regnkläder, väskor, bälten, skor underkläder och sängkläder ska inte heller föras för återvinning. (…) Det som lämnats in för återvinning grovsorteras först och sorteras sedan in enligt textilsort. Sedan tillverkas ny tygtråd av materialet. Textilierna förs till en anläggning i Pemar utanför Åbo. ”
Lär av det finska pilotprojektet och uppstarten Intrycket är att man genomförde ett pilotprojekt i tre städer för att testa systemet och med dessa erfarenheter i ryggen går man nu vidare och rullar ut ett system för retur och återvinning av kläder i hela landet. Rimligen bör en delegation från Sverige snarast besöka Finland för att se och lära. Mycket riktigt var det också flera av remiss-svaren på SOU 2020:72 som betonade vikten av att samarbeta i Norden. Vi tjänar mycket tid och minskar risken för misstag om vi lär av det finska upplägget.
Det kan bli mycket dyrare Flera av remissvaren trycker på att kostnadsbedömningen i utredningen är felaktig. Man kommer fram till helt andra siffror i egna bedömningar och drar därmed även slutsatsen att det inte blir försumbart (23 öre per T-shirt) och heller inte konkurrensneutralt om importkläder skulle åka snålskjuts på ett inhemskt system.
Ekonomiska drivkrafter och nyckeltal behöver synliggöras Det är en brist anser jag att utredningen inte tydligare tog ett parallellt ekonomiskt perspektiv på sitt förslag. Ska något fungera måste det kunna kopplas till tydlig ekonomisk vinst eller tydlig nytta på annat sätt. Även ett kostnadsneutralt system behöver hålla koll på utgifter och fördyringar. Ingen vill sitta med Svarte Petter i slutändan. Det är för övrigt i remissvaret från Textilimportörerna jag läser just om risken för att någon blir Svarte Petter genom att förslaget kan få som konsekvens att branschen kan tvingas lagra textilier hur länge som helst.
Konkurrensen mellan producenterna är kanske ett hinder? Det behövs ekonomiska och/eller andra incitament för aktörerna i kedjan runt återvinning och återbruk av textilier. Dessa incitament behöver synliggöras så att alla inblandade förstår vilka trösklar systemet bygger på. Några av remissvaren är även skeptiska till att branschens företag själva ska organisera och fördela kostnaderna för insamlingssystemet. Kanske är man rädd att det kan finnas konflikter inom en konkurrensutsatt bransch som gör att det är svårt att enas om ett kostnads- och ansvarsfördelningssystem. Och hur gör man när en aktör går i konkurs, som Indiska nyligen?
Djupare analys efterfrågas I Återvinningsindustriernas remissvar läser jag att de hade önskat en djupare analys av hur efterfrågan ska se ut och att systemet premierar produkter som är designade för återvinning: ” ÅI föreslår att producentansvarssystemet ska premiera textilier som är designade för återvinning med marknadens befintliga återvinningstekniker ekonomiskt. Detta kan exempelvis göras genom designkrav eller differentierade avgifter inom ramen för systemet. ÅI föreslår att producentansvarssystemet ska premiera producenter som använder återvunnen textilråvara i sin tillverkning med ekonomiska incitament inom ramen för systemet. (…) ÅI föreslår att utredningen kompletteras med en djupare konsekvensanalys kring både cirkularitet, miljö- och klimatnytta. ”
De idéburna aktörerna är oroliga De idéburna organisationerna ser sig till viss del lyssnade till i utredningen, men befarar ändå att deras huvudsakliga fokus – återbruk – inte uppmärksammas tillräckligt och heller inte kvittblivningen från sådant i den idéburna sektorn som inte blir sålt utan måste kastas bort. I ett av remissvaren hittar jag en pedagogiskt utformad illustration till några av de svårigheter Erikshjälpen ser.
Ur Erikshjälpens remiss-svar
Det blir svårt för allmänheten att förstå vilka varor som ska lämnas i vilken behållare, menar Erikshjälpen. Jag kan bara addera att dialogen med allmänheten är avgörande för folks vilja att göra rätt. Folk vill i allmänhet att den egna ansträngningen verkligen leder till något positivt. Tillförlitlighet och tydlighet blir avgörande för den enskilde. Inte minst ur detta gräsrotsperspektiv är en studieresa till Finland minst sagt angelägen. Erikshjälpen skriver också i sitt utförliga remissvar att:
Kedjan för textilier är mer komplex eftersom många textilier går att återbruka i befintligt skick, fler aktörer är inblandade och viktigast, betänkandet har dragit en gräns mellan textilavfall för återvinning och textil för återbruk som i praktiken inte finns. Gränsen utesluter textil till återbruk, alltså Second Hand, från producentansvaret. I bilden (till vänster) kan samma säck, beroende på vilken container den stoppas i, hamna i eller utanför producentansvaret trots att kläderna går igenom samma process med samma resultat. Det blir fel och skapar diskriminering och kanske utslagning. För textil krävs en avfallsförebyggande hanteringskedja som säkerställer en kanal från konsumenten direkt till återbruk, alltså Second Hand. En sådan sparar resurser. ( …) För textil finns redan flera fungerande hanteringskedjor som faktiskt gör jobbet åt producentansvaret. Men förslaget SOU 2020:72 tillämpar inte principen om likartat betalningsansvar utan går en annan väg utan att riktigt reflektera över vad det innebär. De som redan gör jobbet kommer inte att få ersättning. Verksamhet som nu samlar in textil för återbruk ska inte omfattas av producentansvaret. En sådan gränsdragning blir konstig eftersom Second Hand och ideella aktörer redan i dagsläget utför det insamlingssystemet förväntas utföra. Till skillnad från andra producentansvar finns kedjan redan. Nu! Långt innan producentansvaret har formulerats och införts. ”
38 000 ton passerar de idéburna organisationerna De idéburna organisationerna har gemensamt också lämnat ett remissvar, där de skriver: ”(Våra organisationer) bygger upp en fungerande infrastruktur för insamlingen av 38 000 ton textiler, de fungerar som en viktig motor för återanvändning med sina secondhand-butiker runt om i landet och de bidrar till ovärderlig social nytta genom sina verksamheter. Förslaget vädjar enbart till producentsystemet att hitta samarbetsformer med de ideella. Det är i vår mening inte tillräckligt eller rimligt.” Invändningarna från Erikshjälpen, Röda Korset m.fl. organisationer är så pass allvarliga att de inte går att bortse ifrån. Befintliga returhanteringssystem och volymer ska naturligtvis inte elimineras av ett nytt, storskaligt och näringslivsanpassat system, där fokus dessutom inte ligger på återbruk utan på återvinning. Det där med barnet och badvattnet…
Så här fungerar det befintliga systemet Human Bridge beskriver sin del av det befintliga insamlingssystemet så här: ”Human Bridge använder ett storskaligt system med utrustning, påkostad för vädertätning, för textilinsamling. Detta innefattar hundratals 20”- containers med lastväxlarflak för uppsamling i hubbar samt 38 kubikmeters specialcontainers för insamling på återvinningscentraler (ÅVC). Därutöver finns uppåt tretusen insamlingsboxar i det offentliga rummet och i fastighetsnära insamling, placerade i ett 140-tal kommuner i södra och mellersta Sverige1. Human Bridge placerar alltid ut utrustning enligt överenskommelse med kommuner, fastighetsbolag och FTI.” De bekräftar till stor del i sitt remiss-svar de farhågor de idéburna organisationerna för fram. Man skriver: ”De drivs av en idé och tillskapar resurser för att kunna genomföra bistånd och sociala insatser, i Sverige och utomlands. Textilinsamlingen är inte enbart ett mål utan framförallt ett medel. I det sannolika scenario vi tecknat ovan riskerar de ideella aktörernas textilinsamling i det offentliga rummet, utöver secondhand, att minska eller upphöra.” De räknar även upp följande behov: ”* Ekonomiska incitament med ersättning för både insamling och sortering * Ersättningsmodell som premierar kvalitet och säkerställer torr användbar textil * Insamlingsmetoder som säkerställer att textiliernas kvalitet inte försämras * Sorteringskapacitet att leverera efterfrågad textil. * Marknader för både textil till a) återbruk och b) återvinning ”
Var finns efterfrågan? Ett annat kanske angörande argument handlar om efterfrågan. Vem är det egentligen som ska efterfråga de insamlade materialen? Risken finns att utan en tydlig efterfrågan på det återvunna materialet blir mycket liggande på hög och riskerar att förstöras av fukt eller mögel, kostar pengar att lagra och saboterar intresset för att bidra till insamlingen. Om folk får klart för sig att allt bara ”läggs på hög” för att senare ändå eldas upp inser de inte varför de ska anstränga sig och lämna in textilier separat. Det finska exemplet där insamlat material blir tråd är också ur detta perspektiv intressant att ta del av. Hur ser efterfrågan ut i Finland? Lagerhållning? Berg av insamlat som inte kommer till användning?
Arbetskläder och hotellakan bör hållas utanför Verksamheter som säljer respektive tvättar yrkesrelaterade textilier, såsom arbetskläder och hotelltvättar, har andra invändningar till utredningen. Man pekar på kemikalieinnehåll och nedsmutsning av arbetskläder och att arbetskläder slits till de inte längre kan användas, vilket skiljer dem från andra kläder. Tvätterierna pekar på värden av rena fraktioner som hanteras av professionella tvätterier, och där det finns ett värde att hålla isär dessa flöden just på grund av att de är homogena till sitt innehåll.
Kemikalierna Kemikalieinspektionen, KemI, har också synpunkter på utredningen. Jag hade nog förväntat mig mer resonemang kring textiliernas innehåll av farliga kemikalier. Men man pekar på en komplikation som är svår att kringgå: ”Kontaminering av textil under användningsfasen ger upphov till särskilda svårigheter inför eventuell återanvändning då innehavaren behöver känna till vad som skett med textilen för att kunna sortera den rätt. Det här behöver omhändertas vid införandet av ett producentansvar för textil.” Även om systemet med elektroniskt märkning, det som kallas RFID i officiella sammanhang, eller ”taggar” i vanligt språkbruk, kvarstår ju användningen som en osäkerhet. Inte minst om textilierna har använts i sjukhusmiljö eller som skyddsplagg i olika processer.
Avfall Sverige ser två vita fläckar i förslaget Avfall Sverige är en tung aktör i sammanhanget. Bakom sig har man 400 aktörer, många av dessa kommuner och deras avfallsbolag. De lyfter fram ett par ganska centrala invändningar: Dels pekar man på oklarheten vad som gäller det material som inte samlas in: ”Avfall Sverige ser inte att föreliggande förslag till reglering tar höjd för ett fullt operativt och finansiellt ansvar genom att det inte finns någon reglering som säkerställer ett ansvar för producenterna för det textilavfall som inte lämnas till ett tillstånds- eller anmälningspliktigt insamlingssystem.”Man pekar också på att det kan uppstå en situation där ingen aktör söker tillstånd att bedriva insamlingsverksamhet: ”Risken är annars en situation där ingen aktör ansöker om tillstånd och där det inte etableras något insamlingssystem, (..) eftersom det inte regleras något primärt krav på producenter att tillhandahålla insamlingssystem vid sidan av det sekundära kravet för tillståndspliktiga insamlingssystem att tillhandahålla sådana.” Detta är två vita fläckar i utredningen som lätt kan bli väldigt stora problem.
Kopplingen till ökad livslängd saknas Naturskyddsföreningen saknar i sitt remissvar en tydlig koppling till incitamenten för att generellt producera textilier med längre livslängd och att driva mot ökad återanvändning. De efterlyser bl.a. styrmedel som produktpass, eco-designkrav, incitament för nya affärsmodeller, skatt på jungfrulig råvara m.m. Delvis ligger dessa förslag utanför EU-direktivet, men givetvis hade det varit bra att inkludera fler förslag som kan komplettera förslagen så att det ”blir lätt att göra rätt”. Ändrade beteenden är inte så lätt att åstadkomma och ska konsumenter lära sig nya rutiner kan man inte återkomma flera gånger inom samma produktområde.
Synliggör råvaran Ska jag försöka summera mina intryck av utredningen och synpunkterna får det bli att det grundläggande felet tycks ha varit att man utgick från att förslaget handlar om avfall. Det hade varit mer konstruktivt att utgå från ett råvaruperspektiv. Hur tar vi till vara den här råvaran så smart som möjligt? Hur synliggör vi att råvaran finns, beskriver dess kvalitet och användbarhet och skapar utrymme för en långsiktig efterfrågan på just denna råvara? Vem ska ha ansvaret för olika delar av denna up-cycling, där ett redan använt material ska efterfrågas in i produktion? När det finns en avsättning för materialet och en efterfrågan faller övriga bitar lättare på plats.
Bygg på det som fungerar och skala upp Det är nödvändigt att skapa ett system som inkluderar och premierar återbruk, re-make, upcycling och återvinning, samtidigt som vi fasar ut miljöskadliga produkter, där fossilt baserade material av självklara skäl är i fokus. Kanske ska ansvaret för EU-direktivets förverkligande i Sverige läggas på de aktörer som redan är igång. Och att vi bygger en lösning som skalar upp det arbete som redan bedrivs av idéburna och som kan kompletteras av progressiva företag, som inser värdet av att åstadkomma något bättre. Helhetstänkande bortom EU-direktivet känns som rätt väg att gå. Gärna med förankring i verkligheten, den verklighet som Tidö-gänget uppenbarligen har svårt att förhålla sig till.
Sedan ska vi heller inte förvillas att tro att optimerade materialflöden är det enda som ingår i Cirkulär Ekonomi, men det påpekar jag ju i återkommande bloggtexter.
Istället för att enbart klaga på regeringens handlingsplan för Cirkulär Ekonomi gör jag här ett försök att fördjupa en liten del så som den hade kunnat bli adderad till handlingsplanen. (Tidigare kommentarer och analyser av handlingsplanen: se länkar nedan).
Det som saknas är en fördjupningsdel I det följande har jag tagit handlingsplanens punkt 1.5.3. som utgångspunkt för att illustrera behovet av fördjupning. Punkt 1.5.3. är av intressant ur perspektivet omställning för cirkulär ekonomi. Originaltexten lyder: ”Regeringen ska vara pådrivande för att det nya EU-regelverket för batterier ska bidra till en cirkulär produktion av batterier med en hög materialåtervinningsgrad och utfasning av skadliga kemikalier. Arbetet berör många delar av samhället och näringslivet.” Därpå hade det kunnat stå ”För fördjupning se xxxx” med en hänvisning till en förtydligande text. Ett förslag till sådan text följer här.
(Foto Blomst Pixabay)
”Angelägenhetsgrad” Omställningen av fordonsflottan pågår. Fordon med förbränning av fossila drivmedel kommer till mycket stor del att ersättas av fordon med eldrift. Flera, om inte alla, fordonstillverkare arbetar med att ta fram nya bilmodeller som helt eller delvis ska drivas av elmotorer. Den dominerande tekniken för att lagra el är med batterier integrerade i bilarnas design. Omställningen till eldrift motiveras bl.a. av klimatåtaganden. Bilar med eldrift ger en möjlighet att öka verkningsgraden av den energi som åtgår samt att bidra till minskad användning av fossila bränslen. Omställningen är synnerligen angelägen. Trafikverket ansvarar för den del av omställningen som berör vägar och annan infrastruktur.
”Värdekedjan och innovation kring densamma” Den avgörande komponenten är batteriet. I en pressrelease den 10 december 2020 påpekade EU-kommissionen att volymen batterier för fordonsbruk sannolikt kommer att dubbleras vartannat år under det kommande decenniet. Mängden batterier på marknaden blir därmed mycket stort och behovet av en genomtänkt strategi för hur uttjänta batterier ska tas om hand blir synnerligen viktig. Det handlar här först och främst om att säkra ett optimalt tillvaratagande av batteriernas restvärde och funktionalitet när de inte längre fungerar i sin primär funktion. Batterier för fordonsdrift utsätts för extrema driftsvillkor och tappar stegvis prestanda när de används och laddats ett visst antal gånger. Men batterierna har även efter detta ett restvärde som det är viktigt att inte förspilla. Tidsfaktorn, från första leverans av batterier till att batterier inte längre har de prestanda som nyttjaren kräver, är viktig för förståelsen av vilken fördröjning som finns inbyggd i omställningen. Ansvaret för att följa utvecklingen på detta område i syfte att kunna initiera processer, att föreslå beslut om åtgärder etc ligger på Delegationen för Cirkulär Ekonomi. Näringsdepartementet och (namngivna) Science Parks bör involveras i arbetet, liksom organisationer som arbetar med innovationer och affärsutveckling.
”Materialperspektivet” För det andra är det viktigt att säkra materialåterföringen av sällsynta jordartsmetaller och ämnen som kobolt, litium, nickel och bly. Dels för att inte skada miljön och dels för att minska behovet av att via gruvdrift tillföra mer av dessa ämnen. Uttagen ur jordskorpan behöver minska. Materialflödesfrågan ska noga följas av Naturvårdsverket, med regelbunden avrapportering till regeringen om hur frågan utvecklas.
”Konsekvenser för Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap” Säkerhetsaspekterna av omställningen till mer eldrift i fordonsparken ska bevakas och utvecklas av MSB. Här handlar det t.ex. om att Räddningstjänsten, bilverkstäder och försäkringsbolag ska ha tillräcklig information om riskerna med att hantera skadade bilar, olycksrisker i samband med reparationer och hur risker kan förebyggas och minimeras.
”Konsekvenser för byggande och för elsystemet” Boverket och Energimyndigheten åläggs att inkomma med förslag på en gemensam kunskaps- och beslutsprocess i syfte att klarlägga hur elektrifieringen av fordonsparken påverkar elsystemet hela vägen ner till enskild fastighetsägare, samt för att inkomma med förslag på samhället bäst rustas för laddning på ett säkert och rättvist sätt nära fastigheter och nära boende i flerfamiljshus.
”Konsekvenser för universitet och handelshögskolor” Regeringen förväntar sig att universitet och högskolor inom 6 månader presenterar hur man tänker sig att organisera forskning och utbildning inom berörda fackområden. Cirkulär ekonomi innebär att på ett annat sätt än de traditionella säkra värdekedjor och att fördela kostnader, intäkter och vinster på nya sätt mellan berörda parter. Ambitionen måste vara att inom en treårsperiod inkludera kurser och utbildningar på högskolenivå där de studerande lär sig hur cirkulär ekonomi kan genomföras inom ramen för det ekonomiska system som råder – eller om det visar sig nödvändigt – vilka anpassningar på systemnivå, skattenivå eller på företagsnivå som är nödvändiga för förverkligandet av cirkulär ekonomi. Dessa konsekvenser gäller inte enbart batterier för fordon, men aktualiseras just för att fordonsbranschen snabbt kommer att skifta karaktär och att teknikgenombrott kommer att öppna för nya affärsmodeller. Några frågor att beforska och därefter inkludera i utbildningarna är: – hur samhällsnytta kan vägas mot företagsnytta utifrån kort- och långsiktiga behov – hur modellerna ser ut för att kunna göra dessa avvägningar – vilken roll banker och fonder kan spela i omställningen – på vilka sätt cirkulär ekonomi utmanar den gängse bilden av samhällsekonomin
”Konsekvenser för Konsumentverket och Naturvårdsvårdsverket” Regeringen ålägger Konsumentverket att samordna informationen till konsumenterna. Informationen ska utformas i samverkan med kommuner och branschorganisationer samt studieförbund och andra organisationer inom civilsamhället för att på bästa sätt hitta form och innehåll på den information som är tänkt för konsumenterna. Som en särskild del ska informationen om hantering av batterier som avfall, inklusive hushållsbatterier, tas fram i samverkan med Naturvårdsverket med NVV som huvudansvarig.
”Att lära av Norge” Arbetet inom EU-kommissionen kommer att vara en viktig del av allt ovanstående. Sverige ska ta varje möjlighet att konstruktivt bidra till kommissionens process och hur EU-parlamentet och andra instanser tar beslut. Sveriges ambition ska vara att ligga i framkant på utvecklingen. Alla nämnda myndigheter och övriga parter förväntas t.ex. hämta in relevant information från Norge, där utvecklingen att elektrifiera fordonsflottan gått snabbare än i Sverige. Vi kan ha mycket att lära av utvecklingen i Norge på flera sätt.
”Hemläxa för Finansdepartementet” Ska cirkulär ekonomi förverkligas måste de linjära flödena ersättas av flersteg-flöden, där det ingår uppgradering, reparationer och annat innan produkten återanvänds för samma eller en annan funktion. Hur dessa cirkulära flöden ska beskattas är en viktig fråga för Finansdepartementet att bevaka, utreda och återkomma med förslag kring. Dagens moms-system bygger på en steg-för-steg-beskattning tills konsumenten till slut betalar hela mervärdesskatten. När konsumenten inte längre är ”slutkund” i moms-hänseende behöver en ny cirkulär beskattning införas, givetvis på EU-nivå. Annars blir cirkulär ekonomi aldrig en main-stream-företeelse som kan ersätta den förödande linjära material- och produkthantering som vi vant oss vid. Finansdepartementet ska involvera Delegationen för Cirkulär Ekonomi i processen.
Ovanstående är ett utkast på hur en fördjupning hade kunnat se ut. För att hjälpa olika aktörer att se sin roll i helheten och för att markera angelägenhetsgraden. Man skulle också kunna lägga till ett datum för nästa avstämning av handlingsplanens detaljer. Att regeringen valde att inte fördjupa sin handlingsplan på detta eller liknande sätt måste bero på något. Ovilja, okunskap eller bristande tid? Ingen aning.
Länktips: Min kommentar till handlingsplanen del 1 här Min kommentar till handlingsplanen del 2 här Min kommentar till handlingsplanen del 3 här
Här fortsätter analysen av regeringens handlingsplan för Cirkulär Ekonomi. (Länkar till tidigare inlägg, se nedan). I denna del tänkte jag dyka ner i en av de 100 åtgärderna som, rätt hanterade, kan ha stor betydelse för hur vi klarar omställningen till ett hållbart samhälle. Jag tänker också ta ett steg tillbaka för att genom en liknelse illustrera hur handlingsplanen faktiskt beskriver det dilemma som maktutövning hamnat i. Låt mig börja med helheten.
Mosaik De drygt hundra åtgärder som presenteras på 36 sidor utgör en mosaik av bilder. Här beskrivs med samma tonläge och viktighet allt från sugrör till solcellsavdrag, från bilpoolsparkeringar till utveckling av en hel bioekonomi. Stort och smått. Akut och långsiktigt. Hudnära och globalt. Till slut blir allt detaljer, naturligtvis. Även en bestigning av Mount Everest innebär att säkra varje steg i klättringen.
Ett nytt stycke ska spelas utan noter och utan rätt instrument Symfoniorkestern dyker plötsligt upp som symbol för hela situationen. Dirigenten (regeringen) har 100 instrument framför sig. Alla kan och vill spela sin roll i helheten. Regeringen ger basfiolen, klarinetten och harpan sina direktiv och i tur och ordning får alla spela med i stycket. Det är 30% högre volym här och pausade insatser där. Och det är bara dessa 100 instrument som står till förfogande. Dirigenten har inget annat instrument att inkludera i framförandet. Säckpipan eller kastanjetterna finns inte. En symfoniorkester kan låta mycket och bra, men klarar inte förnyelse särskilt bra. Dirigenten säger att ”Ni ska ha kvar alla gamla noter från gamla melodier, men nu ska alla spela stycket Cirkulär ekonomi, helst i takt och så innovativt och nyskapande ni kan.” Det går så där.
Risk att begreppen urvattnas om de används på fel sätt Det hade varit en bra markering att i handlingsplanen nämna att stora delar av det som inryms i begreppet ”cirkulär ekonomi” återstår att identifiera och definiera både till form och innehåll. Nu är handlingsplanen bara en logisk fortsättning på den strategi för Cirkulär Ekonomi från 2020 som uppvisade samma brister på helhetssyn. Logiskt, kanske, men fortfarande lika bristfälligt som en grund för en verklig omställning av hela samhället. Hur ska omställning av samhället presenteras när begreppet urvattnas på det sätt som skett?
Elbilar ger en möjlighet att ställa om från fossilberoende Desto mer intressant att dyka ner i en detalj i 100-listan. Ur klimatperspektiv är satsningen på elbilar intressant, eftersom vi snabbt behöver minska fossilberoendet på bränslesidan. Med elbilar får varje land en chans att välja hur elen produceras. Även om mycket el fortfarande alstras från gas- och koleldade kraftverk finns möjligheten att stegvis byta fossilt mot förnybart. Med fortsatt användning av fossila fordonsbränslen finns inte den möjligheten.
EU och batterierna Den 10 december presenterade EU-kommissionen huvudbeståndsdelarna i den nya lagstiftning man föreslår för batterier inom EU. (Se länk nedan till pressrelease på engelska). Det går att läsa pressmeddelandet på ett positivt sätt. Det står om miljöeffekter, kretsloppsanpassning, om värdekedjor och om vikten att ta vara på möjligheten att använda batterier för andra ändamål än de primära. Man nämner också ambitionen för fordonsbatterier och ”vanliga” hushållsbatterier. De senare ska återvinnas till 70% inom ett decennium (lite låg ambition kan tyckas) medan 100% av bilbatterier ska återvinnas. Man pekar också på att prognoserna tyder på att vi till år 2030 har 14 gånger så många batterier i omlopp som idag på fordonssidan. Det är en enorm förändring som kommer att innebära stora möjligheter och utmaningar för existerande och nya företag.
Ur EU-kommissionens pressrelease 10 dec 2020
På sex rader beskrivs något som kommer att ha stor betydelse I handlingsplanen nämner regeringen detta under punkt 1.5.3. där man på sex rader skriver: ”Regeringen ska vara pådrivande för att det nya EU-regelverket för batterier ska bidra till en cirkulär produktion av batterier med en hög materialåtervinningsgrad och utfasning av skadliga kemikalier. Arbetet berör många delar av samhället och näringslivet.” Berör är nog en lätt underdrift. Kopplingarna till behovet av laddplatser, lagstiftning kring hur dessa ska uppföras och hur en relativ rättvisa ska skapas blir ganska omfattande. Liksom hur lagar och regler för gamla fossilfordon påverkas när aktörerna märker att lönsamheten för befintliga bensinstationer försvinner. Men som delåtgärd i handlingsplanen är frågan om batterier viktig.
Marknaden är inte bra på att säkra allmänintresset Handlingsplanen kunde tydligare ha pekat på värdet av att hålla flera tankar i huvudet samtidigt: hur tar vi på bästa sätt hand om restvärdet från ett batteri som inte längre duger för fordonsapplikation respektive hur säkrar vi på bästa sätt råvaruflödena av kobolt, litium och nickel? Handlingsplanen ger ingen vägledning, men det kanske kommer. Risken är att om marknaden själv ska besluta om avvägningar mellan olika lönsamhet kommer på sedvanlig sätt allmänintresset att stå tillbaka för särintresset.
Regerings handlingsplan för Cirkulär Ekonomi består av dryga hundratalet åtgärder. (Länk till handlingsplanen och till övriga blogginlägg, se nedan). Den här gången ska jag gå igenom vad handlingsplanen innehåller. I originalversion är handlingsplanen ordnad under fyra rubriker, men jag väljer här ett antal andra rubriceringar som jag tycker tydligare återger vad planen handlar om.
43 kretsloppsåtgärder Fyrtiotre av åtgärderna handlar om kretsloppsfrågor, miljökvalitet, gifter etc. Det är naturligtvis bra att vi får ordning på kretsloppet och att det blir så giftfritt som möjligt. Men det behovet finns ju oavsett om vi ska ställa om till en cirkulär ekonomi eller inte. Mängden kretsloppsåtgärder indikerar att regeringen primärt ser cirkulär ekonomi som en slags avancerad återvinning. Annars hade man presenterat åtgärderna som de dellösningar de är. Fem exempel får illustrera vad jag avser.
Fem exempel ur handlingsplanen PET-flaskor ska innehålla minst 30% returplast. (Punkt 1.3.1. ) Satsningen på information och skatt på plastkassar fortsätter. (Punkt 3.1.3.) Avfall från storkök m.fl. ska tas bättre till vara. ( Punkt 3.3.3.) Strandstädning ges stöd, liksom information om behovet. (Punkt 3.4.4.) Skatt på avfallsförbränning införs. (Punkt 3.6.5.)
Översikt kretsloppsdelen av handlingsplanen
10 åtgärder som motiveras av fossilfrihet och klimatförändringarna Klimatet förändras och vi behöver många insatser för att bromsa förändringen. Man kan argumentera för att energisparåtgärder leder till bättre hushållning av gemensamma resurser, men dessa åtgärder hade ju även varit motiverade i en traditionell linjär ekonomi. Ett par exempel på åtgärder är att byggbranschen ska införa klimatdeklarationer (Punkt 1.1.3.), att Energimyndigheten ska ta fram information till konsumenter om lätta fordon. (Punkt 2.1.3.) samt att Miljömålsberedningen ska arbeta fram en strategi för minskad klimatpåverkan från konsumtionen. (Punkt 2.3.3.).
Detaljer – allt blir naturligtvis detaljer någon gång På EU-nivå pågår en del viktiga processer, som hänvisas till på flera ställen. Det framgår dock sällan om Sverige är pådrivande i delfrågorna. Tio gånger har jag därutöver kategoriserat åtgärderna som punktinsatser, som kan vara motiverade, men som varken var för sig eller tillsammans räcker till för att åstadkomma ett systemskifte från dagens ohållbara system till morgondagens hållbara. Exempelvis införs ett ROT-avdrag för privatpersoner som investerar i solceller (Punkt 4.2.2.) och styrmedlen för branschens hantering av schaktmassor ska ses över. (Punkt 3.10.3). Enligt punkt 3.5.1. förbjuds förbränning av plast som samlats in för återvinning och enl punkt 1.5.3. ses värdekedjan kring batterier över.
Tre second-hand-kopplade åtgärder Under punkt 2.4.1. 2.4.2. och 2.4.4. hittar man tre åtgärder som kan sägas vara kopplade till second-hand-branschen. Dels ett RUT-avdrag för transporter till second-hand-butiker, dels skattefri uthyrning av kläder och verktyg upp till en viss nivå samt dels sänkt moms för reparation av cyklar och hemma-hos-reparationer av vitvaror. Man har plockat några definierbara russin ur kakan av tjänster, som kanske kan växa. Särskilt strukturella känns inte urvalet åtgärder och det saknas även någon slags kvantifiering av vad åtgärden kan innebära i nytta för omställningen.
Myndigheterna får en del att göra Jag hittar 46 åtgärder som skulle kunna rubriceras som myndighetsuppdrag och regeländringar. Det tar för stor plats att återge dem här. (Intresserade kan höra av sig.) Behovet finns naturligtvis. Regeringen behöver bra beslutsunderlag för framtida vägval och därför behöver rapportering göras. Det som saknas i många av punkterna är nytänkande. På vilket sätt skulle andra aktörer än fackmyndigheter kunna bidra med värdefull input i processer?
Tretton åtgärder som innebär ett systemtänkande När det gäller mer systematiskt motiverade åtgärder hittade jag tretton stycken. Här finns i alla fall en ansats till att ta ett samlat grepp på frågan om cirkulär ekonomi och den omställning som står för dörren. För balansens skull återger jag här de tretton åtgärderna i punktform. 2.3.1. Regelöversyn ang platser för bilpooler på allmän mark 2.3.2. Utredning av hur lokaler kan användas för bostäder 3.4.2. Producentansvar för textil införs – EU 2025. 3.4.3. En handlingsplan för matsvinn tas fram. 3.6.2. Naturvårdsverket tar fram kriterier för ”End-of-waste”. 3.6.8. Bestämmelser kring avfall som upphör att vara avfall. 4.1.1. Industriklivet breddas och förstärks. 4.1.2. Gröna obligationer erbjuds. 4.1.3. Kreditgarantier på 10 miljarder ställs ut. 4.4.6. Med utgångspunkt i Agenda 2030 ska forskning och innovation förstärkas. 4.4.7. Ett nationellt centrum för Industriell Urban Symbios inrättas. 4.5.7. Fyra samverkansprogram pågår 2019-2022, där företag, högskolor, NGO:er och myndigheter samverkar. 4.5.8. En nationell plattform för hållbar textil inrättas i Borås.
Vad är klockan? Det man hade önskat i handlingsplanen är ett kompletterande resonemang kring begränsningen av vad staten via lager och myndighetsstyrning kan åstadkomma. Hur viktigt det är att alla aktörer utgår från sin situation och sitt mandat för att verka i den anda som kan bidra till cirkulär ekonomi. Och som jag skrev i ett tidigare inlägg – det hade varit mycket användbart med en ordlista som förtydligar vad de olika begreppen ska stå för och hur de relaterar till varandra. Samt en tydligare ambition på tidsfaktorn. Hur bråttom är det?
Länktips: Regeringens handlingsplan i sin helhet: här Min första kommentar till handlingsplanen: här Mina kommentarer del 3 och 4 till handlingsplanen: här och här Mina kommentarer till regeringens strategi: del 1 Mina kommentarer till ett seminarium och en tanke om tankefel längst ner: del 2
Nu har regeringen presenterat sin handlingsplan för Cirkulär Ekonomi med cirka 100 olika åtgärder. (Länk till handlingsplanen, se nedan). I ett antal blogginlägg ska jag mer noga gå igenom handlingsplanen och vad som är bra eller i några fall mindre bra med innehållet. Vad som också är intressant är vad den inte innehåller, samt planens sidoeffekter och sidoprocesser.
Sammanhang och förståelse I mina inlägg kommer jag att inkludera länkar till strategikommentarerna och till mina övriga kommentarer till handlingsplanen. Men jag börjar i andra änden. Hur handlingsplanen borde introduceras för att bli mer heltäckande, begriplig och relevant. Om den ska handla om en viktig del av en omställning i samhället behöver omställningen och målen för densamma beskrivas.
Cirkulär ekonomi – en handlingsplan för omställning av Sverige
Omställning på kort och lång sikt, samt strukturella mål Det finns ett antal åtgärder i handlingsplanen som primärt handlar om att på rätt nivå justera för oönskade konsekvenser av konsumtionssamhället. Förekomst av giftiga ämnen, procenttal för olika förekomster, att styra utvecklingen genom att på olika sätt minska skadeverkningarna av pågående resursanvändning. Det som saknas är de mål och processer som på ett strukturellt plan förändrar ekonomin från en i huvudsak linjär, resurs-till-avfall-ekonomi till en i huvudsak cirkulär ekonomi där i slutändan avfall i princip inte får förekomma.
Tidsskalan för omställningen Hur snabbt ska Sverige ställa om till en cirkulär ekonomi? Ska linjär ekonomi och cirkulär ekonomi samexistera och i så fall hur länge? Det talas om olika EU-processer som är på gång och som Sverige aktivt ska delta i, men vilken ambitionsnivå sätter Sverige upp? Det saknas hållplatser för resan på ett övergripande plan.
Rollfördelningen och nya former för beslutsfattande. En omställning till en verklig cirkulär ekonomi kommer att tvinga fram nya sätt att ta beslut, nya sätt för t.ex. företag, kommuner, banker och försäkringsbolag att ingå i skapandet och utvecklandet av gemensamma resurser m.m. Nya företag kommer att växa fram, men vilka branscher vill regeringen se växa fram och hur snabbt? Det talas om affärsmodeller och innovation på flera ställen, men handlingsplanen nämner inte de funktioner eller nya branscher som staten ser som mest angelägna att de tar plats i omställningen. Dessutom behöver beslutsfattandet i samhället hitta nya former för att undvika fortsatt suboptimering. Såväl strategin som handlingsplanen blundar – medvetet eller omedvetet – för dessa aspekter.
Samverkan Omställningen som både är omfattande och komplex kommer att tvinga fram samverkan på sektorsövergripande nivå, liksom inom branscher. Hur samverkan ska ske i en konkurrenssituation, där affärshemligheter och know-how utgör grunden för många företags affärsmodeller är en mycket stor utmaning för omställningen. Kan konkurrenter vara transparenta för att lösa gemensamma problem? Olika sektorer i samhället behöver samverka för att förverkliga en omställning. Vem har vilken roll i denna nödvändiga samverkan? Vem kontaktar vem och när? Det räcker inte att regeringen gör sin bit. Det räcker inte ens att regeringen nämner vilka samverkansprojekt som redan är igång. Det behövs mer.
Definitioner – är Cirkulär Ekonomi allting? Denna rubrik borde kanske komma först. Innan ett begrepp blir allmänt känt och används på rätt sätt av flertalet berörda är det lämpligt att precisera vad ”cirkulär ekonomi” ska innebära. Läser man handlingsplanen utan förkunskaper framstår ”cirkulär ekonomi” vara ett samlingsbegrepp för kvalificerad återvinning, för energisparande, klimatåtgärder, giftfria kretslopp, resursbevarande, innovationer, affärsmodeller och hur export av skrotbilar ska förhindras, för att inte nämna massvis med andra detaljer med allt från sugrör till schaktmassor, från stopp för stöd till klimatskadliga projekt till inrättandet av ett nationellt centrum för Industriell Symbios. När begreppet blir synonymt med allt möjligt som ryms inom hållbar utveckling, inom Agenda 2030 och andra överordnade begrepp blir det oklart vad som åsyftas.
Icke-listan Handlingsplanen borde haft ett appendix med punkter som denna gång inte togs upp i handlingsplanen, men som säkerligen kommer att adresseras i sinom tid. Om inte annat så för att visa att man förstått frågans komplexitet och potential. Exempel ur icke-listan är vad cirkulär ekonomi kommer att innebära för moms-beskattningen och för avvägningen mellan skatt på resurser och energi respektive skatt på arbete. Liksom att redovisa hur regeringen driver ex.vis. momsfrågan i EU. Sverige kan inte ha ett eget moms-system i en integrerad marknad. Synen på arbete, sysselsättning, pensioner, sjukförsäkring och ideellt arbete kommer att behöva justeras och därmed hur vi lagstiftar kring dessa frågor. Inte minst gäller detta delningsekonomin. Frågan om samhällsnytta kontra företagsnytta behöver också en genomlysning, liksom konsekvenser för synen på vad som är ”lönsamt”. Finns det i framtiden företag som motverkar en hållbar utveckling och i så fall varför? Var går gränsen för att få bedriva företag?
Nyckelbegrepp och referenspunkter Den som vill orientera sig med hjälp av regeringens handlingsplan lämnas i stort sett i sticket. Det hade varit utmärkt med en lista på ett antal kända och relevanta företeelser, som handlingsplanen kunde relateras till. Det kunde i ett samlat stycke ha stått om t.ex.:
The doughnut economy, som man nu f.ö. testar i Amsterdam
Forskningens och NGO:ernas roll för fortsättningen
Förväntningar på proaktiv medverkan från t.ex. högskolorna och vilka utbildningar de förbereder för att säkerställa kompetenser som idag saknas
Delegationens roll i det fortsatta arbetet – och därmed hur och när man förväntar sig att olika aktörer tar egna initiativ.
Fortsättning följer…
Länktips: Regeringens handlingsplan i sin helhet: här Handlingsplanens innehåll: här Mina kommentarer till regeringens strategi: del 1 Mina kommentarer till ett seminarium och en tanke om tankefel längst ner: del 2
Cirkulär ekonomi är en viktig komponent i det hållbara samhället. Under detta märkliga pandemiår har jag haft förmånen att vara delaktig i uppstarten av Orust Återbruk, som med visst stöd från Leader Södra Bohuslän kunnat komma igång. Mer om det en annan gång. (Se länk till Återbruket nederst). Här ska jag dock fokusera på ett par andra saker, i två olika blogginlägg, där båda illustrerar hur långt – eller inte – vi kommit när det gäller förverkligandet av cirkulär ekonomi. Jag börjar här med regeringens strategi för cirkulär ekonomi som kom i juli 2020, en skrift på 32 sidor. Den kommenterar jag här nedan. Häromdagen deltog jag även i ett webbinarium arrangerat av Teknikföretagen, där ämnet för dagen var cirkulär ekonomi och export. Det eventet kommenterar jag inom kort i del 2. (Se även länkar i slutet av detta inlägg).
Som ett vykort, inte som en karta eller en handbok Regeringens strategi för cirkulär ekonomi fokuserar på de materiella flödena och fyra olika fokusområden, där man vill främja utvecklingen. Man nämner hållbar produktion och produktdesign, man talar om konsumtionsmönster, om giftfria kretslopp och berör ytligt behovet av nya affärsmodeller. Generellt kan sägas att strategin förhåller sig som vykortet till verkligheten. Det är en riktig beskrivning, men bilden hjälper inte den som vill orientera sig i en föränderlig värld. Strategin är ingen karta, ingen handbok.
Lönsamhet – för vem? Ett exempel är begreppet ”lönsamhet” som tas upp på sidan 21. Lönsamhet är viktigt, skriver man, men preciserar inte vems lönsamhet som avses. Ska företagen – vilka företag ? – vara mer lönsamma i en cirkulär ekonomi, eller om det är konsumenter eller samhället som ska tjäna på den cirkulära ekonomin? Det hela landar i ett begrepp som är viktigt att det finns med – lönsamhet är viktigt – men hur denna lönsamhet ska bidra till ett mer sammanhållet och långsiktigt uthålligt ekonomiskt system beskrivs inte. Det hade kunnat stå något om riskkapital i en cirkulär ekonomi, något om ägande, om kostnadstäckning, om risktagande, om försäkringar, om utmaningar när produktförsäljning övergår i tjänsteförsäljning och när ett delat ansvar ska matchas mot utkrävandet av ansvar. Det är stora vita fläckar i strategin, som inte ens nämns att de inte tas upp.
Hur ska kostnader fördelas? Det är problematiskt att behovet av en ny avfallsdefinition inte betonas mer i strategin, att cirkulär ekonomi innebär nya värdekedjor och att dagens gratisarbete behöver hitta sätt att ingå i de nya värdekedjor som ska bära produkterna varv efter varv i reparationernas, värdesäkrandets och up-cyclingarnas tid. Hur kostnaderna för det idag icke utförda arbetet ska fördelas står det inget om. Inte heller att det kommer att krävas helt nya jobb och företag som täcker in de delar av det cirkulära maskineriet, som idag inte existerar. Och som behöver kostnadstäckning, lönsamhet och rimlig vinst.
Icke godkänt Sammanvägningen av marknadsekonomins upp- och nersidor, samhällets behov av skatteintäkter – hur ser en cirkulär moms ut? – och att systemet blir socialt utjämnande nämns över huvud taget inte. Man kommer på slutet in på civilsamhällets roll i omställningen och sträcker sig så långt som till att uppmuntra second-handförsäljning och loppisar… Det är inte mycket till mainstreamtänkande i det, snarare en verklighetsflykt. Som om det finns två framtider, en traditionell framtid med business-as-usual och dels en ”cirkulär”, som är lite exotisk, för entusiaster som vill dela en gammal gräsklippare med varandra, typ…
Mer info Tyvärr är det ett mönster att analyser, strategier och vägledande dokument har stora brister. Jag återkommer inom kort med del 2 av denna analys. Påminner också om att jag nyligen skrev om ett IVA-seminarium som inte heller klarade av att adressera helheten. http://christerowe.se/2020/10/nr740-bara-delvis-ratt-i-iva-rapport/
Politik är en förtroendebransch. ”Vi lovar göra allt vi kan för att förverkliga vår politik om vi får ert förtroende att göra det.” Vart fjärde år får vi väljare chansen att rösta fram partier och partiföreträdare som vi vill ska företräda oss när det gäller hur lagar, skatter och vitala samhällsfunktioner ska beslutas, beräknas respektive skötas. Det är så långt vi har kommit i vår demokratisering på nationell nivå. (En delfråga som jag får ta upp en annan gång är hur minoriteter egentligen ska ges inflytande. Med samer som det tydligaste exemplet).
Tre förhandlingssteg
Nykomlingen på regeringssidan är Miljöpartiet, MP. De har haft en skakig resa. Flera profilfrågor har gått dem emot. Statsråd har fått gå. Kompromissandet i flera led har inte passat ett parti som MP, som länge bar på etiketter som ”alternativ” och ”gräsrotsrörelse”. När en regering tvingas ta gemensamt ansvar slipas tydligheten bort. För MP:s del innebär det att varje förslag måste förhandlas i tre steg. Först ska S tycka att förslaget är bra. Därefter ska V stödja det. I det tredje processteget ska minst ett borgerligt parti tycka att förslaget är bra eller acceptabelt. Om varje förhandlingssteg innebär att halva idén går förlorad innebär det att kvar finns i genomsnitt 12,5% av det ursprungliga förslaget när det passerat Riksdagen. Ett illgrönt förslag blir därmed i bästa fall blekgrönt.
Är man liten får man inte genomslag för allt
I praktiken är MP:s förhandlingssits inte 50/50 i varje situation. Man har ett klart mandatunderläge mot S och även i relation till den samlade Alliansen. Mer än hälften av grundidén kan således försvinna i dessa två förhandlingssteg. Kvar blir en liten nyans av grönt.
Var går gränsen?
Därutöver finns det starka symbolfrågor som kan vara avgörande för medlemmarnas engagemang och för väljarnas preferenser. Sviker ett parti sina kärnvärden blir krisen tydlig. Var går gränsen? När går identiteten förlorad? Centerledaren Olle Johansson avgick på sin tid ur regeringen när en symbolfråga gick honom emot. Han ogillade bygget av Öresundsbron. När det beslutades att bron skulle byggas avgick han. Även en moderat försvarsminister avgick när hans domän inte fick de resurser han önskade.
Strategier vid avgångar
Hade jag varit MP-strateg hade jag funderat på skillnaden i att avgå som minister för att man begår ett eller flera fel respektive att avgå för att man gör det rätta. Vad är den rätta hållningen i en komplex situation? Att stanna kvar för att ta ansvar eller att lämna över ansvaret till någon annan? I exemplet Olle Johansson var avgången tämligen logisk. Det var en antingen/eller-fråga. Bygga eller inte bygga. Miljökonsekvenserna var Johanssons ansvar. Han kunde koppla sitt nederlag till sitt ansvarsområde och kunde avgå. I fallet med Vattenfalls turer i energipolitiken var det ingen MP-minister som på motsvarande sätt kunde koppla sin ministerstol till bakslaget. Ambitionen att visa sin regeringsduglighet och uthållighet var tydlig. Kolbitsviftandet i valrörelsen 2014 slog tillbaka, men gick inte att plocka poäng på. Skolpolitiken hade inte samma dagspolitiska laddning. Och på miljöpolitikens område nåddes framgångar i Paris-avtalet. Ingen tydlig avgångsdramatik kunde användas för att vända opinionsläget.
Förändringens fälla
Det finns också en inbyggd fälla i partiernas positionering. De partier som står för förändring och snabb utveckling har ett större krav på sig att åstadkomma denna förändring än de partier som går till val på att bevara det som finns. Det är mindre riskfyllt att sitta still i båten. Har man fått ett mandat för att hissa segel och lägga om kursen blir stillasittandet till slut oacceptabelt för de väljare som ville förändring.
Det var enklare förr. Det fanns fem partier i riksdagen. Regeringen bestod av folk från partiet, som i sin tur hade förankring i det homogena Sverige. Det fanns ett ekonomiskt utrymme för reformer och prioriteringarna av vad som var viktigast hade makthavarna god koll på. Välfärden växte i takt med BNP.
70-, 80-, och 90-tal
70-talet blev en första vändpunkt med oljekris, ungdomsprotester, Vietnamkriget, tyska Rote Arme Fraktion, varvsnedläggningar, strejker och den första gröna vågen. 80-talet innebar avregleringar, Thatcher och Reagan, en omsvängning till en ekonomi som tjänar pengar på pengar, Sovjetunionens fall och så småningom Mandelas frisläppande. När 90-talet tog vid hade de kollektivistiska drömmarna från 70-talet förbytts i en förverkliga-dig-själv-dröm. Någonstans på vägen försvann den gemensamma bilden av vart Sverige var på väg.
Storskaligheten och lyssnandet
Vilsenheten i den representativa demokratin illusteras kanske bäst av 1980 års folkomröstning om kärnkraften. Det fanns inte ett enkelt ”Ja” och ”Nej” till en fortsatt satsning på kärnkraft. Tre linjer fanns att rösta på, alla negativa till en fortsatt utbyggnad. Ingen linje fick egen majoritet. Hela cirkusen kom att blockera svensk energipolitik snart 40 år senare. För socialdemokraterna är kärnkraften kanske den fråga som tydligast visar hur svårt det har blivit att både vara ett parti för stora industriella satsningar och samtidigt lyssna på den lilla människans oro och behov. Det är svårt att konsekvent både främja storskaliga industriprojekt och samtidigt vara en lyssnande folkrörelse. De generella lösningarna och top-down-besluten fungerar inte längre när människors verklighet kan se så olika ut.
Minoritetsregerandet blir otydligt
I riksdagen sitter nu sedan flera år åtta partier. Sedan 2010 har regeringarna haft en minoritet av riksdagsledamöterna som bas. Kompromissandet måste ske i flera steg. Under Alliansåren behövde först de fyra partierna komma överens, därefter behövde de förvissa sig om att riksdagsmajoriteten inte röstade ner förslaget. Politiken blev otydlig. Ännu mer otydlig har den nuvarande regeringens politik blivit. Inte nog med att (S) och (MP) har tydligt olika positioner i en antal frågor, de måste även få (V) att vara nöjda med förslagen för att ha ett förslag med fler röster än de fyra borgerliga partierna. Men inte ens det räcker. Om (SD) röstar med de borgerliga faller förslaget.
Enkel matematik
Sammantaget innebär detta att ett förslag från t.ex. (MP) först behöver förhandlas med (S). Därefter behöver den kompromissen ofta förhandlas med (V). För att inte falla i riksdagen behöver förslaget därefter anpassas så att åtminstone något ytterligare parti inte röstar emot det. Efter den tredje kompromissen kan således förslagets ursprungstanke vara nere i cirka 12,5% av grundförslaget. En åttondedels förslag kan finnas kvar. Eller annorlunda uttryckt: Vart åttonde ursprungsförslag går igenom.
Vem ska berätta om kompromissandet?
Kompromissandet i regering och genom riksdagsbehandlingen är en del av demokratin. Det är bra för balansens skull, men den är dålig när dessa turer inte återges och förklaras. Partierna själva har lite att vinna på att i detalj visa hur små delar av deras ursprungliga politik som överlever hela processen. Medierna ger sig inte tid att förklara, de förenklar och ger sken av att kompromissandet inte hör till vardagen. Tvärtom letar man ständigt efter tydliga motpoler för att ställa alternativ mot varandra och för att fylla det mediala utrymmet med motbilder. Helst på ett sätt som synliggör inkonsekventa handlingar och motsägelser, något som alltid skadar politikers trovärdighet.
Alternativet avskräcker
Det är lättare att bedriva oppositionspolitik. Då kan 100% av förslagen kommuniceras ut. Sedan 2010 är det statistiskt sett vart åttonde partiförslag som kunnat drivas igenom av förslagsställaren. Det är viktigt att förstå dessa skillnader när vi diskuterar vad som är möjligt att genomföra, oavsett vilken regering vi har. Alternativet avskräcker. Orbans parti Fidesz i Ungern och det polska nationalistiska ”Lag och Rättvisa” har kunnat driva igenom sin politik i respektive länder. Samtidigt är partierna exempel på hur demokratin kan missbrukas i syfte att stärka politikers inflytande över rättsväsende, press och kulturliv. Demokrati handlar även om maktbalans. Bevare oss för en utveckling som den i Ungern eller Polen.
