I god tid före jul…

Julen är ju den högtid då vi samlas och summerar det lilla livet och det större. Och hoppas slippa oroa oss för omvärlden, oväntade kostnader, sjukdomar och ännu värre ting. Från den nya regeringen, innan de fått folkets röst, hette det att i god tid före jul skulle svenskarna få ett stöd av staten för att klara de ovanligt höga elpriserna.

En säker valvinnare visade sig vara en bluff
Man kallade stödet för ett högkostnadsskydd. Det lät ju tryggt och bra före valet. Om priset på elenergi blir högre än en viss nivå skulle staten gå in och täcka resten. En säker valvinnare. I god tid före jul, dessutom. Så blev det inte eftersom ansvarig minister hittade något som var ”bättre”. Bättre för vem är fortfarande oklart.

Bara halva Sverige och inga besked till företagen
Denna ”bättre” lösning skulle dessutom gälla halva Sverige, inte alla elabonnenter. Och skulle betalas ut av Försäkringskassan (!) till de konton de kunde hitta. Övriga skulle ställa sig i kö någonstans och kvittera ut kontanter. Och företagen som går på knäna har fortfarande inte fått veta hur detta ”bättre” stöd ser ut eller om det blir något alls och i så fall i vilka delar av landet.

Inte högkostnadsskydd utan återbäring på använd energi
Denna ”bättre” lösning är dessutom inget högkostnadsskydd för framtida elräkningar utan en rabatt på ett år gamla betalningar. Den som spenderade mycket pengar på el under förra året kompenseras för sin konsumtion. Den som tanklöst värmde sin pool, eldade ofta i bastun eller hade 24 grader i inomhustemperatur får nu enligt uppgift mer i återbäring än den som sparade på elen, som hade isolerat sitt hus, eller agerat sparsamt. Till varje pris vill tydligen den nya regeringen signalera att det är OK att fortsätta med den ohållbara livsstil många har valt. Det ska till varje pris vara subventionerat att överkonsumera om man har råd. Den som är fattig och inte har några val får enligt regeringens logik skylla sig själv.

Anstånd via ett tillfälligt lån
Det är jultid och regeringens tomtesäck hade kunnat innehålla något som påminde om rättvisa. På ett relativt enkelt sätt hade regeringen kunnat bevilja tillfälliga lån för personer och företag som behöver det. Lån som i ett senare skede kan få räntefrihet, amorteringsfrihet eller helt strykas. Beroende på hur den egna ekonomiska situationen ser ut, men det skulle skapa andrum och lite julefrid för många oroliga. Lånen skulle kunna betalas ut till elbolagen och ha en referens i form av elabonnentens namn och kunduppgifter så att exempelvis skatteverket skulle kunna kontrollera återbetalningsförmågan enligt senare beslutade villkor, lika för alla och med tydliga villkor för räntefrihet respektive amorteringsfrihet under en viss period.

Mer framtidsinriktat och mer rättvist
En sådan lösning hade inte stört betalningsströmmarna hos energibolagen och hade skapat en nödutgång för behövande individer och företag, där staten beviljat anstånd med betalningen. För att bättre anpassa utbetalningarna till verkliga behov och till ännu okända kostnadsnivåer i framtiden. Det ”bättre” förslag som den nya regeringen valt skapar varken arbetsro, trygghet för utsatta grupper eller rättvisa mellan dem som har resurser att själva klara en ekonomisk puckel respektive den som lever utan marginaler. Men sådan rättvisa är väl inget den nya regeringen strävar efter.

Passar på att önska en God Jul.

Bra och mindre bra när energi och el stod i fokus

Professor Lina Bertling Tjernberg är föreståndare för KTH:s energiplattform och har en gedigen bakgrund inom forskning kring elproduktion och kraftöverföring. Den 21 oktober höll hon en presentation arrangerad av Sveriges Ingenjörer som hade titeln ”Ingenjörerna och energin – Vem löser framtidens energisystem?” Föreläsningen och hennes presentation ska finnas att hitta i efterhand på Sveriges Ingenjörers hemsida.

Bra genomgång av ett komplext ämne
Lina Bertling gick i rask takt igenom hur det nuvarande elsystemet ser ut ur ett europeiskt perspektiv, hur elproduktion har fått en allt större betydelse och betonade flera gånger vikten av samverkan. I takt med att energi- och el-systemen blir allt mer komplexa krävs en ökad samverkan mellan olika aktörer så att produktion, kapacitet, synergier med värmebehov, energilagring och inte minst smarta elnät tas till vara. Hon betonade att just smarta elnät har potential att betyda väldigt mycket när Afrika ska elektrifieras.

Det är inte cirkulär ekonomi när det är optimerad återvinning
Ett par gånger berörde hon begreppet Cirkulär ekonomi, men tyvärr på det sättet som många gör idag genom att likställa cirkulär ekonomi med en optimerad återvinning eller återproduktion av material, komponenter och produkter. Det är tråkigt att konstatera att optimerad återvinning likställs med Cirkulär ekonomi i så många sammanhang. Att optimera materialflöden är bara en mindre del av den cirkulära ekonomin, som ju innebär att affärsmodellerna ser helt annorlunda ut och att ägande, nyttjande och ansvarsfrågorna fördelas på helt nytt sätt. Men bortsett från detta så innehöll presentationen flera intressanta budskap.

Bra kommentarer till slottsavtalet
Bland annat betonade föreläsaren att klimatfrågan berör så många fler områden än energi, vilket ju den nya regeringen tycks blunda för. Hon talade mycket om behovet av samverkan, att knyta ihop lösningar och att minska polariseringen, som lätt blir fallet när energislag ställs mot varandra. För att klara den framtida energiförsörjningen är kärnkraft inte absolut nödvändig, nämnde hon också. I sin analys av regeringens slottsavtal saknade hon den tydliga viljan att samarbeta och nämnde även att det finns en formulering om teknikneutralitet i avtalet, samtidigt som avtalet inte är just teknikneutralt när det innehåller en specifik satsning för att möjliggöra ny kärnkraft.

Det var ett otydligt ”vi” som hela tiden nämndes…
Häromveckan bestod den svenska elmixen till 55 procent av vindkraftsel, nämnde hon, och betonade att vind är gratis. Något som vi bör ta fasta på. På en direkt fråga bekräftade hon att cirka 100 timmar per år behöver Sverige hantera en elbrist. Ofta täcks behovet då av Karlshamnsverket. Att priset är högt på el hänger samman med att marknaden vill tjäna pengar. Den som producerar el säljer den hellre än kör sin fabrik, som hon sa. Resonemanget haltar naturligtvis eftersom vi inte har ett statskontrollerat energisystem, där ”vi” producerar el till ”våra” fabriker.

Vem ska egentligen tjäna på elen?
Flaskhalsarna i överföring av el är ett problem för de aktörer som vill ha en jämn och likvärdig prissättning på el. Samtidigt, och det nämndes inte i föreläsningen, finns det ju aktörer som gärna ser att det finns stora skillnader i tillgång och efterfrågan, eftersom det är så vinsterna kan uppstå. Hela frågeställningen illustrerar enligt min mening hur viktigt det är att vi generellt i samhället får en ny syn på avvägningen mellan företagsnytta, samhällsnytta och framtidsnytta. Vem är det egentligen som ska tjäna på produktion och resurser?

Men vi har ju inte ens en prototyp framme?
När det gäller de s.k. modulära kärnkraftverken hade Lina Bertling en mycket optimistisk syn. Hon räknar med att de ska kunna leverera el till nätet redan år 2030. Och ungefär samtidigt ska vindkraften ha byggts ut så att vi klarar energiförsörjningen, menar hon. Vad som motiverar hennes optimism angående de modulära kärnkraftverken är lite oklart. Det finns ju i dagsläget inga prototyper i drift, prototyper som skulle kunna möjliggöra fastställande av lagstiftning, kriterier och villkor för byggnation, drift, underhåll, säkerhet m.m. kring denna nya typ av kärnkraft. Och tekniken behöver ju få en prislapp för att investerare ska bli intresserade. Framför allt om det ”modulära” tänket med serieproduktion av enheter ska komma till stånd för att sänka kostnaden före idriftsättning. Men också vem som ska ta vilken risk i vilket skede och hur intäktssidan ska garanteras för att kalkylerna ska hålla. Och så hela utbildningssidan – vem ska utbilda alla de drifts- och underhållstekniker som behövs när väl en prototyp är igång? Och hur ska återvinningen ske? Det finns massvis med frågor som förespråkarna aldrig redovisar. Det enda vi vet är att staten, skattebetalarna, ska stå för notan enligt slottsavtalet.

Bra om balans, överföring och pumpkraft
För att runda av med något positivt – det var ett pedagogiskt och tydligt föredrag, inte minst kring de två viktiga problemen med balans i elnätet mellan produktion och användning samt de överföringsproblem som nuvarande system innehåller. Hon betonade också hur väl vattenkraften fyller sin funktion som baskraft för att hålla igång systemet. Tanken på att skapa pumpkraftverk i övergivna gruvor var också intressant. Om man pumpar upp vatten när elen är billig kan generatorer alstra el när vattnet faller tillbaka ner i gruvan. Inte minst när det blåser rejält på fjället och elen annars skulle gå förlorad är det en intressant lösning.




Kärnkraft – rikta misstroendet mot bakåtsträvarna

Det pågår en intensiv kampanj från flera partier att på olika sätt främja en satsning på kärnkraft. Ett initiativ från L handlar om att söka misstroende mot miljöministern (tidigare Bolund, nu Strandhäll) om inte besked snarast lämnas angående slutförvarsfrågan. Strandhäll har svarat att hon tänker ge besked i januari 2022. Det finns såväl tekniska, ekonomiska som politiska aspekter på frågan om kärnkraftens framtid.

SKB:s lösning för inneslutning av avfallet är inte säker
SKB, Svensk Kärnbränslesäkerhet, förordar en lösning som de anser vara stabil i 100 000 år. Med inneslutning i kopparkapslar ska lagring vara säker i urberget under Östhammar, hävdar man. Nu har det gjorts försök med kopparklädda gjutjärnscylindrar nersänkta i urberget i 20 år. Resultatet från försöket indikerar att korrosionen av kopparn går 1000 gånger fortare än vad SKB hoppats på. Adderar man dessutom osäkerheten kring hur mycket den radioaktiva gammastrålningen skulle påskynda korrosionen blir frågetecknen till utropstecken. Detta kan inte anses vara en lösning för 100 000 års säker lagring! (Göran Bryntse, som är forskare i kärnfysik och ytkemi, har förklarat dessa samband i en artikel i Miljömagasinet nyligen).

SKB är branschens organ och inte neutrala i sin bedömning
När L och Sabuni hävdar att lagringsproblematiken är löst är det således baserat på SKB:s antaganden, inte vad de praktiska försöken visat i verkligheten. Genom att hävda att lagringsmetoden är säker bortser både SKB och Sabuni från påvisbara fakta. Man kan fråga sig varför. Ett svar skulle kunna vara att man inte vill bygga fler eller större mellanlager i väntan på slutförvar. Det är dyrt och det skulle bli ytterligare ett argument för kärnkraftens motståndare att avfallsfrågan ”fortfarande inte är löst” efter 50 års drift av kärnkraftverk i Sverige.

Varför är det så bråttom att säga att ”avfallsfrågan är löst”?
Och det är där jag tror huvudmotivet för L och de övriga entusiasterna för mer kärnkraft återfinns. Man vill sopa undan motargumenten mot mer kärnkraft genom att kunna hävda att frågan om slutförvaringen är löst. Man vill kunna säga att branschen tar hand om sitt avfall på ett säkert sätt och att det nu handlar om att satsa mer på denna storskaliga energiproduktion. För att kunna gå in i en valrörelse med tydliga och starka argument för en utbyggnad vill man ha bort motståndarnas kanske mest seglivade motargument – hur avfallet ska kunna tas om hand. Som Göran Bryntse skriver i sin artikel dröjer det till slutet av detta århundrade innan det skulle bli dags att försluta avfallslagret i Östhammar, så det är inte av tekniska tidsskäl som man hetsar miljöminstern på besked. Min slutsats är att det handlar om partitaktik inför valet 2022.

Fördröjningar och fördyringar – verkligheten avviker från planerna
Professor Tomas Kåberger påpekar i en artikel i ETC (”Verkligheten är viktigare än planer”) att det alltid måste finnas reservkapacitet i näten för det fall att någon av Sveriges sex reaktorer skulle behöva snabbstoppas. De snart tretton årens fördröjning av Olkiluoto 3 har inneburit att Finland varje år importerat motsvarande el från Sverige, en efterfrågan som bidragit till att höja priset i södra Sverige. Kåberger pekar dessutom på det faktum att man i Frankrike, som är väldigt beroende av el från sina nukleära kraftverk, i oktober och november hade ett dubbelt så högt elpris som abonnenter i Skåne. När reaktorerna i Frankrike inte levererar planerade 60 GW, utan landar på 40 GW, uppstår en efterfrågan på el som dels innebär en ökad fossilt baserad produktion, dels en högre prislapp. Och till råga på allt kostar nästa franska reaktor i Flamanville, som nu beräknas tas i drift 2023, inte planerade 3,3 miljarder Euro utan 19,1 miljarder Euro. Någon kommer att få betala dessa svindlande summor.

Marknadsekonomerna hyllar planekonomin
En slutsats blir att de partier i Sverige som tydligast i alla lägen hävdar att marknadens lösningar alltid är bättre än statens ägande och drift den här gången väljer att underkänna marknaden och istället propagerar för en osannolik planekonomi, där konsumenter och skattebetalare ska betala mellanskillnaden mellan de skyhöga kostnaderna och marknadens verkliga elpriser. Vill verkligen svenska folket gynna en stelbent industrisektor, den nukleära och storskaliga energiproduktionen, hellre än att snabbt få tillgång till det smarta energi-internet som kan växa fram till bråkdelen av priset på den dyra och farliga nukleära produktionsapparaten?

Olika slags lagring borde alltid ingå
Vi borde lära av önationer runt om i världen, där man kombinerar vindproduktion med krav på lagringskapacitet, så att överskottsenergin tas tillvara och ger en stabil elförsörjning när det inte blåser. Lagring kan ske i form av vätgasproduktion, pumpkraft, batterier och annat, beroende på lokala förutsättningar. Att krampaktigt hålla fast vid den storskaliga kärnkraften påminner om hur IBM kämpade för sina stordatorer innan PC-tekniken tog över.

Rikta misstroendet mot bakåtsträvarna
Lobbyisterna som springer hos högerpartierna tycker säkert att de gör ett bra jobb. Tungviktarna på energisidan får gehör för sina argument och högerpartierna ser möjliga politiska poäng att plocka om de lyckas få väljarna att tvivla tillräckligt mycket på den energiomställning som pågår. Vill folk ha dyr, storskalig el eller ett flexibelt, smart energisystem? Misstroendet borde väckas mot de bakåtsträvare som inte vill släppa taget om en teknik, som gång på gång visat sig ödesdiger.
Den mänskliga faktorn kan aldrig räknas bort, det visade incidenten i maj 2011 med den bortglömda dammsugaren i Ringhals 2, prislapp 1,8 miljarder SEK…..

Är ägandet centralt i energifrågan?

I tidningen Ny Teknik presenteras just ny teknik, många gånger med välunderbyggda debattartiklar från kunniga forskare och specialister. Bland annat skriver forskarna om hur ny teknik kan lösa vår tids stora bekymmer med klimatförändringarna och fossilberoendet. Allra senast var det en professor i molekylär biologi som hävdade att vi måste se bortom teknikskiftet och fokusera betydligt mer på energisparåtgärder. (Länk se nedan).

Vitvaror som glödlampor?
Professor van der Spoel argumenterar för att energikrävande vitvaror måste bytas ut och pekar i samma andetag på bristen på incitament när det tar 10 år att tjäna tillbaka inköpet i form av lägre energipris. Energikrävande vitvaror borde fasas ut på liknande sätt som nu sker med glödlampor, hävdar professorn, och lägger därtill behovet av en skatteväxling som beskattar fossilenergi och som gynnar de företag och privatpersoner som planerar för låg energianvändning. Därutöver vill han se en lag som skyddar överuttag av resurser ur bl.a. skogen, för att säkra biologisk mångfald.

Vem säljer negawatt?
Van der Spoel har rätt i att vi alltför lite talar om energibesparing. Ett problem är att det inte finns ett särintresse som driver besparingsfrågan på allvar. Det finns inte tydliga aktörer på marknaden som enbart tjänar pengar på att vi minskar vår energianvändning. Förvisso finns det framsynta energibolag som inser att de måste göra om sin affärsstrategi och som argumenterar för lägre energianvändning, men de gör det i den takt de samtidigt kan fasa in nya affärsmodeller, som exempelvis genom att knyta upp sina kunder i funktionsavtal, där man säljer inomhusklimat i stället för kilowatt-timmar (kWh). Nog bra, men inte bra nog.

Hur gör vi?
Frågan är hur vi skapar ett energisystem som prioriterar utfasning av fossilberoendet, som ger incitament till energibesparing och som tryggar en snabb omställning till förnybara energislag? Kanske måste vi ta radikala grepp för att säkra omställningen?

Prioriteringar
Det tål att fundera på om omställningen till ett klimatneutralt energisystem måste överordnas principen om en avreglerad energimarknad. Man kan också fundera över om det är rimligt att aktieägares (kortsiktiga) intressen är viktigare än planetens långsiktiga välmående, dvs är det rimligt att energiförsörjningen baseras på privatägda aktiebolag? Energibolagens vinster borde gå till nyinvesteringar i förnybar energi, inte till aktieutdelningar till placerare. Energifrågan är så fundamental att detta måste diskuteras.

Kooperativ, kommuner, staten
Andelsägande är intressant, eftersom investering, resultat, vinst och samhällsnytta kopplas till lokalsamhällets behov och boende. Gemensamt samhällsnyttigt ägande genom staten, landsting, kommuner, kooperativa föreningar etc borde vara den bästa vägen att gå för att trygga försörjningen och framför allt säkra långsiktigheten i investeringar som kan ersätta de energisystem som inte hör hemma i ett hållbart samhälle.

Marknaden löser problemen på fel sätt
Marknaden löser inte alla problem, eller löser problemen på ett ibland smärtsamt sätt. Det ingår i marknadsekonomin att det finns vinnare och förlorare, att några tjänar på att det går sämre för andra. Ofta är det en bra princip för att sålla bort de företag som inte klarar konkurrensen, men för en global ödesfråga som hur vi ställer om energisystemen behövs andra och långsiktiga spelregler.

Invändning
Invändningen kan vara att vi idag lever på en integrerad elmarknad, att priset på vår el sätts på en nordisk och europeisk nivå, vi kan inte själva isolera oss från omvärlden osv. Men det handlar om produkten, elen, som distribueras. Det långsiktiga handlar om hur vi använder vinsten. Ska vinsten betalas till privata ägare eller ska vinsten användas för att trygga en snabb och hållbar omställning av energisystemet?

Kunniga styrelser
Styrelsen i varje energibolag över en viss storlek borde utses och bestå av kunniga personer, som förstår energifrågan, klimatfrågan och hur man bygger en långsiktig affärsmässighet. Inte genom brunkol i Tyskland, inte genom att bygga in oss i ett fortsatt beroende av uran, inte genom att tillåta fracking. Utan genom att konsekvent fasa ut fossilberoendet, uppmuntra energibesparingar och byte till snålare apparater samt genom att satsa på förnybart. Ett helhetsgrepp för framtiden.

Länktips till artikel i Ny Teknik:
klicka här.