Kärnkraft – rikta misstroendet mot bakåtsträvarna

Det pågår en intensiv kampanj från flera partier att på olika sätt främja en satsning på kärnkraft. Ett initiativ från L handlar om att söka misstroende mot miljöministern (tidigare Bolund, nu Strandhäll) om inte besked snarast lämnas angående slutförvarsfrågan. Strandhäll har svarat att hon tänker ge besked i januari 2022. Det finns såväl tekniska, ekonomiska som politiska aspekter på frågan om kärnkraftens framtid.

SKB:s lösning för inneslutning av avfallet är inte säker
SKB, Svensk Kärnbränslesäkerhet, förordar en lösning som de anser vara stabil i 100 000 år. Med inneslutning i kopparkapslar ska lagring vara säker i urberget under Östhammar, hävdar man. Nu har det gjorts försök med kopparklädda gjutjärnscylindrar nersänkta i urberget i 20 år. Resultatet från försöket indikerar att korrosionen av kopparn går 1000 gånger fortare än vad SKB hoppats på. Adderar man dessutom osäkerheten kring hur mycket den radioaktiva gammastrålningen skulle påskynda korrosionen blir frågetecknen till utropstecken. Detta kan inte anses vara en lösning för 100 000 års säker lagring! (Göran Bryntse, som är forskare i kärnfysik och ytkemi, har förklarat dessa samband i en artikel i Miljömagasinet nyligen).

SKB är branschens organ och inte neutrala i sin bedömning
När L och Sabuni hävdar att lagringsproblematiken är löst är det således baserat på SKB:s antaganden, inte vad de praktiska försöken visat i verkligheten. Genom att hävda att lagringsmetoden är säker bortser både SKB och Sabuni från påvisbara fakta. Man kan fråga sig varför. Ett svar skulle kunna vara att man inte vill bygga fler eller större mellanlager i väntan på slutförvar. Det är dyrt och det skulle bli ytterligare ett argument för kärnkraftens motståndare att avfallsfrågan ”fortfarande inte är löst” efter 50 års drift av kärnkraftverk i Sverige.

Varför är det så bråttom att säga att ”avfallsfrågan är löst”?
Och det är där jag tror huvudmotivet för L och de övriga entusiasterna för mer kärnkraft återfinns. Man vill sopa undan motargumenten mot mer kärnkraft genom att kunna hävda att frågan om slutförvaringen är löst. Man vill kunna säga att branschen tar hand om sitt avfall på ett säkert sätt och att det nu handlar om att satsa mer på denna storskaliga energiproduktion. För att kunna gå in i en valrörelse med tydliga och starka argument för en utbyggnad vill man ha bort motståndarnas kanske mest seglivade motargument – hur avfallet ska kunna tas om hand. Som Göran Bryntse skriver i sin artikel dröjer det till slutet av detta århundrade innan det skulle bli dags att försluta avfallslagret i Östhammar, så det är inte av tekniska tidsskäl som man hetsar miljöminstern på besked. Min slutsats är att det handlar om partitaktik inför valet 2022.

Fördröjningar och fördyringar – verkligheten avviker från planerna
Professor Tomas Kåberger påpekar i en artikel i ETC (”Verkligheten är viktigare än planer”) att det alltid måste finnas reservkapacitet i näten för det fall att någon av Sveriges sex reaktorer skulle behöva snabbstoppas. De snart tretton årens fördröjning av Olkiluoto 3 har inneburit att Finland varje år importerat motsvarande el från Sverige, en efterfrågan som bidragit till att höja priset i södra Sverige. Kåberger pekar dessutom på det faktum att man i Frankrike, som är väldigt beroende av el från sina nukleära kraftverk, i oktober och november hade ett dubbelt så högt elpris som abonnenter i Skåne. När reaktorerna i Frankrike inte levererar planerade 60 GW, utan landar på 40 GW, uppstår en efterfrågan på el som dels innebär en ökad fossilt baserad produktion, dels en högre prislapp. Och till råga på allt kostar nästa franska reaktor i Flamanville, som nu beräknas tas i drift 2023, inte planerade 3,3 miljarder Euro utan 19,1 miljarder Euro. Någon kommer att få betala dessa svindlande summor.

Marknadsekonomerna hyllar planekonomin
En slutsats blir att de partier i Sverige som tydligast i alla lägen hävdar att marknadens lösningar alltid är bättre än statens ägande och drift den här gången väljer att underkänna marknaden och istället propagerar för en osannolik planekonomi, där konsumenter och skattebetalare ska betala mellanskillnaden mellan de skyhöga kostnaderna och marknadens verkliga elpriser. Vill verkligen svenska folket gynna en stelbent industrisektor, den nukleära och storskaliga energiproduktionen, hellre än att snabbt få tillgång till det smarta energi-internet som kan växa fram till bråkdelen av priset på den dyra och farliga nukleära produktionsapparaten?

Olika slags lagring borde alltid ingå
Vi borde lära av önationer runt om i världen, där man kombinerar vindproduktion med krav på lagringskapacitet, så att överskottsenergin tas tillvara och ger en stabil elförsörjning när det inte blåser. Lagring kan ske i form av vätgasproduktion, pumpkraft, batterier och annat, beroende på lokala förutsättningar. Att krampaktigt hålla fast vid den storskaliga kärnkraften påminner om hur IBM kämpade för sina stordatorer innan PC-tekniken tog över.

Rikta misstroendet mot bakåtsträvarna
Lobbyisterna som springer hos högerpartierna tycker säkert att de gör ett bra jobb. Tungviktarna på energisidan får gehör för sina argument och högerpartierna ser möjliga politiska poäng att plocka om de lyckas få väljarna att tvivla tillräckligt mycket på den energiomställning som pågår. Vill folk ha dyr, storskalig el eller ett flexibelt, smart energisystem? Misstroendet borde väckas mot de bakåtsträvare som inte vill släppa taget om en teknik, som gång på gång visat sig ödesdiger.
Den mänskliga faktorn kan aldrig räknas bort, det visade incidenten i maj 2011 med den bortglömda dammsugaren i Ringhals 2, prislapp 1,8 miljarder SEK…..

Är ägandet centralt i energifrågan?

I tidningen Ny Teknik presenteras just ny teknik, många gånger med välunderbyggda debattartiklar från kunniga forskare och specialister. Bland annat skriver forskarna om hur ny teknik kan lösa vår tids stora bekymmer med klimatförändringarna och fossilberoendet. Allra senast var det en professor i molekylär biologi som hävdade att vi måste se bortom teknikskiftet och fokusera betydligt mer på energisparåtgärder. (Länk se nedan).

Vitvaror som glödlampor?
Professor van der Spoel argumenterar för att energikrävande vitvaror måste bytas ut och pekar i samma andetag på bristen på incitament när det tar 10 år att tjäna tillbaka inköpet i form av lägre energipris. Energikrävande vitvaror borde fasas ut på liknande sätt som nu sker med glödlampor, hävdar professorn, och lägger därtill behovet av en skatteväxling som beskattar fossilenergi och som gynnar de företag och privatpersoner som planerar för låg energianvändning. Därutöver vill han se en lag som skyddar överuttag av resurser ur bl.a. skogen, för att säkra biologisk mångfald.

Vem säljer negawatt?
Van der Spoel har rätt i att vi alltför lite talar om energibesparing. Ett problem är att det inte finns ett särintresse som driver besparingsfrågan på allvar. Det finns inte tydliga aktörer på marknaden som enbart tjänar pengar på att vi minskar vår energianvändning. Förvisso finns det framsynta energibolag som inser att de måste göra om sin affärsstrategi och som argumenterar för lägre energianvändning, men de gör det i den takt de samtidigt kan fasa in nya affärsmodeller, som exempelvis genom att knyta upp sina kunder i funktionsavtal, där man säljer inomhusklimat i stället för kilowatt-timmar (kWh). Nog bra, men inte bra nog.

Hur gör vi?
Frågan är hur vi skapar ett energisystem som prioriterar utfasning av fossilberoendet, som ger incitament till energibesparing och som tryggar en snabb omställning till förnybara energislag? Kanske måste vi ta radikala grepp för att säkra omställningen?

Prioriteringar
Det tål att fundera på om omställningen till ett klimatneutralt energisystem måste överordnas principen om en avreglerad energimarknad. Man kan också fundera över om det är rimligt att aktieägares (kortsiktiga) intressen är viktigare än planetens långsiktiga välmående, dvs är det rimligt att energiförsörjningen baseras på privatägda aktiebolag? Energibolagens vinster borde gå till nyinvesteringar i förnybar energi, inte till aktieutdelningar till placerare. Energifrågan är så fundamental att detta måste diskuteras.

Kooperativ, kommuner, staten
Andelsägande är intressant, eftersom investering, resultat, vinst och samhällsnytta kopplas till lokalsamhällets behov och boende. Gemensamt samhällsnyttigt ägande genom staten, landsting, kommuner, kooperativa föreningar etc borde vara den bästa vägen att gå för att trygga försörjningen och framför allt säkra långsiktigheten i investeringar som kan ersätta de energisystem som inte hör hemma i ett hållbart samhälle.

Marknaden löser problemen på fel sätt
Marknaden löser inte alla problem, eller löser problemen på ett ibland smärtsamt sätt. Det ingår i marknadsekonomin att det finns vinnare och förlorare, att några tjänar på att det går sämre för andra. Ofta är det en bra princip för att sålla bort de företag som inte klarar konkurrensen, men för en global ödesfråga som hur vi ställer om energisystemen behövs andra och långsiktiga spelregler.

Invändning
Invändningen kan vara att vi idag lever på en integrerad elmarknad, att priset på vår el sätts på en nordisk och europeisk nivå, vi kan inte själva isolera oss från omvärlden osv. Men det handlar om produkten, elen, som distribueras. Det långsiktiga handlar om hur vi använder vinsten. Ska vinsten betalas till privata ägare eller ska vinsten användas för att trygga en snabb och hållbar omställning av energisystemet?

Kunniga styrelser
Styrelsen i varje energibolag över en viss storlek borde utses och bestå av kunniga personer, som förstår energifrågan, klimatfrågan och hur man bygger en långsiktig affärsmässighet. Inte genom brunkol i Tyskland, inte genom att bygga in oss i ett fortsatt beroende av uran, inte genom att tillåta fracking. Utan genom att konsekvent fasa ut fossilberoendet, uppmuntra energibesparingar och byte till snålare apparater samt genom att satsa på förnybart. Ett helhetsgrepp för framtiden.

Länktips till artikel i Ny Teknik:
klicka här.