Landgrabbing i Mocambique!

Prosavana är en organisation som påstår sig arbeta för att utveckla Afrikas savannområden söder om Sahara, t.ex. i Mocambique. Ursprungligen fanns idén att privata investerare från Brasilien och Japan skulle kopiera exploateringen i Brasilien och använda Mocambiques bördiga marker till storskalig produktion av djurfoder, mest soja och majs. Stegvis har Prosavana förändrat arbetssätt och nu är det de stora biståndsorganisationerna som står för kapitalet.Tyvärr handlar det fortfarande om ensidig storskalighet, om handelsgödsel, om djurfoder och om GMO-grödor. Och fortfarande är det lokalbefolkningen som kommer i kläm. Sjuttio procent av Mocambiques befolkning är sysselsatta i jordbruket. Den förändring som nu starka krafter vill påskynda, kommer att i grunden förändra livsvillkoren för en stor del av Mocambiques befolkning.

Nätets sanning
Jag googlar Prosavana och hittar deras egen vision. Hade jag bara haft den som information skulle jag tyckt att ”detta ser ju riktigt bra ut”. Hållbarhet, fattigdomsbekämpning, näringsriktig föda, sysselsättning… Alla nyckelorden finns med. Och det gör kanske problemet ännu mer komplext, när dimridåer och luftiga löften döljer de verkliga avsikterna. Vad är sant, vad är ärligt menat? Passivitet och tveksamhet lurar i vassen.

Handelshögskolan 15 april
Jag lyssnar till Lasse Krantz, från projektet LARRI (Land Rights Research Initiative), som ger en bakgrund till konflikten och berättar om den lagstiftning som infördes 1997 och som både ska skydda lokalbefolkningens intressen och samtidigt, motsägelsefullt nog, möjliggöra investeringar. Och framför allt lyssnar jag till Sheila Rafi, från NGO:n Livaningo, om hur Prosavana hotar livet och försörjningsmöjligheterna i bördiga delar av Mocambique. Hennes berättelse handlar om hur lokala initiativ gör motstånd mot storkapitalets och de nationella aktörernas planer på ett ”effektivt” jordbruk.

Copy Brazil
Prosavana låter som ett varumärke. Ingen kan ju vara emot savannen. Men det Sheila berättar tycks vara ytterligare en variant av den landgrabbing som drabbar Afrika. Starka ekonomiska intressen vill direkt eller indirekt transformera Afrikas bördiga jordar till ”effektiva” produktionsenheter. Inte primärt för människoföda utan för djurfoder. Med Brasilien som förebild – och de har naturligtvis stor hjälp av det portugisiska arvet i Mocambique – vill intressenter åstadkomma något liknande i Afrika.

Profitörerna utnyttjar oklarheterna
Ett exempel är Nampula, där det brasilianska företaget Agromoz tvingade bort ett tusen småbönder för att starta storskalig sojaproduktion. Bönderna fick inte någon rimlig ersättning och ingen ny mark att odla. Ett antal fristående organisationer, NGO:s, har ställt sig bakom kampanjen ”No to Prosavana”, något som sakta börjar ge resultat. Rättsläget är naturligtvis oklart och i ett  land där många överenskommelser fortfarande görs muntligt och inte på papper och där registrering av tomtmark bara helt nyligen har börjat göras, finns många osäkerheter.

Vem bryr sig om lokalbefolkningen?
Prosavana döljer sina verkliga syften och det är svårt att få grepp om organisationen, berättar Sheila. De säger en sak, men gör i själva verket något annat. Ett bekymmer är att hela satsningen bygger på råvaruproduktion och inte på förädling. Dvs när det mekaniserade jordbruket är igång finns det ingen försörjning för den lokala befolkningen. Prosavana verkar ointresserade av lokalbefolkningens behov av självförsörjning och/eller lönearbete. Uppenbarligen ska vinsterna med investeringarna plockas ut av andra aktörer.

Bistånd?
Motståndet på lokal nivå börjar ge resultat och Sheila har intrycket att det nu är mer institutionella aktörer, snarare än privata investerare, som står bakom Prosavana. AGRA nämns, liksom Japans och USA motsvarigheter till svenska SIDA. Hur man få biståndsarbete att gå ihop med ohållbar exploatering av Afrikas jordar är för mig en gåta.

Det självklara
Striden om vår föda, om vinsterna, om livsförutsättningar, om tillgång till vatten, sanitet och rimliga ekonomiska villkor pågår för fullt. Det är bara ingen som rapporterar. CNN har inga kameror på plats. Bakom de diffusa begreppen ”ekonomisk tillväxt” och ”investeringar i Afrika” döljer sig viktiga vägval för mänskligheten. I vilken riktning är rimligt att gå?  Riksdag/regering, SIDA och andra myndigheter kan agera och verka i EU för en sund utveckling på rättvisa villkor. Och vi kan alla som konsumenter och väljare ge tydliga signaler om vad vi accepterar och inte. Fair Trade borde vara det självklara, inte ett undantag.

Länktips:
En annan text om Sheila Rafis föredrag: http://bit.ly/1NPBvRB
www.afrikagrupperna.se
Artikel i The Guardian om Prosavana http://bit.ly/1HaRT9z
Prosavanas vision enligt dem själva:
http://www.prosavana.gov.mz/index.php?p=pagina&id=27
Landgrabbing i Etiopien http://christerowe.se/2014/04/nr317-landgrabbing-i-etiopien/

Egypten väljer väg

Ett av Afrikas viktigaste länder ska välja president. Egypten har en nyckelposition, granne med Israel och folkrik nation med en ännu äldre historia än ”de gamla grekerna”, med den symboliska Nilen som pulsåder och med stora förväntningar hos befolkningen på ett bättre liv.

Två problem
Ett bekymmer med flera av de folkrika länderna i världen är att man hållit nere det imhemska priset på drivmedel och i vissa länder tom subventionerat priset för att underlätta för ”vanligt folk” att åka tvåhjuling till arbetet. När oljan sinar i de egyptiska oljefälten ställs landet inför svåra val. Först minskar naturligtvis exportintäkterna från den olja man säljer till andra länder, därefter stiger priset för den inhemska konsumtionen, vilket i länder som Egypten innebär stora procentuella påslag eftersom man – i motsats till flera europeiska länder – inte har använt skatteinstrumentet på energi.

Paradoxen
När befolkningen har höga förväntningar på reformer och välfärdsutveckling och oljeinkomsterna minskar och dessutom inkomsterna från turismen möjligen minskar till följd av nyhetsrapportering och allmän osäkerhet läggs grunden för missnöjespartier och social oro. Paradoxen blir att demokratirörelsen från förra våren möjligen driver in Egypten i en ny militärdiktatur eller till ett tillstånd med omfattande protester och instabilitet. Något som varken gynnar egyptierna själva eller omvärlden.

Inte bara Egypten
Det vi kommer att få se är en skakig resa med flera osäkra parametrar. Många länder står inför den omställning som nu väntar Egypten. Och förebilder saknas i stort sett.