Monthly Archives: juli 2025

Om hopp, tillit och det som är möjligt

Posted on by
Reply

Jag minns hur intressant jag tyckte det var på gymnasiet när vi läste filosofi och psykologi, hur jag fascinerades av logiken, och de principiella tankegångarna, frågeställningarna och den intellektuella utmaningen. Den känslan kom tillbaka när jag lyssnade på Lars Svendsens sommarprat 30 juli. Han talar mycket om hopp och att hoppet och meningsfullheten hänger samman. Det är verkligen ett program värt att lyssna på, kanske med musik för att smälta det han beskriver.

Hoppet knyter an till det som är möjligt
Politik är ett av områdena han berör under några minuter. Och ställer fram ett motsatspar i form av positiv respektive negativ förväntan på framtiden som avgörande. Om rädslan styr vad vi tror och räknar med ska hända krymper utrymmet för det demokratiska och frihetsberoende samhället. (Frihet är f.ö. inte från något utan till något, menar han). Rädslan banar väg för makthavare med enkla lösningar att ställa sig mellan individen och avgrunden medan hopp och tillit tvärtom bygger gemenskap och blir medaktörer i det vi kan lyckas forma. Den positiva förväntan som ligger inbäddad i hoppet, eftersom hoppet är möjligt, ger i sig en skjuts åt de processer som vi hoppas ska bli verklighet. Den som hoppas på något lyckas också i högre utsträckning nå sina mål, säger han.

Konkret och om rädslans begränsning
Svendsens program är också djupt personligt och han berör hopplöshet och hoppfullhet utifrån det han upplevde tillsammans med sin cancersjuke far. Och hur både han och fadern hittar en frid i det som ytligt sett skulle kunna beskrivas som hopplöst. Det personliga fungerar som en konkret inramning i programmet, som ju annars kanske hade uppfattats som alltför teoretiskt eller abstrakt. Men det han har att berätta om vikten av tillit och hur den hjälper oss att hålla ihop samhället på en mänsklig nivå är väldigt tänkvärt. Och jag tänker på USA, där människorna misstror varandra så till den grad att man skrivit in i konstitutionen att var och en har rätt att beväpna sig. Rädslan blir på så sätt större och viktigare än hoppet. Och följaktligen står nu också USA inför en situation, där de auktoritära krafterna kanske helt tar över styret av landet. Vilket blir logiskt när rädslorna växer sig större än hoppfullheten.

Man blir lite nyfiken
Svendsen har gett ut drygt 15 böcker på 39 språk och talar, trots att han bor i Norge, en utmärkt svenska. Det får ingen förklaring varför han talar svenska utan den typiskt norska brytningen, trots att han vuxit upp i Oslo och är verksam i Bergen. Kanske har han ett språköra utöver det vanliga. Det var i alla fall bra att han slutade hoppas på en karriär inom tennisen och valde filosofin som sitt fält. Han har kloka tankar, som är väl värda att lyssna på.

Länktips: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/lars-svendsen-sommarpratare-2025

Vad vill Trump med sitt handelskrig?

Posted on by
Reply

Hur kommer det sig att Trump laborerar med så höga tullsatser? Han talar om 25-, 30-, 50-procentiga tullar och ibland ännu högre tullar på importerade varor från andra länder. Och hans enkla förklaring för den okunniga MAGA-rörelsen är att han anser att andra länder har blåst USA sedan decennier på miljoner dollar. Och att det är dags att ta tillbaka de förlorade pengarna och göra USA stort igen.

Vad menar han med att det räcker med två dockor?
Men någonstans vet han ju att tullavgifterna, det som på engelska kallas tariffs, betalas till den amerikanska staten av importören. Och att det är det amerikanska importerande bolaget som på så sätt beskattas för sin import. Även om han själv och hans lakejer hela tiden svamlar om att det inte är amerikanska företag som drabbas. Samtidigt har han tagit exemplet med dockor från Kina och haft som motiv för tullavgifterna att ett barn bara behöver två dockor att leka med, inte trettio. Dvs han inser att dockor kommer att bli dyrare när de kommer från Kina. Så vad tror han ska hända? Att dockor blir rejält mycket dyrare?

Han tror att allt kan flyttas hem
En tanke som jag tror att han primärt håller fast vid är att flytta hem produktion. Om amerikanska företag köper amerikanska varor blir det ingen tull. Bekymret för Trump är att han inte tycks inse att den processen tar lång tid, kräver andra och lägre löner för att kunna konkurrera prismässigt med låglöneländer osv. För att inte tala om kompetens. Många importvaror kräver speciell kompetens att tillverka och den arbetskraften står inte och väntar på att bli anställda.

Kolla gärna Pakman
Jag följer David Pakmans sammanfattningar på nästan daglig nivå och jag bifogar ett kort klipp från hans show i länktipsen nedan. Pakman går igenom olika möjligheter när det gäller Trumps egentliga agenda för sitt fokus på de höga tullarna. Och om alla dessa Trump-trogna byråkrater som lydigt håller fast vid att det inte är konsumenten som kommer att betala för tullavgifterna. Men frågan kvarstår, varför laborerar Trump med så höga tullar och vad är det han egentligen vill få ut av detta handelskrig?

Det ena alternativet handlar om en total felbedömning
Jag landar i två sannolika svar .Det ena handlar om att han faktiskt tror att USA skulle kunna producera det mesta inom landet och på så sätt skapa nya arbetstillfällen och en fungerande inhemsk ekonomi, där allt från metaller och råvaror till specialiserade högteknologiprodukter kommer kunna produceras inom landet. Och att han totalt missbedömer vilken tid och vilka investeringskostnader detta skulle innebära, samt hur lång tid det tar att etablera en arbetsmarknad för tillräckligt kompetent personal för att få det att fungera. Jordbrukslandet USA hade slavar som arbetskraft och de enkla arbetena är idag automatiserade på en ny nivå. Det behövs snart inga montörer och inga personer som transporterar internt på lagren. Det mesta rullar, i alla fall i stora fabriker, med hjälp av robotar och AI-stöd.

Hävstång för att införa undantagstillstånd
Den andra möjligheten är lite mer skrämmande. Han ser sitt handelskrig som en hävstång för att skapa social oro på hemmaplan. När allt blir dyrare kommer ”vanligt folk” protestera. Och kommer Donald Trump ”tvingas” att sätta in nationalgardet för att upprätthålla ordningen. Och då ”går det heller inte att genomföra reguljära val”, kommer det heta. 2026 års val blir uppskjutet och kongressen sätts på paus. Om den inte kunnat väljas kan den ju heller inte ges beslutanderätt, kommer han argumentera. Och simsalabim har USA upphört att vara en demokrati.

Självklart är allt alla andras fel
Som vanligt kommer Trump dessutom skylla allt på sina motståndare, media, demokraterna och alla som gör sin röst hörd. Så i den historieskrivning han själv tillhandahåller blir han den som ”räddar landet från en större katastrof”. Det är så de auktoritära tänker och agerar.

Kina är nöjda
Oavsett hur det nu går kommer utvecklingen i USA att sätta spår i världsekonomin och i hur det internationella samarbetet utvecklas. Under tiden kan framför allt Kina sitta vid sidan och se hur det kinesiska inflytandet bara växer i olika delar av världen.

Länktips: https://www.youtube.com/watch?v=ayTZoOis7I4

Om resiliens och biologisk mångfald

Posted on by
1

Carl Folke, som tillsammans med Johan Rockström startade Stockholm Resilience Center, sommarpratade den 25 juli. Han talar om biologisk mångfald och om vikten av resiliens, förmåga till anpassning och förnybarhet i förändringsprocesser. Att vi alla behöver bli bättre på att förhålla oss på ett resilient sätt, anpassat och uthålligt, till alla de utmaningar samhället och vi som mänsklighet står inför. Han placerar in antropocen, den nuvarande epoken, i ett större perspektiv och låter oss förstå hur vi människor utgör en del av den biosfär vi är så beroende av.

Risk att de som inte bryr sig inte lyssnar
Ämnet är självklart viktigt. Och mot slutet ger Folke lyssnarna flera exempel på att utvecklingen kanske trots allt går åt rätt håll. Samtidigt blir tyvärr hela presentationen ett föredrag snarare än ett sommarprat. Det krävs ett visst grundintresse för att ägna en timme eller en och en halv åt de frågor han lyfter. Kanske är det som jag skrev nyligen i ett annat sammanhang att det är 15 procent som bryr sig. Och utmaningen blir ju då att nå de andra. Folke väljer i sitt föredrag att förutsätta att lyssnaren har ett visst intresse för ämnet, annars hade han då och då stannat upp och ifrågasatt sin egen text, ställt just de frågor som vetenskapsförnekare och andra ofta ställer och själv gett plats för den typ av invändningar som är så vanliga i vår tid och som mer eller mindre jämställer tyckande med kunskap.

Synd att han missar att variera tilltalet
Tyvärr känns Folkes sommarprat som en uppläsning av ett manuskript, där det sällan blir pauser för eftertanke eller något oväntat inspel. Det blir aningen monotont och lite professorn som talar till sina studenter. Det är synd, eftersom frågorna är synnerligen relevanta och kunskapsinnehållet självklart mycket viktigt och angeläget. Inte minst detta att utmana etablissemanget och arbeta gränsöverskridande, att tro på sin idé och genomföra den. Tänk bara om någon klok person hade tipsat Folke om att hans budskap behöver paketeras aningen mer dramatiserat, med lite olika tonfall, med smart pausering, en och annan summering, med inskjutna frågor….. Kan det verkligen stämma att…. (och låta frågan hänga i luften ett tag, t.ex.).

Budskapen är oerhört viktiga
Samtidigt. Det Carl Folke beskriver är synnerligen viktigt. Hur de vilda djuren idag bara utgör 6 procent av den levande biomassan. Hur det människotillverkade (cement, asfalt, plaster osv) tillsammans nu väger mer än det naturen producerar. Hur bråttom det är. Och att det finns lösningar i sikte, som även stora företag nu börjar efterfråga. Och att samarbete är vägen framåt, inte att ensam är stark. Jag hoppas att alla förnekare och fördröjare av en omställning till ett resilient samhälle lyssnade på Carl Folke och fick sig en tankeställare.

Länktips: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/carl-folke-sommarpratare-2025

Historien är vårt kollektiva minne

Posted on by
Reply

Ibland får man lite tid över att lyssna på någon sommarpratare, Sveriges Radios mångåriga tradition att släppa fram lite olika röster under 90 minuter, personer som ofta har något lite ovanligt att förmedla. Jag blev nyfiken på Robin Olovsson och lyssnade på hans program (se länktips nedan).

Historien är vårt kollektiva minne
Robins program innehåller flera tänkvärdheter, som jag gärna återkommer till här. Först kanske detta att ämnet historia är väldigt betydelsefullt. Han säger något i stil med att vara historielös är som att vara utan minne. Har man inte sin historia riskerar man att upprepa samma misstag om och om igen. Det som gör historien extra intressant är ju också att den är gemensam, dvs vi kan kollektivt förhålla oss till de skeenden vi lärt oss något om. Till skillnad från minnet, som ju är subjektivt och selektivt på ett annat sätt.

”Stockholms” syn på ”Norrland”
Det andra jag vill återge är hur ”Stockholm” under århundraden betraktade och fortfarande betraktar ”Norrland” med något slags nedlåtande kolonialt perspektiv. Norrland är inte så viktigt, men det finns naturresurser, energi, skog och malm att utvinna som resten av landet gärna profiterar på. Den historia Robin berättar om hur samerna tvingades släpa tonvis med malm i väglös terräng för att Axel Oxenstierna förstått att det fanns silver i en lätt åtkomlig bergsfyndighet blir en tydlig illustration till hur synen på ”Norrland” har varit. Och kanske fortfarande är.

Samerna är extra särbehandlade
Det märks att Robin Olovsson trivs med sitt historieämne och att han har lätt för att berätta och återberätta historierna, särskilt de som lätt försvinner in i dimmorna, som han säger. Icke-historier, som inte har fått komma fram för att någon i ”Stockholm” ägt frågan. Han snuddar vid behandlingen av samerna ett par gånger, men den är ju självklart extra besvärande för makthavarna. Hur man långt in i vår tid avsiktligt hållit samerna utanför på olika sätt och sett på dem med en nedlåtande attityd.

Minns en annan bok som jag läste
Det är bara att gratulera de elever som får ha Robin som lärare. Han gör förmodligen tydliga avtryck i elevernas minnesbilder och kunskapstrådar på ett sätt som man skulle önska att fler fick ta del av. Det blir kanske läge att kolla in hans historiepodd vid tillfälle. Jag drar mig till minnes en bok jag köpte på Bokmässan för kanske 30 år sedan, som handlade om hur det fanns folk som levde vid Lofoten under istiden, och hur denna folkspillra senare tog andra delar av norra Skandinavien i anspråk. Detta hävdades ske samtidigt som Skandinavien befolkades söderifrån i takt med att isen drog sig tillbaka. Den bok jag tänker på heter ”Folket bortom Nordanvinden” och är skriven i början 1990-talet av Gunnel och Göran LIljeroth (AMA-förlag). Jag minns att jag delvis inte höll med om deras beskrivning och slutsatser, men att jag fascinerades av att det finns historia och historier som tappats bort.

Vikten av att ifrågasätta
Det finns alltid mer att läsa och att lära sig. Och det finns anledning att ifrågasätta den sanning som anses gälla. Det är ifrågasättandet som har lett till att vi numera anser att jorden snurrar runt solen och inte tvärtom. Och ibland räcker det att komplettera sanningarna med alternativa bilder för att helheten ska bli mer sanningsenlig. Särskilt nu när AI kan generera bilder och filmer som tycks riktiga, men som är falska.

Länktips: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/robin-olovsson-sommarpratare-2025

Länktips: Daniel Hermansson (känd från SVT:s Muren) och kollega med Robin tipsar om norrländska historiepodd-avsnitt: https://www.historiepodden.com/post/historien-om-norrland

Flyktingfrågan kräver att vi tänker i nya banor

Posted on by
Reply

Keir Starmer, premiärminister som håller till på 10 Downing Street har tagit fram ett förslag som han kallar ”one in – one out”. Detta refereras av Lunchekot (se länktips nedan, cirka 08:30 in i sändningen). Tanken är att för varje ”illegal” flykting som tar sig över den Engelska Kanalen och som skickas tillbaka till Frankrike ska Storbritannien ta emot en asylsökande med sina papper i ordning.

Några åtgärder av britterna
Tanken är att frysa tillgångar för smuggelansvariga, blockera deras inresemöjligheter och den engelska regeringen vill på så sätt komma åt de gäng som tjänar pengar på människors strävan att ta sig till Storbritannien. De som ska släppas in enligt one in-one out-systemet får inte ha försökt att ha tagit sig till Storbritannien förut och ska kunna erbjudas en formellt godkänd väg att söka asyl i landet.

Starmer sätter fingret på problemet
Man kan fråga sig om detta kommer att hjälpa. På ett plan sätter det ljuset på skillnaden mellan ekonomiska flyktingar och de flyktingar som söker skydd efter att ha drabbats av förföljelse och hot i sina hemländer, dvs traditionella asylsökande. Det känns självklart att politiskt förföljda personer ska kunna erbjudas en asylprövning. Samtidigt finns en desperation hos en stor grupp unga flyktingar, som satsar alla sina tillgångar och många gånger riskerar livet för att skaffa sig en framtid. Lösningen borde rimligen finnas någon annanstans.

Vi måste förstå storleksordningen
Som jag nämnde i en tidigare text är det ungefär en miljard människor som lever någorlunda ordnade liv, har ett jobb, kan ta ut semester, har en bostad och en rimlig försörjning. Det innebär att det finns minst fem gånger så många människor på planeten som INTE har de förutsättningarna att leva ett gott liv. Det är den stora orättvisa vi borde försöka ha en lösning på. Hur vi skapar förutsättningar för alla varelser på jorden att leva ett rimligt gott liv. Och givetvis justera de parametrar som går att ändra på, där orättvisorna slår hårdast. Inte för att alla ska flytta hit, eller för att alla ska få försörjning via våra skatter. Men vi behöver strukturer som drar utvecklingen i rätt riktning, inklusive påverkansmöjligheter för att komma åt oligarker, diktaturer och regimer som inte följer FN-stadgan.

En långsiktig jordnära idé
Det behövs en långsiktig inriktning som på en generation eller två skapar förutsättningar för alla att leva ett gott liv. Förmodligen måste detta växa fram som en gräsrotsrörelse, där människor tar ansvar för sig själva och någon mer individ. Då blir det också mer begripligt vad vi måste göra. När den vi samverkar med får ett namn, ett ansikte och en adress. Varje sådan insats skulle kunna klassificeras som skattebefriade bidrag, så att det inte behöver ske med beskattade pengar. Och det finns säkert hundra andra detaljer att reda ut. Men ”one-in och one-ute” är bara en symbolisk idé, Den löser inte grundproblemet med ojämlikheterna och orättvisorna i världen. Det är nog vi själva som måste ta tag i detta. På ett enkelt sätt. Och vi måste naturligtvis samtidigt ta höjd för den nya våg av klimatflyktingar som lär komma till följd av fossillobbyns fördröjning av verklig klimatpolitik.

Länktips, cirka 08:30 in i programmet: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/ekot-1230-stora-problem-i-tagtrafiken

Freden är viktigare än krigen

Posted on by
Reply

När Sverige sökte medlemskap i NATO gick jag med i Svenska Freds. Det kändes som en naturlig motvikt och en rimligt enkel insats. Om vi inte arbetar för freden får vi aldrig ett samhälle som kan utvecklas i rätt riktning. Freden är liksom fundamentet för allt annat. Att hitta sätt att lösa konflikter och intressemotsättningar utan att gripa till våld och vapen, att sträva efter rimlig rättvisa och stärka de system i samhället som bidrar till stabilitet och samarbete, snarare än till att sortera människor och företeelser utifrån någon vinstparameter, någon maktposition eller annan etikett. Medlemskapet innebär att jag får en tidning lite då och då.

Kärnvapen kan hamna i Sverige
I det senaste numret hittar jag flera läsvärda texter. Flera handlar om kärnvapen, om detta vapen som använts två gånger i aktiv i krigföring och som flera länder sedan dess har skaffat sig. Hiroshima och Nagasaki är för alltid förknippade med USA:s bombningar i augusti 1945. Nu innebär NATO-medlemskapet att vi inte längre kan påverka NATO:s eller USA:s eventuella beslut att använda svensk mark eller hamnar för att placera ut ramper för dessa massförstörelsevapen. Tidöregeringen tyckte inte det var nödvändigt att skriva in ett förbehåll i det svenska avtalet att svensk mark inte får användas för kärnvapen. Norge och Danmark har sedan länge sådana förbehåll, men det ryckte Kristersson på axlarna åt.

En komplicerad situation just nu
I Vita Huset sitter f.n. en president som är oberäknelig, som har stöttat Putins syn på kriget mot Ukraina, som har tvingat NATO:s ledning till pinsamma, fjäskande uttalanden bara för att hålla honom på gott humör. Ingen vet vad som händer om situationen drastiskt skulle förändras. Det pågår samtidigt ett antal konflikter i världen, där Mellanösterns olika fronter ständigt hamnar i fokus. Hur folken där ska kunna samexistera blir allt mer obegripligt, ju längre tiden går. Samtidigt är det viktigt att hoppas på och verka för en fredlig utveckling. Mer vapen, mer krig och mer förödelse gör bara livet svårare för miljoner människor.

De frågor som behöver ställas, t.ex.
En tanke som dyker upp när jag läser i Svenska Freds tidning är att vi borde få de 349 riksdagsledamöterna att bekänna färg. De borde få svara på ett antal grundläggande frågor, som säkerligen kan formuleras bättre än de följande, men som ändå bör kretsa kring det innehåll som jag skissar här.

  1. Om du kan sätta en ungefärlig siffra på begreppen krig respektive fred, hur ser förhållandet ut för dig personligen? Hur mycket kretsar dina tankar kring risken för krig respektive möjligheten till fred? Är det 50/50 eller något annat? Kan du förklara de siffror du anger?
  2. Håller du med om att fredstanken i grunden bygger på ömsesidighet? Och att krig är en logisk yttersta följd av olösta konflikter? Hur viktigt är det, tycker du att lagstiftningen och opinionsbildningen fokuserar på sådant som kan bidra till minskade risker för konflikter på olika plan? Och hur viktig är fredsfrågan för dig personligen? Gradera svaren på de båda frågorna på en skala 1 till 10, där 10 är mycket viktigt.
  3. Hur ser en rättvis utveckling ut enligt dig? Kan du ge tre exempel på den typ av rättvisa som du vill se, nationellt eller internationellt, som du tror kan bidra till en fredlig utveckling?

Vilka är vi?
Just rättvisedelen tror jag är en avgörande fråga för att minska spänningarna i samhället och i världen. Men rättvisa är ett luddigt begrepp, som behöver konkretiseras. Därav den tredje frågan ovan. Och under frågan ligger också, outtalat, frågan om vilka ”vi” är som ska ha del av den rättvisa som beskrivs.

Hur ska vi hantera svaren?
Frågan är vem som ska skicka frågorna till de 349 i Riksdagen. Och vilka slutsatser som kan dras av de svar eller icke-svar som kommer fram. Freden är så pass viktig att vi måste få det offentliga samtalet att handla mer om den än pm dess motsats. Samtidigt som vi självklart behöver säkra upp de funktioner som hjälper oss att försvara oss mot aggression, sabotage och olika sätt att skada samhället.

Länktips: https://www.svenskafreds.se/

En dokumentär om arbetets mening

Posted on by
1

Dokumentären ”After Work” kom 2023 och sändes nyligen på SVT Kunskapskanalen. Filmen är gjord av Erik Gandini och plockar upp frågan om hur vi ser på arbetet inom olika kulturer och samhällen. Det är en mycket tankeväckande film som bjuder på delvis överraskande uppgifter. Men som också manar oss till ett rejält omtag där vi arbetar fram en vettig strategi för hur vi egentligen ska se på arbetet ur ett hållbart samhällsperspektiv och ur ett allmänmänskligt perspektiv. Det är kanske inte 35-timmars arbetsvecka som anställda ska fokusera på? Det kanske är mycket mer generella frågor som behöver hanteras först. Vilken roll spelar arbetet i våra liv? Är lönearbete det enda som räknas? Hur ska vi se på de fenomen som filmen visar upp?

Vad är lycka, vad är ett gott liv?
Filmen innehåller intervjuer och exempel från flera länder, där man har olika syn på arbetet. I Korea är det vanligt med mycket långa arbetsdagar, ibland långt över 12 timmar. En ung kvinna konstaterar lite sorgset att hennes far hellre ägnade tid åt sitt arbete än åt sin familj. Och att pappans argument var för att kunna ge familjen ett gott liv. Frågan blir lite hängande i luften för mig: vad menar vi med ett gott liv?

Märklig sysselsättningspolitik i Kuwait
Vi får också möta en ung man som arbetar i Kuwait. Han får lön men konstaterar samtidigt att han inte har några arbetsuppgifter. Han och några till får hålla till i ett källarplan i en byggnad, där sådana som han får vistas. De har skrivbord och en stol, men inget att göra. Systemet tycks bygga på att officiellt ha noll arbetslöshet och säkerställa att alla, i alla fall män, har ett sammanhang. Men han saknar arbetsuppgifter. En kvinna som har ansiktet täckt blir också intervjuad, hon har en liknande ”anställning” och har haft en enda kortare arbetsuppgift på tre månaders arbete.

NEET lockar många unga italienare
I avsnittet från Italien får vi höra om NEET. Det är namnet på de personer som inte har anställning, inte utbildar sig, inte går på praktik. (Not Employment, Education or Training). Av unga människor i Italien handlar det om storleksordningen 20 procent eller mer som på det här sättet bara lever livets glada dagar, umgås, festar och tar dagen som den kommer. Samtidigt är det ungefär lika många unga i Italien som arbetar i vad som kan betecknas som slavliknande arbeten, med städning och andra arbetet som inte kräver någon utbildning, men där arbetsvillkoren är på gränsen till slavliknande. Och gissningsvis sysselsätter många med utomeuropeisk härkomst.

Vad är orsak och verkan?
Förklaringen i filmen till fenomenet NEET är att många ärver sitt boende och eftersom det föds drygt 1,2 barn per kvinna i Italien finns det ett konstant sug efter arbetskraft, så NEET-ungdomarna oroar sig inte för framtiden. Att det kunde finnas enstaka rikemansbarn som inte bryr sig om att skaffa sig en egen inkomst kunde man tänka sig, men inte att fenomenet var så utbrett. Statistiskt har jag i andra sammanhang också sett att italienska pojkar och män i genomsnitt bor hos sina föräldrar till de är drygt 35 år. Det kan bero på kostnaden för en bostad, men kan ju också förklara att mat och husrum blir mer eller mindre ”gratis” för en stor grupp unga människor. Föds det så få barn för att det inte finns bostäder, eller hur ser sambanden ut? Vill folk ha det så här?

En miljard har anställning
En annan uppgift som virvlar förbi i programmet är att det är cirka en miljard människor som har en anställning. Jag har hört siffran tidigare, men då i innebörden att det är cirka en miljard som kan ta semester. Man kan ju fundera över hur de andra sex miljarderna ordnar sin försörjning och använder sin tid.

Känner bara 15 procent arbetsglädje?
Ett avsnitt handlar också om hur vi generellt ser på vårt arbete. Det hävdas i programmet att det är cirka 15 procent som är engagerade i sitt arbete, som känner det vi för enkelhetens skull kan kalla arbetsglädje och motivation. Resten känner sig oengagerade och det finns också en betydande grupp som är aktivt oengagerade, som på olika sätt uttrycket sitt missnöje och sin frustration över hur arbetet ser ut, hur lite uppskattning de får och vilka dåliga chefer de har osv. Med en koppling till hur MAGA-rörelsen har vuxit fram i USA kan man lätt tänka sig att kärnan i den gruppen utgörs just av frustrerade människor som ser sig orättvist behandlade.

Robotar och AI tar över
Filmen är lång och en del handlar om den automatisering som vi ser ta allt större plats. Robotar tar över montering, kommer allt oftare in i logistikplanerngen och kommer förmodligen kunna överta en hel del av de arbeten som idag sysselsätter många. Automatiserad transittrafik är inte långt borta, för att nämna ett exempel. Självscanning i kassor är redan vardag. Lite grand blir det som när det manuella arbetet på åkrarna mekaniserades. Vilket ju samtidigt väcker frågor om vad människor ska arbeta med om maskinerna och AI ska ta över rutinarbeten. Det är ju inte enbart en fråga om sysselsättning för meningsfullhet, det handlar ju om ekonomisk försörjning och om skattesystemets relevans. Och de stora aktörerna ser ju ekonomiska vinster, när de slipper anställa personal. Elon Musk och Jeff Bezos vimlar förbi i några klipp. Vem ska tjäna pengar på att arbetet ändrar karaktär?

Fungerar medborgarlön?
En fråga dyker upp lite då och då i filmen: Skulle det fungera med medborgarlön? Dvs kan man få en grundförsörjning av samhället utan krav på motprestation? Och vad skulle du göra då? Om du fick tid att göra vad du vill. Filmen ger inga tydliga svar, men tanken som väcks blir naturlig: Hur använder vi vår tid på jorden och varför? Och varför ser det så olika ut för olika människor?

Jag känner en lust att se filmen en gång till. Den väcker så många frågor.

Länktips: https://webb-tv.nu/after-work-streama-svt-play/

Länktips: En intervju med Erik Gandini

Som man sår får man skörda

Posted on by
Reply

Det är aningen trist att behöva återkomma till utvecklingen i USA under Trumps andra presidentperiod. Men det går inte att förneka att det som händer i USA spelar roll för resten av världen och för oss i Europa. Skulle demokratin på allvar sättas på undantag får det säkerligen mycket stora konsekvenser för världsfreden. De auktoritära krafterna skulle känna ett större spelrum för att vrida utvecklingen bort från mänskliga rättigheter och rimliga villkor för världens befolkning. Att bevaka utvecklingen i USA känns därför nödvändigt.

Trump lär sig kanske skillnaden mellan propaganda och bevis
Det som hänt de senaste dagarna är lite annorlunda än andra skeenden. Det är plötsligt två tredjedelar av amerikanerna som ogillar hur Trump hanterar en viktig fråga. Många ur hans väljarbas känner sig lurade. 83 procent av hans väljare tror att Trump döljer något. Faktum är att mycket av Trumps genomslag hos väljarbasen hänger ihop med hur han förknippades med ett anti-etablissemang-perspektiv, som skulle ”drain the swamp” och synliggöra hur eliten betedde sig fel och olagligt. Nu plötsligt svänger Trump 180 grader och tonar ner betydelsen av det som under många år kom att bli en symbolfråga för MAGA-rörelsen.

Okunniga väljare förstår ändå vissa frågor
Det handlar om Jeff Epstein, som anklagades för att ha skapat förutsättningar för maktens män att umgås sexuellt med kvinnor och unga flickor, delvis väldigt unga flickor. Epstein påstods ha begått självmord i sin cell, så hans fall blev aldrig prövat. Men hans lista över kunder och kontakter har under lång tid figurerat som något som skulle offentliggöras. Men nu har Trump svängt och låter precis som den maktelit han tidigare ville avslöja. Detta är en omsvängning som stora delar av Trumps väljarbas inte accepterar. Hans väljare förstår sig inte på tullar, vet knappt var Ukraina ligger och har noll koll på vad en federal budget betyder för den sjukvård som miljoner amerikaner är beroende av. Men våldtäkter på unga flickor förstår man vad det är. Och frågan hänger kvar.

Som man sår får man skörda
I en länk nedan summeras historien väldigt bra av MSNBC:s kommentator Lawrence O´Donnell. Och det är uppenbart att Trump kommer att få svårt att krångla sig ur denna historia, även om han försöker med diverse utspel. Men på ett annat plan är historien illustrativ. Nämligen kring hur det till slut blir så att lögner, konspiratoriska påståenden och vilseledande utspel till slut biter avsändaren själv i svansen. Till slut vet han inte själv vad han sagt, vad som är sant och vad som egentligen gäller. Det handlar för Trump enbart om bilden av honom själv som den starke ledaren, inte om att göra det som är rätt för USA eller för hans finansiärer eller väljare. Reflexmässigt beskyller han diverse demokrater att ligga bakom de påhittade historierna kring Epstein, trots att allt rullades upp under Trumps förra mandatperiod. Väven av lögner blir till slut så komplicerad att han inte ens försöker hålla sig till samma lögn som han tidigare spridit.

Kommer sanningen fram?
Att han kan göra så här, ljuga allmänheten rätt upp i ansiktet, är för att han har förstått att den breda basen av väljare som han når inte förstår ekonomi, inte förstår politik, inte fattar vem som tar vilka beslut osv. Han spelar på folks okunnighet och vet att överdrifter och schabloniseringar, populism om man så vill, går hem hos breda grupper. Men här handlar det plötsligt om något som den breda basen begriper. Unga flickor våldtogs av de superrika, organiserat av en av Trumps bästa kompisar, Epstein. Detta fattar vanligt folk och de vill se korten på bordet. Att Trump inte vill avslöja fakta beror troligen på att hans namn finns med i pappren. Kanske inte som namngiven förövare, kanske inte så att han skulle kunna åtalas, men tillräckligt mycket för att skada bilden av ”den smartaste presidenten i historien”.

Om han inte ser någon annan väg ut…
Varför är detta intressant? Det finns en viss risk att Trump ser sig manad att ta till extraordinära maktmedel för att säkra att han kan sitta kvar. Han har redan visat att federala. halvmilitära, styrkor har skickats till Los Angeles för att markera närvaro och för att skrämma befolkningen. Han har dessutom fått Högsta Domstolen att ge ett ”Carte Blanche” för allt som en president gör under sin mandatperiod. (Vilket i sig är skrämmande). Och att han menar allvar kan man utgå ifrån. När inget annat fungerar kommer han att använda de maktmedel han har. Och skulle USA bli en polisstat med kraftfulla inskränkningar i vad folk får säga och göra är det förödande för utvecklingen i USA. Och ger naturligtvis motsvarande krafter i andra länder råg i ryggen.

Länktips: Lawrence O´Donnell beskriver Epstein-affären på ett tydligt sätt, där det som Trump kallar en ”hoax” egentligen handlar om rättvisa för ett okänt antal unga flickor, som utnyttjades av Epsteins nätverk. https://www.youtube.com/watch?v=pSAwo11A3Z4

Den som blundar slipper förklara vad han ser

Posted on by
Reply

Hur ska det gå till att fasa ut all plast som vi vant oss vid? Frågan väcktes för mig genom ett mejl som satte fingret på hur mycket onödig plast som troligen tillverkas, onödig för att det finns ”oplastade” lösningar som kan ersätta det vi vant oss vid.

Fler digitala möten
Mejlet jag fick tyckte att EU gör många fel och att svenska myndigheter är för passiva i omställningen bort från plastberoendet. Så kan det vara. Men det tar tid att bryta mönster. Det behövs åtgärder och beslut på en annan nivå för att rätta till något på en lägre nivå. Någon behöver principiellt t ex anpassa möteskulturen till en större andel digitala möten på bekostnad av de fysiska mötena. För att på sätt minska det fossilberoende flygandet.

Fler tänkbara sätt att synliggöra fel beteende
Eller så behöver någon skapa ett regelverk där digitala stödsystem alltid ska utredas först, innan man tar beslut om, typ, plastkort och liknande. En tredje väg är att skapa ett slags kontosystem på tjänstemannanivå, där varje offentliganställd och förtroendevald får sig tilldelad ett utsläppskonto. Så att varje person själv får hushålla med sina klimatutsläpp efter bästa förstånd. Och självfallet drabbas av någon kännbar påföljd om den personliga utsläppskvoten överskrids. En fjärde väg att gå är att använda en fiktiv beskattning, där varje klimatskadlig resa blir aningen dyrare för varje tillfälle och där summan av dessa kostnader redovisas och eventuellt belastar den budget som tjänstepersonen sorterar under. Ett sådant system skulle göra det uppenbart hur skadligt det blir att slentrianmässigt flyga på olika möten.

Ransonering skapar kanske en svart marknad
Vi kan också införa verklig ransonering, så som man gör när tillgången är begränsad på något som flera vill utnyttja. Under Andra Världskriget var många varor ransonerade och ingenting hindrar att det införs ransonering på flygresor. Det skulle i och för sig kunna leda till en ”svart marknad” för flygrättigheter, men det skulle å andra sidan bidra till en tydligare och pågående diskussion om vikten av att begränsa flygandet och om bara de rika ska få fortsätta att flyga. Därmed blir också en näraliggande tanke att enbart de rika länderna ska få fortsätta att överkonsumera resurser, vilket ju är en av faktorerna bakom de skenande fossila utsläppen, oljeanvändningen i fraktsystemet och plasten som råvara för billiga leksaker från Kina, osv, osv.

Vi behöver hävstångerna
Det räcker inte att vi sätter fingret på vilka systemfel som finns. Vi måste bli bättre på att hitta rätt hävstänger för de förändringar som kan göra skillnad. Samtidigt ska vi självklart ha i åtanke att det finns åtskilliga makthavare, framför allt på högersidan både i Sverige och i EU, som vill tona ner klimatkrisen, förringa den, bagatellisera, skämta bort och förneka allvaret. Ett exempel är Anders Borgs bok ”Vart är vi på väg?”, som inte har ett kapitel om miljö eller klimat, trots att han vill spegla framtiden.

Ingen undergång?
I hans kapitel tio talar han om välfärd och tillväxt och summerar det hela med att ”undergången är inte nära”, att han anser att det finns för många dystopier som avlöser varandra. Han hävdar att det är osannolikt att klimatfrågan kan bli ett hot mot mänskligheten och tycks inte inse digniteten i det som pågår.. Eller så är detta ytterligare ett exempel på det som inträffade när muren föll i Tyskland 1989.

Räcker det att blunda?
Det som hände i Tyskland var att vissa personer, ofta äldre män, inte orkade tänka om när det gamla DDR-systemet föll och de behövde sätta sig in i hur ett kapitalistiskt system fungerar. Man orkade inte erkänna för sig själv att det man trott på och levt enligt (det tidigare systemet) varit fel. På motsvarande sätt skulle man kunna tolka att Anders Borgs lättsamma attityd gentemot vår tids hotande miljö- och klimatkatastrofer kan förklaras med att han, om han byter fot i den frågan, skulle tvingas erkänna att han gjort en betydande felbedömning och att tillväxt och överkonsumtion fortfarande är legitima och rimliga effekter av det samhälle han vill se. Den som blundar behöver ju inte förklara vad han ser.

De oberoende rösterna är avgörande

Posted on by
Reply

Det blir allt tydligare hur viktigt det är att det finns granskande röster i samhället, röster som ifrågasätter mainstream-politiken och den dominerande tankemodellen. Två exempel i närtid får illustrera behovet. Det ena har med bankernas dominerande roll att göra, det andra hur viktigt men samtidigt svårt det kan vara att publicera känsla saker och göra pressetiska avväganden när unga människor är inblandade.

Fair Finance Guide läggs kanske ner
I Aktuell Hållbarhet (länk se nedan) läser jag om Jakob König, som sett som sin uppgift att hålla ett öga på bankernas beslut när det gäller hur de låter investeringar gå till projekt som inkluderar fossil energianvändning. Hans verksamhet har haft inverkan, läser man. När det uppmärksammas hur bankernas utlåning aktivt bidrar till att försvåra omställningen till en fossilfri ekonomi blir det allt svårare för bankerna att låtsas som att de inte motverkar den utveckling de hävdar att de arbetar för. Det går helt enkelt inte att både vara för och emot samma sak, särskilt när det blir uppenbarat i det offentliga samtalet.

Det är viktigt att mångfalden röster inte tystnar
Nu riskerar Jakob Königs verksamhet att upphöra baserat på bristande finansiering. Det handlar inte om några stora pengar. 1,5 miljoner kronor nämns i artikeln. Han säger i artikeln: ”Vi är någon sorts katalysator eller blåslampa som gör det enkelt för folk att uttrycka sin åsikt och ställa krav på en mer hållbar hantering av deras pengar. ” Det han säger är att det är inte granskningen i sig som är viktig, utan att den bidrar till att det kan skapas en opinion kring det fenomen som granskas. Samspelet mellan granskaren och granskarens publik och den resonans granskningen på så sätt kan ge upphov till är det som avgör genomslaget. När bidraget till verksamheten nu rycks bort tappar Sverige en viktig röst i hållbarhetsarbetet. Ur ett samhällsperspektiv borde det vara viktigt att säkerställa att motkrafter och granskning kan fungera. Statens budget bör säkerställa att oberoende granskning kan fungera på en rimlig nivå.

Det minskade presstödet minskar öppenheten
Det andra exemplet handlar om hur Tidöregeringen dragit ner på presstödet. Det är på ett sätt värre, eftersom detta bidrar till att mångfalden pressröster minskar och det öppna samtalet, som är så viktigt i en demokrati, i värsta fall tystnar. Hur komplicerat det är har fallet med migrationsminister Johan Forsell visat, ministern vars son varit aktiv i högerextrema kretsar och aktivt lockat in andra unga människor i en antidemokratisk rörelse. Medierna tvekade inför publicering av hänsyn till den unga personens ålder och att det inte handlade om en offentlig person. Samtidigt är det ju viktigt att säkerställa att den svenska regeringen inte exponeras för krafter som har som mål att störta det demokratiska styrelseskicket. Vad visste SÄPO, vad visste regeringen, hur kunde detta hända och vad drar man för slutsatser… det finns många relevanta frågor.

Hur ser Moderaterna på det öppna samhället?
Det avgörande är dock att granskningen (av Expo) kunde äga rum och att fakta uppenbarades. Moderata företrädare har de senaste veckorna gjort vad de kunnat för att misstänkliggöra Expo och för att få olika medier att avstå publicering. På ett antal plan innebär detta problem. Är Moderaterna motståndare till ett öppet, granskande, demokratiskt samhälle? Eller så ser man sig som den kraft som ska bana vägen för ett ännu mer auktoritärt samhälle inspirerade av hur Trump nu steg för steg förändrar USA eller hur Orban har skapat ett slutet Ungern.

Kan föräldrar straffas för vad deras barn gör?
I kölvattnet på Forsell-historien finns ett antal relevanta frågor. Bl.a. om nu Forsell ser en anledning att ompröva eller nyansera sin tidigare ståndpunkt att föräldrar ska kunna straffas för vad deras ungdomar gör. Även om Forsells barn inte begått något brottslig gärning i lagens mening måste även Forsell inse att vem som helst kan begå fel och att det blir orimligt att straffa föräldrar för vad barnen gör. Inser han inte detta kan han ju knappast fortsätta att driva samma ansvarighetslinje som tidigare.

Hur ser SÄPOs rutiner ut?
Det finns troligen mer att kommentera kring Forsell-skandalen, inte minst vilka rutiner SÄPO har för att säkerställa att regeringen inte hamnar i en situation som kan utnyttjas på ett sätt som kan skada landets styre.

Länktips: En artikel i Aktuell Hållbarhet om hur bankerna behöver någon som ser till att de agerar etiskt: Här