Tag Archives: Svenska freds

Freden är viktigare än krigen

Posted on by
Reply

När Sverige sökte medlemskap i NATO gick jag med i Svenska Freds. Det kändes som en naturlig motvikt och en rimligt enkel insats. Om vi inte arbetar för freden får vi aldrig ett samhälle som kan utvecklas i rätt riktning. Freden är liksom fundamentet för allt annat. Att hitta sätt att lösa konflikter och intressemotsättningar utan att gripa till våld och vapen, att sträva efter rimlig rättvisa och stärka de system i samhället som bidrar till stabilitet och samarbete, snarare än till att sortera människor och företeelser utifrån någon vinstparameter, någon maktposition eller annan etikett. Medlemskapet innebär att jag får en tidning lite då och då.

Kärnvapen kan hamna i Sverige
I det senaste numret hittar jag flera läsvärda texter. Flera handlar om kärnvapen, om detta vapen som använts två gånger i aktiv i krigföring och som flera länder sedan dess har skaffat sig. Hiroshima och Nagasaki är för alltid förknippade med USA:s bombningar i augusti 1945. Nu innebär NATO-medlemskapet att vi inte längre kan påverka NATO:s eller USA:s eventuella beslut att använda svensk mark eller hamnar för att placera ut ramper för dessa massförstörelsevapen. Tidöregeringen tyckte inte det var nödvändigt att skriva in ett förbehåll i det svenska avtalet att svensk mark inte får användas för kärnvapen. Norge och Danmark har sedan länge sådana förbehåll, men det ryckte Kristersson på axlarna åt.

En komplicerad situation just nu
I Vita Huset sitter f.n. en president som är oberäknelig, som har stöttat Putins syn på kriget mot Ukraina, som har tvingat NATO:s ledning till pinsamma, fjäskande uttalanden bara för att hålla honom på gott humör. Ingen vet vad som händer om situationen drastiskt skulle förändras. Det pågår samtidigt ett antal konflikter i världen, där Mellanösterns olika fronter ständigt hamnar i fokus. Hur folken där ska kunna samexistera blir allt mer obegripligt, ju längre tiden går. Samtidigt är det viktigt att hoppas på och verka för en fredlig utveckling. Mer vapen, mer krig och mer förödelse gör bara livet svårare för miljoner människor.

De frågor som behöver ställas, t.ex.
En tanke som dyker upp när jag läser i Svenska Freds tidning är att vi borde få de 349 riksdagsledamöterna att bekänna färg. De borde få svara på ett antal grundläggande frågor, som säkerligen kan formuleras bättre än de följande, men som ändå bör kretsa kring det innehåll som jag skissar här.

  1. Om du kan sätta en ungefärlig siffra på begreppen krig respektive fred, hur ser förhållandet ut för dig personligen? Hur mycket kretsar dina tankar kring risken för krig respektive möjligheten till fred? Är det 50/50 eller något annat? Kan du förklara de siffror du anger?
  2. Håller du med om att fredstanken i grunden bygger på ömsesidighet? Och att krig är en logisk yttersta följd av olösta konflikter? Hur viktigt är det, tycker du att lagstiftningen och opinionsbildningen fokuserar på sådant som kan bidra till minskade risker för konflikter på olika plan? Och hur viktig är fredsfrågan för dig personligen? Gradera svaren på de båda frågorna på en skala 1 till 10, där 10 är mycket viktigt.
  3. Hur ser en rättvis utveckling ut enligt dig? Kan du ge tre exempel på den typ av rättvisa som du vill se, nationellt eller internationellt, som du tror kan bidra till en fredlig utveckling?

Vilka är vi?
Just rättvisedelen tror jag är en avgörande fråga för att minska spänningarna i samhället och i världen. Men rättvisa är ett luddigt begrepp, som behöver konkretiseras. Därav den tredje frågan ovan. Och under frågan ligger också, outtalat, frågan om vilka ”vi” är som ska ha del av den rättvisa som beskrivs.

Hur ska vi hantera svaren?
Frågan är vem som ska skicka frågorna till de 349 i Riksdagen. Och vilka slutsatser som kan dras av de svar eller icke-svar som kommer fram. Freden är så pass viktig att vi måste få det offentliga samtalet att handla mer om den än pm dess motsats. Samtidigt som vi självklart behöver säkra upp de funktioner som hjälper oss att försvara oss mot aggression, sabotage och olika sätt att skada samhället.

Länktips: https://www.svenskafreds.se/

Freden handlar om att bejaka

Posted on by
2

Finns det en fred bortom alla strider, alla vapen och allt maktbegär? Det fanns en tid då fred och försoning fick ta plats. I mitten av 1900-talet tog icke-våldstanken plats och Gandhi personifierade en fredlig utvecklingsprocess, som senare tyvärr inte fått så många efterföljare. I vår egen svenska historia gjorde Dag Hammarskjöld, Alva Myrdal, Folke Bernadotte, Ulla Lindström och flera andra viktiga insatser. När minnena av Andra Världskriget bleknade bort minskade också till viss del engagemanget för en fredlig utveckling. Annat blev viktigare.

Några personer har tagit plats
Glimtvis har svenska och nordiska röster tagit plats på världsscenen. I FN banade Trygve Lie väg för Hammarskjöld i en svår uppbyggnadstid för FN. Senare gjorde Gro Harlem Brundtland sin historiska insats på 80-talet, när hon lade grunden till ett globalt ramverk för en hållbar utveckling med sin rapport ”Vår gemensamma framtid”. Det var den som senare fick ett viktigt möte i Rio de Janeiro 1992 att bli en milstolpe i historien. Dessförinnan hade Olof Palme tagit plats som en av få tydliga politiker som kritiserade Vietnamkriget. Hans Rosling, professor med ett särskilt fokus på global hälsa fick ett stort genomslag för 10-15 år sedan, framför allt genom sitt pedagogiska sätt att synliggöra och lyfta en positiv utveckling, som i och för sig kritiserades för att vara selektiv. Och så Greta Thunberg, förstås, som med sin tydlighet och skärpa tog plats på världsscenen när beslutsfattarna tvekade, och fortsatt tvekar, kring beslut för att vända utvecklingen i klimatfrågan. Vi har några personer som gjort internationellt avtryck för en fredligare värld. Men det tycks inte räcka och inte heller hjälpa.

”Make the world worse…”
Tyvärr har utvecklingen på senare tid snarast gått i en anti-fredlig riktning. Det är aggression, angrepp, krigshandlingar och våld som tar stor plats på världsscenen. Politiska ledare väljs inte för att de vill hitta bra kompromisser och samlevnadslösningar utan för att de ”står upp för” en viss grupp väljare och anstränger sig att organisera världen utifrån de egna behoven, inte utifrån ett perspektiv som skulle kunna vara bra för alla.

Jämförelse med förälderns behandling av sina barn
Om man som förälder skulle bete sig likadant skulle det bli tydligt: Att ett barn hela tiden favoriseras medan ett annat barn får nöja sig med bråkdelar av det som syskonet får. Vilken förälder skulle med gott samvete och skryta med att man särbehandlar sina barn? Översatt till ledarskapet på den politiska scenen: det är orimligt att särintresset hela tiden ska gå före allmänintresset. Egoism leder till konflikter. Vi behöver ledare som kan motivera goda kompromisser och samförståndslösningar, där lösningarna optimeras på en sammanvägd nivå.

Det mänskliga mötet och bejakandet är avgörande
Så hur får vi fred i världen? Tyvärr är mer upprustning, mer vapensystem och mer militärer det världen just nu tycks satsa på. Och det som vi för 15 år sedan trodde skulle kunna bana väg för folkliga resningar och social sammanhållning, när sociala medier började ta plats, har ju visat sig att de utvecklas till propagandakanaler för en girig maktelit. Tidigare Twitter, numera X, har under Elon Musks tid blivit allt mer ointressant och även Facebook har tappat i attraktivitet. Det mänskliga mötet och mänskliga kontakter är fortsatt viktiga för att åstadkomma den samsyn och de gemensamma lösningar som kan vända utvecklingen. Vi måste lyssna och bejaka varandras konstruktiva förslag så långt det är möjligt.

Under ytan
I nyhetsflödet nämns att SD har svårt att acceptera inskränkningar i vilka vapen som folk kan få licens för. De halvautomatiska vapen det handlar om har ingenting med viltjakt att göra. Det är snarare så att det finns människor som av olika skäl vill beväpna sig och dessa återfinns sannolikt i stor utsträckning i den krets väljare som stödjer SD. Antidemokrater som gärna ser en framtida folklig milis ser naturligtvis lokalt beväpnade grupper som en tillgång. Kraschar livsmedelsförsörjningen och/eller banksystemet kommer det att bli oroligt, uppstå plundring m.m. Då vill naturligtvis de auktoritära krafterna ta över. I skuggan av det civila försvar som Tidögänget vill forma finns risken att det skapas utrymme för detta. Den blåögdhet SD-företrädarna gärna ser som självklar i Sverige får inte tolkas symboliskt. Blåögda väljare blir lätt förda bakom ljuset.

Länktips: Svenska freds i Göteborg: https://www.svenskafreds.se/engagera-dig/lokala-grupper/goteborgs-lokalforening/

Peace av och med Merit Hemmingsson, några minuters musik värd att lyssna till: https://www.youtube.com/watch?v=9KYplpZZPQQ&list=RDL7D8jz60fFc&index=12

Vi måste tänka fred när alla planerar för krig

Posted on by
Reply

I juni kommer Riksdagen att ta beslut om permanent amerikansk militär närvaro på svensk mark. Avtalet kräver två-tredjedels majoritet i Riksdagen för att godkännas, så avgörande blir hur S röstar. För att det ska passera under radarn kallas det DCA-avtalet och rubriceras som en bilateralt avtal mellan USA och Sverige. Det finns inget bilateralt i detta avtal. Det handlar uteslutande om på vilket sätt USA:s militär ska få tillgång till sjutton militära förläggningar, där USA ska etablera egna zoner utan tillträde för svensk personal. Det finns flera frågetecken kring avtalet, som borde diskuteras innan Riksdagen släpper igenom Tidöregeringens avtal.

Norge, Danmark och Finland, men inte Sverige?
DCA betyder Defence Cooperation Agreement. Även de övriga nordiska länderna tecknar motsvarande avtal, men med vissa principiella skillnader. I det finska avtalet hänvisas t.ex. till den specifika finska lagtext som förbjuder kärnvapen på finsk mark. I både Norge och Danmarks DCA-avtal med USA finns det inskrivet att länderna inte accepterar förhandslagring av kärnvapen på sina respektive territorium. I Sveriges avtal med USA finns inget förbehåll mot kärnvapen. 

USA gör som de vill
Tvärtom ger avtalet USA rätt att placera material på sina sjutton militära förläggningar utan att Sverige kan känna till, ifrågasätta eller hindra USA från att förvara något på svensk mark. Tolkningen blir att USA gör som de vill med vapen, ammunition och annat, som de vill lagra inom de avskärmade zoner som USA ges ensamrätt till. Tidöregeringen anser att ”det inte behövs” någon skrivning kring kärnvapen. Om det är viktigt skriver man in det i ett avtal. Men icke-spridningsavtalet som Sverige skrivit under är uppenbarligen inte viktigt för Tidöregeringen. Det finns tydligen andra hänsyn att ta, som jag återkommer till.

Immunitet skapar osäkerhet kring vad som gäller
Rättsosäkerheten ökar när det finns tydliga och frekventa undantag från vad som är tillåtet och inte i Sverige. Svensk lag kommer inte att gälla för den amerikanska personalen. Detta innebär i praktiken att den militära personalen kommer att ha immunitet på ett sätt som påminner om hur diplomater behandlas av det svenska rättsväsendet. Det kommer t.ex. inte gå att stoppa en amerikansk militär transport på allmän väg för nykterhetskontroll eller för att åtala för hastighetsöverträdelser. Och naturligtvis kommer inte den svenska samtyckeslagen att kunna åberopas när något övergrepp ägt rum. Att det förekommer sexuellt våld och bristande respekt för mänskliga rättigheter runt amerikanska förläggningar finns det tyvärr många belägg för. Och svensk lag kommer inte att kunna åberopas.

Vi skulle kunna bli måltavla för en fiende
När vi släpper in främmande militär personal, inklusive viss civil personal, skapar vi en grundstruktur för ett senare tänkbart, egentligen otänkbart, maktövertagande. Om EU-samarbetet bygger på principen om gemensam nytta och samverkan kan man inte beskriva DCA-avtalet som något annat än en, låt vara liten men ändock, underordning av svensk maktutövning under supermaktens paraply. Man skulle kunna tänka sig att en kommande president i USA åsidosätter demokratin och hävdar att det är av yttersta vikt att USA ingriper i någon verklig eller påhittad konflikt i Europa. Och därvid utgår från de installationer och den personal man har i Sverige och andra länder. Vilket i ett slag skulle göra oss till måltavla för den verklige eller påhittade fienden. Etableringen av amerikanska zoner med närvarande amerikansk trupp och materiel utgör i sig ett säkerhetshot.

Den starkes rätt
DCA-avtalet har nog varit Tidöregerngens ”Plan B” i takt med att NATO-inträdet dröjde. Man ville skyndsamt försäkra sig om amerikanskt stöd i händelse av en utvidgning av Ukraina-kriget. Eskaleringen och fokus på militära lösningar som högern i Sverige applåderar passar deras världsbild, där det handlar om att bevara de värden man tillskansat sig. Den yttersta positionen är ju att med vapen försvara sin egendom, sin rätt. Det är dit vi är på väg, steg för steg. Polariseringen och den starkares rätt kommer hela tiden till uttryck från högersidan. Nu senast när det s.k. partiet Folklistan med två populister i spetsen vill stryka asylrätten. Flyktingar ska inte tro att de har något människovärde eller har rätt till skydd….

Fredlig samexistens
Det är väldigt viktigt i dessa ofredens tider och med annalkande klimatrelaterade katastrofer i åtanke att ofta ägna freden en tanke. Det är inte krig som löser problem, det är fredlig samexistens och respekt för andra människor, för naturen och för framtida behov som utgör grunden för en fredlig utveckling. Vi behöver starka röster i debatten som balanserar de krafter som i dagsläget får mer medialt utrymme, de trumpistiska rösterna och de som bara tror att mer vapen gör oss säkrare. Det är precis tvärtom. Ju mer vapen som är i omlopp, desto större risk att de kommer till användning. Vi ska stå emot Putins aggression, men inte till priset av ohejdad militarisering.

Britterna har lovat kärnkraftsindustrin ett överpris på el
Tillbaka till kärnvapenfrågan. Det finns viktiga synergier mellan kärnkraft och kärnvapen, framför allt på den avancerade nivån, där det handlar om att vara expert på kärnbränslet, och på logistik, kvalitets- och säkerhetsarbetet kring detta. Storbritannien och Frankrike håller sin kärnkraftsbransch under armarna eftersom man inte vill ge upp kärnvapnen. Britterna lovar t.ex. ett överpris per kWh till sina kärnkraftverk. Och i Sverige finns industrier som ser nya möjligheter när Tidöregeringen envisas med att förorda nukleär teknologi. Man kan exempelvis fundera på vilken roll f.d. Asea Atom, numera Westinghouse i Västerås, ska ha i framtiden. Jag anar att det är därför det inte står något i DCA-avtalet om kärnvapen. Det finns nya affärsmöjligheter för vissa företag i den nukleära branschen som man inte vill missa.

12 000 stridsspetsar gör inte världen säkrare
Själv har jag gått med i Svenska Freds. Fredstanken behöver stärkas. Det är inte världens cirka 12 000 stridsspetsar som kommer att skapa en hållbar framtid för någon. Och definitivt inte de som är utplacerade i Frankrike, Storbritannien, Belgien, Italien och Nederländerna. Men alla dessa system behöver kompetent personal som säkerställer att vapnen skulle kunna fungera och tas om hand när de inte längre håller måttet. Och då är det praktiskt att kunna fördela olika systemkostnader på försvarsbudgeten och på energi-dito.

Länktips: https://www.svt.se/datajournalistik/karnvapen-i-varlden/

Länktips: https://www.svenskafreds.se/dca/

Läsning: Kampen för fred av P A Fogelström

Posted on by
Reply

Par Anders Fogelström är mest känd för sina Stockholmsskildringar. ”Mina drömmars stad” och fyra andra böcker ingår i hans ”stad”-serie, som fått välförtjänt beröm. Fogelström var också under fjorton år ordförande för Svenska Freds. Det var en tid för uppvaknande under 60- och 70-talen, då mycket förändrades i samhället. Världspolitiken landade i vardagsrummet när attentaten mot JFK, hans bror Robert, Martin Luther King eller för den delen Vietnamkrigets fasor väckte det allmänna medvetandet. Det var en annan tid. Det var Arne Thorén, det var Lennart Hyland, det var miljonprogram, högertrafik, Beatles, invigning av Scandinavium, Apollo-program, kvinnlig rösträtt i Schweiz och förbud mot tobaksreklam i TV.

Det finns alltid en förhistoria
Fogelström måste ha lagt ett halvår, minst, på sammanställningen av den bok han kallade ”Kampen för fred, berättelsen om en okänd folkrörelse”. Jag ville förstå bakgrunden till fredsrörelsen och tog mig lite tid att läsa boken. Det visar sig att Fogelström gjort ett gediget arbete med att sammanställa nästan 90 år av föreningsprotokoll och andra spår Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen lämnat fram till 1971, då boken skrevs. Det kan låta irrelevant eller totalt bakvänt att ägna tid åt en femtio år gammal bok. Men allt som sker har en förhistoria och det var den jag ville få en bild av. Vad hände först?

Bok av P A Fogelström 1971

Rapport från ett kansli
Unionskrisen med Norge som löstes fredligt, Nobels fredspris, världskriget som inte gick att undvika 1914, framväxten av nazismen, världskrig nummer två som blev ännu värre än det första, det kalla kriget, diskussionen om svenskt atomvapen och mycket mer får sin belysning ur ett fredsperspektiv. Ibland hade jag önskat att författaren Fogelström gjort en utvikning i texten, funderat lite, resonerat kring alternativa händelseförlopp osv. Hela boken blir till slut en rapport från ett kansli. Kopplingen till Sonja Åkessons ”Rapport från en skurhink” anas tidsmässigt eftersom båda böckerna låter läsaren få en inblick i en relativt okänd verklighet.

Ett antal kända namn dyker upp
Hundratals namn passerar revy. Jag anar Fogelströms dilemma här, han kan ju inte gärna berätta föreningens historia och utelämna någon viktig person i alla de styrelser som valts och gjort nytta. Således blir det en aning motsägelsefullt med alla anonyma personer som presenteras och samtidigt hyllas för sin gärning för fredens sak. Intresset för att ta reda på vem det kan ha varit blir relativt ljumt efter så lång tid. Men samtidigt återkommer ett antal namn, som åtminstone jag kan känna igen: Barbro Alving, Elise Ottessen-Jenssen, Inga Thorsson, Herbert Tingsten, Ernst Wigforss, Ellen Key, Sara Lidman och många fler. Påtagligt många kvinnor.

En hållplats får sin förklaring
Edvard Wavrinsky var en tongivande person under flera decennier, läser jag. Och plötsligt förstår jag varför han fått en egen hållplats i det göteborgska spårvagnsnätet. Överhuvudtaget präglas hela boken av ett underliggande engagemang och en aktivitet som är beundransvärd. 20 000 människor samlas vid fredsmonumentet i Eda. (På ett annat ställe anges antal till 12 000 men även det är imponerande). Eller ett tal för fredens sak i en stadspark samlar 3 000 åhörare. Bara så där. Monumentet i Eda brukar marknadsföras som Morokulien, ett namn som lanserades av Lennart Hyland 1959 i samband med ett radioprogram.

Engagemang i relation till resurs
Det jag reflekterar kring är också hur lång tid människor för drygt ett hundra år sedan fick arbeta för att klara sin försörjning, dvs hur mycket s.k. fritid hade de? För att resa till Eda vid norska gränsen, troligen med tåg, och för att ha råd att betala för resa och uppehälle… det var andra prioriteringar som gällde. Engagemanget för fredens sak var påtagligt. I vår tid är det mycket som konkurrerar om uppmärksamheten, samtidigt som vi gissningsvis arbetar betydligt färre timmar för vår försörjning.

Tidsanda och samtidiga processer
En annan iakttagelse jag gör när jag läser om Svenska Freds första 90 år är hur parallellt olika folkrörelser växte fram. Nykterhetsrörelsen som ett svar på spritens förbannelse, frikyrkorörelserna som ett svar på den inre övertygelsen hos många människor att deras syn på religionen och dess uttryck behövde plats vid sidan av statskyrkan. Eller arbetarrörelsen och fackföreningarna, som kämpade för rättvisa villkor för sina medlemmar. Det blir påtagligt i Fogelströms bok hur samhället utvecklas både genom att organisationerna växer fram i samma tid, och också att de aktiva personerna ofta hade flera roller i olika sammanhang. Ungefär så som det brukar se ut, även idag. Aktiva människor är aktiva på flera håll.

Motståndet
En annan reflexion är hur verksamheter speglas i det motstånd man möter. Under flera decennier, framför allt innan den allmänna rösträtten infördes i Sverige 1911, fanns ett kompakt motstånd från makthavare, militärer och andra som gärna gjorde vad de kunde för att förminska och förlöjliga fredsrörelsen. Och så ser väl egentligen motståndet fortfarande ut. Nu när NATO-ansökan är inlämnad känner militärer, vapenindustrin och ett antal högerkrafter medvind. Det talas ju från ytterhögern om militär på gatorna, i syfte att åstadkomma ordning. Eller om att ”alla bör få rätt att beväpna sig”, som om mer vapen i omlopp skulle lugna ner konflikterna.

Positionering i relation till antidemokrater
Ett avsnitt i Fogelströms bok illustrerar hur svårt det kan vara att positionera fredstanken. När västvärldens demokratier stod mot det Sovjet-dominerade östblocken och det fanns vänsterdebattörer i Sverige som såg sig själva som kommunister blev det komplicerat för fredsrörelsen att ta en tredje position. När många intellektuella lockades av anti-kapitalism och ”befrielsekampen” i Vietnam blev det svårt att dra gränsen för vem som fick inneha förtroendeposter. Olof Palme marscherade sida vid sida med Hanois representant i Stockholm, dvs det blev otydligt var gränsen gick för att acceptera odemokratiska styren i syfte att komma till rätta med demokratiernas misslyckanden. Möjligen är det något liknande vi upplever nu, när demokratiska högerpartier samarbetar med antidemokratiska partier på högerkanten. Det blir otydligt var de där ”röda linjerna” egentligen går.

Mer skiljedomsförfaranden är nödvändiga
Ska jag försöka mig på en summering av Fogelströms bok om fredsrörelsens första 90 år får det bli att freden alltid har ett övertag. Historien ger freden rätt. Det finns ingen positiv utveckling ur krig och konflikter, det är freden som kan ge rätt förutsättningar. Och annan tanke som inte släpper är att skiljedom är det instrument som måste utvecklas mer. Oenigheter kommer alltid finnas, rimliga och orimliga orättvisor måste hanteras. Vem som ska få rätt måste avgöras med fredliga medel och då är skiljedomsförfarande att föredra alla dagar. Skiljedom bygger naturligtvis på respekt för domstolen och dess auktoritet, men alternativet är ser vi ju idag, när Putin tar för sig i östeuropa och ytterligare ett krig rasar där palestinier och israeler borde hitta ett sätt att leva sida vid sida. För att inte tala om alla andra pågående konflikter, som media inte fokuserar på just nu.

Länktips: https://www.svenskafreds.se/

Tidö-regeringen tror inte på freden

Posted on by
Reply

Nog är det anmärkningsvärt att Tidö-regeringen aktivt avstår från att verka för en värld fri från atomvapen, eller kärnvapen som många säger. Mellan den 27 november och 1 december hade FN en konferens kring den konvention som på FN-språk förkortas TPNW. Till den typen konferens har Sverige i decennier sänt en ungdomsdelegat. Men inte nu. Och man bryr sig inte om att ens närvara. Arbetet för nedrustning och för att få länder att säga nej till atomvapen är inget Tidö-regeringen bryr sig om.

Historiskt har Sverige varit drivande
Sverige var aktivt i FN på 1960-talet. Vi tog plats och fick också gehör för många utspel. Inte minst Alva Myrdal och Inga Thorsson engagerade sig i ett arbete för ett icke-spridningsavtal, där FN:s medlemsländer skulle förbinda sig att inte skaffa kärnvapen. I Genève pågick under 16 år nedrustningsförhandlingar, där Sverige var aktivt. Att Dag Hammarskjöld var generalsekreterare under flera år spelade också roll. Idag bryr sig Sverige inte om att försöka bidra till avspänning i världen.

Varför tror Tidö-gänget inte på freden?
Att inte bejaka en FN-konvention som Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons, (TPNW) , att inte ens skicka en observatör, så som NATO-länderna Norge och Tyskland gjort, är en sorglig för att inte säga förkastlig och orimlig handling. Tidö-regeringen klarar tydligen inte att samtidigt hålla kortsiktiga och långsiktiga perspektiv levande. Kortsiktigt må det vara motiverat att markera mot Putins Ryssland. Långsiktigt måste vi ändå rimligen tro på freden som grund för samhällsutvecklingen.

Det dolda syftet är väl att NATO-processen gått i stå
Istället signeras idag den 5 december ett bilateralt avtal mellan USA och Sverige, som ger USA rätt att använda svensk mark för militärt bruk. Det är inte NATO som kräver detta, utan det är ett bilateralt avtal mellan två länder. Möjligen döljer sig här en motivering som ingen vill använda öppet: att Turkiet och Ungern under lång tid kommer att förhala godkännandet av Sverige som NATO-medlem. Och att denna bilaterala överenskommelse syftar till att underlätta för USA att snabbt placera stridskrafter på svensk mark oavsett hur lång tid NATO-förhandlingarna tar. Men kan också ana att avtalet banar väg för utplacering av amerikanska vapen på svensk mark. Det står i den svenska NATO-ansökan ingenting om att atomvapen eller kärnvapen skulle undantas. Undantag som t.ex. Norge har.

Vapensilos, någon?
Det blir väl rusning nu från kommuner där SD är med och styr, rusning efter att få chans att få vapensilos uppförda på kommunal mark. Ungefär som de tidigare talat om att kommuner ska hålla sig framme för att få atomkraft inom kommungränsen. Oavsett vapen eller energiproduktion ─ dessa installationer blir utmärkta måltavlor i en framtida utpressningssituation, där någon despot vill tvinga Sverige till eftergifter. Det räcker ju med en drönare…

Länktips: https://www.svenskafreds.se/upptack/fred-och-sakerhet/pm-sverige-slutar-skicka-ungdomsdelegater-till-fn-svenska-freds-skickar-egen/

Pressen bjuds in att närvara vid signering 5 december: https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2023/12/mojlighet-for-media-att-narvara-vid-mote-i-pentagon-mellan-pal-jonson-och-lloyd-j.-austin-iii-samt-vid-signering-av-dca

Så här ser det ut med antalet atomvapen i världen: https://www.svt.se/datajournalistik/karnvapen-i-varlden/