I juni kommer Riksdagen att ta beslut om permanent amerikansk militär närvaro på svensk mark. Avtalet kräver två-tredjedels majoritet i Riksdagen för att godkännas, så avgörande blir hur S röstar. För att det ska passera under radarn kallas det DCA-avtalet och rubriceras som en bilateralt avtal mellan USA och Sverige. Det finns inget bilateralt i detta avtal. Det handlar uteslutande om på vilket sätt USA:s militär ska få tillgång till sjutton militära förläggningar, där USA ska etablera egna zoner utan tillträde för svensk personal. Det finns flera frågetecken kring avtalet, som borde diskuteras innan Riksdagen släpper igenom Tidöregeringens avtal.

Norge, Danmark och Finland, men inte Sverige?
DCA betyder Defence Cooperation Agreement. Även de övriga nordiska länderna tecknar motsvarande avtal, men med vissa principiella skillnader. I det finska avtalet hänvisas t.ex. till den specifika finska lagtext som förbjuder kärnvapen på finsk mark. I både Norge och Danmarks DCA-avtal med USA finns det inskrivet att länderna inte accepterar förhandslagring av kärnvapen på sina respektive territorium. I Sveriges avtal med USA finns inget förbehåll mot kärnvapen. 

USA gör som de vill
Tvärtom ger avtalet USA rätt att placera material på sina sjutton militära förläggningar utan att Sverige kan känna till, ifrågasätta eller hindra USA från att förvara något på svensk mark. Tolkningen blir att USA gör som de vill med vapen, ammunition och annat, som de vill lagra inom de avskärmade zoner som USA ges ensamrätt till. Tidöregeringen anser att ”det inte behövs” någon skrivning kring kärnvapen. Om det är viktigt skriver man in det i ett avtal. Men icke-spridningsavtalet som Sverige skrivit under är uppenbarligen inte viktigt för Tidöregeringen. Det finns tydligen andra hänsyn att ta, som jag återkommer till.

Immunitet skapar osäkerhet kring vad som gäller
Rättsosäkerheten ökar när det finns tydliga och frekventa undantag från vad som är tillåtet och inte i Sverige. Svensk lag kommer inte att gälla för den amerikanska personalen. Detta innebär i praktiken att den militära personalen kommer att ha immunitet på ett sätt som påminner om hur diplomater behandlas av det svenska rättsväsendet. Det kommer t.ex. inte gå att stoppa en amerikansk militär transport på allmän väg för nykterhetskontroll eller för att åtala för hastighetsöverträdelser. Och naturligtvis kommer inte den svenska samtyckeslagen att kunna åberopas när något övergrepp ägt rum. Att det förekommer sexuellt våld och bristande respekt för mänskliga rättigheter runt amerikanska förläggningar finns det tyvärr många belägg för. Och svensk lag kommer inte att kunna åberopas.

Vi skulle kunna bli måltavla för en fiende
När vi släpper in främmande militär personal, inklusive viss civil personal, skapar vi en grundstruktur för ett senare tänkbart, egentligen otänkbart, maktövertagande. Om EU-samarbetet bygger på principen om gemensam nytta och samverkan kan man inte beskriva DCA-avtalet som något annat än en, låt vara liten men ändock, underordning av svensk maktutövning under supermaktens paraply. Man skulle kunna tänka sig att en kommande president i USA åsidosätter demokratin och hävdar att det är av yttersta vikt att USA ingriper i någon verklig eller påhittad konflikt i Europa. Och därvid utgår från de installationer och den personal man har i Sverige och andra länder. Vilket i ett slag skulle göra oss till måltavla för den verklige eller påhittade fienden. Etableringen av amerikanska zoner med närvarande amerikansk trupp och materiel utgör i sig ett säkerhetshot.

Den starkes rätt
DCA-avtalet har nog varit Tidöregerngens ”Plan B” i takt med att NATO-inträdet dröjde. Man ville skyndsamt försäkra sig om amerikanskt stöd i händelse av en utvidgning av Ukraina-kriget. Eskaleringen och fokus på militära lösningar som högern i Sverige applåderar passar deras världsbild, där det handlar om att bevara de värden man tillskansat sig. Den yttersta positionen är ju att med vapen försvara sin egendom, sin rätt. Det är dit vi är på väg, steg för steg. Polariseringen och den starkares rätt kommer hela tiden till uttryck från högersidan. Nu senast när det s.k. partiet Folklistan med två populister i spetsen vill stryka asylrätten. Flyktingar ska inte tro att de har något människovärde eller har rätt till skydd….

Fredlig samexistens
Det är väldigt viktigt i dessa ofredens tider och med annalkande klimatrelaterade katastrofer i åtanke att ofta ägna freden en tanke. Det är inte krig som löser problem, det är fredlig samexistens och respekt för andra människor, för naturen och för framtida behov som utgör grunden för en fredlig utveckling. Vi behöver starka röster i debatten som balanserar de krafter som i dagsläget får mer medialt utrymme, de trumpistiska rösterna och de som bara tror att mer vapen gör oss säkrare. Det är precis tvärtom. Ju mer vapen som är i omlopp, desto större risk att de kommer till användning. Vi ska stå emot Putins aggression, men inte till priset av ohejdad militarisering.

Britterna har lovat kärnkraftsindustrin ett överpris på el
Tillbaka till kärnvapenfrågan. Det finns viktiga synergier mellan kärnkraft och kärnvapen, framför allt på den avancerade nivån, där det handlar om att vara expert på kärnbränslet, och på logistik, kvalitets- och säkerhetsarbetet kring detta. Storbritannien och Frankrike håller sin kärnkraftsbransch under armarna eftersom man inte vill ge upp kärnvapnen. Britterna lovar t.ex. ett överpris per kWh till sina kärnkraftverk. Och i Sverige finns industrier som ser nya möjligheter när Tidöregeringen envisas med att förorda nukleär teknologi. Man kan exempelvis fundera på vilken roll f.d. Asea Atom, numera Westinghouse i Västerås, ska ha i framtiden. Jag anar att det är därför det inte står något i DCA-avtalet om kärnvapen. Det finns nya affärsmöjligheter för vissa företag i den nukleära branschen som man inte vill missa.

12 000 stridsspetsar gör inte världen säkrare
Själv har jag gått med i Svenska Freds. Fredstanken behöver stärkas. Det är inte världens cirka 12 000 stridsspetsar som kommer att skapa en hållbar framtid för någon. Och definitivt inte de som är utplacerade i Frankrike, Storbritannien, Belgien, Italien och Nederländerna. Men alla dessa system behöver kompetent personal som säkerställer att vapnen skulle kunna fungera och tas om hand när de inte längre håller måttet. Och då är det praktiskt att kunna fördela olika systemkostnader på försvarsbudgeten och på energi-dito.

Länktips: https://www.svt.se/datajournalistik/karnvapen-i-varlden/

Länktips: https://www.svenskafreds.se/dca/