Pensionssystemet behöver komma mer i fokus

Pensionssystemen i världen behöver ständigt ses över och utvecklas. Av flera skäl, visar en rapport från CFA Institute och Marsh som kom nyligen. (Se länktips nedan). Rapportens 35 sidor fokuserar primärt på jämförelseindikatorer mellan 55 olika länder och där man väger in 50 olika delfaktorer. Marsh är ett börsnoterat (USA) företag som framför allt bedömer risker och har antagligen ett antal pensionsfondförvaltare och myndigheter som sina kunder. Rapporten lyfter också viktiga aspekter för framtiden, inte minst hur demografin förändras i många länder. Vi blir äldre och lever längre.

Jämförelser och tillbakablick
Rapportförfattarna har gjort denna typ av jämförelse i sjutton år och kan därför se trender och hitta jämförelsetal som kan vara intressanta. I deras jämförelse hamnar Sverige på plats 8, strax under de ”bästa” länderna. Men det mest intressanta är vilka utmaningar rapporten lyfter upp och samtidigt vilka åtgärder man föreslår. Men först en liten personlig reflexion. Att det finns en pension att leva på när arbetslivet klingar av är ingen naturlag. Det hela löstes ju med att den äldre generationen fick bo i ett mindre hus på gården, som kallades undantag. Där fick de hjälpa till med sysslorna så gott det gick. Det odlades, det hades höns och grisar och de minsta barnen togs om hand. Det var en praktisk win-win-lösning i bondesamhället, som dock inte fungerade när industrialiseringen tog fart.

HALE är en indikator
Rapporten nämner en brittisk studie som slår fast att vi lever längre, är friskare och därmed sannolikt kommer att arbeta längre upp i åldrarna. Här finns begreppet HALE som en kvalitativ och kvantitativ indikator, som används av de professionella. (HALE står för Healthy Life Expectancy). Samtidigt ökar också skillnaderna beroende på vilket arbete som utförs. En arkitekt och en betonggjutare är båda involverade i samma bransch, men har sannolikt olika möjlighet att jobba upp i åren. Rapporten varnar också för de spänningar som kan uppstå mellan generationerna, om pensionssystemet uppfattas som orättvist.

Arbetsmarknad, svartjobb och AI
Just arbetsmarknadens förändring påpekas utförligt i rapporten, hur livslång anställning med avtalsgrundade pensionsavsättningar sannolikt inte blir lika vanligt i framtiden, när gig-ekonomin och möjligheten att ”jobba hemifrån” i egen firma eller på uppdrag av någon blir mer vanligt. Att sätta av inkomst till pensioneringen är inte heller något som alla tänker på om man själv är ansvarig för detta. Även den svarta ekonomins baksidor behöver lyftas (även om rapporten inte tar upp den). Rapporten berör inte heller hur arbetsmarknaden antagligen snabbt kommer att påverkas av hur AI blir en del av företagens strukturella positionering. AI skulle ju också kunna hjälpa till med informationsbehandling i realtid, så att myndigheter och fonder blir ännu bättre på att snabbt hantera hur pengaflöden, inflation eller andra faktorer påverkar utfallen. Och även kunna leda till nya kunderbjudanden för den som vill följa utvecklingen.

Svårigheter med 40-talisternas dominans
På sidan 19 i rapporten kommer man in på en del av de svårigheter som förändringar/försämringar i pensionssystemen kan innebär. Man inser att 40-talisterna och 50-talisterna genom att vara många sätter stort tryck på beslutsfattarna men konstaterar också att ”eventuella förändringar kommer naturligtvis inte bara att påverka 40-talistgenerationen, utan även allmänhetens tilltro till att framtida generationer ska kunna få en bekväm pension. Omfattningen och takten i förmögenhetsöverföringen mellan generationer kan te sig avlägsen, särskilt som yngre generationer möter allt svårare förutsättningar på bostadsmarknaden och potentiellt osäkra utsikter på arbetsmarknaden. Men utan mer omedelbara åtgärder kommer klyftorna mellan generationerna att öka, vilket i framtiden kan nödvändiggöra mer drastiska förändringar av pensionssystemen.” (översatt fr engelska). Det gäller att fånga problemen innan de är problem.

Ska pensionssystemen bli mer av karaktären försäkring?
Här kan man också ligga till hur populister och högernationalister i Europa helt blundar för de verkliga sambanden och, som i fallet LePen i Frankrike, lovar sänkt pensionsålder. (Se länktips kring den debatten nedan). Det rapporten betonar som tre lösningsvägar är framför allt att omfördela risktagandet i placeringar i riktning mot mer försäkringsbolag, att inkludera individuella långtidsefterlevandeskydd som en extra tjänst i systemet (sannolikt mot en höjd premie), samt att pensionskontona mer har av en premiebestämd karaktär enligt en livscykelmodell, som man bedömer är på väg att bli normgivande. Steg för steg kommer pensionssystemet påminna om ett försäkringsupplägg.

Ytterligare några rekommendationer
I ett annat avsnitt i rapporten pekar man på hur viktigt det är att pension faktiskt används under pensioneringen och inte tas ut i förtid, hur viktigt det är att allmänheten har förtroende för systemet, hur avgörande det kan vara att följa utvecklingen av det forskarna kallar HALE (se ovan), att underlätta för äldre att fortsätta att vara yrkesverksamma och att minska de traditionella skillnader som finns mellan könen när det gäller pensionsnivåer.

Mål, finansiering och flexibilitet
På en mer överordnad nivå lyfter rapporten tre faktorer som ansvariga personer och organisationer behöver väga in och ta ställning till: 1. Att sätta tydliga mål för systemet, mål som hela tiden vägleder i varje beslut. 2. Vikten av finansiering av systemet. 3. Ökad flexibilitet i produktutformning och tjänster.

Sådant som INTE tas upp
Det finns ett antal saker som INTE tas upp i rapporten. Jag har nämnt AI och svartjobb. Men också detta att det inte är rimligt att lägga alltför stort ansvar hos individen när det gäller den långsiktiga planeringen. Pensionen måste trots allt i sin grundform vara ett skyddsnät när det inte längre fungerar att arbeta. Och kanske allra störst invändning har jag kring att rapporten inte med ett ord belyser de risker som dagens ekonomiska system innebär. Den eviga tillväxtens dogm kommer förr eller senare att avslöjas, kanske i och med de konflikter och motsättningar som den otillräckliga klimat- och miljöpolitiken kommer att leda till. När folk inte får mat, vatten eller ens ett enkelt boende kommer kraven på grundläggande rättvisa att bli konkreta. Och hur pensionssystemen ska förhålla sig till de ”vinster” i den traditionella ekonomin som bygger på fossilfällan, på exploatering av resurser och av människor förbigås med tystnad. Här finns mycket att göra för att få pensionssystemet hållbart på riktigt.

Hur hållbart är egentligen Norges pensionssystem?
Ett verkligt hållbart pensionssystem måste erbjuda alternativa vägar till ett sparande på planetens och Agenda 2030:s villkor. Vi lurar oss själva om vi tror att pensionsfonderna växer oberoende av verkligheten. Inte minst Norge skulle behöva göra ett omtag, eftersom man låter sin oljefond utgöra buffert i pensionssystemet. Hur hållbart är det?

Länktips. Rapporten: https://rpc.cfainstitute.org/sites/default/files/docs/research-reports/26242379-gl-global-pension-index-2026_final.pdf

Länktips: Fransk debatt om LePens löfte om sänkt pensionsålder: https://www.euronews.com/2026/10/07/france-government-slams-marine-le-pens-alternative-budget

Tänk så många kloka tankar det finns…

Hans Abrahamsson vet många vem han är. Mångårig inspiratör och forskare kring freds- och konfliktfrågor. Orädd och klarsynt. Han tipsade mig om en serie poddar eller filmade samtal som görs av Frida Stranne och Gustaf Skarsgård: Samtal vi Saknar. Hans var själv en av samtalspartnerna i deras samtal nummer nio. Mycket tänkvärt kom fram där, som jag ska återkomma till i en annan bloggtext.

Helena Norberg-Hodge
Men han tipsade också om samtal nummer sju, där Helena Norberg-Hodge delade med sig av minst femtio år av aktivt utforskande av vad som kännetecknar ett hållbart samhälle, inte minst ur ekonomiskt perspektiv. Även det samtalet gav mig mycket att tänka på. Och några slutsatser ur detta lyssnande vill jag nämna här. Plus att jag ska kolla upp hennes Local Futures dot org. (Länktips till samtal vi saknar, se nedan).

Miljödepartementet ska överordnas Näringsdepartementet!
Det är illusion att tro att beskattning av de allra rikaste mångmiljardärerna skulle kunna ändra det grundläggande problemet med hur allt större företag får allt större makt över världsutvecklingen. Det behövs konkreta åtgärder som börjar återställa en rimlig balans. Ett sådant steg vore att kasta om tyngdpunkten mellan miljö och företagande. Under Tidö-regimen var miljödepartementet konkret och direkt underordnat näringsdepartementet. Företagsintressena var konkret överordnade miljökraven. Det behövs en diametralt motsatt konstruktion i alla beslut i regering, i lagstiftning och i beskattning så att Miljödepartementet (inklusive klimatfrågorna) är överordnat Näringslivsdepartementet.

Varför detta är viktigt
Detta för att säkerställa att alla företag bedriver verksamhet enligt de ramar naturen sätter upp. Förorenande företag bestraffas och de företag istället gynnas som lyhört och korrekt inordnar sin verksamhet i vad naturen, ekosystemen, vattentillgången och mänskliga hänsyn sätter för ramar. Vi har som bekant bara en planet att tillgå och den håller på att ta allvarlig och irreparabel skada av det som vissa företag gör för att maximera sin vinst. Ordningen måste återställas och FN:s sjutton hållbarhetsmål ges betydligt större tyngd än idag. Det ska kosta och/eller vara olagligt att bryta mot de ramar som planeten och hållbarheten definierar. Alternativet är en förskräckande framtid för våra barn och barnbarn, där vattnet inte går att dricka, maten inte räcker och gifterna finns överallt.

Ska verkligen AI kontrollera sig själv?
De AI-verktyg som nu är under framtagande kan i värsta fall skapa processer som exkluderar mänsklig bedömning. Världskrig kan startas för att någon AI-agent bedömer att det är det logiska steget. Om människan kopplas ut ur beslutskedjan kan vi plötsligt befinna oss i en situation där framtiden dikteras av självstyrande system utanför mänsklig kontroll. Det behövs rigorös kontroll över all AI-tillämpning och -utveckling. Politikerna, som de folkvalda de är, behöver säkerställa att det är folket som bestämmer, inte maskinerna. Att det finns starka ekonomiska intressen bakom utvecklingen av AI blir egentligen bara ytterligare ett argument för varför denna kontroll behöver stärkas. Självtänkande system utvecklas för närvarande bland annat av Tesla och vad Elon Musk tycker om demokrati vet vi ju…

Lobbyism och ”dåliga affärer”…
Lobbygrupper har idag ett stort inflytande på regeringars och folkvaldas beslut. Transparensen kring vilka lobbyister som talar med vilka beslutsfattare behöver öka. Allra värst är detta system i länder där politikers kampanjer finansieras av påtryckningsgrupper och lobbyister. Men även i vårt land är det viktigt att få en tydlig bild av vem som egentligen gynnas av de beslut som tas av våra folkvalda. Tätt kopplat till denna problematik finns upphandlingsförfarandet som en fallgrop. Vem minns inte hur det då och då cirkulerar i nyhetsflödet om osedvanligt låga försäljningspriser på offentliga fastigheter, eller hela cirkusen kring Karolinska Sjukhusets nybyggnation och där ingående miljarduppdrag till konsulter som inte kunde redovisa vad de gjort? Sådana affärer, där det offentliga tvingas betala överpriser eller får för lite i ersättning vid försäljning är en variant av korruption som måste stävjas.

Känner du till ISDS?
Ett begrepp som nämns i samtalet med Helena Norberg-Hodge och som behöver följas upp och göras mer känt är ISDS. Mekanismen ger företag och investerare rätt att stämma stater och i praktiken kringgå lagstiftning som är tänkt att skydda länder och medborgare mot otillbörlig exploatering. Istället för att ersätta de boende för miljöförorening kan företag istället få ersättning för förlorade vinster. Det är bakvänt, naturligtvis. Och bara detta att det finns en reservlösning för investerare att säkra sina intäkter borde göra att varningsflagg hissas. Systemet ger kapitalet en extra fördel mot lagstiftningen. Jordens Vänner har förslag på hur man kan motverka ISDS, se länktips nedan.

Vad händer när vi slutar tänka själva?
I den systemomställning som måste genomföras behöver vi hitta de effektiva och konkreta delar som kan få allmänhetens gillande och stöd. Det är nog många som idag t.ex. undrar över hur det kommer sig att sociala mediers algoritmer leder till det urval av information som de gör. Och om vi vill att de stora tech-företagen ska ha ännu mer kontroll över vilken information och vilka erbjudanden vi får och vilka köp vi gör. Ska vi verkligen sluta tänka själva? Och låta AI ta våra beslut? Varför?

Länktips: Samtal Vi Saknar – med Helena Norberg-Hodge: https://www.youtube.com/watch?v=iyCSVHhNdaM

Länktips: Samtal Vi Saknar – med Hans Abrahamsson: https://www.youtube.com/watch?v=34cLfmKgI7o

Länktips: Om ISDS: https://jordensvanner.se/isds/

Ska AI granska AI?

Forskarvärlden och den del av akademin och politiken som vill värna forskningen börjar allt mer oroa sig för vart AI-utvecklingen leder oss. Med de gigantiska datamängder och jämförande processer som AI hanterar kommer ett antal forskare nu känna att sanden rinner ut, att de inte längre kommer kunna få samma finansiering som förut. När AI hanterar miljoner gånger fler parametrar än vad en forskare kan överblicka och dessutom kan sammanfatta resultat, dra slutsatser och skriva underlag krymper utrymmet för den traditionella forskningen och för olika tjänster knutna till forskningen.

Kanske finns det en fördel med AI trots allt?
Det senaste varningsropet kommer från IVA, Ingenjörsvetenskapsakademien, i den ledare Sylvia Schwaag Serger mejlade ut idag. Hon pekar på svårigheterna men landar ändå i en försiktig optimism: ”Om vi kan hålla fast vid kvalitet och excellens samtidigt som vi vågar ompröva invanda arbetssätt finns möjligheten att bygga ett starkare och mer ändamålsenligt system för kunskap, forskning och innovation. ” För det är ju att tänka nytt och att tänka större som har varit forskningens kärna under århundradena. Inte enbart att bekräfta det vi redan vet, utan att hitta det nya, se nya gränser för mänsklig verksamhet osv.

Ska AI granska AI?
Sylvia Schwaag Serger ser bl.a. svårigheten med det som kallas peer review, dvs en kvalitetsgranskning som kommer bli svår att vidmakthålla på traditionellt sätt när det AI landar i kräver så mycket mer och så många samtidiga jämförelser att de inte går att utföra på traditionellt sätt. Blir det AI som ska granska AI? Vad återstår då? En länk till en artikel av Sylvia Schwaag Serger och Mats Benner med fokus på nytänkande, se länktips nedan.

Samtidigt: Motkrafter från ett annat håll
Det som också ligger i vågskålen är AI:s motvikt eller motpol i form av total förnekelse. Forskningens roll i utvecklingen krymps även av andra aktörer. Makthavare och följare till dessa som föraktar kunskap och hävdar att åsikter är lika mycket värda som fakta hör till motkrafterna. Dessa aktörer skapar ett ännu mindre spelrum för det vi normalt hanterat som värdefull grundforskning och innovativ forskning. När vi har politiker som helt struntar i att läsa sina egna experters gedigna rapporter (som när ministern Romina Pourmokhtari våren 2025 vägrade ta emot klimatpolitiska rådets rapport, se länktips nedan) återstår ju bara för den sortens politiker att stryka budgetposten ”eftersom ändå ingen läser vad de skriver”….

Fördomarna tar plats
Så även populismen och dessa medlöpare, inte bara Trump, utan även här på hemmaplan, bidrar till att forskningen får det svårare att göra sig hörd. Föraktet för utbildning, folkbildning och bildning generellt sett finns som en beståndsdel i den del av opinionen som ”vet bäst” och låter fördomarna styra handlandet.

Länktips: https://www.sns.se/publikationer/andra-allt-en-hogskolepolitik-for-var-tid#msdynmkt_trackingcontext=09b57a9b-184f-49b6-9575-66541ebd0100

Länktips: AI-utvecklingen går fort: https://www.nature.com/articles/d41586-026-01297-y#msdynmkt_trackingcontext=09b57a9b-184f-49b6-9575-66541ebd0100

Länktips: https://www.aftonbladet.se/ledare/a/o3zObK/romina-pourmokhtari-duckar-klimatpolitiska-radets-rapport

Flockbeteendet i fokus

SVT har börjat sända en programserie med Anders Hansen som de kallar ”Din flock” och som handlar om vår strävan att tillhöra en grupp, en flock. I det första programmet går Hansen hela vägen och frågar sig hur vi kan förmå oss att döda andra människor med hänvisning till den grupp vi tillhör. Vietnamkrigets motståndare möts och han besöker även Auschwitz för att försöka förstå hur människor kan förmås att ha ihjäl medmänniskor på det bestialiska sätt som dödslägren innebar. (Länktips se nedan).

Viss grupptillhörighet beslutas och förstärks av stater och ledare
Det som så småningom framkommer som avgörande är om vi valt vår flocktillhörighet själva eller om det är ledarna som bestämt vem som är motståndare och fiende. När stater tagit beslutet är det sannolikt enklare att inordna sig i den flock som ska bekämpa en annan flock. Hur dessa mekanismer ser ut blir vi påminda om när populister och nationalister runt om i världen underblåser de strömningar som delar in oss i ”vi och dem”. I USA är media fienden och egentligen alla som inte håller med Trump. Riktigt så illa är det (ännu) inte i Europa, men tendenserna finns.

Hur tänker ensamvargen?
Ett annat avsnitt i SVT:s serie handlar om de personer som hamnar utanför flocktillhörigheten. Här intervjuas en modig kille som söker gemenskap på nätet, en tidigare pastor i Knutby och ett par forskare. Avsnittet kunde ha varit lite tydligare när det gäller skillnaden mellan självvald ensamhet och de situationer där grupptrycket exkluderar individer. Avsnittet tog heller inte upp den koppling till våld och asocialt beteende som sannolikt kan upptäckas inom denna grupp. Det finns ju t ex videoklipp på en president i USA som gör sig ”lustig” över en journalist med ett funktionshinder eller störning. (Se länktips nedan).

Hur lätt är det att falla in i en negativ roll?
Människan är ju i grunden en social varelse, men vi har olika benägenhet att söka oss till de sociala sammanhang, där vi känner samhörighet. Och saknas samhörigheten ökar risken för ett destruktivt beteende, kan man tänka. För att inte själv bli exkluderad kanske vi väljer att delta i mobbningen? Hur lätt är det att avvika från flockens beteende? Det ska bli intressant att följa fortsättningen av serien.

Varför slåss fotbollssupportrar?
Jag antar att Hansens serie kommer att ta upp ett flockbeteende och fenomen som både engagerar och ofta har en tendens att spåra ur. Att heja på ett fotbollslag har blivit en subkultur som lockar många. Ett antal av dessa supportrar har lätt att gå över gränsen och rent fysiskt attackera supportrar från andra lag. Vad är det som är så lockande i detta beteende? Blir det egna lagets prestationer bättre av att motståndarlagets anhängare attackeras? Är det ett slags ställföreträdande kamp som förs? Jag förstår det inte och har ingen längtan efter att försöka förstå hur en positiv känsla inför ett lags prestation samtidigt kan vändas i en destruktiv känsla som går ut på att skada motståndaren. För mig är detta obegripligt.

Sju procent av världens befolkning lever i full demokrati
Delar av denna mekanism tycks återkomma inom politiken, där det egna ställningstagandet för ett politiskt parti samtidigt tycks kunna legitimera påhopp och negativa uttryck kring politiska motståndare. Lögner och rena dumheter filtreras inte bort utan används i det politiska samtalet. Om spelreglerna hela tiden kan ändras riskerar vi till slut inte ha något som kan kallas ett demokratiskt samtal kvar. På global nivå minskar ju också demokratiindex och färre länder räknas numera som demokratier. Bara 31 länder anses idag ha starkt skydd för mänskliga rättigheter. Det motsvarar sju procent av världens människor.

Vänd på perspektivet
Om vi inte ser upp kommer jakten på den egna framgången, den egna förmögenheten, på bekostnad av andras framgång bli samhällets ättestupa. Egoism behövs, men inte så att den i varje situation kan övertrumfa allt solidariskt tänkande. Den egoism som vi ser idag, där allt bara kretsar kring den egna framgången, kan aldrig lösa världens akuta och långsiktiga problem. ”Hur skulle du vilja att andra bemötte dig?” är en väldigt relevant fråga att ställa sig själv. Innan det är för sent.

Länktips: https://www.svtplay.se/din-flock

Länktips: Trump gör sig ”lustig” över en journalists funktionsnedsättning: https://www.theguardian.com/us-news/video/2015/nov/26/donald-trump-appears-to-mock-disabled-reporter-video

Länktips: Demokratiutvecklingen går bakåt: https://www.democracywithoutborders.org/se/41677/v-dem-rapport-demokratin-globalt-ar-tillbaka-pa-1978-ars-nivaer/

Nu vill producenter sälja mer PFAS

PFAS är ett elände. Evighetskemikalier som inte bryts ner i naturen, utan som kommer att finnas kvar i generationer och skada ekosystemet. Man trodde kanske att PFAS-kemikalier skulle vara på väg ut, att lagstiftningen såg till att produktionen minskar. Men nej. Det är tydligen så att de stora PFAS-producenterna planerar för en ökning av sina giftiga produkter.

”Klimatsmart” får inte innebära skadligt för miljön
Jag läser i Dagens ETC om just detta och klipper in en skärmbild från tidningen här nedan, daterad 17 september 2026. Vi måste uppenbarligen klara av att hålla två saker i huvudet samtidigt. Omställning till eldrift och mer automatisering som kräver mer datahallar får inte innebära att vi accepterar kylning och material som skadar miljön.

Ur Dagens ETC 17 sept 2026

Fossil olja är också ett problem
Det är naturligtvis inte enbart PFAS som är problemet. En stor del av den fossila oljan blir plastprodukter som hamnar i havet. Plast som fiskarna och andra vattenlevande organismer inte har en chans att sålla bort. Mikroplaster är dessutom extremt svåra att fånga med traditionella metoder. Plastpåsar och annat skräp är en sak, men mikroplaster syns ju knappt.

Passa på att ställa krav på Kanada
Jag läser om hur Kanada nu ställer om sin oljeexport för att minska sitt beroende av USA. Miljoner fat olja exporteras varje dag från Kanada för att raffineras och bli användbara råvaror i nästa steg. Här skulle EU kunna försöka inkludera en producentavgift på Kanada, så att de får ekonomiska incitament att bromsa utvinningen av olja. Tar vi upp mindre av den fossila råvaran blir det mindre som hamnar i atmosfären och i vår miljö. Kanada ska ju nu få en ny status i relation till EU och här skulle EU kunna koppla ihop Kanadas intresse för EU med ett ansvarstagande för att minska belastningen på klimat och miljö där den börjar: vid källan.

Även Norge?
På samma sätt skulle Norge rimligen kunna få en stegvis fördyring av sina affärer med EU. Så att det blir mer och mer olönsamt att utvinna olja från Nordsjön. På något sätt måste vi ju agera där vi kan.

Det är dyrt att vara sjuk

Sjukvård är inte bara sjukvård. När man försöker närma sig problem och lösningar ur ett helhetsperspektiv måste man försöka se situationer ur olika infallsvinklar, inte minst ur individens perspektiv. Jag blir påmind om detta när jag läser ett nyhetsbrev från Neuroförbundet (Se länktips nedan).

Det är dyrt att vara sjuk
Mellan var fjärde och var femte person som svarade på en enkät från Reumatikerförbundet och Neuroförbundet uppgav att de är beroende av närstående för att klara sin ekonomi. Det uppstår hela tiden extra kostnader när man är sjuk. 40 procent av respondenterna säger att de har behövt använda sparade medel för att klara någon oväntad utgift. Det är läkemedel, hjälpmedel, läkarbesök, rehabilitering, sjukresor och annat som kostar, förutom den psykiska press som det innebär att leva på marginalen och att också behöva hantera ett sjukdomstillstånd som i sig är begränsande.

Kan vänner och sambos göra en insats? Hur då?
Alla som är sjuka är inte lika sjuka. Några har lindriga symptom, andra är bundna till rullstol eller har behov av hjälp via assistent varje dag. Hur komplicerat detta kan bli blev jag varse häromdagen, när en vän berättade om hur det kan vara svårt att som vän ställa upp som assistent. En assistent är ju på plats för att göra det som behövs, men vilka krav ställer man på en vän? Går det att kräva samma hjälp av en vän som av en assistent? Och hur mycket ska egentligen en samboende eller äkta hälft göra när sjukdomen begränsar livsföringen?

Mindre marknad, mer empati
Vi behöver fundera över de här frågorna när vi totalt sett blir fler i landet som blir äldre och därmed fler som blir i behov av stöd och vård i hemmet samtidigt som resurserna krymper i många kommuner. Ekvationen går helt enkelt inte ihop. Och vad blir då samhällets respons? ”Skyll dig själv om du blir fattig och sjuk” eller ”Alla har rätt till en rimlig livskvalitet”? När ensamheten brer ut sig, ungefär 900 000 hushåll i Sverige är ensamstående äldre, ökar också oron och benägenheten hos enskilda att kontakta 1177, sin vårdcentral eller akutsjukvård. Vi behöver organisera den nära omsorgen på ett medmänskligt och rättvist sätt så att individens behov, så långt det är möjligt, tillgodoses. Det är mer av helhetslösningar och mindre av marknadsorienterade dito som behövs. Mer empati och mer samverkan. Inte för att det är enkelt, utan tvärtom, för att detta är komplicerade frågor som behöver vägas av andra faktorer än kostnadsredovisning i ett excelark.

Länktips från Neuroförbundet om hur ekonomin påverkas av att vara sjuk: här

Vi kommer inte runt AI-frågan

AI är en möjlighet att ta till vara, men samtidigt ett hot mot det samhälle vi vant oss vid att navigera i. Jag läser Sylvia Schwag Sergers nyhetsbrev om AI. Hon är VD för IVA och är ofta läsvärd. Jag kan samtidigt inte låta bli att tänka på att vår definition av vad AI är och vad AI skulle kunna uträtta är väldigt diffus. Somliga ser AI-utvecklingen som en avancerad kommunikationsmöjlighet, där olika input från kameror, sensorer, mikrofoner och annat kan sammanställas på ”nolltid” till användbara rapporter och omfattande beslutsunderlag. Som t.ex. inom sjukvården, se länktips nedan. Andra ser hur rutinarbete, systematiska genomgångar, statistik och jämförande analyser kan effektiviseras via AI. Vilket skulle kunna innebära att ett antal skrivbordsjobb försvinner, men också att nya jobb tillkommer, där det kan handla om att på en ny nivå hantera underlag för att på ett klokt sätt väga samman olika behov.

Jacob Coxon varnar för riskerna
Därutöver finns det alarmrapporter från amerikanska techbolag, där chefer och väl insatta personer inom AI-utvecklingen varnar för att den generation AI-datorer som nu börjar se dagens ljus kommer att ha möjlighet och förmåga att lära sig själv, att ta egna initiativ, koppla upp sig mot andra system och i praktiken utföra sådant som till dags dato har varit exklusivt för människor att hantera. (Se länktips om Jacob Coxon nedan). En AI som kontrollerar försvarssystem, robotar, drönare och andra vapensystem skulle kunna börja ta egna beslut…. tanken förskräcker. Det hela börjar likna datorn HAL i ”2001, ett rymdäventyr”, som ju insåg att det var besättningen som var problemet. Riskerna med de ”självgående” systemen som utvecklas nu i snabb takt är uppenbara.

Avancerat verktyg eller självlärande system?
Så när vi talar om AI får vi försöka hålla isär vad vi menar. IVA:s VD tänker nog i första hand på AI som ett kraftfullt verktyg som behöver regelverk och styrning för att komma industrin och samhället till godo. Hon skriver inte så mycket om riskerna med de självlärande och helt frikopplade system som skulle kunna utmana beslutsfattande på en nivå som, enligt Coxon, innebär en tioprocentig risk att hela civilisationen går under. Han om någon borde ju veta som själv varit inblandad i utvecklingen.

AI-debatt före valet 
Det var faktiskt en politisk diskussion/debatt om AI i Sveriges Radio före valet. Den återrapporterades inte så flitigt, eftersom den saknade den egenskap som gör att media nappar: att problemet kan framställas som ett ja eller nej, plus eller minus osv. (Parentes: det är t ex min gissning att medias stora intresse för ja-eller-nej-frågan om Liberalerna skulle klara fyraprocentsspärren eller inte bidrog till att partiet fick stort genomslag i medierna de sista veckorna före valet, vilket i sin tur hjälpte dem att klara spärren). I Sveriges Radios debatt som finns att lyssna på i efterhand försöker åtminstone några partier närma sig frågan på ett rimligt sätt. (Se länktips nedan). Sveriges tradition av att på ett innovativt sätt kombinera teknik och demokrati nämndes som en styrka. Debatten var en del av valrörelsen och det innebar naturligtvis att ingen av debattörerna problematiserade frågan på allvar. Till det hade ett annat format varit nödvändigt och därmed en annan förväntan från lyssnarna. Till exempel en inledning av experter och därefter olika kommentarer från politiker hur man ser på beskrivningen, problemen och lösningarna. Jag tror att det är det som måste till nu. Så att vi förstår digniteten och brådskan. Att vänta på ”marknaden” känns olustigt.

Länktips: IVA:s VD om AI: https://www.iva.se/publicerat/vd-ord-8-sep/
länktips: Tidigare AI-inlägg: https://christerowe.se/2026/05/nr1347-vad-innebar-ai-utvecklingen/
Länktips: Tidigare inlägg om AI, där AI mest handlade om att hitta en ny nivå på övervakning och monitorering av sjuka äldre: https://christerowe.se/2026/04/nr1331-kommer-ai-att-bli-en-del-av-aldreomsorgen/
Länktips: Jacob Coxon varnar för utvecklingen inom AI: https://apnews.com/article/anthropic-ai-safety-jacob-coxon-2ed549e07f2f941600a135070487d83d
Länktips: Sveriges Radios debatt om AI: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/valspecial-ai-debatt-med-riksdagspartierna

Det är beställaren som måste vara skickligare än leverantören

Ingen leverans blir bättre än de krav som ställs av beställaren. Det är därför viktigt att den som beställer en vara eller en tjänst är mer kunnig och mer insatt i systemets randvillkor, omgivning och långsiktiga funktion än leverantören kan förväntas vara. Ett klassiskt exempel är hur Göteborgs Spårvägar glömde bort att skriva in rostskydd för det svenska klimatet när man för några decennier sedan beställde spårvagnar från Italien. Leverantören såg ingenting om rostskydd i underlagen och följdriktigt levererades ett stort antal spårvagnar av typen M32 med otillräckligt rostskydd, vilket blev en dyr läxa för Göteborgs spårvägar. (Länktips nedan).

Idiotsäkert?
Ett mer näraliggande exempel på hur beställaren inte gjort sin hemläxa är hur man inför ett digitalt röstningssystem för våra val till riksdag, region och kommun och ändå lyckas bygga in ett fel som gör att minst 500 röster kan ha hamnat fel eller inte räknas. Just vårt röstsystem, kärnan i det demokratiska samhället, måste självfallet vara ”idiotsäkert”. Det ska inte gå att göra fel, systemet ska inte hantera röster på godtyckligt sätt, processen kring röstandet måste vara kristallklar och ha inbyggda varningssystem om något inte görs på rätt sätt.

Vad är ett fel egentligen?
Valmyndigheten gick ut med att det var 4000 röster som kan ha hanterats fel. Så här skrev Valmyndigheten på sin hemsida den 4 september: ”Orsaken är ett tekniskt fel i Valmyndighetens it-system och det finns inga tecken på någon extern orsak eller påverkan. Det är ett generellt fel som har berört röstmottagningen i röstningslokaler i nästan alla kommuner.”  Jag tillåter mig att tvivla på att det är ett tekniskt fel, snarare handlar det om att beställaren inte har tagit höjd för möjliga situationer, exempelvis att uppkopplingen bryts. Så här skriver DN den 10 september.

Ett stort antal röster riskerar att inte räknas
”Valmyndigheten bekräftar det tekniska felet i bland annat Nynäshamns kommun. Enligt myndigheten var det kopplat till att en vallokal där tillfälligt tappade uppkopplingen. När myndigheten började gå igenom lagda förtidsröster insåg man att många fler hade dubbelregisterats. Först hittade man uppåt 4000 stycken. Många av dessa visade sig senare bero på att personer hade röstat flera gånger. Senare kunde siffran justeras ner till runt 500.” Ungefär samtidigt börjar en lista cirkulera i media, där de kommuner och vallokaler som drabbats av det tekniska felet nämns, liksom vilka klockslag det handlar om.

Minst två nivåer behövs, en operativ och en övervakande
Det är pinsamt att konstatera att den som specificerat systemet för röstningsmottagning uppenbarligen inte har angett hur systemet ska hantera nätbortfall (strömnät och datauppkoppling) och hur mottagaren ska hantera det felmeddelande som den tekniska uppkopplingen behöver kunna hantera på ett korrekt sätt. När en röst registreras behöver naturligtvis hela proceduren vara övervakad av ett separat system, som omedelbart reagerar om något störning skulle inträffa. All teknik har brister, allt kan gå sönder och störningar kan uppstå. Blixten kan slå ner. Det kan hända oväntade saker och ett röstningssystem får inte byggas på att allt är i drift och utan problem. Snarare måste utgångspunkten vara att allt som kan störa röstningen behöver hanteras som en avvikelse och resultera i en varning till operatören och till den röstande medborgaren att proceduren inte gick igenom. Så att allt kan gå rätt till och den röstande kan känna sig trygg i att rösten räknas.

Worst case
Valmyndigheten skyller på Skatteverket, men det är ett svagt försvar. Det är Valmyndigheten som har ansvaret för röstningen och då ska de tänka ”worst case” och bygga hela systemet runt en situation där varken uppkoppling eller starkströmsförsörjning är konstant på plats, liksom på att operatören, röstmottagaren, kan göra mänskliga fel. Dvs det måste finnas varningssignaler om någon trycker på fel knapp i fel ordning av misstag eller medvetet. Det går inte att utgå från att rostskydd är självklart för att likna det vid Göteborgs inköp av M32 spårvagnar. Demokratin är för viktig för att hanteras som om allt är frid och fröjd i alla lägen.

Länktips: En av många artiklar om M32, spårvagnen i Göteborg som inte fungerar som beställaren tänkte sig. https://spanaren.se/2021/10/06/gor-av-med-mest-pengar-och-klarar-bara-halva-strackan/

Länktips: En artikel i DN om hur problemet med röstningen upptäcktes: https://www.dn.se/sverige/sa-kunde-rostmissen-ske-upptacktes-av-en-slump/

En modell för fred?

I söndags intervjuades Miljöpartiets språkrör Amanda Lind i SVT:s partiledarutfrågning. Hon fick naturligtvis de frågor som journalisterna bedömde skulle vara mest besvärliga att besvara. Inget konstigt med det. Journalisterna ska naturligtvis identifiera teman, ämnen och detaljfrågor som partierna kan ha svårt att hantera. Överlag svarade Amanda Lind på frågorna på ett för tittarna tydligt och begripligt sätt. Men en fråga stack ut och kan vara intressant att titta närmare på. (Se intervjun i länktips nedan).

Gabna och Per Geijer
Det finns legitima intressen som kolliderar. Det programmet tog upp var ny gruvbrytning som riskerar att helt omöjliggöra för Gabna sameby att fortsätta med rennäringen så som man gjort i generationer. Här ställs ursprungsbefolkningens behov mot behovet av att utvinna sällsynta metaller i den fyndighet som brukar betecknas Per Geijer i Kiruna. Metallerna har stor betydelse för att klara en storskalig omställning till ett mer elektrifierat och mindre fossilt samhälle. Två intressen ställs mot varandra och båda är väsentliga att värna.

Hantering av svåra konflikter
Det intressanta var Amanda Linds svar. Istället för att ta ställning till det ena eller andra (och få en omedelbar följdfråga från journalisterna om inte detta kan uppfattas som ett svek mot den andra sidan) pekade Amanda Lind på att det inte är hennes sak att ta ställning just nu. Komplicerade frågor måste hanteras betydligt mer ingående. Båda sidor måste få lägga fram sina synpunkter, samtala med varandra, oberoende experter måste få bedöma och analysera konsekvenser, nya alternativa lösningar måste utredas ordentligt och hela processen måste få ta tid.

Legitima krav och ömsesidig respekt
Det som slog mig med Amanda Linds svar var att detta är exakt den process som måste till för att lösa många av vår tids konflikter. Om man tror att man kan ”skapa fred” genom att en starkare part tvingar den svagare till underkastelse har man inte förstått vad fred är. Freden måste byggas på en ömsesidig förståelse för legitima krav och på en ömsesidig respekt för parternas kompromisser med de egna värderingarna. ”Hur skulle jag vilja lösa konflikten om rollerna var ombytta?” är en tänkvärd modell för att vrida och vända på rättvisan i den överenskommelse som kan skönjas.

Första och andra världskriget
Segrarmakterna i första världskriget straffade den tyska sidan, närmast förnedrade dem, och revanschkänslan växte sig stark. Andra världskrigets fasor hade kanske kunnat undvikas om freden 1919 hade uppfattats som lagom rättvis av alla parter. Och ska vi få en långvarig fred i Ukraina måste den bygga på en respekt för den andra sidans synpunkter och perspektiv. Det är sannolikt svårt. Människor har dött. Städer har förstörts, liv och egendom har förgjorts. Det är svårt att acceptera krigets konsekvenser.

Israel
När Netanyahu i Israel ockuperar södra Libanon och stora delar av Gaza för att etablera en ”skyddszon” är det inte fred han bygger förutsättningar för. Det är kontroll och ett permanentande av en temporär lösning, där makten inte delas utan är ensidigt på den starkares sida. Det finns inte förutsättningar från fred i Israels närhet sålänge respekten för den andra sidans behov saknas.

Iran
Ännu värre är det med Iran, som ju på ett uppenbart sätt står emot framför allt USA:s aggression och har skapat en mycket oklar situation i det område som kallas Hormuz-sundet. Här kan det gå precis hur som helst. USA trodde att Iran skulle vika ner sig och Iran hittade sätt att låsa fast USA i en situation som varken är fullskaligt krig eller ens vapenvila. Ingendera sidan lär på kort sikt söka en fredlig lösning. Och än så länge tvekar även hökarna på respektive sida att eskalera konflikten ytterligare. Freden tycks avlägsen.

Nej ”The winner doesn´t take it all”
Men åter till Amanda Lind. Med några korta meningar begripliggjorde hon hur motstridiga intressen behöver hanteras på ett klokt sätt så att båda sidor förstår den andres perspektiv och att lösningen mer eller mindre etableras av sig själv, när alla kort ligger på bordet och alla parter strävar efter en så rimlig och rättvis lösning som möjligt. Det så långt från ”the winner takes it all”-filosofin som man kan komma. Där starka ekonomiska och/eller politiska krafter strävar efter dominans behöver en ömsesidig kompromissvilja vara både konkret och eftersträvansvärd. Så indoktrinerade är vi i vinnar-förlorar-tänket att freden och kompromissen är svåra att föreställa sig.

Länktips: https://www.svtplay.se/video/84dn9P3/val-2026-utfragningen/amanda-lind-mp

Vad är ett samhälle och hur skapar vi fred?

Är det bra för ett samhälle att det är enklare att bli rik på pengar än på arbete? Är det ett problem att unga människor inte vill bilda familj, hitta en bostad och skaffa barn? Och hur stort problem är det att förmögenheten och makten kan koncentreras till ett fåtal tech-bolag, som leds av personer som t.ex. Elon Musk och Peter Thiel, där det blir allt lättare att styra och påverka beteenden, konsumtion och lagrad ekonomisk information? Detta på ett sätt som kan ge företag en närmast orwellsk kontroll över människors vardag. Dessa tre frågor skulle kunna vara uppföljningsfrågor på den mer generella frågan om hur våra politiker ser på samhället och samhällets utveckling.

Vad är ett optimalt samhälle?
För om vi inte har ett samhälle som vi kan känna att vi tillhör, och bidrar till och har nytta av, vad har vi då? Anarki? Samhällsstrukturen speglar hur vi ser på oss själva. Är vi egoister kanske vi vill ha ett så litet och ”billigt” samhälle som möjligt, medan motsatsen kanske gäller om vi ser värdet med ett samhälle som hjälper de svagaste, de sjuka osv. Det hade varit intressant att någon gång i partiledarutfrågningarna få partierna att beskriva hur deras optimala samhälle ser ut.

Globalt samarbete via FN, eller…?
Och en följdfråga skulle kunna vara hur partierna ser på det globala samarbetet, ansvarstagandet och utvecklingen. Hur ska det gå till att få ordning på de globala utmaningar som enskilda länder inte mäktar med att lösa? Ska frågorna hänga i luften eller ska de lösas tillsammans med andra länder? Hur ska i så fall demokratier hantera icke-demokratier och vilken roll ser partierna för FN i framtiden? En större eller mindre roll? Varför?

Hur ska fred skapas och vilken roll har Sverige?
Och om vi ser freden som förutsättning för samarbete, hur ska det gå till att skapa fred i de konflikter som plågar många länder? Vill partierna se FN-styrkor på plats i olika länder eller är lösningen att stormakter som USA eller Kina ensidigt går in och ”ställer saker till rätta”? Vad händer med länder som tvingas in i överenskommelser av en supermakt? Blir det verklig fred eller bara ett tillfälligt påtvingat eldupphör? Hur ser partierna på fredsfrågan och Sveriges roll för att bidra till en fredlig utveckling, som vi alla skulle vinna på? Om världens vapentillverkning halverades skulle den kunna avskaffa världssvälten flera gånger om.

Pengarna finns uppenbarligen
Tittar man närmare på siffrorna från SIPRI kostar det ungefär 4-5 procent av världens vapentillverkning att avskaffa världssvälten. Man ska vara försiktig med statistik, men storleksordningen är tydlig: Om vi bara tillverkar hälften så mycket vapen som idag skulle vi kunna ge miljarder människor en anständig tillvaro. Bekymret är naturligtvis ägandet, ekonomin, inflytandet och vem som tar vilka beslut och varför.

Vilken riktning vill vi att samhället tar?
Men visst vore det intressant om partiledarna någon gång fick redovisa sin på de principiella frågorna kring samhällets och världens utveckling. Vart man vill att utvecklingen ska gå. Och varför.

Länktips: En cirka fem minuter lång video där professor Jiang Xueqin, som är en kinafödd kanadensisk analytiker och kommentator, redovisar vilka tre faktorer som just nu pekar på att USA som stormakt är på tydlig tillbakagång: https://www.facebook.com/reel/1070895975365654/?fs=e&fs=e