”Det är det här som är jag”. Jag tittar på dokumentären om spelmannen Merit Hemmingson (se länktips nedan). Det är drygt femtio år sedan jag upptäckte Merit Hemmingsons musik och hennes unika sätt att närma sig den svenska folkmusiken. Och häromdagen spelade hon live på Pustervik i Göteborg, 86 år ung. Ett fullsatt Pustervik njöt av hennes och slagverkarnas föreställning och imponerades av den lekfullhet och fortsatta spelglädje som tycks driva henne. När tillfälle gavs tittade jag senare på hennes hemsida och den dokumentär som ligger där.
En känsla av meningsfullhet Det som fastnar efter konserten och efter att ha tittat på dokumentären är det självklara förhållningssättet, hur hon är ett med sin musik och sitt uttryck. ”Det är det här som är jag”, som hon också säger i dokumentären. Och någonstans är det väl detta som man önskar alla människor. Att landa i en identitet och i en självbild som går hand i hand med en känsla av meningsfullhet och helhet. Merit har en unik talang som hon har tagit vara på. Och kanske bär vi alla på ett embryo till en sådan ”blomning”, där den medfödda och utvecklade talangen också får komma till uttryck. Det är i alla fall vad man önskar alla människor.
Det är Jan Johansson och Merit som står i en klass för sig Har du inte upptäckt Merits musik och hennes sätt att närma sig den svenska folkmusikskatten har du något att se fram emot. För mig är hennes jazz- och bluesinspirerade spelstil, tillsammans med valet av instrument, hammondorgeln, helt i klass med hur Jan Johansson närmade sig svensk folkmusik med sin lika unika ”Jazz på svenska”-skiva. Och när Merit kopplar ihop känslan för det genuina och folkliga med ett modernt uttryck uppstår något nytt och levande. Som också kan inspirera andra musiker och kvinnor, tänker jag.
Eftertänksamhet I min LP-samling finns en handfull av hennes skivor som jag då och då spelar, liksom att jag har ett antal av låtarna digitalt tillgängliga via ett musikprogram i min dator. Det är något ursvenskt i denna molldominerade repertoar, något som landar i en känsla av genuin kvalitet. Och eftertänksamhet. Något som världen behöver mer av. Tack, Merit.
Som många vet, som följer den här bloggen, återkommer jag titt som tätt sedan år 2015 till temat cirkulär ekonomi och social cirkulär ekonomi. Den här gången med en känsla av att något faktiskt håller på att hända. Och därför vill jag redan nu komma med en uppmaning. Om du är verksam i den sociala ekonomin, i civilsamhället eller är intresserad av hur vi kan få en ekonomi som stödjer en hållbar utveckling måste du läsa den här boken och prata om den med andra. Nu på engelska i pdf-version eller senare när den tryckts på svenska. (Länktips, se nedan ang pdf-versionen). (Sidhänvisningar i den följande texten avser pdf-numreringen och citaten är översättningar gjorda av ett översättningsprogram).
Lite Greta-Thunberg-känsla Det är inte ofta man läser en bok som har potential att bli ett standardverk, som många återvänder till, hänvisar till eller citerar under lång tid. Men när det händer slås man av hur mycket av texten som känns självklar, som inte kan ifrågasättas utan snarare blir en summering av vad många har gått och burit på, men inte satt ord på. Lite som när Greta Thunberg satte sig vid Riksdagshuset varje fredag. Det är det genomslaget den här boken kan få. Så känns det när jag nu läst Jennifer Hintons nyligen publicerade bok ”Game Changer, an economy beyond profit”, en bok på 259 sidor på engelska.
Målgruppen är bred Boken behöver ges ut på många språk för att så många som möjligt ska kunna ta till sig alla de kloka budskap den innehåller. Samtidigt ska Jennifer Hinton ha ett erkännande för att hon konsekvent ansträngt sig att använda ett tilltal, som gör bokens budskap tillgängligt för många. Det behövs ingen akademisk examen eller en djup ekonomisk specialkunskap för att förstå det hon beskriver. Ändå kretsar hela boken kring kanske det mest fundamentala i vår tid: hur vinstjakten, pengarna, ägandet och den kortsiktiga girigheten styr utvecklingen. Den sammanfattar också de katastrofala följder denna vinstjakt kan få om vi inte lyckas ersätta den med en grundläggande ekonomi som utgår från vad som är bra för samhället, för naturen och för en hållbar framtid. Hon ställer fram ”for-profit”-ekonomin och ”not-for-profit”-ekonomin på ett sätt som på klarläggande och övertygande sätt visar på skillnaderna och hur viktigt det är att vi byter spår.
Gedigen verklighetsbeskrivning Nästan två tredjedelar av boken används till att beskriva skillnader, system och konsekvenser av en ekonomi som utgår från vinst som mål och en ekonomi som inte är vinstdriven. Hon vrider och vänder på olika aspekter på ett sätt som gör att det till slut känns märkligt att vi fortfarande tror att det nuvarande dominerande ekonomiska systemet är lämpligt att bibehålla.
Diagram ur J Hintons bok
Pengar är ett medel, inte ett mål Istället för att tillgodose investerares vinstförväntningar kan en icke-vinstdriven marknad framför allt möta upp verkliga behov, främja samarbeten och bygga en mer rättvis fördelning av välstånd. Eller som hon skriver på sidan 166: ”Det är ekonomins syfte: att tillgodose behov. Pengar är ett medel, inte ett mål. När privat vinst inte längre står i fokus kan goda löner, överkomliga priser, samhällsnytta och ansvarsfull förvaltning av miljön betraktas som kompletterande delar av en fungerande ekonomi – snarare än som motstridiga intressen.” Och lite längre fram: ”Den icke-vinstdrivande ekonomin är till sin utformning fördelande.”
Mycket står redan idag vid sidan av vinstintressena Det kan låta utopiskt, men i själva verket är det mycket i vårt dagliga liv som vi på ett självklart sätt betraktar som resurser som bör fördelas utan att någon roffar åt sig en del av värdet i form av personlig vinst. Att det kommer vatten ur vattenkranen, att det går att spola toaletten, att gator och vägar är framkomliga och i gott skick, att det finns tillgänglig sjukvård och att någon reagerar när vi ringer 112 är sådant som vi ser som självklart och behov som står vid sidan av den vinstdrivna ekonomin. Likadant med skolor, grundläggande utbildning och att vi har tillgång till nyheter och kritisk samhällsinformation är också sådant som vi har ansett ska stå utanför ”marknadens” logik. Även om det finns starka intressen som drar åt annat håll, inte minst när det gäller skolan.
Fyra avgörande skäl Jennifer Hinton beskriver (på sidan 180) fyra avgörande skäl till varför vi behöver en icke-vinstdriven ekonomi. 1. En utformning som stöder syftet att tillgodose allas behov i harmoni med resten av naturen. 2. Ett regelverk som grundar sig på en mer sammanhängande och korrekt förståelse av världen och vår plats i den. 3. En djupare känsla av syfte som stämmer överens med mänskliga behov och uppmuntrar till hållbara strategier och beteenden. 4. En systemisk tendens att leda till ökad ekonomisk jämlikhet, ekologiskt förvaltarskap, kulturell blomstring och utbrett välbefinnande – snarare än att systematiskt driva på konsumtionshets, ekologisk förstörelse, ojämlikhet, marknadskoncentration och politiskt inflytande från särintressen.
Tre faktorer för att förändring ska äga rum Sociala förändringar sker oftast i en exponentiell förändringskurva. När tillräckligt många bejakar en förändring sker den ganska fort. Hinton beskriver tre ingredienser eller faktorer som behövs för att förändringen ska ta fart. För det första måste tillräckligt många se det befintliga systemets brister, för det andra måste det finnas ett övertygande alternativ, som testats och hållit måttet, för det tredje måste detta alternativ vara relativt enkelt att förstå, anamma och sprida. Och som hon skriver: ”Vi befinner oss sannerligen i en tid av destabilisering, vad gäller sociala, ekonomiska och ekologiska system. Även om det är smärtsamt och skrämmande kan detta ses som en nödvändig del av en omvandlingsprocess. En omfattande samhällsomvandling sker aldrig när de flesta människor är nöjda och tillfreds med rådande förhållanden. Den innebär alltid en viss grad av utbrett obehag.”
Fem fronter Hinton hävdar också att en hel del av de motsättningar vi uppfattar i dagens samhälle också kan komma att stärka processen för förändring. En mångfacetterad och initierad debatt om vilket samhälle vi vill ha kan främjas av att vi fokuserar på frågan om vilken roll vinsterna ska ha i ekonomin, och hur vi ska gå till väga för att komma dit vi vill. Hinton ser fem ”fronter” där diskussionerna behöver föras. a) Medborgare som skapar debatt och politiskt manöverutrymme, b) entreprenörer som ser värdet och nyttan med nya icke-vinstdrivna verksamheter, c) vinstdrivande verksamheter som ser möjligheterna med en omvandling till icke-vinstdrivande och samhällsnyttig verksamhet, d) beslutsfattare som ser sin roll som omformare av spelregler och villkor samt e) utbildare som säkerställer att nästa generation ekonomer fullt ut förstår potentialen i den icke-vinstdrivna ekonomin. Men det gäller att ta upp frågorna på ett klokt sätt, menar hon. Som hon skriver: ”Denna förändring innebär inte att alla dagens vinstdrivande företag måste lägga ner eller försvinna. De kan ställa om till icke-vinstdrivande organisationsformer. ( —) Det handlar helt enkelt om två olika sätt att organisera ekonomin.”
Nya samverkansformer Det handlar inte bara om individer eller bara om föreningar. ”Genom att gå samman som en gemenskap av icke-vinstdrivande verksamheter skulle de kunna få en kollektiv röst, öka sin synlighet i det offentliga rummet och erbjuda varandra ömsesidigt stöd. Kanske kan de till och med bli drivande krafter i omställningen till en icke-vinstdrivande ekonomi,” påpekar Hinton på sidan 204 och fortsätter på sidan 206: ”När det gäller det bredare investeringslandskapet bör sociala entreprenörer prioritera att ta emot kapital i form av medlemsavgifter, donationer och lån med låg ränta (eller räntefria lån) – exempelvis genom krediter eller obligationer – framför konventionella investeringar.” Hon har en hel rad med förslag som jag inte ska återge här i detalj. Den som blir intresserad bör läsa boken.
Fallgropar Eftersom boken täcker in många, kanske alla, aspekter av villkoren för icke-vinstdriven verksamhet nämner Hinton också ett antal fallgropar och dubbeltydigheter, som det gäller att se upp med. Inte minst för att vårda begreppet och inte skapa otydlighet vad som åsyftas. Ett exempel är hur företaget Coop slirar på sanningen när varumärket används för att fronta en franchiseverksamhet. Ett annat bekymmer är hur pensionsfonderna ska agera i en ekonomi, där vinstmaximeringen begränsas. Återigen får jag hänvisa till boken för den som är intresserad av detaljerna i den diskussionen.
Det finns hemsidor att titta närmare på Det finns redan idag nätverk och hemsidor som stödjer utvecklingen. Ett par av de hemsidor Hinton nämner återfinns i länktipsen nedan. Hon betonar också att vi behöver skilja mellan den ganska tydliga modell vi strävar mot, å ena sidan, och den omvandlingsprocess som ska ta oss dit, å andra sidan. Vårt nuvarande ekonomiska system är snårigt, komplicerat och svåröverblickbart. Hintons tydligt formulerade vision om en hållbar ekonomi utan vinstsyfte hjälper oss att navigera i detta kaos, men det är viktigt att komma ihåg att en hållbar ekonomi inte enbart kännetecknas av en frånvaron av vinstsyfte.
BNP-måttet behöver ersättas När det gäller ägandet och hur det ska transformeras är Hintons grundtanke att det behöver diskuteras och förankras i demokratiska processer, hellre än att det avgörs i slutna rum. BNP-måttet behöver ersättas med mål och indikatorer som ger mått rörande folkhälsa och miljö. Min egen reflexion just kring detta är att också skapa nya mått på värdeutveckling för att stimulera ansvarstagande och långsiktighet.
Ta tjuren vid hornen Hinton är också inne på att politikerna behöver ta tjuren vid hornen och släppa invändningen att skärpta krav på näringslivet skulle skada tillväxten. Hon skriver (på sidan 210) att ”Regeringar behöver avveckla subventioner, skattelättnader och regulatoriska fördelar för den vinstdrivande sektorn. Det är lämpligt att börja med de största och mest vinstorienterade etablerade aktörerna, eftersom det är dessa som orsakar störst skada när det gäller konsumtionshets, miljöförstöring, ojämlikhet, marknadskoncentration och politiskt inflytande (så kallad ”politisk fångst”). Politiker säger ofta att de gärna skulle vilja göra detta, men att det skulle vara skadligt för den ekonomiska tillväxten, jobben och investeringarna. Med tanke på de belägg som presenteras i den här boken vet vi bättre. Att avskaffa dessa fördelar är en nödvändig del av en hållbar framtid. ”
Stödet är gediget Stödet för en omställning är gediget. En undersökning i G20-länderna visade att 68 % av befolkningen vill att deras regeringar ska prioritera människors hälsa och naturen framför vinst och BNP. (Se länktips nedan ang denna undersökning). Regeringar skulle också kunna underlätta för icke-vinstdrivande verksamheter att komma igång och främja omställningen genom att öppna upp för en juridisk struktur som är särskilt utformad för icke-vinstdrivande företag och som kännetecknas av: Samhällsnytta som fastställt juridiskt syfte, förbud mot vinstutdelning till privata intressen, samt transparens och öppenhet i vilka intäkter som tillåts.
Akademin har också en roll Utbildningsväsendet och forskarsamhället har också viktiga roller i den omställning Hinton beskriver. Inte minst för att det saknas data som ger tydligare beslutsunderlag för de beslut som behöver tas inom olika sfärer. Här behöver alla hjälpas åt för att stödja utvecklingen. Fokusgrupper och intervjuer skulle kunna kartlägga vilka strukturer som saknas för att på bästa sätt främja övergången till en ekonomi som är icke-vinstdriven.
Det är inte första gången Det inte första gången en större förändring äger rum. Hinton nämner slaveriets upphörande, Indiens frigörelse, apartheid-systemets avskaffande och rättigheter för minoriteter som exempel där det länge såg omöjligt ut att få till en förändring, men där det så småningom blev en nästan självgående process. Som hon skriver: ”Historien visar att när en ny insikt blir till sunt förnuft, tenderar spelreglerna att förändras ganska snabbt. ” Och: ”Låt oss tillsammans förändra spelreglerna.”
Pensionssystemen i världen behöver ständigt ses över och utvecklas. Av flera skäl, visar en rapport från CFA Institute och Marsh som kom nyligen. (Se länktips nedan). Rapportens 35 sidor fokuserar primärt på jämförelseindikatorer mellan 55 olika länder och där man väger in 50 olika delfaktorer. Marsh är ett börsnoterat (USA) företag som framför allt bedömer risker och har antagligen ett antal pensionsfondförvaltare och myndigheter som sina kunder. Rapporten lyfter också viktiga aspekter för framtiden, inte minst hur demografin förändras i många länder. Vi blir äldre och lever längre.
Jämförelser och tillbakablick Rapportförfattarna har gjort denna typ av jämförelse i sjutton år och kan därför se trender och hitta jämförelsetal som kan vara intressanta. I deras jämförelse hamnar Sverige på plats 8, strax under de ”bästa” länderna. Men det mest intressanta är vilka utmaningar rapporten lyfter upp och samtidigt vilka åtgärder man föreslår. Men först en liten personlig reflexion. Att det finns en pension att leva på när arbetslivet klingar av är ingen naturlag. Det hela löstes ju med att den äldre generationen fick bo i ett mindre hus på gården, som kallades undantag. Där fick de hjälpa till med sysslorna så gott det gick. Det odlades, det hades höns och grisar och de minsta barnen togs om hand. Det var en praktisk win-win-lösning i bondesamhället, som dock inte fungerade när industrialiseringen tog fart.
HALE är en indikator Rapporten nämner en brittisk studie som slår fast att vi lever längre, är friskare och därmed sannolikt kommer att arbeta längre upp i åldrarna. Här finns begreppet HALE som en kvalitativ och kvantitativ indikator, som används av de professionella. (HALE står för Healthy Life Expectancy). Samtidigt ökar också skillnaderna beroende på vilket arbete som utförs. En arkitekt och en betonggjutare är båda involverade i samma bransch, men har sannolikt olika möjlighet att jobba upp i åren. Rapporten varnar också för de spänningar som kan uppstå mellan generationerna, om pensionssystemet uppfattas som orättvist.
Arbetsmarknad, svartjobb och AI Just arbetsmarknadens förändring påpekas utförligt i rapporten, hur livslång anställning med avtalsgrundade pensionsavsättningar sannolikt inte blir lika vanligt i framtiden, när gig-ekonomin och möjligheten att ”jobba hemifrån” i egen firma eller på uppdrag av någon blir mer vanligt. Att sätta av inkomst till pensioneringen är inte heller något som alla tänker på om man själv är ansvarig för detta. Även den svarta ekonomins baksidor behöver lyftas (även om rapporten inte tar upp den). Rapporten berör inte heller hur arbetsmarknaden antagligen snabbt kommer att påverkas av hur AI blir en del av företagens strukturella positionering. AI skulle ju också kunna hjälpa till med informationsbehandling i realtid, så att myndigheter och fonder blir ännu bättre på att snabbt hantera hur pengaflöden, inflation eller andra faktorer påverkar utfallen. Och även kunna leda till nya kunderbjudanden för den som vill följa utvecklingen.
Svårigheter med 40-talisternas dominans På sidan 19 i rapporten kommer man in på en del av de svårigheter som förändringar/försämringar i pensionssystemen kan innebär. Man inser att 40-talisterna och 50-talisterna genom att vara många sätter stort tryck på beslutsfattarna men konstaterar också att ”eventuella förändringar kommer naturligtvis inte bara att påverka 40-talistgenerationen, utan även allmänhetens tilltro till att framtida generationer ska kunna få en bekväm pension. Omfattningen och takten i förmögenhetsöverföringen mellan generationer kan te sig avlägsen, särskilt som yngre generationer möter allt svårare förutsättningar på bostadsmarknaden och potentiellt osäkra utsikter på arbetsmarknaden. Men utan mer omedelbara åtgärder kommer klyftorna mellan generationerna att öka, vilket i framtiden kan nödvändiggöra mer drastiska förändringar av pensionssystemen.” (översatt fr engelska). Det gäller att fånga problemen innan de är problem.
Ska pensionssystemen bli mer av karaktären försäkring? Här kan man också ligga till hur populister och högernationalister i Europa helt blundar för de verkliga sambanden och, som i fallet LePen i Frankrike, lovar sänkt pensionsålder. (Se länktips kring den debatten nedan). Det rapporten betonar som tre lösningsvägar är framför allt att omfördela risktagandet i placeringar i riktning mot mer försäkringsbolag, att inkludera individuella långtidsefterlevandeskydd som en extra tjänst i systemet (sannolikt mot en höjd premie), samt att pensionskontona mer har av en premiebestämd karaktär enligt en livscykelmodell, som man bedömer är på väg att bli normgivande. Steg för steg kommer pensionssystemet påminna om ett försäkringsupplägg.
Ytterligare några rekommendationer I ett annat avsnitt i rapporten pekar man på hur viktigt det är att pension faktiskt används under pensioneringen och inte tas ut i förtid, hur viktigt det är att allmänheten har förtroende för systemet, hur avgörande det kan vara att följa utvecklingen av det forskarna kallar HALE (se ovan), att underlätta för äldre att fortsätta att vara yrkesverksamma och att minska de traditionella skillnader som finns mellan könen när det gäller pensionsnivåer.
Mål, finansiering och flexibilitet På en mer överordnad nivå lyfter rapporten tre faktorer som ansvariga personer och organisationer behöver väga in och ta ställning till: 1. Att sätta tydliga mål för systemet, mål som hela tiden vägleder i varje beslut. 2. Vikten av finansiering av systemet. 3. Ökad flexibilitet i produktutformning och tjänster.
Sådant som INTE tas upp Det finns ett antal saker som INTE tas upp i rapporten. Jag har nämnt AI och svartjobb. Men också detta att det inte är rimligt att lägga alltför stort ansvar hos individen när det gäller den långsiktiga planeringen. Pensionen måste trots allt i sin grundform vara ett skyddsnät när det inte längre fungerar att arbeta. Och kanske allra störst invändning har jag kring att rapporten inte med ett ord belyser de risker som dagens ekonomiska system innebär. Den eviga tillväxtens dogm kommer förr eller senare att avslöjas, kanske i och med de konflikter och motsättningar som den otillräckliga klimat- och miljöpolitiken kommer att leda till. När folk inte får mat, vatten eller ens ett enkelt boende kommer kraven på grundläggande rättvisa att bli konkreta. Och hur pensionssystemen ska förhålla sig till de ”vinster” i den traditionella ekonomin som bygger på fossilfällan, på exploatering av resurser och av människor förbigås med tystnad. Här finns mycket att göra för att få pensionssystemet hållbart på riktigt.
Hur hållbart är egentligen Norges pensionssystem? Ett verkligt hållbart pensionssystem måste erbjuda alternativa vägar till ett sparande på planetens och Agenda 2030:s villkor. Vi lurar oss själva om vi tror att pensionsfonderna växer oberoende av verkligheten. Inte minst Norge skulle behöva göra ett omtag, eftersom man låter sin oljefond utgöra buffert i pensionssystemet. Hur hållbart är det?
Hans Abrahamsson vet många vem han är. Mångårig inspiratör och forskare kring freds- och konfliktfrågor. Orädd och klarsynt. Han tipsade mig om en serie poddar eller filmade samtal som görs av Frida Stranne och Gustaf Skarsgård: Samtal vi Saknar. Hans var själv en av samtalspartnerna i deras samtal nummer nio. Mycket tänkvärt kom fram där, som jag ska återkomma till i en annan bloggtext.
Helena Norberg-Hodge Men han tipsade också om samtal nummer sju, där Helena Norberg-Hodge delade med sig av minst femtio år av aktivt utforskande av vad som kännetecknar ett hållbart samhälle, inte minst ur ekonomiskt perspektiv. Även det samtalet gav mig mycket att tänka på. Och några slutsatser ur detta lyssnande vill jag nämna här. Plus att jag ska kolla upp hennes Local Futures dot org. (Länktips till samtal vi saknar, se nedan).
Miljödepartementet ska överordnas Näringsdepartementet! Det är illusion att tro att beskattning av de allra rikaste mångmiljardärerna skulle kunna ändra det grundläggande problemet med hur allt större företag får allt större makt över världsutvecklingen. Det behövs konkreta åtgärder som börjar återställa en rimlig balans. Ett sådant steg vore att kasta om tyngdpunkten mellan miljö och företagande. Under Tidö-regimen var miljödepartementet konkret och direkt underordnat näringsdepartementet. Företagsintressena var konkret överordnade miljökraven. Det behövs en diametralt motsatt konstruktion i alla beslut i regering, i lagstiftning och i beskattning så att Miljödepartementet (inklusive klimatfrågorna) är överordnat Näringslivsdepartementet.
Varför detta är viktigt Detta för att säkerställa att alla företag bedriver verksamhet enligt de ramar naturen sätter upp. Förorenande företag bestraffas och de företag istället gynnas som lyhört och korrekt inordnar sin verksamhet i vad naturen, ekosystemen, vattentillgången och mänskliga hänsyn sätter för ramar. Vi har som bekant bara en planet att tillgå och den håller på att ta allvarlig och irreparabel skada av det som vissa företag gör för att maximera sin vinst. Ordningen måste återställas och FN:s sjutton hållbarhetsmål ges betydligt större tyngd än idag. Det ska kosta och/eller vara olagligt att bryta mot de ramar som planeten och hållbarheten definierar. Alternativet är en förskräckande framtid för våra barn och barnbarn, där vattnet inte går att dricka, maten inte räcker och gifterna finns överallt.
Ska verkligen AI kontrollera sig själv? De AI-verktyg som nu är under framtagande kan i värsta fall skapa processer som exkluderar mänsklig bedömning. Världskrig kan startas för att någon AI-agent bedömer att det är det logiska steget. Om människan kopplas ut ur beslutskedjan kan vi plötsligt befinna oss i en situation där framtiden dikteras av självstyrande system utanför mänsklig kontroll. Det behövs rigorös kontroll över all AI-tillämpning och -utveckling. Politikerna, som de folkvalda de är, behöver säkerställa att det är folket som bestämmer, inte maskinerna. Att det finns starka ekonomiska intressen bakom utvecklingen av AI blir egentligen bara ytterligare ett argument för varför denna kontroll behöver stärkas. Självtänkande system utvecklas för närvarande bland annat av Tesla och vad Elon Musk tycker om demokrati vet vi ju…
Lobbyism och ”dåliga affärer”… Lobbygrupper har idag ett stort inflytande på regeringars och folkvaldas beslut. Transparensen kring vilka lobbyister som talar med vilka beslutsfattare behöver öka. Allra värst är detta system i länder där politikers kampanjer finansieras av påtryckningsgrupper och lobbyister. Men även i vårt land är det viktigt att få en tydlig bild av vem som egentligen gynnas av de beslut som tas av våra folkvalda. Tätt kopplat till denna problematik finns upphandlingsförfarandet som en fallgrop. Vem minns inte hur det då och då cirkulerar i nyhetsflödet om osedvanligt låga försäljningspriser på offentliga fastigheter, eller hela cirkusen kring Karolinska Sjukhusets nybyggnation och där ingående miljarduppdrag till konsulter som inte kunde redovisa vad de gjort? Sådana affärer, där det offentliga tvingas betala överpriser eller får för lite i ersättning vid försäljning är en variant av korruption som måste stävjas.
Känner du till ISDS? Ett begrepp som nämns i samtalet med Helena Norberg-Hodge och som behöver följas upp och göras mer känt är ISDS. Mekanismen ger företag och investerare rätt att stämma stater och i praktiken kringgå lagstiftning som är tänkt att skydda länder och medborgare mot otillbörlig exploatering. Istället för att ersätta de boende för miljöförorening kan företag istället få ersättning för förlorade vinster. Det är bakvänt, naturligtvis. Och bara detta att det finns en reservlösning för investerare att säkra sina intäkter borde göra att varningsflagg hissas. Systemet ger kapitalet en extra fördel mot lagstiftningen. Jordens Vänner har förslag på hur man kan motverka ISDS, se länktips nedan.
Vad händer när vi slutar tänka själva? I den systemomställning som måste genomföras behöver vi hitta de effektiva och konkreta delar som kan få allmänhetens gillande och stöd. Det är nog många som idag t.ex. undrar över hur det kommer sig att sociala mediers algoritmer leder till det urval av information som de gör. Och om vi vill att de stora tech-företagen ska ha ännu mer kontroll över vilken information och vilka erbjudanden vi får och vilka köp vi gör. Ska vi verkligen sluta tänka själva? Och låta AI ta våra beslut? Varför?
Forskarvärlden och den del av akademin och politiken som vill värna forskningen börjar allt mer oroa sig för vart AI-utvecklingen leder oss. Med de gigantiska datamängder och jämförande processer som AI hanterar kommer ett antal forskare nu känna att sanden rinner ut, att de inte längre kommer kunna få samma finansiering som förut. När AI hanterar miljoner gånger fler parametrar än vad en forskare kan överblicka och dessutom kan sammanfatta resultat, dra slutsatser och skriva underlag krymper utrymmet för den traditionella forskningen och för olika tjänster knutna till forskningen.
Kanske finns det en fördel med AI trots allt? Det senaste varningsropet kommer från IVA, Ingenjörsvetenskapsakademien, i den ledare Sylvia Schwaag Serger mejlade ut idag. Hon pekar på svårigheterna men landar ändå i en försiktig optimism: ”Om vi kan hålla fast vid kvalitet och excellens samtidigt som vi vågar ompröva invanda arbetssätt finns möjligheten att bygga ett starkare och mer ändamålsenligt system för kunskap, forskning och innovation. ” För det är ju att tänka nytt och att tänka större som har varit forskningens kärna under århundradena. Inte enbart att bekräfta det vi redan vet, utan att hitta det nya, se nya gränser för mänsklig verksamhet osv.
Ska AI granska AI? Sylvia Schwaag Serger ser bl.a. svårigheten med det som kallas peer review, dvs en kvalitetsgranskning som kommer bli svår att vidmakthålla på traditionellt sätt när det AI landar i kräver så mycket mer och så många samtidiga jämförelser att de inte går att utföra på traditionellt sätt. Blir det AI som ska granska AI? Vad återstår då? En länk till en artikel av Sylvia Schwaag Serger och Mats Benner med fokus på nytänkande, se länktips nedan.
Samtidigt: Motkrafter från ett annat håll Det som också ligger i vågskålen är AI:s motvikt eller motpol i form av total förnekelse. Forskningens roll i utvecklingen krymps även av andra aktörer. Makthavare och följare till dessa som föraktar kunskap och hävdar att åsikter är lika mycket värda som fakta hör till motkrafterna. Dessa aktörer skapar ett ännu mindre spelrum för det vi normalt hanterat som värdefull grundforskning och innovativ forskning. När vi har politiker som helt struntar i att läsa sina egna experters gedigna rapporter (som när ministern Romina Pourmokhtari våren 2025 vägrade ta emot klimatpolitiska rådets rapport, se länktips nedan) återstår ju bara för den sortens politiker att stryka budgetposten ”eftersom ändå ingen läser vad de skriver”….
Fördomarna tar plats Så även populismen och dessa medlöpare, inte bara Trump, utan även här på hemmaplan, bidrar till att forskningen får det svårare att göra sig hörd. Föraktet för utbildning, folkbildning och bildning generellt sett finns som en beståndsdel i den del av opinionen som ”vet bäst” och låter fördomarna styra handlandet.
SVT har börjat sända en programserie med Anders Hansen som de kallar ”Din flock” och som handlar om vår strävan att tillhöra en grupp, en flock. I det första programmet går Hansen hela vägen och frågar sig hur vi kan förmå oss att döda andra människor med hänvisning till den grupp vi tillhör. Vietnamkrigets motståndare möts och han besöker även Auschwitz för att försöka förstå hur människor kan förmås att ha ihjäl medmänniskor på det bestialiska sätt som dödslägren innebar. (Länktips se nedan).
Viss grupptillhörighet beslutas och förstärks av stater och ledare Det som så småningom framkommer som avgörande är om vi valt vår flocktillhörighet själva eller om det är ledarna som bestämt vem som är motståndare och fiende. När stater tagit beslutet är det sannolikt enklare att inordna sig i den flock som ska bekämpa en annan flock. Hur dessa mekanismer ser ut blir vi påminda om när populister och nationalister runt om i världen underblåser de strömningar som delar in oss i ”vi och dem”. I USA är media fienden och egentligen alla som inte håller med Trump. Riktigt så illa är det (ännu) inte i Europa, men tendenserna finns.
Hur tänker ensamvargen? Ett annat avsnitt i SVT:s serie handlar om de personer som hamnar utanför flocktillhörigheten. Här intervjuas en modig kille som söker gemenskap på nätet, en tidigare pastor i Knutby och ett par forskare. Avsnittet kunde ha varit lite tydligare när det gäller skillnaden mellan självvald ensamhet och de situationer där grupptrycket exkluderar individer. Avsnittet tog heller inte upp den koppling till våld och asocialt beteende som sannolikt kan upptäckas inom denna grupp. Det finns ju t ex videoklipp på en president i USA som gör sig ”lustig” över en journalist med ett funktionshinder eller störning. (Se länktips nedan).
Hur lätt är det att falla in i en negativ roll? Människan är ju i grunden en social varelse, men vi har olika benägenhet att söka oss till de sociala sammanhang, där vi känner samhörighet. Och saknas samhörigheten ökar risken för ett destruktivt beteende, kan man tänka. För att inte själv bli exkluderad kanske vi väljer att delta i mobbningen? Hur lätt är det att avvika från flockens beteende? Det ska bli intressant att följa fortsättningen av serien.
Varför slåss fotbollssupportrar? Jag antar att Hansens serie kommer att ta upp ett flockbeteende och fenomen som både engagerar och ofta har en tendens att spåra ur. Att heja på ett fotbollslag har blivit en subkultur som lockar många. Ett antal av dessa supportrar har lätt att gå över gränsen och rent fysiskt attackera supportrar från andra lag. Vad är det som är så lockande i detta beteende? Blir det egna lagets prestationer bättre av att motståndarlagets anhängare attackeras? Är det ett slags ställföreträdande kamp som förs? Jag förstår det inte och har ingen längtan efter att försöka förstå hur en positiv känsla inför ett lags prestation samtidigt kan vändas i en destruktiv känsla som går ut på att skada motståndaren. För mig är detta obegripligt.
Sju procent av världens befolkning lever i full demokrati Delar av denna mekanism tycks återkomma inom politiken, där det egna ställningstagandet för ett politiskt parti samtidigt tycks kunna legitimera påhopp och negativa uttryck kring politiska motståndare. Lögner och rena dumheter filtreras inte bort utan används i det politiska samtalet. Om spelreglerna hela tiden kan ändras riskerar vi till slut inte ha något som kan kallas ett demokratiskt samtal kvar. På global nivå minskar ju också demokratiindex och färre länder räknas numera som demokratier. Bara 31 länder anses idag ha starkt skydd för mänskliga rättigheter. Det motsvarar sju procent av världens människor.
Vänd på perspektivet Om vi inte ser upp kommer jakten på den egna framgången, den egna förmögenheten, på bekostnad av andras framgång bli samhällets ättestupa. Egoism behövs, men inte så att den i varje situation kan övertrumfa allt solidariskt tänkande. Den egoism som vi ser idag, där allt bara kretsar kring den egna framgången, kan aldrig lösa världens akuta och långsiktiga problem. ”Hur skulle du vilja att andra bemötte dig?” är en väldigt relevant fråga att ställa sig själv. Innan det är för sent.
PFAS är ett elände. Evighetskemikalier som inte bryts ner i naturen, utan som kommer att finnas kvar i generationer och skada ekosystemet. Man trodde kanske att PFAS-kemikalier skulle vara på väg ut, att lagstiftningen såg till att produktionen minskar. Men nej. Det är tydligen så att de stora PFAS-producenterna planerar för en ökning av sina giftiga produkter.
”Klimatsmart” får inte innebära skadligt för miljön Jag läser i Dagens ETC om just detta och klipper in en skärmbild från tidningen här nedan, daterad 17 september 2026. Vi måste uppenbarligen klara av att hålla två saker i huvudet samtidigt. Omställning till eldrift och mer automatisering som kräver mer datahallar får inte innebära att vi accepterar kylning och material som skadar miljön.
Ur Dagens ETC 17 sept 2026
Fossil olja är också ett problem Det är naturligtvis inte enbart PFAS som är problemet. En stor del av den fossila oljan blir plastprodukter som hamnar i havet. Plast som fiskarna och andra vattenlevande organismer inte har en chans att sålla bort. Mikroplaster är dessutom extremt svåra att fånga med traditionella metoder. Plastpåsar och annat skräp är en sak, men mikroplaster syns ju knappt.
Passa på att ställa krav på Kanada Jag läser om hur Kanada nu ställer om sin oljeexport för att minska sitt beroende av USA. Miljoner fat olja exporteras varje dag från Kanada för att raffineras och bli användbara råvaror i nästa steg. Här skulle EU kunna försöka inkludera en producentavgift på Kanada, så att de får ekonomiska incitament att bromsa utvinningen av olja. Tar vi upp mindre av den fossila råvaran blir det mindre som hamnar i atmosfären och i vår miljö. Kanada ska ju nu få en ny status i relation till EU och här skulle EU kunna koppla ihop Kanadas intresse för EU med ett ansvarstagande för att minska belastningen på klimat och miljö där den börjar: vid källan.
Även Norge? På samma sätt skulle Norge rimligen kunna få en stegvis fördyring av sina affärer med EU. Så att det blir mer och mer olönsamt att utvinna olja från Nordsjön. På något sätt måste vi ju agera där vi kan.
Sjukvård är inte bara sjukvård. När man försöker närma sig problem och lösningar ur ett helhetsperspektiv måste man försöka se situationer ur olika infallsvinklar, inte minst ur individens perspektiv. Jag blir påmind om detta när jag läser ett nyhetsbrev från Neuroförbundet (Se länktips nedan).
Det är dyrt att vara sjuk Mellan var fjärde och var femte person som svarade på en enkät från Reumatikerförbundet och Neuroförbundet uppgav att de är beroende av närstående för att klara sin ekonomi. Det uppstår hela tiden extra kostnader när man är sjuk. 40 procent av respondenterna säger att de har behövt använda sparade medel för att klara någon oväntad utgift. Det är läkemedel, hjälpmedel, läkarbesök, rehabilitering, sjukresor och annat som kostar, förutom den psykiska press som det innebär att leva på marginalen och att också behöva hantera ett sjukdomstillstånd som i sig är begränsande.
Kan vänner och sambos göra en insats? Hur då? Alla som är sjuka är inte lika sjuka. Några har lindriga symptom, andra är bundna till rullstol eller har behov av hjälp via assistent varje dag. Hur komplicerat detta kan bli blev jag varse häromdagen, när en vän berättade om hur det kan vara svårt att som vän ställa upp som assistent. En assistent är ju på plats för att göra det som behövs, men vilka krav ställer man på en vän? Går det att kräva samma hjälp av en vän som av en assistent? Och hur mycket ska egentligen en samboende eller äkta hälft göra när sjukdomen begränsar livsföringen?
Mindre marknad, mer empati Vi behöver fundera över de här frågorna när vi totalt sett blir fler i landet som blir äldre och därmed fler som blir i behov av stöd och vård i hemmet samtidigt som resurserna krymper i många kommuner. Ekvationen går helt enkelt inte ihop. Och vad blir då samhällets respons? ”Skyll dig själv om du blir fattig och sjuk” eller ”Alla har rätt till en rimlig livskvalitet”? När ensamheten brer ut sig, ungefär 900 000 hushåll i Sverige är ensamstående äldre, ökar också oron och benägenheten hos enskilda att kontakta 1177, sin vårdcentral eller akutsjukvård. Vi behöver organisera den nära omsorgen på ett medmänskligt och rättvist sätt så att individens behov, så långt det är möjligt, tillgodoses. Det är mer av helhetslösningar och mindre av marknadsorienterade dito som behövs. Mer empati och mer samverkan. Inte för att det är enkelt, utan tvärtom, för att detta är komplicerade frågor som behöver vägas av andra faktorer än kostnadsredovisning i ett excelark.
Länktips från Neuroförbundet om hur ekonomin påverkas av att vara sjuk: här
AI är en möjlighet att ta till vara, men samtidigt ett hot mot det samhälle vi vant oss vid att navigera i. Jag läser Sylvia Schwag Sergers nyhetsbrev om AI. Hon är VD för IVA och är ofta läsvärd. Jag kan samtidigt inte låta bli att tänka på att vår definition av vad AI är och vad AI skulle kunna uträtta är väldigt diffus. Somliga ser AI-utvecklingen som en avancerad kommunikationsmöjlighet, där olika input från kameror, sensorer, mikrofoner och annat kan sammanställas på ”nolltid” till användbara rapporter och omfattande beslutsunderlag. Som t.ex. inom sjukvården, se länktips nedan. Andra ser hur rutinarbete, systematiska genomgångar, statistik och jämförande analyser kan effektiviseras via AI. Vilket skulle kunna innebära att ett antal skrivbordsjobb försvinner, men också att nya jobb tillkommer, där det kan handla om att på en ny nivå hantera underlag för att på ett klokt sätt väga samman olika behov.
Jacob Coxon varnar för riskerna Därutöver finns det alarmrapporter från amerikanska techbolag, där chefer och väl insatta personer inom AI-utvecklingen varnar för att den generation AI-datorer som nu börjar se dagens ljus kommer att ha möjlighet och förmåga att lära sig själv, att ta egna initiativ, koppla upp sig mot andra system och i praktiken utföra sådant som till dags dato har varit exklusivt för människor att hantera. (Se länktips om Jacob Coxon nedan). En AI som kontrollerar försvarssystem, robotar, drönare och andra vapensystem skulle kunna börja ta egna beslut…. tanken förskräcker. Det hela börjar likna datorn HAL i ”2001, ett rymdäventyr”, som ju insåg att det var besättningen som var problemet. Riskerna med de ”självgående” systemen som utvecklas nu i snabb takt är uppenbara.
Avancerat verktyg eller självlärande system? Så när vi talar om AI får vi försöka hålla isär vad vi menar. IVA:s VD tänker nog i första hand på AI som ett kraftfullt verktyg som behöver regelverk och styrning för att komma industrin och samhället till godo. Hon skriver inte så mycket om riskerna med de självlärande och helt frikopplade system som skulle kunna utmana beslutsfattande på en nivå som, enligt Coxon, innebär en tioprocentig risk att hela civilisationen går under. Han om någon borde ju veta som själv varit inblandad i utvecklingen.
AI-debatt före valet Det var faktiskt en politisk diskussion/debatt om AI i Sveriges Radio före valet. Den återrapporterades inte så flitigt, eftersom den saknade den egenskap som gör att media nappar: att problemet kan framställas som ett ja eller nej, plus eller minus osv. (Parentes: det är t ex min gissning att medias stora intresse för ja-eller-nej-frågan om Liberalerna skulle klara fyraprocentsspärren eller inte bidrog till att partiet fick stort genomslag i medierna de sista veckorna före valet, vilket i sin tur hjälpte dem att klara spärren). I Sveriges Radios debatt som finns att lyssna på i efterhand försöker åtminstone några partier närma sig frågan på ett rimligt sätt. (Se länktips nedan). Sveriges tradition av att på ett innovativt sätt kombinera teknik och demokrati nämndes som en styrka. Debatten var en del av valrörelsen och det innebar naturligtvis att ingen av debattörerna problematiserade frågan på allvar. Till det hade ett annat format varit nödvändigt och därmed en annan förväntan från lyssnarna. Till exempel en inledning av experter och därefter olika kommentarer från politiker hur man ser på beskrivningen, problemen och lösningarna. Jag tror att det är det som måste till nu. Så att vi förstår digniteten och brådskan. Att vänta på ”marknaden” känns olustigt.
Ingen leverans blir bättre än de krav som ställs av beställaren. Det är därför viktigt att den som beställer en vara eller en tjänst är mer kunnig och mer insatt i systemets randvillkor, omgivning och långsiktiga funktion än leverantören kan förväntas vara. Ett klassiskt exempel är hur Göteborgs Spårvägar glömde bort att skriva in rostskydd för det svenska klimatet när man för några decennier sedan beställde spårvagnar från Italien. Leverantören såg ingenting om rostskydd i underlagen och följdriktigt levererades ett stort antal spårvagnar av typen M32 med otillräckligt rostskydd, vilket blev en dyr läxa för Göteborgs spårvägar. (Länktips nedan).
Idiotsäkert? Ett mer näraliggande exempel på hur beställaren inte gjort sin hemläxa är hur man inför ett digitalt röstningssystem för våra val till riksdag, region och kommun och ändå lyckas bygga in ett fel som gör att minst 500 röster kan ha hamnat fel eller inte räknas. Just vårt röstsystem, kärnan i det demokratiska samhället, måste självfallet vara ”idiotsäkert”. Det ska inte gå att göra fel, systemet ska inte hantera röster på godtyckligt sätt, processen kring röstandet måste vara kristallklar och ha inbyggda varningssystem om något inte görs på rätt sätt.
Vad är ett fel egentligen? Valmyndigheten gick ut med att det var 4000 röster som kan ha hanterats fel. Så här skrev Valmyndigheten på sin hemsida den 4 september: ”Orsaken är ett tekniskt fel i Valmyndighetens it-system och det finns inga tecken på någon extern orsak eller påverkan. Det är ett generellt fel som har berört röstmottagningen i röstningslokaler i nästan alla kommuner.” Jag tillåter mig att tvivla på att det är ett tekniskt fel, snarare handlar det om att beställaren inte har tagit höjd för möjliga situationer, exempelvis att uppkopplingen bryts. Så här skriver DN den 10 september.
Ett stort antal röster riskerar att inte räknas ”Valmyndigheten bekräftar det tekniska felet i bland annat Nynäshamns kommun. Enligt myndigheten var det kopplat till att en vallokal där tillfälligt tappade uppkopplingen. När myndigheten började gå igenom lagda förtidsröster insåg man att många fler hade dubbelregisterats. Först hittade man uppåt 4000 stycken. Många av dessa visade sig senare bero på att personer hade röstat flera gånger. Senare kunde siffran justeras ner till runt 500.” Ungefär samtidigtbörjar en lista cirkulera i media, där de kommuner och vallokaler som drabbats av det tekniska felet nämns, liksom vilka klockslag det handlar om.
Minst två nivåer behövs, en operativ och en övervakande Det är pinsamt att konstatera att den som specificerat systemet för röstningsmottagning uppenbarligen inte har angett hur systemet ska hantera nätbortfall (strömnät och datauppkoppling) och hur mottagaren ska hantera det felmeddelande som den tekniska uppkopplingen behöver kunna hantera på ett korrekt sätt. När en röst registreras behöver naturligtvis hela proceduren vara övervakad av ett separat system, som omedelbart reagerar om något störning skulle inträffa. All teknik har brister, allt kan gå sönder och störningar kan uppstå. Blixten kan slå ner. Det kan hända oväntade saker och ett röstningssystem får inte byggas på att allt är i drift och utan problem. Snarare måste utgångspunkten vara att allt som kan störa röstningen behöver hanteras som en avvikelse och resultera i en varning till operatören och till den röstande medborgaren att proceduren inte gick igenom. Så att allt kan gå rätt till och den röstande kan känna sig trygg i att rösten räknas.
Worst case Valmyndigheten skyller på Skatteverket, men det är ett svagt försvar. Det är Valmyndigheten som har ansvaret för röstningen och då ska de tänka ”worst case” och bygga hela systemet runt en situation där varken uppkoppling eller starkströmsförsörjning är konstant på plats, liksom på att operatören, röstmottagaren, kan göra mänskliga fel. Dvs det måste finnas varningssignaler om någon trycker på fel knapp i fel ordning av misstag eller medvetet. Det går inte att utgå från att rostskydd är självklart för att likna det vid Göteborgs inköp av M32 spårvagnar. Demokratin är för viktig för att hanteras som om allt är frid och fröjd i alla lägen.