RISE-rapport: ”Runt Hörnet” om sex trender

Jag har gått igenom rapporten ”Runt Hörnet 2022” från RISE och de sex trender som rapporten summerar. I det följande återger jag det som jag uppfattar som viktigast under varje rubrik och kompletterar med några egna reflexioner. Trender är ofta svårfångade och står i relation till något slags normaltillstånd, dvs underförstådda pågående processer som vi alla är en del av.

Introduktion
Rapporten preciserar sex relativt nya trender som kan ha betydelse för hur samhället utvecklas, hur väl vi lyckas hantera klimathotet och i vilken utsträckning nya hot och problem växer fram. Man betonar att trenderna ska ses som komplement till annat studiematerial och man nämner också att rapporten inte ska ses som heltäckande.

En första fråga
Den första tanken som slår mig vid genomläsning av de sex presenterade trenderna är att jag undrar för vem rapporten är skriven. Formatet är i en grafiskt tillgänglig stil, med korta stycken och rubriker som upprepas för de olika trenderna. Många bilder och illustrationer förstärker presentationen. På det sättet påminner rapporten om en blandning av löptext och power-point-presentation. Men den lämpar sig definitivt inte för visning med projektor för en fysiskt närvarande publik. Därtill är texten för liten och för omständlig. Jag kommer fram till att texten är tänkt att läsas på skärmen av personer som vill hålla sig uppdaterade, eller åtminstone kunna hävda att man just uppdaterat sig på aktuella trender.

Trend 1: Digitalisering…
I min tolkning och i förlängningen av den trend som beskrivs som den första trenden ser jag en stor risk att de kommersiella krafternas vinster med digitalisering och informationshantering sammanfaller med de auktoritära krafternas behov av att kontrollera värderingar och attityder. Det handlar i rapporten om att digitaliseringen, AI och sociala medier riskerar att leda till nya risker. Samtidigt som den nya tekniken öppnar upp för helt nya möjligheter att koppla ihop information, persondata och kommersiella intressen finns en uppenbar risk att övervakning och den enorma mängden data kan användas på ett för samhällsutvecklingen negativt sätt. Min bild är att kunskap och åsikter alltmer har kommit att likställas, vilket skapar en grogrund för misstro och passivitet. Tempot i omställningen och de utsuddade gränserna mellan vem som är avsändare och vem som är mottagare av olika budskap bidrar till otydligheten. Auktoritära krafter kan surfa på vågen av lättfångade och manipulerbara opinioner. Detta när källkritiken blir allt svårare att upprätthålla. Lägg därtill hur lätt det är att förfalska bilder och filmer och vi ställs snart inför mycket svåra avväganden där det fria ordet behöver avskärmas för att inte de krafter som utnyttjar yttrandefriheten ska omöjliggöra ett respektfullt samtal och ett sunt erfarenhetsutbyte. Byggstenarna finns och det som fattas är att två delvis olika dominerande krafter samarbetar. Å ena sidan de krafter som vill att marknaden dominerar hur mänskliga val ska ske och å andra sidan de auktoritära rörelser som ser en möjlighet att ta kontroll över utvecklingen ur ett kulturellt, ideologiskt, förenklat perspektiv.

Trend 2: Flernivåstyrning
Den andra trend rapporten nämner handlar om att stora viktiga frågor, som klimatfrågan, inte passar in i det gängse offentliga beslutssystemet av EU, stater, regioner, kommuner och där näringslivet och civilsamhället också måste få vara delaktiga i ansvarstagande och beslut. Såväl problemformulering som utarbetande av möjliga strategier och genomförande av de bästa kommer att kräva delaktighet bortom de gängse ramarna. Formerna för hur det ska gå till, med bibehållen respekt för de demokratiska grunderna är oklart. Vi är helt enkelt inte förberedda för den typ av förändringsprocesser som nu måste ta form, förankras och bäras av samhället i stort. Det saknas också kompetens på många håll. Mandat och befogenheter i det offentliga bygger på flera hundra år av offentlig administration, erfarenheter och strukturer som inte längre räcker till. Hur skapas snabbt nya verksamhetsformer, som både blir verkningseffektiva och bidrar till delaktighet och legitimitet? Mina tankar kretsar i denna trend kring vem som har vad att vinna respektive förlora på att formerna för beslutsfattande ändras. Om någon ägnat hela sitt liv åt en karriär – är vederbörande beredd att ge upp den karriärvägen för att samhället behöver andra beslutsnivåer och dito processer? Jag är orolig för att suboptimeringen kommer att eskalera de närmaste åren och att det blir allt svårare att ändra de strukturer som måste ändras. Krismedvetandet är ännu inte på rätt nivå.

Trend 3: Stadsplanering med grönområden
Den tredje trenden handlar om markexploatering och hur grönområden och växtlighet kan spela en roll på flera plan för att skapa trivsel, hälsa, goda boendemiljöer, bromsa vattenflöden osv. Det kallas ibland ”urban gardening”, när träd, odlingar, grönytor, buskar och natur flätas in i den betongtäta staden på ett genomtänkt sätt. Vi har under decennier låtit staden vara alltför präglad av hårda ytor. Asfalt är lättare att sköta än grusgångar. Träd och grönområden har varit undantag. Med klimateffekterna i fokus har det blivit uppenbart att vattenavrinningen behöver bromsas, och att vi behöver kyla staden under varma sommardagar. Det kan skilja 10 grader i temperatur mellan en stadsgata utan träd och skugga och en med. Förutom denna konkreta effekt skapar grönområden ytor för insekter, fåglar, smådjur och en biologisk och ekologisk mångfald, som i sin tur gynnar utvecklingen av grönytor och biologisk motståndskraft.  Attraktiviteten hos ett område med många grönytor nämns i rapporten. Luften blir något renare och trivseln ökar. Kanske skulle rapporten ha tydligare betonat värdet av att skapa odlingsmöjligheter i stadsdelar, helt enkelt för att kopiera byn som modell för ett sammanhållet och tryggt område.

Trend 4: Nya sätt att mäta och finansiera…
Den fjärde trenden som rapporten tar upp handlar om hur beslutsfattare letar efter nya sätt att värdera och finansiera insatser för att på lång sikt bygga det hållbara samhället. Rapporten resonerar kring motsättningen mellan kort- och långsiktighet i planering och beslutsfattande. Och landar i att kortsiktiga stödåtgärder tycks öka. Inte minst när inflation, energipriser och andra effekter snabbt förändrar situationen för ”vanligt folk” och deras ekonomiska situation. Kortsiktigheten tycks bli allt mer vanlig. Det är ju väljare som ska få sin vardag att gå ihop. Behovet av en annan ekonomisk modell för att styra både kortsiktiga och långsiktiga beslut tas inte upp. Vi kommer att behöva en annan ekonomisk modell, är min övertygelse. En modell som t.ex. utgår från en helt annan moms. Momsen är idag en linjärt formerad skatt, som bygger på ett linjärt produktions- och konsumtionsmönster. Den nya momsen behöver naturligtvis också bli cirkulär och följa med varje produkt i dess olika faser. Det måste finns en koppling mellan skötsel av en produkt (värdeskapande) och den nya momssatsen, så att det lönar sig för alla involverade att ta vara på produkters livslängd och kvaliteter. Köp-släng-doktrinen är inte hållbar. Dagens moms bygger på tanken att produkter tas fram för en kort användningscykel. Hur denna nya ekonomi ska byggas upp parallellt med den gamla och hur två parallella momssystem ska införas behöver utredas, menar jag. Och koordineras på EU-nivå.

Trend 5: Livsstilsförändringar i relation till klimatkrisen…
Den femte trenden tar upp fenomenet med kring ändrad livsstil, hur unga människor inser att det går att leva ett gott liv utan bil och på ett klimatsmart sätt. De exempel som nämns i rapporten handlar om vegankost, second-hand, nya resmönster och en självvald, enklare, livsstil. Min invändning till denna text är att ska en klimatsmart livsstil få acceptans i breda folklager måste valet upplevas vara och faktiskt också vara en förbättring. Väldigt få människor lockas av försämrade livsvillkor. Det är få individer som självmant avstår livskvalitet av högre och ideella skäl. De val människor ställs inför måste uppfattas att vara bättre och tydligt ge andra kvaliteter än den nuvarande livsföringen. En del kan ligga inom ramen för tjänstefiering. När en vara blir en tjänst kan kunden/nyttjaren slippa ha en lagringsplats för produkten, kan välja produkt efter situation och kanske beställa någon slags service i samband med nyttjandet. Även reparationer och liknande kan växa när produkter ska hållas vid liv. Min förmodan är att den ändrade livsstilen, där klimathänsyn blir en viktig komponent för olika grupper, bara till en mindre del kan locka människor att avstå från det de vant sig vid att ha tillgång till i form av ett överflöd av konsumtionsprodukter, klimatstörande resor, fritidssysselsättningar och annat. Det kommer att bli avgörande att hitta ekvivalenterna till övergången från LP-skivor och CD-dito till Spotify för att ta ett tydligt exempel på hur tjänstefieringen kan ta form.

Trend 6: Yttre påverkan på livsstil…
Den sjätte trenden tar upp inflation, sysselsättning, bostadskostnader, energipriser och andra randfaktorer som påverkar var människor bosätter sig och hur de väljer att transportera sig till sina arbetsplatser. Man nämner en övergång från beskattning av arbete till att i högre grad beskatta produkter och material som en väg framåt. Ett exempel som tas upp är att en ökad inflation kanske minskar köttkonsumtionen, vilket är bra ur klimatperspektiv, men kan också minska efterfrågan på ekologiska livsmedel, något som kan ha motsatt inverkan på den hållbara utvecklingen. Överhuvudtaget är denna trend ganska diffust presenterad och innehåller många osäkerheter, inte minst mot bakgrund av kriget i Ukraina. Snarare anser jag att trenden borde sammanfattas som en uppmaning till alla beslutsfattare att ständigt söka ett helhetsgrepp på varje fråga, så att olika delbeslut inte motverkar varandra. Sänkt skatt på drivmedel kan locka för att ge intryck av att visa handlingskraft, men har naturligtvis en destruktiv inverkan på klimatarbetet eftersom priset har stor betydelse för hur nivån på efterfrågan och också hur vi värderar alternativa lösningar.

Sammanfattning – vi måste diskutera perspektiven
Ska rapporten sammanfattas på ett konkret sätt är nog budskapet att alla beslutsfattare behöver anstränga sig att se långsiktigt på de frågor man försöker adressera, och att man söker breda samverkanslösningar snarare än att gynna enstaka grupper. Samtidigt måste vi kunna diskutera förändringar i ekonomin och i samhället där det av nödvändighet kommer att handla om att vissa människor och verksamheter ”förlorar” och andra ”vinner” på förändringen. Då är det helt avgörande att sätta in förändringarna i ett samhälls- och framtidsperspektiv. ”Vill du ge dina barn en rimlig chans att leva ett gott liv, eller är ditt eget välbefinnande viktigare?” Den typen av frågor kommer att behöva ställas för att vi ska få perspektiv på nivån på  förändringarna och deras konsekvenser. Och frågorna behöver medialt utrymme för att bli relevanta för fler än de redan intresserade. Mot egoismen måste en ny form av oegennytta ställas, där ingången åtminstone bör vara nästa generation. Ska vår generation bli den första i historien som medvetet försämrar livet för nästa generation?

Länktips: Rapporten: https://www.ri.se/sites/default/files/2022-05/RISE_Runt-hornet-2022_Framtidsspaning_Klimatneturala-stader-samhallen.pdf

Bort med slammet från åkrarna!

På DN Debatt publicerades nyligen en viktig artikel som sätter fingret på ett delvis undanskymt problem, som centrala aktörer i samhället inte tycks ha förmåga att hantera på ett acceptabelt sätt. Avloppsslammet från våra reningsverk hamnar tyvärr ofta på svenska åkerjordar. I takt med att konstgödsel nu blir dyrare lockas fler svenska bönder av erbjudandet att sprida avloppsslam på sina åkrar. Slammet innehåller kväve och näringsämnen, men också en ansenlig mängd icke-nedbrytbara och giftiga ämnen, som tas upp av växterna och blir en del av vår föda. Artikeln beskriver väl hur sambanden ser ut och pekar på nödvändigheten att alla berörda tar sitt förnuft till fånga. (Länk till DN-artikeln nedan).

Det finns 4700 PFAS-ämnen
I en artikel i The Guardian (se länk nederst på sidan) redovisas exemplet PFAS, som är av dessa evighetskemikalier som är i omlopp. (PFAS förklaras i en länk nedan) . 20 miljoner tunnland, cirka 10 miljoner ha åkermark, i USA är enligt en försiktig bedömning numera kontaminerad på ett sätt som gör marken hälsofarlig att odla på. Ingen vet exakt. PFAS finns i flera tusen varianter, bryts inte ner och är bara en av många farliga kemikalier som inte hör hemma i odlingskretsloppet.

Dessa kemikalier hör inte hemma i jordbruket
Den europeiska livsmedelsmyndigheten EFSA har konstaterat att befolkningens intag av till exempel PFAS redan har överskridit gränsen för tolererbart veckointag från bl.a. förorenade livsmedel. (Se länk nedan). Det finns heller inget enkelt sätt att backa utvecklingen. När molekylerna väl har hamnat i kretsloppet är det näst intill omöjligt att sortera bort dem. Det går att frigöra nyttigt fosfor ur slammet via förbränning, men det är dyrt och reningsverken är inte utrustade för den processen. Fortsätter vi att acceptera spridning av slammet på nuvarande sätt utsätter vi oss själva och kommande generationer för en ökande exponering av hälsofarliga ämnen.

”Kvalitetssystemet” säger ingenting om kvaliteten
Reningsverken samverkar i organisationen Svenskt Vatten, som i sin tur har tagit fram en ”kvalitetssäkring” av avloppsslammet som man kallar Revaq. Problemet är att Revaq inte adresserar kemikaliefrågorna på rätt nivå och heller inte innebär något tryggt sätt att förhindra farliga ämnen att hamna på jordbruksmark. Föreningarna Läkare för Miljön och Ingenjörer för Miljön har därför anmält Svenskt Vatten till Konsumentverket för vilseledande marknadsföring. När Revaq godkänner slam för spridning är det som om hissen i ett höghus skulle godkännas även om hissen bara skulle kunna nå varje våningsplan på vägen uppåt medan nedresan alltid skulle ske i fritt fall – för ner kommer man ju alltid…. Lika farligt och lika hänsynslöst är synsättet.

Varför citat-tecken?
Läser man DN-artikeln noga kan man också konstatera att rubriken ”Avloppsslam med miljögift måste bort från åkrarna” är satt inom citat-tecken. Det är ett sätt för DN att markera ett visst avståndstagande i sakfrågan. Citat-tecknen behövs ju inte i en rubriksättning annat än om man vill betona att meningen är ett uttryck för en åsikt, och i detta fall en åsikt som DN uppenbarligen inte delar. Så motkrafterna finns på flera plan. Man kan fråga sig varför.

Engagera dig!
Den som intresserar sig för slamfrågan kan med fördel vända sig till de organisationer som medverkat till DN-artikeln. Länkar nedan.

Länktips:
DN-artikel undertecknad av fyra debattörer: Avloppsslam med miljögift måste bort från åkrarna
Artikel i The Guardian från maj 2022: The Guardian artikel om kontamination
EFSA-rapport: här
Lite info om de 4700 olika PFAS-ämnen som finns i omlopp: här från Naturskyddsföreningens hemsida
Läkare för Miljön: Läkare för Miljön
Ingenjörer för Miljön: Ingenjörer för Miljön

Cirkulär Ekonomi: Från en workshop i Borås

Riksbyggen och Borås Stad driver tillsammans med Science Park Borås projektet Framtidens kvarter, där man vill omvandla ett centralt kvarter på Västerbro till en ny stadsdel för en hållbar livsstil. Här ska finnas plats för 400 lägenheter, ett antal butiker och man har tydliga ambitioner att låta tankar om innovativ stadsutveckling få ta plats och konkretiseras. Den 16 september 2022 var det en workshop i de lokaler som ska demonteras och göra plats för några av husen. Ett 50-tal personer hade slutit upp och fick ta del av förarbeten och analyser från olika experter på byggande, konsumtion och boende.

Hur blir byggandet mer cirkulärt?
En delfråga som kan bli avgörande för byggbranschen är hur betong ska bli en del av det cirkulära. Agnes Nagy från Högskolan i Borås deltog och berättade lite kort om sin forskning på just det området. Peter Serrander, också från Högskolan i Borås, utvecklade hur byggandet kan bli mer cirkulärt. Generellt handlar det cirkulära byggandet om materialloopar, att bygga symbios-liknande kedjor av företag som kan dra nytta av varandras verksamheter och spill, om återbruk på olika nivåer, att demontera snarare än att riva, att återanvända tegel osv. På tal om tegel så nämnde Peter att 90 procent av danskt tegel idag produceras i naturgaseldade tegelbruk, vilket naturligtvis idag påverkar priskonkurrensen mellan att återbruka och att köpa nytt tegel.

Det händer en del
Det nämndes också ett projekt i Oslo, KA13, som lyckats bygga med 80 procent återbrukat material. Urban Mining som fenomen blir också allt mer intressant. Helt kort nämndes också att PBL, Plan- och Bygglagen, numera innehåller krav på upprättande av kontrollplan vid rivning, samt att målet – enl målet God bebyggd Miljö – numera är att 70 procent av byggmaterial som klassas som icke farligt ska återanvändas eller återvinnas senast 2025. Det talades om innovationer och om verifiering, om Zero Waste och annat som kan bidra till utvecklingen.

Inspiration från Norrland
Under konsumtionstemat betonades hur viktigt det är att få saker att hända. Att det är viktigt att locka människor till den nya stadsdelen, både som boende, som besökare och som verksamheter. Individer måste inkluderas. Tobias Jansson som gick igenom denna del, visade flera inspirerande bilder från Sundsvall och Härnösand, där man tagit spännande initiativ till nytänkande i butiksmiljöerna och bland annat blandar vintage med produkter som återskapats ur materialåtervinning. Gränserna suddas ut mellan vad som är nytt och vad som är redan ibruktaget. Circuit respektive Re:Store kallas initiativen i Norrland. Ord som nämndes var trygghet, tillhörighet och mötesplats när Tobias summerade sin del.

Uppmuntra en hållbar livsstil
Johanna Stål presenterade det tredje temat, som handlade om hur boendet och arbetsplatserna kan formas för att stödja den cirkulära livsstilen. Hon började med att peka på ett antal avgörande omvärldsfaktorer som gör det hela mer angeläget: utvecklingen på områden som klimat och miljö, klimatförändringarna som redan visar sig, energifrågans ökande betydelse, pandemihotet och vikten av att hushålla med resurser, att bli mer regenerativa i vårt sätt att leva våra liv. I naturen finns inget avfall, påminde oss Johanna. Kan vi kopiera det systemet? Vi behöver ta fram innovationer som uppmuntrar en hållbar livsstil, men även värdesätta äldre sätt att lösa problem, som t.ex. att uppvärdera nyttan och skönheten av platsbyggd inredning.

Megatrender
Innan vi fick chansen att ”workshoppa” gick Kristina Mjörnell från RISE igenom ett antal megatrender och trender som hon ville sätta fingret på. Hon nämnde hur klimat- och miljöfrågorna kommit att bli allt mer angelägna, hur digital utveckling och AI idag präglar allt mer av samhället, om hur demokratin är satt under tryck från starka krafter och hur den demografiska utvecklingen bidrar till en förändrad världsordning. Vi är mer sårbara idag, något som pandemin illustrerade.

Top/down och bottom/up
En trend Kristina nämnde var att vi går mot en multidimensionell styrning av samhället. Och att när beslut, delaktighet och acceptans av besluten inte går i takt med befolkningens förväntningar uppstår misstroende. Det saknas former för bottom/up och top/down – processer för sådant som påverkar vardagen.

Grönska av flera skäl
En annan trend hon nämnde var att man planerar in grönska i stadsområden idag, i syfte att ge ekosystemtjänster, skönhet och värdeökning. Hon kunde kanske tydligare betonat vikten av att gröna ytor bidrar till att bromsa vattenflöden när skyfallen annars översvämmar avloppssystemen och att klok trädplantering sänker temperaturen i staden med upp till 10 grader när värmeböljan slår till, vilket minskar hälsoriskerna och behovet av luftkonditionering.

Bortom BNP
En annan trend hon nämnde var länder och städer börjat mäta livskvalitet bortom BNP. Helsingborg nämndes i sammanhanget. Två andra trender hade med livsstil att göra, hur det växer fram nya värdesystem, där tillväxt och materiell överkonsumtion får stå tillbaka för en mer återhållen livsstil. Men också att valfriheten minskar för många människor i takt med att de ekonomiska klyftorna ökar. Hon nämnde slutligen ett projekt ”Runt Hörnet 2022” som återfinns en länk till nedan.

By-känslan kan vara en nyckel till framgång
Dagen rundades av med en workshop, där vi i smågrupper fick diskutera ett antal frågeställningar. Tanken var nog att vi alla skulle bidra till projektets fortsatta utveckling. Samtidigt finns det alltid värdefulla insikter och kunskaper att plocka upp när initierade och engagerade människor möts. För min egen del lärde jag mig att det finns en typ av elektronisk märkning som kallas NFC som kan spela roll för att på ett enkelt sätt märka upp produkter som man vill ha koll på. Jag ska kolla detta och återkomma med mer information. Ett inspel jag bidrog med var att stadsdelen gärna får förstärka by-känslan, eftersom byn är en stabil gemenskap. Ett annat inspel från mig var att det cirkulära materiella flödet behöver kompletteras med ett ökat medvetande om hur var och en ingår i en helhet, inte minst om ägandet av gemensamma resurser ska delas.

Mina egna noteringar: dynamik, ansvar osv
I mina egna noteringar från dagen ser jag att det var ytterligare några begrepp som kanske hade behövt belysas lite mer. Ett sådant ord är dynamik. Det måste finnas en beredskap för det nya, det oväntade och det oplanerade. Det kan komma en pandemi, det händer saker som vi inte visste i förväg. Och det måste finnas en långsiktig utvecklingsidé om hur boendet ska utvecklas – antingen med de boende eller genom att nya boende flyttar in – eller en kombination av detta. Ett annat av mina favoritord är ansvar. Det behövs en tydlig, både bred och djup diskussion om ansvarsfördelningen mellan fastighetsägare, staden, boende, verksamheter osv. Vad händer om de boende slutar kasta fimpar på marken? Vad händer om ansvarsgränserna för lokalsamhället tydliggörs och medvetandegörs?

Glöm inte bort barnen!
Kan vi utveckla en annan parallell värdemätare än pengar? Staten vill gärna betona vikten av heltidssysselsättning för att säkra skatteintäkter, men för ett gott liv är kanske 5-6 timmars arbetsdag tillräckligt? Och barnen. Stadsdelen måste utgå från barnets behov. Det byggs ofta stadsdelar där man sparar bort ytor mellan husen så att barn i åldern 5- 10 år inte har någonstans att vara. Mår barnen bra trivs föräldrarna. Och då värdesätter vi boendet högre. Självklarheter, kanske. Men behöver tyvärr nämnas.

Länktips: https://www.ri.se/sites/default/files/2022-05/RISE_Runt-hornet-2022_Framtidsspaning_Klimatneturala-stader-samhallen.pdf

Tankar när jag läst Billy Larssons artikel 4 september

Billy Larsson, psykolog och författare, hade en debattartikel i Göteborgs-Posten den 4 september som innehåller flera kloka reflexioner. I korthet säger Billy Larsson att varken teknikoptimisterna eller domedagsprofeterna har rätt när det gäller klimatfrågan. Han sammanfattar fyra delar som behöver utvecklas och ta plats i teori och praktik. 1. Insikten om läget på jorden tarvar en planetskötarrörelse. 2. Vi behöver erkänna att naturen är grundbulten för vår välfärd. 3. Ett tydligt solidaritetstänkande med kommande generationer behöver spridas i samhället. 4. Det behövs en allmän förståelse för nödvändigheten av livsstilsförändringar. I stället för naiv optimism eller undergångsbudskap behövs idéutveckling, sammanfattar Billy Larsson.

Ur Göteborgs-Posten 4 september

Otydlighet kring begreppet ”vi”
Skalan på dagens problem är större än någonsin. Konsekvenserna av resursanvändningen i det samhälle som vuxit fram under och efter industrialiseringen är betydliga. Ingen människa och heller inget annat levande på jorden undgår effekterna av det samhälle som utvecklats. Det unika är således att begreppet ”vi” är svårare att avgränsa. Är det ”vi” på en viss geografisk plats, i en viss ålder eller i en viss kultur som ska ingå i ett ansvarstagande ”vi”? Och varför skulle människor plötsligt bry sig om hela planetens välbefinnande? Så länge vi svenskar exempelvis slänger en miljard cigarettfimpar på våra egna gator och torg och inte bryr oss om vår egen närmiljö – varför skulle vi bry oss om helheten?

Vidga ansvarstagandet
Det som behöver utvecklas är inte bara idéer om en bättre värld utan också insikter om hur illa det är ställt med allas vårt ansvarstagande. Vi tycker att vi är duktiga när vi källsorterar lite papp och plast. Sverige hamnar högt på olika rankinglistor när det gäller miljöarbete. Men vi är ju långt ifrån nära att bete oss på ett sätt som skyddar miljön från oss själva. Vi är urusla på att ta ansvar för det vi själva kan påverka. De flesta av oss tvättar oss, har rena kläder och sköter om oss på en acceptabel nivå. Vi kanske städar också, håller rent i våra hem. Men ansvarstagandet för närmiljön, för Sverige, för planeten och för framtida generationer brister påtagligt. Vad skulle krävas av oss för att vi skulle få kallas planetskötare?

Hoten mot medvetenheten
Och om nu västvärlden och de rika länderna under lång tid har överutnyttjat världens resurser och spritt koldioxid i ofantliga mängder kan man ju fråga sig hur en rättvis resursfördelning ska infinna sig? Vem ska göra vad? När ledare som Trump och hans likar i andra länder vänder sanning till lögn och mobiliserar konflikter mellan grupper som ett sätt att ta kontroll över maktapparaten krymper utrymmet för en ökad medvetenhet om hur världen ser ut och vad som behöver utvecklas. Empati, sammanhållning, samarbete och mobilisering utifrån icke-egoistiska perspektiv kan tyckas vara omoderna faktorer, men inte desto mindre nödvändiga.

Andra värden än pengar
För att återkomma till Billy Larsson fyra punkter; naturen som ram för all verksamhet måste fastslås och en exempellista på vad som INTE ingår under denna rubrik behöver växa fram. Framför allt behöver kunskaperna och medvetandet öka, inte det polisiära kontrollsamhället. Var och en behöver förstå hur vi kan bete oss och göra rätt utan en omfattande kontrollapparat. En femte punkt saknas också i listan och det är, anser jag, en väldigt viktig komponent. Vi behöver hitta exempel på rättvisa utvecklingsprocesser, där vi inte enbart mäter resultat i pengar, i monetära värden osv. Bhutan har testat ett ”lyckoindex” och Nya Zeeland något liknande. Låt oss ta fasta på värden som inte tar utgångspunkt i pengar.


Hur mycket egoism är rimlig?

Det är några veckor kvar till valet i Sverige. Tonläget är högt. På nationell nivå står två statsministerkandidater mot varandra. På både vänster- och högersidan finns svårigheter att hitta långsiktiga och bärande överenskommelser. De åtta partier som just nu sitter i Riksdagen representerar olika syn på både problem och lösningar. Demokratins kärna är representativiteten, dvs att väljarna känner sig företrädda av sina politiker. Politikerna ska agera på väljarnas mandat och så väl som möjligt företräda de åsikter och ståndpunkter de gått till val på.

Respekt för minoriteter
Den förenkling som skett de senaste åren handlar om regeringsfrågan. Medierna lyfter gärna frågan om regeringskonstellationer som om makten vore överordnad allt annat och som om majoriteten alltid kan bestämma. Finessen med ett demokratiskt styrelseskick är att det inte innebär att 51 procent alltid ska bestämma över 49 procent. Majoritetsdiktatur vore detsamma som att konsekvent åsidosätta lyhördheten för olika minoriteters behov. I en levande demokrati finns hela tiden respekt för rimliga avvägningar mellan särintressen.

Tillväxt i all evighet, amen
Det är märkligt att så få av partierna talar om de grundläggande systemfelen i dagens samhälle. Bland de marknadstroende partierna, där marknaden ständigt sägs ha effektivare och bättre lösningar än att låta samhället organisera verksamheten, hör man aldrig någon ifrågasätta den eviga tillväxtens princip. Tillväxt i ekonomiska termer är alltid av godo, hävdas det, och evig tillväxt är önskvärd och till och med möjlig enigt dessa röster. Att Sverige idag slösar resurser som om vi har fyra jordklot är inget som bekymrar tillväxtanhängarna. Att naturen och de naturgivna förutsättningarna utgör gränser för mänsklig verksamhet är inget som bekymrar de marknadstroende politikerna eller deras väljare.

Egoismen förenar
Missnöjda väljare dras till SD. Men den politik som högersidan vill driva – ifall de får chansen – inkluderar nedskärningar i offentliga system som a-kassa och sjukförsäkringar, något som borde avskräcka många missnöjda. Mer av privatiseringar leder till ökade klyftor, men det är knappast de mest välbeställda som tänker ge SD sin röst. Hur ett nedmonterat välfärdssamhälle på något sätt skulle vara till fördel för ett mer rättvist samhälle är en gåta. Den slutsats jag drar är att det som förenar kapitalägande högerväljare med missnöjda högerväljare är egoismen, dvs att det finns väljare som har en upplevd känsla av att samhällsutvecklingen missgynnat dem, dels för att ”allt går till skatter” och dels för att ”allt är någon annans fel”.

Vilken roll ska egoismen spela?
På så sätt handlar valet om vilken betydelse vi vill att egoismen ska ha i ett sammanhållet samhälle. Ska det viktigaste vara att var och en får förutsättningar att klara sig själv eller mår vi alla bättre av ett samhälle där alla ges chansen att bidra med sin insats? Hur mycket egoism är bra för samhället i stort?

Varför värnar vi inte nästa generation?
Så länge det är cirka 800 miljoner människor som inte har rent dricksvatten, 2,5 miljarder som inte har tillgång till en toalett och så länge vi inte på allvar hanterar de kriser som står för dörren: klimatet, artutrotningen, vattenbristen, föroreningarna av havet och på land mm, måste vi inse att det är en återvändsgränd att tro att ingen av oss behöver ändra livsstil. Passiviteten och oförmågan att tänka på nästa generations förutsättningar är påfallande. Så har mänskligheten aldrig tidigare betett sig. Varje generation har satt en ära i att ge nästa generation ett bättre liv.



Varför blundar så många för fakta?

Steg för steg närmar sig valdagen. Medierna letar efter motsägelser och konflikter som kan locka tittare och klick. Partierna gör vad de kan för att få ut sina budskap, som de tror bäst påverkar väljarna i önskad riktning. Utvecklingen i USA, med trump och diverse trump-nissar i släptåg tyder på – sorgligt nog – att fakta, vetenskap och tillförlitlighet tappar i betydelse till förmån för vinklade och t.o.m. falska påståenden. Allt i syfte att plocka poäng och locka väljare med enkla knep. Tyvärr kommer vi att få se liknande tendenser i Sverige, där ogrundade påståenden torgförs på ett sätt som om de vore nära sanningen.

Varningarna duggar tätt
Det som förvånar denna sista månad före valet är att en stor del av väljarkåren kommer att rösta på partier som tydligt ignorerar vår tids stora utmaningar. Artutrotningen, vattenbristen, klimatförändringarna och hur vi ödelägger de ekosystem som vi är så beroende av hänger alla samman med hur människor väljer att leva sina liv. I 100 kommuner i Frankrike råder akut vattenbrist. Kylningen av de franska kärnkraftverken fungerar inte när vattnet inte flödar i tillräcklig mängd och med rätt temperatur. Skördarna av ris och grönsaker i Italien blir mindre än vanligt. Varningssignalerna duggar tätt i Europa.

Konsumtionen är tydligen helig
Det märkliga är att högerpartierna, konservativa, nationalister och marknadsliberaler, alla väljer att ignorera dessa frågor. När klimatet kommer på tal är ryggmärgsreflexen att framtida, ännu ej testad eller byggd, kärnkraft ska lösa allting. Och att väljarna inte ska behöva ändra sin livsstil. Konsumtionen är ju det som håller igång vinsterna….

Vad säger de till sina barn?
Det tycks vara så att högerpartierna tycks tro att miljön är oändlig, att resurser och energi räcker till för en evig tillväxt. Så heligt är dagens system att inget får ifrågasättas, tycks det. Att anpassa vår livsföring till vad planeten klarar av att försörja är tydligen oansvarigt och fel enligt dessa partier. Egoismen som överordnad princip. Man undrar om dessa politiker och deras väljare har barn. Hur tror de att världen kommer att se ut när vi får de irreversibla systemförändringar forskarna länge har varnat för? Vad tänker de säga till sina barn? Att egoism är överlägsen allt annat?

När blev det OK att ödelägga planeten för kortsiktiga vinsters skull?

Cirkulär ekonomi hör hemma hos finansdepartementet

Debattartikel införd i Dalademokraten den 1 juli 2022, skriven av mig och Magnus Hedenmark för föreningen Ingenjörer för Miljön, där vi båda är aktiva: (Länk till Dalademokraten, se nedan.)

Delegationen för Cirkulär Ekonomi har på regeringens uppdrag sedan 2018 föreslagit hur Sverige kan ta till vara restströmmar, avfall och överskott ur produktionen. Idén är god. Som samhälle måste vi bli bättre på att hushålla med resurser, minska avfallsmängderna och ta tillvara restvärden i det som i dagligt tal kallas sopor. Problemet är bara att regeringen missar poängen med cirkulär ekonomi.

Överordnat behöver materialhanteringen anpassas till de planetära förutsättningarna så att vi i princip förhindrar att avfall överhuvudtaget uppstår. Dagens produkter är inte designade för ett kretsloppssystem. Designen är snarare linjär och i undantagsfall kan produkterna återbrukas eller återvinnas några varv innan de ändå slutar i en brännugn eller på deponi. Återvinningsbranschen kan inte konvertera alla kontaminerade och miljöfarliga blandningar i komplexa produktcykler. Det är naivt och okunnigt att tro detta. Många plaster, kemikalier, metaller och deras blandningar platsar helt enkelt inte i ett kretsloppssystem och bör därför snarast fasas ut.

Överkonsumtionen av prylar och material behöver samtidigt brytas genom att produkter får längre livslängd och högre kvalitet samt genom framväxten av nya affärsmodeller. Istället för att ta betalt i samband med produkters ägarskifte är det nyttjandet, tjänstefieringen, som är central. Cirkulär ekonomi är på så sätt mycket mer genomgripande än en kretsloppsanpassad produktion.

Näringslivet måste snabbt utveckla nya, attraktiva affärsmodeller istället för att bita sig fast i en återvinning som bara stödjer fortsatt ökande försäljningsvolymer istället för minskningar av jungfruliga resurser. Att sälja nyttjandet och funktionen hos produkter som tillgodoser konsumenternas reella behov har potential att rejält minska behovet av att sälja stora volymer. En fungerande cirkulär ekonomi kan därför reducera de globala växthusgasutsläppen med minst 50 procent enligt World Economic Forum, men då måste beslutsfattare börja agera.

Företagen behöver inse att det går att tjäna pengar på nya sätt. Några branscher har redan börjat visa vägen genom att erbjuda digitalisering, strömnings- och delningstjänster.

Nationalekonomen Michael Porter har uttryckt behovet av nytänkande i näringslivet. Det som är bra för företagen har inte alltid visat sig bra för samhället, men omvänt gäller däremot att det som är bra för samhället gynnar företagen. Ungefär som när Christian Felber skriver om ”Creating an economy for the common good”.

Dagens ekonomiska hierarkier leder oss helt enkelt fel. Industrin kan utveckla nya samarbetsformer, som industriell symbios och logistiksamarbeten. Tillit, öppenhet och ett långsiktigt samhällskontrakt blir viktiga för framtidens industri.

Det är bråttom att kartlägga hur den omställningen ska gå till. Då räcker det inte att fokusera på avfall och befintliga materialströmmar som regeringens delegation gör. Det är nya sätt att ta till vara, designa, förädla resurser och att fördela värden och vinster som är avgörande för framväxten av en social cirkulär ekonomi. Utrymme behöver skapas för en ny balanserad nytta för individer, företag, samhälle och framtid. Cirkulär ekonomi handlar mer om en ny hushållning och nya sätt att utveckla ekonomin än om optimerade materialflöden. Därför hör cirkulär ekonomi hemma i ett radikalt nytänkande finansdepartement, inte hos Naturvårdsverket som regeringen beslutat.

Länktips: https://www.dalademokraten.se/2022-07-01/cirkular-ekonomi-ar-sa-mycket-mer-an-storskalig-atervinning

Om det var cigaretter som orsakade klimatförändringen…

Då och då hör man från klimatfördröjare och andra att det är Kina och Indien som behöver minska sina utsläpp, inte lilla Sverige. Resonemanget är naturligtvis fel – alla har vi ett ansvar att göra vår bit, oavsett var vi bor, oavsett om vi är unga eller gamla, vänsterhänta, färgblinda, ogifta eller skidåkare. Indelningen i vilka länder varje utsläpp kan kopplas till är förvillande när det gäller vars och ens klimatavtryck, precis som varje annan indelning i statistiska grupper.

Analogi: om det vore cigarettrök som gav klimateffekter
I Karin Pleijels blogg (se länk nedan) hittade jag ett intressant exempel på hur man kan argumentera för att vi i Sverige inte kan skylla ifrån oss och tycka att ”nån-annan” ska göra sitt först. Om vi låtsas att klimatförändringarna beror på utsläpp av cigarettrök blir det på ett sätt tydligare hur vi kan se på klimatutsläppen. Om en kines i detta exempel röker en cigarett röker i genomsnitt varje svensk fyra cigaretter. Att då hävda att kinesen först måste sluta röka innan den storrökande genomsnittssvensken gör detsamma blir uppenbart orättvist. När man mäter på individnivå blir det tydligt att svensken i genomsnitt behöver minska sin konsumtion av cigaretter eller snarare klimatskadliga gaser, koldioxid.

Vi måste gå före
Att det är rimligt att mäta utsläpp på individnivå blir tydligt när man betänker hur livsstil, levnadsstandard och andra villkor är fördelade i världen. Utsläppen per person kan lätt kopplas till levnadsstandard. Den som lever ett fattigt liv (som miljarder människor faktiskt gör i världen) kan inte rimligen åläggas att göra större minskningar än de människor som är storkonsumenter av energi, fossilberoende transporter, resurser och prylar. Det är inte självförsörjningsbonden i utvecklingsländerna som har potential att minska sina utsläpp – det är vi storkonsumenter.

Vi har resurser
Det finns ett inbyggt tankefel hos de personer som anser att de folkrika länderna först och främst ska minska sina utsläpp. Det är naturligtvis den rika världens beteende som först och främst måste korrigeras. Vi i Sverige beter oss som om vi hade fyra jordklot – vi röker fyra cigaretter när varje kines röker en för att återkoppla till det inledande exemplet. Och vi har resurser att ställa om från fossilberoende överkonsumtion till en fossilfri regenerativ ekonomi i balans med vad naturen tål. Omställningen är betydligt svårare för den som redan lever under knappa förhållanden.

Statistik är ibland missvisande
Även inom Sverige finns naturligtvis stora skillnader. Lägre inkomst innebär nästan alltid lägre konsumtion och mindre nyttjande av fossilberoende transporter. Så när vi talar om fyra jordklot i Sverige så handlar det om mångdubbelt fler för de svenskar som har valt att konsumera på en ohållbar nivå. Det är viktigt att komma ihåg när man talar om statistik att det är genomsnitt som vi jämför.

Jämviktstemperatur – kanske något att tala om?
Det är ungefär som med temperaturen. Genomsnittstemperaturen i världen är en jämviktstemperatur, där ekosystemen är i balans. När vi talar om en eller två graders temperaturhöjning på jorden är det jämviktstemperaturen som avses. Inte att det råkar vara en varm sommardag eller kall vinterdag på en lokal plats. Precis som människan har feber vid en eller två graders temperaturhöjning är det jordens jämviktstemperatur som nu ligger en grad över vad som är naturligt. Jorden har feber. Vädersystemen är i obalans och förändringen ökar i hastighet.

Länktips: https://karinpleijel.wordpress.com/2022/06/29/ar-det-kort/

Viable Cities och Cirkulär Ekonomi

Viable Cities är ett strategiskt innovationsprogram med fokus på omställningen till klimatneutrala och hållbara städer. Under programperioden fram till 2030 ska finansiering från Vinnova, Energimyndigheten och Formas bidra till klimatneutrala städer med ett gott liv för alla inom planetens gränser. Så står det på programmets hemsida.
23 svenska städer deltar just nu. Programkontoret är bemannat med drygt 20 kompetenta medarbetare och i styrelsen ingår Anders Wijkman och ett dussintal andra erfarna personer. Jag blev nyfiken på om Viable Cities fångat upp Cirkulär Ekonomi som ett verktyg för omställning av samhället i en hållbar riktning. Jag hittade två ”Klimatfrukostar” på hemsidan, vardera på en halvtimme, där några personer delade med sig av sin kunskap om och tankar kring Cirkulär Ekonomi. Nedan följer min sammanfattning av vad jag uppfattade att deltagarna sa och därefter följer tre kommentarer från min sida. (Länkar till klimatfrukostar, se nedan).

Viable Cities hemsida

Klimatfrukost nr 12 från maj 2021
Åsa Minoz från programkontoret ledde mötet och deltog gjorde Liv Öberg från Umeå kommun och Stina Behrens från Barkarby Science. Liv Öberg såg sin roll som koordinerande både internt och externt och betonade kunskapsdelen, beteendefrågor och att en hel del arbete handlar om att få stadsdelar att ta upp dellösningar. Hon nämnde att en galleria funderade på att ställa om till att fokusera mer på återbruk och cirkulära erbjudanden. (I skrivande stund i juni 2022 tycks planerna inte ha realiserats). Umeå kommun är även partner till Ellen MacArthur Foundation, som ju sedan länge har främjat idéerna kring en cirkulär ekonomi.

En ny stadsdel i Barkarby
Stina Behrens berättade om hur det byggs en ny stadsdel i Barkarby och hur hon gärna vill att befintliga resurser ska användas bättre, inte minst lokaler. Mer av samarbete ger högre livskvalitet. En resurskarta såg hon också som ett bra hjälpmedel, liksom att tydligare involvera kunden i processen.

New European Bauhaus vill kombinera olika synsätt
Åsa Minoz nämnde också New European Bauhaus som ett spännande initiativ från EU-kommissionen. Därifrån hade hon fångat upp budskapet om att den nya ekonomin måste vara attraktiv och närmast oemotståndlig. Det är bara att hålla med. Framtiden måste vara och te sig lockande och bättre för att människor ska välja bort de gamla, ohållbara, lösningarna.

Klimatfrukost nr 21 från mars 2022
Åsa Minoz från programkontoret hade denna gång bjudit in Henric Barkman från Karlstad kommun, Elin Larsson från programmet RE:Source samt Viable Cities vice ordförande Anders Wijkman. Henric Barkman betonade att det är mycket ekonomi i Cirkulär Ekonomi och utvecklade en hel del tankar kring fördelarna med delningsekonomi och att göra mer med mindre resurser. Han nämnde också sitt arbete med Swinga, en app som underlättar för grannar att låna prylar av varandra.

Det är för billigt och enkelt att göra fel
Elin Larsson lyfte grundfrågan hur mänskliga behov kan uppfyllas utan att nödvändigtvis producera nytt, dvs att vi blir bättre på använda det som redan finns. Hon nämnde även att många internationella företag talar om cirkularitet, men att alltför lite händer. Det är alltför enkelt och billigt både för producent och konsument att ta dåliga beslut, menade hon.

Nyttjandet måste bli mer intressant än ägandet
Anders Wijkman inledde med att säga att begreppet Cirkulär Ekonomi kan te sig vilseledande. Det finns inget som är helt cirkulärt, det behövs reparation, underhåll och tid för detta. Förväntningarna kan bli orealistiska, som han uttryckte det, och hänvisade till Walter Stahel, som skrivit om detta. Trots att vi överutnyttjar planetens resurser lever halva befolkningen på jorden i fattigdom. Affärsmodellerna måste göras om och nyttjandet bli mer intressant än ägandet. Lagstiftningen underlättar heller inte för värdekedjor och överföring av resurser på ett hushållande sätt. Det är en systemfråga, betonade Anders Wijkman och illustrerade med hur dålig resursanvändning det är att så mycket bilar produceras för att stå stilla 95 procent av tiden. Vi måste börja med de stora flödena och reducera material- och energiåtgång och ta vara på erfarenheter som redan finns.

Min kommentar 1 – det cirkulära
Jag tycker att Viable Cities borde lyssna mer på sin andre vice ordförande, Anders Wijkman, och borra i innebörden och betydelsen av det som kallas Cirkulär Ekonomi. Den gängse definitionen har mer eller mindre landat i en slags optimerad materialflödeshantering kryddad med lite behjärtansvärd second-hand-verksamhet eller delningsekonomi. Men delning ger oss inga pensioner. Så länge ingen tydlig gräns dras mellan vad som behöver vara skattepliktigt och inte, så kommer den idéburna delen av Cirkulär Ekonomi att ses som ett marginellt och närmast gulligt alibi för att fortsätta business as usual.

Min kommentar 2 – lagstiftningen måste främja omställningen
Det klokaste som jag fångade upp från de två frukostarna var nog ändå detta med attraktivitet och oemotståndlighet. Framtiden måste locka. Spotify vann kunder på att vara ”bättre” för kunden än att stapla CD-skivor i en hög. Och som jag skrivit förut – det intressanta och radikala greppet vore att testa försäljningsförbud för vissa produkter. Där ägandet kvarstår hos tillverkaren, som får tjäna pengar på nyttjandet av produkten, men där tillverkaren inte får sälja ansvaret för hur produkten ska tas om hand efter användning. När detta fungerar kan tillverkaren tjäna pengar på nyttjandet och på att hålla hög kvalitet, hög tillförlitlighet, god service och stor flexibilitet, något som kunderna ibland betalar extra för. De nya affärsmodellerna behöver stöttas med progressiv lagstiftning så att utvecklingen börjar ta fart i rätt riktning.

Min kommentar 3 – systemnivå
Är det tillåtet att vara kritisk till hela upplägget? Den verkliga förändringskraften kommer när hundratusentals människor involveras och deras förslag och röster blir hörda. Klimatförändringarna tickar på, inte minst ungdomar är oroade och Greta Thunberg talar om vuxenvärldens ”bla, bla, bla…” . Det behövs kritiska röster som kan ifrågasätta och det behövs konstruktiva opponenter i programvärlden. Det behövs något som gör att projekten faktiskt gör mätbar, konkret skillnad som får medialt genomslag och att tidsfaktorn blir tydligare, eftersom det är bråttom.

Länktips:

Klimatfrukost i maj 2021: https://www.viablecities.se/kalender/klimatfrukost-12 

Klimatfrukost i mars 2022: https://www.viablecities.se/kalender/klimatfrukost21

Länk om New European Bauhaus: https://www.energimyndigheten.se/klimat–miljo/hallbara-och-smarta-stader/new-european-bauhaus/

Swinga – en app för delning: https://swinga.coop

Avfallsmängderna ökar och återvinningen minskar enligt Aktuell Hållbarhet:https://www.aktuellhallbarhet.se/miljo/avfall/avfallsmangderna-fortsatter-att-oka-atervinningen-minskar/

Cirkulär ekonomi: Nu blir mjölkkartongerna väggar!

Innovatum i Trollhättan ordnade ett webbinarium den 2 juni, som lyfte fram flera intressanta företag i byggbranschen. De har alla var och en på sitt sätt viktiga bidrag till ett mer hållbart byggande. Ett av företagen stack ut med sin cirkulära modell att använda mjölkförpackningar som råvara till byggskivor. Hässleholmsbaserade Recoma har en byggskiva som ser mycket lovande ut. ( Länkar till dem och till de övriga företagen, se nedan).

Äntligen kommer mjölförpackningarna till användning
Recomas tillverkningsprocess i tre-fyra steg presenterades på ett föredömligt enkelt sätt på den bild som syns här nedan. Både förpackningarnas papp och plastmaterial mals först ner till en lagom storlek. Plasten fungerar som lim i de blivande skivorna och det behövs inget vatten för att få skivorna att hålla ihop. Lösningen syns i steg två i processbilden, där flagorna från de nermalda förpackningarna pressas ihop under högt tryck.

Recomas tillverkningsprocess

Lite fakta om skivorna
Skivorna kapas till i standardformat 2500 x 1200 mm och levereras på pall. Och skivorna har egenskaper som bör intressera byggbranschen: de tål fukt och mögel bättre än andra skivor. Fukt- och mögel är ju i dagens pressade (!) byggindustri ett återkommande problem. Skivorna är starka och formfasta vid olika temperaturer. I en skiva kan man hänga upp något som väger 65 kg med en skruv. Farfars gamla ur hänger med andra ord säkert i skivan.

Och lite mer fakta
Ytterligare fördelar är att skivorna isolerar bra mot både värme och ljud. Och den som vill ha andra längder än 2500 mm kan få det – det är bara att tala med företaget. Brandklassningen är D, precis som trä och tjockleken är 10 mm med en vikt av 9,5 kg per kvadratmeter. Om man värmer försiktigt med värmepistol kan skivorna även böjas en aning.

Cirkulär produkt
Det viktigaste är kanske ändå att skivorna till 100 procent består av redan använda livsmedelsförpackningar och att skivorna i ett senare skede går utmärkt att återvinna. Spillet från produktionen går t.ex. direkt tillbaka in i produktion, fick vi höra på webbinariet.

Det gäller 100 000 ton kartonger som ska hitta sitt kretslopp
Det man önskar nu är att den här skivan blir standard så att det 100 000 ton kartonger som idag mest går till förbränning istället kommer till ny användning. Föreskrivande led behöver ange att skivan ska ingå vid byggen. På så sätt skapas en fungerande cirkulär marknad för våra stora mängder förpackningar, så att vi slipper se mjölkkartonger som engångsartiklar. Väg gärna en tom mjölkförpackning och räkna fram antalet förpackningar som ingår i 100 000 ton. Inse potentialen.

Länkar till företagen:
Recoma med byggskivor från mjölkförpackningar http:recoma.se

Wood tube med mellanväggsreglar av papp istället för stål: http://www.woodtube.se

Elektroskutt med smarta monteringsdetaljer för elrör:
https://www.elektroskutt.se

Klara Byggsystem med alternativa husgrunder i trä, prefab istället för platsgjuten betong: https://klarabyggsystem.se