UNEP-rapport om plasteländet

Göran Greider skrev häromdagen en intressant ledare i Dagens ETC, där han betonade hur stor medias makt är i urvalet av frågor som bevakar och diskuteras. Det finns en avgörande anledning till att det ser ut som det gör. Och det är att genomslag och läsande har att göra med hur en rubrik eller en nyhet kan locka till sig uppmärksamhet. Antal klick och antal prenumerationer är helt avgörande, vilket naturligtvis innebär att det blir en viss typ av nyheter och artiklar som får genomslag, ofta mer baserade på känslomässiga faktorer än på fakta. Indignation och upprördhet säljer. Särskilt om dessa känslor kan riktas mot någon annan. Det blir samtidigt svårt att föra fram nyheter eller rapportering, som kan kopplas till läsarens vardagsbeteende. Det är inte så lockande att läsa att man betett sig fel eller att man haft fel inställning till en fråga. Nån-annan-ismen är bättre på att ta plats i nyhetsflödet.

430 miljoner ton plast per år
Jag tänker på Greiders resonemang när jag läser FN-rapporten om plasteländet. (Länktips nedan). UNEP, FN-organet för miljöfrågor, har nyligen publicerat ”Turning off the tap” med huvudbudskapet att vi kraftigt måste bromsa tillflödet av plastprodukter och plastmaterial. Läs detta och begrunda: ” Currently, the world produces 430 million metric tons of plastics each year (Organisation for Economic Co-operation and Development [OECD] 2022), of which over two-thirds are short-lived products which soon become waste, and a growing amount (139 million metric tons in 2021 [Minderoo 2021]) after one single use. Plastic production is set to triple by 2060 if ‘business-as-usual’ continues (OECD 2022). ”  Dvs världen producerar 430 miljoner ton plast. Två tredjedelar har kort användningstid och 139 miljoner ton plast används en enda gång. Plastvolymen blir tre gånger så stor år 2060 om inget görs för att förändra hur vi beter oss.

Vem vill höra om plastproblemet?
Då och då kanske det sipprar fram någon enstaka varnande artikel om hur haven fylls med plast, hur mycket mikroplaster som återfinns i levande varelser osv. Men medialogiken gör att detta växande problem fortfarande ligger under radarn för den allmänna debatten och den allmänna medvetandenivån. Delvis hänger detta samman med den oklara ansvarsfördelningen. Vems fel är det att vi fyller planeten med plastpartiklar? Och vem vill höra talas om det problemet? Att varje räka vi äter innehåller mikroplast?

Relativt hoppfullt scenario
Det UNEP-rapporten beskriver är ett relativt hoppfullt scenario med sikte på år 2040, där man betonar att 700.000 nya arbetstillfällen kan skapas, att så mycket som 80 procent av den plast som idag belastar miljön skulle kunna elimineras, att 27 procent av den plast som fortfarande produceras då skulle bestå av cirkulerat material samt att den totala kostnadsbesparingen skulle kunna handla om cirka 20 procent, då inräknat direkta kostnader, reducerade miljöeffekter och minskade samhällskostnader. Siffrorna kan säkert ifrågasättas – det finns alltid olika särintressen som bevakar sina ”vinster” och andelar av den gemensamma kakan. Men det intressanta är kanske inte siffrorna i detalj, utan att UNEP visar på en framkomlig väg ut ur den plastinfarkt vi är på väg att skapa. Det går, är budskapet. I alla fall till stor del och med kostnadsbesparingar på ett övergripande plan.

UNEP:s scenario för år 2040

Beteendeförändringar – nej tack!
I Sverige diskuterar vi plastpåseskatten. I januariöverenskommelsen var det Liberalerna som ville ha med den för att visa att man gör något. I efterspelet fick Miljöpartiet klä skott för skatten på plastpåsarna och inför valet 2022 blev plastpåseskatten ett tacksamt exempel för högerpartierna på hur ”orättvis” och ”symbolisk” och konkurrenshämmande den förra regeringens politik var. Att man i Frankrike totalförbjudit plastpåsar höll högern självklart tyst om. Och att plastpåseskatten fick igång en diskussion om hur vi kan byta beteende var en effekt av skatten som förbigicks med tystnad. Beteendeförändringar är inget högern är intresserade av.

Vilseledande argument från lobbyisterna
Lobbyisterna som gör vad de kan för att bromsa utbyggnad av vindkraft har lyckats få in ett plastargument i debatten. Vindsnurror släpper ifrån sig mikroplast, heter det. Det är korrekt. Enligt Naturskyddsföreningen handlar det i Sverige om 645 kilo per år. Det ska jämföras med båtbottenfärger och tvätt av syntetiska kläder som släpper ifrån sig mer än 1000 gånger så mycket och konstgräsplaner som släpper ifrån sig 3-4000 gånger så mycket mikroplast. Men i valet mellan att spela fotboll året runt på konstgräs och att önska sig fossilfri energiproduiktion blir ju valet för den vanlige svensken uppenbart: fotbollen är ju en del av livsstilen, medan energiproduktion helst ska reduceras till ”två hål i väggen”, det ska bara finnas el och den ska inte kosta så mycket. Och förresten har vanligt folk inte råd att skaffa sig elbil. Den kostar ju en miljon, säger Ebba Busch och det är säkert sant, som det mesta hon säger….

Hämtat från Naturskyddsföreningens hemsida

EU skulle kunna ta initiativ – Sverige är ordförandeland
Nu har i alla fall UNEP visat en framkomlig väg. Rimligen behöver EU:s politiker, såväl i EU-parlamentet, i kommissionen som på ministernivå, nu enas om en plastomställning. Så att näringslivet får tydliga tidsgränser och tekniska parametrar att förhålla sig till. Att bara fortsätta leder ju till en total plastkollaps, där kostnaderna blir oerhörda att rena vatten och det biologiska kretsloppet. Vi vet ju varifrån plasten kommer, vi vet hur den landar i vår vardag och vi har alla fakta.

Sverige har en månad kvar på ordförandeskapet i EU. Gör plats för plasten på schemat!

Länktips:
UNEP:s rapport: https://www.unep.org/resources/turning-off-tap-end-plastic-pollution-create-circular-economy

En tidigare bloggtext om plast: http://christerowe.se/2022/11/nr919-3-gram-plast-varsagod/

Far och flyg, ministern!

Infrastrukturministern i högerregeringen heter Andreas Carlsson och representerar KD. Han citerades nyligen i Expressen, där han uttalade sig positivt och optimistiskt kring flyget. Han hävdar att vi snart har elflyg i luften och att flygandet kommer kunna öka. (Länktips till artikeln, se nederst).

Flyg är inte bara flyg, ministern!
Uttalandet är felaktigt på ett antal olika sätt. Det finns förvisso små, lätta eldrivna flygplan med plats för ett fåtal passagerare redan idag. Men ska flyget klara längre sträckor och framför allt fler passagerare behöver flygplanstillverkarna hitta en rimlig ekonomi, en tekniskt tillförlitlig och lättviktig lagringsteknik och en – just det – infrastruktur och ett stödjande system som inte blint litar på marknadens förmåga att lösa alla problem.

Livslängd, avskrivning, ekonomisk förlust…
Före pandemin räknade man med att det ständigt befann sig en miljon människor i luften, samtidigt. Dvs i storleksordningen minst 6 – 8000 flygplan var samtidigt luftburna varje timme på dygnet. Alla dessa flygplan och deras minst lika många ”avbytare” på marken ägs av någon och har ett bokfört värde i en verksamhet, förväntas dra in intäkter för att täcka investeringen och ge vinst åt någon aktör. Tänker sig Andreas Carlsson att skattebetalarna ska gå in och ta kostnaden av snabbavveckling av fossildrivna flygplan? Eller hur ska den förtida utfasningen av den befintliga flygplansflottan gå till? Anm. Ett exempel på livslängd för ett flygplan är överljudsplanet Concorde som tillverkades år 1969 i 20 exemplar och gjorde sin sista flygning år 2003.

Kringparametrar och avlägsen samsyn
En infrastrukturminister borde inse att ska elflyget fungera måste det finnas laddstrukturer för batteriflyg, distribution för vätgas om planen ska drivas av bränsleceller, för att alstra elektrisk ström under flygningen osv. Till detta kommer nya internationella regelverk, utbildning av personal på flygplatser och diverse säkerhetsbestämmelser. Det går heller inte att bortse ifrån att det just nu pågår ett krig i Europa, där stridande parter knappast är intresserade av att ingå avtal. En annan osäkerhet är hur Kinas ledare kommer att agera, när de kinesiska teknologiföretagen inte får delta i de internationella stora upphandlingarna. Samsyn och överenskommelser känns avlägsna.

Vad han kunde ha sagt
Men om vi för ett ögonblick bortser från tekniska och ekonomiska invändningar mot påståendet att vi ”snart har elflyg” och ”kommer kunna flyga mer än förut”, så kan vi på ett annat plan (!) notera hur Andreas Carlsson missar chansen att använda teknikskiftet till att samtidigt sätta fingret på hur viktigt det blir att ändra beteendet. Han kunde ha sagt att vi måste ”räkna med att behöver göra helt andra resval i en nära framtid” eller något liknande. För att passa på att få folk att förstå att det ideliga och slösaktiga användandet av fossila kolväten just nu driver på för en flera hundra år lång klimatförändring, som vi inte vet vad den innebär av uppoffringar för oss, våra barn och barnbarn. Han kunde ingjutit lite hopp i elflygets möjligheter, möjligen, men borde tydligt ha markerat att det tar tid att byta ut tusentals flygplan och att människan måste anpassa sig till vad planeten tål av utsläpp. Men det gjorde han inte.

Bedrövligt med politiker som försvårar för kommande beslut
Det är bedrövligt med politiker som försvårar sitt eget arbete. Politiker som inte tar ansvar, utan som bara säger det de tror att deras väljare vill höra. Och som inte tar sin roll på allvar. Är man infrastrukturminister har man faktiskt ansvar för den typ av infrastruktur som finansieras av skattemedel och som är tänkt att hjälpa industrin, kommuner och andra att göra sina delar. Varje gång en politiker mörkar hur verkligheten ser ut försvårar han eller hon för kommande politiker att ta rätt beslut.

Det finns bara en passande slutkläm på denna text: Far och flyg, Carlsson!

Länktips:
https://www.expressen.se/nyheter/ministern-vi-kommer-att-flyga-mer-an-i-dag/

De dubbla hoten från AI

Nobels Fredspris 2021 gick till ett par journalister som försöker göra skillnad. En av dessa är Maria Ressa som är verksam i Filippinerna. Hon driver nyhetssajten The Rappler i Manilla, men har mött ett organiserat motstånd från den tidigare presidenten Duterte och hans anhängare. Sedan 2022 är Ferdinand Marcos, son till den gamle diktatorn, president. Varje gång Maria Ressa ska resa utomlands måste hon få ett klartecken från myndigheterna. Ändå söker hon inte asyl i länder hon åker till, utan väljer att kämpa för demokratin. Jag läser Martin Gelins intervju med henne i Dagens Nyheter och plockar upp och citerar några tanketrådar ur den texten här.

På barrikaderna för demokratin
”Jag är inte redo att överge Filippinernas demokrati”, säger Ressa i intervjun. ”Det skulle symbolisera en oåterkallelig vändpunkt för journalistiken och demokratin. Det skulle bekräfta de värsta lögnerna om mig. Så jag kommer inte att röra på mig. Att flytta vore att ge upp.” Under Dutertes regim dödades 25 journalister. Och Ressa trakasserades av hans digitala trollarméer. Hon har också insett hur sambandet ser ut mellan de nya sociala plattformarna och de auktoritära krafter som tar allt större plats.

Nya former av förtryck
Ressa nämner Steven Feldstein, en forskare på Carnegie Endowment, som menar att tre asiatiska länder går i bräschen för en ny tidsera av digital tyranni: Kina, Thailand och Filippinerna. En ny frontlinje av förtryck håller på att formas där censur, övervakning och allt mer avancerad AI samverkar. Länderna är mottagliga för denna utveckling eftersom pressfriheten är svag, samhällsstrukturerna är rigida och för att det finns en utbredd vidskeplighet och delvis starka religiösa fundament som grogrund.

Ilskans algoritmer
I sin bok ”Konsten att bekämpa en diktator”, visar Ressa hur teknikplattformarna, som Facebook och Yotube, har bidragit till demokratins sönderfall. Hon nämner Myanmar och Indonesien, där stämningar har piskats upp mot olika folkgrupper och där Facebook även har erkänt sin roll i hur fördrivningen av rohingyer gick till i Myanmar. Även i Indien har motsättningarna mellan folkgrupper tagit väldiga proportioner. Och nästa utvecklingssteg oroar Maria Ressa, när ilskans algoritmer får nya, oanade krafter i kombination med en allt mer avancerad artificiell intelligens. Det som gör situationen så extra akut är att allt sker samtidigt som vi måste hantera en gigantisk och global klimatkris. ”Vi kan inte bekämpa klimatkrisen om vi inte känner till sanningen”, säger Maria Ressa.

Två system – inget av dem är något att ha
Andreas Cervenka, som bl.a. gett ut boken Girig-Sverige, skrev nyligen i Aftonbladet om AI: ”Idag kontrolleras den mest kraftfulla AI:n av en handfull privata techjättar som Google, Microsoft och Facebook. Den andra supermakten på området är det icke-demokratiska Kina. Där används redan AI för fullt i (…) automatiserade övervakningssystem och för insamling av data.” Två system står emot varandra, de vinstjagande techbolagen och den auktoritära supermakten. Ingen av dessa värnar demokratin, det öppna samtalet eller ens sanningen. AI i händerna på cyniska maktintressen, delvis kopplat till militära resurser, låter precis så farligt som det är.

Kaos när sanning och lögn inte går inte att skilja åt
En värld befolkad med tusentals AI-system, som var och en bygger sin ”kunskap” på de data den samlar in, kommer kunna blockera all traditionell källkritik enbart med hjälp av volymen information och baserat på möjligheten att fabricera filmmaterial som till slut blir omöjligt att avgöra om det är äkta eller ej. I det kaos som då kan uppträda ska AI-systemen orientera sig för att i sin tur kartlägga, strukturera och organisera fakta. Det säger sig självt att ingenting längre kommer kunna verifieras. Och detta kan gå fort.

När ska vi inse att frihet = ofrihet?
Det man verkligen kan fundera på är om Facebooks cyniska inblandning i folkmord och jakt på marknadsandelar ska uppmuntras, i synnerhet som deras motiv för att utveckla AI inte ligger i linje med vad som är värdefullt för samhället i stort, utan snarare ytterligare kommer att begränsa eller skada demokratin, tilliten mellan människor och det som vi värdesätter i vår kultur. Ska enstaka företagsintressen, precis som med oljan och klimatfrågan, sägas vara viktigare än civilisationens fortlevnad? Var går gränsen för den så kallade frihet som till slut bara leder till ofrihet?

Länktips:

DN-intervju med Maria Ressa: https://www.dn.se/kultur/maria-ressa-ai-kan-bli-mycket-maktigare-an-sociala-medier/

Aftonbladet-artikel av Andreas Cervenka: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/wA0v0n/vi-har-redan-tappat-kontrollen-over-ai

En kommentar till Emin Tengströms sista artikel

Människan måste på allvar inse hur samspelet mellan vår civilisation och naturen ska bli hållbart för att vi ska klara klimatutmaningarna och flera andra konsekvenser av den ohållbara livsstil som människan under lång tid låtit ta allt större plats. Att detta är en svår uppgift inser de flesta. Emin Tengström, var professor i humanekologi sedan drygt 40 år och gick tyvärr bort helt nyligen, men hann tillsammans med Gunilla Almered Olsson skriva en artikel som handlar om värdegrund, livsstil och förändring för att klara omställningen. (Se länk nedan). Här några reflexioner.

Konflikter lurar bakom hörnet
Almered Olsson och Tengström utgår från att ansträngningarna att klara klimatkrisen inte räcker till och att ”en ny situation” uppstår, ett nytt läge, som kommer att utmana oss alla. Klimatflyktingarna blir många. När det inte går att försörja sig, när mat och vatten inte finns tillgängliga kommer miljoner människor fly. Trycket på andra länder kommer att öka rejält, vilket författarna nöjer sig med att kommentera med att det leder till en mångfald tragedier och konflikter. Det är troligen en underdrift. Kampen för överlevnad är fundamental.

Våldet som (icke)lösning
Det finns en uppenbar risk att det nya läget legitimerar sådant som vi normalt förknippar med auktoritära stater: kraftiga begränsningar av rörelsefrihet, en utökad kontrollapparat, korruption och förtryck i olika former. Misstanken växer att högerextrema partier förnekar klimatfrågan i syfte att använda de extraordinära förhållanden icke-agerande leder till, just till att förverkliga målen om den auktoritära staten. Det passar helt enkelt deras agenda att det uppstår ett kraftigt socialt tryck som bara kan hanteras med organiserat våld.

Värde istället för vinst
Den andra punkten i artikeln berör vårt ökande energibehov och paradoxen i att den hållbara energiproduktionen kan bidra till en ohållbar utveckling. Min dellösning på detta har med den nya ekonomin att göra. Vi behöver ställa om det ekonomiska systemet till att premiera värde istället för vinst. Vinstbegreppet har gett oss ett linjärt, suboptimerat ekonomiskt system, där t.o.m. momsskatten är beroende av volym och kortsiktighet. Vi behöver redovisa värde istället för vinst, premiera samverkan istället för konkurrens, nyttjande istället för ägande osv. För att ha en chans att bromsa utvecklingen på ett sätt som inte slår undan benen för den välfärd vi vill fördela rättvist.

Småskalighet
Artikelns tredje avsnitt handlar om livsmedel. Att vi behöver gå från storskalig industriell matproduktion till mer regional och småskalig. Det är helt rätt att biologisk mångfald behöver stärkas i symbios med att vi skalar ner giftanvändning och konstgödsel. Transportfrågan behöver ses över, liksom kylbehov och hela just-in-time-tänket. Tillgång till god, näringsrik och tillräcklig mat måste ses som en mänsklig rättighet. Här finns naturligtvis ett antal svårigheter att bemästra. Något slags småskalig skattebefrielse skulle eventuellt kunna vara ett verktyg, ifall vi vill främja lokal produktion.

Transporter – svårlöst, men inte omöjligt
Det fjärde avsnittet handlar om transporterna. Dagens 10 miljoner elbilar ställs i relation till 1000 miljoner fossila fordon. Perspektiven är hisnande. Avgörande blir hur dessa fordon används. Samåkning och att inte ta bilen när alternativ är möjliga kan bromsa användningen av fossila bränslen, men inte eliminera dem. Genom att koppla upp möten på internet kan en hel del transporter också komma att bli inställda. Men området är svårlöst. En liten hoppfullhet är att Volvo Cars numera säger att de inte ska leverera bilar utan tillhandahålla mobilitet, det är nyttjandet och förflyttningen, inte den fysiska produkten som står i centrum.

Industrin behöver tänka nytt
I det femte avsnittet avhandlas industrins omställning. Från min horisont är det omställningen från kortsiktig vinst till långsiktigt värde som är det centrala. Industrin ska, enligt min mening och om förutsättningar finns, förbjudas att sälja ifrån sig ansvaret för sin produkt. De ska istället tjäna på att den vara de tillhandahåller håller hög kvalitet, lång livslängd, kan återproduceras och erbjuda mervärden för användare. Konkurrensekonomin måste skiftas till en samarbetsekonomi och framgång mätas på annat sätt än i aktievärde hos anonyma ägare.

Människan måste ta mer plats
Det sjätte avsnittet berör politik och det är svårt. I synnerhet som vi uppenbarligen inte är förskonade från världsledare som är beredda att kriga för att vinna fördelar. Min enkla kommentar till denna punkt är att jag hoppas på ett ökande ansvarstagande från civilsamhället och från ansvarstagande människor, så att maktutrymmet krymper för de auktoritära och antidemokratiska ledare som tyvärr idag tar allt större plats.

Besinning
Artikeln avslutas med fem rubriker som har med en ny värdegrund att göra. Jag skulle vilja summera de fem rubrikerna till ett ord: besinning. Vi behöver besinna oss, stanna upp och fundera över tillvaron och vägen framåt. Hämta andan, reflektera tydligare över vad som egentligen är viktigt. Kanske är det som jag kommenterade nyligen i en annan bloggtext, kanske är det citatet ”Sardinen vill att burken öppnas mot havet”, som Göran Greider gjorde mig uppmärksam på ur en Werner Aspenström-dikt, kanske är det där någonstans i sardinens längtan till havet vi kan hitta tillbaka till oss själva, vårt ursprung och vår plats på jorden.

Länktips: Artikel i Dagens Arena den 18 april 2023 skriven av Gunilla Almered Olsson och Emin Tengström (den senare tyvärr nyligen bortgången): https://www.dagensarena.se/essa/ett-klimatvanligt-samhalle-kraver-en-ny-vardegrund/

Kommentarer till Greiders ledare 12 april

Göran Greider skriver ledare regelbundet i Dagens ETC. Inte så att jag alltid håller med honom, men han har i alla fall betydligt mer rätt i sin analys av läget och vad som är vägen framåt än de som skriver i GP, SvD och så vidare. Idag läste jag hans text med rubriken ”Är vänstern död?”. Här kommenterar jag några citat ur hans text.

En skenande ojämlikhet
”Världen har hemsökts inte bara av doktrinär marknadsliberalism under lång tid. Den har också hemsökts av våg efter våg av imperialism och högerreaktionerna de har utlöst.” Det Greider lite traditionellt beskriver som högern är egentligen två rörelser. Den ena handlar om hur marknaden fått ta plats på samhällets bekostnad. Privatiseringar och avregleringar skulle ge företagen ett lyft och bidra till välfärdsökning för alla, var budskapet. Margaret Thatcher gick i täten och privatiserade järnvägen, avreglerade energimarknaden och tog täten i omdaningen. I Sverige fick vi den märkliga konstruktionen med koncerndrivna vinstskolor, där kommunens resurser för skola skickligt omvandlas till kapitalvinster hos skolägare. Vi fick fler apotek, fler företag som delar ut post och vinstdrivna äldreboenden. Företagens vinstkrav genomfördes via ”effektivare” schemaläggning och färre personal. Sverige har fått över 500 miljardärer och en skenande ekonomisk ojämlikhet.

Maktkoncentrationen och ägandet har stor del i problemet
Det andra, imperialismen och nationalismen, är som jag ser det en konsekvens av att ägandet och makten över systemets olika delar koncentrerats till några få företag och personer. Först agerade det brittiska imperiet och därefter USA för att tillskansa sig globala rikedomar. Motreaktionerna har visat sig kanske tydligast genom att auktoritära ledare i Mellanöstern utmanat ordningen. Till skillnad från Kinas Xi har Rysslands ledare inte haft så stort tålamod. Vi får se hur länge och om Trump kommer tillbaka vad som händer då.

Kriget har lagt ett lock på debatten
” … har vi också fått en situation där det knappt går att uttala ord som ”fred” eller ”förhandlingar” utan att omedelbart stämplas som Putinanhängare.” Och ” Ty även om också jag är för att Ukraina understöds med vapenleveranser, kan jag inte se det annat än som ett enormt underbetyg åt våra samhällen att fredstanken inte ens går att nämna. Ett tabu har införts, från konservativt högerhåll.” Det Greider lyfter fram är något jag också har noterat. I rådande läge är det militära analyser som utgör huvudfåran i nyhetsflödet. Försvarshögskolans representanter står titt som tätt i Aktuellt-studion och får frågor om hur kriget går och hur vi ska tolka det som sker. Världen beskrivs ur ett militärstrategiskt perspektiv. Polariseringen är självklar, det är vi mot dom. Krigets logik har företräde framför allt annat. Att ens tala om fred blir snabbt ifrågasatt, trots att alla vet att det enbart är fred som kan bygga en framtid. Men krigets logik blockerar varje tanke på ett ”efteråt”, hur vi ska hitta ett sätt att återuppbygga det som förötts, hur vi ska hitta sätt att samexistera med de länder som vi idag enbart ser som angripare. Och märkligt nog diskuteras inte hur regeringens stödparti SD fram till helt nyligen hade goda relationer med Putins Ryssland. Så goda att Säpo hade synpunkter på vem som skulle ha vilken tillgång till statlig information.

Ingen vill vara förlorare
” Det finns djupa mekanismer i den materiella världen själv som har försvårat för vänstern och för fackföreningsrörelsen. Det klassiska industrisamhället förde samman stora kollektiv. Tjänstesamhället skapar en svåröverblickbar arkipelag av löntagare och är svårare att organisera.”
Greider funderar över varför vänstern har haft svårt att få gehör för sina argument. Det som spelat stor roll, tror jag, är att individuella lösningar och i praktiken egoism har blivit mer mainstream än att söka kollektiva och gemensamma svar på utmaningarna. Var och en har fått möjlighet att placera sina pensionspengar, var och en förväntas optimera sin privata förmögenhet och tjäna pengar i en inofficiell kapplöpning där ingen vill kallas förlorare. Att några har förlorat i detta race har bidragit till SD:s framgångar. I den kontinuerliga jämförelsen mellan vinnare och förlorare vill de senare åtminstone inte ha ett sämre liv än de som aldrig betalat skatt. Främlingsfientligheten har till viss del bottnat i känslan av att åtminstone tycka sig ha ett bättre liv än nyanlända, de andra.

Olika måttstockar
” Kanske spelar det också roll att det alltmer blivit så att den som räknar sig till vänstern, eller skulle vilja göra det, mer och mer tvingas bli en perfekt människa. Minsta fördom, minsta lilla feltramp, och du åker ut. I högerpopulistiska kretsar behöver folk inte vakta tungan lika mycket och det  ger en paradoxal frihet, mitt i träsklivet. ” Det här är en intressant iakttagelse. Det räcker att se på vilka olika måttstockar som gäller för felaktigt beteende hos vänster- och högerpolitiker. Någon miljöpartist hamnade i rejält blåsväder för att vederbörande använt ”fel” båtbottenfärg, en socialdemokratisk toppolitiker använde ett kreditkort för att köpa Toblerone osv. Det var kors i taket att PM Nilssons ålafiske faktiskt fick konsekvenser, tanken var säkert att det skulle blåsa över. Och vad SD:s politiker ägnar sig åt ryms ju i inom helt andra ramar än för övriga partiers företrädare. Måttstockarna är helt olika. Den som beter sig fel skapar sig på så sätt ett större manöverutrymme än den som försöker göra rätt. Det är den paradoxala friheten Greider talar om.

Högern kämpar redan mot högern
Den höger Greider talar om består av två delar. En ”winner-takes-it-all”-höger som känner sig mest hemma hos Moderaterna. Och en ”revansch”-höger som troligen helst röstar på SD. Båda är egoister. Båda vill hävda sin individuella rätt framför allas rätt. Båda har inget emot att samhället skiktas i vinnare och förlorare, så länge de själva inte hamnar på förlorarsidan. Det intressanta blir när ”revansch”-högern inser vem som skapat de ekonomiska klyftor och den orättvisa som de upplever. Spänningen finns i kanslihuset redan nu. Och SD är större än M.

Länktips: ETC ledare 11 april: Är vänstern död?

Beteendepraktikan — bra och användbar!

2030-sekretariatet har just släppt Beteendepraktikan. 55 punkter som underlättar för ett smartare beteende på transportsidan. Några av punkterna förtjänas att bli politik snarast. Frågan är hur Beteendepraktikan bäst kan få största möjliga genomslag. Nedan ett par konkreta förslag i all anspråkslöshet.

Exempel på åtgärder
Ett av listans förslag (31) knyter an till det som Frankrike testar: ”Inför en check för delad mobilitet, såsom Frankrike nyligen gjort. Checken kan användas för att prova delad mobilitet.” En annan punkt (24) lyfter vad Frankrike och Finland har beslutat: ”Inför skrotningspremie för den som skrotar sin äldre bil (pre-Euro 5) och skaffar ny klimatbonusbil, elcykel eller årskort för kollektivtrafik eller bildelning.” Överhuvudtaget kan det vara en framkomlig opinionsmässig taktik att ständigt lyfta vad andra länder gör.

Självbilden och lagom-perspektivet
Det finns två skäl till att betona vad andra länder gör. Det ena är att tydligt signalera att Sverige inte är försökskanin och därmed testar idéer som kan visa sig felaktiga. Svenskar tycker inte om att sticka ut. Å andra sidan gillar vi svenskar inte heller att andra länder går före. I vår självbild ingår att vi är smartare än framför allt våra nordiska grannar. Att hamna på efterkälken i jämförelse med andra jämförbara länder svider för många svenskar. Vi är ju ledande….

Det måste till spelregler som underlättar förändring
Det finns fler förslag i Beteendepraktikan som kan anses vara lågt hängande frukter. Punkterna 27 till 31 handlar om bildelning och skulle underlätta på olika sätt i syfte att minska ägandet och öka delandet. Punkt 41 om energilagerstöd känns också som en rimlig förändring som kan underlätta för elbilsägare att använda sina batterilager på ett mer aktivt sätt. (Här finns för övrigt andra bekymmer, där energibranschens starka aktörer tycks få gehör för sina argument för att hålla små elproducenter utanför näten, men det är en annan diskussion).

Idé: En mycket stor opinionsmätning kring vägval framåt 
En tanke som lanseringen av Beteendepraktikan väcker är hur vi knyter ihop statens (politikens) målsättningar för klimatarbetet med den individuella nivån. Gemene man känner sig inte delaktig i de mål som satts upp på nationell nivå. Någon annan bestämmer. Ett sätt att koppla ihop politiken med vardagsnivån skulle kunna vara att genomföra en bred opinionsmätning – varför inte via Statistiska Centralbyrån och ett par opinionsinstitut – kring vilka mål befolkningen tycker är rimliga.

Rätt frågor ger åtminstone en viss legitimitet åt politiken
Med max 10 frågor och max 5 svarsalternativ på varje fråga skulle kanske 200 000 svenskar få svara på vilken klimatpolitik man vill ha. Vill du ge dina barn och barnbarn mycket bra/ ganska bra/ relativt dåliga/ mycket dåliga utsikter att leva samma liv som du själv? Och koppla den frågan till exempel på förändringar i livsstil, som konkret belyser vad de olika svaren innebär. Det kan möjligen bli diskussion om nyanser i ansvarstagande, men svaren skulle ändå ha den positiva effekten att X procent av befolkningen ställer sig bakom de målsättningar som politikerna beslutat. Eftersom det idag inte finns en formell eller ens informell koppling mellan den politiska ambitionsnivån och vardagsmänniskans livsföring.

Det vore intressant att testa något sådant. Vad har vi att förlora?

Länktips: Beteendepraktikan från 2030-sekretariatet: https://www.2030sekretariatet.se/wp-content/uploads/2023/03/Beteendepraktikan-2030-sekretariatet.pdf

Vattenfrågan får inte tappas bort

IPCC har kommit med en ny rapport. Klimatklockan tickar obönhörligt och handlingsutrymmet krymper snabbt när det gäller klimatförändringarna. En effekt som den snabba förändringen bidragit till är att 69 procent av alla jordens ryggradsdjur, fåglar och fiskar har försvunnit, som jag skrivit om tidigare.

FN-konferens 22 – 24 mars
En annan delfråga som det är nödvändigt att uppmärksamma mer är vattenfrågan. Den 22 till 24 mars ägde en FN-konferens rum på temat vatten. Rapporteringen inför och efter mötet har varit sparsam. Ändå är livet på jorden helt beroende av att vi har tillgång till rent vatten. I Sverige är vi relativt gynnade av god vattenförsörjning. Och kanske just därför borde vi ha ett ansvar att ägna frågan mer uppmärksamhet. Om inte rika och välmående länder ägnar problemen en tanke – vem ska då hjälpa de utsatta?

Bra artikel i The Guardian
The Guardian hade för ett par veckor sedan en artikel, där Johan Rockström och Mariana Mazzucato, som båda leder the ”Global Commission on Economics of Water” fick komma till tals. I artikeln betonar de att ”vi använder vattenresursen på fel sätt, vi förorenar vattnet och via klimatpåverkan påverkar vi vattencykeln på ett avgörande och negativt sätt”. De lyfter också behovet av social rättvisa kring vattenförsörjningen, att den inte enbart får ses som en teknisk eller finansiell fråga. Hur olika länder ligger till när det gäller att konsumtionen överstiger tillgången på färskvatten framgår av bilden här nedan. Kuwait använder 38 gånger mer vatten än de har. (Se länktips nedan).

Ur The Guardian 16 mars 2023

Ur programinformationen för FN-mötet
Fem interaktiva dialoger genomfördes på FN-mötet. De fem dialogerna beskrevs så här i media inför mötet på www theeuropeantimes news den 19 april:

Vatten för hälsan: Tillgång till rent dricksvatten, hygien och sanitet.
Vatten för hållbar utveckling: Värdera vatten, vatten-energi-mat Nexus och hållbar ekonomisk utveckling och stadsutveckling.
Vatten för klimat, motståndskraft och miljö: Källa till havet, biologisk mångfald, klimat, motståndskraft och minskad risk för katastrofer.
Vatten för samarbete: Gränsöverskridande och internationellt vattensamarbete, tvärsektoriellt samarbete och vatten över 2030-agendan.
Vattenåtgärdsårtionde: Påskynda genomförandet av årtiondets mål, inklusive genom FN:s generalsekreterares handlingsplan.

Det avgörande blir att rätt aktörer går in och tar sitt ansvar för de olika delarna av vattenfrågan. FN har historiskt haft svårt att fördela ansvar. Man är bättre på att beskriva läget än att faktiskt få något gjort, med undantag av att en del FN-organ faktiskt gör skillnad, som Unicef m.fl. Klimatfrågan med vidhängande problem har inte på samma sätt de operativa kanaler som krävs.

Havs- och Vattenmyndigheten bidrar med kunskap
Vi har en expertmyndighet i Sverige, Havs- och Vattenmyndigheten, med huvudkontor i Göteborg. Generaldirektör Jakob Granit sa så här inför avresan till FN-konferensen om hur viktig denna konferens var: – ”Den är mycket viktig, skulle jag vilja säga. Att vattenfrågorna hanteras rätt – lokalt, regionalt och globalt – är avgörande för mänskligheten. På konferensen kommer Sverige också att lyfta vikten av samarbete kring gränsöverskridande vattenresurser något som är viktigt för utveckling, ekosystem och för att undvika konflikter om begränsade vattenresurser.”  Han lyfte också fram hur stor vattenfrågan är för miljarder människor:
– ”Ett av FN:s globala mål handlar om vikten av rent vatten och sanitet för alla. Vi måste lösa problemen med nuvarande vattenhantering och att se till att alla människor i världen har tillgång till rent dricksvatten, en extremt viktig del av vardagen. Idag lever över två miljarder människor utan tillgång till säkert dricksvatten, så vi har en del att göra.” (Länktips, se nedan).

Vetenskapsradion kommenterade flaskvattenindustrin
Sveriges Radio lyfte flaskvattenfrågan inför mötet. En ny FN-rapport har satt fingret på hur en ny flaskvattenindustri tar resurser från att fler människor får tillgång till rent vatten. Två miljarder människor har inte regelbunden tillgång till rent vatten och flaskvattenindustrin bidrar inte till att lösa frågan om rent vatten till alla. (Länktips se nedan).

Marknaden är aldrig nöjd
Det finns ju dessutom politiska partier i Sveriges Riksdag som märkligt nog anser att privatisering av vattnet vore en lämplig väg att gå. Förmodligen inspirerade av utvecklingen i vissa utvecklingsländer där Coca Cola är billigare än rent vatten….

Det kan tyckas att rent vatten är en icke-fråga i Sverige. Vi skruvar på kranen och vi inbillar oss att det vatten vi har ska finnas när vi behöver det. Men just här borde vattenfrågan kunna lösas eftersom vi har gott om det. Och då inte enbart genom att Solvatten är en uppskattad svensk uppfinning, som gör nytta. Mer behövs.

Länktips:
The Guardian-artikel: här

Havs- och Vattenmyndigheten: här

Sveriges Radio, Vetenskapsradion: här

Solvatten: https://solvatten.org/sv/samarbeta/

Cirkulär ekonomi: Möbler kan gå före när det gäller restprodukter

Träindustrin, och kanske speciellt möbelindustrin, är närvarande i Västra Götaland, framför allt i Dalsland och i Skaraborg. Innovatum har tillsammans med Fyrbodals kommunalförbund i ett antal event synliggjort möjligheterna som en relativt småskalig industri har när det gäller att knyta ihop design, råvaror, produktion och hållbarhet. Det finns hela tiden restprodukter, spill och överskott, som uppstår ur tillverkningen och där det blir ekonomiskt och resurssparande att skapa fler produkter ur material som annars hade gått till spillo. Den 23 mars var det återigen ett informativt webbinarium under rubriken ”Restprodukter av trä blir nya produkter”.

Det enkla kan vara det vackra
Det finns hela tiden överskott och spill i träindustrin, inte minst från KL-trä, korslimmat trä, som har många tekniska kvaliteter. Under webbinariet visades många läckra bilder på designade produkter, som skapats ur spill. Från industrins sida är det viktigt att volymerna är tillräckligt stora och att det finns en jämnhet i kvaliteten hos ingående material. Det finns också en insikt om att produkterna måste kunna leva vidare i någon form när de inte längre ska användas på det sätt som designen förutsätter. Det mest avskräckande exemplet på en-gångs-återanvändning är ju s.k. konstgräsplaner, som läcker plast ut i sjöar och vattendrag. Med trä som utgångspunkt minskar risken för den sortens felaktiga produktspår.

Marie Louise Hellgren visade ett exempel på en enkel och väldesignad krok

NK:s skyltfönster
Det visades många produktexempel och de bilder jag inkluderar här ger inte full rättvisa åt allt som visades, men att det finns restprodukter som kan bli nya, väl designade och väl fungerande produkter är klart.

Marie Louise Hellgren visade också hur hon använde NK:s skyltfönster för att synliggöra några av produkterna.

Slitstarka golv
Marc Hoogendijk och Sara Szyber visade också upp en imponerande rad med produkter, som de huvudsakligen format från överblivna KL-trästycken. Allt från köksinredning till slitstarka golv för butiker.

Golv designat av Sara Szyber och Marc Hoogendijk

Digitala produktpass
Ett del av webbinariet fick Fredrik Johansson från IDC hand om. Bland många intressanta delar nämnde han det pågående arbetet med digitala produktpass, något som EU troligen kommer att sjösätta i relativt snar framtid och där möbler ligger bra till för att inkluderas bland de första produktkategorierna. Här en slide om DPP.

Ur Fredrik Johanssons presentation

Många inblandade
Helhetsintrycket är att möbelbranschen anstränger sig att knyta ihop designers, tillverkare, övergripande aktörer och fånga helheten kring cirkulär tillverkning av möbler. En av bilderna som illustrerar komplexiteten plockar jag från Fredrik Johanssons presentation.

Bild på nätverk ur Fredrik Johanssons presentation

Vi behöver en ny redovisningsmodell och en ny moms
Nästa steg måste bli att få EU att inse att det gamla linjära ekonomiska redovisningssystemet passar mycket dåligt in i en samverkansekonomi. I ett linjärt system skiftar ägandet i samband med fakturering. I samma ögonblick debiteras moms. Men detta linjära flöde, som ju slutar hos konsumenten och till sist på soptippen fungerar inte när produktens värde egentligen är kopplat till funktion och kanske till en tidsparameter, medan ansvaret för denna funktion ligger kvar hos leverantören. Vi behöver en cirkulär redovisningsmodell inklusive cirkulär moms, som inte ”tar slut” hos konsumenten.

Vi behöver modiga universitet!

I Göteborgs-Posten den 26 februari skriver Cecilia Solér på debattsidan om forskningen på Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet. (Se nedan). Hon beskriver en intern kultur som tycks präglas av män som främjar andra män i deras karriärer. Hon beskriver hur ifrågasättande och nytänkande tycks få stå tillbaka för traditionella perspektiv och hur svagt institutionen förhåller sig till hållbar utveckling. Bara det faktum att Cecilia Solér känner sig manad att diskutera de här frågorna externt illustrerar i sig hur lite respons hon tycks få internt på de tankar hon säkerligen fört fram. Att gå ut i pressen är ju inte det första man gör på en arbetsplats när man är besviken på hur ledningen agerar.

Ska den ohållbara ekonomin vara basen för utbildningarna?
Ska vi lyckas med Agenda 2030 och de hållbarhetsmål som både politiker och näringslivsföreträdare säger sig vilja uppnå måste forskningen lyhört ligga i framkant. Forskningen behövs som en stabil förutsättning för kunskapsutveckling och för att främja fortsatt svensk konkurrenskraft. Kanske ännu viktigare är att utbildningarna vid våra universitet håller hög aktualitet och är relevanta för de arbetsgivare som vill få in kompetens i sina organisationer. Om vi inte utbildar de nya beslutsfattarna på rätt sätt lär vi inte kunna förändra samhället i en hållbar riktning. Det är ju de ohållbara lösningarna som i decennier har fått råda.

Hur ser egentligen den hållbara ekonomin ut?
Det behövs en helt ny och ifrågasättande akademisk kompetens, där gamla sanningar konfronteras med moderna begrepp och prioriteringar. Andreas Cervenca visade i sin bok Girig-Sverige hur den rådande ekonomin har gett Sverige ett stort antal miljardärer och hur klyftorna vuxit som en följd av den förda politiken. Några har blivit rikare, medan flertalet har förlorat. Marknadstänket har infiltrerat välfärdssektorn, elever och patienter har blivit kunder och då gäller andra villkor. Mycket av det som präglat de senaste decennierna har handlat om volymer, omsättning och vinst. Ska vi komma till rätta med de problem som dagens ekonomi orsakat är det nödvändigt med en mångsidig diskussion om hur det hållbara samhället ser ut och hur vi når dit. Att fortsätta överkonsumera jordens resurser är inte hållbart.

Vad är det man är rädd för?
Handelshögskolan i Göteborg har egentligen ett alldeles utmärkt läge med närheten till industrin, förankring i lokalsamhället och spetskompetens på flera områden. Det är synd att ledningen inte inser värdet av att några forskare får chansen att utveckla andra modeller än de som lett oss in i ett ohållbart samhälle. Ska det vara så svårt att hitta rätt nivå för att ifrågasätta och konkurrensutsätta forskningen? Vad är man rädd för?

Cecilia Solérs artikel i GP 26 februari 2023


Nyttjandet kommer att vinna över ägandet

Jag ser enstaka program i serien Draknästet på SVT. Fem investerare bedömer om de ska satsa pengar i något av de start-up-företag som presenterar sig med en kort pitch. Nu har SVT också gjort några uppföljande program; hur gick det sedan? Ett av de senaste programmen beskrev ett företag som fortsätter att utvecklas och som bygger på idén att vissa produkter passar mycket bättre att hyra än att köpa. Företaget fick inte napp hos drakarna, men har lyckats ändå. Nyblivna föräldrar behöver barnvagn, bilstol och annat som snabbt behöver bytas ut eftersom barnen växer. Idén är i grunden bra.

Lite kul att se att en gammal tanke nu förverkligas
Det känns lite kul att se att en idé jag hade för 6-7 år sedan förverkligas. (Se länk till min blogg nedan, där jag nämner just barnvagnar som exempel på produkter som inte behöver köpas.) Jag googlar och hittar åtminstone tre företag som erbjuder hyra av barnvagnar som alternativ till köp. Ett av dem presenteras i uppföljningen av Draknästet. Vill man något tillräckligt starkt, så går det att göra. Om kalkylen stämmer och övertygelsen finns.

Tillverkarna ser detta som en naturlig utveckling
Det jag snappar upp ur TV-programmet är att tillverkarna står för lokalhyran och för ägandet av barnvagnarna. Det är smart och framåtsyftande. Det gör ju nämligen att tillverkarna inte vill underminera sin egen verksamhet genom låga kampanjpriser osv. Istället blir ju upplägget ett sätt att tjänstifiera produktförsäljningen, ungefär som Volvo och andra ser framtiden i att sälja mobilitet snarare än bilar. Frågan är när upphandling till största delen kommer att handla om nyttjande snarare än ägande.

Försäkringsbolagen sover
Det som jag undrar är naturligtvis var försäkringsbolagen gömmer sig? Här en slumrande marknad att utveckla, så att alla parter kan gardera sig: Tillverkaren vill ha en viss säkerhet på att produkten behåller sitt värde, mellanhanden, uthyraren, behöver också försäkra sig om att den funktion de erbjuder också stämmer överens med vad användaren rimligen kan kräva. Alla kan göra misstag och vid uthyrning blir ansvarsförhållandet annorlunda än vid ägande, dvs mellanhanden får inte orsaka att något blir fel. Och användaren å sin sida måste ju också säkra upp att nyttjandet inte resulterar i oväntade kostnader om något skulle gå sönder pga ovarsamhet eller liknande. Här finns helt nya områden för försäkringsbolag att ta tag i så att alla parter garderar sig för otur, oskicklighet eller annan påverkan. Värdet av produkten ligger i att den fungerar just när den är tänkt att fungera, eller att det finns en ersättningsklausul som gör att en ersättningsprodukt kan finnas på plats inom x minuter, timmar eller dagar. Som enklast regleras i ett försäkringstillägg.

Den nya ekonomin bromsar in materialflöden osv
När nyttjandet tar över ägandet blir det intressant att tillverka produkter med lång hållbarhet, med modulär uppbyggnad och med hög kvalitet. Då ökar också tiden då en produkt är i omlopp, dvs vi kan bromsa resursanvändningen på materialnivå, minska energianvändningen osv. Det som ökar är tiden för att hålla en produkt på ”nyskicksnivå”.

Och så uppstår nya jobb
Detta kan å andra sidan öppna upp för instegsjobb på en arbetsmarknad, så att den som visar framfötterna och visar sig anställningsbar och visar att han eller hon vill ta ansvar, vill bidra och vill lära sig saker. Om vi ser till helheten så blir även nyttjandet, när det ersätter ägandet, en hävstång för socialt utvecklingsarbete och sysselsättning.

Hur som helst är detta roligt att följa och en del av den sociala cirkulära ekonomi som vi behöver forma.

Länktips: http://christerowe.se/2017/10/nr578-sa-blir-framtiden-battre/

Länktips: Draknästet om hyra av barnvagnar: https://www.svtplay.se/video/KXADWPv/draknastet-vad-hande-sen-1/vi-vill-bygga-en-unicorn-ett-bolag-som-ar-vart-1-miljard