Category Archives: Helhetsperspektiv

Övergripande perspektiv. Hållbarheten som helhet.

Hans Abrahamsson lyfter fredsfrågan

Posted on by
Reply

Hans Abrahamsson är en freds- och konfliktforskare som jag gärna lyssnar till. Under mina år på Stiftelsen Ekocentrum (1998 – 2012) var han ofta en uppskattad föreläsare för en intresserad publik. Nu snubblade jag över en text han skrivit och publicerat på Facebook eftersom artikeln tydligen inte fått utrymme i någon dagstidning, där den varit tänkt att publiceras. (Se länktips nedan). Jag kände att det som Hans vill sätta fingret på behöver förmedlas vidare.

Står fred i motsats till krig?
När jag läst Hans Abrahamssons text växer insikten fram vi behöver diskutera formerna för fred betydligt mer än vi gör. Krig innebär ju ofta att två parter står mot varandra och båda försöker vinna över den andre, enkelt uttryckt. Står freden i motsats till kriget eller är fred detsamma som avsaknad av krig? Om man är fredsvän är man då i praktiken motståndare till en eller båda parter i en konflikt? Blir därmed varje fredssträvan också ett ställningstagande i en konflikt? Kan man vara för fred utan att ta ställning i en konflikt? Hur manövrerar man då?

Minoriteters legitima krav
Det Hans Abrahamssons text påpekar är att det alltid finns en förhistoria. Konflikter uppstår inte ur intet. Språkliga och kulturella minoriteter kan under lång tid känna att den styrande majoriteten inte respekterar dem. Till slut väljer minoriteten att med våld bryta sig loss och ”starta eget”. Detta finns det många exempel på. Ett av de mer lyckade exemplen är ju hur Norge bröt sig loss från unionen med Sverige utan att vi med våld började tvinga norrmännen till underkastelse. Lika enkelt var det inte för Eritrea att bryta sig loss från Etiopien. Vi kan också konstatera hur mycket våld som Jugoslaviens sammanbrott ledde till. Nu är i alla fall Slovenien och Kroatien EU-medlemmar och söker en framtid i samverkan med andra.

NATO kunde ha gjort en omtag, men det gjorde man inte
När Sovjet och Warszawapakten brutit samman kunde NATO ha passat på att göra ett principiellt omtag. Med ”fienden” kraftigt reducerad behövdes kanske inte samma försvarsallians som tidigare? Men det gjorde inte NATO. Istället fortsatte NATO t ex år 2008 att förespråka utvidgning och tänkte på Ukraina och Georgien som möjliga medlemmar. I det maktvakuum som uppstod när Sovjet bröt samman kunde NATO ha skapat plats för mindre av konflikt och mer av samförstånd. Istället hamnade både Ukraina och Georgien i ett säkerhetspolitiskt mellanläge. Man upplevde ett starkt tryck från Ryssland, men hade å andra sidan inget löfte från NATO-håll om stöd och man hade heller ingen process igång för att officiellt kunna träda in i en neutral roll.

En förudmjukande fred är ingen fred
Det krigshetsarna tycks utgå ifrån är att varje eftergift är en verklig eller en potentiell förlust. Och att fred bygger på förhandling, som i sin tur rimligen innebär att ge och att ta. (Utom när Trump påstår sig i maffialikande stil kunna vinna fred genom total underkastelse från motpartens sida). Historien visar ju med önskad tydlighet att det uppstår problem när ”freden” säkrats med villkor som den ena parten upplevt som förudmjukande. När en part upplever att ”freden” blev orättvis finns en stor risk att missnöjet till slut kulminerar i nya aggressioner. Tysklands förlust i första världskriget brukar ju tas fram som exempel på hur grunden därmed lades för den ”revansch” Hitler kunde surfa på och bygga sin aggressiva politik på.

Fred måste bygga på kompromisser och erkännanden
Om vi menar allvar med fred måste vi hitta nyanserade sätt att diskutera kompromisser, eftergifter, kompensationer och gemensamma lösningar på. Om det ständigt ska vara en sanning att varje eftergift är fel och att allt kan reduceras till ”ont” eller ”gott”, ”svart” eller ”vitt” löser vi egentligen ingenting. Det är när vi på allvar inser motpartens argument och sätter oss in i motpartens situation som grunden kan läggas för fred.

Låt oss titta på exemplet Krim
I fallet Ukraina och Ryssland är det hela mycket komplext. Det räcker att titta på Krim-halvön. Befolkningen på Krim utgjordes för inte så länge sedan till stor del av det som kallades Krim-tartarer. Några exempel på drastiska förändringar för Krim kan beskrivas så här:

  • 1921 – Krim blir autonom republik inom den ryska delen av Sovjet.
  • 1941 – Tyskland ockuperar Krim. Här läggs grunden till den bild av nazi-vänliga Krim (och Ukraina) som Putin ofta återkommer till.
  • 1944 – Stalin har kontroll över Krim och deporterar 180 000 tartarer till Centralasien. (De gick väl inte att lita på….?)
  • 1954 – Nikita Chrusjtjov överför Krim till den ukrainska Sovjetrepubliken, sannolikt för att slippa hantera olika frågor.
  • 1991 – Sovjetsystemet faller ihop och Krim fortsätter som en formell del av Ukraina. Ryssland hyr plats för sin Svarta-Havs-flotta i Sevastopol.
  • 2014 – Ryssland ockuperar Krim och integrerar halvön i Ryssland.

I ett hundra år har någon annan bestämt
Den släkt som levt i etthundra år på Krim har således ständigt behövt förhålla sig till makthavare i Moskva eller Kiev. Ingen har frågat Krim-borna hur de vill ha sitt samhälle. Vad innebär det att vara ung Krim-bo idag? Var utbildas man, i vilket språk, vilken framtid hoppas man på? Vem går det att lita på? Hur ser en fredlig lösning ut för att Krim ska kunna utvecklas på bästa sätt? Vem behöver inse vad för att rätt förutsättningar ska finnas på plats?

Tvåstatslösning, ett magiskt ord
Eller detta ständiga tal om den magiska ”tvåstatslösningen” i Israel-Palestrina-konflikten som ingen tycks ha något recept på hur den ska uppstå. Ska två stater finnas sida vid sida måste ju båda staterna erkänna varandras legitima existens, vilket idag ser synnerligen svårt ut att uppnå. Men om vi inte pratar fred så får vi heller ingen fred. Pratar vi krig får vi krig. (Fritt efter Alexander Stubb, som sagt något liknande).

Länktips: Facebook-text av Hans Abrahamsson: här

Det finns inget förnuftigt med snus

Posted on by
Reply

Bland alla ord man snubblar över finns ett som låter lite motsägelsefullt. Hur kan något eller någon vara snusförnuftig? Det finns väl inget förnuftigt med snus? Det inser även utrikeshandelsminister Benjamin Dousa i en ETC-artikel om att han och Sverige markerat på skarpast möjliga sätt mot Polens förbud mot just det vita snuset.

Tidningen ETC hade en intervju med B Dousa den 12 augusti 2026

Tidögänget väljer fel väg
Det finns inget förnuftigt med att grundlägga ett beroende av nikotinprodukter i tidiga år. Det så kallade vita snuset marknadsförs ju mot unga personer och varje människa som slipper lockas in i ett beroende av tobaksindustrins produkter borde ju ses som en vinst. Men Tidögänget styrs inte av logik eller humanitära principer. Det handlar naturligtvis om att det finns rökare och snusare i de målgrupper partierna vill nå, samtidigt som man hela tiden prioriterar stora företags möjlighet att tjäna pengar.

Ska staten tjäna pengar på att folk skadar sin hälsa?
Det ”svenska” snuset är förresten inte så svenskt som många tror. Det är Philip Morris som äger Swedish Match. Tobaksindustrin kämpar ju som tur är i en generell motvind eftersom intresset för rökning har gått ner. Men Tidögänget vet naturligtvis vilka prioriteringar som är rimliga. Vill folk skada sig så ska inte staten ha någon åsikt, typ. Tvärtom. Kan staten tjäna intäkter på försäljningen av tobaksprodukter vill Tidögänget gärna göra det.

Snusförnuftiga? Tidö-gänget? Nej
Så varifrån har vi begreppet snusförnuftig? Det jag hittar på nätet handlar om att snus kommer från snut, och därmed egentligen snyta, dvs något som involverar näsan. Snus skulle dras in i näsan och skulle inte vara för fuktigt. Extra torrt betyder snustorrt, på samma sätt som överdrivet förnuftig kan den synas vara som kallas snusförnuftig. Och att polisen snokar runt ledde naturligtvis så småningom att begreppet snut etablerades. Polisen sniffade naturligtvis runt efter diverse starka drycker och annat som kunde vara olagligt.

Ömkligt
Men visst är det ömkligt att Philip Morris har så stort inflytande på en svensk regering att en minister ser sig tvingad att protestera på det sätt som gjorts mot Polen. Snusandet tillför inget positivt och nikotin kan vara riktigt skadligt för personer som utsätter sig för det ofta, mycket och länge.

Positivt om Aralsjön

Posted on by
Reply

Allt är inte nattsvart om nu någon trodde det. Det finns positiva nyheter också. Som lätt försvinner i mängden elände, krig och katastrofer. Jag läser och tar del av en sammanställning av hur det gått för Aralsjön, som Kazakstan har gjort en strålande insats för. (Länktips nedan).

Bomullsodlingar snodde vattnet
Minnesgoda personer kommer säkert ihåg hur bilderna kablades ut i början av 90-talet. Aralsjön, världens fjärde största sötvattensjö, var torrlagd. Fartygsskelett stod på torr ökensand och allt kändes apokalyptiskt.

Bild fr Wikipedia, fartyg i Aralsjön.

Ett första försök
Men det finns några entusiaster som inte gav upp. Man testade att bygga en enorm sandpir tvärs över sjön. Vanliga lastbilar körde ut tonvis med sand och det byggdes en slags dammvägg, som skulle skapa en mindre sjö i den gamla Aralsjön, sannolikt baserad på tillflödet från Syr-Darja, den flod som förser den norra delen av Aralsjön med färskt vatten från Himalaya.

Ett andra försök
Enligt den berättelse jag länkar till nedan raserades den första sandpiren och man byggde en ny, mer permanent pir som skulle stå emot de krafter som det handlade om. Nu finns det återigen ett visst industriellt fiske i sjön igen. Och när sjön återfår sin forna betydelse kan människor återigen tro på framtiden och försörja sig. Lite hoppfullt är det, även om det inte finns några garantier.

Länktips: You-tube-film om Aralsjön: https://youtu.be/c2VvliP8pO8?is=kbn8Hmcr1F05OPX8

Den hållbara ekonomin

Posted on by
2

Ganska ofta ser man socialdemokratiska debattörer längta tillbaka till en tid då stat, kommuner, näringsliv, riskkapitalister och arbetstagarorganisationer verkade för samma sak. Staten såg till att investeringar, infrastruktur och kompetensförsörjning stöttade en utveckling, där innovationer kunde transformeras till lönsamma industriprojekt och ge investerare trygga villkor för sina insatser. En slags win-win, där industrins ägarstrukturer och röstkontroll över stämmor gjorde att rimliga lönevillkor kunde hanteras utan att strejker och andra fenomen satte käppar i hjulet för ruljansen. Men går det att återvända till 1900-talets modell för industriell utveckling?

Vad kommer AI innebära?
En stor förändring är hur AI steg för steg kommer att komplettera och i flera fall ersätta mänskliga tjänster. Det går fortare och blir många gånger väl så bra utfört av de nya mjukvarorna, det som tidigare tog anställda mycket tid att åstadkomma. Kontrollen över mjukvaruutvecklingen och datainsamlingen blir på så sätt helt avgörande. Det är tech-jättarna som har ett momentum just nu. Och serverhallar byggs på många ställen för att hantera de nya datamängder som systemen ska utnyttja.

Den kortsiktiga exploateringen behöver upphöra
Men det finns fler skillnader som sällan kommer till uttryck. 1900-talets övertro på tillväxt och ökade volymer kommer inte kunna lösa de hållbarhetsproblem vår tid står inför. Vi kommer att behöva stegvis fasa in andra grundkoncept som kan ersätta jakten på vinst till varje pris. Den syn på tillväxt och ökade volymer som präglat en stor del av efterkrigstiden kan inte fortsätta länge till. Det går helt enkelt inte att exploatera jordens resurser i den takt som inte balanseras i ett kretslopp. Kanske tydligast illustrerat med vår tids exploatering av miljontals år gammal fossil energi i form av olja, gas och kol. Men det gäller ju även mineraler och och sällsynta metaller. Vi måste hushålla med resurser och hitta sätt att skapa kretslopp kring de ämnen vi plockar upp ur jordskorpan.

Vingarnas trygghet
Jag läser en text som hyllar LO-ekonomen Gösta Rehn och dennes tankar om ”vingarnas trygghet”, där det handlade om att en grundtrygghet på arbetsmarknaden, som kopplas till arbetstagarens förmåga och frihet att flyga vidare till ett nytt jobb, snarare än att klamra sig fast vid en befintlig syssla. Den tiden kommer nog inte tillbaka. Vi kommer att behöva ompröva väldigt mycket av den industribaserade välfärd vi vant oss vid. Ekonomin kan inte bygga på kortsiktig exploatering av människor och resurser. Den måste utgå från ett långsiktigt synsätt, där det viktiga blir att bevara och förstärka det som har en värde, snarare än att omsätta andras arbete till egen vinst.

Hållbar ekonomi
Den nya ekonomin måste utgå från att målet är utjämning, rättvisa och minskande, inte ökande, klyftor i livsvillkor. Det är passé att sträva efter att en ska vinna och att alla andra ska betraktas som förlorare. Ansvarstagande och kompetens ska naturligtvis kunna ge skillnader i löneanspråk, men systemet ska vara och uppfattas som rättvist. Inte minst gentemot kommande generationer. Något annat blir inte hållbart.

BNP löser inte uppgiften

Posted on by
Reply

Varför envisas nästan alla ekonomer att redovisa ekonomisk utveckling med jämförelse av BNP? Summan av redovisad ekonomisk verksamhet är ju ett ganska trubbigt mått på utveckling. Lite grand som om vi skulle mäta varje människas framgång i hur mycket mat vi äter. BNP säger väldigt lite om fördelningen av de ekonomiska resurserna och väldigt lite om konsekvenserna av olika verksamheter. Att skövla skog ger på ett plan och för vissa aktörer en ekonomisk intäkt, men innebär förluster på andra plan, biologisk mångfald och turism exempelvis, för att ta ett tydligt exempel.

Allt är inte bra
Det finns andra exempel på hur summan av all försäljning blir missvisande. Alla cigaretter och all tobak som säljs genererar momsintäkter till staten, samtidigt som sjukvårdens kostnader ökar i takt med att medborgare drabbas av rökningens skadeverkningar. Både tobaksindustrins intäkter och det allmännas hantering av samma produkters konsekvenser adderar till BNP. Vår acceptans och hantering av skadliga produkter som till slut hamnar i reningsverken är ett annat exempel. Vi tillför ämnen som vi senare behöver rena bort ur kretsloppet. Och både tillförsel och rening blir en del av BNP. Utan hänsyn till överordnad och långsiktig nytta för samhället summeras all aktivitet för att illustrera ”utveckling” eller ”välstånd”.

Ska verkligen vinst vara överordnat allt annat?
En parameter i det ekonomiska systemets uppbyggnad är att vinst ständigt är viktigare än värde. Koncernskolorna är ett flagrant exempel på hur oviktigt det blivit att barn och ungdomar får en optimal utbildning i jämförelse med att koncernägarna kan plocka ut vinst. Värdet av en välutbildad befolkning med optimala möjligheter att på personlig och samhällelig nivå förverkliga något bra underställs aktieägarnas krav på vinst. Inget annat land än Sverige tycker att detta är bra. Tidögänget håller envist fast vid koncernskolornas syn på vinst trots att det skadar Sverige och våra chanser att utveckla samhället. Att utbildning är oviktigt har ju dessutom SD markerat i otaliga sammanhang. Okunskap gör det lättare att påverka opinionen.

Vinstjakten ökar på momsintäkterna, men löser inte problemen
Det finns självklart andra sätt att beräkna och bedöma samhällsutvecklingen. Och i botten behöver vi därför ha en ny, alternativ, bedömning av företagens ekonomi. Vinstjakt är inte viktigast. Det viktiga borde vara värdeutveckling och långsiktigt bidrag till en ekonomi i balans och ett kretslopp i balans. När vi slänger en T-shirt och köper en ny tjänar staten moms, men det är inte så staten ska resonera. Skatter och avgifter behöver styra i den riktningen att det blir lönsamt för företag att anstränga sig att minimera skadorna på planeten och vår närmiljö. Och att minska behovet av ”rening”. Det är egentligen ganska logiskt.

Giftspridning utan formellt ansvar
Hur det kan gå när en ”vanlig familj” hamnar i kläm och drabbas av hur giftiga ämnen sprids ut utan ansvar kan vi se från Jönköpings-exemplet som jag länkar till i länktipsen nedan. Eller fundera på varför USA lämnat 40 militärbaser på Grönland som soptippar, där oljespillstunnor och ännu värre saker rostar bort i skör ishavsmiljö. Det finns rapporter som talar om
” … kvarlämnade miljöskadliga ämnen som 200 000 liter dieselolja, 24 miljoner liter avlopp, samt betydande mängder av den giftiga kemikalien PCB och lågradioaktivt avfall från den mobila kärnreaktor som tidigare fanns på basen, rapporterar den grönländska tidningen KNR” (Klippt från tidningen Syre).


Länktips till en debattartikel som berör BNP-frågan: https://www.gp.se/d849318e-f9eb-4b13-86b6-dc79741eb104

Länktips om gifter i Jönköping: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/wrR0rL/klagerup-jonkoping-familjerna-fast-pa-giftiga-tomterna

Länktips om Grönlands-gifter: https://tidningensyre.se/2016/nummer-86/militart-avfall-tinar-fram-ur-gronlandsisen/

Voyager 1 lär oss mycket

Posted on by
Reply

Den 18 november 2026 har Voyager 1 nått så långt ut i universum så att radiosignalen tar precis ett dygn, 24 timmar, att nå fram från jorden. Och därmed tar det 48 timmar att få bekräftat att signalen gått fram och fått den reaktion som förväntades. Solen befinner sig på 8 minuters avstånd. Voyager 1 passerade gränsen för vårt solsystem år 2004 och hade då nått 94 astronomiska enheters avstånd. (En astronomisk enhet är avståndet mellan jorden och solen). Det motsvarar drygt 14 miljarder kilometer. Nu är farkosten ute i ”tomma rymden”, men den visar sig inte vara så tom som man trodde. Och Voyager 2 bekräftar det som Voyager 1 hittar.

Det började 1977
Det var år 1977 Voyager 1 skickades iväg och resan planerades för en livslängd på fyra år. Genom en smart designad resväg kunde hastigheten på farkosten accelereras eftersom gravitationen vid varje planetpassage utnyttjades maximalt. Ombord fanns dåtidens bästa elektronik och energisystem. Tack vare framsynta experter och kloka detaljbeslut på teknisk nivå fungerar denna 50 år gamla teknik fortfarande. Till och med när en processor gav upp lyckades teknikerna koppla ihop systemet på ett nytt sätt, så att andra elektronikdelar kunde överta delar av funktionerna ombord. Gammal 70-talsteknik var nog inte så dum, egentligen.

Det finns ny gravitation
Det finns strålning i universum som vi tidigare inte kände till. Solen skyddar oss också från cirka 75 procent av den bakgrundsstrålning som annars skulle ha omöjliggjort liv på jorden. Det finns samband mellan galaxer, gravitation och livslängd som vi inte fullt ut begriper. Det finns en storleksfaktor i universum som i sig är bortom fattningsförmågan. Och någonting med fysikens lagar som vi rimligen ännu inte har greppat till fullo. Rumstiden och hur allt kröks är fortfarande inte helt kristallklart, i alla fall inte för mig.

Vad är det vi inte vet?
Vill man förstå mer av Voyager 1 finns det en hel del att fånga upp på nätet. Några kan tycka att detta är ointressant. ”Jag kommer aldrig ut i rymden…”, typ. Samtidigt är människans plats i tillvaron en ständigt återkommande fråga. Var hör vi hemma? Varifrån kommer vi, och hur ser egentligen världen och universum ut? Har vi missat något väsentligt?

Teknikutvecklingen
Det som är lite extra tänkvärt vid sidan av att kunskapshorisonten flyttas, är att vi kan lära oss av teknikutvecklingens språng. Ofta lockas vi av det senaste, den hård- och mjukvara som allra senast tagits fram. Men när vi inte bara tittar framåt utan också bakåt kan vi inse värdet av att ha teknik som kan hållas vid liv under lång tid och under extrema förhållanden. Allt finns inte att köpa nytt på internet. Vissa system är beroende av att kunna repareras och hållas vid liv på ett basalt plan. Så borde vi kanske tänka oftare när det gäller samhällskritisk infrastruktur. Så att kommunikation, kanske telefoni, inte alltid kräver att hela elsystemet fungerar. Slår åskan ner i en elcentral kan man behöva ringa brandkåren utan att ha el, för att ta ett exempel. Vi behöver alltid backup-system. Och gärna decentraliserade lösningar, hellre än centrala, som lätt kan slås ut.

Det är mycket vi inte vet och det är lite hoppfullt
Men det stora med Voyager 1 är naturligtvis allt vi kan lära oss om den stora evighet som omger oss. Och där vi sannolikt ännu inte vet allt vi borde känna till. Framtiden är fortfarande större och mer informativ än dagens verklighetsbilder. Det är något hoppfullt med det.

Länktips till en Youtubefilm: target=”_blank”> https://youtu.be/PoUAIroIc8E?si=Z4XMIURlNxmpI1KV

Länktips till en annan youtubefilm: https://youtu.be/YtTS23LC_D4?is=zoIuiA2eaFwtVtaJ

Den sumeriska kulturen har gett oss 500 000 vittnesbörd

Posted on by
Reply

Det finns 500 000 lertavlor bevarade från den sumeriska kulturen, de flesta på museer på en handfull platser i världen. Lertavlorna innehåller anteckningar och texter som är många tusen år gamla. En femtedel är översatta och systematiserade, de flesta av en forskare som hette Samuel Noah Kramer och som ägnade en stor del av sitt liv åt att förstå texterna. Han ägnade sig inte åt att tolka innebörden utan såg alla texter som vittnesbörd och fakta, som andra kunde få tolka och förstå. (Länktips nedan till ett två timmars you-tube-föredrag).

Omprövningen är jobbig för en de0
Här har vi människans äldsta dokument som ett tydligt vittnesbörd om hur livet, kulturen och historien kunde beskrivas av en civilisation som vi bara vet en del om. Här finns texter om människans ursprung, hur vi fick kunskap och hur den sumeriska kulturen utvecklades före de mer kända, yngre, kulturerna i tvåflodslandet och senare. Det är svårt att stoppa in texternas budskap i den världsordning vi vant oss vid. Det finns många forskare och andra som skulle behöva ompröva sin inställning om delar av det som de sumeriska lertavlorna skulle inkorporeras i den konsensusbild vi vant oss vid och nöjt oss med till dags dato.

Talet 60 har vi fortfarande användning för
En del av det sumeriska arvet lever faktiskt vidare idag. Utan att tänka på det har vi via Babylon, Persien, Grekland och Rom fortsatt att använda en talbas, 60, som sumererna använde. Cirkelns omkrets i 360 grader är rätt praktisk eftersom talet 60 går att dela med så många andra tal. Och fortfarande använder vi 60 minuter som ett mått på en hel timme. Det är lite fascinerande att tidräkningen är äldre än vårt alfabet.

Beskrivande, inte fabulerande
Man kan naturligtvis avfärda de 500 000 lertavlorna som myter, som fantasier och religiösa föreställningar. Men samtidigt är det ganska imponerande att sumererna under så lång tid konsekvent återgav samma historier utan att ”bättra på dem”. Det som framkommer i föredraget är hur specifikt allt återges, hur texterna hela tiden kretsar kring förlopp och fakta snarare än kring drömmar eller föreställningar om hur världen borde vara. Om allt bara vore ett påhitt skulle ju historierna steg för steg kanske bli lite annorlunda. I föredraget framkommer just upprepningen som en märklig omständighet. Som om det handlade om att dokumentera, snarare än att fiktivt skapa en föreställning om en tidigare eller kommande värld.

Vi har en del att lära av historien
Det är stimulerande att vi inte vet allting, tycker jag. Att det fortfarande finns mycket att upptäcka, inte minst om människans historia, våra olika civilisationer och kanske hur DNA-forskningen kan bli ett komplement i detta, liksom att låta AI översätta 400 000 lertavlor. Det vore intressant att få veta mer om hur vi hamnade där vi är och förstå vad som fick olika kulturer att gå under eller uppstå. Så att vi lär oss av historien.

Länktips: (Tack Lasse för tipset) Två timmar föreläsning om Samuel Noah Kramer och hans forskning kring de 500 000 lertavlorna från den sumeriska kulturen: https://www.youtube.com/watch?v=kQ1fhizyTFQ&list=LL&index=55

Läsning: Christer Ljungbergs bok och tredje platsen

Posted on by
Reply

Christer Ljungberg har skrivit en intressant bok om ”Tredje platsen” som jag just har läst. Christer Ljungberg startade Trivector, ett konsultföretag som specialiserat sig på mobilitet, hållbara transporter och tagit plats som ett framgångsrikt företag på det området. I samband med pandemin började han intressera sig för begreppet Tredje platsen och resultatet har blivit en bok på 200 sidor.

Pandemin satte fingret på behovet
Enklast kan begreppet beskrivas som att den första platsen är vårt hem, den andra är vår arbetsplats och den tredje platsen är den plats vi återvänder till när vi vill träffa andra människor. Pandemin kastade om våra sätt att leva. Många fick möjlighet att arbeta hemifrån, vi var alla tvungna att undvika folksamlingar och pandemin blev en utmaning för många kaféer och verksamheter som är beroende av tillfälliga besökare. Den tredje platsens funktion blev synliggjord.

Ensamheten kostar livslängd
Ljungberg har på ett tilltalande sätt vävt samman en lättläst och intresseväckande text med ett stort antal forskningsreferenser vilket naturligtvis underlättar för den som vill gräva djupare i olika delfrågor. Tematiskt återkommer han ofta till stadens puls och hur staden kan planeras. 15-minuters-staden, att kunna nå många viktiga funktioner till fots eller till cykel, den täta stadens fördelar lyfts fram. Den tredje platsen kan bidra till att bryta destruktiv ensamhet. Bland annat nämns forskning som tyder på att ofrivillig ensamhet kan förkorta livet lika mycket som att röka 15 cigaretter om dagen. Fördelarna handlar bland annat om de svaga band, som vi behöver, weak ties, där det kan räcka att säga hej till någon och att möjliggöra det oplanerade, det oväntade.

Börja med människorna
Ur ett stadsplaneringsperspektiv är Ljungberg tydlig. ”Börja med människorna” är hans starka budskap. Tredje-platser fungerar bäst när de fyller ett behov och människor spontant dras till dem. Tredje-platser bygger trygghet och tillit i samhället och gör att människor känner igen sig och blir mer jämlika. Pubarna i England uppstod just som en reaktion på de klubbar för överklassen, som krävde medlemskap och att vara en del av ett sammanhang. En pub var från början ett public space, där alla var välkomna. Och eftersom många bodde trångt och barnen behövde sova….

Identitet och sund samhällsutveckling
Bland det värdefulla jag tar med mig från läsningen är hur en tredje plats kan utvecklas från att vara en plats att gå till, till att vara en plats man tillhör. Det handlar om identitet, hemkänsla utanför hemmet och att känna sig delaktig på ett jämlikt sätt. I dessa tider av vi-och-dom-tänkande, konflikter och politiskt definierat utanförskap blir detta allt viktigare, känner jag. Ljungberg vinklar inte sin text politiskt, men det finns självklart en möjlighet att fånga upp flera av Ljungbergs idéer när det gäller en sund samhällsutveckling.

Kaffepannan, kok-kaffet och andra detaljer
Ett helt kapitel ägnas åt kaffet, eftersom tredje-platser ofta kombineras med att vi umgås över en kopp kaffe. Begrepp som kafferep och kaffetår liksom hur olika kedjor utvecklats kring kaffet gås igenom utförligt. Möjligen saknar jag en markering av hur stark ställning kok-kaffet hade under lång tid, hur kaffepannan var en självklar detalj, inte bara hos påskkäringar som flög till Blåkulla, men även sotbrända hängande över lägereldarna där arbetarna pustade ut efter en dag vid kolarmilorna. Även den norrländska seden att ha salt i kaffet kunde ha nämnts. Och hur Melitta blev ett begrepp och banade väg för bryggningen och så småningom halv- och helautomatiska maskiner, där myntinkast var ganska vanligt på arbetsplatserna innan det blev mer eller mindre norm att arbetsgivaren bjuder på kaffe. Inte heller kaffesumpen nämns, sumpen som ju faktiskt är användbar ur ett kretsloppsperspektiv för att göra kompostjord. Men det är detaljer, som inte förtar bokens värde.

Rollfördelning
Det man skulle önska i uppföljande bok om tredje platsen är att några aspekter kom med lite tydligare och kanske även ett fördjupat resonemang kring rollfördelning, vinst, ägande och driftsvillkor för tredje-platser, så att det blir tydligt hur förutsättningarna ser ut.

En cirkulär ekonomi måste bygga på tillit
Ett kapitel skulle t ex kunna handla om tredje platsen i relation till köpcentra. Många städer i Sverige har satsat på externa köpcentra för att locka butikskedjor och skapa förutsättningar för ökad konsumtion. Men i takt med att vi behöver ställa om vår konsumtion till mer av nyttjande så kommer också det mänskliga mötet bli viktigt. Vi behöver lära känna den person som vi ber ta hand om vår produkt för att reparera eller förlänga livslängden på den. Vi behöver mötesplatser för att bygga förtroende och tillit. ”Känner du NN?” ”Brukar han göra ett bra jobb?” Osv, dvs det finns all anledning att ha tredje-platser i anslutning till inlämningsställen och butiker där kunskap och hantering, reservdelar och erfarenhet är viktiga delar. Och kanske är det de gamla stadskärnorna som är bäst lämpade för mixen av inlämning, förståelse, förtroende och kunskap.

En eller två i hushållet
Ett annat kapitel i den uppföljande boken skulle kunna handla om skillnaden för parlevande personer och ensamstående. Det kan vara en stor skillnad på hur man söker gemenskap om man är lever i en relation eller lever ensam, inte minst socialt, men även ekonomiskt. Det som inte heller kommer fram i boken är hur olika funktionshinder behöver uppmärksammas och att färdtjänst och liknande kan behöva involveras i de lösningarna.

Seniorer
En annan kategori som bara nämns lite i förbigående är seniorer. Många lever längre idag och har många aktiva år efter pensionering. Det är ingen enhetlig grupp, men gemensamt för dem är att de ”plötsligt” har mycket tid och också har en möjlighet att bidra till samhället med olika insatser, mot betalning eller som volontärer. Att ta tillvara seniorers kunskaper, intressen och färdigheter är en del av den samhällsutveckling som vi behöver se. Och just i gränslandet mellan det kommersiella och det frivilliga kan många av seniorerna hitta en ny roll.

Kort- eller långsiktigt perspektiv?
Ett annat kapitel skulle kunna förtydliga målbilderna just när det gäller ekonomin. Det nämns i boken att vissa företag gärna ser en snabb genomströmning av kunder, medan andra förstår värdet av att kunderna sitter kvar, trivs och återkommer. Målkonflikten är på ett plan överordnad mellan verksamhetens (kortsiktiga) vinstkrav och samhällets behov av långsiktighet och förtroendebyggande institutioner. Biblioteken nämns flera gånger, men vi behöver kanske utveckla nya och andra tredje-platser, där det fungerar att besökare spenderar tid utan att konsumera. Det handlar om mixen av synlighet och osynlighet på individnivå. Var och en ska kunna välja hur involverad man ska vara i de skeenden som pågår.

Landsbygden
Bensinstationer nämns flera gånger som en tredje plats på landsbygden, där korta spontana möten kan uppstå. Jag undrar om det stämmer. Möjligen kan vissa män känna det naturligt att hänga en stund på macken, kanske för att diskutera detaljer kring motorer, tänkbara inköp osv. Men var träffas landsbygdens kvinnor? Jag undrar om det är på macken, sannolikt har de andra mötesplatser och vilka är de? Det kunde vara viktigt att förstå för att underlätta livet på landet. I synnerhet som befolkningen åldras, många kvinnor lever längre än män och många kommuner sliter med frågan hur de ska locka ny befolkning för att upprätthålla samhällsservice, få skolor och omsorg att fungera osv. Möjligen är det gemensamägda lokaler som är en lösning, där de boende själva går ihop och äger och driftar lokaler/tredje-platser för att de ska fungera och kanske i informella eller formella samverkansformer med det lokala näringslivet.

Samhällsutveckling
På ett plan handlar Christer Ljungbergs bok om samhällsutveckling. Hur vi kan forma ett tillitsskapande och jämlikt samhälle, där alla känner sig delaktiga. På det sättet är hans bok ett mycket bra komplement eftersom livet inte enbart handlar om stuprörslösningar kring arbetstid, boendeytor eller skatter. Det gäller att planera för det oplanerade, det spontana och det överraskande. Och börja med människors olika behov. Det är också så som nya innovationer kan ta plats. Jag ser fram emot uppföljaren.

Länktips till förlaget: https://whipmedia.se/den-viktiga-tredje-platsen/

Hur ska det offentliga bli bättre ”första-kund”?

Posted on by
Reply

Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, driver på för att den svenska forskningen och innovationerna ska få de resurser och det erkännande som de förtjänar. I ett nyhetsbrev som kom den 16 juni 2026 läser jag hur professor Sylvia Schwaag Serger, vd för IVA, exemplifierar med hur samhället förr var bättre på att samverka kring strategiskt viktiga innovationer som när ASEA och Vattenfall tog gemensamt ansvar för utbyggnaden av det svenska elnätet eller när LM Ericsson och Televerket satsade på AXE-systemet. Schwaag Serger efterlyser mer offentliga ”förstakunder”, som kan vara helt avgörande för att innovativ teknik ska kunna tas fram och bli serietillverkade.

IVA pekar på den rådande kulturen i det offentliga
Hon förmodar i sin text att återhållsamheten hos en del offentliga beställare kan hänga ihop med den rådande kulturen i det offentliga. Hon förtydligar med ”..rädslan hos enskilda tjänstemän av att göra fel. Tjänstemän granskas hårt av chefer, revisorer, domstolar och även medier. Om den ansvarige tjänstemannen skulle välja en ny, oprövad lösning som misslyckas leder det till kritik och kan innebära tuffa konsekvenser för den enskilde.”  Och preciserar ytterligare: ”Det är inte de enskilda tjänstemännen det är fel på. Det är den straffande kulturen och de stelbenta regelverken som är det reella problemet. Hur får vi upphandlande aktörer att våga (och se möjligheterna med) börja använda upphandlingsinstrumentet i teknikutvecklande syfte? Staten skulle kunna ha en mycket viktig roll som ankarkund till små och medelstora företag och stimulera dem att skala upp.”

Vem tackar någon för att man vågar testa?
Jag tror hon har rätt. Det finns säkert flera skäl till att svenska offentliga myndigheter i internationell jämförelse är återhållsamma med beställningar av oprövad teknik. En anledning kan säkert vara att det är ingen som tackar den som tar initiativ bortom rutinerna. En annan kan vara den risk som finns att det går fel och att kritiken blir förödande för den personliga karriären. Det är sannolikt säkrare för den enskilde att sitta still i båten och göra som man brukar göra.

Tjänstemanna-ansvaret återinförs 
Det som dessutom nu har tillkommit och ytterligare bromsar innovationskraften hos offentliga upphandlare är Tidöregeringens nya lag som införs den 3 juli 2026 och som handlar om tjänstemanna-ansvar. Det tycks som om det är SD som har drivit på för att få kontroll över hur tjänstemän agerar. Det finns webb-klipp som tyder på detta. Och även om en ny regering skulle tillträda efter valet i höst lär det dröja innan man förändrar denna nya lag om tjänstemanna-ansvar, eftersom det ständigt finns en mängd olika lagar som behöver ändras eller korrigeras utifrån de politiska partiernas prioriteringar. Men nog är det lite märkligt att det är näringslivets ”vänner” på högersidan som driver igenom en lag som ytterligare bromsar just de mekanismer IVA pekar på, där det offentliga skulle kunna ta ett större ansvar och hjälpa innovativa företag att förverkliga sina produkter och tjänster.

Och nu måste många rutiner AI-anpassas
Det finns ytterligare en aspekt som krånglar till det hela och det är att hela samhället står inför en anpassning till AI-teknologin, där en del administrativa rutiner kommer att behöva ses över och lagstiftningen sannolikt kommer att behöva korrigera för avarter och missbruk, som kan relateras till hur AI-teknologin används för att ”effektivisera” och skapa vinster som i sin tur får återverkningar på arbetsmarknad, arbetsuppgifter, ansvarsområden, redovisning, tidsåtgång osv. Därutöver finns det kompetensbehov hos beställare som kanske inte alltid är uppdaterat om man gick sin utbildning för 30 år sedan. Utvecklingen går fort.

Det räcker med fyra år av Tidö-tester
Det som behövs nu är mer av tillit och samarbete, inte kontroll och maktutövning utifrån ett ideologiskt kontrollbehov. Det räcker med de dumheter som landat i förslag om att sätta barn i fängelse eller att utvisa unga personer bara för att de råkat bli 18 år gamla. Eller försöken att ekonomiskt strypa folkbildningen, studieförbunden och de fria resurser som fyller de tomrum som alltid uppstår när det offentliga inte fångar upp alla människor med olika behov. Sverige är bättre än den Tidö-version som vi nu har fått testa under fyra år.

Länktips: https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2026/02/regeringen-foreslar-utokat-tjanstemannaansvar/

(Anm. Jag länkar av princip inte till SD-sidor, men det finns en sida från SD i Åstorp publicerat i februari 2026 som är lätt att hitta för den som vill kolla.)

Hur går det när bensinmacken lägger ner?

Posted on by
2

En av de förändringar som kommer att påverka landsbygden lite mer än städerna är utfasningen av de fossila bränslena. På landet kommer det att bli glesare mellan tankställena för bensin och diesel och det kommer samtidigt att bli svårare att få lönsamhet på investeringar i laddinfrastruktur när få utnyttjar möjligheten att ladda på publika ställen. Hur snabbt det kommer att gå och hur omställningen hänger samman med behoven hos räddningstjänst, hemtjänst, skogs- och lantbruksmaskiner osv var något som togs upp i ett webbinarium som anordnades av Trivector och IVL den 11 juni 2026.

Mackdöden utifrån landsbygdens och glesbygdens perspektiv
Rubriken var mackdöden och Trivectors Håkan Johansson och Åsa Hult från IVL gjorde en gedigen presentation, där det tydligt framkom att man gjort hemläxan, skaffat statistikdata från SCB, intervjuat personer, genomfört workshopar i fem orter i olika delar av landet, gjort utblickar mot våra grannländer och på det hela taget förstått hur de skulle underbygga sina påståenden utan att överdriva problemen eller skapa oklarhet om tidsfaktorns betydelse. Fem orter ingick i studien: Moskosel, Fredrika, Sörsjön/Norrnäs, Lesjöfors och Gustavsfors.

Detta var den prognos man visade

Hur snabb blir omställningen?
Bilden ovan är den bästa prognos man kunde göra, baserat på de fakta man har. Helt utan fossila bränslen blir det svårt att få allt att fungera, det har bl a att göra med avskrivningstider och kostnader för olika maskiner och arbetsredskap. Men som synes är kurvan rätt så brant. På 4-5 år räknar man med 25 procent lägre efterfrågan på fossila bränslen (jämfört med 2019) och runt 2040 har 70 procent av efterfrågan försvunnit. Man gick inte in på de variationer som kan uppstå genom prishöjningar, oro i omvärlden, tillgångsbegränsningar, ransoneringar osv.

Mackarna behövs i lokalsamhället
Man ägnade en hel del av presentationen åt att problematisera ”mackarnas” betydelse för lokalsamhället. Hur det ofta är så att de lokala butikerna för livsmedel också har drivmedel, är ombud för apoteket och andra servicefunktioner. Inte minst kan det uppstå tidsförluster och problem för hemtjänsten om man tvingas åka långt för att tanka en bil. Det vore lämpligt att alla kommuner, särskilt i glesbygd, gör en sårbarhetsanalys för att se hur olika parametrar kan komma att påverka hur samhällsservicen kan komma att påverkas när mackarna lägger ner.

Måste butiken lägga ner får det stor betydelse för lokalsamhället

Det handlar inte bara om bilar
Det nämndes i förbigående att vissa gårdar, kanske lite oftare än idag, sannolikt kommer att ha egna bränsletankar för att i sin tur kunna försörja sina arbetsredskap och maskiner med fossila drivmedel. Här finns naturligtvis en tänkbar möjlighet för lokalsamhället att gå samman och samäga ”bufferttankar”, som kan hjälpa till att – bokstavligen ! – hålla allt flytande i en svår övergångsfas. Det kommer att ta tid innan olika traktorer och skogsmaskiner går på el. På landsbygden är man van att hjälpas åt och det kommer man säkert att fortsätta med. Min gissning är att det blir en och annan hemtjänstbil som kommer att gå på diesel innan de går på el. Och att hemtjänstbilarna får en möjlighet att tanka lokalt från en bondes anläggning.

Bromsande faktorer
Man tog naturligtvis också upp en del andra hinder som finns för omställningen. Att elbilar är dyra, att det finns stora osäkerheter kring prisnivåer både för det fossila och kring elen, att det är en äldre befolkning på landet, personer som möjligen är lite mindre förändringsbenägna och som har svårare att få lån, liksom att många på landsbygden har mer än ett fordon som använder flytande fossilt bränsle. Det finns också attityder kopplat till livsstilsval och kultur som har med valet av fordon att göra. De personer som bygger sin identitet och sin livsglädje på att umgås med likasinnade kanske inte byter ut sin amerikanare med dyr ljudanläggning så lätt. Rent tekniskt finns också ett uttalat behov av fyrhjulsdrift och att kunna dra tung last med dragkrok, att klara snöoväder och andra hinder. På landet är man tydligare hänvisad till sig själv och behöver kunna hantera de situationer som uppstår, liksom att kunna lita på och hjälpa varandra.

Vilken omsättning behöver macken?
Försvinner macken finns också risken att butiken försvinner. Och det finns vägar som inte får stöd för uppbyggnad av laddinfrastruktur. 2 mil angavs som en rimlig gräns för att åka och tanka. Så har man det tydligen i Norge. Vi fick också lära oss att det finns tumregler för hur mycket omsättning en mack behöver ha för att kunna täcka kostnaderna på ett rimligt sätt. Branschen själva brukar ange 500 kubikmeter (500.000 liter) som ett riktmärke för en obemannad station. Men siffrorna som Johansson och Hult visade att det finns exempel på tankställen med betydligt lägre volymer per år som ändå härdar ut och håller öppet. Sannolikt för att det finns en insikt i att om macken försvinner blir det också svårare för lokala livsmedelsbutiker och andra att klara sig. En lägsta volym för att klara en långsiktig närvaro tycks vara cirka 150 kubikmeter.

Det finns fortfarande tid
Turismen står en för stor del av omsättningen, och då handlar det ganska ofta också om snöskotrar på vintern vid sidan av husbilar m m på sommaren. Det är lätt att inse att en maskinpark av snöskotrar tar tid att byta ut. Det finns ett antal bromsande faktorer kring elektrifieringen av de fossildrivna maskinerna och fordonen, inte minst hur enskilda verksamheter sannolikt har byggt upp sin drift under lång tid och har gjort kalkyler utifrån kända antaganden. Det är säkert inte enkelt att snabbt byta från fossildrivna redskap till eldrivna (om de överhuvudtaget finns). De tabeller som visades pekar på att några av mackarna hamnar på kritiska nivåer i närheten av 2034, medan det kan dröja till 2050 innan andra hamnar på nivåer då lönsamheten blir svår att upprätthålla.

Förslag på stöd, insatser och framförhållning
Det listades ett antal policyrekommendationer, som framkommit genom samskapande. Man såg stöd till påskyndad elektrifiering som intressant, liksom stöd för att behålla mackarna under längre tid. Det nämndes även att landsbygden kan behöva ett utökat skatteunderlag. Man ville även se långsiktiga stöd för inrättande av laddinfrastruktur vid dagligvarubutiker. Det nämndes även att höjda drivmedelsskatter kan kombineras med riktade stöd till barnfamiljer osv. Det betonades att det behövs kunskap om hur butiker och mackar samexisterar och hur viktiga båda är för lokalsamhället. En turistskatt nämndes, liksom att låta landsbygd och glesbygd ta del av de intäkter som genereras av lokal elproduktion.