Monthly Archives: november 2015

Hur går det med utbildning för hållbar utveckling på universiteten?

Posted on by
Reply

Utbildning för hållbar utveckling är helt avgörande för om samhället långsiktigt ska klara en omställning i hållbar riktning. De tekniska och ekonomiska lösningar som har dominerat samhällsutvecklingen de senaste decennierna har i alltför liten utsträckning inkluderat de avgörande hållbarhetsperspektiven. Ändå är det nu 23 år sedan FN-systemet satte fokus på behovet  med 1992 års konferens i Rio de Janeiro. 2002 togs ett beslut om en dekad om lärande för hållbar utveckling. Hållbarhetsperspektiven, ekonomiska, ekologiska och sociala, behöver finnas med i allt som forskas fram, produceras och konsumeras, i alla investeringar och i alla utbildningar. Detta har vi vetat länge nu. Så hur går det?

Svårt att integrera hållbarhet i ämnesområdena?
Jag gick till GMV för att lyssna på hur hållbar utveckling fångas upp i utbildningar som Göteborgs Universitet och Chalmers bedriver. Ett dussin personer var där i en sal för 150. Mitt intryck är att det görs en del, men det hade kunnat gå fortare om inte ansvarsområden, fakultetsgränser och traditioner varit så svåra att överbrygga. Specialisterna inom olika områden tvekar inför att integrera hållbarhetsfrågorna, sannolikt ofta därför att man inte känner sig helt uppdaterad eller införstådd med delfrågeställningar, aktuell forskning etc. Lite grand tycks det också vara så att vetenskapligheten, kravet på exakthet och verifierbara data kolliderar med en del av hållbarhetens bedömningskaraktär. När det inte fungerar att få svaret ”42” på en relevant fråga, tycks några forskare hellre ducka för frågan än att acceptera att svaret kan bli ”fattigdom” eller ”sannolikt sämre”.

Ingen samordning på nationell nivå
De personer som jag fick tillfälle att lyssna till föredrog sina verktyg, metoder och framgångar för varandra. Man arbetar lite olika på Sahlgrenska, på Handels och på Chalmers. Och trots att t.ex. KTH i Stockholm också arbetar med att integrera hållbarhetsperspektiven i undervisningen, tycks det inte finnas någon nationell samordning av det som utvecklas. Varje universitet, kanske t.o.m. varje fakultet, gör på sitt sätt för att föra in de generella och i vissa fall helt avgörande parametrar som måste förändra hur vi förhåller oss till ekosystemen, till jordens ändliga resurser, till kretsloppen, till  social rättvisa, fattigdom och mänskliga rättigheter för att ta några exempel.

Långt kvar
Alla tycks således göra så gott man kan inom rådande system. Det finns ansvariga, det finns pågående utvecklingsarbete, det finns bra metoder, verktyg och erfarenheter att luta sig emot. Och ändå tycks vi långt ifrån framme med en universitetsutbildning som fullt ut inkluderar ett ansvar för framtida generationers möjliga välståndsutveckling.

Lyssna på studenterna
Jag har i tidigare inlägg lyft fram studenternas roll, och det tål att upprepas hur viktigt det kan vara för kursansvariga att noga lyssna på de frågor studenterna vill lyfta. De aktiva studenterna vid Chalmers och Handels ordnar själva seminarier och diskussioner, som många gånger kompletterar undervisningens planering. Det är bara att hoppas att kloka universitetslärare ser det positiva och konstruktiva i att de studerande själva tar initiativ. Vi är alla nybörjare när det gäller hur den hållbara framtiden egentligen ska se ut och hur vägen dit ska stakas ut. Särskilt som det finns delvis divergerande agendor: politiskt, företagsmässigt/industriellt, medialt och vetenskapligt.

Inte helt lätt
I denna  kvadrat av olika tyngdpunkt och förståelse för hållbarhetens kännetecken ska vi alla orientera oss. Inte helt lätt och kanske extra svårt när vi befinner oss mitt inne i ett förändringsskeende. Vi är kanske som flugan inne i flygkabinen. Hur fort rör vi oss egentligen?

Har vi gått vilse i evigheten?

Posted on by
Reply

Det är märkligt hur snabbt förändringen sker. På några decennier förskjuts värderingar och ändras världsbilder som om de ingick i någon annonskampanj för en TV-serie. Jag gick i grundskolan på 60-talet. På Husieskolan hade vi kristendomsundervisning. Fröken Dahl trampade orgel och sjöng någon psalm. Varje dag började med en morgonbön.

Brytpunkten
Så kom 68, du-reformen, studentuppror, FNL-rörelsen, hippiekultur, nya musikstilar, en ny konsumtion, känslan av att allt var möjligt, månlandningen, miljonprogrammet och plasten. Religionen och kyrkan hörde ihop med det gamla. Nu var fokus på materiell välfärd. En sekulär grundsyn dominerade. Kyrkans atmosfär och högtidlighet kunde vara användbar i livets olika skeden, medan budskapet tillhörde en auktoritetsbunden tid. Tillhörigheten till ett definierat trossamfund blev undantag. En fysisk-mekanisk världsåskådning kompletterad med diffust formulerad respekt för FN-deklarationen om mänskliga rättigheter blev allt mer utbredd. Så småningom skulle stat och kyrka gå skilda vägar som för att bekräfta det som skedde 30 år tidigare.

… to be continued ?
På några decennier ”avkristnades” Sverige. Religion blev något privat, något man inte talar om. Samtidigt blev döden en icke-fråga. Om livet upphör på alla plan efter döden är det svårt att se döden som en del av helheten. Och om livet fortsätter efter döden måste ju en sådan syn krokas upp i en världsåskådning. Meningen med livet blev plötsligt svår att formulera. Både för den som är övertygad, troende ateist och för den som tror på något mer än den materiella tillvaron, något före och efter döden. I den individualiserade världen tar det emot att underordna sig ett system. Politikens paketering lockar allt färre, liksom religionen. Det blir svårt att tala om livets slut när eftertexterna eventuellt innehåller ”…to be continued”.

Paradoxen
Samtidigt och motsägelsefullt: Just religionen blir hävstång för asociala terrorgrupper. Hänsynslösa grupper lockar sympatisörer med påstådda hänvisningar till ett kommande paradisliv i livet efter detta. Martyrskapet omtolkas till det destruktiva vapen som självmordsattentaten utgör. I den värld där religionen i ett sammanhang tappar i betydelse i den materiella statusjakten blir den samtidigt och felaktigt använd i ett annat sammanhang som ett ”carte blanche” för att utföra vilka illgärningar som helst. Hur kunde det bli så? Hur kan religionen både bli irrelevant och maximalt användbar på samma gång?

Trygga Rekan
Jag saknar en pausknapp just nu. Någon som bromsar oss i detta eviga twitterflöde och den ständiga jakten på de mest chockerande rubrikerna. Är det den som gapar högst och skriker ut mest oförskämdheter som vinner? Varför fylls sociala medier av hat, hot och påhopp? Varför fyller människor sin tid med att underbygga konflikter och motsättningar? Vem mår bättre av det? Finns det ett samband mellan vårt fokus på materiell välfärd och vår vilsenhet kring de existentiella frågorna som gör att vi lockas av de förenklade budskapen? Är det tryggheten vi saknar? Vart tog ”Trygga Rekan” vägen?

Det allra märkligaste är kanske trots allt att religiösa ledare tillåter att deras religion ger en legitim utgångspunkt för terror och människors fullständigt inhumana beteende. Kan ingen säga stopp?

===
Anm. den 25 november publicerade GP en debattartikel skriven av imamen Kashif Virk, verksam i Stockholm, som markerade ett avståndstagande från terrorism. Imamen förklarade sig också i slutet av artikeln beredd att svara på frågor. Artikeln är naturligtvis rätt i sak, men ordval och innehåll lämnar ändå en slags tomhetskänsla. Nog hade samma sak kunnat uttryckas med mer av avståndstagande och gränsdragande formuleringar. Länk:  http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2906842-daden-i-paris-har-inget-med-religion-att-gora

 

Lekplatsen som bild för det nya företagandet

Posted on by
Reply

Häromdagen hade jag en hel dag med ett par små barn eller snarare barnbarn, ett i taget. Det blev aningen oplanerat eftersom det hade dykt upp några saker som gjorde att jag behövdes. En tvååring lekte i gårdens välutrustade sandlåda och lekavdelning.

Gården
Bostadsrättsföreningen har satt upp en kombinerad klätterställning och rutschkana mitt i en generös sandlåda. Småbarnsföräldrar låter sina barns uteleksaker ligga kvar – spadar, hinkar, små traktorer och grävare, något vattenhjul, en flyttbar gunga av plast, några trehjulingar och andra leksaker. (Allt av plast, men det är ett annat tema).

Ett effektivt resursutnyttjande
Gården var nästan helt tom på folk. Det var en vardagsförmiddag och alla vuxna var nog på sina jobb, medan barnen var i skolan eller förskolan. Den telning jag var ute med hade et överflöd av saker att välja på. Roligast för honom var en stabil och lättrampad trehjuling.  ”Här har vi en tydlig illustration till den nya ekonomin”, insåg jag. Föreningen står för den grundläggande investeringen i sandlåda och klätterställning, medan nyttjarna investerar i leksaker, som alla kan använda. Resurserna görs tillgängliga för alla. Familjerna bidrar med en eller ett par leksaker och alla barn kan använda dem. Genom att köpa en eller två leksaker får varje familj en rättvis tillgång till kanske femton eller tjugo gånger fler leksaker. Resurserna används effektivt, alla bidrar och alla har nytta av dem på ett jämlikt sätt.

Bygg underifrån
Den lilla lekplatsen blir plötsligt en bild för hur samhället skulle kunna organiseras. Via skatten finansieras grundstrukturen. Var och en bidrar därefter med något och får samtidigt tillgång till mångdubbelt mer. Det skulle kunna vara en verkstad för reparationer, ett bageri, ett storkök, ett möbelsnickeri, en lokal för diverse skapande arbete som fylls med intresserade, kunniga och motiverade personer som tar med sig sina idéer, sina färdigheter och sina lösningar. Vi kanske måste organisera det lokala arbetet på ett helt nytt sätt och skapa förutsättningar för fler att utveckla sina idéer.

Från husbehov till affärsidé
Några kanske nöjer sig med att producera för husbehov. Andra ser en affärsidé och vill sälja sina produkter, en tredje kanske är den med kontakter som kan skapa intresse för en lösning i ett nytt sammanhang. Det finns många roller att fylla. Inte minst behövs former för att utbyta idéer, lära sig nya saker och att mötas över olika gränser. Till viss del finns detta redan i branscher som handlar om IT, design och konsultfunktioner. Men modellen går att vidareutveckla.

Vi behöver inte vinnare och vi behöver definitivt inte förlorare
”Monopol”-ekonomin, som till slut leder till någon sitter på Centrum och Norrmalmstorg och försätter alla andra i konkurs, skapar en ohälsosam obalans i samhällsekonomin. Framför allt om några vinner på de övrigas bekostnad. När några få kan beteckna sig som vinnare medan flertalet knappt får vardagen att gå ihop byggs motsättningar upp som ingen är betjänt av. Utgångspunkten måste vara att vi strävar efter att varje människa får möjlighet att bidra till, och samtidigt möjlighet att delta i, det vi kallar samhälle. Vi behöver inte ”vinnare ” och ”förlorare”, vi behöver en utveckling som tar vara på mänskliga och naturliga resurser, inte ödelägger dem. Vi behöver nya plattformar och sammanhang för framtidens företagande.

 

Guld och gröna skogar

Posted on by
2

Sveriges första kongress på temat agroforestry ägde rum den 13-15 november i Göteborg, dels på Chalmers, dels i Angered bl.a. på Blå Stället. 170 personer deltog, av naturliga skäl många från Göteborg och västsverige, även från resten av Sverige och t.o.m. hitresta från Uganda specifikt för kongressen. Inbjudna huvudtalare kom från Spanien och Italien och gav en internationell och en europeisk utblick och lägesrapport. Vi är lite sena i Sverige att organisera det nationella arbetet för agroforestry. Men på ett plan är vi pionjärer.

Inte bara odling
Den som vill sätta sig in i agroforestry hittar några länkar via kongresslänken längst ner på sidan. Göteborg Stads engagemang i frågan handlar om både lokal livsmedelsförsörjning, ett smartare och mer selektivt skogsbruk och om att bygga resiliens, motståndskraft, i samhället. Det finns en social rättvisedimension kopplad till agroforestry, som innebär att såväl människor, naturresurser, ekosystem som verksamheter kan stärkas istället för att de exploateras. Långsiktigt är detta det kanske viktigaste argumentet för att staden ska betrrakta agroforestry som en grundläggande metod för arbetet med lokal utveckling i staden och på stadens odlingsbara marker, inklusive integrerad djurhållning.

Att tjäna pengar på resilienta ekosystem
Ett annat sätt att beskriva agroforestry är att det innebär ett sätt att koppla ihop en växande ekonomi med förmågan att stärka och bygga upp jordens näringsinnehåll, biologisk mångfald och motståndskraftiga lokala ekosystem, där människor dessutom kan finna vägar till försörjning i olika skala. Det går att tjäna pengar på biologisk mångfald. Guld och gröna skogar är ingen utopi.

Jämbördiga möten, delaktighet och frihet
De internationella gästerna från FN:s livsmedelsorgan och från den europeiska agroforestryrörelsen var mycket imponerade av kongressen. På ett demokratiskt och tillåtande sätt skapade kongressen en mötesplats för forskare, praktiker, idealister, tjänstemän, politiker, bönder, odlare, organisationer och intresserade. Tredagarskongressen hade dessutom en form som skapade mer och mer delaktighet för samtliga deltagare. Fredagens inledande föreläsningar och lördagens panelsamtal med ett stort antal nyckelpersoner följdes upp av parallella workshops, mingel och samtal samt söndagens avslutande ”Open Space”-möten, där var och en valde vilken fråga man ville arbeta vidare med.

Färgstark medverkan
Resultatet av kongressen blev bl.a. att det bildades en interimsgrupp för det fortsatta arbetet för en nordisk och nationell förening och plattform, liksom för en lokal och regional dito. Mängder av olika kontakter togs mellan deltagare.

Välfylld kongressal på Blå Stället i Angered

En grupp av studenter ställde upp som volontärer, dokumenterade och skötte en del av de administrativa frågorna. En studiecirkel med basen i Komettorget i Bergsjön deltog tack vare särskilt stöd från studieförbundet Vuxenskolan. Några personer från Uganda deltog under kongressens alla dagar – några av dem hade t.o.m. rest till Göteborg enkom för att medverka i kongressen!

Det transnationella och det interkulturella
Det transnationella och det interkulturella fick stort utrymme genom att flera personer med rötterna i Etiopien och Mellanöstern på ett personligt och tydligt sätt kunde berätta om sina egna upplevelser av att möta den svenska naturen och den ursvenska och självklara inställningen att naturen är vacker och god. På ett både symboliskt och ett konkret plan handlar agroforestry om att kärleken till naturen möter kärleken till odling och mat. Och i dessa tider av hat, hot och terror är det kanske just det vi behöver allra mest.

Länktips där det finns mer information om kongressen och fler länkar att använda http//:www.agroforest.se och Agroforestry-föreningen i Sverige
Artikel i Fria tidningen http://www.goteborgsfria.se/artikel/120391
Tidigare bloggpost på denna sida här .

Tystnadens triumf – om Ungerns utveckling

Posted on by
Reply

Jag har just läst ut Gabriel Byströms bok om den politiska utvecklingen i Ungern: Tystnadens triumf. Genom besök, rapportstudier och intervjuer under de senaste fyra åren har Gabriel Byström skaffat sig en tydlig bild av vad som händer i ett samhälle som styrs av en högernationalistiskt parti, Fidesz, och där den tydligaste oppositionen kommer från ultrahögern, Jobbik. Händelseutvecklingen är svårbegriplig för oss som levt i 200 år utan att formellt vara i krig och där maktbalansen ännu så länge upprätthålls mellan den lagstiftande, den dömande och den granskande makten.

1956 och handelsfriheten därefter
Jag har besökt Budapest några gånger, även om det var länge sedan nu. Jag minns en imponerande centraleuropeisk arkitektur, en eländigt dålig asfaltbeläggning på många gator, en känsla av att vara mitt i Europa, en bred Donau med vackra broar och ett omöjligt språk. Det var innan muren föll, men under decennier hade ungrarna funnit ett sätt att bedriva handel med väst utan att Kreml protesterade. Kanske var det en liten säkerhetsventil eller eftergift till övervåldet 1956 att Sovjet tillät en viss handelsfrihet. Kanske hängde det ihop med andra drivkrafter, som att den digitala revolutionen på 70- och 80-talen gjorde att de allra senaste IC-kretsarna och programmerbara processorerna behövdes till Warszawapaktens industrier. Och att det var i USA och i Japan som de tekniska sprången togs.

Historien lever
Byström målar upp en dyster, för att inte säga svart, bild av samhällsstyret i Ungern. Och redogör detaljerat för hur det kan gå till när demokratin i praktiken avskaffar eller i varje fall kraftigt inskränker sig själv. Särskilda villkor och förutsättningar gäller i Ungern. Det finns ju alltid en historia och en förhistoria till varje skeende. ”Definitionen av en ungrare är att Trianon är smärtsamt”, säger en luttrad statstjänsteman i en Byström-intervju. Trianon-fördraget slöts efter första världskriget och ritade om Europas karta rejält. Ungern förlorade en stor del av sin yta och ungrare hamnade på så sätt i Rumänien och i flera av Balkan-staterna. Det fanns en förhoppning hos många ungrare att medlemskapet i EU skulle återställa en del av det som gick förlorat med Trianon. Så blev det inte, tvärtom ser nu ganska många ungrare med skepsis på EU, IMF och andra organ. Självbilden tycks mig inte riktigt gå i takt med omvärldens bild av Ungern.

Recept för en demokratisk statskupp?
Tidigare ledande sverigedemokrater åker nu gärna till Ungern för se och lära. De imponeras av hur effektivt och snabbt, på några få år, Fidesz-ledaren Viktor Orbán lyckats styra Ungern i en helt ny riktning. Partiet, statsapparaten och medierna är nu sammanlänkade på ett sätt som för tankarna till kommunisttiden. Självcensuren är effektiv. Den som är rädd om sitt jobb kritiserar inte makten. Viktor Orbán lyckades genomföra en omvalkampanj under 2014 utan att en enda gång ställa upp i en debatt. Under sin första mandatperiod lyckades Fidesz skaffa sig absolut majoritet och kunde ändra grundlagar och annan tung lagstiftning, kardinallagar, som en ny regering får svårt att upphäva. Skickligt spelar Fidesz och Orbán på de nationalistiska strängarna och får stöd av väljare som gärna vill ha en stark ledare. Helt säkert spelar historien in – att man har så liten erfarenhet av verklig demokrati.

Flyktingfrågan sätter mycket på sin spets
Minoriteterna har det svårt i Ungern. Under hösten kunde vi se TV-bilder från Ungern, där taggtråd sattes upp vid gränsen mot Serbien för att hindra flyktingar från Syrien att ta sig vidare. Hela flyktingfrågan riskerar f.ö. att kantra om eller när alltför många samtidigt söker asyl i EU. Det är en enorm utmaning för solidariteten inom EU och mellan EUs medborgare och världens flyktingar hur vi ska lösa denna svåra fråga.

Misstroende eller tillit?
Vad händer i ett samhälle där debatten tystnar, där avvikande åsikter och kritik inte längre får plats? Det blir kallt, omänskligt och misstänksamheten sprider sig. Vem kan man lita på? I stället för förtroende och tillit mellan människor, mellan grupper, föreningar och verksamheter sprider sig en vaksamhet och en farlig differentiering mellan de verkliga ståndpunkterna och de verkliga agerandet å ena sidan och de ståndpunkter och det agerande man å andra sidan säger sig vilja främja och stå bakom.

Ett större vi
I längden kan inget samhälle fungera som bygger på hat, hot, misstroende eller avståndstagande egoism. Samhället fungerar när vi inkluderar varandra i våra tankar och handlingar, när vi anstränger oss att forma ett större ”vi”. Hur ett hänsynslöst vinstmaximerande system utan starka motkrafter kan rasera fundamenten för människans tillvaro på planeten börjar vi ana när vi ser hur kortsiktiga ekonomiska intressen driver planeten mot kollaps när det gäller biologisk mångfald och klimatförändringar. Men att nu ett system växer fram, där demokratin avskaffar sig själv och människor frivilligt låter sin tankevärld och sina värderingar begränsas av ett politiskt-juridiskt maktcentrum trodde vi nog var otänkbart efter de avskräckande exempel 1900-talet gav oss.

Vad säger alla andra?
Gabriel Byström skildrar initierat och detaljerat med många intervjuer hur det politiska inflytandet ökar över domstolsväsende, media, till viss del kulturlivet och hur basala mänskliga rättigheter och västerländska fundament åsidosätts i den snabba förändringen av det ungerska samhället. Det han inte berör i någon större utsträckning är hur näringslivet, föreningslivet, forskning och högre utbildning förhåller sig till det nya Ungern som växer fram. Trots allt lever folk sina vanliga liv, betalar sina räkningar, byter bostäder och reser, umgås och lever sina liv. Det hade varit intressant med en parallell beskrivning av hur olika sektorer i samhället ser på sina liv och framtiden. Är det framför allt korruptionen och misstron till politiker som gör att traditionella politiker med liberala eller socialdemokratiska agendor inte vinner gehör? Eller är det en utbredd likgiltighet som gör att nationalisterna relativt sett får så stort gensvar i väljarkåren?

Europa
Sedan boken skrevs har Polen röstat fram en konservativ, nationalistisk regering. I Frankrike och i England har EU-kritiska partier fått stort genomslag. I Tyskland växer missnöjet med Angela Merkels humana flyktingpolitik. I Finland sitter Sannfinländarna i regeringen, i Norge innehar Fremskrittspartiet finansministerposten, I Danmark har övriga partier sedan länge anpassat sig till Dansk Folkepartis position när det gäller synen på invandrare. I Österrike, Belgien och Nederländerna har profilerade högerpolitiker med en tydlig ”vi-och-dom”-agenda funnits sedan länge. Italien hade Berlusconi, som på ett utstuderat sätt kopplade ihop media, politik och business samtidigt som han försökte bygga upp en image av sig själv som en karismatisk och framgångsrik ledare.

Sverige
Här har vi ett parti vars företrädare och högljudda anhängare talar om ”att ta makten”, att ”nu är det dags” och ”här har ni adresserna till förläggningar”. Här finns inte något Trianon-fördrag att relatera till. Istället fångar man upp det missnöje med makthavarna och den allmänna utvecklingen i samhället som finns, förstärker det och kanaliserar det till en tydlig fråga. Det oroande är den långsiktiga strategin, bortom dagens slagord.

Varför lyssnar vi på fel budskap?
Nog är det märkligt att det i dessa tider av nära nog obegränsad tillgång till information och samlad kunskapsredovisning uppstår ett kunskapsförakt och en tydlig flykt från de verkliga problem världen står inför. När vi skulle behövt mer av sans och vett, kloka avvägningar och pålästa politiker är det de politiker som ropar korta och enkla budskap högt och i förenklade vi-och-dom-förpackningar som vinner gehör. När världen ropar efter samling och samarbete baserade på fakta är det känslomässiga argument som går hem. Har vi verkligen inte kommit längre? Parismötet om en månad blir ett lackmustest på världens mognad.

Jag tycker ni ska läsa Gabriel Byströms bok (Ordfront förlag).