CASE-dagen i Lund den 16 april 2026 innehöll ett flertal intressanta presentationer. (Länktips till programmet se nedan). I en annan bloggtext nämnde jag frågan om den demografiska utveckling vi står inför. En annan mycket intressant och relevant presentation handlade om hur AI kan komma att användas exempelvis inom äldreomsorgen.
William Son Galanza
Mellan två och sjutton sensorer William Son Galanza presenterade sin forskning kring AI och inledde med att ställa den retoriska frågan om AI förstår vad en person gör. Kan det vara så att AI i själva verket är bättre än människor på att identifiera och varna för problem som kan kopplas till hur en person beter sig? Forskarna testar för fullt med sensorer för att identifiera och lära sig känna igen rörelsemönster. Man har använt upp till 17 sensorer på en person för att bygga upp databaser kring vad som är återkommande beteenden och rörelsemönster. Man har även testat med enbart två sensorer (vid höft och på handled). Det tar betydligt längre tid att kartlägga beteenden och rörelsemönster med enbart två sensorer, fick vi veta.
Databas med typiska rörelsemönster som bas För tillfället har man nått cirka 89 procents noggrannhet, dvs att AI-systemet känner igen ett visst beteende med 89 procents träffsäkerhet. De beteenden man försöker kategorisera på detta sätt handlar om att läsa tidningen, se på TV, vila, gå på toaletten osv. När man byggt upp en databas per testperson kan det så småningom bli tal om att etablera diagnosmodeller, dvs parametrar som ska användas för att indikera avvikelser från normalbeteendet. Och syftet är naturligtvis att tidigt kunna indikera att personen avviker från sitt normala beteende och kanske visar symptom på någon störning, som behöver åtgärdas.
Vilka naturliga variationer är rimliga? Presentationen var kort eftersom dagen var späckad med olika inspel, men en fråga som inte blev riktigt besvarad var naturligtvis hur stor naturlig tolerans man arbetar med för att kalla ett rörelsemönster för normalt och inte avvikande. Det är ju trots allt människor det handlar om, människor som inte är maskiner, som kan bete sig lite olika beroende på om man ser en fotbollsmatch på TV och lever sig in i det hela, eller tittar på vädret. Dvs hur tänker man egentligen kring de naturliga variationer som alltid kommer att finnas?
Elva procents fel i utgångsläget låter inte bra Och tycker man verkligen att 89 procent träffsäkerhet räcker? Måste man inte ha 98 eller 99 procent som utgångspunkt för att med säkerhet slå fast att en avvikelse inträffat? Om AI-övervakningen sätts in där det handlar om liv eller död och där tidsfaktorn är avgörande för en eventuell åtgärd känns det lite svajigt att ha så mycket som elva procents fel redan i utgångsläget. Det låter som att man har långt kvar. Det nämndes heller inte under den korta presentationen om man tänker sig en kombination av aktiva och passiva indikatorer, dvs att personen i fråga också själv kommer att vara aktiv, trycka på någon knapp, tala till en mikrofon eller på annat sätt bevisa sitt allmäntillstånd. En kombination av olika analysmetoder torde ju öka träffsäkerheten avsevärt. För att inte tala om värdet av att ha en granne som tittar in lite då och då.
Var ligger förtjänsten och för vem? Och det finns alltid en ekonomisk sida av all teknik. Vem ska egentligen betala och vem ska tjäna pengar på de lösningar som till slut införs? Och hur ser alternativkostnaden eller alternativförtjänsten ut? Det finns en hel del frågor kvar att lösa. Och mest grundläggande är ändå att vi människor inte får ses som objekt, som maskiner som alltid beter oss på likartat sätt. Den utvecklingen känner jag obehag inför.
Daniel Rydéns bok ”Lögner, osanningens historia” kom ut 2024 och känns tyvärr viktig att läsa. Intrycket är att lögnen har blivit allt vanligare, kanske för att vissa politiska ledare satt det i system att använda vilseledande påståenden och rena lögner för att skapa misstro och öka distansen mellan sig själva och väljarna, samt mellan olika grupperingar. Misstron växer när förtroendet sviktar. En misstro som vissa vill exploatera politiskt.
Lögner, av Daniel Rydén, cirka 300 sidor
Det finns olika slags lögner Rydéns bok tar ett rejält grepp om ljugandet som fenomen, går tillbaka i historien och berättar på ett intresseväckande sätt om ljugandet. Lögnen kan till och med i bland vara nödvändig, för att uppnå något annat, för att skona någon eller för att bevara en hemlighet som ingen skulle vinna på att den spreds. Rydén visar med sin bok att det finns en mängd olika slags lögner och plockar fram exempel från både dåtid och nutid. Lögner kan vara medvetna och omedvetna, det finns en rad olika motiv för att ljuga och att undertrycka sanningen, att skona någon från en alltför kostsam sanning. Lögnen måste dessutom vara avsiktlig för att kallas lögn. Missuppfattning är något annat.
Det kan finnas motiv att ljuga som är rimliga När någon ligger på sitt yttersta kan det finnas all anledning att låta den personen få känna sig lugn och trygg och inte behöva oroas av att något oönskat har inträffat. Vi kan använda lögnen för att kortsiktigt skona någon från en alltför besvärande sanning. Bekymret är egentligen inte lögnen, drar Rydén som slutsats, utan den majoritet som låter lögnen spridas. Det internet har inneburit, menar han, är inte bara att konspirationsteorier lätt kan spridas, utan också att sanning allt lättare kan nås av många.
Hur ska domstolarna kunna lita på bildbevis? Jag rekommenderar alla att läsa boken, för den ger en bred och exempelfylld översikt av lögnen som fenomen. I det här sammanhanget vill jag framför allt lyfta några reflexioner och egna tankar som boken ledde fram till. Ett exempel är att han inte berör är vad AI-manipulerade bilder och filmer kommer att innebära. Och därmed hur svårt det blir i en nära framtid att skilja på faktisk och fabricerad dokumentation. Hur ska domstolarna i framtiden förhålla sig till bildbevis? Hur ska vi kunna tro på det som visas? I det politiska fältet ser vi ju också hur lätt det har blivit att tala om alternativa sanningar. När vetenskapligt underbyggda rapporter, som t.ex. regeringens klimatpolitiska råds rapporter, avfärdas av ansvarig minister som åsikter. Innebär det att all vetenskap kan likställas med åsikter, och vart leder i så fall det synsättet?
Begreppen är det som håller samman vår världsbild Rydéns bok är en påminnelse om hur komplex mikro- och makrovärlden är. På ett personligt plan är vi ibland ”tvingade” att ta till nödlögner för att inte skada våra nära och kära. Vi kan behöva dölja ett misstag eller slippa erkänna vad vi egentligen har gjort. På makronivå är det väldigt viktigt att vi håller fast vid någon slags sanningskod, en moral, som gemensam nämnare. Och att vi hjälps åt att blottlägga halvsanningar och inlindade felaktigheter. Om vi inte ser upp hamnar vi lätt i den värld av påhittade konflikter som de auktoritära krafterna i världen vill att vi ska fastna i. Det är inte migrationspolitik att splittra fungerande familjer och att utvisa personer som gjort allt rätt och som bidrar till ett gott samhälle. Det är segregationspolitik med syftet att vidga klyftorna och tilliten mellan människor. Begreppen spelar roll.
Det blir svårt att navigera i en strid ström av information Det som fastnar mest ur boken är hur vanligt det är att vi ljuger och hur dåligt förberedda vi är inför den våg av desinformation som kommer att översvämma oss i takt med att det blir allt lättare att skapa trovärdiga bilder och att få ChatGPT och andra system att dra fel slutsatser. Det kommer att bli en kamp mellan den goda gruppering som vill hålla fast vid en sann världsbild och en makt- och pengahungrig gruppering som strävar efter dominans även när detta innebär att vi översköljs av felaktigheter och lögner. Passivitet och likgiltighet blir lät följden när olika budskap står i direkt motsats till våra egna upplevelser. Det kommer att bli svårt i framtiden att navigera mellan sanningar, halvsanningar och lögner och att förstå vad som är vad. Till slut är det enda vi kan lita på våra egna upplevelser, som i bästa fall kan bekräftas av människor vi litar på. Men det blir inte lätt att navigera i denna ström av påståenden.
Det satsas stort på AI i dessa tider. Kraftfull och snabb hantering av data ska ersätta mycket av det arbete som utförts av människor. Nya lösningar ska kunna komplettera de befintliga. Förutom tidsvinster finns det säkert de branscher som räknar med att kunna ersätta anställda med datorkraft. Det är egentligen inget nytt. Det har skett stora förändringar i olika branscher förr. Yrken försvann. Vad gjorde en sättare? Eller alla de sekreterare som förr skrev ner och arkiverade alla papper? De har försvunnit.
Vad är ”rätt” i AI-världen? Det som kanske inte alltid uppmärksammas i AI-diskussionen är vad som skiljer det maskinella handhavandet från det mänskliga. Vi människor tänker och agerar hela tiden i ett spann mellan upprepning och nytänkande, där vi ständigt funderar på om det vi har framför oss kan lösas på ett annat sätt än förra gången. Så ”tänker” inte AI. Det programmen är utmärkta på är att väga samman stora mängder data för att hitta det svar som har störst sannolikhet att vara ”rätt”. Kvantitet och upprepning är på så sätt något som AI normalt använder för att kvalitetssäkra en lösning eller ett svar. Att ifrågasätta och tänka nytt är svårt för datorer, även om det naturligtvis förekommer, lite beroende på hur uppgiften formulerats.
Mer av samma eller nya lösningar? Men det som ligger i AI-utvecklingens natur är att vi får mindre av innovation och alternativa lösningar när våra datorer bygger sitt agerande på sannolikheten att det mest förekommande svaret på en fråga är det korrekta. Upprepning och antalet likartade svar hjälper programmen att identifiera ”rätt” svar. Så om vi tror att AI kommer hjälpa oss att navigera i okända farvatten för att mejsla ut vägen till en hållbar värld kanske vi tänker fel. Risken är att AI betonar ”business-as-usual” när vi behöver ”business-as-unusual” för att komma närmare en värld i balans med resurser, energianvändning och rättvisa.
Att inte göra fel har blivit viktigare än att använda sin kunskap Kopplar man detta till det problem Håkan Boström lyfter i sin GP-ledare den 27 februari blir det om möjligt ännu svårare att skapa utrymme för den omställning och det nytänkande som faktiskt krävs för att klara en hållbar framtid. Boström beskriver en trend han iakttagit att det i det offentliga systemet har blivit viktigare att undvika att göra fel än att använda sitt eget omdöme och sin erfarenhet i syfte att optimera ett beslut eller ett vägval. Han exemplifierar med hur psykiskt sjuka patienter slentrianmässigt transporteras med hjälp av poliser helt enkelt därför att då har sjukhuset tagit det säkra före det osäkra och inte gjort fel, även om polistransport sannolikt inte varit nödvändigt i varje enskilt fall. Den som undviker att göra fel tar heller inga risker och litar heller inte på sitt eget omdöme. Boström konstaterar också följdriktigt att ”tjänstemän som inte vågar ta ansvar för sina beslut är sällan problemlösningsorienterade”.
Följ budgeten och håll tidplanen Bakom den trend Boström beskriver finns också två tydliga drivkrafter, dels att hålla budget och dels att hålla tidplanen. Att göra en bedömning och ta ett unikt beslut kan innebära att det tid att landa i ett beslut, och kan i värsta fall komma att kosta mer. Därför blir det enklast och tryggast att göra på det sätt som inte kan beskrivas som felaktigt. Men om allt beslutsfattande eller underlag för beslut ska underställas AI och/eller principiella rambeslut i budgetar osv blir konsekvensen att 8 månader gamla bebisar får utvisningsbeslut. Vilket vi ju nu ser. Ett omänskligt och närmast cyniskt samhälle, där rimliga avvägningar försvinner in i mörkret mellan ekonomisk optimering, styrande paragrafer och extrema politiska ambitioner. Just den slutsatsen drar inte Boström, men det gör jag.
Carl-Oskar Bohlin stod upp och applåderade USA:s utrikesminister Marco Rubio på säkerhetskonferensen i München i januari. Förra året höll JD Vance, vice president i USA, ett aggressivt tal, där han hyllade högerns och framför allt den nationella ytterhögerns framgångar i Europa. När Rubio nu talade var förväntningarna hos många att USA återigen skulle tala på ett liknande sätt. Men Rubio var smartare. (Se även Dagens Arenas analys, nedan i länktipsen).
Väldiga imperier Marco Rubio lindade in sitt tal i ord som ytligt sett lät som om USA och Europa hade samma historia, samma ideal och samma mål. Orden lät inte alls konfrontativa, men innebörden var precis lika skarp som i det tal Vance höll året innan. I sitt tal förklarade Rubio att det han (och Trump) hoppas att USA och Europa ska återskapa tillsammans är ”väldiga imperier som sträckte sig över hela världen”. Och nämnde att vi i Europa inte får förlamas av rädsla för krig, rädsla för klimatförändringar eller rädsla för teknik. Detta ställde sig Carl-Oscar Bohlin upp och applåderade.
(Från SVT Nyheter) Bohlin applåderar Rubio i München
När det gäller teknik När det gäller teknik som de auktoritära krafterna vill främja så handlar det gissningsvis om AI, om ansiktsigenkänning och om att hantera oerhörda datamängder i realtid för att ha full koll på var medborgarna befinner sig. Man kommer att ”sälja in det” som att det handlar om kriminella, men man ser naturligtvis potentialen i att ha maximal koll på var alla befinner sig, vad de gör och på så sätt ha möjlighet att beskära friheten för individer. ”Storebror ser dig” i modern tappning. Notera vilka täta band Peter Thiel och Elon Musk har med Trump-administrationen och att Peter Thiel nyligen har träffat Ulf Kristersson i ett möte som inte har redovisats till innehållet. I teknikdelen av Rubios tal finns även atombomben, där ju Trump numera har lämnat de avtal som hade som syfte att begränsa antalet. Även i Sverige talar vissa på högerkanten om värdet av svenska atombomber. På vilket sätt det skulle främja en fredlig utveckling med en ny kapprustning är det ingen som nämner. Men Carl-Oskar Bohlin applåderade Rubio i München.
Vem är fienden? Kom ihåg att Trump döpt om sitt försvarsministerium till krigsministerium. Och budskapet är att ”inte vara rädda för krig”. Det som fortfarande är otydligt vem ytterhögern ser som fienden. Trump har ju i olika omgångar övertagit Putins verklighetsbeskrivning och ifrågasatt Ukrainas rätt att försvara sig. Så är det Ryssland som är fienden? Eller är ryssarna i själva verket våra vänner, som någon kommunalpolitiker från SD tydligen tycker? Eller är det som Vance säger att fienden är inom varje land, de progressiva krafter i Europa som motarbetar de nationella och reaktionära rörelserna? Rubio åkte efter mötet till sin vän Orban i Ungern och valde att inte träffa andra europeiska ledare.
”Läppstift på en gris” Hur gjorde danskarna i München? Applåderade de hjärtligt, artigt eller inte alls talet från den minister som gör anspråk på en del av det danska territoriet? En koll på nätet ger några svar som troligen är representativa. I Altinget beskrev man talet som en retorisk putsning av en i grunden oförändrad, tuff amerikansk hållning mot Europa. Även om tonen var mer diplomatisk än det JD Vance höll året innan, ändrade det inte det faktum att Europa måste ta ett mycket större ansvar för sin egen säkerhet. En träffande liknelse var den som vissa danska analytiker formulerade som ”läppstift på en gris” – en vänlig förpackning av en hård linje – snarare än en genuin återgång till en traditionell transatlantisk allians. Jag har svårt att tro att danskar i München stod upp i bänkarna och applåderade Rubio.
Ett globalt ”fredsråd” Att Trump vill ersätta FN med något som han kan använda för sina syften stod också klart när han bjöd in många länder till sitt globala fredsråd, Board of Peace, som han officiellt skrev under stadgarna för under Davos-mötet i januari. Skickligt har han fått FN:s säkerhetsråd att sanktionera fredsrådet genom att låtsas att det skulle hantera Gaza-frågan, men nu tycks rådet kunna hantera en mängd olika frågor, ge Trump vetorätt och rätt att själv utesluta medlemmar ur rådet. Tanken är naturligtvis att ge sken av ett internationellt stöd för den politik USA bedriver. Och på sikt kunna hävda att hans nya råd gör ett bättre jobb än FN. I orwellsk anda betyder naturligtvis ”fred” sin motsats i Trumps värld. Den 19 februari har fredsrådet sitt första möte (se länk nedan).
Nitton följare på den globala arenan Det är förutom USA bl.a. följande länder som skrivit under och blivit medlemmar i Trumps fredsråd: Bahrain, Marocko, Argentina, Armenien, Azerbajdzjan, Bulgarien, Ungern, Indonesien, Jordanien, Kazakstan, Kosovo, Pakistan, Paraguay, Qatar, Saudiarabien, Turkiet, Förenade Arabemiraten, Uzbekistan och Mongoliet. För oss i Europa är det naturligtvis mest intressant att EU-medlemmarna Bulgarien och Ungern skrivit under, liksom att Turkiet gjort det. Ungerns Orban försöker verkligen sitta på alla stolar samtidigt. Han motsätter sig stöd till Ukraina, han köper olja från Ryssland men vill naturligtvis fortsatt ha allt stöd som EU-medlemskapet kan ge.
Ungern och Bulgarien måste välja sida Det är tydligt att Trump vill att världen accepterar USA:s analys och världsbild. Svagare och mindre länder ska finna sig i vad USA dikterar eller riskera strafftullar. I det perspektivet blir det viktigt att EU håller ihop. Och EU borde ställa krav på Bulgarien och Ungern hur de vill ha det. Antingen ställer de upp på den världsordning som USA dikterar eller så ställer de upp på det alternativ med mångfald och samarbete som EU erbjuder. De kan inte både låtsas vara med på EU:s linje och samtidigt stötta Trump. De måste välja vilken sida de samarbetar med, ungefär som britterna nu har slutat att samarbeta med USA kring satellit-data från Karibien i takt med att de folkrättsligt vidriga nedskjutningarna av båtar som Trump ägnar sig åt har eskalerat i frekvens.
Bankerna är väldigt beroende av USA Samtidigt använder Trump-administrationen andra verktyg för att tvinga utvecklingen i önskad riktning. Den internationella brottmålsdomstolen i Haag har dömt bl.a. Netanyahu för folkrättsbrott och utfärdat en arresteringsorder mot honom. För detta har nu Trump kontrat genom att blockera elva av ICC:s domare och sett till att dessa domare inte längre kan använda VISA och Mastercard. Berörda europeiska banker har också dragit åt tumskruvarna eftersom de inte har råd att stöta sig med de amerikanska jättarna. Hela detta fält av makroekonomiskt beroende är en väl så hotande faktor som de invasionshot som vilar över Grönland, om inte värre. (Se länktips nedan om ICC-domarna). (Det är tur att SWIFT-systemet kontrolleras av de 11 000 medlemsbankerna, där ju nu ryska banker är uteslutna p g a Ukraina-kriget).
Vad var det han applåderade? Så när Carl-Oskar Bohlin ger stående ovationer till Marco Rubio, vad är det han gillar? Han är minister för civilt försvar i Sverige. Är det talet om att inte vara rädda för krig som han gillar? Är det klimatförändringarna man kan ignorera? Är det att i traditionell imperialistisk anda den starke gör anspråk på andra länders territorier, som Grönland? Är det den potentiella underkastelse under amerikanska oligopol-aktörer på det makroekonomiska fältet han ser som fördelaktigt för Sverige? Hur tänker sig civilförsvarsministern att det civila försvaret ska fungera om USA väljer att på bred front villkora eller blockera all handel som sker via VISA och Mastercard? Carl-Oskar Bohlin behöver förklara vad det var han gillade så skarpt med USA:s aggressiva politik, även om den paketerades som läppstift på en gris.
Konflikten mellan Israel och deras grannar är ett återkommande tema i nyhetsflödet. Jag minns vilket intryck det gjorde på mig när det s.k. sexdagarskriget pågick 1967. Världen höll andan. Egypten missbedömde nog sin egen kapacitet. Syrien och Jordanien förlorade områden. Golanhöjderna och Västbanken blev kända namn även för oss i Sverige. Sedan dess har det pågått strider, även om det inte har kallats krig. Libanon drogs också in i konflikten och olika militära grupperingar såg chansen att ta plats. Och inte blev det lättare för att Bushs angrepp på Saddam Hussein banade väg för IS i Irak och Syrien. Men det var en annan Busch jag tänkte kommentera här.
Halva Tidögänget bekänner färg Den regering vi har i Sverige har blockerat SIDAs beslut om hjälp via FN-systemet. Kristersson har uttryckt stor förståelse för Israels rätt att försvara sig. Det största partiet i regeringsunderlaget, SD, försöker använda sitt stöd för Israels kamp mot araber till att tvätta bort sitt partis historiska arv från nazismen och samtidigt vinna legitimitet i större kretsar. Och nu gick Ebba Busch ut och korrigerade sin egen regeringschef genom att hävda att det Israel gör är rätt och riktigt. Det oerhörda lidande Gazas befolkning utsätts för handlar om både militärt övervåld och ett sätt att tvångsförflytta och svälta ut miljoner palestinier i deras eget land. Och detta ger Busch tummen upp. Med motivet att det finns personer som hålls som gisslan av Hamas. Gisslansituationer brukar kunna lösas med förhandlingar. Men istället ser de högerradikala krafterna i Israel chansen att annektera Gaza. Och får stöd av två av fyra partier i Tidögänget.
Var är Kristerssons fot? Den som uppmuntrar, bejakar eller ställer sig bakom det systematiska förtrycket och i förlängningen utplånandet av ett folk måste ställas till svars för detta. Allt annat är orimligt. Det som förvånar är att statsministern inte sätter ner foten och säger ifrån. Oavsett vilken formell etikett som sätts på Israels regerings agerande, folkmord är det begrepp som används oftast, måste det finnas en rimlig gräns för hur internationell rätt ska upprätthållas. Konsekvensen blir ju annars att den som vill annektera ett annat land får göra det. Trump får ta Kanada om han vill, eller Grönland. Putin kan behålla Krim och halva Ukraina. Kina kan vid sidan av Tibet även ta Taiwan. Osv.
Tyvärr kanske AI blir en fälla Om inte internationell rätt ska gälla kan vi lägga ner FN. Det blir den starkes rätt som gäller, eller den som ljuger bäst. Lögnen är ett svårt vapen att värja sig emot. Särskilt som internet svämmar över av felaktigheter, vilket ju t.o.m kommer att göra att AI inte kommer att bli användbart, eftersom AI inte på ett enkelt sätt kan skilja på sanning och lögn. Allt AI föreslår kommer därför att bygga på en mix av sanna och falska påståenden. Och det blir lätt att inse vart det till slut kommer att leda.
Sanning och lögn Aldrig har vi haft så mycket vetenskap i världen som nu, brukar det heta. Det som glöms bort är att vi aldrig har haft så mycket distribuerad osanning.
I tidningen Syre fanns nyligen en bra artikel av Valdemar Möller om bildningens betydelse för de nordiska ländernas utveckling under 1900-talet, (länktips se nedan). Möller skriver om Lene Rachel Andersen och hennes bok ”The Nordic Secret”. En central tanke i Andersens bok är att i Norden försöker vi att utbilda barnen till att tänka själva, inte i första hand till att kunna återge på det sätt som någon vuxen, en lärare eller läroboksförfattare föreskriver. När barn ser uppgifter ur flera perspektiv och kanske hittar lösningar out-of-the-box lär de sig att tänka på ett innovativt sätt. Problem kan på så sätt stimulera till nytänkande och till bättre resursanvändning. Problemlösning handlar ju ofta om att hitta en ny nivå för att beskriva samband och fördelar.
Alla behöver kunna hitta sin roll i livet och vilja ta ansvar På ett annat sätt än när vi enbart mäter prestation eller resultat som om det ekonomiskt, kortsiktigt, fördelaktigaste alltid är att föredra. Ju fler som kan komma med idéer desto bättre. Och också möjliggöra ansvarstagande. Det är helt avgörande att vi inte släpper taget om utvecklingen och litar på att Big Tech, AI eller något liknande ska lösa alla våra problem. Det anslaget, förmågan och viljan att ansvar och att några, eller egentligen alla, får chansen att hitta sin roll i livet är viktiga komponenter för framtiden.
Det gäller att kunna orientera sig Det finns flera skäl till att hålla fast vid denna ”Nordic Secret” så som utvecklingen ser ut just nu. Det blir allt viktigare att hålla reda på vad som är sant och falskt. Desinformation och missvisande påståenden förekommer allt oftare i den offentliga debatten. Med stöd av artificiella hjälpmedel och horder av automatiserade avsändare drunknar vi i allt från oförarglig reklam till samhällsfarlig desinformation. Att klara att hålla reda på vad som kan vara sant eller ej blir därmed allt viktigare. Då blir utbildningen avgörande och förmågan till egen omdömesbildning avgörande.
AI kommer att kunna förändra balansen mellan sant och falskt Ännu viktigare blir detta nu när AI tar allt mer plats och det som på ytan ser ut att vara korrekt kanske medvetet eller omedvetet vinklas till att beskriva företeelser på ett icke korrekt sätt. Det gäller inte bara bildmanipulation, utan blir avgörande när datamängder med både korrekta och falska delar används för att generera statistik och belägga påståenden. Då kommer det att bli allt svårare att navigera i det offentliga samtalet.
Det sluttande planet Redan George Orwell varnade på 40-talet för en utveckling, där det till slut blir farligt att hävda sanningen, när makthavare baserar sin position på en hårt vinklad verklighetsbeskrivning. Det är det sluttande planet som hotar när nu Trump och hans MAGA-rörelse utsett media till fienden, i alla fall om de inte håller med honom. Och av universiteten kräver Trump anpassning, annars får de inga statliga anslag. Det går fort att ersätta ett öppet och demokratiskt samhälle med ett auktoritärt styre, där sanningen sätts på undantag. Det är mot bakgrund av den utvecklingen vi måste se till att undervisningen står fri och bygger på en människosyn som främjar det fria ordet och den fria viljan, självklart med tillägget att samarbete går före konkurrens.
Den tekniska utvecklingen är intressant, stundtals fascinerande. Sådant vi inte trodde var möjligt är plötsligt rutin och vardag. I kölvattnet på utvecklingen följer ekonomiska konsekvenser. Facit i Åtvidaberg gjorde skrivmaskiner, om ni minns. Nokia var världsledande på mobiltelefoni om någon minns. Post delas fortfarande ut, men det är nätt och jämnt och inte med någon brådska eller precision. På Strindbergs tid kunde post delas ut två gånger om dagen. Nu läser jag om Samsung och deras nya Galaxy-modell. Ett nytt språng är på gång.
Nu kan tekniken överbrygga språkbarriärer Det man lyckats med är att integrera AI i sin nya telefon. Ännu så länge vet man inte exakt vart detta bär, men man testar nu att låta appar ”prata med varandra” så att samtidigt som en app letar rätt på en restaurang kan en annan app kommunicera med de kompisar som ska träffas på en restaurang alla gillar. Det låter kanske inte så avancerat, men detta är ju bara början. Ett annat exempel som Samsung tar upp är realtidsöversättning. Där tror jag att de hittat en mycket intressant utveckling. Språkliga barriärer gör det ju svårt att ha ”live” kontakt med andra människor. Det finns 3000 språk i världen och de utgör ju enorma barriärer för kommunikation. Tänk att kunna prata direkt med varandra utan att kunna något gemensamt språk!
Intressant möjlighet att ta kontakt med fler människor Rimligen kommer detta att kunna underlätta samtal, dels över telefon, men även IRL. Om man står i en stad och inte vet vart man ska gå för att komma till stationen så kan telefonen realtidsöversätta vad lokalbefolkningen säger. Eller om man ska göra en ”deal” (som Trumpen säger) med ett företag på andra sidan jorden, så blir det ju enklare om alla kan tala på sitt modersmål. Och inte behöva gå omvägen via en mer eller mindre knagglig engelska, där risken för missförstånd kan vara stor.
Ordens betydelse kan gå förlorad Samtidigt finns här naturligtvis flera fallgropar och möjliga problem. Ett problem är att kvalitetssäkra översättningarna. Hur vet vi att det AI-systemet föreslår stämmer? Det finns ju ord som kan betyda flera olika saker. Ta det svenska ordet ”banan”, till exempel. ”Det är viktigt att banan är rak” skulle kunna innebära att AI inte översätter banan med ”the track” utan med ”the banana”. För att ta ett exempel. För att inte tala om ironi. Det blir ju helt omöjligt att säga något med en ironisk underton om AI tolkar allt bokstavligt. Konsekvenserna kan bli att USA:s president beskyller en demokratiskt vald president för att vara diktator, eller något lika absurt…..
Det kan gå lite hur som helst En annan möjlig konsekvens av realtidsöversättning av språk är att ämnena blir irrelevanta i skolan. ”Varför ska jag plugga glosor när min telefon ger mig alla svar?” Vilket ju i sin konsekvens leder till ännu mindre av mänskliga kontakter och att vi litar mer på maskiner än på människor, vilket i mitt tycke blir en farlig väg att gå. Särskilt som mjukvarorna kontrolleras av stora företag med maktambitioner, så som vi nu ser utvecklas i realtid i USA. Plötsligt är ju vissa ord inte längre tillåtna att använda inom USA:s federala administration. Klimatförändring finns inte längre, eftersom ordet är förbjudet. Det ligger mycket nära till hands att Twitter/X går samma väg och blockerar eller inte godkänner vissa uttryck. God morgon 1984.
Det gäller att vara observant på hur den nya tekniken blir ett verktyg för eller emot en sund utveckling. Allt ligger inom möjligheternas gräns.
Hans Abrahamsson har länge varit en viktig röst i debatten. I en artikel i Sydsvenska Dagbladet rubricerad ”Det nya militära avtalet med USA urholkar Sveriges suveränitet” noterar jag flera viktiga insikter som behöver spridas och som jag gärna förstärker betydelsen av. (Länktips, se nedan).
DCA-avtalet är mer långtgående än NATO-medlemskapet Det avtal Hans Abrahamsson hänvisar till är det nyligen ingångna s.k. DCA-avtalet med USA som ger USA rätt att använda svenska militära anläggningar utan att svensk lag gäller. På ett mer strategiskt plan handlar den svenska anpassningen till USA:s politiska och militära agerande att vi inte längre, som när vi stod utanför NATO, kan driva en mer ifrågasättande politik gentemot USA. Istället talar Ulf Kristersson om att ”vi har en hemläxa att göra” när det gäller att sända svensk militär trupp till försvar av Taiwan.
Biståndet numera villkorat av näringslivets behov När det gäller svenskt bistånd konstaterar Hans Abrahamsson att ”Svensk politik för global utveckling handlar inte längre om hur Sverige ska bidra till en bättre värld utan har blivit en fråga om hur Sverige ska klara sig bättre i världen. Som en följd har biståndet minskat, inriktats på närområdet och i övrigt anpassats till den svenska exportnäringens behov.”
Underordning till amerikanska intressen? I stället för att visa vägen till en fredlig och rättvisare samexistens mellan världens länder, där det finns utrymme för en hållbar utveckling för alla människor, alla ekosystem och vårt gemensamma klimat tycks Tidöregeringen vilja inordna Sverige i en världsordning, där våra egna behov ständigt går före alla andra hänsyn och där Sverige steg för steg ska inordnas i den intressesfär som domineras av USA.
Så här tycker Hans Abrahamsson Sverige ska göra Hans Abrahamsson ser en annan väg för Sverige ur ett nordiskt perspektiv: ” I stället för att obetänkt ge sig in i den Indopacifiska regionen borde ’hemläxan som vi har att göra’ bestå i en bred demokratisk och folkligt förankrad reflektion kring hur Sverige bäst kan använda såväl det svenska Natomedlemskapet som DCA-avtalet med USA för att tillsammans med de nordiska länderna förhandla fram Norden som en kärnvapenfri zon och möjligheter för såväl Norden som EU att spela en förstärkt globalt fredsbevarande roll.”
Håll fast vid EU, vid nordiskt samarbete och ta täten! Inte minst är det viktigt att hålla fast vid EU och det nordiska samarbetet för att skapa en jämvikt i den ekonomiska utvecklingen, där 70 år av efterkrigstid, en globalisering på de starka aktörernas villkor, en överexploatering av människor och fysiska resurser har gett oss en värld som är dåligt rustad att hantera alla de utmaningar världen står inför. Ett litet land som Sverige, med en väl utbyggd välfärd och bättre förutsättningar än flertalet av världens länder borde kunna ta täten i den omställning som krävs.
Fritt fram för USA i Sverige? Istället hukar den svenska regeringen och mumlar om kärnvapen, ger USA rätt att agera som de vill på svensk mark och signalerar att vi inte har någon annan agenda än att inordna oss i en världsordning som styrs från Washington och New York. Det tycks som om DCA-avtalet i praktiken innebär att det är fritt fram för amerikanska vapen av alla slag att förvaras och installeras på svensk mark utan att Sverige kan protestera.
Nu behövs motkrafterna Lägg därtill den snabba kapplöpningen kring militär AI och Sverige kan mycket väl bli indraget i en eskalerande konflikt, i synnerhet som presidenten i USA inom kort heter Donald Trump. Och vad tänker han göra med sin nyvunna makt, där han inte heller behöver fundera på risken att behöva möta väljarna ännu en gång? Högsta domstolen har ju också i praktiken gett presidenten ett Carte Blanche eftersom presidenten numera ska ha immunitet. Låt oss hoppas att motkrafterna kan samlas och fokusera på rätt slags medicin mot de antidemokratiska och makthungrande krafter som tycks få allt mer att säga till om.
Alla talar m AI. Hur AI kommer att förändra arbetsuppgifter och delvis göra viss personal överflödig. Hur snabbt det går och hur bra AI tycks fungera. Det är lite som den dot-com-bubbla vi upplevde för 20-25 år sedan. Jonas Birgersson, ni vet, som fick personifiera det nya företagandet. Det gick ett tag. Vad han gör idag vet jag inte.
Vad gör vi när det mesta troligen inte stämmer? AI är i och för sig något annat och på ett sätt mer skrämmande. Vem skapar vad? Kan AI komma fram till att vi är för många på här planeten och på olika sätt agera för att vi ska använda all den destruktiva kraft som finns för att förgöra varandra? Om inget längre är sant, eller åtminstone med stor sannolikhet inte är sant, hur kommer kommer vi agera då? När ingen information längre är tillförlitlig, hur lever vi då våra liv?
Nära till ett primitivt beteende? När desinformationen och fake news blir mainstream och det som fyller våra flöden, hur lever vi då? Vad och vem blir då kvar? Om varje google-sökning ger fler felaktiga än sanna svar, hur ska vi då orientera oss? Om internet bara blir en skräpkammare för dumheter och felaktigheter, vem kan då överhuvudtaget ta ställning till någonting? När misstron tar över kommer antagligen självförsvarsmekanismerna att bli ännu viktigare. Vi går snabbt mot en kulturell stenålder, då primitiva behov hamnar överst.
Banken hör av sig…. Vi får kanske ett meddelande att ”din bank har blivit hackad och vi återkommer när vi har åtgärdat felet”. Två dygn senare återkommer banken och säger på ett märkligt stelt sätt att ”Funktionaliteten är nu återställd. Var vänlig logga in på vanligt sätt.” Skulle vi göra det? Skulle vi lita på att banken fungerar i det läget? Och hur gör vi om vi inte har pengar?
Hur långt bort är kollapsen? Jag känner att det är ett embryo till ett filmmanus jag spinner på. Som säkert redan X antal gånger skapats av någon programvara. Man är ju sällan ensam om en idé. Men hur nära är vi en systemkollaps på det område som är totalt fundamentalt: att vi kan lita på våra sinnen och den information vi får?
En vacker ballad om Rågsved 1976 Ett mer stillsamt tankespår erbjöd en Facebook-vän när han la ut Rågsved 1976 idag. En ballad om hur det kunde vara att växa upp i förorten Rågsved 1976. Skapad med text, musik och framförande av AI. Ganska övertygande, stämningsfull och stillsam, men med ett par mekaniska uttal av orden ”åkt” och ”förstad”, som avslöjar att det inte är en människa med svenska som modersmål som sjunger. Men nog är balladen fin. Tack, Erik. Länk nedan.
Länktips: Rågsved 1976, AI-genererad musikballad: här
Artificiell intelligens, AI, är på tapeten. Chat GBT är den version av AI som flest tycks använda eller åtminstone tala om. Texter kan produceras av denna programvara på ett sätt som tycks likna vad människor skriver. Max Tegmark hävdade i ett Sommar i P1 att vi behöver lagstifta kring AI. Och på KTH håller Arnold Pears med honom. Jag lyssnade på Arnold Pears idag via ett webbinarium från KTH och troligen är det nödvändigt att sätta gränser för hur AI kan brukas och missbrukas. Åtminstone behöver vi föra en seriös diskussion om vilka problem och lösningar AI erbjuder, så att vi förstår teknikens dimensioner innan vi skapat nya och komplexa problem.
Vad är kunskap? AI fungerar som en självförstärkande plagiatmaskin, lär vi oss av Arnold Pears. Den hittar texter och använder sannolikhetskalkyler för att komma fram till vad som oftast används i ett visst textuellt sammanhang. För lärandet behövs ett engagemang, menar Pears, och pekar på ett av missförstånden med AI. Om jag förstår honom rätt menar Pears att AI kan spökskriva texter, men att eleven eller studenten inget lär sig och att det enda som händer är att eleven/studenten sparar tid. Förståelse eller kunskap är inte en enkel kvantitativ process som att dricka sig otörstig. Pears hoppas att kommande generationer fortsätter att vara nyfikna och vill investera sitt engagemang i att lära sig nya saker.
Ansvarstagandet är en viktig del AI är inte innovativ, menar Pears. Skapandet innehåller en del av våra egna erfarenheter. Och på det etiska området kommer det att behövas lagstiftning eftersom AI inte kan ta ansvar eller förstår skillnaden mellan vad som är bra eller mindre bra för samhället i stort. Just ansvarsfrågan menar Pears kommer att kräva att lagstiftning kommer på plats. Och min följdtanke blir ju då att åtminstone på EU-nivå kommer lagar att behöva formeras. Eftersom Kina, USA och Indien ligger i framkant av utvecklingen vore det lämpligt om alla länder kunde enas om några grundläggande regler.
Kina ligger före Kanske är det så att Kina redan har kommit så långt i användandet av ansiktsigenkänning och liknande att man inte vill reglera tekniken. Då blir det upp till EU att vara desto vassare i hur tekniken ska få användas. Gör vi inget lär ”Storebror-ser-dig”-samhället snart vara en verklighet.
Är en AI-maskin rolig? AI sätter fingret på vad vi egentligen menar med kunskap och förmåga. Är det en talande tablettmatningsmaskin vi får som sällskap på ålderdomshemmet, när personal blivit ”för dyr”? Är det virtuell kompis vi ska säga godmorgon till och föra samtal med? Hur roligt blir det? Kan en AI vara rolig? Eller är det vi som ska vara oroliga?
Fakta eller fiktion? En annan fråga är hur AI kan spela roll i frågan om den allmänna opinionens benägenhet att lyssna på (exempelvis) Lena Anderssons hotellportier eller 11000 klimatforskare när det gäller klimatfrågan. Ger AI de svar folk vill ha, snarare än att peka på de utmaningar vi står inför? Risken är att faktaförnekandet tar ny fart när AI sätter igång och plagierar ”fel” sanningar…
