Forskarvärlden och den del av akademin och politiken som vill värna forskningen börjar allt mer oroa sig för vart AI-utvecklingen leder oss. Med de gigantiska datamängder och jämförande processer som AI hanterar kommer ett antal forskare nu känna att sanden rinner ut, att de inte längre kommer kunna få samma finansiering som förut. När AI hanterar miljoner gånger fler parametrar än vad en forskare kan överblicka och dessutom kan sammanfatta resultat, dra slutsatser och skriva underlag krymper utrymmet för den traditionella forskningen och för olika tjänster knutna till forskningen.
Kanske finns det en fördel med AI trots allt? Det senaste varningsropet kommer från IVA, Ingenjörsvetenskapsakademien, i den ledare Sylvia Schwaag Serger mejlade ut idag. Hon pekar på svårigheterna men landar ändå i en försiktig optimism: ”Om vi kan hålla fast vid kvalitet och excellens samtidigt som vi vågar ompröva invanda arbetssätt finns möjligheten att bygga ett starkare och mer ändamålsenligt system för kunskap, forskning och innovation. ” För det är ju att tänka nytt och att tänka större som har varit forskningens kärna under århundradena. Inte enbart att bekräfta det vi redan vet, utan att hitta det nya, se nya gränser för mänsklig verksamhet osv.
Ska AI granska AI? Sylvia Schwaag Serger ser bl.a. svårigheten med det som kallas peer review, dvs en kvalitetsgranskning som kommer bli svår att vidmakthålla på traditionellt sätt när det AI landar i kräver så mycket mer och så många samtidiga jämförelser att de inte går att utföra på traditionellt sätt. Blir det AI som ska granska AI? Vad återstår då? En länk till en artikel av Sylvia Schwaag Serger och Mats Benner med fokus på nytänkande, se länktips nedan.
Samtidigt: Motkrafter från ett annat håll Det som också ligger i vågskålen är AI:s motvikt eller motpol i form av total förnekelse. Forskningens roll i utvecklingen krymps även av andra aktörer. Makthavare och följare till dessa som föraktar kunskap och hävdar att åsikter är lika mycket värda som fakta hör till motkrafterna. Dessa aktörer skapar ett ännu mindre spelrum för det vi normalt hanterat som värdefull grundforskning och innovativ forskning. När vi har politiker som helt struntar i att läsa sina egna experters gedigna rapporter (som när ministern Romina Pourmokhtari våren 2025 vägrade ta emot klimatpolitiska rådets rapport, se länktips nedan) återstår ju bara för den sortens politiker att stryka budgetposten ”eftersom ändå ingen läser vad de skriver”….
Fördomarna tar plats Så även populismen och dessa medlöpare, inte bara Trump, utan även här på hemmaplan, bidrar till att forskningen får det svårare att göra sig hörd. Föraktet för utbildning, folkbildning och bildning generellt sett finns som en beståndsdel i den del av opinionen som ”vet bäst” och låter fördomarna styra handlandet.
AI är en möjlighet att ta till vara, men samtidigt ett hot mot det samhälle vi vant oss vid att navigera i. Jag läser Sylvia Schwag Sergers nyhetsbrev om AI. Hon är VD för IVA och är ofta läsvärd. Jag kan samtidigt inte låta bli att tänka på att vår definition av vad AI är och vad AI skulle kunna uträtta är väldigt diffus. Somliga ser AI-utvecklingen som en avancerad kommunikationsmöjlighet, där olika input från kameror, sensorer, mikrofoner och annat kan sammanställas på ”nolltid” till användbara rapporter och omfattande beslutsunderlag. Som t.ex. inom sjukvården, se länktips nedan. Andra ser hur rutinarbete, systematiska genomgångar, statistik och jämförande analyser kan effektiviseras via AI. Vilket skulle kunna innebära att ett antal skrivbordsjobb försvinner, men också att nya jobb tillkommer, där det kan handla om att på en ny nivå hantera underlag för att på ett klokt sätt väga samman olika behov.
Jacob Coxon varnar för riskerna Därutöver finns det alarmrapporter från amerikanska techbolag, där chefer och väl insatta personer inom AI-utvecklingen varnar för att den generation AI-datorer som nu börjar se dagens ljus kommer att ha möjlighet och förmåga att lära sig själv, att ta egna initiativ, koppla upp sig mot andra system och i praktiken utföra sådant som till dags dato har varit exklusivt för människor att hantera. (Se länktips om Jacob Coxon nedan). En AI som kontrollerar försvarssystem, robotar, drönare och andra vapensystem skulle kunna börja ta egna beslut…. tanken förskräcker. Det hela börjar likna datorn HAL i ”2001, ett rymdäventyr”, som ju insåg att det var besättningen som var problemet. Riskerna med de ”självgående” systemen som utvecklas nu i snabb takt är uppenbara.
Avancerat verktyg eller självlärande system? Så när vi talar om AI får vi försöka hålla isär vad vi menar. IVA:s VD tänker nog i första hand på AI som ett kraftfullt verktyg som behöver regelverk och styrning för att komma industrin och samhället till godo. Hon skriver inte så mycket om riskerna med de självlärande och helt frikopplade system som skulle kunna utmana beslutsfattande på en nivå som, enligt Coxon, innebär en tioprocentig risk att hela civilisationen går under. Han om någon borde ju veta som själv varit inblandad i utvecklingen.
AI-debatt före valet Det var faktiskt en politisk diskussion/debatt om AI i Sveriges Radio före valet. Den återrapporterades inte så flitigt, eftersom den saknade den egenskap som gör att media nappar: att problemet kan framställas som ett ja eller nej, plus eller minus osv. (Parentes: det är t ex min gissning att medias stora intresse för ja-eller-nej-frågan om Liberalerna skulle klara fyraprocentsspärren eller inte bidrog till att partiet fick stort genomslag i medierna de sista veckorna före valet, vilket i sin tur hjälpte dem att klara spärren). I Sveriges Radios debatt som finns att lyssna på i efterhand försöker åtminstone några partier närma sig frågan på ett rimligt sätt. (Se länktips nedan). Sveriges tradition av att på ett innovativt sätt kombinera teknik och demokrati nämndes som en styrka. Debatten var en del av valrörelsen och det innebar naturligtvis att ingen av debattörerna problematiserade frågan på allvar. Till det hade ett annat format varit nödvändigt och därmed en annan förväntan från lyssnarna. Till exempel en inledning av experter och därefter olika kommentarer från politiker hur man ser på beskrivningen, problemen och lösningarna. Jag tror att det är det som måste till nu. Så att vi förstår digniteten och brådskan. Att vänta på ”marknaden” känns olustigt.
Det här mötet har inte ägt rum. Både texten och bilderna (se länktips längst ner) har någon fabricerat, kanske med hjälp av AI. Men när man läser referatet så slås man av några tydliga detaljer som avslöjar att allt är påhittat. Det nämns ingen plats eller datum där mötet ska ha ägt rum, det står heller inte vilket TV-bolag som skulle ha sänt eventet eller vad moderatorn hette som skulle moderera samtalet. Allt är påhittat. Men texten har ändå ett visst värde, märkligt nog.
Det diplomatiska språket är mycket mer subtilt Det som refereras är till stora delar rätt i sak. OM Kanadas premiärminister Mark Carney hade sagt det som återges skulle många tänkande människor kunna ställa sig bakom hans uttalande. Men allt är påhittat. Carney har inte sagt detta. Bland annat för att det diplomatiska språket förutsätter viss form. Man undviker att genera sin motpart, man söker inte konfrontation, utan betonar vid ett fysiskt möte de detaljer som man är överens om. Kritiken lindas in i subtila formuleringar och mångtydigheter. Ibland är det sådant som INTE sägs som blir den bestående kritiken. Eller ett handslag som signalerar något.
Även det påhittade kan ha ett värde Mycket av det som Mark Carney således inte har sagt till Donald Trump är sådant som Trump och trumpisterna skulle behöva höra. Därför är det ändå motiverat att återge delar av den text som är falsk, men ändå innehåller sanningar.
Fritt översatt från texten, som är fejk ”Många av de utvecklade länderna har stärkts av människor som kommit hit i jakt på möjligheter, värdighet och trygghet. I det formella politiska samtalet diskuteras och ifrågasätts en del människor – människor som bär på samma förhoppningar som formade och byggde våra länder starka.” Och: ”Riktigt ledarskap mäts inte i hur effektivt det går att skrämma människor. Ledarskap mäts i om människor känner sig skyddade, respekterade och sedda. Ett land blir inte svagare för att vi väljer medkänsla. Det blir svagare när rädsla ersätter medmänsklighet som fundament i det offentliga livet.” Och: ”Om vi slutar att se andra människor som jämlikar förlorar vi steg för steg vårt eget människovärde.”
Vi får inte resignera En intressant reflexion blir naturligtvis hur vi lär kommande generationer att inte rycka på axlarna åt allt som publiceras, utan lära dem att förstå skillnaden mellan sanning och lögn och att vara källkritisk. Nästa gång kanske samma källa sprider propaganda för något som styr utvecklingen i en oönskad riktning. Vi måste se upp med resignation och passivitet. Hopplösheten är de auktoritäras vän.
AI diskuteras allt mer. Hur ska AI användas i skolan? I USA finns det privatskolor som kopplat hela sin verksamhet till AI och inte anställt lärare utan ”guider” som ska lotsa eleverna till självstudier och till att använda AI för att hitta det de behöver lära sig. (Se länktips nedan). Men hur gör egentligen svenska skolor med AI? Innebär tillgången till AI-generade texter att undervisningen och läxor och prov måste göras på ett annat sätt? Blir det mer papper och penna nu i klassrummen? Och hur blir vi duktiga i samarbete och konfliktlösning?
Med svagare omdöme, vad händer då? Hjälpmedel har ju alltid funnits. Och när räknedosor blev billiga och lätta att ta med sig kunde naturligtvis enstaka elever sluta lära sig multiplikationstabellen. Det gick ju att slå fram summan på några sekunder. Och man behöver inte kunna huvudstaden i Rumänien, det räcker ju att googla eller fråga AI….. Men vad händer med det mänskliga kunnandet och med omdömet när vi inte har egna kunskaper? Blir vi inte då lätt offer för manipulation och påtryckningar?
Kan AI välja cykel åt oss? Vad är egentligen ett omdöme? Det är väl vårt sätt att förankra ett beslut i den mix av erfarenheter, kunskaper och känslor som vi bär med oss? Gillar vi en bostad, en miljö, en utsikt eller pryl ─ eller en människa ─ så beror det väl oftast på en kombination av olika faktorer? Det är inte bara färgen på en cykel som tilltalar oss, det är designen, storleken och om den passar för sitt användningsområde, om den har rätt sadel och bromsar osv som vi väger in. Där är ju än så länge AI på efterkälken eftersom vi ännu inte har tankat in alla preferenser i en personlig AI-följeslagare som kan ”tänka” åt oss och ta våra beslut.
Hur ser framtiden ut? Samtidigt måste vi inse att ─ rätt använd ─ blir AI ett hjälpmedel som kan förenkla mycket. Ett bekymmer är naturligtvis att det finns verksamheter och företag som kan lägga över en hel del rutinarbete på AI-system. Till viss del har detta börjat. De ”kundtjänst”-kontakter man tar idag är ju oftast just automatiska system som svarar på standardfrågor och ger standardsvar. Hoppet ligger i att människan faktiskt vill skapa nya idéer och innovationer, något som AI kommer att behöva lång tid för att lyckas bli övertygande bra i. Men visst ─ det kan mycket väl bli så att kommande system lyckas bli överraskande snabba i att formulera helt nya lösningar. Frågan är vad vi gör då? Då är vi troligen arbetslösa.
CASE-dagen i Lund den 16 april 2026 innehöll ett flertal intressanta presentationer. (Länktips till programmet se nedan). I en annan bloggtext nämnde jag frågan om den demografiska utveckling vi står inför. En annan mycket intressant och relevant presentation handlade om hur AI kan komma att användas exempelvis inom äldreomsorgen.
William Son Galanza
Mellan två och sjutton sensorer William Son Galanza presenterade sin forskning kring AI och inledde med att ställa den retoriska frågan om AI förstår vad en person gör. Kan det vara så att AI i själva verket är bättre än människor på att identifiera och varna för problem som kan kopplas till hur en person beter sig? Forskarna testar för fullt med sensorer för att identifiera och lära sig känna igen rörelsemönster. Man har använt upp till 17 sensorer på en person för att bygga upp databaser kring vad som är återkommande beteenden och rörelsemönster. Man har även testat med enbart två sensorer (vid höft och på handled). Det tar betydligt längre tid att kartlägga beteenden och rörelsemönster med enbart två sensorer, fick vi veta.
Databas med typiska rörelsemönster som bas För tillfället har man nått cirka 89 procents noggrannhet, dvs att AI-systemet känner igen ett visst beteende med 89 procents träffsäkerhet. De beteenden man försöker kategorisera på detta sätt handlar om att läsa tidningen, se på TV, vila, gå på toaletten osv. När man byggt upp en databas per testperson kan det så småningom bli tal om att etablera diagnosmodeller, dvs parametrar som ska användas för att indikera avvikelser från normalbeteendet. Och syftet är naturligtvis att tidigt kunna indikera att personen avviker från sitt normala beteende och kanske visar symptom på någon störning, som behöver åtgärdas.
Vilka naturliga variationer är rimliga? Presentationen var kort eftersom dagen var späckad med olika inspel, men en fråga som inte blev riktigt besvarad var naturligtvis hur stor naturlig tolerans man arbetar med för att kalla ett rörelsemönster för normalt och inte avvikande. Det är ju trots allt människor det handlar om, människor som inte är maskiner, som kan bete sig lite olika beroende på om man ser en fotbollsmatch på TV och lever sig in i det hela, eller tittar på vädret. Dvs hur tänker man egentligen kring de naturliga variationer som alltid kommer att finnas?
Elva procents fel i utgångsläget låter inte bra Och tycker man verkligen att 89 procent träffsäkerhet räcker? Måste man inte ha 98 eller 99 procent som utgångspunkt för att med säkerhet slå fast att en avvikelse inträffat? Om AI-övervakningen sätts in där det handlar om liv eller död och där tidsfaktorn är avgörande för en eventuell åtgärd känns det lite svajigt att ha så mycket som elva procents fel redan i utgångsläget. Det låter som att man har långt kvar. Det nämndes heller inte under den korta presentationen om man tänker sig en kombination av aktiva och passiva indikatorer, dvs att personen i fråga också själv kommer att vara aktiv, trycka på någon knapp, tala till en mikrofon eller på annat sätt bevisa sitt allmäntillstånd. En kombination av olika analysmetoder torde ju öka träffsäkerheten avsevärt. För att inte tala om värdet av att ha en granne som tittar in lite då och då.
Var ligger förtjänsten och för vem? Och det finns alltid en ekonomisk sida av all teknik. Vem ska egentligen betala och vem ska tjäna pengar på de lösningar som till slut införs? Och hur ser alternativkostnaden eller alternativförtjänsten ut? Det finns en hel del frågor kvar att lösa. Och mest grundläggande är ändå att vi människor inte får ses som objekt, som maskiner som alltid beter oss på likartat sätt. Den utvecklingen känner jag obehag inför.
Daniel Rydéns bok ”Lögner, osanningens historia” kom ut 2024 och känns tyvärr viktig att läsa. Intrycket är att lögnen har blivit allt vanligare, kanske för att vissa politiska ledare satt det i system att använda vilseledande påståenden och rena lögner för att skapa misstro och öka distansen mellan sig själva och väljarna, samt mellan olika grupperingar. Misstron växer när förtroendet sviktar. En misstro som vissa vill exploatera politiskt.
Lögner, av Daniel Rydén, cirka 300 sidor
Det finns olika slags lögner Rydéns bok tar ett rejält grepp om ljugandet som fenomen, går tillbaka i historien och berättar på ett intresseväckande sätt om ljugandet. Lögnen kan till och med i bland vara nödvändig, för att uppnå något annat, för att skona någon eller för att bevara en hemlighet som ingen skulle vinna på att den spreds. Rydén visar med sin bok att det finns en mängd olika slags lögner och plockar fram exempel från både dåtid och nutid. Lögner kan vara medvetna och omedvetna, det finns en rad olika motiv för att ljuga och att undertrycka sanningen, att skona någon från en alltför kostsam sanning. Lögnen måste dessutom vara avsiktlig för att kallas lögn. Missuppfattning är något annat.
Det kan finnas motiv att ljuga som är rimliga När någon ligger på sitt yttersta kan det finnas all anledning att låta den personen få känna sig lugn och trygg och inte behöva oroas av att något oönskat har inträffat. Vi kan använda lögnen för att kortsiktigt skona någon från en alltför besvärande sanning. Bekymret är egentligen inte lögnen, drar Rydén som slutsats, utan den majoritet som låter lögnen spridas. Det internet har inneburit, menar han, är inte bara att konspirationsteorier lätt kan spridas, utan också att sanning allt lättare kan nås av många.
Hur ska domstolarna kunna lita på bildbevis? Jag rekommenderar alla att läsa boken, för den ger en bred och exempelfylld översikt av lögnen som fenomen. I det här sammanhanget vill jag framför allt lyfta några reflexioner och egna tankar som boken ledde fram till. Ett exempel är att han inte berör är vad AI-manipulerade bilder och filmer kommer att innebära. Och därmed hur svårt det blir i en nära framtid att skilja på faktisk och fabricerad dokumentation. Hur ska domstolarna i framtiden förhålla sig till bildbevis? Hur ska vi kunna tro på det som visas? I det politiska fältet ser vi ju också hur lätt det har blivit att tala om alternativa sanningar. När vetenskapligt underbyggda rapporter, som t.ex. regeringens klimatpolitiska råds rapporter, avfärdas av ansvarig minister som åsikter. Innebär det att all vetenskap kan likställas med åsikter, och vart leder i så fall det synsättet?
Begreppen är det som håller samman vår världsbild Rydéns bok är en påminnelse om hur komplex mikro- och makrovärlden är. På ett personligt plan är vi ibland ”tvingade” att ta till nödlögner för att inte skada våra nära och kära. Vi kan behöva dölja ett misstag eller slippa erkänna vad vi egentligen har gjort. På makronivå är det väldigt viktigt att vi håller fast vid någon slags sanningskod, en moral, som gemensam nämnare. Och att vi hjälps åt att blottlägga halvsanningar och inlindade felaktigheter. Om vi inte ser upp hamnar vi lätt i den värld av påhittade konflikter som de auktoritära krafterna i världen vill att vi ska fastna i. Det är inte migrationspolitik att splittra fungerande familjer och att utvisa personer som gjort allt rätt och som bidrar till ett gott samhälle. Det är segregationspolitik med syftet att vidga klyftorna och tilliten mellan människor. Begreppen spelar roll.
Det blir svårt att navigera i en strid ström av information Det som fastnar mest ur boken är hur vanligt det är att vi ljuger och hur dåligt förberedda vi är inför den våg av desinformation som kommer att översvämma oss i takt med att det blir allt lättare att skapa trovärdiga bilder och att få ChatGPT och andra system att dra fel slutsatser. Det kommer att bli en kamp mellan den goda gruppering som vill hålla fast vid en sann världsbild och en makt- och pengahungrig gruppering som strävar efter dominans även när detta innebär att vi översköljs av felaktigheter och lögner. Passivitet och likgiltighet blir lät följden när olika budskap står i direkt motsats till våra egna upplevelser. Det kommer att bli svårt i framtiden att navigera mellan sanningar, halvsanningar och lögner och att förstå vad som är vad. Till slut är det enda vi kan lita på våra egna upplevelser, som i bästa fall kan bekräftas av människor vi litar på. Men det blir inte lätt att navigera i denna ström av påståenden.
Det satsas stort på AI i dessa tider. Kraftfull och snabb hantering av data ska ersätta mycket av det arbete som utförts av människor. Nya lösningar ska kunna komplettera de befintliga. Förutom tidsvinster finns det säkert de branscher som räknar med att kunna ersätta anställda med datorkraft. Det är egentligen inget nytt. Det har skett stora förändringar i olika branscher förr. Yrken försvann. Vad gjorde en sättare? Eller alla de sekreterare som förr skrev ner och arkiverade alla papper? De har försvunnit.
Vad är ”rätt” i AI-världen? Det som kanske inte alltid uppmärksammas i AI-diskussionen är vad som skiljer det maskinella handhavandet från det mänskliga. Vi människor tänker och agerar hela tiden i ett spann mellan upprepning och nytänkande, där vi ständigt funderar på om det vi har framför oss kan lösas på ett annat sätt än förra gången. Så ”tänker” inte AI. Det programmen är utmärkta på är att väga samman stora mängder data för att hitta det svar som har störst sannolikhet att vara ”rätt”. Kvantitet och upprepning är på så sätt något som AI normalt använder för att kvalitetssäkra en lösning eller ett svar. Att ifrågasätta och tänka nytt är svårt för datorer, även om det naturligtvis förekommer, lite beroende på hur uppgiften formulerats.
Mer av samma eller nya lösningar? Men det som ligger i AI-utvecklingens natur är att vi får mindre av innovation och alternativa lösningar när våra datorer bygger sitt agerande på sannolikheten att det mest förekommande svaret på en fråga är det korrekta. Upprepning och antalet likartade svar hjälper programmen att identifiera ”rätt” svar. Så om vi tror att AI kommer hjälpa oss att navigera i okända farvatten för att mejsla ut vägen till en hållbar värld kanske vi tänker fel. Risken är att AI betonar ”business-as-usual” när vi behöver ”business-as-unusual” för att komma närmare en värld i balans med resurser, energianvändning och rättvisa.
Att inte göra fel har blivit viktigare än att använda sin kunskap Kopplar man detta till det problem Håkan Boström lyfter i sin GP-ledare den 27 februari blir det om möjligt ännu svårare att skapa utrymme för den omställning och det nytänkande som faktiskt krävs för att klara en hållbar framtid. Boström beskriver en trend han iakttagit att det i det offentliga systemet har blivit viktigare att undvika att göra fel än att använda sitt eget omdöme och sin erfarenhet i syfte att optimera ett beslut eller ett vägval. Han exemplifierar med hur psykiskt sjuka patienter slentrianmässigt transporteras med hjälp av poliser helt enkelt därför att då har sjukhuset tagit det säkra före det osäkra och inte gjort fel, även om polistransport sannolikt inte varit nödvändigt i varje enskilt fall. Den som undviker att göra fel tar heller inga risker och litar heller inte på sitt eget omdöme. Boström konstaterar också följdriktigt att ”tjänstemän som inte vågar ta ansvar för sina beslut är sällan problemlösningsorienterade”.
Följ budgeten och håll tidplanen Bakom den trend Boström beskriver finns också två tydliga drivkrafter, dels att hålla budget och dels att hålla tidplanen. Att göra en bedömning och ta ett unikt beslut kan innebära att det tid att landa i ett beslut, och kan i värsta fall komma att kosta mer. Därför blir det enklast och tryggast att göra på det sätt som inte kan beskrivas som felaktigt. Men om allt beslutsfattande eller underlag för beslut ska underställas AI och/eller principiella rambeslut i budgetar osv blir konsekvensen att 8 månader gamla bebisar får utvisningsbeslut. Vilket vi ju nu ser. Ett omänskligt och närmast cyniskt samhälle, där rimliga avvägningar försvinner in i mörkret mellan ekonomisk optimering, styrande paragrafer och extrema politiska ambitioner. Just den slutsatsen drar inte Boström, men det gör jag.
Carl-Oskar Bohlin stod upp och applåderade USA:s utrikesminister Marco Rubio på säkerhetskonferensen i München i januari. Förra året höll JD Vance, vice president i USA, ett aggressivt tal, där han hyllade högerns och framför allt den nationella ytterhögerns framgångar i Europa. När Rubio nu talade var förväntningarna hos många att USA återigen skulle tala på ett liknande sätt. Men Rubio var smartare. (Se även Dagens Arenas analys, nedan i länktipsen).
Väldiga imperier Marco Rubio lindade in sitt tal i ord som ytligt sett lät som om USA och Europa hade samma historia, samma ideal och samma mål. Orden lät inte alls konfrontativa, men innebörden var precis lika skarp som i det tal Vance höll året innan. I sitt tal förklarade Rubio att det han (och Trump) hoppas att USA och Europa ska återskapa tillsammans är ”väldiga imperier som sträckte sig över hela världen”. Och nämnde att vi i Europa inte får förlamas av rädsla för krig, rädsla för klimatförändringar eller rädsla för teknik. Detta ställde sig Carl-Oscar Bohlin upp och applåderade.
(Från SVT Nyheter) Bohlin applåderar Rubio i München
När det gäller teknik När det gäller teknik som de auktoritära krafterna vill främja så handlar det gissningsvis om AI, om ansiktsigenkänning och om att hantera oerhörda datamängder i realtid för att ha full koll på var medborgarna befinner sig. Man kommer att ”sälja in det” som att det handlar om kriminella, men man ser naturligtvis potentialen i att ha maximal koll på var alla befinner sig, vad de gör och på så sätt ha möjlighet att beskära friheten för individer. ”Storebror ser dig” i modern tappning. Notera vilka täta band Peter Thiel och Elon Musk har med Trump-administrationen och att Peter Thiel nyligen har träffat Ulf Kristersson i ett möte som inte har redovisats till innehållet. I teknikdelen av Rubios tal finns även atombomben, där ju Trump numera har lämnat de avtal som hade som syfte att begränsa antalet. Även i Sverige talar vissa på högerkanten om värdet av svenska atombomber. På vilket sätt det skulle främja en fredlig utveckling med en ny kapprustning är det ingen som nämner. Men Carl-Oskar Bohlin applåderade Rubio i München.
Vem är fienden? Kom ihåg att Trump döpt om sitt försvarsministerium till krigsministerium. Och budskapet är att ”inte vara rädda för krig”. Det som fortfarande är otydligt vem ytterhögern ser som fienden. Trump har ju i olika omgångar övertagit Putins verklighetsbeskrivning och ifrågasatt Ukrainas rätt att försvara sig. Så är det Ryssland som är fienden? Eller är ryssarna i själva verket våra vänner, som någon kommunalpolitiker från SD tydligen tycker? Eller är det som Vance säger att fienden är inom varje land, de progressiva krafter i Europa som motarbetar de nationella och reaktionära rörelserna? Rubio åkte efter mötet till sin vän Orban i Ungern och valde att inte träffa andra europeiska ledare.
”Läppstift på en gris” Hur gjorde danskarna i München? Applåderade de hjärtligt, artigt eller inte alls talet från den minister som gör anspråk på en del av det danska territoriet? En koll på nätet ger några svar som troligen är representativa. I Altinget beskrev man talet som en retorisk putsning av en i grunden oförändrad, tuff amerikansk hållning mot Europa. Även om tonen var mer diplomatisk än det JD Vance höll året innan, ändrade det inte det faktum att Europa måste ta ett mycket större ansvar för sin egen säkerhet. En träffande liknelse var den som vissa danska analytiker formulerade som ”läppstift på en gris” – en vänlig förpackning av en hård linje – snarare än en genuin återgång till en traditionell transatlantisk allians. Jag har svårt att tro att danskar i München stod upp i bänkarna och applåderade Rubio.
Ett globalt ”fredsråd” Att Trump vill ersätta FN med något som han kan använda för sina syften stod också klart när han bjöd in många länder till sitt globala fredsråd, Board of Peace, som han officiellt skrev under stadgarna för under Davos-mötet i januari. Skickligt har han fått FN:s säkerhetsråd att sanktionera fredsrådet genom att låtsas att det skulle hantera Gaza-frågan, men nu tycks rådet kunna hantera en mängd olika frågor, ge Trump vetorätt och rätt att själv utesluta medlemmar ur rådet. Tanken är naturligtvis att ge sken av ett internationellt stöd för den politik USA bedriver. Och på sikt kunna hävda att hans nya råd gör ett bättre jobb än FN. I orwellsk anda betyder naturligtvis ”fred” sin motsats i Trumps värld. Den 19 februari har fredsrådet sitt första möte (se länk nedan).
Nitton följare på den globala arenan Det är förutom USA bl.a. följande länder som skrivit under och blivit medlemmar i Trumps fredsråd: Bahrain, Marocko, Argentina, Armenien, Azerbajdzjan, Bulgarien, Ungern, Indonesien, Jordanien, Kazakstan, Kosovo, Pakistan, Paraguay, Qatar, Saudiarabien, Turkiet, Förenade Arabemiraten, Uzbekistan och Mongoliet. För oss i Europa är det naturligtvis mest intressant att EU-medlemmarna Bulgarien och Ungern skrivit under, liksom att Turkiet gjort det. Ungerns Orban försöker verkligen sitta på alla stolar samtidigt. Han motsätter sig stöd till Ukraina, han köper olja från Ryssland men vill naturligtvis fortsatt ha allt stöd som EU-medlemskapet kan ge.
Ungern och Bulgarien måste välja sida Det är tydligt att Trump vill att världen accepterar USA:s analys och världsbild. Svagare och mindre länder ska finna sig i vad USA dikterar eller riskera strafftullar. I det perspektivet blir det viktigt att EU håller ihop. Och EU borde ställa krav på Bulgarien och Ungern hur de vill ha det. Antingen ställer de upp på den världsordning som USA dikterar eller så ställer de upp på det alternativ med mångfald och samarbete som EU erbjuder. De kan inte både låtsas vara med på EU:s linje och samtidigt stötta Trump. De måste välja vilken sida de samarbetar med, ungefär som britterna nu har slutat att samarbeta med USA kring satellit-data från Karibien i takt med att de folkrättsligt vidriga nedskjutningarna av båtar som Trump ägnar sig åt har eskalerat i frekvens.
Bankerna är väldigt beroende av USA Samtidigt använder Trump-administrationen andra verktyg för att tvinga utvecklingen i önskad riktning. Den internationella brottmålsdomstolen i Haag har dömt bl.a. Netanyahu för folkrättsbrott och utfärdat en arresteringsorder mot honom. För detta har nu Trump kontrat genom att blockera elva av ICC:s domare och sett till att dessa domare inte längre kan använda VISA och Mastercard. Berörda europeiska banker har också dragit åt tumskruvarna eftersom de inte har råd att stöta sig med de amerikanska jättarna. Hela detta fält av makroekonomiskt beroende är en väl så hotande faktor som de invasionshot som vilar över Grönland, om inte värre. (Se länktips nedan om ICC-domarna). (Det är tur att SWIFT-systemet kontrolleras av de 11 000 medlemsbankerna, där ju nu ryska banker är uteslutna p g a Ukraina-kriget).
Vad var det han applåderade? Så när Carl-Oskar Bohlin ger stående ovationer till Marco Rubio, vad är det han gillar? Han är minister för civilt försvar i Sverige. Är det talet om att inte vara rädda för krig som han gillar? Är det klimatförändringarna man kan ignorera? Är det att i traditionell imperialistisk anda den starke gör anspråk på andra länders territorier, som Grönland? Är det den potentiella underkastelse under amerikanska oligopol-aktörer på det makroekonomiska fältet han ser som fördelaktigt för Sverige? Hur tänker sig civilförsvarsministern att det civila försvaret ska fungera om USA väljer att på bred front villkora eller blockera all handel som sker via VISA och Mastercard? Carl-Oskar Bohlin behöver förklara vad det var han gillade så skarpt med USA:s aggressiva politik, även om den paketerades som läppstift på en gris.
Konflikten mellan Israel och deras grannar är ett återkommande tema i nyhetsflödet. Jag minns vilket intryck det gjorde på mig när det s.k. sexdagarskriget pågick 1967. Världen höll andan. Egypten missbedömde nog sin egen kapacitet. Syrien och Jordanien förlorade områden. Golanhöjderna och Västbanken blev kända namn även för oss i Sverige. Sedan dess har det pågått strider, även om det inte har kallats krig. Libanon drogs också in i konflikten och olika militära grupperingar såg chansen att ta plats. Och inte blev det lättare för att Bushs angrepp på Saddam Hussein banade väg för IS i Irak och Syrien. Men det var en annan Busch jag tänkte kommentera här.
Halva Tidögänget bekänner färg Den regering vi har i Sverige har blockerat SIDAs beslut om hjälp via FN-systemet. Kristersson har uttryckt stor förståelse för Israels rätt att försvara sig. Det största partiet i regeringsunderlaget, SD, försöker använda sitt stöd för Israels kamp mot araber till att tvätta bort sitt partis historiska arv från nazismen och samtidigt vinna legitimitet i större kretsar. Och nu gick Ebba Busch ut och korrigerade sin egen regeringschef genom att hävda att det Israel gör är rätt och riktigt. Det oerhörda lidande Gazas befolkning utsätts för handlar om både militärt övervåld och ett sätt att tvångsförflytta och svälta ut miljoner palestinier i deras eget land. Och detta ger Busch tummen upp. Med motivet att det finns personer som hålls som gisslan av Hamas. Gisslansituationer brukar kunna lösas med förhandlingar. Men istället ser de högerradikala krafterna i Israel chansen att annektera Gaza. Och får stöd av två av fyra partier i Tidögänget.
Var är Kristerssons fot? Den som uppmuntrar, bejakar eller ställer sig bakom det systematiska förtrycket och i förlängningen utplånandet av ett folk måste ställas till svars för detta. Allt annat är orimligt. Det som förvånar är att statsministern inte sätter ner foten och säger ifrån. Oavsett vilken formell etikett som sätts på Israels regerings agerande, folkmord är det begrepp som används oftast, måste det finnas en rimlig gräns för hur internationell rätt ska upprätthållas. Konsekvensen blir ju annars att den som vill annektera ett annat land får göra det. Trump får ta Kanada om han vill, eller Grönland. Putin kan behålla Krim och halva Ukraina. Kina kan vid sidan av Tibet även ta Taiwan. Osv.
Tyvärr kanske AI blir en fälla Om inte internationell rätt ska gälla kan vi lägga ner FN. Det blir den starkes rätt som gäller, eller den som ljuger bäst. Lögnen är ett svårt vapen att värja sig emot. Särskilt som internet svämmar över av felaktigheter, vilket ju t.o.m kommer att göra att AI inte kommer att bli användbart, eftersom AI inte på ett enkelt sätt kan skilja på sanning och lögn. Allt AI föreslår kommer därför att bygga på en mix av sanna och falska påståenden. Och det blir lätt att inse vart det till slut kommer att leda.
Sanning och lögn Aldrig har vi haft så mycket vetenskap i världen som nu, brukar det heta. Det som glöms bort är att vi aldrig har haft så mycket distribuerad osanning.
I tidningen Syre fanns nyligen en bra artikel av Valdemar Möller om bildningens betydelse för de nordiska ländernas utveckling under 1900-talet, (länktips se nedan). Möller skriver om Lene Rachel Andersen och hennes bok ”The Nordic Secret”. En central tanke i Andersens bok är att i Norden försöker vi att utbilda barnen till att tänka själva, inte i första hand till att kunna återge på det sätt som någon vuxen, en lärare eller läroboksförfattare föreskriver. När barn ser uppgifter ur flera perspektiv och kanske hittar lösningar out-of-the-box lär de sig att tänka på ett innovativt sätt. Problem kan på så sätt stimulera till nytänkande och till bättre resursanvändning. Problemlösning handlar ju ofta om att hitta en ny nivå för att beskriva samband och fördelar.
Alla behöver kunna hitta sin roll i livet och vilja ta ansvar På ett annat sätt än när vi enbart mäter prestation eller resultat som om det ekonomiskt, kortsiktigt, fördelaktigaste alltid är att föredra. Ju fler som kan komma med idéer desto bättre. Och också möjliggöra ansvarstagande. Det är helt avgörande att vi inte släpper taget om utvecklingen och litar på att Big Tech, AI eller något liknande ska lösa alla våra problem. Det anslaget, förmågan och viljan att ansvar och att några, eller egentligen alla, får chansen att hitta sin roll i livet är viktiga komponenter för framtiden.
Det gäller att kunna orientera sig Det finns flera skäl till att hålla fast vid denna ”Nordic Secret” så som utvecklingen ser ut just nu. Det blir allt viktigare att hålla reda på vad som är sant och falskt. Desinformation och missvisande påståenden förekommer allt oftare i den offentliga debatten. Med stöd av artificiella hjälpmedel och horder av automatiserade avsändare drunknar vi i allt från oförarglig reklam till samhällsfarlig desinformation. Att klara att hålla reda på vad som kan vara sant eller ej blir därmed allt viktigare. Då blir utbildningen avgörande och förmågan till egen omdömesbildning avgörande.
AI kommer att kunna förändra balansen mellan sant och falskt Ännu viktigare blir detta nu när AI tar allt mer plats och det som på ytan ser ut att vara korrekt kanske medvetet eller omedvetet vinklas till att beskriva företeelser på ett icke korrekt sätt. Det gäller inte bara bildmanipulation, utan blir avgörande när datamängder med både korrekta och falska delar används för att generera statistik och belägga påståenden. Då kommer det att bli allt svårare att navigera i det offentliga samtalet.
Det sluttande planet Redan George Orwell varnade på 40-talet för en utveckling, där det till slut blir farligt att hävda sanningen, när makthavare baserar sin position på en hårt vinklad verklighetsbeskrivning. Det är det sluttande planet som hotar när nu Trump och hans MAGA-rörelse utsett media till fienden, i alla fall om de inte håller med honom. Och av universiteten kräver Trump anpassning, annars får de inga statliga anslag. Det går fort att ersätta ett öppet och demokratiskt samhälle med ett auktoritärt styre, där sanningen sätts på undantag. Det är mot bakgrund av den utvecklingen vi måste se till att undervisningen står fri och bygger på en människosyn som främjar det fria ordet och den fria viljan, självklart med tillägget att samarbete går före konkurrens.
