Därför är Miljöpartiet ett hatobjekt

Ett parti sticker ut när det gäller ogillande i mångas ögon. Det är påfallande många som spontant uttrycker negativa åsikter och känslor kring Miljöpartiet. Kanske t.o.m. hatiska formuleringar. Detta syns mest i sociala medier, där det är lätt att haka på olika trender och tyckanden. Att stora delar av högern och deras väljare gör allt vad de kan för att politiskt och på känslomässiga plan uttrycka sig negativt om Miljöpartiet är kanske inte så förvånande på ett ytligt plan. Det blir svårare att förstå aversionen om man väger in ett långsiktigt ansvarstagande för kommande generationers möjligheter att leva ett gott liv. Att vara konservativ innebar förr att man bevarade värdefulla resurser på ett klokt sätt. Den dimensionen har nu helt gått förlorad.

Konsumtionen är central
Det som sticker ut och retar gallfeber på en del högermänniskor är naturligtvis budskapet att vi måste ställa om konsumtionen. Att dagens överkonsumtion är fel och att vi alla måste rätta oss efter vad planeten tål av resursuttagande, utsläpp och fossil energianvändning. Livsstilen är med andra ord hotad av några miljömänniskor som upplevs leva i en annan värld. Konsumtionen, eller kanske konsumismen, är en så central del av livsföringen för många att de inte kan tänka sig att ändra den.

Kortsiktighet och egoism
Att vi överlevde på 90-talet, då vi konsumerade hälften så mycket kött som idag, vill ingen höra talas om. Köttkonsumtionen är mer eller mindre helig för många svenskar, som bara av det skälet tycker illa om miljöfolket. Bensinen är en annan nyckelfråga. En elbil kostar en miljon hävdar högerns mediala stjärna Busch och får inga motfrågor av journalister som känner hur opinionsvindarna blåser. Och nu ska priset vid pumpen sänkas. Så att ”vanligt folk har råd att köra bil”. Kortsiktigheten och egoismen satt i system och på köpet bromsas miljöfolkets ”negativa” inflytande på utvecklingen.

Om freon-problemet hade hänt idag – en illustration
Om vi för ett ögonblick tänker oss att krisen kring det uttunnade ozonlagret (som upptäcktes på 80-talet) skulle inträffa idag blir argumentationen från högerhåll extra tydlig. Låt oss anta att det inte fanns något alternativ till freonet. Argumentationen från högerhåll skulle då handla om att ”Det är ju kineserna som får avstå kylskåp för de är så många. Jag vill fortsätta använda mitt kylskåp!” och ”Någon annan får lösa problemet, det är inte jag som ska ta ansvar för ett hål i atmosfären nånstans långt borta!” och ”De vill tydligen att alla svenskar ska skaffa sig en jordkällare – så otroligt verklighetsfrånvänt!” osv. Det är precis så högern argumenterar idag. Nån annan, kineserna är många och så otroligt världsfrånvänt att tro att alla kan avstå ….

Den heliga tillväxten
Hotet mot dagens livsstil är det centrala i aversionen och hatet mot Miljöpartiet. Konsumtionen håller igång tillväxten och vi behöver tillväxt för att hjulen ska snurra och för att alla ekonomiska kalkyler ska fungera, att vinster ska kunna plockas ut och att aktieägarna ska bli nöjda, särskilt som våra pensioner också är kopplade till den ekonomiska spiralen. Hotet upplevs som närmast existentiellt, medan lite stormar, översvämningar och torka ju hela tiden drabbar någon annan, som det tydligen inte alls är synd om. (Det räcker att ta del av kommentarsflödena på sociala medier kring att en tredjedel av Pakistan nu är översvämmat för att inse hur synen på andra människor förändrats och präglats av ett onyanserat vi-och-dom-tänkande).

Möjlighet snarare än hot
En slutsats måste bli att det upplevs som direkt hotfullt att tala i termer av ”minskad konsumtion” eller ”omställning”. Ska en majoritet av svenskarna bejaka en hållbar livsstil måste den innehålla mer av förbättringar och utveckling och mindre av uppoffringar och tillbakagång. I konsumismens tidevarv är det svårt att få gehör för sådant som hotar livsstilen. Förnuftet, forskning, vetenskap och bevis i olika former biter inte på människor som likställer tyckande med fakta och där deras företrädare – politiker på högerkanten – inte drar sig för att slira på sanningen.

Undantagstillstånd är nyckeln till den absoluta makten
Exakt hur en omställning utan omställning ska marknadsföras och genomföras tål att fundera på. Ju längre vi väntar desto större är risken att det enda som återstår är att staten tar till alla maktmedel för att upprätthålla samhällsordningen och Åkesson får sitt efterlängtade militära undantagstillstånd. (Ref se nedan). Och när det väl är på plats kan han kontrollera alla informationsflöden i syfte att upprätthålla ordningen. Vi är redan på detta sluttande plan, något som den senaste regeringsbildningen illustrerar.

Ref till undantagstillstånd.
Det var i september 2021 som det skedde ett bombdåd i Annedal, Göteborg och dagen efter stod Åkesson i SVT och krävde militär på gatorna och undantagstillstånd. Åkessons reflexmässiga argumentation beskrivs så här i efterhand på nätet: ”28:e september 2021 briserade en kraftfull bomb i Annedal, Göteborg. Många blev förfärade och tankarna gick till de som hade drabbats. Endast timmar efter dådet skriver Jimmie Åkesson på sin facebook-sida om det. Vad vi ska ha i minne är att just i det läget visste varken han eller någon annan, vem eller vilka som låg bakom. Men Jimmie krävde med en mycket indignerad ton bland annat undantagstillstånd och visitationszoner.”

Ingenjörer för Miljön har en unik möjlighet att göra skillnad

I flera år har jag varit med i den ideella föreningen Ingenjörer för Miljön, IfM. Föreningen startade på 90-talet som en idé att samla yrkesverksamma, miljöengagerade personer bakom ett konceptuellt och systematiskt sätt att hantera vår tids miljöutmaningar. Den som tog initiativet var läkaren Karl-Henrik Robèrt, grundare av organisationen Det Naturliga Steget, där utgångspunkten var fyra (senare åtta) systemvillkor och en konsekvent processidé som främjar en hållbar utveckling. Det Naturliga Steget vände sig primärt till näringslivet och offentliga aktörer och hittade också kunder som anammade konceptet.

Stor skillnad på hur näringsliv och civilsamhälle agerar
Förutom att ingenjörer samlades i IfM hittade framför allt läkare och artister gemensamma plattformar i ”Läkare för Miljön” och ”Artister för Miljön”. För mig som arbetade många år i en näringsdriven NGO, Stiftelsen Ekocentrum, blev det tydligt att det är en stor skillnad på hur ett företag närmar sig hållbar utveckling respektive hur civilsamhället och vanligt folk kan göra detsamma. Drivkrafter, motiv och processer ser helt olika ut i olika sektorer i samhället.

Komplicerade eller komplexa frågor
I IfM har vi sedan en tid intressanta diskussioner om vägval, inriktning, synsätt på ”arvet” från Det Naturliga Steget m.m. Mycket har hänt på 30 år och de gamla stadgarna är t.ex. delvis missvisande och ska uppdateras. Häromdagen fyllde vår ordförande, Johan Holmén (verksam på Chalmers), på vår bägare med klokskaper kring innebörden av och skillnaden på komplicerade och komplexa frågeställningar. Ingenjörer och tekniker gillar det komplicerade, utmaningen, och hur lösningarna kan se ut. Det som saknas, menar Johan, är ofta insikten om att frågor är komplexa till sin natur och att de kräver flera olika lösningar, där olika kompetenser kompletterar varandra i samarbete. Ett enkelt exempel är att klimatfrågan bara kan lösas om vi hittar rätt teknik OCH rätt beteende. Vi behöver med all sannolikhet också ompröva vårt sätt att värdera varor, tjänster, vinster och ägande. Nya tekniska lösningar behöver kombineras med nya generella värderingar, nyttjanden, sätt att hushålla med och förhålla oss till resurser osv. Vi slösar på råvaror och energi idag, på ett sätt som inte är hållbart. Vi kontaminerar vår livsmiljö på ett oförsvarligt sätt. Om inget görs är mängden plast i haven, synlig och i nanoformat, snart lika stor som mängden fisk, för att ta ett exempel.

Friståendet en styrka
En fristående organisation som IfM har en unik möjlighet att agera synliggörare och plattform för nödvändiga samarbeten. Framför allt för att IfM inte har någon uppdragsgivare eller någon dold agenda. IfM gör det som medlemmarna beslutar utan annan nytta än det som namnet anger. Nyttan med framgång för det IfM kan göra mäts enbart i hur långt vi kommer med hållbarhetsarbetet, inte i någon värdering på en aktiebörs, inte i ökad omsättning eller någon ökad marknadsandel. ”Vinsten” är immateriell och allas.

Vem vill arbeta för ett företag som saboterar framtiden?
Därmed inte sagt att näringslivet har en mycket viktig roll i omställningsarbetet. Men rollerna är olika och förväntningarna likaså. Att näringslivet, inklusive affärsbanker och fonder, arbetar för en hållbar, fossilfri och resurssnål omställning är mer och mer ett hygienkrav. Vem vill arbeta för ett företag som saboterar framtiden?

Så fort vi mäktar med kommer IfM:s hemsida att bli omarbetad och mer tillgänglig. Under tiden kan ni följa streamade föreläsningar live eller ur registret på redan genomförda event. Det är enkelt att bli medlem och man behöver inte vara ingenjör för att gilla det föreningen arbetar med.

Länktips: https://ingenjorerformiljon.se/ (Observera att hemsidan är under omarbetning)

Broman och Robèrt sammanfattning på engelska (15 sidor) av ramverket för strategisk hållbar utveckling FSSD – https://bit.ly/3NHAH1Y-FSSD

En mer lättillgänglig sammanfattning av FSSD finns här

Demokrati, kunskap och friskolefrågan

Den 20 februari hade SVT Agenda ett specialprogram om skolan inför valet i höst. Ett antal skolforskare fick belysa ett antal delfrågor och därefter fick partiernas skolexperter uttala sig om sin syn på problem och lösningar. För demokratin är det viktigt att hitta olika format för politiska samtal, där inte allt blir som i senaste TV4-versionen på debatt där programmakarna bara strävade efter ”bra TV” med mycket konfrontationer och tittarna lämnades att försöka avgöra om det fanns något klokt att ta fasta på bakom alla one-liners. I Agenda-programmet var formatet mer utfrågning än debatt. Hur det politiska samtalet förs har stor betydelse för demokratin och därmed för hållbar utveckling.

Mer ojämlikhet på marknadens villkor löser inte problemen
Putins vapenskrammel och möjliga angrepp på Ukraina (oklart i skrivande stund) sätter fingret på betydelsen av ett öppet, demokratiskt samhälle, där folkviljan faktiskt avgör vad våra representanter i riksdag och regering beslutar. Att dagens samhälle bygger på en förlegad idé om att välstånd byggs för alla genom att vissa blir ”vinnare” och andra ”förlorar”, så som de mest entusiastiska marknadsförespråkarna fortfarande önskar, börjar fler och fler att inse. Vi löser inte vår tids utmaningar med mer av konfrontation, med mer av konkurrens och ojämlika livsvillkor. Vi måste hitta ett system där alla har fördel av allt värdeskapande arbete och detta utan att ytterligare belasta klimatförändringen, miljöpåverkan och råvaruuttaget ur jordskorpan. Besinning och samverkan hellre än konkurrens och utslagning. Kvalitet snarare än kvantitet. Osv.

Kunskapsgrunden och det egna omdömet är viktigt
Och då blir skolan en viktig pusselbit, eftersom kunskap och förmåga att skilja på korrekt information och propaganda är avgörande för hur demokratin utvecklas. Vi ser bl.a. i USA hur desinformation och konspirationsteorier fått fäste hos stora delar av befolkningen. Skolan måste ge alla elever en bra kunskapsgrund att stå på och verktyg att sålla och bedöma all information i samhället. De trollfabriker som sägs fylla internet med vilseledande information, hat och hot undergräver demokratin. Påtagligt ofta visar det sig att det är SD:s, Skendemokraternas, sympatisörer som sprider och gillar desinformationen liksom hoten mot journalister och makthavare.

Populismen är tveeggad och farlig på sikt
Populismen är en variant av desinformation, lockande, förrädiskt paketerad och på ytan tilltalande som den är, när den vädjar till den egna plånboken eller den egna livssituationen. Populismen kan kanske kortsiktigt tyckas motiverad, för att fånga en opinion kring elpriser, bränslepriser eller vad det nu kan vara. Men populismen undergräver tilltron till andra budskap. ”Om det nu är så lätt att korrigera för höjda priser – varför höjer ni skatterna då?” kan någon tänka. Sambandet mellan samhällets åtaganden och den enskildes roll i helheten tappas lätt bort när samhället, staten, blir en anonym myndighet som ”kidnappar våra barn”, för att ta ett exempel ur nyhetsflödet nyligen.

Sammanhållning och samsyn behövs inför omställningen
Mot bakgrund av att det finns politiska krafter som vill utnyttja en framskapad ”kris” för att vinna sympatier och för att få mandat att ta till auktoritära grepp är det viktigt att mainstream-media inte faller för frestelsen att söka konfrontation för att det ger många klick. Det behövs besinning, tålamod, kunskap, omdömesbildning och sammanhållning i samhället om vi ska klara de utmaningar samhället står inför. Det handlar t.ex. om klimatet, ekonomiska klyftor, kriminalitet och rättvisa villkor för alla i samhället i den nödvändiga omställning som kommer att ske, där vi bromsar in materialslöseri och energianvändning.

Vinst för några viktigare än kunskap för flertalet ?!?
När det står fem partier i TV-studion och förespråkar vinst före kunskap (friskolekoncerners vinstuttag i miljardklassen anses av dessa partier viktigare än att pengarna stannar i skolan) inser man att vi har långt kvar till en situation där det allmännas, allas, bästa på riktigt anses viktigare än särintresset. Några få skolmiljardärers väl och ve är viktigare för fem av riksdagens partier än att alla barn får en så bra och rättvis skolgång som möjligt. Som illustration till hur långt vi har kvar innan alla drar åt samma håll är det ett belysande exempel. Vinst för fåtalet är tydligen viktigare än framtidshopp för flertalet och att ta till vara potentialen hos så många som möjligt av våra ungdomar.

Anm. Idébruna friskolor har mycket att tillföra skolsystemet – det är de vinstdrivna koncernerna som är problemet.

Vem blir Svarte Petter – vem ska ta förlusterna?

Vem ska ta kostnaden för de felsatsningar som det fossilberoende överkonsumtionssamhället lett till? Att det finns gamla investeringar och beslut som låser fast länder och ekonomier i de gamla lösningarna blev väldigt tydligt i samband med EU:s diskussion om vilka energislag som ska räknas som hållbara. Tyskarna har planer på att få hem rysk gas via pipelinen Nordstream i Östersjön. Fransmännen har låst fast sig i ett stort beroende av kärnkraft för sin energiförsörjning. Finnarna har äntligen fått klart Olkiluoto III och hoppas äntligen efter 12 års fördröjning få en del av sin energi från det nämnda nukleära verket. Länderna har satsat på teknik, som inte kan anses långsiktigt hållbar, men som de anser sig kortsiktigt behöva. Att byta ut teknik i förtid kommer att kosta. Frågan är vem som ska ta den ekonomiska smällen.

Vem ska betala förtida avskrivning?
Det är naturligtvis likadant för näringslivet, för exempelvis kommunala bussbolag och olika verksamheter som tvingas inse att den teknik de valt att investera i inte kommer att kunna motsvara den lönsamhetskalkyl som investeringen en gång byggde på. Förtida avveckling, skrotning, nedläggning eller permanenta driftstopp förändrar både resultat- och balansräkningar. Plötsligt blir en tillgång värdelös och de banker som beviljat lån baserat på en viss driftsekonomi blir naturligtvis nervösa och säger upp de lån, som kanske legat till grund för en viss investering. Detta är en mycket viktig aspekt av omställningen från fossilbaserad till förnybar energi, liksom när det gäller otaliga produktionslinjer och maskiner, som byggts för att tillgodose efterfrågan på volymprodukter, engångsartiklar, förpackningsplast och annat som kännetecknar den ohållbara ekonomin.

Vänta och se…
Hur ska det gå till när fabriker monterar ner feltänkta maskiner, när flygplan som inte längre behövs ska skrotas, när hundratals miljoner fordon ska destrueras i förtid? Vem ska ta kostnaden för detta? Det ligger nära till hands att tro att de bolag som kan, kommer att försöka skyffla kostnaderna på skattebetalarna. Kreativa konkursupplägg kommer troligen att bli vanliga. Men man väntar naturligtvis och plockar hem sina vinster så länge det går. Aktiemarknaden får ju inte oroas. Korthuset får inte falla.

Bonus-malus för omställning?
Finansdepartementet borde snarast inrätta en omställningsavdelning, som planlägger hur en kontrollerad och rättvis avveckling av det gamla, fossilbaserade och överkonsumtionsdrivna näringslivet under kontrollerade former – snabbt – ska transformeras till ett näringsliv som utgår från grundläggande hållbarhetskriterier. Och där ett bonus-malus-system kan vara en dellösning. Föregångare får bidrag, som de långsamma aktörerna betalar. Eller något smartare.

Har vi politiker som jag vill ta en fika med?

Näringslivet, i alla fall delar av näringslivet, har förstått att dagens linjära ekonomi inte är långsiktigt hållbar. Helt på eget bevåg och utan lagstiftningens tryck håller bl.a. IKEA på och transformerar sina affärsupplägg, så att fler produkter kan ingå i vad som kan kallas cirkulära flöden. Man vill vara en del av lösningen, inte en del av problemet. Många andra företag ser också konstruktivt och nytänkande på möjligheterna som öppnar sig när tjänstesamhället tar mer plats och resursslöseriet ska minska. Inte minst var detta tydligt när jag i veckan besökte Ekocentrum, min gamla arbetsplats, som flyttat till nya lokaler i Gamlestaden i Göteborg.

Från Ekocentrum invigning 7 oktober

Lycka till!
Det är bara att önska Mikaela och de andra ett stort lycka till med den nya satsningen, där även digitala utbildningar kommer att ta större plats. Bilden här intill är från invigningen.

Samband väljare – politiker – lagstiftning
Det räcker inte att delar av näringslivet ställer om. Alla behöver göra hemläxan. Vi kommer inte undan att lagstifta om hållbarhet i olika form. Och för att lagstiftarna ska få gehör för de förslag som de lägger fram måste partiernas politik attrahera väljarna och partiföreträdarna på bästa sätt företräda sina partier. Partiledarna måste helt enkelt vara personer som väljarna skulle vilja ta en fika med, tjöta med och allmänt gilla.

Ska vi ta en fika?
Så hur ser det ut bland riksdagspartierna idag? Vilka partiledare ”går hem”? Helt ovetenskapligt dristar jag mig till att göra en personlig lista.

Stefan Löfvén. Känns som en person man kan ta en fika med och kanske få ut en del av ett samtal med. Har han tid så tar jag mig tid.
Ulf Kristersson. Han försöker vara vuxen i rummet, men umgås med fel personer, så – nej tack.
Nooshi Dadgostar. Snabb i tanken och vet vem hon representerar. Vet inte hur lyssnande hon är. En person som inte lyssnar blir inte så intressant att fika med. Kan kanske överraska, ändå.
Annie Lööf. Slipad och erfaren efter flera år i rampljuset. Hon vet också vem hon representerar. Tyvärr lär hon inte vara intresserad av att höra andra argument än sina egna. Det skulle bli en kort ståfika.
Ebba Busch. På språng och ständigt på hugget. Att hennes stil inte går hem har hon svårt att förstå. Jag skulle med berått mod avstå en fika med henne.
Nyamko Sabuni. Tråkig framtoning. Vem vill fika med en tråkig person? Inte jag.
Per Bolund. Är mer korrekt än spännande i sin framtoning. Han skulle aldrig dra ett skämt i direktsänd TV, som ju redan Erlander gjorde hos Hyland. Det blir en fika, men jag vet inte vad jag ska förvänta mig.
Märta Stenevi. En fika med henne skulle i alla fall ha potential att bli minnesvärd, eftersom hon ibland säger saker som hon får ångra.
Så finns det ytterligare en partiledare i Riksdagen, men hans namn tänker jag inte nämna här. Han vill tydligen införa undantagstillstånd i Sverige. Helst skulle jag se att han blev undantagen.

Makten lockar
Så vem av dessa kommer kunna träda fram som en konstruktiv och samlande kraft inför den samhällsförändring vi måste klara av? Ger vi antidemokraterna inflytande lär resan bli ännu svårare. Det är det sorgliga med det kortsiktiga perspektiv på makten Ulf och Ebba har. Som om det gällde att vinna en Idol-tävling. För att få en snygg punkt i CV:t.

Saknar politiker som Anna Lindh, Maria Wetterstrand, Alf Svensson, Thorbjörn Fälldin och flera andra.

Länktips: www.ekocentrum.se

Intervju med Staffan Laestadius

Staffan Laestadius, som är professor emeritus i industriell omvandling vid KTH, har skrivit boken ”En strimma av hopp – Klimatkrisen och det postfossila samhället.” Hans bok har fått en hel del uppmärksamhet och han har blivit intervjuad i olika sammanhang. Jag har lyssnat till Ragnhild Larssons intervju med honom från i mars 2021 (länk se nedan) och slås av hur han betonar realism i den ofrånkomliga förändring samhället står inför. Framför allt ser jag realism i hans syn på 7-procents-målet.

Lagom steg
7 procents utsläppsminskning var det ”hack i utsläppskurvan” som Laestadius nämner och som uppstod till följd av Corona-pandemin under 2020. 7 procent är dessutom vad vi måste klara av att minska utsläppen om vi ska ha halverat dem till 2030. Genom att fokusera på steget 7 procent blir utmaningen begriplig, hanterbar och uppnåelig. Varje resa börjar med ett steg. Och om första steget är 7 procent blir det lättare att ta nästa steg. Vi behöver en hanterbarhet, rimlighet och en lagom effektiv skala tycks Laestadius mena. 5 procent räcker inte, hävdar han, då går det för långsamt. Och att diskutera större minskningar riskerar att blockera verkliga åtgärder.

Energislag
Av energislagen håller han dörren på glänt för det kollegorna på KTH forskar kring, den typ av ”småskalig” nukleär energiproduktion som det bedrivs forskning kring och där bränslet skulle kunna utgöras av restprodukter från dagens kärnkraft. I övrigt menar han att vi måste satsa på att skala upp det som gör minst avtryck i form av fossila utsläpp, dvs vind och sol och kanske vågkraft. Men också fortsätta att utveckla tekniken.

Omställning – inte tillväxt
Han sågar också teknikoptimisternas övertro på att nya tekniska lösningar kommer kunna frigöra oss från fossilberoendet och samtidigt ge oss ökad BNP. ”Vi kan inte leva på föreställningen att vi kan ha en tillväxt när det är omställning som behövs”, säger han. ”All teknik är inte bra”.

Potential
Han jämför också Sverige med Tyskland. Vi har bara 1/8-del av den vindkraft tyskarna har på samma yta och menar att vi har en stor potential också om vi inkluderar nya lösningar som att bygga tornen i trä och använda smartare teknik. Vi måste använda det bästa vi har.

Hopp
I den filosofiska delen av samtalet kommer han på ordet hopp, som han ger innebörden av att det är något betydelsefullt, som vi förhåller oss till utan att veta hur det slutar. Motsatsen beskriver han som mållöst, tomt och livlöst. Att hoppet är det sista som överger människan är väl ett gammalt känt talesätt. Men det är klart att likgiltigheten hotar runt hörnet.

Migration
Migrationsfrågan menar Laestadius kommer att bli påtaglig inom 30 år i takt med att bebodda trakter blir obeboeliga pga havsnivåhöjningar, torka och översvämningar. Det blir viktigt även utifrån detta perspektiv att tidigt börja rätta till det som är fel, eftersom allt blir dyrare och svårare ju längre vi väntar, samtidigt som det kommer att beröra allt fler människor. I förbifarten nämner han att romarriket kollapsade under migrationstryck och att det forntida assyriska riket blomstrade i 200 år för att sedan gå under under en 100-årsperiod. Historien kanske upprepar sig.

Industrin är redo, men politikerna tvekar
Rimligen måste vi snabbt förbjuda försäljning av fossildrivna bilar, menar Laestadius, och riktar sig särskilt till SUV-ägare, som han inte förstår hur de kan satsa 400-500.000 kronor på något som kommer att vara förbjudet inom kort. Just i fråga i bilindustrin tycker han också att det är märkligt att industrin inte får bättre gensvar från politiken. Industrin är redo att byta från fossil drift till el, men politikerna agerar inte tillräckligt kraftfullt.

Summa summarum, var det en intressant timme att lyssna till, med många kloka ord. Det Laestadius tycks hoppas på är att hans bok ska ge tillräckligt många och goda argument för en omställning, som blir genomförbar och hanterbar i sina konsekvenser. Det får väl snart vara slut på att se klimatfrågan som en fråga som ska hanteras separat. Utan en planet i balans har vi inte förutsättningar för allt annat vi värdesätter och behöver.

Länktips:
Intervjun börjar efter dryga 3 minuter, spola fram.
https://www.youtube.com/watch?v=Vgb9gZMFpvE

Låt oss ta till vara chansen att lägga ribban högt

Fler och fler inser att Coronakrisen förändrar förutsättningarna för det ekonomiska systemet. Före virusattacken hade vi en svagt reglerad marknadsekonomi och en koppling mellan finansmarknaden och den reala ekonomin som möjliggjorde en osund lånespiral. Fiktiva värden sågs som säkerhet för reala investeringar. Länder skuldsatte sig bortom all sans och obalansen mellan rika och fattiga ökade sensationellt. Företagen har sett aktieutdelning till ägare som viktigare än att ha en rejält tilltagen intern buffert för ”dåliga tider”. Hjulen har snurrat fortare och fortare.

Planetens gränser
Att se till att den nya ekonomin bygger på rimliga avvägningar mellan företag, samhälle, framtid och individ känns viktigare än någonsin. Coronahotet har på det sättet hjälpt oss att kunna göra ett omtag på flera plan. Vi kan t.ex. sätta som krav att företags verksamheter måste inrymmas i en generell respekt för de planetära gränser Johan Rockström m.fl. synliggjort under lång tid. (se länk nedan). All ekonomisk verksamhet måste rymmas inom vad planeten långsiktigt tål av resursanvändning, klimatbelastning, social orättvisa m.m. Företagens verksamhet måste vara närande, inte tärande, sett ur ett långsiktigt hållbarhetsperspektiv och bidra till ett ökat och rimligt fördelat välstånd.

Lyx-egoism och sur-egoism
Det finns lösningar och utvecklingssteg för samhället som kan kombinera det öppna, demokratiska samhället med rimliga ekonomiska villkor för en majoritet av befolkningen. Drivkraften bakom företags expansion bör vara hur väl de matchar kombinationen av nytta för framtid, samhälle, företag och individ – inte ensidigt vilken avkastning en aktie i ett företag kan ge. Egoismen i sin olika form har tagit för stor plats på bekostnad av värdet av det vi gemensamt har ansvar för. Om det är något Coronakrisen har visat i Sverige är det just hur samhället – vi alla – ställer upp. Utrymmet för lyxegoismen i form av diverse influencers konsumtionspåverkan har minskat i lika hög grad som utrymmet för ”suregoismen”, den som frodats i kölvattnet på uttrycket ”…det här dj-vla landet” och som lett till misstro, hat och hot, inte minst på nätet.

En alltför låg ribba
Man kan lockas av budskapet att nöja sig med marginella förändringar av ekonomin, genom att tona ner klimathotet, hoppas på återindustrialisering med mindre transporter och frivilligt ”samarbete med låglöneländer”, som Göran Värmby argumenterar för i GP den 18 april (se länk nedan). Värmby lägger ribban alldeles för lågt – oklart varför. Att fossilindustrin självmant skulle avveckla sig själv är orealistiskt och varför frivillighet skulle vara den bärande principen är svårbegripligt. Enstaka företag signalerar i och för sig nya affärsupplägg och de ska uppmuntras, men det kommer inte att räcka. Nu har den globala virusspridningen gett oss ett utmärkt tillfälle att göra ett rejält omtag och i rimlig takt straffa ut icke hållbara lösningar för att inordna ekonomin i vad planeten tål. Låt oss ta vara på denna tydliga chans att lösa flera av de kända problemen!

Fasa ut den skadliga baksidorna
Låt det bli antingen olagligt eller mycket dyrt att skada miljön, att förvärra klimathotet, att bidra till ökade spänningar och klyftor i samhället – i praktiken att fortsätta med den hänsynslösa exploatering av människor, resurser och planetens ekosystem. För det är så det har sett ut. Ju längre vi väntar med en utfasning av de verksamheter som skadar livsförutsättningarna på jorden desto svårare blir omställningen. Och inte blir det enklare med en man i Vita Huset som avvecklar dussintals av regelverk som tidigare presidenter mödosamt har infört. Se bild nedan.

Klokhet och solidaritet
Intresset för kunskap och vetenskap har ökat påtagligt i kölvattnet på Coronan. Låt oss hoppas att detta håller i sig, så att samhällets vägval mer kan bygga på kloka underlag än på uppblossade opinioner och förenklade, kanske påhittade, motsättningar. Låt oss hoppas att egoismen får träda tillbaka till förmån för en kombination av kunskap, ödmjukhet och solidaritet. Då måste ambitionen ligga på en hög nivå och färdriktningen bli tydlig.

Länktips: Johan Rockström Planetära Gränser – googla gärna också – länk

Krönika i GP av Göran Värmby länk

Mannen i Vita Huset har mycket på sitt samvete…..

Varför blundar BRG för verkligheten?

Göteborgs Stad har ett näringslivskontor som heter Business Region Göteborg, ofta förkortat BRG. BRG främjar förutsättningarna i Göteborgsregionens kommuner för det lokala näringslivet. Att det finns väl fungerande företag i Göteborg med omnejd är en förutsättning för att samhället ska fungera. De intäkter som genereras blir till både direkt och indirekt (genom skatten) försörjning för oss som bor här. BRG:s roll är därför viktig om staden och regionen ska utvecklas på ett långsiktigt hållbart sätt. Jag fick en inbjudan till ett seminarium på Handelshögskolan, där bl.a. BRG:s vice VD Eva-Lena Albihn skulle tala.  Rubriken för dagen var ”Göteborg & Norden, ett stabilt utvecklingsnav i en orolig omvärld” och inbjudande organisation var bl.a. Föreningen Norden. Det borde vara ett intressant tillfälle att få ta del av vad BRG kommunicerar till omvärlden var min tanke. ( I slutet av denna text finns ett tillägg med kommentar).

Måste allt beskrivas så positivt?
Det ligger i sakens natur att en organisation som BRG gärna framhåller alla positiva sidor och hur väl Göteborg utvecklas, vilken potential som finns osv. Ur mitt perspektiv är det också intressant att notera vad som inte sägs eller vad som tonas ner. Näringslivet kommer att behöva förändras för att vi ska komma till rätta med de hot som till stor del orsakats av den livsstil och de tekniska lösningar vi valt under 1900-talet. En fråga jag därför bar med mig var att iaktta hur mycket av förändringsperspektivet som skulle rymmas i BRG:s presentation. Skulle det vara fokus på en fortsättning av den väg som rått under lång tid eller skulle BRG peka på behovet av radikal förändring?

En ny OECD-rapport
En röd tråd i BRG:s presentation var att OECD kommit med en ny rapport om Göteborgsregionens förutsättningar och möjligheter att utvecklas ekonomiskt. Ett antal presentationsbilder passerade revy och det mesta handlade naturligt nog om sådant som kan rubriceras som positivt. Muntligen och ganska nedtonat nämnde Eva-Lena Albihn vid något tillfälle att det kan bli tal om ganska stora förändringar med koppling till miljön. Å andra sidan stoltserade BRG med en uppgift att antalet flygresenärer nu är närmare 7 miljoner till och från vår region och att Landvetter flygplats om något år ska vara klimatneutral – märk väl som lufthamn., inte att alla ankommande eller avgående flyg skulle vara klimatneutrala….. De 7 miljonerna flygresor beskrevs enbart som något positivt och gynnsamt för regionen.

Landvetter det tydligaste exemplet
BRG hade kunnat använda delar av sin presentation till att peka på de intressekonflikter som finns. Att ett fortsatt ökat transportarbete baserat på fossila bränslen står i strid med de klimatmål som satts upp. Eller att företagen måste räkna med att ställa om sin produktion och sin verksamhet för att på allvar kunna tackla flera av de utmaningar vårt samhälle har att möta. Det var väldigt lite av detta i hela presentationen. Just exemplet med att Landvetter flygplats som organisation snart är klimatneutral illustrerar problemet mycket väl. Genom att nämna flygplatsens – i och för sig vällovliga arbete – utan att i samma andetag problematisera kring det ökande resandet gör att hela presentationen blir irrelevant. Publiken slipper få sin världsbild utmanad utan kan tryggt fortsätta bete sig som vanligt, investera som vanligt, planera som vanligt och räkna med affärer som vanligt – business as usual.

Investeringar blir värdelösa – vem ska ta förlusten?
Omställningen till ett energisnålare samhälle, där betydligt mer av våra resurser ingår i cirkulära modeller och där affärer bygger mer på långsiktighet, hållbarhet och transparens går inte att bortse ifrån. Det blir på så sätt, hävdar jag, tjänstefel av BRG att inte problematisera och ställa fram de nyckelfrågor som kommer att bli avgörande för Göteborg och Sverige. Delar av näringslivet klarar troligen en snabb omställning. Det är betydligt svårare för den del av industrin som investerat i ”fel” typ av teknologi och där investeringarna måste skrivas av i snabbare takt än budgeterat. Det kommer att bli ett antal förlorare på vägen, inte minst alla de som kommer att bli arbetslösa till följd av en otillräcklig förmåga att snabbt ställa om sin verksamhet i klimat- och miljömässigt hållbar riktning.

Rätt ska vara rätt: Järnvägen lyftes fram
Till Eva-Lena Albihns försvar ska ändå nämnas att hon talade en del om järnvägen, hur viktigt det blir att rusta upp järnvägen för att kunna hantera de ökande gods- och persontransporterna. På bilden intill syns några uppgifter om transportvolymerna över den norska gränsen. Och visst är det skamligt att så mycket måste gå på landsväg.

Vem gynnas av att BRG blundar för verkligheten?
Min kritik kvarstår emellertid. BRG hade kunnat sätta in OECD-rapporten i ett större sammanhang och hade kunnat problematisera kring de fakta som pekar i en riktning som inte ryms inom en hållbar framtid för Göteborg. Genom att blunda för verkligheten sällar sig BRG till den del av samhället som tror att omställningen kan ske med små osthyvelingrepp när det i själva verket handlar om radikalt förändrade villkor. Man spelar dessutom de krafter i händerna som cyniskt håller tillbaka fakta för att så småningom kunna hävda att det ”nu är för sent att göra något”. BRG agerar definitivt inte för göteborgarnas bästa när man blundar för och förtiger viktiga delar av analysen inför framtiden.

– Tillägg
I den efterföljande debatten, som jag inte kunde lyssna till, lyfte Eva-Lena Albihn enl. ett mejl några av de frågor jag efterlyste ovan. Hon nämnde att alla företag och organisationer måste börja jobba med att mäta sina CO2 utsläpp, kunna hela sin produktion och tjänster om hur den produceras med vilka material, hur de tillverkas och hur de transporteras. De behöver ta ansvar och ha djup kunskap om sina affärer. De behöver profilera sig och kommunicera hur de bidrar med att minska CO2 utsläppen, vara stolta för det och driva organisationen mot dessa mål. Hon berättade också att staden har både klimat- och miljöprogram och det har även VGR där man vill få med företagen i partnerskap för att stå bakom och verka för att minska alla utsläpp.

Kommentar
Det är bra att BRG nämner vad som förväntas av alla företag. Samtidigt uppstår bilden av att OECD-fokuset på BNP-tillväxt är ett slags huvudspår och önskemålet att företagen börjar mäta CO2 mer liknar en symbolisk ”källsortering för företag”, där det räcker att företagen gör små åtgärder. När man inte tar chansen att koppla framgångar till intressekonflikter och långsiktiga problem uppstår per automatik en gradring av budskapen. 1. Tillväxt på vanligt sätt, BNP-baserat. 2. Klimat och miljö. Den hållbara rangordningen är den omvända. Inom ramen för vad naturen tål ska vi organisera samhället socialt och ekonomiskt. Det har FN hävdat sedan snart 40 år.

Rädda världen – gäller det om eller för?

Att rädda världen, eller den rädda världen. Vad ska vi vara mest rädda om eller för?

Att rädda världen
Jag läser en bloggtext från Högskolan i Borås, där rektorn Björn Brorström lyfter fram högskolans metodiska hållbarhetsarbete. (Se länk nedan). Även högskolan vill rädda världen, metodiskt och omsorgsfullt och med tydliga referenser till forskning, regelverk och kvalitetsarbete. Det talas om ”förutsättningar”, ”ramar för verklighetsutveckling” och att ”enskilda individers agerande tas till vara”. Det är nog bra. Men frågan är om det räcker. Klarar något av våra universitet eller våra högskolor av att göra tillräckligt och tillräckligt snabbt för att rusta oss för den omställning och anpassning som kommer? Ska man rädda världen krävs kanske lite mer än att leva upp till regelverket.

Den rädda världen
På sociala medier speglas den rädda världen. Farhågor, rädslor och åsikter ventileras på ett sätt som undergräver förtroende mellan människor. Påhopp, hot och hat är vanliga. ”Alla som inte tycker som jag kan dra åt skogen”, ungefär. Åsiktsfundamentalismen är utbredd. Nyfikenhet på andras ställningstaganden är sällsynt. Mediernas genomslagskraft och snabbhet för att nå tusentals bekräftelser tycks underminera eftertanke och en varsamhet med orden. Jag kan inte slå ifrån mig känslan av att det i botten finns en rädsla hos många att utvecklingen inte går åt rätt håll och att den kommer att missgynna många av oss. Den ekonomiska utvecklingen visar en sida – hur de extremt rika bara blir allt rikare och hur makt och rikedom kopplas ihop när miljardärer blir presidenter och presidenter blir miljardärer, som i fallen trump respektive Putin.

Cirkeln slöts
Det som höll ihop Sverige under 1900-talet var en gemensam strävan framåt. När det gick bra för svenska företag kunde de anställa personal och ge bra löner som gjorde att det blev en växande kaka för staten att fördela på barnbidrag, vägar och kommunernas välfärdsinstitutioner. Det hängde ihop rätt länge. När bilarbetarna på Volvo hade råd att köpa sin egenproducerade personbil knöts välfärdscirkeln ihop.

70-talet och framåt
Så plötsligt kom varningssignaler. Oljekrisen på 70-talet, Thatcher/Reagan-ekonomin på 80-talet och 90-talets allt mer tydliga signaler om att vi håller på att överkonsumera planetens resurser och egentligen såga av den gren vi alla sitter på i form av naturens givna ramar. Mötet i Rio de Janeiro 1992 blev en startpunkt för ett visst formaliserat miljö- och hållbarhetsarbete. I och med det nya millenniet hamnade fokus på terrorbekämpning. Med ”nine-eleven” år 2001 fick USA ett nytt Pearl Harbor på halsen, dock med en betydligt svårare fiende att besegra. Mycket utvecklas linjärt. Prognoser pekar alltid diagonalt uppåt åt höger. Den eviga tillväxten tillbeds som om den vore möjlig.

Nya lösningar
Lösningarna ligger på ett annat plan, som så ofta. En del av lösningarna handlar om att skapa samband mellan människor. Där industriell matproduktion styrt oss in på en väg som egentligen ingen långsiktigt kan anse hållbar, behöver vi koppla ihop behov, resurser och ekonomi på nya sätt. Den lokala ekonomin behöver utvecklas och kopplas till ansvarstagande och mer av prosumentrelationer. Precis som solcellsägare både producerar och använder el kan vi rigga system som inkluderar människor i flera roller. Det finns exempel inom cirkulär ekonomi som vi måste utveckla för att avfall ska bli resurser. Det finns kompetenser och tjänster att utveckla som ger ekonomi och sysselsättning för fler människor när automationen gallrar bort kostsamma anställda till förmån för dygnetrunt-robotar som inte vabbar eller tar semester. Den nya ekonomin kommer göra det möjligt även för människor att växa.

Morgondagens beslutsfattare fattas
Universitet och högskolor borde nu utbilda för de behov samhället, företagen och vi alla har om 15 år. Kanske behöver universiteten utmanas både till form och innehåll. Hur rustar vi morgondagens beslutsfattare på rätt sätt?

Länktips:
http://brorstrom.hb.se/2018/03/28/visst-kan-vi-radda-varlden-den-hallbara-hogskolan-arrangerar-konferens

Det går att påskynda omställningen

Konsultföretaget McKinsey har spanat fram till år 2030 för att bedöma hur bilbranschen globalt kommer att utvecklas läser jag i ett av de nyhetsbrev jag följer. Framtidsprognoser är alltid gissningar, men McKinsey måste samtidigt säkerställa en hög rimlighet i sina förutsägelser för att inte tappa trovärdighet. Därför är det intressant att ta del av deras bedömningar.

Ett antal tydliga trender till 2030
De tror på en dubblerad omsättning för bilindustrin, baserat på nya tjänster, uppkoppling och delandefunktioner som vi bara anar början av just nu.
Cirka 10% av bilarna kommer att användas i delningstjänster.
Marknaden blir inte länder-uppdelad som nu utan mer utgå från vilken typ av stad eller region försäljningen gäller.
15% av alla fordon kommer att vara autonoma, ”automobiler” i verklig mening.
Elfordon kommer att ha en marknadsandel av 10-15%.
Branschen kommer att förändras genom ny teknik, nya aktörer och nya konsumentbeteenden.
De nya aktörerna tar med sig ett tänk och en vana att hantera konsumentintresse och att bedriva lobbying.

Stöd för omställning
För oss som gärna ser en snabb omställning där vi lämnar den fossilberoende fordonsflottan bakom oss och istället fokuserar på mobilitet, tillgänglighet och service och där de tekniska lösningarna kan rubriceras som hållbara ur alla aspekter känns McKinsey-rapporten som ett kraftigt stöd. Nu bekräftas det som vi talat om under många år. Det som fortfarande inte är tillfredsställande är hastigheten i omställningen.

Trenderna finns – nu gäller det att förstärka dem
Varför ska det om 10 år fortfarande vara tillåtet att sälja fossilberoende fordon? Om vi räknar med en livslängd på 15-20 år för de fordon som produceras just nu kommer det ju att rulla en överväldigande majoritet av bensin- och dieseldrivna bilar på vägarna även år 2050 om 85% av försäljningen år 2030 består av sådana bilar. Det rimliga är att lagstiftningen påskyndar den omställning som är på gång och ger industrin tydligt besked att år 2030 får andelen sålda fossilbränsledrivna fordon bara vara 10% eller lägre. Och att varje nytt fordon som produceras till minst 80% eller mer måste bestå av certifierat returmaterial.

Förstärk och fördela
Det McKinseys rapport visar är att trenderna finns och att det finns starka intressenter som vill ha en del av den växande och nya kakan. Detta borde uppmuntra våra politiker att aktivt bidra till att de hållbara trenderna förstärks och att utfasningen av de ohållbara påskyndas. En annan fråga är naturligtvis också hur konsumenter kan bli prosumenter och delintressenter i den växande marknaden och hur vinster och välstånd ska fördelas på ett långsiktigt rättvist sätt. Det blir intressant att återkomma till.

(Tack Magnus Karlström för nyhetsbrevet OMEV).