Tag Archives: Omställning

Så här kan hållbarheten förverkligas

Posted on by
2

Hur ska vi egentligen gå till väga för att åstadkomma ett hållbart samhälle? Hur ser beslutsgången ut och vem ska göra vad? Det har talats om hållbarhet ända sedan Gro Harlem Brundtland 1987 skrev rapporten ”Our common future”, som gjorde att Rio-konferensen 1992 landande i Agenda 21 och många förhoppningsfulla delbeslut togs på olika nivåer. Men därefter har det var it svårt. FN tog ett nytt grepp år 2015 med sin Agenda 2030 och de 17 hållbarhetsmålen. Parisavtalet samma år om att satsa på att begränsa koldioxidutsläppsökningarna till en nivå som innebär maximalt två graders temperaturökning kändes också hoppfullt.

Förnekare och förvillare har hållit på länge
Det som pågått sedan 70-talet är också en förnekelse av fakta och en massiv kampanj från oljelobbyn att sprida tvivel om riktigheten i klimatprognoserna. Under tidigt 2000-tal syntes framför allt danske Bjørn Lomborg och svenske nationalekonomen Marian Radetzki i den svenska debatten. Lomborg håller fortfarande på och bagatelliserar vad som är uppenbart för en överväldigande majoritet av forskarna. Och nyligen kunde vi läsa om hur Exxon slussar pengar till Timbro och Moderaterna.

Den ekonomiska realiteten
För näringslivets toppar handlar det om en brytpunkt mellan vad som är mest kostsamt respektive lönsamt. Är det bättre att vänta med omställningen av olika produktionsprocesser för att slippa förtida avskrivning av investeringar? Eller är det bättre att ta marknadsandelar i det nya konkurrensläge som uppstår när teknikskiftet är på gång? Företagen tänker ur sina respektive branschunika positioner. Många installationer och maskiner ska driftas i trettio år eller mer. Att då skrota dem i förtid är ekonomiskt olönsamt, även om de bygger på fossil teknologi. Man är inlåst i sin egen beslutsgång.

Rapport från ett skeende
Regeringens utredare Peter Larsson pekar på något liknande i sin senaste rapport: ”Rapport från ett skeende”, där han sedan 3,5 år haft i uppdrag att särskilt utreda norrlandslänen och hur samhället hanterar konsekvenserna av de stora industrisatsningarna Northvolt och Hybrit. Hur klarar kommunerna att matcha den snabba industriella utvecklingen? Hur går det med arbetskraftsförsörjning, bostäder och samhällsutveckling när behoven både är stora och uppstår snabbt?

Rapporten ett exempel på hur vi kan gå till väga
Intressant nog landar Peter Larsson i att, möjligen omedvetet, beskriva hur vi kan gå till väga för att åstadkomma en hållbar utveckling på bred front. Han visar med konkreta exempel och på ett övertygande sätt att det som nu behöver komma på plats är ett tydligt ledarskap på statlig nivå, gärna i utförande av länsstyrelserna. Han ser tydligt skillnaden på den traditionella följande rollen, där staten följer utvecklingen noga och den proaktiva roll som krävs för att åstadkomma både horisontell och vertikal samordning av myndigheter, näringsliv och andra organisationer. Det är en känslig balansen som måste upprätthållas i detta, och lika viktigt är kravet på insyn och transparens. Det är ett delvis helt outforskad fält som nu måste upptäckas och få sina aktörer utsedda, där legitimitet är central.

Delaktighet handlar om känslan av rättvisa
Rörligheten på arbetsmarknaden behöver öka och rapportens förslag handlar om provboende, pendlingsstöd och att uppmärksamma de problem som kan uppstå i samband med att människor tvingas bo i tillfälliga bostäder. Att det behövs en ökad satsning på bostadsbyggande ser han som självklart, men också att bättre utnyttja de dolda resurserna. Generellt synliggör rapporten en hel del av de konsekvenser som samhället måste bli mycket bättre på att hantera på ett samordnat och rättvist sätt. Han beskriver också hur viktigt det är att de beslut som fattas med anledning av klimatomställningen behöver uppfattas som rättvisa och legitima av berörda parter. Demokrati är inte enbart en fråga om en röst vart fjärde år, det är också en känsla av att vara delaktig och delansvarig i ett skeende.

Det duger inte att en vinner och 99 förlorar
För egen del brukar jag i olika sammanhang tala om framtidsnytta. Ska vi forma en hållbar utveckling måste varje beslut innehålla en avvägning, där framtiden tjänar på det som beslutas. Naturen måste må bättre, vattnet bli renare, luften klarare, människor friskare osv. Det räcker inte att matcha företagens behov med samhällets eller individens behov. Det har efterkrigstiden visat oss med (o)önskad tydlighet. Marknadens yttersta konsekvens är att en vinner och 99 förlorar. Vi kan inte ha en utveckling där majoriteten är förlorare.

Jag ska troligen återkomma till ”Rapport från ett skeende”, eftersom den innehåller flera intressanta perspektiv, som kan utvecklas ytterligare.

Länktips: Rapport från ett skeende: https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/departementsserien-och-promemorior/2024/06/rapport-fran-ett-skeende/

Bilindustrins våndor

Posted on by
Reply

Bilindustrin i Europa har vuxit enligt den ständiga tillväxtens logik. Uppköp och sammanslagningar har lett till ett antal mycket stora företag och koncerner, som av förklarliga skäl är svåra att styra. I nyhetsbrevet OmEV läser jag hur en av toppcheferna resonerar kring branschens utmaningar. Luca de Meo är VD för Renaultgruppen och han skriver om de viktigaste aspekterna och svårigheterna han ser när Kina bestämmer och USA stimulerar sin industri:

” Utfasning av fossila bränslen: Att nå netto noll till år 2035 kräver enorma insatser. Den europeiska fordonsindustrin har lovat att investera 252 miljarder Euro inom området.
Digital revolution: Idag står mjukvara för cirka 20 procent av kostnaden för en bil, vilket förväntas dubblas till år 2030.
Regleringar: Mellan 8 – 10 nya regleringar introduceras årligen i Europa. Detta har lett till prioritering mot större premiumbilar och outsourcing från Europa.
Teknisk volatilitet: Osäkra och kostsamma investeringar i exempelvis batteriproduktion, riskerar att bli omoderna i förtid.
Prisvolatilitet: Stora prissvängningar i råmaterial till laddbara bilar, det saknas en organisation likt OPEC som skapar prisstabilitet.
Omskolning: Cirka 500 000 européer arbetar direkt eller indirekt med förbränningsmotorer, dessa kommer behöva omskolas. Dessutom tillkommer 800 000 personer som behöver skolas för arbete inom batteriproduktion. ”

Vi har inte 30 år på oss
Listan illustrerar hur det blir när storskaliga aktörer ska ändra inriktning. Det blir dyrt, långsamt och komplicerat. Det är också lätt att inse att de aktörer som byggt sin framgång på förbränningsmotorn inte per automatik är bäst lämpade att byta till elmotorsystem. Jag kommer att tänka på hur segelfartygen ersattes av ångfartyg under början av förra seklet. Om man hade skickliga repslagare och snickare som visste hur en mast skulle resas hade man ingen nytta av dem när maskinrummet byggdes under däck. Teknikskiftet var obarmhärtigt och tog 30 år. (Från att det första ångfartyget byggdes till att det sista segelfartyget byggdes). Nu har vi inte 30 år på oss. Det måste gå fortare.

Nya affärsmodeller
Det bästa hade ju varit om bilbranschen själv kunde inse att den produktionsvolym vi har idag inte är hållbar. Att vi måste hitta andra sätt att hålla igång produktionen av fordon än genom att till varje pris pumpa ut mängder av fordon på marknaden. Att det i detta skifte av teknologi också är väldigt lämpligt att skifta affärsmodell och utbilda kunderna att efterfråga en annan slags mobilitetslösning, som inte låser upp så mycket material till så låg användningstid. En bil står ju still cirka 95 % av tiden. Det är fullständigt orimligt på samhällsnivå och ur alla sansade perspektiv att bygga 20 gånger fler fordon än som teoretiskt behövs.

Mot bättre vetande
Men rollfördelningen, traditioner och de bestående företagens aktieägare låser troligen fast oss i fel affärsmodeller. Mot bättre vetande. Vi vet ju vad som måste göras, men det är alltid något som kommer emellan.

Det skulle förresten kunna vara en samlande rubrik på vår tid. Mot bättre vetande.

Platsutveckling utan omställning?

Posted on by
3

Reväst ordnar seminarier med jämna mellanrum i Västra Götaland. Den 14 december hade man bjudit in intresserade till ett seminarium om platsutveckling. Organisatoriskt finns Reväst under Handelshögskolan och de säger på sin egen hemsida att syftet är

  • att skapa dialog mellan intressenter med olika perspektiv om förutsättningar och utmaningar för Västsveriges utveckling
  • att främja samarbeten mellan olika aktörer
  • att öka kunskapen om och spridningen av forskning med relevans för hållbar utveckling i Västsverige
  • dialog mellan forskare och praktiker för ömsesidig nytta
  • en gemensam kunskapsbild om nuläge och framtida utmaningar i Västsverige

Men det blir lite märkligt att ta del av platsutvecklingsexempel och forskarnas syn på detta ämne när punkt 3 och 5 ovan tappas bort i seminariet.

Ramvillkoren, planetära gränser, Agenda 2030…. ?
Ett antal företeelser berördes nästan inte alls under tre timmars genomgång, och inte som en förutsättning för resonemanget. Jag saknade exempelvis något ord i förbigående om FN:s Agenda 2030, eller om klimatförändringarna, eller ett ord om Rockströms planetära gränser, om artutrotning, där en miljon arter (av åtta) på jorden riskerar att försvinna, hållbar utveckling, resursbristen, om att vi förbrukar jordens resurser som om vi hade fyra jordklot till vårt förfogande, eller något om hur vi ska gå till väga för att säkerställa att platsutveckling inte sker in en återvändsgränd. Och att alla projekt behöver bidra till en hållbar framtid. Något sådant hördes inte. (Tips: Det finns en metod som kallas FSSD, som intresserade kan googla).

Finns det utveckling som inte behöver vara hållbar?
Jag har ägnat mycket tid de senaste 25 åren åt miljö och hållbar utveckling. Och att vi fortfarande diskuterar utveckling i termer av business-as-usual är ett underbetyg till oss alla. Det kommer inte att fungera att låtsas att all utveckling kan bygga vidare på tidigare modeller, där det enda som räknas är BNP-tillväxt. Vi måste hitta smartare och rättvisare sätt att organisera samhället. Platsutveckling är en viktig del av detta, eftersom mänsklig aktivitet nästan alltid inkluderar en fysisk plats. (Undantaget är väl internet, men den virtuella världen har inte svaret på alla frågor).

Vad är bra platsutveckling?
Ska jag vara ärlig nämndes åtminstone begreppet ansvar under seminariet, dvs hur viktigt det kan bli att tydliggöra ansvarsfördelningen inom ramen för ett platsutvecklingssamarbete. Hur ska ansvar utkrävas när alla (eller inte alla) har varit med om att arbeta fram lösningar på hur en plats ska utvecklas? Vad ska känneteckna kvalitet? Är det fastighetsvärdet som är viktigast, som kanske projekt dominerade av fastighetsägare tenderar att bli? Eller är det mer ”mjuka värden” som trivsel och upplevda fördelar med en fysisk plats som ska utvärderas? Vem har tolkningsföreträdet, som en av forskarna formulerade frågan? Detta gäller både problemformuleringen och utvärderingen av resultaten, naturligtvis. När är vad bra?

Omställning kräver platssamverkan, men omvänt ?
Göteborgs ansvariga för platssamverkan deltog och nämnde att omställning kräver platssamverkan. Men inte som en ramparameter som alla samverkansprojekt behöver förhålla sig till, snarare som om man vill diskutera omställningsfrågor är platssamverkan en lämplig metod. Som om det skulle finnas platsutveckling som kan ske utan att samtidigt relatera till en klok och rättvis omställning. Det är som om det fortfarande finns alternativa vägar framåt, med och utan omställning. Som om vi inte behöver fasa ut vissa verksamheter och snabbt säkerställa att evighetskemikalier som PFAS, fossilberoende lösningar och destruktiva processer inom alla branscher växlas ut. Vi behöver inte minst reducera våra transportvolymer på ett mycket smartare sätt.

Stallbacka skulle kunna gå före
En representant för Trollhättan Stad deltog och berättade om Stallbacka, som är ett av Sveriges största industriområden och där man nu arbetar intensivt med att platsutveckla. Hon återkom ett flertal gånger till att det finns en flygplats i närheten, som man gärna vill utveckla. Men det fanns inte med ens som en sidokommentar att flyget i så fall behöver bygga på förnybart bränsle eller el. Hon nämnde heller inte hur stort (om något) intresset är för att utveckla Stallbacka enligt modellen Industriell symbios, så som Sotenäs lyckats med. Förutsättningarna torde ju vara stora. Hela idén med avfall från industrin måste ju snabbt ändras till att se överskott och restprodukter som resurser.

Utmaningar som missar de viktigaste utmaningarna
Stallbacka-presentationen landade i en ppt-bild med sex utmaningar, som projektledningen ser. Bilden illustrerar ganska väl vad jag menar saknas.

Ur presentation den 14 december på Reväst

Alla företag kommer att behöva välja väg framåt. Vill man ingå i hållbar utveckling eller inte? Och nu har det gått 30 år sedan FN antog Agenda 21, sin första hållbarhetsagenda för det 21:a århundradet. Sedan dess har klimathotet blivit extremt tydligt och tidsramen för en ordnad omställning krymper för varje dag. Orättvisorna i världen ger oss klimatflyktingar, gula-västarna-protester och skenande ekonomiska klyftor mellan rika och fattiga.

Ingen vill vara proaktiv
I Göteborgs-Posten den 15 december argumenterar ledarsidan dessutom för att vi i Göteborg inte ska ha några klimatmål. Det är rimligare att de boende i kåkstäderna i Mexiko City tar sitt klimatansvar än att vi gör något konstruktivt här i Göteborg, menar GP. Vi ska bara göra det som EU beslutar, inte mer eller mindre. Att någon annan beslutar vad som är bäst för en klimatsmart anpassning av en stadsdel i Göteborg ska, enligt GP, överlåtas till någon annan att besluta. Och tyvärr verkar det som att de pågående platsutvecklingsprojekten inte heller ser något proaktivt sätt att göra omställningen smidig, klok och rättvis. Klockan tickar.

Länktips: Göteborgs-Postens ledare om att Göteborg inte ska ha klimatmål: https://www.gp.se/ledare/goteborg-ska-inte-ha-egna-kommunala-klimatmal.2292097c-d11d-4151-bc91-cac288ad7ac6

Information om Reväst: https://www.gu.se/handelshogskolan/om-oss/samverkan/revast-en-motesplats-for-regional-utveckling

En kommentar till Emin Tengströms sista artikel

Posted on by
3

Människan måste på allvar inse hur samspelet mellan vår civilisation och naturen ska bli hållbart för att vi ska klara klimatutmaningarna och flera andra konsekvenser av den ohållbara livsstil som människan under lång tid låtit ta allt större plats. Att detta är en svår uppgift inser de flesta. Emin Tengström, var professor i humanekologi sedan drygt 40 år och gick tyvärr bort helt nyligen, men hann tillsammans med Gunilla Almered Olsson skriva en artikel som handlar om värdegrund, livsstil och förändring för att klara omställningen. (Se länk nedan). Här några reflexioner.

Konflikter lurar bakom hörnet
Almered Olsson och Tengström utgår från att ansträngningarna att klara klimatkrisen inte räcker till och att ”en ny situation” uppstår, ett nytt läge, som kommer att utmana oss alla. Klimatflyktingarna blir många. När det inte går att försörja sig, när mat och vatten inte finns tillgängliga kommer miljoner människor fly. Trycket på andra länder kommer att öka rejält, vilket författarna nöjer sig med att kommentera med att det leder till en mångfald tragedier och konflikter. Det är troligen en underdrift. Kampen för överlevnad är fundamental.

Våldet som (icke)lösning
Det finns en uppenbar risk att det nya läget legitimerar sådant som vi normalt förknippar med auktoritära stater: kraftiga begränsningar av rörelsefrihet, en utökad kontrollapparat, korruption och förtryck i olika former. Misstanken växer att högerextrema partier förnekar klimatfrågan i syfte att använda de extraordinära förhållanden icke-agerande leder till, just till att förverkliga målen om den auktoritära staten. Det passar helt enkelt deras agenda att det uppstår ett kraftigt socialt tryck som bara kan hanteras med organiserat våld.

Värde istället för vinst
Den andra punkten i artikeln berör vårt ökande energibehov och paradoxen i att den hållbara energiproduktionen kan bidra till en ohållbar utveckling. Min dellösning på detta har med den nya ekonomin att göra. Vi behöver ställa om det ekonomiska systemet till att premiera värde istället för vinst. Vinstbegreppet har gett oss ett linjärt, suboptimerat ekonomiskt system, där t.o.m. momsskatten är beroende av volym och kortsiktighet. Vi behöver redovisa värde istället för vinst, premiera samverkan istället för konkurrens, nyttjande istället för ägande osv. För att ha en chans att bromsa utvecklingen på ett sätt som inte slår undan benen för den välfärd vi vill fördela rättvist.

Småskalighet
Artikelns tredje avsnitt handlar om livsmedel. Att vi behöver gå från storskalig industriell matproduktion till mer regional och småskalig. Det är helt rätt att biologisk mångfald behöver stärkas i symbios med att vi skalar ner giftanvändning och konstgödsel. Transportfrågan behöver ses över, liksom kylbehov och hela just-in-time-tänket. Tillgång till god, näringsrik och tillräcklig mat måste ses som en mänsklig rättighet. Här finns naturligtvis ett antal svårigheter att bemästra. Något slags småskalig skattebefrielse skulle eventuellt kunna vara ett verktyg, ifall vi vill främja lokal produktion.

Transporter – svårlöst, men inte omöjligt
Det fjärde avsnittet handlar om transporterna. Dagens 10 miljoner elbilar ställs i relation till 1000 miljoner fossila fordon. Perspektiven är hisnande. Avgörande blir hur dessa fordon används. Samåkning och att inte ta bilen när alternativ är möjliga kan bromsa användningen av fossila bränslen, men inte eliminera dem. Genom att koppla upp möten på internet kan en hel del transporter också komma att bli inställda. Men området är svårlöst. En liten hoppfullhet är att Volvo Cars numera säger att de inte ska leverera bilar utan tillhandahålla mobilitet, det är nyttjandet och förflyttningen, inte den fysiska produkten som står i centrum.

Industrin behöver tänka nytt
I det femte avsnittet avhandlas industrins omställning. Från min horisont är det omställningen från kortsiktig vinst till långsiktigt värde som är det centrala. Industrin ska, enligt min mening och om förutsättningar finns, förbjudas att sälja ifrån sig ansvaret för sin produkt. De ska istället tjäna på att den vara de tillhandahåller håller hög kvalitet, lång livslängd, kan återproduceras och erbjuda mervärden för användare. Konkurrensekonomin måste skiftas till en samarbetsekonomi och framgång mätas på annat sätt än i aktievärde hos anonyma ägare.

Människan måste ta mer plats
Det sjätte avsnittet berör politik och det är svårt. I synnerhet som vi uppenbarligen inte är förskonade från världsledare som är beredda att kriga för att vinna fördelar. Min enkla kommentar till denna punkt är att jag hoppas på ett ökande ansvarstagande från civilsamhället och från ansvarstagande människor, så att maktutrymmet krymper för de auktoritära och antidemokratiska ledare som tyvärr idag tar allt större plats.

Besinning
Artikeln avslutas med fem rubriker som har med en ny värdegrund att göra. Jag skulle vilja summera de fem rubrikerna till ett ord: besinning. Vi behöver besinna oss, stanna upp och fundera över tillvaron och vägen framåt. Hämta andan, reflektera tydligare över vad som egentligen är viktigt. Kanske är det som jag kommenterade nyligen i en annan bloggtext, kanske är det citatet ”Sardinen vill att burken öppnas mot havet”, som Göran Greider gjorde mig uppmärksam på ur en Werner Aspenström-dikt, kanske är det där någonstans i sardinens längtan till havet vi kan hitta tillbaka till oss själva, vårt ursprung och vår plats på jorden.

Länktips: Artikel i Dagens Arena den 18 april 2023 skriven av Gunilla Almered Olsson och Emin Tengström (den senare tyvärr nyligen bortgången): https://www.dagensarena.se/essa/ett-klimatvanligt-samhalle-kraver-en-ny-vardegrund/

Därför är Miljöpartiet ett hatobjekt

Posted on by
Reply

Ett parti sticker ut när det gäller ogillande i mångas ögon. Det är påfallande många som spontant uttrycker negativa åsikter och känslor kring Miljöpartiet. Kanske t.o.m. hatiska formuleringar. Detta syns mest i sociala medier, där det är lätt att haka på olika trender och tyckanden. Att stora delar av högern och deras väljare gör allt vad de kan för att politiskt och på känslomässiga plan uttrycka sig negativt om Miljöpartiet är kanske inte så förvånande på ett ytligt plan. Det blir svårare att förstå aversionen om man väger in ett långsiktigt ansvarstagande för kommande generationers möjligheter att leva ett gott liv. Att vara konservativ innebar förr att man bevarade värdefulla resurser på ett klokt sätt. Den dimensionen har nu helt gått förlorad.

Konsumtionen är central
Det som sticker ut och retar gallfeber på en del högermänniskor är naturligtvis budskapet att vi måste ställa om konsumtionen. Att dagens överkonsumtion är fel och att vi alla måste rätta oss efter vad planeten tål av resursuttagande, utsläpp och fossil energianvändning. Livsstilen är med andra ord hotad av några miljömänniskor som upplevs leva i en annan värld. Konsumtionen, eller kanske konsumismen, är en så central del av livsföringen för många att de inte kan tänka sig att ändra den.

Kortsiktighet och egoism
Att vi överlevde på 90-talet, då vi konsumerade hälften så mycket kött som idag, vill ingen höra talas om. Köttkonsumtionen är mer eller mindre helig för många svenskar, som bara av det skälet tycker illa om miljöfolket. Bensinen är en annan nyckelfråga. En elbil kostar en miljon hävdar högerns mediala stjärna Busch och får inga motfrågor av journalister som känner hur opinionsvindarna blåser. Och nu ska priset vid pumpen sänkas. Så att ”vanligt folk har råd att köra bil”. Kortsiktigheten och egoismen satt i system och på köpet bromsas miljöfolkets ”negativa” inflytande på utvecklingen.

Om freon-problemet hade hänt idag – en illustration
Om vi för ett ögonblick tänker oss att krisen kring det uttunnade ozonlagret (som upptäcktes på 80-talet) skulle inträffa idag blir argumentationen från högerhåll extra tydlig. Låt oss anta att det inte fanns något alternativ till freonet. Argumentationen från högerhåll skulle då handla om att ”Det är ju kineserna som får avstå kylskåp för de är så många. Jag vill fortsätta använda mitt kylskåp!” och ”Någon annan får lösa problemet, det är inte jag som ska ta ansvar för ett hål i atmosfären nånstans långt borta!” och ”De vill tydligen att alla svenskar ska skaffa sig en jordkällare – så otroligt verklighetsfrånvänt!” osv. Det är precis så högern argumenterar idag. Nån annan, kineserna är många och så otroligt världsfrånvänt att tro att alla kan avstå ….

Den heliga tillväxten
Hotet mot dagens livsstil är det centrala i aversionen och hatet mot Miljöpartiet. Konsumtionen håller igång tillväxten och vi behöver tillväxt för att hjulen ska snurra och för att alla ekonomiska kalkyler ska fungera, att vinster ska kunna plockas ut och att aktieägarna ska bli nöjda, särskilt som våra pensioner också är kopplade till den ekonomiska spiralen. Hotet upplevs som närmast existentiellt, medan lite stormar, översvämningar och torka ju hela tiden drabbar någon annan, som det tydligen inte alls är synd om. (Det räcker att ta del av kommentarsflödena på sociala medier kring att en tredjedel av Pakistan nu är översvämmat för att inse hur synen på andra människor förändrats och präglats av ett onyanserat vi-och-dom-tänkande).

Möjlighet snarare än hot
En slutsats måste bli att det upplevs som direkt hotfullt att tala i termer av ”minskad konsumtion” eller ”omställning”. Ska en majoritet av svenskarna bejaka en hållbar livsstil måste den innehålla mer av förbättringar och utveckling och mindre av uppoffringar och tillbakagång. I konsumismens tidevarv är det svårt att få gehör för sådant som hotar livsstilen. Förnuftet, forskning, vetenskap och bevis i olika former biter inte på människor som likställer tyckande med fakta och där deras företrädare – politiker på högerkanten – inte drar sig för att slira på sanningen.

Undantagstillstånd är nyckeln till den absoluta makten
Exakt hur en omställning utan omställning ska marknadsföras och genomföras tål att fundera på. Ju längre vi väntar desto större är risken att det enda som återstår är att staten tar till alla maktmedel för att upprätthålla samhällsordningen och Åkesson får sitt efterlängtade militära undantagstillstånd. (Ref se nedan). Och när det väl är på plats kan han kontrollera alla informationsflöden i syfte att upprätthålla ordningen. Vi är redan på detta sluttande plan, något som den senaste regeringsbildningen illustrerar.

Ref till undantagstillstånd.
Det var i september 2021 som det skedde ett bombdåd i Annedal, Göteborg och dagen efter stod Åkesson i SVT och krävde militär på gatorna och undantagstillstånd. Åkessons reflexmässiga argumentation beskrivs så här i efterhand på nätet: ”28:e september 2021 briserade en kraftfull bomb i Annedal, Göteborg. Många blev förfärade och tankarna gick till de som hade drabbats. Endast timmar efter dådet skriver Jimmie Åkesson på sin facebook-sida om det. Vad vi ska ha i minne är att just i det läget visste varken han eller någon annan, vem eller vilka som låg bakom. Men Jimmie krävde med en mycket indignerad ton bland annat undantagstillstånd och visitationszoner.”

Ingenjörer för Miljön har en unik möjlighet att göra skillnad

Posted on by
Reply

I flera år har jag varit med i den ideella föreningen Ingenjörer för Miljön, IfM. Föreningen startade på 90-talet som en idé att samla yrkesverksamma, miljöengagerade personer bakom ett konceptuellt och systematiskt sätt att hantera vår tids miljöutmaningar. Den som tog initiativet var läkaren Karl-Henrik Robèrt, grundare av organisationen Det Naturliga Steget, där utgångspunkten var fyra (senare åtta) systemvillkor och en konsekvent processidé som främjar en hållbar utveckling. Det Naturliga Steget vände sig primärt till näringslivet och offentliga aktörer och hittade också kunder som anammade konceptet.

Stor skillnad på hur näringsliv och civilsamhälle agerar
Förutom att ingenjörer samlades i IfM hittade framför allt läkare och artister gemensamma plattformar i ”Läkare för Miljön” och ”Artister för Miljön”. För mig som arbetade många år i en näringsdriven NGO, Stiftelsen Ekocentrum, blev det tydligt att det är en stor skillnad på hur ett företag närmar sig hållbar utveckling respektive hur civilsamhället och vanligt folk kan göra detsamma. Drivkrafter, motiv och processer ser helt olika ut i olika sektorer i samhället.

Komplicerade eller komplexa frågor
I IfM har vi sedan en tid intressanta diskussioner om vägval, inriktning, synsätt på ”arvet” från Det Naturliga Steget m.m. Mycket har hänt på 30 år och de gamla stadgarna är t.ex. delvis missvisande och ska uppdateras. Häromdagen fyllde vår ordförande, Johan Holmén (verksam på Chalmers), på vår bägare med klokskaper kring innebörden av och skillnaden på komplicerade och komplexa frågeställningar. Ingenjörer och tekniker gillar det komplicerade, utmaningen, och hur lösningarna kan se ut. Det som saknas, menar Johan, är ofta insikten om att frågor är komplexa till sin natur och att de kräver flera olika lösningar, där olika kompetenser kompletterar varandra i samarbete. Ett enkelt exempel är att klimatfrågan bara kan lösas om vi hittar rätt teknik OCH rätt beteende. Vi behöver med all sannolikhet också ompröva vårt sätt att värdera varor, tjänster, vinster och ägande. Nya tekniska lösningar behöver kombineras med nya generella värderingar, nyttjanden, sätt att hushålla med och förhålla oss till resurser osv. Vi slösar på råvaror och energi idag, på ett sätt som inte är hållbart. Vi kontaminerar vår livsmiljö på ett oförsvarligt sätt. Om inget görs är mängden plast i haven, synlig och i nanoformat, snart lika stor som mängden fisk, för att ta ett exempel.

Friståendet en styrka
En fristående organisation som IfM har en unik möjlighet att agera synliggörare och plattform för nödvändiga samarbeten. Framför allt för att IfM inte har någon uppdragsgivare eller någon dold agenda. IfM gör det som medlemmarna beslutar utan annan nytta än det som namnet anger. Nyttan med framgång för det IfM kan göra mäts enbart i hur långt vi kommer med hållbarhetsarbetet, inte i någon värdering på en aktiebörs, inte i ökad omsättning eller någon ökad marknadsandel. ”Vinsten” är immateriell och allas.

Vem vill arbeta för ett företag som saboterar framtiden?
Därmed inte sagt att näringslivet har en mycket viktig roll i omställningsarbetet. Men rollerna är olika och förväntningarna likaså. Att näringslivet, inklusive affärsbanker och fonder, arbetar för en hållbar, fossilfri och resurssnål omställning är mer och mer ett hygienkrav. Vem vill arbeta för ett företag som saboterar framtiden?

Så fort vi mäktar med kommer IfM:s hemsida att bli omarbetad och mer tillgänglig. Under tiden kan ni följa streamade föreläsningar live eller ur registret på redan genomförda event. Det är enkelt att bli medlem och man behöver inte vara ingenjör för att gilla det föreningen arbetar med.

Länktips: https://ingenjorerformiljon.se/ (Observera att hemsidan är under omarbetning)

Broman och Robèrt sammanfattning på engelska (15 sidor) av ramverket för strategisk hållbar utveckling FSSD – https://bit.ly/3NHAH1Y-FSSD

En mer lättillgänglig sammanfattning av FSSD finns här

Demokrati, kunskap och friskolefrågan

Posted on by
1

Den 20 februari hade SVT Agenda ett specialprogram om skolan inför valet i höst. Ett antal skolforskare fick belysa ett antal delfrågor och därefter fick partiernas skolexperter uttala sig om sin syn på problem och lösningar. För demokratin är det viktigt att hitta olika format för politiska samtal, där inte allt blir som i senaste TV4-versionen på debatt där programmakarna bara strävade efter ”bra TV” med mycket konfrontationer och tittarna lämnades att försöka avgöra om det fanns något klokt att ta fasta på bakom alla one-liners. I Agenda-programmet var formatet mer utfrågning än debatt. Hur det politiska samtalet förs har stor betydelse för demokratin och därmed för hållbar utveckling.

Mer ojämlikhet på marknadens villkor löser inte problemen
Putins vapenskrammel och möjliga angrepp på Ukraina (oklart i skrivande stund) sätter fingret på betydelsen av ett öppet, demokratiskt samhälle, där folkviljan faktiskt avgör vad våra representanter i riksdag och regering beslutar. Att dagens samhälle bygger på en förlegad idé om att välstånd byggs för alla genom att vissa blir ”vinnare” och andra ”förlorar”, så som de mest entusiastiska marknadsförespråkarna fortfarande önskar, börjar fler och fler att inse. Vi löser inte vår tids utmaningar med mer av konfrontation, med mer av konkurrens och ojämlika livsvillkor. Vi måste hitta ett system där alla har fördel av allt värdeskapande arbete och detta utan att ytterligare belasta klimatförändringen, miljöpåverkan och råvaruuttaget ur jordskorpan. Besinning och samverkan hellre än konkurrens och utslagning. Kvalitet snarare än kvantitet. Osv.

Kunskapsgrunden och det egna omdömet är viktigt
Och då blir skolan en viktig pusselbit, eftersom kunskap och förmåga att skilja på korrekt information och propaganda är avgörande för hur demokratin utvecklas. Vi ser bl.a. i USA hur desinformation och konspirationsteorier fått fäste hos stora delar av befolkningen. Skolan måste ge alla elever en bra kunskapsgrund att stå på och verktyg att sålla och bedöma all information i samhället. De trollfabriker som sägs fylla internet med vilseledande information, hat och hot undergräver demokratin. Påtagligt ofta visar det sig att det är SD:s, Skendemokraternas, sympatisörer som sprider och gillar desinformationen liksom hoten mot journalister och makthavare.

Populismen är tveeggad och farlig på sikt
Populismen är en variant av desinformation, lockande, förrädiskt paketerad och på ytan tilltalande som den är, när den vädjar till den egna plånboken eller den egna livssituationen. Populismen kan kanske kortsiktigt tyckas motiverad, för att fånga en opinion kring elpriser, bränslepriser eller vad det nu kan vara. Men populismen undergräver tilltron till andra budskap. ”Om det nu är så lätt att korrigera för höjda priser – varför höjer ni skatterna då?” kan någon tänka. Sambandet mellan samhällets åtaganden och den enskildes roll i helheten tappas lätt bort när samhället, staten, blir en anonym myndighet som ”kidnappar våra barn”, för att ta ett exempel ur nyhetsflödet nyligen.

Sammanhållning och samsyn behövs inför omställningen
Mot bakgrund av att det finns politiska krafter som vill utnyttja en framskapad ”kris” för att vinna sympatier och för att få mandat att ta till auktoritära grepp är det viktigt att mainstream-media inte faller för frestelsen att söka konfrontation för att det ger många klick. Det behövs besinning, tålamod, kunskap, omdömesbildning och sammanhållning i samhället om vi ska klara de utmaningar samhället står inför. Det handlar t.ex. om klimatet, ekonomiska klyftor, kriminalitet och rättvisa villkor för alla i samhället i den nödvändiga omställning som kommer att ske, där vi bromsar in materialslöseri och energianvändning.

Vinst för några viktigare än kunskap för flertalet ?!?
När det står fem partier i TV-studion och förespråkar vinst före kunskap (friskolekoncerners vinstuttag i miljardklassen anses av dessa partier viktigare än att pengarna stannar i skolan) inser man att vi har långt kvar till en situation där det allmännas, allas, bästa på riktigt anses viktigare än särintresset. Några få skolmiljardärers väl och ve är viktigare för fem av riksdagens partier än att alla barn får en så bra och rättvis skolgång som möjligt. Som illustration till hur långt vi har kvar innan alla drar åt samma håll är det ett belysande exempel. Vinst för fåtalet är tydligen viktigare än framtidshopp för flertalet och att ta till vara potentialen hos så många som möjligt av våra ungdomar.

Anm. Idébruna friskolor har mycket att tillföra skolsystemet – det är de vinstdrivna koncernerna som är problemet.

Vem blir Svarte Petter – vem ska ta förlusterna?

Posted on by
Reply

Vem ska ta kostnaden för de felsatsningar som det fossilberoende överkonsumtionssamhället lett till? Att det finns gamla investeringar och beslut som låser fast länder och ekonomier i de gamla lösningarna blev väldigt tydligt i samband med EU:s diskussion om vilka energislag som ska räknas som hållbara. Tyskarna har planer på att få hem rysk gas via pipelinen Nordstream i Östersjön. Fransmännen har låst fast sig i ett stort beroende av kärnkraft för sin energiförsörjning. Finnarna har äntligen fått klart Olkiluoto III och hoppas äntligen efter 12 års fördröjning få en del av sin energi från det nämnda nukleära verket. Länderna har satsat på teknik, som inte kan anses långsiktigt hållbar, men som de anser sig kortsiktigt behöva. Att byta ut teknik i förtid kommer att kosta. Frågan är vem som ska ta den ekonomiska smällen.

Vem ska betala förtida avskrivning?
Det är naturligtvis likadant för näringslivet, för exempelvis kommunala bussbolag och olika verksamheter som tvingas inse att den teknik de valt att investera i inte kommer att kunna motsvara den lönsamhetskalkyl som investeringen en gång byggde på. Förtida avveckling, skrotning, nedläggning eller permanenta driftstopp förändrar både resultat- och balansräkningar. Plötsligt blir en tillgång värdelös och de banker som beviljat lån baserat på en viss driftsekonomi blir naturligtvis nervösa och säger upp de lån, som kanske legat till grund för en viss investering. Detta är en mycket viktig aspekt av omställningen från fossilbaserad till förnybar energi, liksom när det gäller otaliga produktionslinjer och maskiner, som byggts för att tillgodose efterfrågan på volymprodukter, engångsartiklar, förpackningsplast och annat som kännetecknar den ohållbara ekonomin.

Vänta och se…
Hur ska det gå till när fabriker monterar ner feltänkta maskiner, när flygplan som inte längre behövs ska skrotas, när hundratals miljoner fordon ska destrueras i förtid? Vem ska ta kostnaden för detta? Det ligger nära till hands att tro att de bolag som kan, kommer att försöka skyffla kostnaderna på skattebetalarna. Kreativa konkursupplägg kommer troligen att bli vanliga. Men man väntar naturligtvis och plockar hem sina vinster så länge det går. Aktiemarknaden får ju inte oroas. Korthuset får inte falla.

Bonus-malus för omställning?
Finansdepartementet borde snarast inrätta en omställningsavdelning, som planlägger hur en kontrollerad och rättvis avveckling av det gamla, fossilbaserade och överkonsumtionsdrivna näringslivet under kontrollerade former – snabbt – ska transformeras till ett näringsliv som utgår från grundläggande hållbarhetskriterier. Och där ett bonus-malus-system kan vara en dellösning. Föregångare får bidrag, som de långsamma aktörerna betalar. Eller något smartare.

Har vi politiker som jag vill ta en fika med?

Posted on by
Reply

Näringslivet, i alla fall delar av näringslivet, har förstått att dagens linjära ekonomi inte är långsiktigt hållbar. Helt på eget bevåg och utan lagstiftningens tryck håller bl.a. IKEA på och transformerar sina affärsupplägg, så att fler produkter kan ingå i vad som kan kallas cirkulära flöden. Man vill vara en del av lösningen, inte en del av problemet. Många andra företag ser också konstruktivt och nytänkande på möjligheterna som öppnar sig när tjänstesamhället tar mer plats och resursslöseriet ska minska. Inte minst var detta tydligt när jag i veckan besökte Ekocentrum, min gamla arbetsplats, som flyttat till nya lokaler i Gamlestaden i Göteborg.

Från Ekocentrum invigning 7 oktober

Lycka till!
Det är bara att önska Mikaela och de andra ett stort lycka till med den nya satsningen, där även digitala utbildningar kommer att ta större plats. Bilden här intill är från invigningen.

Samband väljare – politiker – lagstiftning
Det räcker inte att delar av näringslivet ställer om. Alla behöver göra hemläxan. Vi kommer inte undan att lagstifta om hållbarhet i olika form. Och för att lagstiftarna ska få gehör för de förslag som de lägger fram måste partiernas politik attrahera väljarna och partiföreträdarna på bästa sätt företräda sina partier. Partiledarna måste helt enkelt vara personer som väljarna skulle vilja ta en fika med, tjöta med och allmänt gilla.

Ska vi ta en fika?
Så hur ser det ut bland riksdagspartierna idag? Vilka partiledare ”går hem”? Helt ovetenskapligt dristar jag mig till att göra en personlig lista.

Stefan Löfvén. Känns som en person man kan ta en fika med och kanske få ut en del av ett samtal med. Har han tid så tar jag mig tid.
Ulf Kristersson. Han försöker vara vuxen i rummet, men umgås med fel personer, så – nej tack.
Nooshi Dadgostar. Snabb i tanken och vet vem hon representerar. Vet inte hur lyssnande hon är. En person som inte lyssnar blir inte så intressant att fika med. Kan kanske överraska, ändå.
Annie Lööf. Slipad och erfaren efter flera år i rampljuset. Hon vet också vem hon representerar. Tyvärr lär hon inte vara intresserad av att höra andra argument än sina egna. Det skulle bli en kort ståfika.
Ebba Busch. På språng och ständigt på hugget. Att hennes stil inte går hem har hon svårt att förstå. Jag skulle med berått mod avstå en fika med henne.
Nyamko Sabuni. Tråkig framtoning. Vem vill fika med en tråkig person? Inte jag.
Per Bolund. Är mer korrekt än spännande i sin framtoning. Han skulle aldrig dra ett skämt i direktsänd TV, som ju redan Erlander gjorde hos Hyland. Det blir en fika, men jag vet inte vad jag ska förvänta mig.
Märta Stenevi. En fika med henne skulle i alla fall ha potential att bli minnesvärd, eftersom hon ibland säger saker som hon får ångra.
Så finns det ytterligare en partiledare i Riksdagen, men hans namn tänker jag inte nämna här. Han vill tydligen införa undantagstillstånd i Sverige. Helst skulle jag se att han blev undantagen.

Makten lockar
Så vem av dessa kommer kunna träda fram som en konstruktiv och samlande kraft inför den samhällsförändring vi måste klara av? Ger vi antidemokraterna inflytande lär resan bli ännu svårare. Det är det sorgliga med det kortsiktiga perspektiv på makten Ulf och Ebba har. Som om det gällde att vinna en Idol-tävling. För att få en snygg punkt i CV:t.

Saknar politiker som Anna Lindh, Maria Wetterstrand, Alf Svensson, Thorbjörn Fälldin och flera andra.

Länktips: www.ekocentrum.se

Intervju med Staffan Laestadius

Posted on by
Reply

Staffan Laestadius, som är professor emeritus i industriell omvandling vid KTH, har skrivit boken ”En strimma av hopp – Klimatkrisen och det postfossila samhället.” Hans bok har fått en hel del uppmärksamhet och han har blivit intervjuad i olika sammanhang. Jag har lyssnat till Ragnhild Larssons intervju med honom från i mars 2021 (länk se nedan) och slås av hur han betonar realism i den ofrånkomliga förändring samhället står inför. Framför allt ser jag realism i hans syn på 7-procents-målet.

Lagom steg
7 procents utsläppsminskning var det ”hack i utsläppskurvan” som Laestadius nämner och som uppstod till följd av Corona-pandemin under 2020. 7 procent är dessutom vad vi måste klara av att minska utsläppen om vi ska ha halverat dem till 2030. Genom att fokusera på steget 7 procent blir utmaningen begriplig, hanterbar och uppnåelig. Varje resa börjar med ett steg. Och om första steget är 7 procent blir det lättare att ta nästa steg. Vi behöver en hanterbarhet, rimlighet och en lagom effektiv skala tycks Laestadius mena. 5 procent räcker inte, hävdar han, då går det för långsamt. Och att diskutera större minskningar riskerar att blockera verkliga åtgärder.

Energislag
Av energislagen håller han dörren på glänt för det kollegorna på KTH forskar kring, den typ av ”småskalig” nukleär energiproduktion som det bedrivs forskning kring och där bränslet skulle kunna utgöras av restprodukter från dagens kärnkraft. I övrigt menar han att vi måste satsa på att skala upp det som gör minst avtryck i form av fossila utsläpp, dvs vind och sol och kanske vågkraft. Men också fortsätta att utveckla tekniken.

Omställning – inte tillväxt
Han sågar också teknikoptimisternas övertro på att nya tekniska lösningar kommer kunna frigöra oss från fossilberoendet och samtidigt ge oss ökad BNP. ”Vi kan inte leva på föreställningen att vi kan ha en tillväxt när det är omställning som behövs”, säger han. ”All teknik är inte bra”.

Potential
Han jämför också Sverige med Tyskland. Vi har bara 1/8-del av den vindkraft tyskarna har på samma yta och menar att vi har en stor potential också om vi inkluderar nya lösningar som att bygga tornen i trä och använda smartare teknik. Vi måste använda det bästa vi har.

Hopp
I den filosofiska delen av samtalet kommer han på ordet hopp, som han ger innebörden av att det är något betydelsefullt, som vi förhåller oss till utan att veta hur det slutar. Motsatsen beskriver han som mållöst, tomt och livlöst. Att hoppet är det sista som överger människan är väl ett gammalt känt talesätt. Men det är klart att likgiltigheten hotar runt hörnet.

Migration
Migrationsfrågan menar Laestadius kommer att bli påtaglig inom 30 år i takt med att bebodda trakter blir obeboeliga pga havsnivåhöjningar, torka och översvämningar. Det blir viktigt även utifrån detta perspektiv att tidigt börja rätta till det som är fel, eftersom allt blir dyrare och svårare ju längre vi väntar, samtidigt som det kommer att beröra allt fler människor. I förbifarten nämner han att romarriket kollapsade under migrationstryck och att det forntida assyriska riket blomstrade i 200 år för att sedan gå under under en 100-årsperiod. Historien kanske upprepar sig.

Industrin är redo, men politikerna tvekar
Rimligen måste vi snabbt förbjuda försäljning av fossildrivna bilar, menar Laestadius, och riktar sig särskilt till SUV-ägare, som han inte förstår hur de kan satsa 400-500.000 kronor på något som kommer att vara förbjudet inom kort. Just i fråga i bilindustrin tycker han också att det är märkligt att industrin inte får bättre gensvar från politiken. Industrin är redo att byta från fossil drift till el, men politikerna agerar inte tillräckligt kraftfullt.

Summa summarum, var det en intressant timme att lyssna till, med många kloka ord. Det Laestadius tycks hoppas på är att hans bok ska ge tillräckligt många och goda argument för en omställning, som blir genomförbar och hanterbar i sina konsekvenser. Det får väl snart vara slut på att se klimatfrågan som en fråga som ska hanteras separat. Utan en planet i balans har vi inte förutsättningar för allt annat vi värdesätter och behöver.

Länktips:
Intervjun börjar efter dryga 3 minuter, spola fram.
https://www.youtube.com/watch?v=Vgb9gZMFpvE