Monthly Archives: november 2025

Borde vi inte ta höjd för osannolikheter?

Posted on by
Reply

Människan tycks ha svårt att ta otydliga hot på allvar. Det är när vi står inför det konkreta problemet som vi eventuellt agerar. Det har kanske med vår anpassning att göra, vår förmåga att hitta lösningar här och nu. De hot vi står inför i och med klimatförändringarna är därmed svårare att ta som utgångspunkt för vårt agerande. Hoten är fortfarande diffusa, kommer att inträffa någon gång i framtiden och kanske inte här. De upplevs nästan som rykten, som kan avfärdas.

Är 15 procent mycket?
Samtidigt har vi under decennier nu matats med forskningsrapporter och analyser som alla pekar i samma riktning. Planeten är på väg in i ett nytt och okänt läge, där mänsklig aktivitet har gjort att det mångtusenåriga jämviktsläge vi har haft är på väg att rubbas. Glaciärerna smälter snabbare än beräknat. AMOC-systemet har tappat 15 procent av sin kapacitet. (Se länktips nedan angående AMOC, samt en The Guardian-artikel). Det finns tecken som tyder på att Amazonas regnskog har skövlats så kraftfullt att hela denna tropiska ”lunga” kommer att få svårt att finnas kvar som självbalanserande system, vilket i sin tur kan påverka andra luftströmmar, nederbördsmängder, ökenbildning osv. Allt hänger ihop.

Tröskelnivåer är osäkra
Den rådande bilden är att havsnivåhöjningen kommer att vara upp till en meter om 75 år. Men det är långt ifrån säkert eftersom återkopplingseffekter är mycket svåra att räkna på. Liksom att tröskelnivåer alltid bygger på en viss sannolikhet. Även det osannolika kan inträffa och då förstärks naturligtvis andra effekter. Ett större sjok av Antarktis glaciärer skulle exempelvis kunna brytas loss. Eller avsmältningen från landbaserade glaciärer skulle kunna ske mycket snabbare än tidigare. När olika komponenter i vårt klimatsystem rubbas vet vi ju inte exakt hur resten av det komplexa systemet reagerar. Men vi vet att med mer avdunstning till regn kommer väderfenomenen att bli mer extrema. Stormarna både mer frekventa och kraftigare. Jordskred och översvämningar mer sannolika. Väderfenomenen blir svårare att beräkna på både kort och lång sikt.

Fem miljarder behöver flytta….
När vi närmar oss något mellan en och två meters havsnivåhöjning kommer det steg för steg bli allt svårare att bo kvar i våra kuststäder. Minst fem miljarder människor bor kustnära. De försörjer sig bland annat på att det finns tillgång till livsmedel, färskvatten och fungerande infrastruktur. En indikator kommer att bli sjunkande fastighetspriser, och att försäkringsbolagen vägrar försäkra fastigheter. När lån på så sätt förfaller, där säkerheten utgörs av framtida värde på en fastighet kommer ett ”chicken-race” utan motsvarighet att äga rum. Alla banker kommer att jaga säkra belåningar. Kustnära fastigheter räknas bort. Korthus-ekonomin faller samman.

Kaoset väntar
Risken är uppenbar att forskarna, för att inte verka oseriösa, har räknat lite för ”snällt” sannolikheten för en snabb havsnivåhöjning. Inom två generationer kan det hela börja ta fart på allvar, när vissa områden på jorden blir obeboeliga och hundratals miljoner människor inte längre har sin försörjning. Bristen på mat och färskvatten, störningar i transporter, tillverkning och energiförsörjning kommer stegvis att bli så allvarliga att stora folkförflyttningar blir nödvändiga. När miljontals människor samtidigt söker sig nya bosättningar tvingas de ge upp det nuvarande boendet och kommer att få synnerligen svårt att skapa sig en ny försörjning. Det blir i praktiken omöjligt undvika en kaosartad utveckling.

Borde vi inte minimera riskerna?
Inom ett par generationer kan detta tyvärr vara det som händer. Elon Musk kanske hinner åka till Mars med sina raketer och andra miljardärer kanske kan köpa sig förnödenheter och skydd (men inte om pengar inte längre räknas). Mycket av det som vi idag tar för självklart kommer att upphöra. Och kampen för överlevnad blir konkret. Det låter kanske överdrivet och verklighetsfrämmande, men rimligen borde mänskligheten kunna ta sig samman och minimera risken för ett sammanbrott. Tydligen har vi svårt att föreställa oss hot som inte är konkreta.

Blir Göteborg i praktiken obeboeligt under mina barnbarns levnad?

Länktips: https://sv.wikipedia.org/wiki/Amoc_(system_av_havsstr%C3%B6mmar)

Länktips: https://www.theguardian.com/environment/2024/feb/09/atlantic-ocean-circulation-nearing-devastating-tipping-point-study-finds

The Circularity Report om vilka värden som går förlorade

Posted on by
Reply

Ni som följer min blogg vet att jag har ett särskilt intresse för Cirkulär Ekonomi. Häromdagen var det ett webbinarium ordnat av RISE och Re:source som handlade om CGR, Circularity Gap Report, med utgångspunkt i Sverige och de förluster och hinder som uppstår i retur- och avfallsflöden. Man började 2021 och har nu för första gången kunnat presentera en metodologi och ett resultat som visar hur stora värden som går förlorade.

Det tycks vara en bra metod
Man har utgått från kända data och mätvärden från insamlade flöden och kombinerat detta med research och analys för att identifiera vad som gått förlorat av värden i produkter och material under resans gång. Man valde ut sex segment i den svenska ekonomin för att täcka relevanta delar av den cirkulära ekonomins potential. (Länk till rapporten, se nedan).

Så här har man gjort
I varje steg av tillverkningskedjan från import till användning (och efter användning) har metoden inneburit att man kunde identifiera delförluster. Själva värdegapet, the value gap, som man räknar fram får man genom att i täljaren addera det värde som tillverkaren missat att ta till vara med skillnaden på det värde som produkten förlorat och det värde som tagits tillvara. I nämnaren minskas konsumtionen med överkonsumtionen. Det bråk som då uppstår ger en procentsats som indikerar ”the value gap” enligt den metod man tagit fram.

600 miljarder går förlorade
För Sverige och de sex marknadssegment man analyserat blev värdet 19 %. Och i pengar räknat är det 600 miljarder kronor. Störst andel i kronor räknat har byggsektorn, följt av tillverkning och konsumentprodukter. Ser man till respektive sektor är värdegapet hela 39% i byggsektorn, 23% inom konsumtionsartiklar, 15% inom mobilitet, 14% inom jordbruksprodukter, 9% inom tillverkning, 3% inom gruvsektorn. Så man ser vem som har en hemläxa att göra.

Att avfall uppstår för tidigt värderas till 420 miljarder
Att produkter kasseras för tidigt värderas till häpnadsväckande 420 miljarder kronor. Men här menar rapportförfattarna finns också en stor möjlighet och man listar ett 20-tal möjliga angreppssätt för att ta till vara de förlorade värdena. Med allt från cirkulär design, återtillverkning, platsanpassat tillvaratagande av restvärden på byggarbetsplatser till att förebygga matslöseri genom smartare hantering.

Ur presentationen från RISE och RE:source 24 november 2025

Överkonsumtion och förslag
Överkonsumtion står för cirka 200 miljarder kronor enligt rapporten. Och där inkluderar man ombyggnationer som görs av fel skäl, matkonsumtion som sker bortom vad som är betingat av näringsskäl och alltför stora fordon. Slutligen kommer man med fyra konkreta förslag hur samhället kan tackla frågorna. Ett av dem handlar om att förstärka arbetet med ”product-as-a-service” och industriell symbios för att hitta nya affärsmodeller som tar till vara de värden som nu går förlorade.

Mina egna funderingar
Att frågan självklart återstår hur den linjära ekonomin ska transformeras till en main-stream cirkulär ekonomi kvarstår att lösa. Så länge vi fortsätter att tro att cirkulär ekonomi är en del av den linjära logiken kommer kravet på korta flöden, nya produkter och ”vinster” kvarstå. Ännu så länge tycks forskarna inte riktigt våga släppa taget om BNP och den kortsiktiga vinstjakten. Den vinst som ju t ex ökar när en T-shirt i genomsnitt används 15 gånger innan den slängs och resulterar i ett nytt köp. Som ju är fallet. Nu finns i alla fall en metod att räkna på vilka stora förluster samhället gör på att definiera avfall före resurs och genom att kasta bort resurser istället för att ta till vara värden och restvärden. Och när det går att räkna på förlusterna blir det kanske t o m möjligt för handelshögskolorna att ha kurser kring detta slöseri.

Länktips: Circularity Gap Report Sweden: https://www.circularity-gap.world/sweden

Ett flexibelt elsystem ─ men hur värnas samhällsnyttan?

Posted on by
2

Den Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, genomför då och då event i Göteborg. Den 24 november passade jag på att lyssna ”live” på kunniga forskare och experter som berättade om en rapport IVA ställt samman. (Länktips se nedan). För att knyta ihop frågorna med en lokal verklighet och hade man valt ett fokus på Västra Götaland. Rubriken var satt till ”Elnätets utmaningar i Västra Götaland”. Ett femtiotal akademiker och professorer, till stor del med emeritus i titeln, och några till tyckte detta lät intressant och hade tagit sig till Chalmers.

Flexibilitet
Lisa Göransson och Filip Johnsson, båda från Chalmers och båda involverade i projektet, presenterade i rask takt vad rapporten illustrerar. Man har haft ett fokus på vad som kan åstadkommas inom tio år. I förutsättningarna ingick också att ha ett fokus på funktion i normal drift, dvs inte att se behoven ur ett kris- eller krigsperspektiv. Det man studerat är hur flexibilitet och variabilitet i elförsörjningen kan bidra till en säker, stabil och lönsam drift. I ingressen betonades att övergången till det nya är en utmaning för branschen.

Några intressanta fakta
Sedan 1990 har Sveriges totala energianvändning varit konstant trots att BNP har dubblerats under samma tid. Sedan 2010 har vi ett nettoöverskott på el, som vi exporterar. Men det finns ett stort gap mellan vad som planeras och vad som behövs av ny el. När det gäller Västra Götaland importerar regionen cirka 70 procent av behovet, vilket utgör 13 TWh. Detta samtidigt som 13 havsvindprojekt har stoppats. Filip Johnsson beskriver det som en förtroendekris. När efterfrågan på el inte byggs ut väcks många frågor framför allt hos industrin.

Från sid 31 i rapporten – kostnad för olika energislag

Något av det Filip Johnsson berättade
För att komma till rätta med svårigheterna är det viktigt att skapa bra villkor för en omställning, att uppdatera elmarknaden, att säkerställa effektiva tillståndsprocesser (som inte ger kommuner vetorätt i vilket skede som helst under en pågående process), att verka för långsiktiga elavtal, att driva en aktiv industripolitik och att rimligen delvis finansiera kablar till havsbaserad vind. Samtidigt är det ett bekymmer att gapet mellan det förväntade och det nödvändiga elpriset växer. (Min fundering kring detta blir att man kan undra om marknaden ger de spelregler och signaler som aktörerna behöver för sina investeringsbeslut. Varken elproducenter eller industrin kan göra stora satsningar utan att ha bra kalkyler att gå på. Hur bra är elmarknaden på att tillhandahålla rätt beslutsunderlag?)

Något av det Lisa Göransson berättade
Lisa Göransson beskriver i detalj hur ett flexibelt elsystem kan fungera. Hon betonar att detta nya sätt att mixa resurser kommer att användas oavsett om vi får kärnkraft eller inte. Behovet av ett mer flexibelt elsystem hänger bl a ihop med att vi blivit mer uppkopplade mot Tyskland. I sin presentation visar Lisa Göransson på tre slags händelser, som kan behöva mötas av lite olika tekniska stödinsatser. I diagramform illustreras dessa med staplar, färgkurvor och punkter. Händelserna kan inträffa ofta, mer sällan eller vara uthålliga och innebära olika stora effektuttag.

Vi har många flexibla resurser och vattenkraft
De resurser som finns eller kan finnas i närtid för att på ett flexibelt sätt möta de effektbehov som uppstår är allt från elbilar och batterier till gasturbiner och att industrier och fastigheter anpassar sina uttag. Att vattenkraften utgör en fantastisk resurs för oss i Sverige står klart. Vattenkraften klarar att hantera variationer både över kort och lång tid. Andra resurser, som gasturbiner, kännetecknas av hög driftskostnad men låg investeringskostnad. (Hade i en första version det omvända förhållandet i texten, se kommentar nedan). Det är kombinationen av olika energilager, vätgaslager, utbyggd V2G-teknik osv som löser våra flexibilitetsbehov. (Se sidan 70 i rapporten för ett diagram som visar hur kombinationen av resurser täcker de behov som uppstår).

Efterfrågesidan måste aktiveras
Lisa Göransson menar också att efterfrågesidan måste aktiveras. Hon föreslår en justering av elskatten på värmepumpar. Industrin är inte van att optimera sin produktion utifrån energiprisvariationer. (För egen del funderar jag på om hushållen skulle kunna stimuleras att köra sina energislukande maskiner på tider, då efterfrågan på energi är lägre). När det gäller vätgas till olika industriprocesser kommer användning och lagring att gå hand i hand, menar Lisa Göransson. Rätt utformat kommer vätgassystemet kunna utgöra en värdefull buffertresurs i energisystemet.

Steg för steg tar en ny flexibel elmarknad plats
Emil Hillberg från RISE visar så en kartbild med minst sju regionala elöverföringsledningar som planeras i närtid och i vårt område. Med olika delbeslut närmar vi oss en elhandel, där digitalisering, optimering, 15-minutershandel och annat bidrar till en kortare framförhållning. Samtidigt finns många utmaningar, menar Emil Hillberg. Exempelvis finns det oklarheter kring ägande och nyttjande av energilager, liksom personalbrist för vissa nyckelgrupper. Dessutom lever vi i en tid med ett generellt ökat fokus på säkerhet. Det blir viktigt att hantera multipla behov och att optimera systemen och verka för samhällsnytta. (Här undrar jag också hur det egentligen förhåller sig med elmarknaden och samhällsnyttan. Varken industrin, energiproducenterna eller nätägarna har som uppgift att prioritera samhällsnyttan med ett fungerande elsystem. Så vem ska säkerställa den? Och på vilket sätt?)

Ett elnätbolag kommenterar
Så blev det dags för Emil Andersson, strategichef på Göteborg Energi Elnät, att kommentera det vi just hört. Han menade att vi får räkna med en långsammare omställning än vad som tidigare varit den rådande planeringen. Uthållighet är viktig och tajming en svår uppgift. Jag förstod på den diskussion som fördes i salen att det bland branschfolk finns lite olika syn på vilka underlag som ska styra investeringsbeslut och hur risker bedöms. En aktör som nämndes var energimarknadsinspektionen, som naturligtvis har en viktig uppgift just när det gäller monopolmarknader som nätägande. I vilken utsträckning utbyggnad av näten ska ske baserat på prognoser diskuterades. Det är billigare att bygga ut flexibla resurser än att bygga nya nät, menar Emil Andersson, och hävdar att flexibla resurser borde handlas upp.

Så en del frågetecken kvarstår
I paneldiskussionen som avslutade mötet nämndes att de som kan vara flexibla i sin energianvändning ska tjäna på att göra detta. Tidsskalorna kan också bli helt avgörande för elektrifieringen. Det är flera samverkande faktorer som har betydelse för utvecklingen. Och återigen kommer min fundering om vem som egentligen värnar samhällsnyttan och med hjälp av vilka verktyg?

Länktips: IVA-rapport Elektrifiering – så river vi barriärerna: https://www.iva.se/publicerat/rapport-elektrifieringen–sa–river-vi-barriarerna/

Det stora sker i det lilla

Posted on by
Reply

Vissa besked ges indirekt och blir aldrig föremål för kritiska frågor. När positioner förflyttas och politiker steg för steg ändrar åsikt i en riktning som man helst inte vill få debatt om, blir det smartast att paketera positionsförflyttningen in i helt andra sammanhang. När man inte vill ha debatt om vissa saker låter man bli att göra ”utspel” eller kalla till presskonferens. Man bara gör.

”Det har bara börjat”
Statsminister Kristersson tog ett sådant steg häromdagen, när han ställde sig på SD:s landsdagar och hyllade samarbetet som han sa ”bara hade börjat”. (Länktips, se nedan). Indirekt gav han därmed två besked. Valrörelsen kommer bygga på att M och SD samkör sina utspel och gör allt för att vinna riksdagsvalet 2026 i syfte att bilda en gemensam regering. Tillsammans. Konsekvensen blir att SD vid en högermajoritet kommer att få ta plats i regeringen. En annan konsekvens är att om L skulle klara riksdagsspärren på fyra procent kommer deras motstånd mot SD i regeringen inte att spela någon roll.

Mer brutal nedmontering av välfärden
Kristersson har insett att det största partiet i Tidögänget inte kan hållas utanför regeringen. Det är vad en högervinst innebär. Vi kommer få se ännu mer av det drastiska på flera områden som vi upplevt under Tidöregeringen. Mindre skola och mer fängelse för barn, t ex. Inte för att forskningen tycker det är bra. Inte för att det är ekonomiskt fördelaktigt. Inte för att det hjälper individerna. Utan för att det bygger vidare på den historia högern vill slå fast. (Har vi förresten sett något initiativ från regeringen angående att komma åt de ”aktivklubbar” som Forsells son var aktiv i? Nej, de får hållas, de håller ju bara på med fysisk träning, var det någon som hävdade….)

Busch blir lillasyster i en ny högerregering
Ebba Busch kommer troligen göra en stark valspurt och klara sina fyra procent, men hon kommer i den nya högerkonstellationen sannolikt att få spela en mindre roll. Troligen kommer Kristersson utse Åkesson till vice statsminister för att SD kräver det för att tolerera honom som statsminister. KD får kanske hand om sjukvårdsfrågor och någon mer ministerroll, men får finna sig i att SD får betydligt fler ministerposter.

Katastrof vilken post det än skulle bli
Oavsett vilka ministerposter Kristersson än tänker sig ge till Åkesson är det katastrof. Vill vi ha en klimatförnekande miljöminister? Eller en kunskapsförnekande utbildningsminister? En försvarsminister som gärna lyssnar på Putin? En bostadsminister som vill riva hela Rinkeby? Vilket område det än gäller blir totalt mörker som sänker sig över Sverige. Mer av polarisering, mer av vi-och-dom-politik och mer av misstänkliggöranden istället för att bygga tillit. Det är detta Kristersson nu vill arbeta för. Samme Kristersson som lovade Hédi Fried dyrt och heligt att aldrig ha med SD att göra. Nu vet vi vad ett kristerssonskt handslag (inte) är värt.

Marknaden är bra, men behöver kompenseras för att bli rättvis
Den breda mitten talas det om. Centern finns kvar där på cirka fem procent med sina starka rötter i landsbygdens villkor och förutsättningar, men med en framtoning och en politik som mest handlar om hur näringslivet ska gynnas. Ett näringsliv som inte är ett längre. Egenföretagare lämnas därhän, viktigare är att storföretagen och de som tjänar pengar på pengar känner sig gynnade av förslagen. Trots att svenska folket har tröttnat på privatisering av välfärden och koncernskolor är det en inriktning C inte tycks kunna eller vilja ompröva. Man har fastnat i en övertro på att det är bra för Sverige att det går bra för vissa företag. Trots att marknaden till sin karaktär aldrig kan skipa rättvisa, aldrig kan kompensera för marknadens egna inneboende negativa mekanismer. För varje ”vinnare” på en marknad finns fler förlorare. Inte minst barnen i den skola som inte får rätt resurser.

Vad tycker SD om Tredje Statsmakten?
Jag skulle verkligen vilja att någon journalist frågade Åkesson, eller Bylund när han nu satt i SVT:s studio och diskuterade Public Service, vad begreppet Tredje Statsmakten betyder för SD. Vilken roll spelar en fri press för att ställa makten till svars utifrån olika utgångspunkter? Nu vet vi att SD inte släppte in vissa tidningars journalister på sina landsdagar. Vad är de rädda för? Att bli avslöjade att ha fel? Om deras politik är bra ska den ju tåla kritisk granskning. Eller? Vad är det de inte vågar visa upp i ljuset? Vad är det de lojala tidningarna blundar för, men som kritiska röster skulle kunna fånga upp? Och är det då så avslöjande för SD att de inte vågar chansa på att släppa in sina kritiker? Vad är det de döljer?

Världens samlade kunskap och okunskap
SD dominerar Tiktok och andra sociala medier. Och när människor inte fångar upp nyheter via tidningar och radio/TV längre, utan förlitar sig på (vinklad) information via Youtube och andra kanaler blir det ett problem. Istället för kunskap och vetenskap som bas för åsikter, blir det helt andra mer känslomässiga tyckanden och rykten som blir grunden för ställningstaganden. På ett sätt är det ironiskt att världens samlade kunskap aldrig har varit större, samtidigt som världens okunskap tycks bre ut sig och blir alltmer betydelsefull i de demokratiska processerna. Make science great again.

Länktips: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0pjLG6/kristersson-besoker-sd-s-landsdagar

Kök slängs i onödan

Posted on by
Reply

Att gå köksvägen är ett välkänt uttryck för att på ett enklare sätt nå sina mål. I det gamla Sverige, som skiljde på folk och folk (och som några tycks längta tillbaka till) krävdes det bugande och bockande vid huvudingången för att få tillträde till den som frågan gällde. Via köksingången gick det lite smidigare. Vad det nu än gällde.

Så här höjs hyrorna
Fastighetsägare, framför allt ägare av flerfamiljshus, har satt i system att byta ut kök för att kunna höja hyrorna för sina lägenheter. Det skapar problem för många äldre, som inte har ekonomi att bo kvar när hyran kraftigt går upp. Och det skapar onödigt resursslöseri och faktiskt många gånger försämringar i kvalitet och utförande. I en artikel (se länktips nedan) beskrivs vad forskaren, Ulla Jansson från Lunds Tekniska Högskola, har kommit fram till.

Enklare men sämre
Den känsla som infinner sig är att en del fastighetsägare ser byte av kök som ett sätt att kunna motivera en hyreshöjning. Och för att få minsta möjliga tidsåtgång för egen del och för entreprenören så beställer man en totalrenovering, där allt gammalt kastas ut och nytt sätts in. Det är säkert enklare för alla inblandade och lättare att i förväg få ett fast pris på. Alternativet att utgå från vad som har värde att sparas av befintligt kök skulle ju kräva mer av platsundersökning och mer av förhandling fram och tillbaka om vad ett mer varsamt renoveringsarbete skulle innebära. Tid är pengar och det gäller ju både fastighetsägare och entreprenör.

Branschen är ett slags pyramidspel
Den som ska ge prisuppgift är troligen heller inte ute på plats, utan ska i sin tur köpa upp köksrenoveringen av en underleverantör. Det är ju tyvärr så det har blivit i byggbranschen. Små byggföretag vill inte ha ansvar för personal utan förlitar sig på att kunna anlita ett ännu mindre företag med personal som kan utföra arbetet. Och kunna tjäna sina procent i pålägg.

Fyrtio företag byggde Oceana
Det tål att påminna om att det visade sig vid den allvarliga branden vid Lisebergs Oceana häromåret var det över 40 företag inblandade. Det är en tydlig tendens att branschen hellre tjänar pengar på att anlita andra företag än att ha egen fast anställd personal. Att denna utveckling hämmar kunskapsöverföring och kontinuitet är uppenbart. (Länk till statens haverikommissions rapport från Oceana, se nedan).

Involvera någon som bevakar resursåtgången?
Det rimliga ur resursperspektiv, för att minska slöseriet och ta till vara kunskap hos hantverkare är att utgå från ett bevarande-tänk. ”Vad av detta kök går att bevara?” Och därefter byta ut det som är slitet eller ofräscht. Mycket kan göras med ytbehandling, dvs att måla om befintliga köksluckor, slipa om gamla träbänkar, behålla stommar och skafferier (!) och tänka långsiktigt. Exakt vilka piskor och morötter som behövs för att få fastighetsägare att göra rätt val är lite mer oklart. Kanske ska varje ombyggnad involvera fler parter, så att rimligheten i en ombyggnad får större vikt, där resurshänsyn vägs in betydligt skarpare. En slags ”miljömäklare” som behöver godkänna det som fastighetsägaren vill göra. Åtminstone för större bolag kunde det kanske fungera. Möjligen kan det räcka att fastighetsägaren filmar köket och låter en miljömäklare se filmen och uttala sig. Hursomhelst behövs nya grepp för att minska slöseriet.

Länktips: https://forskning.se/2025/11/19/massor-av-kok-slangs-i-onodan-i-sverige/

Länktips: Haverikommissionen: https://shk.se/download/18.53c843971954ea249e6a6a/1742463581270/SHK%25202025_05%2520%2520Slutrapport.pdf

Kalmar går före: Klimatknuff och Hylde

Posted on by
Reply

Ibland tänker man att alla lösningar faktiskt finns. Eller nästan, i alla fall. Även om ett stort fokus just nu är på det internationella klimatarbetet och COP30 pågår det en mängd andra initiativ, som inte får samma uppmärksamhet. Och som faktiskt borde utgöra den självklara mittpunkten i diskussionen: hur alla små och medelstora företag och alla kommuner kan agera för att steg för steg möjliggöra den omställning vi måste klara av.

Copy/Paste av alla goda idéer
Ni som följer min blogg vet att jag ibland nämner Klimatkommunerna, ett nätverk (formellt en förening) av ett sextiotal svenska kommuner som vill gå före i arbetet och lägga tid och resurser på att säkerställa att kommunen gör de klokaste valen och tar de smartaste initiativen för att bidra till fossilfrihet. I deras nyhetsbrev läser jag om två initiativ som känns riktigt bra. Och som 290 kommuner borde kunna göra sin egen variant av. Varför uppfinna hjulet när det redan finns, typ?

Små företag har lättare att gå före i Klimatknuff
Kalmar kommun sticker ut i det senaste nyhetsbrevet. De har tagit initiativ till det de kallar Klimatknuff, som vänder sig till små och medelstora företag och som innebär att företagen kan ansöka om 30 000 kronor som ett stöd för att införa någon klimatåtgärd. (Länktips, se nedan). Alla resor börjar med ett första steg och det är naturligtvis betydligt enklare för mindre företag att både se en lösning och att införa den. Och med ett lämpligt utformat stöd kommer man kanske igång. Om erfarenheterna från Klimatknuff-satsningen är positiva är det ju bara för andra kommuner att haka på! Man behöver inte hitta på egna upplägg. Om Kalmar klarar detta och det fungerar, borde minst femtio kommuner kunna göra något liknande.

Infrastruktur för en annan konsumtion
Ett annat smart upplägg kommer också från Kalmar. (De måste ha anställt någon person med många idéer…). Det som kallas Hylde beskrivs också i nyhetsbrevet och på en egen hemsida. (Länktips, se nedan). Ska vi få detta med cirkulär ekonomi, förlängd livslängd och smartare konsumtion att fungera måste det finnas ”infrastruktur” på plats. Internet löser inte allt. Det är fortfarande det mänskliga mötet och det fysiska som skapar förtroende. Vi behöver platser och system som underlättar och förenklar för att skapa andra sammanhang än de som de dominerande konsumtionsaktörerna vill att vi besöker. Det är inte fler stora köpcentra med fokus på nyförsäljning som är kärnan i en smartare konsumtion, det är att underlätta andra slags konsumtionsmönster. Här har Kalmar hittat ett upplägg som verkligen borde kopieras av andra kommuner.

Gör det enkelt för olika målgrupper
På hemsidan beskrivs konceptet. Öppet sex dagar i veckan, bemannat. Här finns en hylla att hyra och den som kan hyra kan vara garagestädaren, den kreativa testaren, skaparen, föreningshjälten, samlaren och butiksproffset. Både privatpersoner och företag kan hyra in sig, liksom föreningar. Den som har en idé, men är osäker på responsen på detta och som funderar på att dra igång en egen firma kan ju på detta sätt testa responsen.

Man måste inte ha företag….
I det här sammanhanget kan jag förresten passa på att tipsa om en faktureringsmodell som själv har använt i snart femton år. Convoy egenanställning är perfekt om man vill slippa all redovisning och bara plocka ut lön från sin verksamhet. (Länktips se nedan).

Heja Kalmar!
Att ha en hylla på Hylde kostar 250 kronor per vecka plus provision. För den som vill testa ett nytt sätt att nå kunder låter detta som mycket intressant. Nästa gång jag är i Kalmar, vilket i och för sig kanske dröjer, ska jag ta en titt och se vilka personer, företag och föreningar som exponerar vilka produkter på plats.

Länktips: https://kalmar.se/klimatknuff

Länktips: www.hylde.se

Länktips: Convoy egenanställning – (hemsidan känns kanske lite daterad, men verksamheten är förträfflig) https://www.convoy.se/

Länktips: Klimatkommunerna https://klimatkommunerna.se/medlemmar/

Läst: Ny rapport om cirkulär ekonomi från IVL

Posted on by
Reply

Ni som följt mig genom åren vet att jag ägnat ett stort intresse för cirkulär ekonomi (CE) sedan minst 10 år. Och har kanske även snappat upp att jag är lite allergisk mot synen på CE som optimerad återvinning. Nu har IVL släppt en ny rapport från projektet Usereuse, där fokus är återbruk och vad som behöver göras för att få olika branscher att inkludera återbrukade produkter i sin affärsidé. (Länktips till rapporten, se nedan).

Är cirkulär ekonomi en del av den linjära ekonomin?
Jag läser följande i den inledande sammanfattningen: ”Cirkulär ekonomi kan inte fungera vid sidan av linjära system. För att återanvändning ska kunna skala upp krävs en större omställning där politiska styrmedel, näringslivets initiativ och kommunala satsningar samverkar med konsumenternas förändrade beteenden. Frågan om återanvändning går nu från att ses som avfallsfråga till en form av konsumtion och produktion – men system, reglering och incitament släpar efter. ”  Att ingen i projektgruppen reflekterade över det motsägelsefulla i denna text!? Att cirkulär ekonomi på något märkligt sätt skulle vara en del av den linjära ekonomin, eftersom den inte kan fungera utanför det linjära? Verkligen? Inser man inte det orimliga i det man skriver? Det cirkulära kan inte utvecklas inom ramen för det linjära. Jag fortsätter att läsa rapporten.

Vad är hönan och ägget för att nå en ny norm?
I slutet av sammanfattningen drar man slutsatsen att ”Analysen visar att för att aktörer ska kunna skala upp återanvändning till norm behöver vi både minska nykonsumtion, stimulera återanvändning framför nyköp och samhällsplanera för återanvändning. ” Tror man att de lönsamhets- och vinstdrivna företagen som är stommen i den linjära logiken vill och kan byta spår? Jag får fortsätta läsa hela rapporten, inser jag. Vem ska gå före?

Inledning, PEST-metoden förklaras
Rapporten beskriver de teknikområden man valt ut, vilka aktörer man bjudit in att medverka i arbetet och vilken analysmetod man använt. De produktområden man tittat på är textil, elektronik och möbler och inredning. Aktörer från olika segment av marknaden medverkade och som analysmetod har man använt. Den kallas PEST-metoden och innebär att man kartlägger politiska, ekonomiska, sociala och tekniska faktorer som kan utgöra hinder och möjligheter för att förverkliga mer återanvändning. Under resans gång har projektet adderat samverkan som en femte kategori.

För en verklig omställning krävs…
På de följande sidorna (sid 14 till 18 i rapporten) listas förtjänstfullt och tydligt ett antal hinder och möjligheter enligt PEST-analysen. Aktörerna tycks vara klara över vad som behöver göras och vilka förändringar som skulle göra stor nytta för att öka återanvändningen av fungerande produkter. När det gäller samhällets ledarskap skriver man på sidan 20 insiktsfullt i rapporten följande: ”Omställningen från en linjär ekonomi till en mer cirkulär ekonomi går för långsamt, och övergången till en doughnut-ekonomi inom planetära och sociala gränser ligger ännu längre bort. För att driva en verklig omställning krävs ett systemtänkande, långsiktiga beslut och uppföljning, framförallt kommer det krävas politiskt mod för att ställa om i större skala.”  Men man stannar vid det konstaterandet.

Vill företagen konkurrera med sig själva?
På sidan 22 till 28 går rapporten igenom flera av de hinder de verksamma företagen ser för att kunna öka andelen återbrukade produkter. Det handlar om affärsmodeller, priskänslighet, att det är billigt att slänga, att lönekostnader för reparationer i Sverige är högre än lönekostnaderna i producentländerna och en mängd andra svårigheter. Överordnat drar jag reflektionen att det är svårt att få företagen att konkurrera med sig själva och egentligen vill de ju heller inte släppa in nya aktörer som ska ta marknadsandelar…. Det finns heller inget i texten om behovet av styrmedel på makronivå, där en icke-linjär moms skulle kunna vara en dellösning, liksom möjligheten att redovisa ekonomisk verksamhet på ett mer hållbart sätt. Så länge alla tror att det är en roddbåtstävling, där vi ska ro våra båtar i hamn, är det ingen som tänker tanken att förse båtarna med köl, mast och segel för att ta en liknelse.

Några sidor om sociala aspekter, dvs konsumentbeteende
För konsumenterna behöver det bli enklare att göra återbruksval menar rapporten, Det nämns några spirande försök till nya platser för att underlätta för folk att lämna in och hitta det man söker. Det pekas på bekvämlighet och hur viktig tiden är för vissa konsumenter. Samtidigt slår man fast att normen är nytt och att begagnat betraktas som sämre och ibland ohygieniskt. Det finns ju också ett trovärdighetsproblem gällande sortiment när utbudet av återbruksprodukter ständigt varierar. Rapporten påpekar också att statens minskade stöd till konsumentverkets bidrag till konsumentorganisationer och public service bromsar utvecklingen.

Systemen är inte riggade för återanvändning
När det handlar om tekniska förutsättningar pekar rapporten på vikten av bemannade platser för inlämning för att få hög kvalitet på varorna, men också svårigheten att transportskydda möbler och annat som ska tas om hand. Logistikföretag är inte beredda på flöden i båda riktningarna, allt är ju optimerat för de traditionella linjära flödena. En intressant detalj är att IKEA har ett reservdelslager i ReTuna i Eskilstuna för att underlätta på-platsen-reparationer. Avsnittet berör i en utförlig text svårigheten att på ÅVC:er prioritera återanvändning före återvinning. Systemet är inte designat för ett mer kvalitetsanpassat returflöde. Det finns också en oklarhet i rollfördelningen. Är det kommunen, företagen eller konsumenten som ska bekosta det arbete som behövs?

Man missar en generell hävstång
Ett annat bekymmer är definitionen av avfall. Avfall får inte exporteras. Här borde, tycker jag, EU gå i bräschen och omdefiniera allt som resurs och istället särbehandla det avfall som verkligen inte ska hanteras i returströmmar. Texten nämner den snabba tekniska utvecklingen med AI och scanning, där produktpass kan bli ett hjälpmedel. Men, kan jag konstatera, man pekar inte på möjligheten att låta ansvaret för en produkt kvarstå hos tillverkaren eller säljaren. Dvs att i praktiken förbjuda försäljning för att låta konsumenten slippa bry sig om hur produkten ska hanteras när den inte längre har de funktioner den är tänkt att ha. Ett sådant grepp skulle bli en effektiv hävstång i arbetet och snabbt öka livslängden och skapa utrymme för helt nya affärsmodeller, där konsument och producent knyts närmare till varandra, eventuellt via en serviceminded mellanhand….

Samverkan och eldsjälar
På sidan 39 – 40 berör man samverkansbehovet. Det är uppenbart att ska olika kompetenser och ansvarsområden kroka arm behöver det finnas samverkansformer och tillit mellan olika aktörer. Även inom kommuner behöver olika förvaltningar och avdelningar tala med varandra. Inte minst finns det en möjlighet att använda en del av den framväxande återbruksbranschen för arbetsträning och socialt integrerande arbete. Det är intressant att texten specifikt pekar på vikten av eldsjälar för att åstadkomma förändring. Vilket ju egentligen inte förvånar, eftersom en kommun ju är ålagd att bemöta varje invånare lika och använda samma rutiner som ”man alltid har gjort”. Strukturen utgår från kontinuitet, inte innovativ förnyelse.

Några motsättningar nämns
På följande sidor sammanfattas de fyra kategorier man analyserat och de produktgrupper, material, som rapporten valt att studera. Man pekar på att den av EU beslutade rätten att reparera ännu så länge handlar om elektronik, och som kommer i svensk lagstiftning under 2026, också borde inkludera andra produktslag. Under målkonflikter-rubriken nämner man hur traditionell syn på tillväxt står i konflikt med målet om minskad resursanvändning. En annan målkonflikt kan vara att kommunens inkomster från minskade avfallsvolymer (taxor) står i motsats till kravet på kommuner att arbeta avfallsförebyggande. Man pekar faktiskt också på att lägre arbetsgivaravgift och lägre moms kan vara kontraproduktivt ur ett långsiktigt perspektiv för framväxten av en större begagnatnisch.

Minska takten av resursanvändningen
På sidan 47 ff beskriver man så sina slutsatser. Det slås fast att det saknas reglering, incitament och infrastruktur för att återanvändning verkligen ska kunna bli norm och det saknas systematiska lösningar för att minska den totala konsumtionen. Här hade jag gärna sett ett förtydligande. Det som behöver minska är resursutnyttjandet, energianvändningen osv. Men om vi ser tjänster som konsumtion behöver inte ekonomin totalt sett behöva minska. Vi kan betala för just-in-time-tjänster, mobilitet, kunskap, hantverk, reparationer och andra tjänster som skapar sysselsättning, men också drar ner på takten av resursutnyttjandet.

Det behövs fungerande system och infrastruktur
Sverige har också möjlighet att gå före och ge svenska företag konkurrensfördelar genom att vara tidigt ute, nämner man. Och: det krävs fungerande system och infrastruktur i betydligt större skala än idag. Det finns också tydliga synergier mellan sociala och miljömässiga värden. Det saknas mottagare och infrastruktur som klarar att ta emot och hantera återanvändbara material i tillräcklig omfattning. Reglering, stödsystem och incitament har inte följt med i utvecklingen. Det kommer de behöva göra inom kort för att kunna fullfölja EU:s direktiv och förordningar. Se till att nya incitament och förändringar av policy stöttar och inte stjälper det som redan fungerar.

Frizon och belöna föregångare
Den fråga som blir hängande i luften, förutom att skapa en frizon för innovativa lösningar, som jag tror är nödvändigt, är varför de befintliga företagen frivilligt ska tappa marknadsandelar inom ramen för den linjära ekonomin i sin ambition att bli ”cirkulära”. Det blir bara halvhjärtat. Stödsystem och strukturer behöver utformas så att verklig förändring kan ske och att föregångare belönas, inte straffas. Det är riskabelt att gå före. Det är sällan nya produkter blir dominerande, det är de företag som använder föregångarnas misstag som klarar sig bäst.

Länktips: På denna sida, ett IVL-pressmeddelande, finns en länk till rapporten: https://www.ivl.se/press/pressmeddelanden/2025-10-29-bristen-pa-beslut-och-system-bromsar-ateranvandningen.html?utm_campaign=nyhetsbrev-nr-9-2025&utm_medium=email&utm_source=nyhetsbrev&link_id=95904ada-c386-47bd-ab4f-e4114525b54c

Något om landsbygdens mötesplatser

Posted on by
Reply

Jag skriver för sällan om landsbygden, inser jag. Ändå är ju Sverige till allra största delen landsbygd. Koncentrationen av människor och arbetsplatser till städerna gör det naturligt att fokusera på de frågor som handlar om hur städerna ska utvecklas. Men de glest befolkade delarna av landet är viktiga. Primärt för dem som bor där, självklart. Men också för oss upptagna stadsbor som gärna söker oss till ”landet” för att andas bättre luft och stressa lite mindre. Ändå växte jag upp med kor som närmsta granne.

Bygatan är mer av transportväg än mötesplats
För 11 år sedan skrev jag på den här bloggen om hur EU-reglerna skapat ekonomiskt optimala storlekar på jordbruken. (Se länktips nedan). Ensamarbetet i jordbruket hänger samman med hur maskinparker, ägande och arrenden fördelas så att en person kan hinna med allt med de maskiner han eller hon har till sitt förfogande. Det blir samtidigt glesare på landsbygden. Med färre hushåll som bor och lever sina liv nära jorden blir underlaget för skolor och affärer mindre. Det blir glesare mellan de spontana mötena. Bygatan blir mer av transportväg än mötesplats. Just det temat tas upp i ett projekt som jag läser om. (Se länktips nedan).

Finns det nya mötesplatser?
Går det skapa en ny sammanhållning i en by? Kan man få tillbaka känslan av samhörighet istället för att se den asfalterade vägen som en transportsträcka som det gäller att ta sig fram så fort som möjligt på? Projektet som startats ska utgå från de boendes idéer, säger man. Olika forskare ska bidra med inspel och kunskaper. Nils Björling från Chalmers tror att hastigheten måste ner. Och att man kanske ska undersöka vilka andra mötesplatser som finns i byn. Var träffas man?

Allt är inte konsumtion
Om näringslivets vinst- och sekundjakt hela tiden ska ha företräde blir byvägarna primärt transportsträckor för leveranser och jobbresor. Men om vi uppgraderar värdet av byns behov av mötesplatser kanske det finns andra lösningar som skapar nya värden? Allt måste inte handla om konsumtion eller mätbar omsättning. Att ta vara på platsers unika kvaliteter behöver också finnas med i ekvationen. Inte minst för trivseln och därmed för lusten att besöka en plats, lära sig mer, träffa människor och utbyta tankar om allt från stort till smått.

Vad är det som är kvalitet?
Om bara fastighetspriser ska styra vad som är värt att satsa på finns en stor risk att vi tappar bort andra kvaliteter, som kanske utgår från att slippa se SUV:ar parkerade framför garageuppfarter. Vad är det värt att höra lite fågelsång, kunna plocka lite svamp eller bär eller bara njuta av stillheten? Själv eller tillsammans med likasinnade. Fortfarande är det mänskliga mötet en viktig del av våra liv. Det är så vi växer och lär oss förstå världen.

Finns Fårabäcks grusplan kvar?
Ibland är det bra att bara ha tråkigt, kunde min mor säga när jag växte upp, det kanske var lite dåligt väder och dagen gick långsamt. I min barndom blev det en del böcker de dagarna. Läsning som stimulerade fantasin. Eller så cyklade jag ett par kilometer för att träffa Hans-Åke och Bengt en stund vid den sluttande grusplanen, där vi spelade boll. Nils fick sällan vara med, minns jag, eftersom hans far behövde honom i växthuset. Röd-svart-randiga tröjor hade vi. Det är nästan 60 år sedan, så jag undrar om den planen finns kvar bakom Fårabäcks redan då nerlagda gamla skola. På tal om mötesplatser.

Länktips: / https://christerowe.se/2014/01/nr296-lagger-vi-ner-landsbygden-utan-att-forsta-det/

Länktips: Projekt om landsvägen som klyver byarna: https://www.extrakt.se/nar-landsvagen-delar-byn/

Det hade varit fullt naturligt…

Posted on by
Reply

Mattias Goldmann leder 2030-sekretariatet, som fokuserar på transportsektorns snabba omställning till fossiloberoende till 2030. I en debattartikel riktad till klimatminister Romina Pourmokhtari föreslår han att ministern kopplar upp sig på länk till COP30-mötet i Brasilien. Dels för att det visar hur möten kan göras digitala, dels för att påpeka vilken viktig roll svenskt näringsliv har haft i införandet av hård- och mjukvara för internetuppkoppling. (Se länktips nedan).

En fullt rimlig åtgärd
Det Goldmann föreslår hade ju varit fullständigt naturligt för en engagerad klimatminister att göra. Särskilt om hon hade varit gravid, som nu Pourmokhtari är. Det finns medicinska skäl till att avstå en lång och ansträngande resa. Men då hade det ju också varit ganska självklart att någon annan minister hade åkt. Den lösning som Goldmann föreslår hade kunnat vara et sätt att visa intresse för FN:s klimatarbete och markera att Sverige fortfarande vill göra vår del (och lite till) för att åstadkomma det som krävs.

Vad skulle hon säga?
Statsministern åker till Estland och Pourmokhtaris chef, Busch, är knappast intresserad av annat än att sy ihop något kärnkraftspaket, som förhindrar en snabb omställning av energisektorn. Hon köper ju hellre otestade SMR-verk som kanske kan komma i drift i början av 2040-talet än släpper fram billig vind- och solkraft, som världens fattiga länder skulle kunna kopiera system från. Och Pourmokhtari kommer naturligtvis inte koppla upp sig mot COP30. Vad skulle hon säga? Att Sverige kraftigt har ökat utsläppen under Tidöregeringen? Att Sverige tyvärr inte bryr sig om klimatfrågan, eftersom den enligt många på högerkanten är kraftigt överdriven om den ens finns som ett problem…? Att hon just har läst Björn Lomborgs artikel i Svenska Dagbladet och insett att han har rätt?

Egentligen har prioriteringarna varit synliga länge
Egentligen är det inget som överraskar. Redan när Tidöregeringen tillträdde och det separat miljö- och klimatdepartementet lades ner fick vi alla en tydlig signal om regeringens prioriteringar. Näringslivet överordnat miljö och klimat. Och bistånd och utrikeshandel packas ihop som en insats. Den som vill ha miljöåtgärder måste se till att de gynnar näringslivet. Och den som vill se bistånd måste se till att biståndet gynnar affärerna…. Det är så de tänker sedan valet 2022 i Rosenbad. Och läser Lomborgs försåtligt förvillande artiklar. Och skippar FN:s klimatarbete. Och blockerar framväxten av småskalig energiproduktion. Kul ändå att Mattias Goldmann orkar låtsas att de skulle bry sig i Rosenbad.

Länktips: Mattias Goldmanns artikel: här

Passiviserande och oansvarigt av SvD

Posted on by
Reply

Svenska Dagbladet kan naturligtvis inte låta bli. Den 10 november ger de stor redaktionell plats på ledarsidan till Björn Lomborg, den sedan decennier klimatskeptiske danske debattören som på olika sätt försökt relativisera och förminska klimathotet. Nu i COP30-tider passar SvD på att låta Lomborg bre ut sig. Det är så typiskt. För säkerhets skull tipsar SvD om fler av Lomborgs artiklar, så att angelägenhetsgraden i klimathoten verkligen tonas ned.

Skickligt och försåtligt
Lomborg skriver skickligt. Så har han ju också skrivit opinionstexter i över tjugofem år. Han påpekar både i inledningen och i avslutningen av sin text att deltagarna flugit in till konferensen i Belém i Brasilien. Underförstått att vi ska tycka att hyckleriet är stort. Att det dagligen flyger tiotusentals flygplan kors och tvärs med ungefär en miljon människor samtidigt i luften är naturligtvis ett faktum Lomborg räknar med att ingen läsare har koll på. Och därför ska alla tillresande till COP30 kunna utmålas som hycklare.

Kort om Lomborgs artikel-innehåll
Lomborg utgår från något Bill Gates ska ha sagt, om att världen borde fokusera på fattigdomen och alla sjukdomar, något som Lomborg paketerar som ”sunt förnuft”. De fattiga i världen oroar sig inte för 0,1 grad temperaturhöjning, raljerar han. De vill ge sina barn utbildning. Och fortsätter att beskriva klimatpolitiken som dogmatisk, extremistisk och präglad av domedagsberättelser. Och med ett siffertrixande tror han sig kunna trolla bort angelägenhetsgraden. Citat: ”Klimatekonomisk analys visar att påverkan, om klimatförändringarna lämnas utan åtgärd, handlar om cirka två-tre procent av global BNP fram till år 2100, vilket innebär att vi då kommer att vara 435, snarare än 450 procent rikare än idag. Klimatet är alltså ett problem bland många, inte en allt annat överskuggande katastrof.” Och fortsätter i artikeln att argumentera för välfärdslösningar som viktigare för fattiga länder än att tackla klimathotet. Paketerat som sunt förnuft.

SvD ledarsida 10 november 2025

Lite bakgrund
Redan 2001 utsågs Lomborg till ”Global Leader for tomorrow” av World Economic Forum. Och sedan dess har han på olika sätt försökt relativisera och motarbeta miljö- och klimatarbetet på de sätt han kunnat. (I Sverige har kanske bara Lars Bern lyckats få samma typ av genomslag. Bern hävdade t.ex. i en debattartikel 2008 att det inte finns något samband mellan koldioxidhalt och klimat och han har varit en återkommande gäst i SD:s SwebbTV. ) Genom åren har ett fåtal högröstade klimatskeptiker fått orimligt stort utrymme i debatten, något som ofta kopplats till fossilindustrins intresse av att förvilla, fördröja och förlöjliga i debatten.

De smältande glaciärerna 
Det Lomborg gör är att enögt studera nuvarande klimatstatus ur ett nationalekonomiskt perspektiv. BNP-måttet tar inte hänsyn till fördelningsfrågor, kvalitet, livsvillkor, naturens bärkraft och mångfald och många andra helt avgörande perspektiv. Låt mig nämna ett exempel på hur klimatförändringarna sannolikt kommer att förändra livsvillkoren för miljarder människor och allt levande. När glaciärerna smälter och vinterns snömängder inte längre hålls kvar i Himalaya, Anderna eller för den delen den nordiska fjällkedjan, kommer den livsavgörande färskvattentillförseln att upphöra att vara kontinuerlig. Bara i Sverige har åtta glaciärer försvunnit. När människor, djur och natur inte längre får tillförsel av sötvatten på det sätt som vi är vana vid kommer livsförutsättningarna drastiskt att förändras. Vart miljarder människor ska fly eller flytta bryr sig Lomborg inte om. Det syns inte i de snäva BNP-algoritmerna.

Vi vet inget om tipping-points, särskilt om BNP ska styra kalkylerna
Eller för den delen om regnskogen skulle passera en tipping-point, delvis orsakad av girig avverkning i kombination med klimatförändringar, något som forskarna varnar för. Då uppstår en helt ny instabilitet i klimatet, något som kan komma att påverka vädertyper och odlingsförutsättningar i stora delar av världen. Betänk att Sahara har varit skogsbeklätt, så är det enkelt att förstå hur drastiska förändringar kan inträffa, som inga datormodeller, framför allt inte nationalekonomiska sådana, kan fånga.

Perspektivvalet är ohederligt
När Lomborg påpekar att majoriteten av världens befolkning inte ligger sömnlösa för 0,1 grads temperaturhöjning är det ungefär lika relevant som att hävda att den miljon svenskar som emigrerade till USA för något sekel sedan gjorde det för att de ogillade den Läsebok för folkskolan som de tvingats traggla sig igenom och särskilt den version Artur Hazelius tog fram. Flykten till Amerika bottnade naturligtvis i flera orsaker, men grunden var att man inte såg en framtid i det fattiga Sverige.

Forskare borde sträva efter helhetsbilder
Vars och ens åsikter präglas naturligtvis av hur man uppfattar vardagen. Det är forskarnas sak att ta fram scenarier och möjliga vägar eftersom de kan se helheten. Forskare som Lomborg gör emellertid motsatsen när de medvetet blandar ihop vardagsrealism, ”sunt förnuft” och strävan efter en vardag som fungerar i det korta perspektivet med de långsiktiga hot världen står inför. Det är ohederligt.

När det brinner röstar man inte för att köpa sig tid
Miljoner människor lägger sig hungriga. När nu USA under Trump dessutom drastiskt lägger ner USAID skapas ytterligare problem. Även i USA finns nu miljoner amerikaner som inte vet hur de ska ge sina barn mat eller kunna ha råd med sjukvård. De orättvisor som en överdriven tro på marknadsekonomi och kapitalism skapat kommer inte att lösas för att Bill Gates plötsligt insett att det finns orättvisor som är akuta. Och som Lomborg försåtligt använder för att försöka gömma undan klimathotet i någon byrålåda. Vi måste klara att både lösa de systematiska orättvisor som dagens ekonomi orsakat och hantera de stora hoten som Rockström med flera identifierat i form av planetära gränser, som vi just överskrider 7 av 9. Inklusive klimatet. Det är bråttom.

Mer business-as-usual, tycker SvD
Det SvD säger genom att ta in Lomborgs artikel är att ”Business-as-usual är bra, vi kan vänta med att hantera klimatfrågan, det är bättre att vi fortsätter bygga BNP, vinster och övervinster på det sätt vi gjort så kanske resten av världen också får det lite bättre…..” Passiviserande, fördummande och oansvarigt är det. Och säkert får ledarredaktionen några uppmuntrande mejl från ytterhögern och från andra som vinner på att villkoren för vinstjakten förblir desamma.