Hur ska vi ha det med reklam och klimatpåverkan?

”Om det finns på hyllorna, så är det väl OK att köpa”. Så brukar det heta när konsumenter får frågan om hur de väljer eller väljer bort produkter för att de eventuellt är skadliga för hälsan, för miljön eller för de arbetare som tagit fram produkten. Någon, oklart vem, ska ha sett till att produkten inte finns att köpa om den nu skulle vara olämplig för människa eller natur. Jag kommer att tänka på detta resonemang när jag lyssnar till P1 Morgon den 6 oktober då frågan om reklamens relation till klimatet diskuteras. (Länk till programmet, se nedan).

Debatten hamnar snabbt fel
En forskare, Jacob Östberg, professor vid Stockholms Universitet, diskuterar i programmet med SvD:s ledarskribent Maria Ludvigsson vilken effekt inskränkningar av reklam skulle ha, reklam som kan kopplas till negativ klimatpåverkan. Föga förvånande gör Ludvigsson vad hon kan för att bagatellisera reklamens påverkan och kastar in både snus, Kina och tryckfrihetsförordningen i diskussionen. I grunden vill hon troligen inte se någon inskränkning i reklamen. Med debattknep som att använda ord som ”professorsstol” om Östbergs ståndpunkter ger Ludvigsson sken av att hon själv har en mer verklighetsnära – och sann ? – bild av hur människor påverkas och inte påverkas av reklamen.

Om nu reklamen inte har någon påverkan – varför denna upprördhet?
Nästan underhållande blir diskussionen när Östberg konstaterar att det är motsägelsefullt att Ludvigsson upprörs över förslaget om att inskränka reklam för produkter med negativ klimatpåverkan samtidigt som hon – liksom han själv – hävdar att konsumenten i gemen inte påverkas i särskilt stor utsträckning av reklamen. Tröttsamt är att Ludvigsson ideligen hittar sidospår och ovidkommande perspektiv som ”är människan en del av problemet eller av lösningen?”. Det hon själv borde fundera på är om näringslivet är en del av problemet eller en del av lösningen.

Om allt ska verka vara frid och fröjd gäller det att förvilla
Det finns bevisligen företag som kraftigt bidrar till dagens klimatförändringar, men genom att kasta ur sig Kina, att nämna att tobaksbolagen idag säljer snus och att problemet med ett utbrett spelande finns trots reklamförbud, får Ludvigsson radioinslaget att handla om fel saker. Timbro applåderar säkert. Om marknaden inte får störas med oönskade reklamregler kan man ju fråga sig hur SvD och deras supportrar tänker sig att förändringen ska gå till.

Verkligheten gör sig påmind och kräver förändring
Sanningen att vi i Sverige konsumerar flera gånger mer än vad planeten, ekosystemen och klimatet tål, framför allt räknat per individ, per capita. Kina ligger i det avseendet långt efter Sverige, men det passar naturligtvis inte in i SvD-retoriken. Frågan är hur länge SvD, Timbro och hejaklacken ute till höger, inklusive ytterkantspartiet, tänker hålla fast vid ståndpunkten att vi i Sverige inte behöver någon förändring i konsumtionsmönster, dito volymer och därmed sammanhörande energianvändning och avfallsvolymer. Är allt bra tills… när då?

(Tillägg för att förklara Kina-argumentet)
Kina släpper förvisso ut mest CO2 av alla länder, men det är ju inte i Kina som efterfrågan på produktionens resultat finns, utan i alla länder som flyttat sin produktion till Kina. Produktions- eller konsumtionsmetoden för CO2 leder till olika svar. CO2-utsläpp per person enligt produktionsmetoden placerar Kina långt före Sverige, medan konsumtionsmetoden leder till att Sverige per person, per konsument, ligger långt före Kina. Eftersom marknaden skapar efterfrågan på produkter och CO2-produktion är det rimligt att det är konsumtionsmetoden, efterfrågan, som används för att illustrera vårt CO2-avtryck. Bekymret är således att Kina-argumentet kan användas av olika debattörer på lite olika sätt, beroende på vad man vill bevisa. Det finns lögn, förbannad lögn och statistik, sa Mark Twain.

Länktips:
P1 Morgon 6 okt – klicka till cirka 07.15 och en kvart framåt: här

Nästa bärande idécykel behöver synliggöras

Allan Larsson har genom tankesmedjan Global Utmaning publicerat en analys av den tid vi lever i och hur vi behöver agera för att komma vidare. (Se länk nedan). Han beskriver de långa idévågor som har burit samhällsutvecklingen och som har dominerat politik och ekonomi i de länder som går före i utvecklingen.

30-åriga cykler
Allan Larsson var under några år finansminister i Sverige och har haft otaliga förtroendeuppdrag och viktiga styrelseposter. Hans analys pekar t.ex. på att finanskrisen 2008 blev en slutpunkt för Reagan/Thatcher-epoken. Han menar också att vi sedan dess har famlat efter nästa bärande strategiska koncept, som både kan förklara sambanden och vägleda i de dagliga besluten. Globaliseringen som vi sett växa fram har lett till att en del fattiga länder kunnat lyfta sig ekonomiskt. Samtidigt har klyftorna ökat. De rika har blivit rikare, några dessutom extremt rika kan man tillägga.

Oroande
Allan Larsson beskriver hur Brexit och gensvaret för Trump har växt fram och fått sin avgörande betydelse. Riktigt illavarslande är den nationalism och protektionism som nu tycks bli dominerande strömningar. Med mer av konfrontation och intolerans i släptåg, kan man befara.

Förenkling som leder till förvirring
Svenska Dagbladet har den 2 april en utskrift av en intervju gjord av nyhetsmagasinet Time med president Trump. (Se länk nedan) Läsningen är, precis som en kommentar i SvD påpekar förvirrande. Vad är det egentligen presidenten säger? Trump har lockat väljare på löftet att använda sina hårda affärsmässiga nypor i politiken för att ställa allt till rätta. För ett antal väljare i USA lockade framgångsbilden av Trump. I stora delar av USA har ”vanligt folk” inte kunnat uppleva någon markant förändring under Bush eller Obama. Trump stod för något radikalt annorlunda och mer av entreprenörsanda och begripliga lösningar än de övriga kandidaterna.

Doku-såpa
När jag läser intervjun i Time blir det mer och mer tydligt att Trump lockas av makten och av bilden av honom själv som den med makt. Han vet intuitivt vad som är rätt, även om det rent faktamässigt är lögner han sprider. På sitt kontralogiska sätt lyckas han vända lögnen till sanning utan att för en sekund erkänna minsta misstag eller felbedömning. Det är alla andra som ännu inte sett världen som Trump gör. Det är som om han själv har huvudrollen i en pågående doku-såpa där allt är fiktion. Med den lilla skillnaden att fiktionen är vår gemensamma verklighet.

Det finns andra krafter
Det  Allan Larsson inte nämner och det som väcks genom framgången för Trump är vars och ens ansvarstagande för framtiden. Det finns många ofta unga människor som inte accepterar offerrollen, som inte accepterar att de negativa sidorna av globaliseringen kör planeten i diket eller som accepterar en världsordning där lögner, girighet och rovdrift ska avgöra vilken framtid mänskligheten har att se fram emot. Det finns tillräckligt många som vill något annat, som vill se en värld i fredlig balans, där kriget mot naturen upphör, där kortsiktighet och vinstjakt ersätts av långsiktigt kloka beslut för en hållbar framtid.

Det sista avsnittet i dokusåpan med Trump i en ledande roll är inte skrivet. Förhoppningsvis skrivs han ut ur serien fortare än han tänkt sig.

Länktips: Allan Larssons rapport  https://www.globalutmaning.se/ny-rapport-varfor-praglas-var-samtid-av-nynationalism-och-protektionism/ eller i sin helhet https://www.globalutmaning.se/rapporter/understand-times-living/

Time-intervjun i Svd: https://www.svd.se/trump-ord-for-ord-mina-instinkter-riktiga

Vart är tredje statsmakten på väg?

Professor Göran Svensson summerar i SvD den 22 mars ett antal typiska exempel på brister i det journalistiska arbetet, brister som gröper ur förtroendet för yrkeskåren och på sikt även för media generellt. Ännu är förtroendet för SVT och SR relativt högt, men i takt med att medievanor ändras och i takt med att information kan spridas på många sätt blir frågan om kvalitetsambitioner hos redaktioner allt angelägnare. (Länk till SvD se nedan).

En lång lista på felaktig journalistik
Det Göran Svensson räknar upp som exempel på arbetssätt som borde undvikas är i det närmaste en katalog över vad en god journalistik inte borde ägna sig åt. Tyvärr känns listan bara alltför välbekant. Lösryckta citat, missvisande rubriker, vinklade perspektiv, opartiskhet satt på undantag, fördjupning som får stå tillbaka för sensationspotential, en önskan att få makthavare att säga ”fel”, ledande frågor, bristande självkritik, en strävan att maximera publik snarare än att sträva efter en så sann bild som möjligt och flera andra exempel listas i artikeln.

Skillnader ?
Det Göran Svensson inte tar upp är medias kris. Hur neddragningar av redaktioner och en vikande annonsmarknad påverkat traditionella medier och skapat mindre utrymme för genomarbetning och faktakontroll. Framför allt de medier som agerar på en marknad måste ju hela tiden säkra sin egen framtid genom att generera intäkter. Det hade varit intressant om artikeln hade belyst skillnader hos licensfinansierade public service-medier och konkurrensutsatta medier. Arbetar dessa journalister på olika sätt?

Nyhetsurval
Jag skrev nyligen om Uppdrag Granskning och deras reportage från Grums kommun, som mycket väl kan etiketteras enligt flera av Göran Svenssons exempel på kvalitetsbrister. (Länk se nedan). Men man kan också rent generellt fundera över nyhetsurval i Aktuellt och Rapport. Om nu världen står inför några av mänsklighetens mest allvarliga hot sedan vår civilisation utvecklades kanske det hade varit rimligt att regelbundet och på nyhetsplats ge utrymme för politiker, forskare, näringsliv och organisationer som har viktiga budskap kring den dramatiska förändringen av världens ekosystemen, sambanden mellan energianvändning och klimatförändring, kemikaliefrågan, tillståndet i haven, dricksvattenresurserna osv osv. Kanske inte varje dag, men regelbundet. En viktig global fråga varje vecka det hade varit minst sagt rimligt.

Hoten som vi måste hantera
Sanningsrelativismen, detta att allting kan beskrivas som olika mycket sant beroende på utgångspunkt, är naturligtvis ett hot mot demokratin. När utbildningssystemet börjar slira på vad som är sant eller inte kring Förintelsen eller andra grundbultar i vår historieskrivning riskerar vi att allt i förlängningen kan ifrågasättas. Till slut blir allt en fråga om tyckande och om makt över det fria tänkandet. Näthatarna och de hot som följer i deras spår bidrar tyvärr till att det fria ordet försvagas, och i förlängningen hotas vår demokratis fundament. Det är därför det är så viktigt att den granskande tredje statsmakten fungerar.

Länktips: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/svensk-journalistik-lider-av-systemfel_4412667.svd
Om Uppdrag Granskning och Grums: http://christerowe.se/2015/03/nr407-att-vara-en-liten-kommun-irl-och-i-media/

Chips, ships och bäst-före-datum

Naturen skapar inget avfall. De naturliga processerna är cykliska. Men sedan vi människor börjat förädla metaller, gräva upp fossila råvaror och framför allt sedan vi i stor skala skapat oss välfärd med hjälp av icke-cykliska förlopp har vi skapat avfall. It´s a waste, säger de engelskspråkiga, och menar lite mångtydigt att det är förlorat, inte enbart att det är något oönskat. Den nyansen har vi tappat bort i vårt språk.

Det blir inte så lätt
Vi vill inte se eländet. Spola ner, stäng locket om behållaren, kasta på tippen… Fyll ut och bygg hus på fyllet. Plats har vi ju. Och hav och sjöar. Soporna försvinner bara vi kastar dem riktigt långt bort. Det blir inte helt enkelt att vända på den bilden och skapa rimliga kretslopp. Två exempel här.

Elektronikskräp på drift
SVT Dokument Utifrån handlade häromdagen (se länktips nedan) om elektronikskräpet. Hur vi i EU misslyckas med att återvinna 1/3-del av den producerade elektroniken trots gällande direktiv. Den försvunna tredjedelen tros hamna i Afrika eller i Kina, dit den kommer smugglade i tusentals containers på stora fraktfartyg. Och, visade programmet, en betydande del av de återvunna komponenterna dyker lätt kamouflerade och otestade upp som nya i de produkter och system som säljs. Ett bytt bäst-före-datum har skapats.

Priset för vår konsumtion och ansvarstagande
Arbetstid värderas olika, liksom risktagande på arbetsplatsen. Programmet visade pinsamma bilder på hur arbetet kan gå till, där barn och vuxna tvingas utsätta sig för stora hälsorisker i samband med återvinning av metaller, komponenter och värdefulla detaljer i elektronikskrotet. Om vi konsumenter valde att köpa produkter som tas fram på riktigt sätt, och där producenten lovar att demontering och återvinning sker på ett miljömässigt sätt med respekt för människors hälsa, skulle priset kanske bli högre. Men vi skulle slippa att se hur både naturen och andra människor får betala ett högt pris för vår konsumtion.

Mellanlagring
I en helt annan del av konsumtionssamhället uppstår andra slags sopor. SvD lyfte detta i en artikel nyligen (se länktips nedan), där kommunalrådet i skånska Kävlinge önskar att få tillgång till en attraktiv strandremsa, där idag Barsebäck ligger. Nu vill ägarna till Barsebäck, E.On, skapa ett ”tillfälligt” mellanlager för kärnavfall i Barsebäck, något som kommunen motsätter sig. De tror nämligen att det tillfälliga mellanlagret blir mer eller mindre permanent eftersom byggnationen av långtidslagret vid Forsmark lär dröja. Stänga Barsebäck gick relativt enkelt. Men att få det väck – där tycks det vimla av hinder.

Smygplacering?
Återvinn bränslet, ropar anhängarna. Det går att upparbeta och sälja. Och med några hundra kärnkraftverk i drift worldwide finns det ju avsättning för bränslet. Motargumentet är bl.a. kopplingen till kärnvapen. Ska vi riskera att svenskt kärnbränsle återuppstår som potenta kärnvapen? Kanske är det precis det de svenska NATO-förespråkarna har insett, att vi på ett enkelt sätt kan slinka med i NATO och plötsligt tillhandahålla råvaror till de kärnvapen som sedan under stort hemlighetsmakeri ska placeras ut i silos på svensk mark?

Bäst-före-datum
Avfallet från kärnkraftverken är en huvudvärk. Hur vi än vänder och vrider oss är icke upparbetat bränsle taggat med ett hundratusenårigt bäst-före-datum, ett datum som ingen rimligen kan ha koll på när den tiden är inne. Tiden är definitivt ute för kärnkraften.

Länktips: Dokument Utifrån om elektronikskrot här.

SvD Artikel om Kävlinges kamp mot E.On här.