Att gå köksvägen är ett välkänt uttryck för att på ett enklare sätt nå sina mål. I det gamla Sverige, som skiljde på folk och folk (och som några tycks längta tillbaka till) krävdes det bugande och bockande vid huvudingången för att få tillträde till den som frågan gällde. Via köksingången gick det lite smidigare. Vad det nu än gällde.
Så här höjs hyrorna
Fastighetsägare, framför allt ägare av flerfamiljshus, har satt i system att byta ut kök för att kunna höja hyrorna för sina lägenheter. Det skapar problem för många äldre, som inte har ekonomi att bo kvar när hyran kraftigt går upp. Och det skapar onödigt resursslöseri och faktiskt många gånger försämringar i kvalitet och utförande. I en artikel (se länktips nedan) beskrivs vad forskaren, Ulla Jansson från Lunds Tekniska Högskola, har kommit fram till.
Enklare men sämre
Den känsla som infinner sig är att en del fastighetsägare ser byte av kök som ett sätt att kunna motivera en hyreshöjning. Och för att få minsta möjliga tidsåtgång för egen del och för entreprenören så beställer man en totalrenovering, där allt gammalt kastas ut och nytt sätts in. Det är säkert enklare för alla inblandade och lättare att i förväg få ett fast pris på. Alternativet att utgå från vad som har värde att sparas av befintligt kök skulle ju kräva mer av platsundersökning och mer av förhandling fram och tillbaka om vad ett mer varsamt renoveringsarbete skulle innebära. Tid är pengar och det gäller ju både fastighetsägare och entreprenör.
Branschen är ett slags pyramidspel
Den som ska ge prisuppgift är troligen heller inte ute på plats, utan ska i sin tur köpa upp köksrenoveringen av en underleverantör. Det är ju tyvärr så det har blivit i byggbranschen. Små byggföretag vill inte ha ansvar för personal utan förlitar sig på att kunna anlita ett ännu mindre företag med personal som kan utföra arbetet. Och kunna tjäna sina procent i pålägg.
Fyrtio företag byggde Oceana
Det tål att påminna om att det visade sig vid den allvarliga branden vid Lisebergs Oceana häromåret var det över 40 företag inblandade. Det är en tydlig tendens att branschen hellre tjänar pengar på att anlita andra företag än att ha egen fast anställd personal. Att denna utveckling hämmar kunskapsöverföring och kontinuitet är uppenbart. (Länk till statens haverikommissions rapport från Oceana, se nedan).
Involvera någon som bevakar resursåtgången?
Det rimliga ur resursperspektiv, för att minska slöseriet och ta till vara kunskap hos hantverkare är att utgå från ett bevarande-tänk. ”Vad av detta kök går att bevara?” Och därefter byta ut det som är slitet eller ofräscht. Mycket kan göras med ytbehandling, dvs att måla om befintliga köksluckor, slipa om gamla träbänkar, behålla stommar och skafferier (!) och tänka långsiktigt. Exakt vilka piskor och morötter som behövs för att få fastighetsägare att göra rätt val är lite mer oklart. Kanske ska varje ombyggnad involvera fler parter, så att rimligheten i en ombyggnad får större vikt, där resurshänsyn vägs in betydligt skarpare. En slags ”miljömäklare” som behöver godkänna det som fastighetsägaren vill göra. Åtminstone för större bolag kunde det kanske fungera. Möjligen kan det räcka att fastighetsägaren filmar köket och låter en miljömäklare se filmen och uttala sig. Hursomhelst behövs nya grepp för att minska slöseriet.
Länktips: https://forskning.se/2025/11/19/massor-av-kok-slangs-i-onodan-i-sverige/
Länktips: Haverikommissionen: https://shk.se/download/18.53c843971954ea249e6a6a/1742463581270/SHK%25202025_05%2520%2520Slutrapport.pdf