Tag Archives: Riksdagen

Mats Svegfors sätter ner foten

Posted on by
Reply

Det har talats om ”Magda-moderater” redan sedan förra valet 2022, moderater på, typ, Östermalm som inte längre kunde stödja ett parti som demonterar välfärden och som inte har något problem med att samarbeta med SD. Många mindes hur Ulf Kristersson lovade Hédi Fried att aldrig samarbeta med SD, ett löfte som bara höll ett par år. När makten hägrade valde Kristersson att hitta något slags samarbete med Åkesson och hans kompisar. Att det landade i ett Tidö-avtal, som i praktiken gav SD en vetoroll över ett antal viktiga politikområden var en enkel uppoffring för Kristersson. Det gick sämre för det parti som kallade sig Liberalerna.

Liberalt misslyckande
Stadigt parkerade runt två procent i opinionsundersökning efter opinionsundersökning såg Johan Pehrsson ingen annan lösning än att tacka för sig. Att han var en dålig förhandlare på Tidö slott blev med tiden allt tydligare. L hade ingen tydlig framgång att lyfta i kommande valrörelse. Det enda de kunde hävda var att det hade blivit ännu mer nedskärningar i Public Service, ännu sämre miljöpolitik osv om inte L deltagit på Tidö slott. Men då frågar sig naturligtvis vän av ordning varför man överhuvudtaget satte sig vid förhandlingsbordet på Tidö slott. Om det enbart gällde att minimera skadorna av SD-inflytandet. Varför ville man ge SD det stora inflytande de fick?

Även tongivande moderater känner inte längre igen sig
Även inom Moderaterna fanns och finns personer som är missnöjda med vilket stort genomslag SD fått på olika politiska delområden och vilken färg de satt på det politiska samtalet. Till och med Socialdemokraterna talar återkommande om den ”strama invandringspolitik” som är ett slags kodord på SD-språk för att legitimera en apartheid-liknande jakt på personer som SD tycker inte kan räknas som svenskar. Olika minoriteter och framför allt personer med muslimsk religiös övertygelse, personer med annan hudfärg osv. Den moderat som nu inte längre kunde hålla tyst är inte vem som helst. Mats Svegfors var chefredaktör på Svenska Dagbladet, han var chef på Timbro, han umgicks med moderater och deltog flitigt i de policysamtal som fördes. Nu har han gett upp tron på Ulf Kristerssons version av M.

Alla människors lika värde försvann på vägen
I sitt öppna brev till Ulf Kristersson (se länktips nedan) motiverar han sitt beslut. Svegfors har alltid satt individen före systemet och det har han gjort konsekvent. Men nu har Kristersson vänt på perspektivet och gör SD:s kollektivistiska människosyn till sin, något som Svegfors inte kan acceptera. Han tar i sitt brev exempel från sin privata sfär, där han konstaterar att den person som har i uppdrag att vårda honom på ett långtidsboende riskerar utvisning trots att hon gjort allt rätt, jobbar och betalar skatt, kan svenska och gör nytta i samhället. Någonstans på vägen tappade Kristerssons M tron på alla människors lika värde, kan jag konstatera.

Misstro eller tilltro? Egoism eller empati?
Individen före kollektivet kan låta tilltalande. Men utan kollektivet har vi inget samhälle. Den rena egoismen leder ofrånkomligen till konflikter och att den starkare vinner över den svagare. Den friske vinner över den sjuke. Den rike vinner över den fattige. Den snabbare vinner över den långsamme osv. Vill vi ha ett samhälle som ständigt sorterar folk utifrån mätbarheter? Var hamnar vi när allt blir en kamp om att bli vackrast, bli rikast eller mest lajkad på sociala medier? Vi hamnar i den utförsbacke där vi är just nu. Den egoism som får härja fritt utan empati och omsorg om helheten blir till slut sin egen fiende och förgör sig själv. Om ingen kan lita på någon annan måste ju alla beväpna sig, måste alla låsa in sig bakom kameraövervakade stängsel och hamnar vi till slut i ett synnerligen kallt samhälle, där alla misstror varandra. Motsatsen måste heta tilltro, samarbete och hjälpsamhet. Rätt som det är kommer vi själva vara i behov av andras hjälp. Ensam är inte stark.

Vilken slags politisk kraft vill Moderaterna vara? SD Light?
DN:s ledarskribent Amanda Sokolnicki skrev en kommentar till Svegfors brev. (Se länktips nedan). Hon beskriver det som att han öppnade fönstret och släppte in frisk luft igen. Jag tror snarare att det handlar om identitet. Vilket parti vill Moderaterna vara? Vill de vara konservativa med en relativt inskränkt syn på människors lika värde eller vill de ha en mer traditionell liberal framtoning, där globala kontakter och win-win-perspektiv är centrala? Vill de vara ett SD Light för välutbildade? Eller vill de fånga upp Trumps ”Sverige först” slutenhet? Eller vill de bli en hemvist för libertarianer, där marknaden alltid har rätt och staten ska minimeras till ett minimum? De senare har väl i och för sig numera sökt sig till L, där alla tidigare folkpartister troligen har kastat in handduken.

Hur ska M kunna lita på SD?
Så vad säger regeringen? Ännu har inget sipprat ut? Troligen funderar man på om Svegfors brev är värt att överhuvudtaget kommentera. Allt tenderar ju att blåsa bort i flödet av nyheter. Samtidigt är Svegfors inte vem som helst. Svegfors sätter sannolikt ord på en oro och olustkänsla som fler än han själv känner. Moderaterna har ju blivit skickliga på att ge icke-svar (se mitt tidigare inlägg om demokratikritiken från FN) nu senast när SD-fusket i kvittningssystemet vid sjukdom i Riksdagen uppmärksammades och Johan Forsell i Expressen (se länktips nedan) fick det till att det skulle handla om att kvittningsreglerna ska diskuteras mellan partierna och inte om att SD rundade de regler partierna varit överens om i decennier. Ett handslag från SD är inte vatten värt, uppenbarligen, men det vill inte Forsell erkänna. Hur ska Forsell kunna lita på SD i fortsättningen? Eller någon för den delen?

Länktips: Mats Svegfors öppna brev till Ulf Kristersson i DN: här

Länktips: Amanda Sokolnickis kommentar i DN till Svegfors brev: här

Länktips: Expressen-artikel där Johan Forsell bemöter kritiken kring kvittningsfusket genom att försöka flytta frågan till att det är S som gjort fel: https://www.expressen.se/debatt/debatt-s-utnyttjar-rostkuppen-for-att-flytta-fokuset/

Freden är viktigare än krigen

Posted on by
Reply

När Sverige sökte medlemskap i NATO gick jag med i Svenska Freds. Det kändes som en naturlig motvikt och en rimligt enkel insats. Om vi inte arbetar för freden får vi aldrig ett samhälle som kan utvecklas i rätt riktning. Freden är liksom fundamentet för allt annat. Att hitta sätt att lösa konflikter och intressemotsättningar utan att gripa till våld och vapen, att sträva efter rimlig rättvisa och stärka de system i samhället som bidrar till stabilitet och samarbete, snarare än till att sortera människor och företeelser utifrån någon vinstparameter, någon maktposition eller annan etikett. Medlemskapet innebär att jag får en tidning lite då och då.

Kärnvapen kan hamna i Sverige
I det senaste numret hittar jag flera läsvärda texter. Flera handlar om kärnvapen, om detta vapen som använts två gånger i aktiv i krigföring och som flera länder sedan dess har skaffat sig. Hiroshima och Nagasaki är för alltid förknippade med USA:s bombningar i augusti 1945. Nu innebär NATO-medlemskapet att vi inte längre kan påverka NATO:s eller USA:s eventuella beslut att använda svensk mark eller hamnar för att placera ut ramper för dessa massförstörelsevapen. Tidöregeringen tyckte inte det var nödvändigt att skriva in ett förbehåll i det svenska avtalet att svensk mark inte får användas för kärnvapen. Norge och Danmark har sedan länge sådana förbehåll, men det ryckte Kristersson på axlarna åt.

En komplicerad situation just nu
I Vita Huset sitter f.n. en president som är oberäknelig, som har stöttat Putins syn på kriget mot Ukraina, som har tvingat NATO:s ledning till pinsamma, fjäskande uttalanden bara för att hålla honom på gott humör. Ingen vet vad som händer om situationen drastiskt skulle förändras. Det pågår samtidigt ett antal konflikter i världen, där Mellanösterns olika fronter ständigt hamnar i fokus. Hur folken där ska kunna samexistera blir allt mer obegripligt, ju längre tiden går. Samtidigt är det viktigt att hoppas på och verka för en fredlig utveckling. Mer vapen, mer krig och mer förödelse gör bara livet svårare för miljoner människor.

De frågor som behöver ställas, t.ex.
En tanke som dyker upp när jag läser i Svenska Freds tidning är att vi borde få de 349 riksdagsledamöterna att bekänna färg. De borde få svara på ett antal grundläggande frågor, som säkerligen kan formuleras bättre än de följande, men som ändå bör kretsa kring det innehåll som jag skissar här.

  1. Om du kan sätta en ungefärlig siffra på begreppen krig respektive fred, hur ser förhållandet ut för dig personligen? Hur mycket kretsar dina tankar kring risken för krig respektive möjligheten till fred? Är det 50/50 eller något annat? Kan du förklara de siffror du anger?
  2. Håller du med om att fredstanken i grunden bygger på ömsesidighet? Och att krig är en logisk yttersta följd av olösta konflikter? Hur viktigt är det, tycker du att lagstiftningen och opinionsbildningen fokuserar på sådant som kan bidra till minskade risker för konflikter på olika plan? Och hur viktig är fredsfrågan för dig personligen? Gradera svaren på de båda frågorna på en skala 1 till 10, där 10 är mycket viktigt.
  3. Hur ser en rättvis utveckling ut enligt dig? Kan du ge tre exempel på den typ av rättvisa som du vill se, nationellt eller internationellt, som du tror kan bidra till en fredlig utveckling?

Vilka är vi?
Just rättvisedelen tror jag är en avgörande fråga för att minska spänningarna i samhället och i världen. Men rättvisa är ett luddigt begrepp, som behöver konkretiseras. Därav den tredje frågan ovan. Och under frågan ligger också, outtalat, frågan om vilka ”vi” är som ska ha del av den rättvisa som beskrivs.

Hur ska vi hantera svaren?
Frågan är vem som ska skicka frågorna till de 349 i Riksdagen. Och vilka slutsatser som kan dras av de svar eller icke-svar som kommer fram. Freden är så pass viktig att vi måste få det offentliga samtalet att handla mer om den än pm dess motsats. Samtidigt som vi självklart behöver säkra upp de funktioner som hjälper oss att försvara oss mot aggression, sabotage och olika sätt att skada samhället.

Länktips: https://www.svenskafreds.se/

Hur ska vi ha det med maktutövningen i orostider?

Posted on by
Reply

I takt med att antidemokratiska krafter inom och utom landet blir allt mer synliga väcks frågan hur vi ska agera för att bevara och utveckla det svenska samhälle vi lärt oss att uppskatta och älska. Putins utökade krig för att ockupera Ukraina väckte reflexen hos några nyckelpersoner i den politiska ledningen att snabbt ansöka om medlemskap i NATO. Hotet från Moskva upplevdes som mycket konkret. Spelplanen ritades om. Nu var det inte anonyma trupper som intog Krim, nu agerade officiella ryska trupper i en ”specialoperation” med siktet inställt på Kiev. Finland och Sverige övergav samtidigt sin neutrala hållning och sökte sig till NATO.

Oklarheterna kommer närmare för varje kris
Pandemin för fem år sedan väckte andra frågor. Hur ska en nationell kris hanteras på ett rättssäkert och demokratiskt sätt? Och i vassen lurar samordnade IT-attacker mot de svenska kommunerna, energisystemen, bankerna osv. Hur ska Sverige skydda sig så att landet kan styras även när styrningen inte fungerar? I krigstider inser alla att det blir nödvändigt att den fredstida organisationen får stå tillbaka för en ledning, där militära befälhavare ges exekutiv makt. Men även detta är otillräckligt beskrivet i de få diskussioner som förs. Vem har egentligen sista ordet i ett krigsläge?

Får en amerikansk soldat bete sig hur som helst?
USA ska ges rätten, i och med DCA-avtalet att stationera trupp och materiel på svensk mark i fredstid. Konsekvenserna i fredstid för denna lösning är otillräckligt diskuterade. Innebär det att en amerikan som i fredstid bryter mot trafikreglerna i Sverige undgår straff? Får en amerikansk soldat bete sig hur som helst på sin fritid? Det verkar så. Frågorna hopar sig och erfarenheterna från andra länder där främmande makt har haft stationerad trupp indikerar att här finns ett problem.

Är bara Dagens Nyheter och Miljöpartiet oroade?
Nu finns en utredning, SOU 2023:75, där en parlamentarisk kommitté arbetat fram ett förslag till hur vår svenska konstitution ska kunna stärkas för att hantera krislägen. Kommittén har varit överens, frånsett att Miljöpartiets representant reserverat sig för förslagen. Jag har inte läst alla 550 sidorna, bara en del. Men tillräckligt för att inte var helt nöjd med det man föreslår. DN hade en ledare om utredningen i början av maj. Men det är alldeles för lite debatt om dessa komplicerade frågor, se länktips nedan.

Hur ska krisbesluten omsättas av mottagarna? 
Framför allt borde man också utreda hur olika myndigheter ska respondera på kristidsbeslut. Det räcker att tänka på snökaoset på E22:an i vintras för att förstå hur svårt det kan vara för myndigheter att frångå rutiner. Det räcker inte att en krisstab säger A och B. Om mottagaren tolkar det som C och D händer inte det som var tänkt. Samtidigt som vi måste gardera hela samhället för den typ av ”kupp” som antidemokraterna drömmer om och skrattar åt i form av stridsvagnsfilmer på Rinkeby Torg.

Hur ska vi balansera maktutövningen?
Frågan är på vilka villkor och under vilka omständigheter Riksdagen ska begränsa sin egen makt och ge regeringen befogenheter att agera. Vi har ingen författningsdomstol i Sverige. Vi har Lagrådet som granskar lagförslag, men regering och riksdag kan bortse från vad Lagrådet hävdar. Vi har remissförfarande på lagstiftning, men den hjälper föga i akuta lägen och har heller ingen formell betydelse. Konstitutionsutskottet kan granska ministrar, men det är riksdagsmän och inga jurister som då har att bedöma ministrarnas agerande. Frågan är hur vi klokast balanserar den utfärdande, verkställande och dömande makten, dels i normalläget, dels i orostider?

USA och andra länder
I USA brukar en president som inte har kongressen på sin sida kallas för en ”lame duck”, dvs ha svårt att få genomfört så mycket av sin politik. Skulle Trump återkomma i Vita Huset lär det hända saker. Han har ju lärt sig nu hur han kan agera för att kringgå regelverket. Kanske kan vi undersöka andra länder och hur de gör för att balansera makten, specifikt i orostider?

Ett steg närmare Åkessons undantagstillstånd
Bekymret med det förslag som SOU 2023:75 tagit fram är att det ger regeringen verktyg att få utlösa det undantagstillstånd utan tidsbegränsning, som Åkesson så länge talat om. Det känns märkligt att sju av åtta partier är nöjda med kommitténs förslag, när vi vet hur demokratin tryckts tillbaka i länder som Polen och Ungern. Och där Italien nu har en högerradikal premiärminister. Ropet på isolationism och höga murar mot omvärlden passar in i den världsbild flera ledare vill kommunicera. Steget till att ta till odemokratiska metoder blir kortare när hoten upplevs som större än möjligheterna.

Länktips: https://www.dn.se/ledare/regeringen-vill-ge-sig-sjalv-mer-makt-och-kunna-utfarda-undantagstillstand/

https://www.regeringen.se/contentassets/5be0138fc9fd4a72b544bb6dd9f69b08/starkt-konstitutionell-beredskap-sou-202375.pdf

Bland tomtar och troll

Posted on by
Reply

För en del borgerliga politiker och väljare var det viktigare att bromsa vänstersidans inflytande på utvecklingen än att hindra extremhögern från att påverka i vilken riktning Sverige skulle gå. Sabuni valde så snabbt hon kunde att bryta med Löfvén-regeringen, Johan Pehrson fortsatte på den vägen och i riksdagsvalet i år hankade sig L kvar i Riksdagen med hjälp av stödröster, troligen mest från M, där väljare insåg att L-rösterna behövdes för en valvinst.

Prioriteringarna avslöjar mycket
Omsvängningen ledde också till att bara en tredjedel av Liberalernas väljare 2018 valde att rösta på samma parti 2022. Två tredjedelar underkände högergiren, troligen eftersom man som liberal knappast kan omfamna SD:s uttalat antiliberala politik. Så kan man göra när man vill byta väljare. Och när nationalister känns som bättre kompisar än socialdemokrater och miljöpartister. När egoismen är naturligare än solidariteten. När bistånd och rättvisa blir mindre viktiga begrepp än rätten att få tjäna pengar, gärna genom att plundra staten, oss alla, på skolresurser via koncernskolor under någon slags täckmantel av ”valfrihet”. Ett system som underminerar Sverige som kunskapsland och föregångare.

KD är tomtarna med tomma paket, SD är naturligtvis trollen
Så vad berättar Kristersson, Busch och Pehrson för sagor för sina barn? När barnen ställer berättigade frågor om klimatet och sin framtid. Min gissning är att Pehrson improviserar något om ”Bland tomtar och troll”. Tomtarna är de som lovar väljarna julklappar i form av högkostnadsskydd för höga elräkningar. Paket som visar sig innehålla något helt annat och bara för vissa konsumenter i södra Sverige som struntat i att spara på energi och gjort av med mycket el under förra året, inte för behövande. Och trollen är naturligtvis de SD-styrda horder av nätaktiva som gör vad de kan för att sabotera det demokratiska, öppna samtalet.

Trollformel som inte fungerar
Det som på sikt blir allvarligast av Tidögängets avtal är kanske ändå hur allt som har med miljö och klimat att göra pausas, Miljödepartementet läggs ner, Naturvårdsverket halveras och dimridån ”kärnkraft fixar allt” ger väljarna intrycket av att det finns en trollformel som kan garantera en ohållbar livsstil till rimliga priser.

Men sagor lär inte hjälpa Tidö-gänget. Det paradigmskifte Kristersson gärna talar om kommer han få äta upp när luften gått ur alla uppblåsta ballonger och alla tomma löften avslöjats. Eller som SD-folket uttrycker det: Det är verkligheten som spökar.

Länktips om att verkligheten spökar:
https://omni.se/sds-branslelofte-blir-inte-av-verkligheten-spokar/a/y6EbPg

Den spontana känslan den 12 september

Posted on by
2

Den spontana känslan efter Riksdagsvalet är bedrövelse. Skulle det preliminära resultatet stå sig kommer Sverige och världen att tappa minst fyra år i omställningsarbete, eftersom högersidan inte tänker lyfta ett finger för att ta itu med klimatfrågan, den ekonomiska ojämlikheten eller de systemfel som idag dränerar de kommunala kärnverksamheterna, eftersom man tror att mer av parallella system, där rika får fördelar, är bättre än ett rättvist system som alla kan vara nöjda med.

Att tro att SD skulle protestera mot några M/KD-förslag är utsiktslöst. SD vill ha mer av konflikt och motsättningar i samhället för att kunna sjösätta sin verkliga agenda med undantagstillstånd, militär på gatorna, kontroll över pressen och kulturlivet m.m. I enlighet med auktoritära ledares syn på demokratin. De har ju öppet sagt att de sympatiserar med utvecklingen i Ungern, så det är ju den typen halv-demokrati de strävar efter. Och med Putin har de goda kontakter, vilket ju kommer underminera demokratin på andra sätt.

Hur Liberalerna kan tycka det är roligt att få igenom ett förslag när SD får igenom 3 eller 4 är obegripligt. Några röda linjer lär vi inte få se skymten av från det hållet – man har ju investerat hela sin återstående trovärdighet på att hellre släppa fram auktoritära nationalister än sociala demokrater.

Och klimatet? Det bryr sig inte högeregoisterna om. Det är ju tillväxt och kärnkraft om 15 år som fixar den detaljen… (obs ironi är bäst att skriva).

Bok: Isabella Lövin – Oceankänslan

Posted on by
2

Isabella Lövins bok ”Oceankänslan – om behovet av en ny berättelse” är en välskriven, personlig sammanfattning av Isabellas tolv år i politikens centrum. Hennes ingång i politiken var havsfrågorna ( med boken Tyst Hav som viktigt bidrag) och möjligheten att på riktigt förändra EU:s fiskepolitik. Med de framgångarna i ryggen fick hon överta stafettpinnen efter Åsa Romson som Miljöpartiets språkrör och hamnade på så sätt i Stefan Löfvéns regering med ansvar för biståndsfrågorna och senare miljö- och klimatfrågorna. Boken är lättläst och tillgänglig för den som intresserar sig för det politiska arbetet.

Oceankänslan (Natur & Kultur)

Detaljrikedom, namn och och intryck
Det som sticker ut en aning är hur noga hon är med namn och detaljer. Vi får följa med in i förhandlingsrummen och möta de personer som kommer från andra länder och har andra motiv för vart förhandlingarna ska leda. Hur det är att delta som kvinna i en – fortfarande – mansdominerad värld skymtar fram i en del avsnitt. Men också hur starka intrycken blir från besök i Somalia och andra länder, där svenskt bistånd gör en liten, men dock skillnad. Detaljrikedomen och sammanhangen skapar en god förståelse för både problem och möjliga lösningar på världens utmaningar.

Kortsiktigheten är ett gissel
Politiken är det möjligas konst och i några avsnitt får vi exempel på hur kompromissandet och ge-och-ta-taktiken kan göra skillnad. Framgången för The Swedish Proposal, ett svenskt förslag om reformering av EU:s handelssystem gällande utsläpp av koldioxid, får vi t.ex. följa ganska detaljerat vid förhandlingsbordet. Men också hur Riksdagens opposition tar varje chans att sätta käppar i hjulet för en sittande regering genom att anmäla förhandlingarna till konstitutionsutskottet. Vi får på så sätt en konkret inblick i det växelspel som måste råda mellan Riksdag och EU för att ny lagstiftning ska börja gälla, samtidigt som det kan locka en riksdagsminoritet att plocka poäng i det mediala spelet och försöka att ”sätta dit” en minister. (Intrycket för min del blir att tjyv- och rackarspel bara bidrar till att folk i allmänhet tappar förtroendet för demokratin. De senaste turerna kring Morgan Johansson och misstroendet från Åkesson och hans kompisar är ett aktuellt exempel).

Reflexion över demokratins väsen
Just partitaktiska motiv för att ta ställning i sakfrågor exemplifieras några gånger i boken. Hur olika partier hellre ser kortsiktig medial nytta med en viss ståndpunkt än att se till sakfrågans betydelse ur ett längre perspektiv. De exempel Isabella Lövin lyfter illustrerar hur lockande det tycks vara för en del partier att plocka poäng, egentligen suboptimera nyttan, hellre än att se till Sveriges bästa och till de lösningar som faktiskt behöver sjösättas av våra folkvalda. Denna kortsiktighet underminerar som jag ser det trovärdigheten för det demokratiska systemet. Demokrati måste innebära kompromissande och samarbete, annars landar vi i växlande majoritetsdiktaturer, som riskerar att ständigt missgynna marginaliserade medborgare, minoriteter osv. Demokrati innebär inte att majoriteten alltid ska bestämma allt. Eller att röststarka särintressen alltid ska få rätt.

Havet som symbol och konkret verklighet
Oceankänslan, som Isabella Lövin återkommer till några gånger i boken, förutsätter att människan har förmåga att lyssna och att inse hur världen hänger samman. Fascinationen över livet på planeten behöver landa i en känsla av storslagen litenhet. Det är lätt att springa vidare i ekorrhjulet och att fastna i alla webbens snabba klipp och lockelser. Vi tror att vi måste så mycket hela tiden. Vi måste inte alls. Vi har viktigare saker att göra under vår tid på jorden än att jaga bekräftelse eller pengar eller vad vi nu jagar. Vår litenhet i det stora blir tydlig på havet, oceanen. Välfunnet hittar Isabella också talespersoner från örikena i Stilla Havet, som på ett naturligt sätt beskriver hur de tvingas hantera överkonsumtionens baksidor och civilisationens misslyckanden. Länder planerar för emigration av hela befolkningar när havsnivåerna gör det omöjligt att bo kvar.

Motkrafterna
Berättelsen som behöver formuleras måste handla om vad som är möjligt, hur världen kan se ut när vi hittat ett samförstånd. Tyvärr har motkrafterna, konspirationsteoretiker, antidemokrater, trumpister och andra flyttat fram positionerna. Fakta jämställs idag alltmer med tyckande. Forskningen respekteras inte utan ses som en av flera ståndpunkter. Det samhälle som idag växer fram bygger på en överskattad identitetsjakt och gruppegoism, där bilden av individen som mer framgångsrik än grannen är viktigare än faktiska omständigheter. Att se bra ut har blivit viktigare än att må bra. Så gräver vi en grop åt oss själva och underminerar vår egen framtid.

Ska alla vara politiker?
Läs gärna Oceankänslan. Det är en välskriven och angelägen bok, som ger en insyn i det arbete som få av oss kommer i närheten av. Boken borde kunna inspirera andra att också ta ansvar och att också våga tänja på gränsen för det bekväma. Kanske alla borde praktisera som politiker en tid?


Partiernas suboptimering

Posted on by
Reply

Den 24 november 2021 röstade Sveriges Riksdag för första gången fram en kvinnlig statsminister, Magdalena Andersson. Några timmar senare meddelade hon talmannen att hon inte kan tillträda eftersom hennes koalitionsregering spruckit. Bakgrunden var att Riksdagen beslutade om en statlig budget som framförhandlats av M, KD och SD. MP såg sig då tvungna att lämna regeringen. Hur det hela slutar är i skrivande stund oklart, men budgeten utgör en regerings kanske viktigaste verktyg. Att MP valde att lämna regeringssamarbetet kan nog förklaras som en kombination av sakfrågor och strategisk planering.

Alla ville visa en framgång
Nästa år är det ordinarie val till Riksdagen. Det har säkert spelat in i hur partierna valde att agera vid omröstningen. M-KD-SD-gruppen ville visa för väljarna att man kan komma överens. C ville visa väljarna att man inte ingår i vänsterblocket. MP ville visa väljarna att det finns röda linjer för vad som kan accepteras. S ville visa väljarna att man tar ansvar även i en svår situation. Även L och V har på olika sätt agerat för att optimera hur synen på respektive parti skulle kunna bli. L genom att delta i överläggningarna med högerpartierna men sedan dra sig ur. V genom att förhandla fram en sakfråga som de kan beskriva som en framgång.

Suboptimering
Summan av allt detta blir att alla partier i Riksdagen har prioriterat partiet före landet. Suboptimering skulle det kunna kallas. Varje partis framgång och möjliga väljarstöd har vägt tyngre än vad som är bra för Sverige. Senast det omvända gällde var nog under krigsåren då en samlingsregering styrde landet och partihänsyn fick stå tillbaka för att bevaka svenska intressen. Kanske är det oundvikligt så att den demokratiska modell vi har, där politiska partier företräder sina väljare för att besluta om skatter, lagar och regler leder till suboptimering. Partierna blir ju lätt representanter för olika intressen. Identifikationen, grupptillhörigheten, blir en viktig pusselbit.

Materiellt och idémässigt
På den materiella sidan har småföretagare och boende utanför storstäderna har känt sig företrädda av C. Välbärgade, företagsledare och ”överklassen” har kunnat lita på att M bevakar deras intressen. Fackföreningarna har traditionellt haft en stark koppling till S. Och för vissa löntagare har V varit en tydligare röst, när S inte tillräckligt tydligt drivit löntagarperspektivet i relation till exempelvis det kommunala arbetsgivaransvaret. På så sätt har V fångat upp röster från offentliganställda m.m. På den idémässiga sidan har L lockat akademiker, lärare, globalister och tidigare s.k. frisinnade. MP har fångat upp ett växande miljöengagemang och KD har varit ett parti som stått på kristen grund. De senaste åren har SD vuxit fram som en motreaktion på samhällsutvecklingen.

Små skaror lockas
På ett sätt är det politiska skeendet en spegling av hur materialismen tar plats på bekostnad av andra, andligt-kulturella eller altruistiska värden. Det är ingen tillfällighet att L, KD och MP bara lockar en mindre del av väljarna. Det är svårt att få gehör för annat än egoism när världen känns osäker. Det är också en internationell trend att misstroendet ökar i takt med att klyftorna växer. Exemplen brexit, Trump och nationalistiska rörelser i flera länder som får starkare stöd är tydliga.

Fler och fler tar ställning
Samtidigt växer ett utomparlamentariskt engagemang. Klimatfrågan samlar regelbundet miljoner människor för manifestationer. Framsynta och otåliga företagsledare vill se skarpare och tydligare förslag på hur klimatfrågan ska tacklas på ett konsekvent sätt. Vanliga medborgare förstår mer och mer att den välfärd vi tagit för given har byggt på ett överutnyttjande av resurser och människor. När 6500 byggnadsarbetare rapporteras ha dött i Qatar vid byggandet av nya fotbollsarenor kolliderar verklighetens krassa baksidor med det lustfyllda i att följa världshändelser inom just elitfotbollen. Är barnarbete i gruvorna ett rimligt pris för våra smartphones? Medvetenheten stärks och fler och fler tar ställning.

Som vanligt är utvecklingen inte given på förhand. Vi har alla ett val.

Länktips: https://www.svd.se/the-guardian-6500-doda-vid-qatars-vm-byggen

Tack för att ni tar uppdraget på allvar

Posted on by
Reply

Händelseutvecklingen är sådan att det – tyvärr – återigen är nödvändigt att skriva några rader om demokratifrågan. Det vi bevittnar i Storbritannien med svårigheterna för Theresa May att få igenom sitt utträdesavtal ur EU är ett exempel på hur svårt det är med demokratisk parlamentarism, regeringsbildningen i Sverige ett annat.

Fördel och nackdel
Det brittiska systemet med enmansvalkretsar och majoritetsval skapar en tydlig relation mellan väljare och valda. Folk vet vem som är ”min MP” i parlamentet. Det har också lett till att det är svårt för mindre partier att få plats i underhuset. De större partierna har oftast någon kandidat som vinner över alla andra. Representativiteten blir på så sätt aningen skev. Stora minoritetsgrupper får inte någon representant i den lagstiftande församlingen. Det blir Tories mot Labour och så några liberaler. Enstaka färgstarka individer från miljöpartiet kan slå sig in, skottarna får in en grupp från det i Skottland dominerande partiet osv. Men underhuset återspeglar inte befolkningens värderingsspridning på ett bra sätt.

Stor risk att missnöjet växer
När folkomröstningen om Brexit eller inte Brexit genomfördes gick folk och röstade, som normalt sett inte känner sig företrädda i underhuset. Därmed missbedömde troligen Cameron opinionsläget eftersom hans ambition med folkomröstningen var att tysta den interna EU-skepsisen i Tories. UKIP, som var det högljudda högerpopulistiska parti som bidrog till att folkomröstningen blev av och ledde till Brexit, har troligen insett att de i nuvarande situation bäst väntar och ser hur de etablerade partierna lyckas eller misslyckas att förvalta Brexit-beslutet. Min gissning är att de gnuggar händerna i förtjusning över det kaos som utspelas inför öppen ridå. Tids nog kommer de kunna rida på en missnöjesvåg, där allmänheten tycker att de etablerade partierna inte hanterat situationen på ett lämpligt sätt. Detta eftersom om Brexit trots allt inte blir av kan de hävda ett stort svek och skulle Brexit genomföras utan ett rimligt avtal så kommer vardagen förändras radikalt för gemene man eftersom så mycket av britternas ekonomi och varuflöden, tjänster, resor och avtal är sammanvävt med EU.

Andra krafter – både möjlighet och risk
Så oavsett hur britterna går vidare kommer missnöjet växa och troligen enklast fångas upp av någon rörelse, som får sin näring ur missnöje, främlingsfientlighet och gruppegoism. Det blir svårt för ansvarstagande politiker och rörelser att få gehör för större ansvarstagande – t.ex. på klimatområdet – när landet sluter sig och värnar det egna. Great Britain som både nostalgisk och framåtblickande paroll. Hoppet ligger faktiskt i att näringslivet idag är så sammanvävt med europeiska partners att dominerande företag inser sin roll för samhällets bästa och påbörjar omställningen utan tvingande lagar. Plus att utomparlamentariska, kanske nätbaserade, initiativ kan ta form och förändra på riktigt. När politiken reduceras till konserverande av särintressen kan det bli det dynamiska näringslivet som tillsammans med samverkande medborgargrupper på allvar börjar göra skillnad. Det är riskabelt, eftersom demokratin med sin representativitet och transparens tryggar en viss stabilitet och legitimitet. Men det blir kanske den enda rimliga vägen. Att ur en sönderfallande och ickerelevant parlamentarism växer andra rörelser fram. Historien avskräcker dock. Militärer, miliser och beväpnade grupper kan också se en möjlighet att ta makten ”för att rädda landet”. Mycket står på spel.

Lika svårt som att byta vilket lag man håller på i fotboll
Den utdragna regeringsbildningen i Sverige beskrivs ofta som ”sandlåda” eller ”regeringskaos”. Kvällspressen återkommer då och då till rubriksättning som tyder på att man tror att läsarna ser processen som ett onödigt spel och en oskickligt hanterad situation. Otåligheten är påtaglig. Folk vill ha ett slut på ”kaoset”, som jag hävdar inte är ett kaos utan ett hälsotecken på att systemet fungerar. På yttersta missnöjeskanten finns det naturligtvis en tydlig otålighet – det är ju det missnöjet många har kanaliserat in i det partiet med sin röst. Samtidigt måste demokratin få ta tid. Varje parti har gått till val på sina hjärtefrågor och väljarna har belönat dem på det sätt som blev utfallet i september. Att byta fot och släppa hjärtefrågor är varken enkelt eller självklart. Det bör vara lika svårt som att byta vilket lag man hejar på i fotboll.

Det ska göra ont att byta åsikt
Det ska vara svårt att byta åsikt. Politiska partier måste  orka att hålla fast vid sina principer – varför skulle vi annars rösta på dem om de ständigt sviker de ideal de hävdar att de står för? Bekymret är den svenska versionen av parlamentarism, som ju har en annan förankring än den brittiska. Istället för en person en valkrets har vi procentuell fördelning för att tillåta flera olika partier att – med 4-procentsspärren som gräns – representera sina väljares värderingar i Riksdagen. Vårt bekymmer är att istället för fem partier har vi numera åtta. Dessa åtta står i grunden för åtminstone fem olika ”ismer”. Under lång tid utgjorde borgerliga partier den tydliga oppositionen mot 40-procents-partiet som innehade makten. Inför valet 2006 pratade fyra borgerliga partier ihop sig även om kärnkraften och liknande frågor för att kunna driva en gemensam politik. Men under ytan finns naturligtvis de olika ismerna kvar, som identitetsbärare.

Tack för att ni tar oss på allvar
När nu opinionsbildare och allmänhet klagar på att regeringsbildningen tar tid glömmer de gärna bort hur viktigt det är att partierna inte överger sina grundvärderingar. Det vore förödande för tilltron till hela systemet om partierna lättvindigt skulle ge upp de ståndpunkter och de frågor de gått till val på. Det är ett hälsotecken för svensk demokrati att regeringsbildningen dragit ut på tiden. Alla väljare borde vara tacksamma för att partierna tar sina mandat på allvar.

En andra kammare för att göra andra bedömningar?

Posted on by
Reply

Det finns ett generellt problem i dagens komplexa samhälle, som våra politiker tycks ha svårt att komma till rätta med. Och som det inte finns någon annan uttalad organisation eller myndighet som ansvarar för. Det handlar om den suboptimering som ständigt blockerar optimala, samhällsnyttiga lösningar.

Exempel med tågtrafikens strul
Konsultföretaget Trivector belyser detta bekymmer i en debattartikel i DN den 23 november (se länk nedan). Man räknar i artikeln upp ett antal systemfel inom trafiken på järnväg, som kostar tid och pengar och som uppstår till synes för att ingen har ansvar inom transportväsendet att ifrågasätta de egna besluten och avvägningarna.

Samhällsnyttan får inte tappas bort
På ett annat plan än det direkt operativa handlar det om att göra en avvägning mellan relevanta regelverk inklusive deras tillämpning å den ena sidan och samhällsnytta å den andra sidan. Om vi exempelvis har regelverk som förverkligar en nollvision gällande olyckor kommer någon till slut föreslå att det bästa vore att vi inte hade någon trafik alls. Eller överfört till bilismen skulle en anpassning av all biltrafik till cyklisters tempo vara logisk för att undvika olyckor, överallt från gator till motorvägar. Men samhällskostnaden skulle i det scenariot bli enorm.

Rimlighetsavvägning
Kanske är det av politiker vi förväntar oss en rimlighetsavvägning. Vad är acceptabelt och vad är önskvärt ur de olika partiernas synvinklar? Det är möjligt att vi nått en komplexitetsnivå i samhället där politikers perspektiv inte räcker till. Vi behöver fler sätt att utföra och värdera avvägningar mellan rimlighet, kostnader för enskilda, kostnader för samhället, risker för miljön, potentiella risker för hälsa och välstånd samt samhällsnytta nu och i framtiden. Framför allt behöver vi kanske bli bättre och snabbare på att återkoppla lösningar och lagstiftning när vi ser hur bra eller dåligt de fungerar i praktiken. Det finns ingen enkel väg att lösa detta dilemma. Avvägningar har med värderingar att göra och vars och ens position ur ett subjektivt eller mer objektivt perspektiv.

En andra kammare
Kanske är lösningen att införa en ”andra kammare” i Riksdagen, med ledamöter som väljs på lite längre tid och vars huvuduppgift blir att granska Riksdagens ordinarie beslut ur ett 25-årigt perspektiv. Hur framtidssäkert blir varje beslut? Till denna andra kammare skulle enskilda medborgare även kunna anmäla frågor som man vill att kammaren tar ställning till. Som en slags politisk ombudsmannafunktion för framtiden.

Det är i alla fall tydligt att det vi har idag av myndighetsutövande inte räcker till att optimera hur samhället fungerar ur flera aspekter och blir mer hållbart.

Länktips: DN-debatt-artikel

Den nya kartan

Posted on by
2

Den politiska kartan i Sverige har ritats om sedan riksdagsvalet i september, och särskilt sedan Stefan Löfvéns regering röstades bort av den nya Riksdagen. Fyra år med ”decemberöverenskommelse” fick räcka, ansåg oppositionen och fällde regeringen. Man visade sina väljare att man menade allvar. Det man inte talar lika öppet om är hur den nya politiska kartan ser ut.

Tre ideologier
Idag ser vi inte enbart en gräns mellan socialister och icke-socialister utan tydligt åtminstone tre tydliga ideologier. (Med ytterligare ett par ideologier som vill ta plats). När opinionsbildare och media talar om blockgränsen mellan de röd-gröna och Alliansen blir bilden missvisande. Under lång tid har borgerligheten bestått av både liberaler och konservativa. Nu har den politiska kartan ritats om och regeringsbildningen har på motsvarande sätt komplicerats.

Ställdes vid sidan
Under de borgerliga regeringsåren 1976-1982 hade vi fyra olika borgerliga regeringar. Tittar man närmare på dessa regeringars sammansättning blir det tydligt att de två s.k. mittenpartierna drog åt ett annat håll än det gamla högerpartiet, Moderata Samlingspartiet. Det pågick en dragkamp mellan konservativa och liberala krafter som ledde till att de konservativa två gånger ställdes vid sidan av regeringen dessa år.

Sverigedemokraternas intåg förändrar balansen
När nu Sverigedemokraterna tagit rejält med plats i Riksdagen och även påverkat delar av samhällsdebatten (”Hur många flyktingar tål Sverige?” – en fråga som varit otänkbar tidigare) har återigen skiljelinjen mellan konservativa och liberala värderingar synliggjorts. Och nu handlar det om fundamenten för vår demokrati. Moderater och Kristdemokrater slätar över frågan och ”är trygga i våra värderingar” som Ebba Busch Thor formulerar sig. Hon ser uppenbarligen inga problem med att föra samtal med SD. Ulf Kristersson upprepar att han inte vill föra samtal med SD, men gör antagligen det för att inte vara den som sätter spiken i kistan för Allians-samarbetet. I media hörs en hel del moderata röster som tycker att ett samtal och ett samarbete med SD är helt OK, eller kanske t.o.m bra. Göteborgs-Posten har sedan länge propagerat för att Moderaterna aktivt ska söka stöd från SD.

Liberal kontra icke-liberal
De två liberala partierna i Riksdagen har kraftigt markerat mot SD och sagt att man inte vill ge SD något politiskt inflytande. Det är relativt logiskt, eftersom SD själva beskriver sig som anti-liberala. Att verka för motsatsen till sin egen övertygelse är att ge upp sin identitet. (Något som naturligtvis gäller i båda riktningar. Med den skillnaden att ett anti-liberalt samhälle också riskerar att rasera flera av de rättigheter vi tar för givna i en demokrati, så som vi kan se av utvecklingen i Ungern och Polen).

Tillbaka till 70-talet
Vi har landat tillbaka i en situation som påminner om den före 1976, då det fanns fem partier i Riksdagen. Då var Socialdemokraterna störst, med ett vänsterparti som ständig stödjare och opposition ( i sig en märklig roll). Och det fanns då en borgerlighet som  bestod av konservativt liberala Moderata Samlingspartiet och två partier, Centerpartiet och Folkpartiet, med en liberal grundsyn. Skillnaden är att vi nu istället för fem partier i Riksdagen har åtta och att tre av dessa partier mer eller mindre uttalat lutar sig mot en konservativ grundsyn, i SD:s fall dessutom kryddat med en nationalism och en ström av tankegångar som starkt kan ifrågasättas ur ett demokratiskt perspektiv.

Tre ismer
När media och opinionsbildare idag talar om ”blockgränsen” blir det därför vilseledande. Vi har tre dominerande ”ismer” i Riksdagen (något förenklat): Socialism, liberalism och konservatism.

… plus ett par till
Som fjärde kraft finns Miljöpartiet, ett parti med utgångspunkt i ett generellt miljö- och hållbarhetsperspektiv. Den gröna ideologin innebär till skillnad från de tre tidigare att det inte räcker att peka ut en utvecklingsriktning – det krävs även att samhället inordnas i de villkor och sammanhang som naturen ger. Som femte kraft, utanför Riksdagen, finns Feministiskt Initiativ, som trots god tajming inte lyckades fånga upp #metoo-opinionen i form av riksdagsmandat.
(I nedan grafik är ismerna inte återgivna i någon relativ storlek.)

Den pedagogiske Marcus Oscarsson borde rita upp den nya politiska kartan i TV4.