Alle man på däck!

Elbilar har varit aktuella rätt länge. Teslas framgångar satte fart på konkurrenterna. Tidigare hade de etablerade fabrikaten av logiska skäl velat optimera vinsterna ur varje designad modell och inte haft bråttom att byta fot från fossildrivna till eldrivna bilar. Men nu har i princip alla biltillverkare något att erbjuda. Men att byta fossilbil till elbil räcker inte för att klara klimatutmaningarna, resursanvändningen osv. Vi kommer att se nya ägarförhållanden, bildelning och andra upplägg som kommer att få biltillverkarna att grubblar över vad som menas med tillväxt. När de säljer färre enheter ─ hur ska de då tjäna pengar?

Mer kundnära erbjudanden
Troligtvis kommer vi att få se mer kundnära paketeringar. Anpassade utbud, där kunderna betalar för olika tillgång i tid och rum för olika modeller. Fjällresans rymliga bagagebil behövs inte när en annan resa handlar om att hämta upp svärmor och hennes hund på järnvägsstationen en regnig försommardag. Beteendet och utbudet kommer att vara mer flexibelt när ägandet ersätts av tillgänglighet och servicenivå.

Många detaljer återstår
Tekniskt finns det fortfarande utmaningar kring laddningssystem, appar, lagring av el, försäljning av lagrad el till nätet osv. Och en detalj som ofta tappas bort är att även framtidens bilar rullar på däck. Däck som slits och lämnar ifrån sig partiklar, som också är ett miljö- och hälsoproblem. Hur tänker branschen kring däcken?

Om målkonflikter och om marknaden
Det eminenta nyhetsbrevet OmEV tog upp däckfrågan i det senaste utskicket. Däckmarknaden beräknas till hissnande 1 biljon kronor i närtid. En miljon miljoner kronor. Självklart vill däcktillverkarna fortsätta att sälja däck. Här finns flera målkonflikter. Däck behöver ju slitas för att tillverkarna ska sälja, samtidigt innebär elbilarnas större tyngd (batterier väger mycket) att däcken slits fortare än på jämförbara fossilbilar. Så man försöker anpassa sina konstruktioner så att slitaget inte ska bli större.

Hoppfullt teknikskifte
En av tillverkarna, Goodyear, håller även på att ta fram däck med en slityta som består av biologiskt nedbrytbara ämnen. Det låter intressant. Särskilt som vi knappast vill kompromissa kring väggrepp och säkerhet när det gäller däcken. Vi vill ha hög friktion, för att bromsarna ska ta och för att hålla bilarna på en säker kurs i trafiken.

Transparens och beslut, tack!
Däckfrågan behöver komma upp på dagordningen och vi behöver långsiktiga regler inom EU, där vi kräver att däcktillverkare redovisar hur de arbetar för att säkerställa hög kvalitet på sina däck, samtidigt som de redovisar hur snabbt de kan få ut däck på marknaden, som har slitytor som är biologiskt nedbrytbara. Så att våra politiker har bra beslutsunderlag för att hjälpa branschen att snabbt komma ut ur fossilberoendet.

Alle man på däck, skulle man kunna kräva, om man vill.

Viable Cities och Cirkulär Ekonomi

Viable Cities är ett strategiskt innovationsprogram med fokus på omställningen till klimatneutrala och hållbara städer. Under programperioden fram till 2030 ska finansiering från Vinnova, Energimyndigheten och Formas bidra till klimatneutrala städer med ett gott liv för alla inom planetens gränser. Så står det på programmets hemsida.
23 svenska städer deltar just nu. Programkontoret är bemannat med drygt 20 kompetenta medarbetare och i styrelsen ingår Anders Wijkman och ett dussintal andra erfarna personer. Jag blev nyfiken på om Viable Cities fångat upp Cirkulär Ekonomi som ett verktyg för omställning av samhället i en hållbar riktning. Jag hittade två ”Klimatfrukostar” på hemsidan, vardera på en halvtimme, där några personer delade med sig av sin kunskap om och tankar kring Cirkulär Ekonomi. Nedan följer min sammanfattning av vad jag uppfattade att deltagarna sa och därefter följer tre kommentarer från min sida. (Länkar till klimatfrukostar, se nedan).

Viable Cities hemsida

Klimatfrukost nr 12 från maj 2021
Åsa Minoz från programkontoret ledde mötet och deltog gjorde Liv Öberg från Umeå kommun och Stina Behrens från Barkarby Science. Liv Öberg såg sin roll som koordinerande både internt och externt och betonade kunskapsdelen, beteendefrågor och att en hel del arbete handlar om att få stadsdelar att ta upp dellösningar. Hon nämnde att en galleria funderade på att ställa om till att fokusera mer på återbruk och cirkulära erbjudanden. (I skrivande stund i juni 2022 tycks planerna inte ha realiserats). Umeå kommun är även partner till Ellen MacArthur Foundation, som ju sedan länge har främjat idéerna kring en cirkulär ekonomi.

En ny stadsdel i Barkarby
Stina Behrens berättade om hur det byggs en ny stadsdel i Barkarby och hur hon gärna vill att befintliga resurser ska användas bättre, inte minst lokaler. Mer av samarbete ger högre livskvalitet. En resurskarta såg hon också som ett bra hjälpmedel, liksom att tydligare involvera kunden i processen.

New European Bauhaus vill kombinera olika synsätt
Åsa Minoz nämnde också New European Bauhaus som ett spännande initiativ från EU-kommissionen. Därifrån hade hon fångat upp budskapet om att den nya ekonomin måste vara attraktiv och närmast oemotståndlig. Det är bara att hålla med. Framtiden måste vara och te sig lockande och bättre för att människor ska välja bort de gamla, ohållbara, lösningarna.

Klimatfrukost nr 21 från mars 2022
Åsa Minoz från programkontoret hade denna gång bjudit in Henric Barkman från Karlstad kommun, Elin Larsson från programmet RE:Source samt Viable Cities vice ordförande Anders Wijkman. Henric Barkman betonade att det är mycket ekonomi i Cirkulär Ekonomi och utvecklade en hel del tankar kring fördelarna med delningsekonomi och att göra mer med mindre resurser. Han nämnde också sitt arbete med Swinga, en app som underlättar för grannar att låna prylar av varandra.

Det är för billigt och enkelt att göra fel
Elin Larsson lyfte grundfrågan hur mänskliga behov kan uppfyllas utan att nödvändigtvis producera nytt, dvs att vi blir bättre på använda det som redan finns. Hon nämnde även att många internationella företag talar om cirkularitet, men att alltför lite händer. Det är alltför enkelt och billigt både för producent och konsument att ta dåliga beslut, menade hon.

Nyttjandet måste bli mer intressant än ägandet
Anders Wijkman inledde med att säga att begreppet Cirkulär Ekonomi kan te sig vilseledande. Det finns inget som är helt cirkulärt, det behövs reparation, underhåll och tid för detta. Förväntningarna kan bli orealistiska, som han uttryckte det, och hänvisade till Walter Stahel, som skrivit om detta. Trots att vi överutnyttjar planetens resurser lever halva befolkningen på jorden i fattigdom. Affärsmodellerna måste göras om och nyttjandet bli mer intressant än ägandet. Lagstiftningen underlättar heller inte för värdekedjor och överföring av resurser på ett hushållande sätt. Det är en systemfråga, betonade Anders Wijkman och illustrerade med hur dålig resursanvändning det är att så mycket bilar produceras för att stå stilla 95 procent av tiden. Vi måste börja med de stora flödena och reducera material- och energiåtgång och ta vara på erfarenheter som redan finns.

Min kommentar 1 – det cirkulära
Jag tycker att Viable Cities borde lyssna mer på sin andre vice ordförande, Anders Wijkman, och borra i innebörden och betydelsen av det som kallas Cirkulär Ekonomi. Den gängse definitionen har mer eller mindre landat i en slags optimerad materialflödeshantering kryddad med lite behjärtansvärd second-hand-verksamhet eller delningsekonomi. Men delning ger oss inga pensioner. Så länge ingen tydlig gräns dras mellan vad som behöver vara skattepliktigt och inte, så kommer den idéburna delen av Cirkulär Ekonomi att ses som ett marginellt och närmast gulligt alibi för att fortsätta business as usual.

Min kommentar 2 – lagstiftningen måste främja omställningen
Det klokaste som jag fångade upp från de två frukostarna var nog ändå detta med attraktivitet och oemotståndlighet. Framtiden måste locka. Spotify vann kunder på att vara ”bättre” för kunden än att stapla CD-skivor i en hög. Och som jag skrivit förut – det intressanta och radikala greppet vore att testa försäljningsförbud för vissa produkter. Där ägandet kvarstår hos tillverkaren, som får tjäna pengar på nyttjandet av produkten, men där tillverkaren inte får sälja ansvaret för hur produkten ska tas om hand efter användning. När detta fungerar kan tillverkaren tjäna pengar på nyttjandet och på att hålla hög kvalitet, hög tillförlitlighet, god service och stor flexibilitet, något som kunderna ibland betalar extra för. De nya affärsmodellerna behöver stöttas med progressiv lagstiftning så att utvecklingen börjar ta fart i rätt riktning.

Min kommentar 3 – systemnivå
Är det tillåtet att vara kritisk till hela upplägget? Den verkliga förändringskraften kommer när hundratusentals människor involveras och deras förslag och röster blir hörda. Klimatförändringarna tickar på, inte minst ungdomar är oroade och Greta Thunberg talar om vuxenvärldens ”bla, bla, bla…” . Det behövs kritiska röster som kan ifrågasätta och det behövs konstruktiva opponenter i programvärlden. Det behövs något som gör att projekten faktiskt gör mätbar, konkret skillnad som får medialt genomslag och att tidsfaktorn blir tydligare, eftersom det är bråttom.

Länktips:

Klimatfrukost i maj 2021: https://www.viablecities.se/kalender/klimatfrukost-12 

Klimatfrukost i mars 2022: https://www.viablecities.se/kalender/klimatfrukost21

Länk om New European Bauhaus: https://www.energimyndigheten.se/klimat–miljo/hallbara-och-smarta-stader/new-european-bauhaus/

Swinga – en app för delning: https://swinga.coop

Avfallsmängderna ökar och återvinningen minskar enligt Aktuell Hållbarhet:https://www.aktuellhallbarhet.se/miljo/avfall/avfallsmangderna-fortsatter-att-oka-atervinningen-minskar/

Ny lagstiftning för företagande, tack!

Saker och ting sätts på sin spets. I kölvattnet på dragkampen om vem som ska få del av vilka stödpengar syns det allt tydligare att de som är vana att tjäna pengar på vad andra gör – investerare med ett snällt ord, kapitalister skulle andra säga – oroligt konstaterar att deras förmögenheter riskerar att minska. De som byggt upp sin tillvaro på att värden genereras av andra än dem själva ser nu hoten mot de värdestegringar man tagit för givna. Kanske blir det nu tydligt för fler hur ekonomin hänger samman.

Egenföretagare har ett tufft utgångsläge
En taxiförare lånar pengar för att köpa en bil och tjäna in sin lön och till sin lånekostnad på den bil han måste använda för sin verksamhet. När resandet med taxi drastiskt minskar uteblir hans intäkter. Möjligen skulle han haft svårt redan före Coronan. Överetablering och försök till fusk gör det svårt att hitta lönsamhet. Snarlik är situationen för frisörer. De är ofta egenföretagare helt beroende av tillfälliga kundflöden. Coronasituationen har stoppat tillflödet av intäkter. Samtidigt tycks det finnas en viss överetablering. Ska dessa båda kategorier företagare få hjälp att överleva krisen? Om inte alla ska få stöd hur ska stödet i så fall utformas likvärdigt och rättvist? Det är kanske läge att utforma en ny lagstiftning som ger egenföretagare en bättre fallskärm vid krislägen.

Plötsligt upphörde den eviga tillväxten
I en annan del av verkligheten förväntar sig aktieägare utdelning på sina aktier i industribolag och fonder. Att hjulen delvis slutat snurra i den eviga tillväxtens namn bryr sig dessa personer inte om. Man har ju satsat sitt sparkapital och vill få sin del av kakan. Att kakan nu behöver bakas på statliga ingredienser bekymrar inte spekulanterna. Staten å andra sidan vill inte att stöden till företagen slussas vidare direkt till aktieägarnas plånböcker. Är det kris måste ju alla hjälpas åt, eller?

Vem tar egentligen vilket ansvar?
Det hela kokar ner till ansvar och risktagande. Vilket ansvar har ägarna till ett företag för att företaget ska klara att hantera svängningar i efterfrågan och oförutsedda problem? I egenföretagarens exempel är det tydligt. Den som inte garderar sig för både positiva och negativa händelser har inte gjort läxan. Egenföretagaren kan bli sjuk, bilen kan gå sönder, yttre händelser påverkar alltid i större eller mindre utsträckning. Ingen företagare klarar sig utan buffert för det oväntade och kloka företag ser till att kunna hantera svängningar. Spekulanterna som bara äger aktier för att tjäna pengar på dem – och flyttar runt dem där avkastningen eller kursutvecklingen ser attraktiv ut – tar i grunden inget ansvar. Spekulanterna utgår från att företaget de satsar på gör sin del och säkrar upp för svängningar i efterfrågan till marknaden. För att locka riskkapital tvingas en del företag arbeta med små marginaler för återkommande konjunktursvängningar. Och hoppas att förtroendet för företagets idé är så stort att en nyemission kan vara en väg ut ur en ekonomisk knipa. En del bolag löser ansvarsfrågan genom att dela in aktieägare i A- och B-lag. A-aktier ger rösttyngd på bolagsstämmorna, medan innehavare av B-aktier inte har något avgörande inflytande på bolagets beslutsprocesser.

Game over
Men nu står de där, både A-laget och B-laget, och ropar på statens räddningsmiljarder så att aktierna inte ska falla i värde och för att det ska bli någon liten utdelning att räkna hem. Som om de alla bara spelade på ett casino. Och som om företagets alla anställda bara är en kostnad som minskar vinsten.

Ny lagstiftning behövs
Hela systemet med aktiebolag behöver justeras. Det är inte rimligt att den enda och överordnade uppgiften för en VD i ett aktiebolag är att säkra vinst till ägarna. Nyttan för samhället, för miljön, för framtiden, för samarbetsparter och för de anställda måste också vägas in i lagstiftningen. Det ensidiga fokus på ägarnas profit dagens lagstiftning innebär skadar samhället. Det blir så uppenbart när spelplanen ändras av ett litet osynligt virus. Himlen är återigen blå över megastäderna. Världen hämtar andan.

Rökförbudet missade en viktig del

Rökförbudet på uteserveringar har nu trätt i kraft. Motivet var att ingen ska behöva utsättas för cigarettrök mot sin vilja. Lagstiftarna såg framför sig busshållplatser, uterestauranger och entréer till köpcentra som typiska platser där det nya rökförbudet skulle kunna göra skillnad. Den kritik som har förekommit har handlat om otydlighet i gränsdragningen. Hur nära en ingång är det OK att stå och röka? Vem har ansvaret för att rökaren slutar röka om vederbörande står för nära?

Stor risk att nedskräpningen ökar
Ansvariga för busshållplatser har tolkat lagen som att de därmed behöver ta bort askkopparna kring hållplatserna. Man undrar hur de ansvariga för kollektivtrafiken tänker? Ska den som helt lagligt går till en busshållplats med en tänd cigarett därmed inte kunna fimpa på ett rimligt sätt?

En miljard fímpar
Lagstiftaren borde vänt på hela frågeställningen. Inte för att rökning är bra. Men för att se till helheten. Fimparna är ett gigantiskt miljöproblem. Fåglar och smådjur utgår ifrån att de är ätbara, de föder upp sina ungar på fimpar från marken. Svenskarna slänger 1 miljard, tusen miljoner, fimpar på fel ställe varje år. Och de innehåller inte tobak som bryts ner. Fimparna innehåller partiklar som är direkt och indirekt skadliga för miljön.

Vänd på perspektivet – hur hjälper vi rökaren att göra rätt?
Det logiska hade varit att lagstiftaren vänt på frågan och funderat ett par varv hur man vill att rökaren ska bete sig. I alla fall ansträngt sig att samtidigt lösa både ett hälsoproblem och ett miljöproblem. Nu bygger hela rökförbudet på en tanke – att minska exponeringen för rök relativt den icke-rökande delen av befolkningen, barn t.ex. Det är rimligt. Men det är faktiskt orimligt att inte ta hand om rökningens allvarliga miljömässiga konsekvenser i samma process, så att vi fått en lagstiftning som fångar och begripliggör mer av rökningens negativa effekter.

Enkel lösning
Den åtgärd som snabbast skulle kunna komma till rätta med spridningen av fimpar på gator och torg, i vattnet och i skog och mark, vore att varje rökare åläggs att visa hur han eller hon tar hand om sina fimpar i samband med köpet av cigaretter. Den som inte kan visa upp en fimpdosa (exempelvis en tom snusdosa eller motsvarande) skulle då åläggas att köpa en sådan dosa. Det måste vara lätt att göra rätt. Att fimpa i en dosa som sedan töms i soporna av rökaren själv är rimligt enkelt och skulle snabbt kunna reducera mängden fimpar på gatorna.

Vattentäta skott?
Men nu hanteras ju hälsofrågor och miljöfrågor av olika departement och det är tydligen alltför avancerat att tänka sig att departementen gemensamt försöker lösa flera problem, samtidigt som man gör det pedagogiskt begripligt och enkelt att förändra beteendet hos en stor grupp rökare.

Det är synd att man missar chansen att rätta till flera problem på en gång.


Idéburna verksamheter chanslösa

Konkurrensverket gör ingen skillnad på idéburna verksamheter och aktörer som drivs med vinstintresse. ”Alla leverantörer ska, enligt upphandlingsreglerna, behandlas lika.” skriver man i ett pressmeddelande. (Länk se nedan). Tjänster som det allmänna köper in ”delas sedan upp i ekonomiska och icke-ekonomiska tjänster. Avgörande för om tjänsterna ska anses vara ekonomiska eller inte är om det finns en marknad för tjänsterna”, fortsätter Konkurrensverket och slår fast att  ”ju fler upphandlande myndigheter som inte utför tjänsterna själva, och istället lägger ut dem på entreprenad, desto mer troligt är det att det uppstår en marknad för tjänsterna”.

Ett tråkigare, kostnadsfixerat samhälle
Det är dags för de marknadsorienterade politikerna att bekänna färg: Ska all verksamhet konkurrensutsättas och bana väg för kapitalstarka företag att helt dominera utbudet av samhällstjänster eller ska det finnas utrymme för andra kvaliteter, där andra värden än vinst för aktieägarna spelar roll? Vill ni inte ha en mångfald i utövare som kan erbjuda olika slags tjänster? Det skapar ett tråkigare samhälle och bidrar till ett ensidigt fokus på kostnadsjakt om samhället inte lyckas skapa ett rimligt utrymme för idéburna verksamheter, särskilt som dessa ofta lyckas ta ett helhetsgrepp på personal, kvalitetsfrågor, arbetsmiljö, nyttjares perspektiv och miljöfrågorna.

Nu träder andra lösningar fram
I takt med att civilsamhället tar större plats – särskilt när den traditionella ekonomin inte lyckas lösa linjäritetens nackdelar kring resursflöden och hushållning – kommer vi att få se helt andra lösningar, som tar avstamp i människors tillit och i gemensamma projekt. När marknadstänkandet slår knut på sig själv och i praktiken upphör att erbjuda en mångfald av lösningar kommer andra alternativ träda fram.

Trenderna kring social cirkulär ekonomi och nya sätt att dela resurser kommer att växa. Det är beklagligt att lagstiftningen och de tillämpande myndigheterna drar åt fel håll.

Länktips: http://www.konkurrensverket.se/nyhetsbrevsartiklar/inget-undantag-for-ideburna-foretag-i-upphandlingsreglerna/

Nano-teknik – ett av de osynliga hoten

Människan har på ett par generationer lyckats konstruera flera osynliga hot, flera av dem med långtgående konsekvenser för både natur och civilisation. Läckande radioaktivitet från kärnkraft är ett exempel, framför allt från de olycksdrabbade anläggningarna men även från anläggningar i normal drift, vilket leukemiundersökningar runt tyska anläggningar visat. Den ökande halten koldioxid i atmosfären är ett annat uppenbart osynligt hot, som vi själva skapat och ännu inte neutraliserat. Till dessa osynliga hot kan vi nu addera osynliga partiklar i nanostorlek.

Innovationerna vinner på ett tydligt regelverk
Jag har skrivit flera gånger om nanoteknik (se länkar nedan). Förra generaldirektören för kemikalieinspektionen, Ethel Forsberg, skriver nu en debattartikel där hon efterlyser åtgärder i enlighet med den omfattande kartläggning och rapport hon presenterat. ( se länkar nedan). Ethel Forsberg menar att innovationer främjas av tydliga regelverk och normer, så att godkännanden av exempelvis medicinska nano-applikationer kan komma vidare. När regelverk och myndighetsutövning vilar på rätt kunskapsunderlag, där säkerhetsfrågorna och miljökonsekvenser av införande av nanotekniska lösningar blivit genomlysta, kan industrin ta vara på de stora möjligheter och den potential som finns i de nya materialen.

Återvändsgränd och diskussionsarena
Det finns ytterligare argument, som borde intressera finansiärer. Ingen vill satsa pengar på en teknik, som om några år visar sig vara en återvändsgränd. Istället för att chansa och satsa resurser på nanoteknik, som senare visar sig vara skadlig för människa och kretslopp, borde vi både i Sverige och på EU-nivå verka för de åtgärder Ethel Forsberg föreslår. Särskilt mot bakgrund av den stora grafen-satsningen på Chalmers och de lovande medicinska tillämpningarna som forskas på i Sverige borde vi – i ren självbevarelsedrift – säkerställa att de lösningar som kommersialiseras håller måttet ur alla aspekter. Och samtidigt forma den neutrala diskussionsarena som behövs för att politiker, forskare, näringsliv och alla intresserade ska kunna skaffa sig en bild av kunskapsläget, nyttoaspekter och riskbedömningar ur olika perspektiv.
Jag tror dessutom att omvärlden förväntar sig detta av Sverige – att vi tänker helhet och skapar förutsättningar för kloka beslut.

Länktips: Artikel av Ethel Forsberg:
http://miljo-utveckling.se/var-ar-regleringen-av-nanomaterial
Tidigare texter om nanoteknik, bl.a.:
http://christerowe.se/2013/10/nr263-nano-fragorna-viktigare-an-svaren/

Tydliga regler minskar chanstagande

Nästan som om det ingick i ett hollywoodskt katastroffilmscenario kulminerade årets sommarhetta med en skogsbrand av enorma proportioner i Västmanland. Vår litenhet i relation till naturkrafterna demonstrerades tydligt. Samtidigt sattes samhällets förmåga att på rätt nivå organisera räddnings- och släckningsarbete på prov. I skrivande stund pågår fortfarande vattenbombning och hundratals kämpande brandmän gör stora insatser längs de milslånga brandfronterna. 70 mil brandslang har lagts ut. Värden för kanske en miljard kronor kan ha gått förlorade. Några skogsägare var oförsäkrade mot brand.

Vad ska bevisas?
Klimatförnekare och skeptiker ropar fortfarande på bevis på att enstaka händelser kan kopplas till av människan orsakade utsläpp av växthusgaser. Som om ingenting behöver göras förrän sambandet är 100%-igt bevisat. På så sätt påminner deras argumentation om debatten om rökning och cancer. Att en icke-rökare får lungcancer och en kedjerökare inte får cancer kunde länge framföras som indikation på att sambandet rökning och lungcancer inte var bevisat. Nu vet vi att sambanden inte är enkla. Flera andra faktorer spelar in. Detta gäller även klimatförändringar och enstaka förlopp i naturen. Vad vi däremot kan se är statistiska samband.

Oftare extremt väder
Sannolikheten för en skogsbrand ökar om vi får långa torrperioder. Mycket sol, höga temperaturer och frånvaro av nederbörd leder till torka. När det regnar faller å andra sidan statistiskt sett mer nederbörd på kort tid än ”normalt”, vilket leder till översvämningar. Extremväder med fronter, åskoväder, tornados, kastbyar, skyfall, jordskred etc kommer att bli allt vanligare. Enstaka händelser kan inte kopplas till klimatpåverkande utsläpp. Men sannolikheten för att extremhändelser inträffar ökar. Fortfarande rör vi oss inom mindre än en grads global lufttemperaturförändring, globalt sett. Hur ser ”vanligt väder” ut när vi globalt sett nått 2, 3 eller 4 graders genomsnittlig temperaturökning?

Champagnekorkarna smäller i Sibirien
I Sibirien har observerats minst två slukhål, gigantiska hål som tycks ha uppstått på kort tid och med korta händelseförlopp. En teori är att när permafrosten släpper i marken klarar markskiktet inte längre att hålla tillbaka den gas, huvudsakligen metan, som lagrats i årmiljoner under marken. Metanet som varit instängt i bubblor under marken släpps ut som om någon öppnar en champagneflaska. Metan är, i oförbränd form, cirka 20 ggr mer potent som växthusgas än koldioxid. När vi förbränner metan i form av biogas eller fordonsgas i våra gasdrivna fordon och förvandlar gasen till koldioxid gör vi därför en viktig miljöinsats. Bekymret är att den metan som hålls tillbaka av permafrosten liksom okända volymer metan under havsytan nu riskerar släppas loss i gigantisk omfattning. Bevis saknas ännu så länge för att detta kommer att ske. Men risken är uppenbar. Metan-korkarna börjar smälla. Hela klimatfrågan handlar på så sätt om riskbedömningar.

Förbud ?
Inom andra samhällsområden har vi enats om riskbedömningar som grund för lagstiftning. Risken för att orsaka eller att bli involverad i en trafikolycka ökar om man har druckit alkohol. Drickandet i sig orsakar inte olyckor, men risken för att beteendet leder till en olycka har vi enats om att den räcker som underlag för att göra det brottsligt att köra bil med hög alkoholhalt i blodet. Att köra en skogsmaskin i knastertorr skogsmark är inte förbjudet. Men mot bakgrund av branden i Västmanland borde det kanske finnas förbudsdagar för att undvika katastrofer i framtiden.

Regelverket skulle skapa mindre utrymme för chanstagning
När ekonomiska intressen ställs mot samhällsintresset kan det vara nödvändigt med tydliga regler. Den grävmaskinist som, troligen, orsakade storbranden i Västmanland hade kunnat hänvisa till regler om sådana hade funnits. Nu stod valet mellan att genomföra sitt uppdrag eller inte. Den som ”krånglar” gentemot en uppdragsgivare riskerar naturligtvis att förlora nästa uppdrag. På så sätt skulle ett regelverk skapa en grund för en neutral bedömning av risktagande och en möjlighet för uppdragsgivaren att begära en oberoende bedömning. Som en del av ett mer utvecklat anpassningsarbete i klimatförändringarnas tid skulle det vara en litet steg i rätt riktning.

Länktips: Martin Hedberg skriver om vikten av att ta ansvar utanför den egna ansvarsgränsen.  http://martinhedberg.se/branden-varfor-ar-folk-med-makt-och-resurser-sa-initiativlosa/